Blogginlägg
STIFF#13: Ian & the Blockheads
IAN & THE BLOCKHEADS: Hit me with your rhythm stick/
MICHAEL GALLAGHER, JOHN TURNBULL, DAVEY PAYNE, NORMAN WATT-ROY, CHARLIE CHARLES, CHAZ BLOCKHEAD & IAN BLOCKHEAD:
There ain’t half been some clever bastards (Stiff BUY 38)
Release: 7 december 1978
Efter över två år som existerande skivbolag skulle Stiff äntligen, i januari 1979, få sin hett efterlängtade nummer ett på Englandslistan, ”Hit me with your rhythm stick”. En låt som omsvärmats med kontroversiella analyser och missförstånd. Inte minst för snart två år sedan när låten figurerade i svensk turistreklam.
Ian Dury framstod väl aldrig under sin livstid som fin i kanten eller städad engelsk förnäm person. Han ville gärna reta upp, gå över gränsen och uppträda som kontroversiell. Med tanke på många andra texter han har skrivit, exempelvis ”You’re more than fair” och ”Razzle in my pocket”, så finns det väl anledning att misstänka en och annan lurig undermening i den för övrigt alldeles fantastiska texten där geografiska platser seglar förbi på ett alldeles förtjusande sätt. Medan Dury sjunger på både tyska och franska. Så här inleds låten:
In the deserts of Sudan
And the gardens of Japan
From Milan to Yukatan
Every womans, every man
Hit me with your rhythm stick
Hit me, hit me
Je t'adore, ich leibe dich
Hit me, hit me, hit me
Hit me with your rhythm stick
Hit me slowly, hit me quick
Hit me, hit me, hit me
Ian Dury & Blockheads fjärde Stiff-singel skulle alltså bli hans största hitlåt men kanske inte hans allra mest kända. Där har nog ”Sex & drugs & rock & roll” en tveklöst framskjuten position.
"Hit me..." skrevs av Dury och bandets gitarrist/pianist Chaz Jankel och Chaz har berättat att den skrevs i Rolvendon i Kent under en jamsession. Den spelades in i The Workhouse Studio på Old Kent Road i London där albumet “New boots and panties” tidigare hade spelades in. Men ”Hit me with your rhythm stick” gavs ut som en typisk singel mellan albumen och fanns därför inte med på nästa Dury/Blockeads-album ”Do it yourself” som släpptes i maj 1979.
Förklaringen till den gränslösa framgången för Ian Durys låt är både bandets famtastiska framträdande, Jankels piano längst fram, Davey Paynes blåsande i två saxofoner och den smittande discorytmen i arrangemanget.
Vid det här ögonblicket var Stiff-etiketten helt vit med, på a-sidan (”A wing”), en stor och en liten rosa prick, och på b-sidan (”B wing”) massor av lika stora rosa prickar. Ingen producent finns nämnd men under ”Hit me…” finns noteringen ”Under the musical direction of Chaz Jankel”.
Det märkliga är att bandnamnet på etiketten saknar Durys efternamn fast singeln i alla media, från Tobbes Stiff-sida, Bert Muirheads bok till Stiffs officiella diskografi, skriver Ian Dury & the Blockheads.
B-sidans lustiga credit på samtliga medlemmar i bandet ger en maffig artistkavalkad på etiketten. Låten ”There ain’t half been some clever bastards” har Dury skrivit med sin tidigare Kilburn & the High Roads-kompanjon Russell Hardy. Låten är en charmig mix av engelsk music hall och easy listening med poesi av yttersta kvalité där Dury kommenterar både Noel Coward, Van Gogh och Segovia med en tungvrickande inledning:
Noel Coward was a charmer
As a writer he was Brahma
Velvet jackets and pyjamas
The Gay Divorce and other dramas
Och etiketten har ytterligare några lustiga, inte alltid så lättanalyserade utrop i form av ”Late start high on fence” och ”Segovia rules”.
Men på det sedvanligt läckra Barney Bubbles-designade omslaget står det Ian Dury and the Blockheads som artist på a-sidan och det förkortade ID and the Blocks på b-sidan.
På cd: Båda singellåtarna återfinns som bonusspår på nyutgåvan av ”Do it yourself” (Demon, 2004).
YouTube: Två versioner. Dels den officiella videon till ”Hit me with your rhythm stick” och sedan ett liveframträdande.
/ Håkan
Sean Tyla
Tre tips om gamla skivor, del 8
<< | Januari 2009 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | |||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 |
19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 |
26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget:
Apropå den röda vinylen. Det finns ett okänt antal "one off's" i Stiff-katalogen (och förmodligen även på andra bolag) som inte på något sätt är officiella pressningar. Det är helt enkelt grabbarna i skivpressningsfabriken som haft lite lekstuga och gjort personliga exemplar när deras chefer inte tittat åt deras håll. Därför kan det mycket väl finnas även exempelvis en "Hit Me..." på grön vinyl. Vem vet? Jag har sett en "Buy 47 P" (vilket då egentligen skall vara Kirsty MacColl's "They Don't Know" som picture disc) på BLÅ vinyl. Finns även där endast ett känt exemplar. Samma sak med Costello's "Alison" som finns i en variant med vit vinyl på A-sidan och svart vinyl på B-sidan.
Sen är det självklart jäkligt coolt att ha dessa unika exemplar, men "riktiga" blir dom aldrig för mig. Det kan i princip finnas hur många olika varianter som helst, och inga av dom gjordes med Stiffs vetskap.
Den röda "Hit Me..." gick väl för närmare £300 på Ebay häromåret, om jag inte minns fel. Så visst har dom ett värde.
Det roligaste i den vägen som jag har i samlingen är en felpressning med Buy 12 (Costello - Red Shoes) på ena sidan och Buy 15 (Max Wall - Dream Tobacco) på B-sidan. Det finns en liknande känd felpressning med Buy 9/10 (Motörhead och The Damned).
Emellanåt ser man också "Dark red vinyl" som beskrivning på vissa (framförallt Madness) Stiff-singlar. Vinylen ser svart ut, men håller man upp den mot en stark lampa är den mörkt röd. Vi har gjort efterforskningar även kring dessa vinyler och kommit fram till att skivfabrikerna ibland återanvände pressade (osålda) vinylskivor till ny smet, och effekten blev att returvinylen fick sämre svärta. Detta enligt en gammal skivpressare som var med på den tiden det begav sig.
Jisses, vad jag babblar på...
Be Stiff!
TobbeSvar:
Ovärderlig fakta, Tobbe. God fortsättning, förresten. Det verkar bli ännu ett fantastiskt Stiff-år, va? Läste nåt om att Priestmans skiva ska återutges på Stiff/Decca, spännande!
Sen har jag releaseuppgifter som säger 24/11-78... Svar:
Stämmer - missade det. Det cirkulerar motsägelsefulla releasedatum men jag gick på Stiffs officiella. Sedan glömde jag tillägga att skivan också gavs ut som 12:a också (12 BUY 38).