Blogginlägg från maj, 2004

Edwards skräckinjagande intensiva röst

Postad: 2004-05-25 15:39
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/5 2004.

DAVID EUGENE EDWARDS
BRO. DANIELSON
SUFJAN STEVENS
Klubb Söndag/Strömpis, Örebro 23 maj 2004


Avslutningen på den här säsongens Klubb Söndag-arrangemang blev en trestegsraket med väldigt varierande innehåll. Det amerikanska turnépaketet med Bro. Danielson, Sufjan Stevens och David Eugene Edwards nådde på söndagskvällen Örebro och Strömpis på sin korta men exklusiva turné i Sverige.
   Så unikt att det faktiskt var 16 Horsepower-medlemmen Edwards första soloturné och det var inte överraskande han som fick den största publikresponsen efter en dryg timme på scenen.
   Det fanns gemensamma paralleller mellan alla artisterna i turnépaketet, exempelvis kompade de varandra till och från, men musikaliskt och soundmässigt var det tre tveklöst olika artister som satt och stod på scen.
   Bro. Danielsson, eller Daniel Smith som han egentligen heter, stod utklädd till ett frukträd(!), spelade gitarr och sjöng med en gäll falsett som vore han medlem av Mora Träsk. Med trummor och Sufjan Stevens på gitarr/banjo i bandet så blev det några suggestivt starka stunder men ändå udda och väldigt annorlunda.
   Då var Sufjan Stevens spröda sånger av större musikaliskt värde. I ett framträdande, som formade sig till en geografilektion om Michigan, som växte till sig och han avslutade bedårande vackert på tramporgel. Från Stevens viskande stämma till David Eugene Edwards skräckinjagande intensiva röst är det bokstavligen långt men musikaliskt är de två artisterna bara olika grenar på samma träd.
   Som soloartist hade Edwards inte så många hästkrafter med sig men med sådan passion och glöd i de innerliga textraderna och en sammanbiten intensitet i gitarr- och banjospelet var det nog ingen i den 210-hövdade publiken som saknade något kompband.
   Till höger på scenen satt Edwards under hela framträdandet. Koncentrerad och otroligt fokuserad stampade han stundtals takten så ridåerna skakade. Och tillsammans med spöklika bakgrundsljud byggdes det upp stämningar som var både skrämmande och omtumlande.
   Att amerikanen Edwards har en stor och hängiven publik i Europa kan nog förklaras med att hans musik i många stycken påminner om brittisk folkmusik, jigs-liknande låtformationer som på scen blev än mer tydliga.

/ Håkan

Alla dessa minnen som jag inte minns

Postad: 2004-05-24 11:59
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24 maj 2004.

Berätta något roligt och intressant minne, säger de åt mig med jämna mellanrum. Du som har varit med om så mycket måste ju ha massor att berätta, säger de anklagande till mig. En upplevelsekrönika är på sin plats, beordrar nästan nöjesredaktören. Kraven låter både mänskliga och logiska men det finns ett hinder: Jag minns inget.
   Det är inte så att jag dramatiskt har tappat minnet eller abrupt suddat ut hela min historia. Det är väl närmast så att jag måste få hjälp att komma ihåg. En fråga eller ett påstående krävs för att sparka igång minnet. Så att det plötsligt finns tusen anledningar att leta efter information eller känslor från den bottenlösa källa som kallas livet.
   Jag läser till exempel att Contan som restaurang och konsertlokal gått i graven och genast dyker det upp massor av minnen och upplevelser från över 20 års besök i den klassiska lokalen i bottenvåningen på Hotell Continental.
   Naturligtvis toppar alla konserter listan över de bästa minnena. Från Magnus Lindbergs gränslöst personliga framträdande i oktober 1983 via Imperiet i maj 1984 och Eldkvarn i mars 1987 till Weeping Willows, Soundtrack of Our Lives och Bad Cash Quartet på senare år.
   Lindbergs grandiosa uppträdande 1983 överträffar kanske till och med det senaste underverket som exploderade på Sombrero för drygt en månad sedan. 1983 höll han aldrig på att gå av scenen och publiken krävde bara mer och mer och som den ödmjuke människa han är så ville han tillfredställa allas önskemål.
   Ändå är det de mindre officiella händelserna på nämnda ställe som ligger ännu närmare hjärtat och minnet. Som när vi efter en blöt efterfest (ja, det hade regnat oavbrutet i Brunnsparken när Ulf Lundell hade turnépremiär sommaren 1982) med huvudpersonen i släptåg äntrade restaurang Lord Nelson, som Contan var känd som under några år på 80-talet.
   Festen bara expanderade och slutade några våningar upp i byggnaden med turnésällskap, Sveriges samlade kritikerkår och hangarounds i en inte helt klockren blandning. Det är nästan 22 år sedan och eventuella brott är sedan länge preskriberade. Och är det så att jag inte kan berätta mer detaljerat så är det inte enbart av moraliska skäl.
   I februari 1985 hamnade jag också i Contans bakficka helt oplanerat. Den engelska gruppen Blow Monkeys hade ställt in spelningen på Rockmagasinet. Bandet hade dragit sig tillbaka till hotellet och alla utom sångaren Dr Robert befann sig där i baren. En lång intressant sittning där turnémanagern Mick Jobson visade sig vara bror med Stuart Jobson, sångaren i skotska Skids. Och trevlige trummisen berättade om sitt barndoms Swansea

Ett minne som i sin tur väcker upp en ännu äldre händelse från samma plats. Efter den första av två konsertkvällar på Konserthuset med Ulf Lundell hösten 1980 drog sig alla tillbaka till hotellet och hamnade helt naturligt i hotellets stängda bar. Där trummisen Ingemar Dunker letade kontaktmöjligheter för sin medresenär videobandspelaren.
   Om Dunker någonsin fick igång bandspelaren kommer jag inte ihåg men Lundell själv försvann tidigt upp på rummet i sällskap med - en uppstoppad tupp. Tuppen var maskot på turnén som följde upp den fantastiska Englandsinspelade dubbel-LP:n "Längre inåt landet".
   En annan källa till diskussionsbränsle är ju datum, exakta tidsangivelser, som alltid kan engagera, röra upp känslor och minnen. Som vid den senaste firmafestens traditionella musikfrågesport där alla, utom jag som minutiöst hade satt ihop frågorna och musiken, klart kom ihåg att "Pride (in the name of love)" med U2 kom 1985 och inte 1984 som jag efter konstens alla regler hade kollat upp.
   I facit står nämligen att singeln "Pride" släpptes i september och den efterföljande LP:n "The unforgettable fire" en månad senare.
   Vilket får mig att ännu en gång vältra mig i det faktum att jag, helt oplanerat ska erkännas, såg Bono och U2 på lilla Marquee i stora London redan i november 1980, bara en månad efter LP-debuten.
   Jag ska inte påstå att jag upplevde några historiska vingslag eller såg några nya stjärnor tändas men i efterhand har konsertögonblicket naturligtvis växt i betydelse.
   Jag läser en CNN-nyhet om att "A whiter shade of pale" är den mest spelade låten i England under de senaste 70 åren. Och det väcker minnen från en annan händelse som utspelade sig i London.
   Vi stod på puben Dublin Castle i London och väntade på en konsert med den gamla pubrockfavoriten Mickey Jupp. Då jag såg ett bekant ansikte, helt klart från Englands pophistoria, som jag inte kunde placera eller komma på namnet på. Så jag frågade honom helt sonika vem han var men det ville han inte svara på. Inte ens ville han vänligt gå med på att han var känd fast jag påstod det.
   Dagen efter på planet hem från England gick det upp ett ljus: Det var den mycket egensinnige textförfattaren Keith Reid jag stött på kvällen innan. Reid var också manager åt bland annat Mickey Jupp och har skrivit alla de mycket personliga och snåriga texterna till Procol Harums låtar.
   "We skipped the light fandango, turning cartwheels across the floor..."

/ Håkan

”En ny stil i stan”

Postad: 2004-05-21 16:35
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/5 2004.

Eva Eastwood & the Major Keys
En ny stil i stan
(Tail/Border)


Förutom att texterna är på svenska så är förändringarna på Eva Eastwoods nya skiva inte så stora fast jag har bytt genrebeteckningen från rock till pop. För när hon nu sjunger på sitt modersmål så blir det stundtals lite snällare fast sedvanliga kompbandet Major Keys svänger lika sanslöst som vanligt.
   I de bästa låtarna på skivan har Eva fångat den där gemytliga, lätt nostalgiska känslan av svensk tjejpop på 60-talet. Med texter som är både tidsenliga, smarta och roliga att lyssna på.
Samtidigt som hon sjunger lika starkt och naturligt som vanligt. Med god hjälp från snyggt doo-wop-ande Besk Quartet och syster Dottie.
   I vanlig energisk anda sprutar det låtar ur Eva och 17 korta låtar på en och samma cd kan bli några för många när soundet pendlar så nätt mellan trevlig pop och traditionell rockabilly.
   I de senare fallen känns det inte fullt lika spännande att höra Eva på svenska för att det påminner för mycket om låtarna från hennes ”amerikanska karriär”.
   Men som sagt, några låtar håller sensationellt hög klass. Titellåten, ”Vårt liv i repris”, ”En sådan Romeo”, ”Rockabilly Willy” (ekvilibristisk text), ”Johnny min vän” och smäktande ”Tänk vad han liknar dig” är svensk pop i topp.

/ Håkan

NRBQ konsert

Postad: 2004-05-16 11:49
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16 maj 2005.

KONSERT
NRBQ
Sombrero, Örebro 14/5 2004


Amerikanska legendariska gruppen NRBQ står bokstavligen för New Rhythm & Blues Quartet men visade sig på fredagskvällen på Sombreros scen, inte alls överraskande, vara betydligt mer än så.
   Från gammal rock'n'roll, viskande doo-wop, jazzinfluenser, Louis Armstrong, sammanbiten pubrock och önskningar från publiken ("Lawdy miss Clawdy" ställde de sig och repeterade framför en förbluffad publik) var det stundtals en hysteriskt underhållande föreställning.
   Ryktet om deras gränslösa förträfflighet visade sig dessbättre vara helt sann och de kanske 60-70 personerna i publiken, av vilka majoriteten var hängivna fans, fick sig en rejäl dos suveränt levande musik på hundra minuter och ett gott skratt som kan räcka långt in i nästa vinter.
   Med en god och benhård professionell inställning så spelade det en ringa roll att publiken var begränsad ty de tog alla önskvärda tillfällen att bjuda på sig själva.
   Med glimten i ögat och en nästan pojkaktig sprittande charm stod de här 50-60-åringarna och var tydligt på tårna. Och skojigheten, de plötsliga infallen och pendlingarna i deras musik kunde inte dölja det faktum att NRBQ är ett gäng alldeles skickliga musiker som, ofta bedövande tajt, tog sig igenom den breda repertoaren med en besynnerlig spänst.
   Ändå blev showen, som förklarar varför NRBQ är så mycket mer kända som liveband än som skivartister, som helhet större än de rent musikaliska höjdpunkterna.
   Som när trummisen Tom Ardolino tog sig fram till mikrofonen och sjöng en smittande vacker version av "Teenager in love", påhejad av en allsångsbenägen publik som knappast har den repertoaren i ryggraden. Sånt går inte att beskriva i ord. Måste upplevas.
   Ändå hade konserten tillfälliga stunder av absolut musikalisk magi. Som när de exempelvis framförde en helt prickfri version av "I want you bad" så var det naturligtvis just då helt uppenbart att ett av de största ögonblicken i Örebros levande rockhistoria utspelade sig framför ögonen.

/ Håkan

Traditionell rockmusik av väldigt gränslös karaktär

Postad: 2004-05-15 15:40
Kategori: Artiklar

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13 maj 2004

Ett av världens turnéflitigaste och mest långlivade amerikanska band kommer till Örebro. På fredagkväll ställer sig de fyra rutinerade medlemmarna av NRBQ på Sombreros scen och kommer att spela traditionell rockmusik av väldigt gränslös karaktär. Efter 35 år som skivartister har de provat på de flesta stilar.
   När det gäller gamla hederliga band från 60-talet brukar det sällan finnas så många originalmedlemmar kvar i den aktuella sättningen men NRBQ är undantaget som bekräftar regeln ty Terry Adams, piano och sång, Joey Spampinato, bas och sång, och Tom Ardolino, trummor, har varit trogna det här bandet i över 30 år.
   Den stora förändringen skedde för tio år sedan då gitarristen Al Anderson, som också var en profilerad låtskrivare, lämnade bandet och ersattes av Joeys bror Johnny Spampinato.
   Alltså en väldigt trogen kvartett amerikaner som inte alls är så musikaliskt enkelspåriga som man kan tro när man analyserar den tajta sättningen på kvartett. De har lite orättvist kallats USA:s svar på Rockpile men är betydligt bredare och mer flexibla än så. Så står också deras namn som en förkortning på det inte fullt lika fräcka gruppnamnet New Rhythm & Blues Quartet.
   Och deras musik rymmer inte bara rhythm & blues om nu någon fick för sig det. Nej, de kan spela pop, urflippad jazz, rockabilly och swing vid sidan av sina naturliga rockrötter. Lägg därtill att bandets humor, som jämförs med Frank Zappa, har kultstatus.
   Lika explosivt rockiga som de kan vara i de fartiga låtarna, lika smäktande vackert kan det bli i balladerna.
   Utan att få någon riktig hit på skiva, fast de sedan 1969 gjort en mängd album, så har deras rykte som ett otroligt liveband bara växt med åren. De är i stort sett ständigt på turné.
   Ingen konsert med den här kvartetten går att förutse eller förvänta sig på ett visst sätt ty de spelar aldrig samma låtar på sina föreställningar. Där de mixar egna låtar med en mängd covers från olika håll.

/ Håkan

Bad Cash Quartet konsert

Postad: 2004-05-10 15:39
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/5 2004.

KONSERT
Bad Cash Quartet
Downtown, Örebro 8/5 2004


Oavsett dagsform rankar jag Göteborgskvintetten Bad Cash Quartet som ett av Sveriges fem bästa liveband. Men jag är väldigt osäker på om lördagskvällens konsert kan motsvara förväntningarna man har rätt att ställa på ett band i den exklusiva skaran.
   Inre och yttre förutsättningar gjorde att konserten inte riktigt nådde upp i normal standard för att betraktas som en optimal liveupplevelse.
   Efter en extraordinär sommardag blev källaren på Downtown inte lördagskvällens mest naturliga tillflyktsplats. Och de få i publiken gjorde sitt bästa för att låta som det tredubbla medan bandet hade problem att låta som en kvintett ty ordinarie basisten fanns inte på plats (”han har dött i salmonella”, lät den drastiska förklaringen från scen) och gjorde därmed bandets sättning till ett för kvällen våghalsigt osäkert band.
   Sångaren Martin Elisson tog över gitarren (”min gitarrdebut”, som han sade), keyboardkillen Karl von Hall hanterade också gitarren flitigare än vanligt, ordinarie gitarristen Adam Bolméus fick spela bas och Carl Olsson, Bear Quartet-gitarristen som också fungerade som uppvärmare, fanns med som back up på scenen. På en stol bakom den högra högtalaren medverkade han mest på sång och mindre som gitarrist.
   Allt detta strul gjorde naturligtvis att bandet inte kunde ge sin på många sätt fantastiska låtrepertoar full rättvisa när de väl kom in på scenen tjugo minuter över midnatt.
   På sin korta turné har bandet inte turnerat sig trött och Martins röst var för en gångs skull mycket stark och mindre hes än vad som varit vanligt under tidigare konserter.
   Det hårda, tuffa och för dagen mindre nyanserade soundet kunde inte eliminera styrkan i bandets nuvarande scenrepertoar som fortfarande är en mix av det bästa från bandets två senaste album plus den tidiga singeln ”Amuse you” som också varit bosatt i konsertrepertoaren under senare tid.
   Låtmässigt inga som helst överraskningar, arrangemangen mer hårt komprimerade än vanligt och slyngelmentaliteten med rökande och drickande gruppmedlemmar på scen gjorde inte konsertupplevelsen mer helgjuten.
   Bandet lär enligt rapporter slarva med sin hälsa på ett desperat sätt och det understryker kanske den traditionella rockmyten men ger inga gratispoäng i den verklighet som kallas äkta och ärlig.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2004 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.