Blogginlägg från 2004-05-24

Alla dessa minnen som jag inte minns

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24 maj 2004.

Berätta något roligt och intressant minne, säger de åt mig med jämna mellanrum. Du som har varit med om så mycket måste ju ha massor att berätta, säger de anklagande till mig. En upplevelsekrönika är på sin plats, beordrar nästan nöjesredaktören. Kraven låter både mänskliga och logiska men det finns ett hinder: Jag minns inget.
   Det är inte så att jag dramatiskt har tappat minnet eller abrupt suddat ut hela min historia. Det är väl närmast så att jag måste få hjälp att komma ihåg. En fråga eller ett påstående krävs för att sparka igång minnet. Så att det plötsligt finns tusen anledningar att leta efter information eller känslor från den bottenlösa källa som kallas livet.
   Jag läser till exempel att Contan som restaurang och konsertlokal gått i graven och genast dyker det upp massor av minnen och upplevelser från över 20 års besök i den klassiska lokalen i bottenvåningen på Hotell Continental.
   Naturligtvis toppar alla konserter listan över de bästa minnena. Från Magnus Lindbergs gränslöst personliga framträdande i oktober 1983 via Imperiet i maj 1984 och Eldkvarn i mars 1987 till Weeping Willows, Soundtrack of Our Lives och Bad Cash Quartet på senare år.
   Lindbergs grandiosa uppträdande 1983 överträffar kanske till och med det senaste underverket som exploderade på Sombrero för drygt en månad sedan. 1983 höll han aldrig på att gå av scenen och publiken krävde bara mer och mer och som den ödmjuke människa han är så ville han tillfredställa allas önskemål.
   Ändå är det de mindre officiella händelserna på nämnda ställe som ligger ännu närmare hjärtat och minnet. Som när vi efter en blöt efterfest (ja, det hade regnat oavbrutet i Brunnsparken när Ulf Lundell hade turnépremiär sommaren 1982) med huvudpersonen i släptåg äntrade restaurang Lord Nelson, som Contan var känd som under några år på 80-talet.
   Festen bara expanderade och slutade några våningar upp i byggnaden med turnésällskap, Sveriges samlade kritikerkår och hangarounds i en inte helt klockren blandning. Det är nästan 22 år sedan och eventuella brott är sedan länge preskriberade. Och är det så att jag inte kan berätta mer detaljerat så är det inte enbart av moraliska skäl.
   I februari 1985 hamnade jag också i Contans bakficka helt oplanerat. Den engelska gruppen Blow Monkeys hade ställt in spelningen på Rockmagasinet. Bandet hade dragit sig tillbaka till hotellet och alla utom sångaren Dr Robert befann sig där i baren. En lång intressant sittning där turnémanagern Mick Jobson visade sig vara bror med Stuart Jobson, sångaren i skotska Skids. Och trevlige trummisen berättade om sitt barndoms Swansea.

Ett minne som i sin tur väcker upp en ännu äldre händelse från samma plats. Efter den första av två konsertkvällar på Konserthuset med Ulf Lundell hösten 1980 drog sig alla tillbaka till hotellet och hamnade helt naturligt i hotellets stängda bar. Där trummisen Ingemar Dunker letade kontaktmöjligheter för sin medresenär videobandspelaren.
   Om Dunker någonsin fick igång bandspelaren kommer jag inte ihåg men Lundell själv försvann tidigt upp på rummet i sällskap med - en uppstoppad tupp. Tuppen var maskot på turnén som följde upp den fantastiska Englandsinspelade dubbel-LP:n "Längre inåt landet".
   En annan källa till diskussionsbränsle är ju datum, exakta tidsangivelser, som alltid kan engagera, röra upp känslor och minnen. Som vid den senaste firmafestens traditionella musikfrågesport där alla, utom jag som minutiöst hade satt ihop frågorna och musiken, klart kom ihåg att "Pride (in the name of love)" med U2 kom 1985 och inte 1984 som jag efter konstens alla regler hade kollat upp.
   I facit står nämligen att singeln "Pride" släpptes i september och den efterföljande LP:n "The unforgettable fire" en månad senare.
   Vilket får mig att ännu en gång vältra mig i det faktum att jag, helt oplanerat ska erkännas, såg Bono och U2 på lilla Marquee i stora London redan i november 1980, bara en månad efter LP-debuten.
   Jag ska inte påstå att jag upplevde några historiska vingslag eller såg några nya stjärnor tändas men i efterhand har konsertögonblicket naturligtvis växt i betydelse.
   Jag läser en CNN-nyhet om att "A whiter shade of pale" är den mest spelade låten i England under de senaste 70 åren. Och det väcker minnen från en annan händelse som utspelade sig i London.
   Vi stod på puben Dublin Castle i London och väntade på en konsert med den gamla pubrockfavoriten Mickey Jupp. Då jag såg ett bekant ansikte, helt klart från Englands pophistoria, som jag inte kunde placera eller komma på namnet på. Så jag frågade honom helt sonika vem han var men det ville han inte svara på. Inte ens ville han vänligt gå med på att han var känd fast jag påstod det.
   Dagen efter på planet hem från England gick det upp ett ljus: Det var den mycket egensinnige textförfattaren Keith Reid jag stött på kvällen innan. Reid var också manager åt bland annat Mickey Jupp och har skrivit alla de mycket personliga och snåriga texterna till Procol Harums låtar.
   "We skipped the light fandango, turning cartwheels across the floor..."

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.