Blogginlägg från 2004-04-26

Svängde både hårt, tufft och volymstarkt

Postad: 2004-04-26 15:40
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/4 2004.

MAGNUS LINDBERG
Sombrero, Örebro 24 april 2004


En bottenlös passion, en stor dos ödmjukhet och en, i rockbranschen så sällsynt, ren och skär naturlighet. Det var huvudingredienserna, kanske inte i just den exakta ordningen, på premiären för Magnus Lindbergs stora comeback till konsertscenerna.
   Det var en sammanbiten och spelsugen Magnus och ett hungrigt band som äntrade Sombreros scen i lördagskväll. Och bjöd på en nära nog makalös konsert med en artist som i både kvalité och kvantitet saknar motsvarighet både i Sverige och den stora världen.
   Med stor hjälp av en hängiven och mycket kunnig publik, som gjorde Magnus nästan mållös av tacksamhet, så stegrade sig konserten känslomässigt till rent ypperliga höjder dit få konsertupplevelser mycket sällan når.
   När två effektiva timmar på scen var slut efter en cover på Tom Pettys ”Swingin’”, som för övrigt distanserade originalet med hästlängder, så var kraven för en fantastisk konsert vid det laget med marginal fullt uppnådda.
   Den anspråkslöst ödmjuka nivån satte Magnus direkt när han kom upp på scenen och sa:
   - Vi ska bara spela, bry er inte om oss.
   Sedan exploderade både han och bandet ut i fantastiska versioner av ”I en hand”, med det fantastiska trumintrot, och ”Sanningen”. I något som lite klichéartat skulle kunna kallas pardonlös rock svängde det både hårt, tufft och volymstarkt.
   Så långt hade de små känslorna i Magnus personliga poesi lite svårt att göra sig gällande och när tredje låtens ”Blind leder en blind” inleddes maffigt och funkigt fick jag en tveksam känsla i magtrakten. Men den var tack och lov mycket tillfällig.
   För med alla dessa nävar i luften, den klockrena allsången i snart sagt varje låt (inklusive flera av den nya skivans starka låtar), den oerhörda glädjen i Magnus Lindbergs ansikte och ett band som sakta men säkert jobbade sig upp var det inte svårt att älska det som utspelade sig på scen. Och bandet blev både effektivt emotionella, som i avslutningen på ”På bergets topp”, och rockigt kompromisslösa, som i nästan punkigt adrenalinstinna ”Röda läppar”.
   Det finns säkert detaljer att putsa på i sound och arrangemang och enskilda låtar som kan bytas ut men när huvudpersonen själv är en oslipad diamant så är nog jakten på den optimala konserten med Magnus Lindberg tämligen omotiverad. I alla fall direkt efter en så här pass magisk upplevelse.

Magnus Lindberg: gitarr, munspel och sång
Fredrik Björk: gitarr och steel
Niclas Timnborg: keyboards
Samuel Laxberg: bas
Tomas Broman: trummor

/ Håkan

Pop- och rockhistoriens alla 23-åringar.

Postad: 2004-04-26 11:07
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26 april 2004.

Det fanns tider när vi valde mellan 33, 45 och 78. Men nu kan man också välja mellan 23, 34 och 51. I ålder, alltså. Nej, jag har inte fått åldersnoja eller komplex eller någon annan sjukdom utan fick bara ett helt galet projekt i huvudet att kolla upp pop- och rockhistoriens alla 23-åringar.
   Som startskott i ämnet kom häromveckan en liveskiva med Bob Dylan, "Concert at Philharmonic Hall" som är volym 6 i den imponerande serien "Bootleg Series".
   Inspelad en magisk kväll den sista oktober 1964 i New York. Och Bob Dylan råkade vid inspelningstillfället inte vara mer än drygt 23 år.
   Ålder är ju alltid en relativ siffra. Egentligen oväsentligt när det står som siffror i passet men du sätter den ofta i samband med något annat, i relation till dig själv exempelvis. Bob Dylan må ha varit ung, i allmänt avseende, vid det här tillfället men för oss som vid tidpunkten var yngre var det inget anmärkningsvärt eller ens något att höja på ögonbrynen åt.
   Det är ju idag när jag får inspelningarna i min hand som jag plötsligt inser hur tidigt Bob Dylan skrev sina första legendariska låtar och hur han så självsäker och rättfram kunde ta en stor publik, skämta och berätta anekdoter runt sina visor.
   Till den upplevelsen lägger jag alltså ytterligare legendariska pop- och rockartister och deras tidiga utveckling och blir närmast chockad när jag upptäcker hur unga och ännu yngre låtskrivare runt 20-årsåldern skrev tidlösa och numera klassiska sånger.
   Faktum är att många av de färgstarka ledarna av de karaktäristiska 60-talsbanden nästan hade avverkat sina stora succéer innan de fyllde 23 år.
   Pete Townshend i The Who skrev "My generation", onekligen en odödlig dänga, redan som 20-åring. Och hade när han fyllt 23 år radat upp sina allra största hits som "Substitute", "I'm a boy" och "Happy Jack".
   Ray Davies, en annan av den tidens stora låtskrivare, i The Kinks hade redan gjort "You really got me", "Sunny afternoon" och "Dead end street" när han som 23-åring så vackert och vuxet diktade om "Waterloo Sunset".

För att inte tala om Steve Marriott och Ronnie Lane i Small Faces, med låtar som "All or nothing", "Itchycoo Park" och "Tin soldier" på sitt unga samvete, som fyllde 23 först när karriären i det bandet var över.
   Steve Winwood hade satt färg på sina hits med Spencer Davis Group och Traffic innan han ens var 18 år.
   Eller Paul McCartney som var 20 när han började skriva på "Yesterday", 22 när han spelade in låten och slutligen 23 när låten gavs ut.
   Även den nu så tragiskt aktuelle Phil Spector, demonproducenten, hade sina mest kreativa år, med rader av hits med Crystals, Ronettes och Darlene Love innan 23-årsstrecket.
   När jag såg U2 första gången på lilla Marquee i London i november 1980 så fattade jag nog inte att det bara var en av Bono och The Edge som hade fyllt 20 år. Det är ju först nu som det känns overkligt och riktigt uppseendeväckande.
   Ännu mindre förstår jag idag hur unga och små Motown-stjärnorna Stevie Wonder och Michael Jackson en gång var.
   När Stevie som 17-18-åring hade hits som "I was made to love her" och "For once in my life" var han redan etablerad artist sedan fem år tillbaka! Och när han exempelvis gjorde "Song in the key of life", av någon kallad världens bästa dubbel-LP, på 70-talet var han bara 26 år.
   Och unge Michael var bara 23 när han släppte "Thriller", även kallad världens mest sålda album.
   I researcharbetet kring ämnet springer jag på flera udda fakta och minst sagt märkliga tillfälligheter. Som att både Bruce Springsteen och Neil Young inte bara gjorde sin första soloskiva när de var 23 år. Utan båda hann också med sitt andra album innan de fyllt 24! Skivproduktionen och kreativiteten var onekligen snabb på 60- och 70-talet.
   Jag tog med mig mitt 23-årsprojekt till en klubb i Örebro för några timmars dj:ande i detta lärorika ämne. Och trodde jag skulle möta sympati och stolthet från besökarna vars ålder håller sig runt just 23 år. Istället fick jag mig till livs ett gäng ungdomar som helt tappade sitt självförtroende när jag radade upp klassikerna i högtalarna. Ingen av ungdomarna hade ju gjort sitt första album och ansåg sig misslyckade i jämförelse när låtar som "Space oddity", "Alison" och Ed Harcourts "She fell into my arms" smögs ut i högtalarna.
   Men det finns alltid tröst. I just det här ämnet bär de namn som Ulf Lundell, Lou Reed, Steve Earle och Joey Ramone som alla skivdebuterade långt efter sin 25-årsdag.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2004 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.