Blogginlägg från april, 2004

Svängde både hårt, tufft och volymstarkt

Postad: 2004-04-26 15:40
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/4 2004.

MAGNUS LINDBERG
Sombrero, Örebro 24 april 2004


En bottenlös passion, en stor dos ödmjukhet och en, i rockbranschen så sällsynt, ren och skär naturlighet. Det var huvudingredienserna, kanske inte i just den exakta ordningen, på premiären för Magnus Lindbergs stora comeback till konsertscenerna.
   Det var en sammanbiten och spelsugen Magnus och ett hungrigt band som äntrade Sombreros scen i lördagskväll. Och bjöd på en nära nog makalös konsert med en artist som i både kvalité och kvantitet saknar motsvarighet både i Sverige och den stora världen.
   Med stor hjälp av en hängiven och mycket kunnig publik, som gjorde Magnus nästan mållös av tacksamhet, så stegrade sig konserten känslomässigt till rent ypperliga höjder dit få konsertupplevelser mycket sällan når.
   När två effektiva timmar på scen var slut efter en cover på Tom Pettys ”Swingin’”, som för övrigt distanserade originalet med hästlängder, så var kraven för en fantastisk konsert vid det laget med marginal fullt uppnådda.
   Den anspråkslöst ödmjuka nivån satte Magnus direkt när han kom upp på scenen och sa:
   - Vi ska bara spela, bry er inte om oss.
   Sedan exploderade både han och bandet ut i fantastiska versioner av ”I en hand”, med det fantastiska trumintrot, och ”Sanningen”. I något som lite klichéartat skulle kunna kallas pardonlös rock svängde det både hårt, tufft och volymstarkt.
   Så långt hade de små känslorna i Magnus personliga poesi lite svårt att göra sig gällande och när tredje låtens ”Blind leder en blind” inleddes maffigt och funkigt fick jag en tveksam känsla i magtrakten. Men den var tack och lov mycket tillfällig.
   För med alla dessa nävar i luften, den klockrena allsången i snart sagt varje låt (inklusive flera av den nya skivans starka låtar), den oerhörda glädjen i Magnus Lindbergs ansikte och ett band som sakta men säkert jobbade sig upp var det inte svårt att älska det som utspelade sig på scen. Och bandet blev både effektivt emotionella, som i avslutningen på ”På bergets topp”, och rockigt kompromisslösa, som i nästan punkigt adrenalinstinna ”Röda läppar”.
   Det finns säkert detaljer att putsa på i sound och arrangemang och enskilda låtar som kan bytas ut men när huvudpersonen själv är en oslipad diamant så är nog jakten på den optimala konserten med Magnus Lindberg tämligen omotiverad. I alla fall direkt efter en så här pass magisk upplevelse.

Magnus Lindberg: gitarr, munspel och sång
Fredrik Björk: gitarr och steel
Niclas Timnborg: keyboards
Samuel Laxberg: bas
Tomas Broman: trummor

/ Håkan

Pop- och rockhistoriens alla 23-åringar.

Postad: 2004-04-26 11:07
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26 april 2004.

Det fanns tider när vi valde mellan 33, 45 och 78. Men nu kan man också välja mellan 23, 34 och 51. I ålder, alltså. Nej, jag har inte fått åldersnoja eller komplex eller någon annan sjukdom utan fick bara ett helt galet projekt i huvudet att kolla upp pop- och rockhistoriens alla 23-åringar.
   Som startskott i ämnet kom häromveckan en liveskiva med Bob Dylan, "Concert at Philharmonic Hall" som är volym 6 i den imponerande serien "Bootleg Series".
   Inspelad en magisk kväll den sista oktober 1964 i New York. Och Bob Dylan råkade vid inspelningstillfället inte vara mer än drygt 23 år.
   Ålder är ju alltid en relativ siffra. Egentligen oväsentligt när det står som siffror i passet men du sätter den ofta i samband med något annat, i relation till dig själv exempelvis. Bob Dylan må ha varit ung, i allmänt avseende, vid det här tillfället men för oss som vid tidpunkten var yngre var det inget anmärkningsvärt eller ens något att höja på ögonbrynen åt.
   Det är ju idag när jag får inspelningarna i min hand som jag plötsligt inser hur tidigt Bob Dylan skrev sina första legendariska låtar och hur han så självsäker och rättfram kunde ta en stor publik, skämta och berätta anekdoter runt sina visor.
   Till den upplevelsen lägger jag alltså ytterligare legendariska pop- och rockartister och deras tidiga utveckling och blir närmast chockad när jag upptäcker hur unga och ännu yngre låtskrivare runt 20-årsåldern skrev tidlösa och numera klassiska sånger.
   Faktum är att många av de färgstarka ledarna av de karaktäristiska 60-talsbanden nästan hade avverkat sina stora succéer innan de fyllde 23 år.
   Pete Townshend i The Who skrev "My generation", onekligen en odödlig dänga, redan som 20-åring. Och hade när han fyllt 23 år radat upp sina allra största hits som "Substitute", "I'm a boy" och "Happy Jack".
   Ray Davies, en annan av den tidens stora låtskrivare, i The Kinks hade redan gjort "You really got me", "Sunny afternoon" och "Dead end street" när han som 23-åring så vackert och vuxet diktade om "Waterloo Sunset".

För att inte tala om Steve Marriott och Ronnie Lane i Small Faces, med låtar som "All or nothing", "Itchycoo Park" och "Tin soldier" på sitt unga samvete, som fyllde 23 först när karriären i det bandet var över.
   Steve Winwood hade satt färg på sina hits med Spencer Davis Group och Traffic innan han ens var 18 år.
   Eller Paul McCartney som var 20 när han började skriva på "Yesterday", 22 när han spelade in låten och slutligen 23 när låten gavs ut.
   Även den nu så tragiskt aktuelle Phil Spector, demonproducenten, hade sina mest kreativa år, med rader av hits med Crystals, Ronettes och Darlene Love innan 23-årsstrecket.
   När jag såg U2 första gången på lilla Marquee i London i november 1980 så fattade jag nog inte att det bara var en av Bono och The Edge som hade fyllt 20 år. Det är ju först nu som det känns overkligt och riktigt uppseendeväckande.
   Ännu mindre förstår jag idag hur unga och små Motown-stjärnorna Stevie Wonder och Michael Jackson en gång var.
   När Stevie som 17-18-åring hade hits som "I was made to love her" och "For once in my life" var han redan etablerad artist sedan fem år tillbaka! Och när han exempelvis gjorde "Song in the key of life", av någon kallad världens bästa dubbel-LP, på 70-talet var han bara 26 år.
   Och unge Michael var bara 23 när han släppte "Thriller", även kallad världens mest sålda album.
   I researcharbetet kring ämnet springer jag på flera udda fakta och minst sagt märkliga tillfälligheter. Som att både Bruce Springsteen och Neil Young inte bara gjorde sin första soloskiva när de var 23 år. Utan båda hann också med sitt andra album innan de fyllt 24! Skivproduktionen och kreativiteten var onekligen snabb på 60- och 70-talet.
   Jag tog med mig mitt 23-årsprojekt till en klubb i Örebro för några timmars dj:ande i detta lärorika ämne. Och trodde jag skulle möta sympati och stolthet från besökarna vars ålder håller sig runt just 23 år. Istället fick jag mig till livs ett gäng ungdomar som helt tappade sitt självförtroende när jag radade upp klassikerna i högtalarna. Ingen av ungdomarna hade ju gjort sitt första album och ansåg sig misslyckade i jämförelse när låtar som "Space oddity", "Alison" och Ed Harcourts "She fell into my arms" smögs ut i högtalarna.
   Men det finns alltid tröst. I just det här ämnet bär de namn som Ulf Lundell, Lou Reed, Steve Earle och Joey Ramone som alla skivdebuterade långt efter sin 25-årsdag.

/ Håkan

”På bergets topp”

Postad: 2004-04-23 16:34
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/4 2004.

Magnus Lindberg
På bergets topp
(Bolero/Border)


Efter en sedvanlig paus är den egensinnige Magnus Lindberg tillbaka. Det tog nästan fyra år att få ihop låtarna och inspelningarna till ännu en storstilad comeback. Tung, elektrisk men väldigt personlig Lindberg-rock som inkluderar både countrystänk, små akustiska stycken, spruckna ballader och framförallt hans speciella rockmusik med storslagna texter.
   De unga grabbarna i kompet, med producenten Samuel Laxberg i spetsen, har intensifierat Magnus musik utan att han har förlorat någonting av sin stora personlighet.
   Han sjunger återigen på liv och död, han pressar fram sin poesi med sedvanlig passion och den solida gitarrbaserade rockmusiken personifierar perfekt kampen mellan kärleken och svår längtan som ofta förekommer i hans texter.
   Mitt i den här stora mängden av självutlämnande poesi, rastlöshet och djupa tvivel (”Jag måste ge mig av/Jag måste stanna kvar” som det heter i en låt) finns där refränger som borde ta Sverige med storm så hitmässigt och catchy som det väldigt ofta faktiskt blir i hans låtar.
   Inte i en, två eller fem låtar utan på en majoritet av skivans elva låtar är det ett tveklöst sug i textraderna. På ett album som får betraktas som ännu ett storverk i Magnus Lindbergs skivproduktion.

/ Håkan

Magnus Lindberg och gubbrocken

Postad: 2004-04-23 10:39
Kategori: Artiklar

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Meny i 23 april 2004.

Redaktören för Meny kallar det gubbrock. Andra, som har en längre livserfarenhet, tillåter sig att kalla det traditionell, klassisk och tidlös pop och rockmusik. Jag talar i synnerhet om Magnus Lindberg och i allmänhet om en massa, svenska och utländska rockstjärnor, som i ålder skulle kunna vara både far och farfar till den genomsnittlige Meny-läsaren.
   Just den punkten, åldersskillnaden och generationsklyftan, är ju egentligen helt oväsentligt när det gäller levande rockmusik. Där kan dessa åldriga gubbar slå ungdomarna med hästlängder när det gäller långa uttömmande konserter, en bred repertoar sammanfogad till en stark enhet och ett känslomässigt uttryck som bara rutin och oändligt turnerande kan skapa.
   Den rastlösa hungern och explosiva scenshowen, som kan vara de unga artisternas bästa kännetecken, kompenseras i de lätt grånade herrarnas föreställning med en genomtänkt självsäkerhet utan rädsla för den otäcka tystnaden i mellansnacket.
   Allt detta gäller inte Magnus Lindberg (51) som imorgon kommer till Örebro och i sedvanlig ordning kommer att välta omkull en och annan förutfattad mening om att folk över 50 ska ta det lugnt, inte känslomässigt satsa hela sitt liv i en konsert eller sjunga som om varje textrad betydde allt.
   Så har det varit varje gång Magnus Lindberg stått på en scen i Örebro. Och har ni hört hans nya album "På bergets topp" så förstår ni att morgondagens konsert på Sombrero förmodligen inte kommer att vara annorlunda.
   Magnus är rockartisten som inte kan ledas i band. Det har trasslat till mycket i hans liv genom åren. Både på den privata sidan och den artistmässiga. Få svenska rockartister har en så lång, men samtidigt oregelbunden, karriär bakom sig som Magnus.
   Rastlös, nervig och hela tiden på väg mot nästa vågdal eller höjdpunkt. Uppbrott och avbrott har varit hans signum sedan han började i showbusiness i början på 70-talet.
   Var medlem i Landslaget, en Crosby, Stills, Nash & Young-inspirerad grupp, med svenska texter på repertoaren. Men under Lasse Lindboms ledning drevs gruppen kommersiellt, började sjunga på engelska och medverkade, klädda i sjömanskostymer(!), i Melodifestivalen 1975. Det fick Magnus att skämmas, bestämt hoppa av tåget och inom ett år göra sitt första soloalbum.
   Ur en plastkasse fylld med sångtexter som han fått av Ulf Lundell valde Magnus att tonsätta tre låtar som spreds ut på hans tre första album. Som gav hans skivor uppmärksamhet men också besvärande jämförelser med den allt mer populäre författaren/rockartisten Lundell.
   Men via ett flitigt turnerande, rasande effektiva konserter och "Röda läppar"-albumet så var Magnus närmast kung på den levande svenska rockscenen i början på 80-talet.
   "Efter inledningen med "Midnatt i city", "Diamanter", "I en hand" "+-0" och "Resa sig och stå" bet jag mig i tungan och nöp mig i armen och trodde knappt det var sant", skrev jag entusiastiskt efter hans otroliga konsert på Lord Nelson (nuvarande Contan) 10 november 1983.
   Ett nytt album planerades men Magnus sa plötsligt adjö till hela branschen och skulle inte dyka upp förrän 1989. I Örebro med ett band från stan. Som genomförde några alldeles lysande konserter här. Som exempelvis 20 september på Ritz i samband med release av albumet "Det kommer en vind".
   "En nästan andlös tillfredsställelse att höra de nya låtarna", var mitt omdöme den gången.
   I sedvanlig Lindberg-stil bröts plötsligt det perfekta samarbetet med örebroarna och ett år senare var det Grymlings som gällde. Supergruppen där Magnus snart hamnade i skuggan av Micke Rickfors och Pugh Rogefeldt. Och det skulle snart vara dags för nästa långa paus i Magnus karriär.
   1999 var han tillbaka på EMI och gjorde en rockcomeback med "Ljus i natten". En Billy Bremner-producerad skiva med både rock, country och ballader i en avskalad briljans.
   Ett år senare kom den udda "Tur o retur" där Magnus valde att spela in många av sina gamla låtar på nytt i akustiska arrangemang plus några nyskrivna låtar.
   Innan han återigen försvann från rampljuset och bara dök upp sporadiskt vid några konserter. Som exempelvis på Frimis i augusti 2002, för första gången i Örebro på nio år, med Stockholm Cowboys i kompet. Med många fräscha, färska låtar och några klassiker.
   "Han stod på knä, knöt näven i övertygande gester och han sjöng "Jag kan gå ända till Kina" och verkade för stunden mena varje ord som lämnade hans läppar", var mitt omedelbara minne av den konserten.
   I morgon skrivs ett nytt och ännu så länge okänt kapitel om Magnus Lindberg, artisten vars konserter etsat sig fast i minnet på fler än ett sätt.

Andra gubbar som håller igång:

ULF LUNDELL (54)
Mest kända låt: "Öppna landskap" (1982).
Bästa album: "Längre inåt landet" (1980).
Senaste album: "En eld ikväll" (2003)
Senaste turné: I somras.

BOB DYLAN (62)
Verkligt namn: Robert Zimmerman.
Mest kända låt: "Knocking on heaven's door" (1973).
Bästa album: "Blood on the tracks" (1974).
Senaste album: "Concert at Philharmonic Hall" (2004)
Senaste turné: Pågår (Neverending tour).

TOM PETTY (53)
Mest kända låt: "I won't back down" (1990).
Bästa album: "Damn the torpedoes" (1979).
Senaste album: "The last DJ" (2002)
Senaste turné: I somras.

ELVIS COSTELLO (49)
Verkligt namn: Declan Patrick McManus
Mest kända låt: "Watching the detectives" (1978).
Bästa album: "King of America" (1986).
Senaste album: "North" (2003).
Senaste turné: Pågår.

NICK LOWE (55)
Mest kända låt: "What's so funny 'bout peace love and understanding" (1979)
Bästa album: "Labour of lust" (1979).
Senaste album: "The convincer" (2002).
Senaste turné: Hösten 2002.

BRUCE SPRINGSTEEN (54)
Mest kända låt: "Born in USA" (1984).
Bästa album: "Darkness on the edge of town" (1978)
Senaste album: "The rising" (2002).
Senaste turné: Hösten 2003.

NEIL YOUNG (58)
Mest kända låt: "Heart of gold" (1972).
Bästa album: "Rust never sleeps" (1979).
Senaste album: "Greendale" (2003).
Senaste turné. Våren 2004.

/ Håkan

Magnus mår just nu bättre än på länge.

Postad: 2004-04-22 10:46
Kategori: Intervjuer

Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22 april 2004

Magnus Lindberg är tillbaka. Igen! Under hela sin långa karriär har han kommit och gått mer eller mindre oregelbundet hela tiden. Men med ny skiva, "På bergets topp", nytt band och nya konserter är det på allvar ännu en gång. Och på lördag spelar han i Örebro på Sombrero och tänker presentera både nya låtar och gamla klassiker.
   - Ja, vi har repat intensivt och har just nu 27 låtar på lager. Det kan bli en lång natt om publiken vill, berättar en glad, optimistisk och positiv Magnus på mobiltelefon med han vandrar fram på en gata i Eskilstuna.
   Nya skivan har vuxit fram under 18 månader från demo till strikta studioinspelningar och nu utgiven skiva. Och han är mycket nöjd med resultatet och samarbetet med de nya grabbarna som förutom trummisen Tomas Broman, 40, är kring 30-årsstrecket.
   - Det började med att min basist och producent, Samuel Laxberg, höll på med egna demoinspelningar där jag blev inblandad. Det slutade alltså med att jag gjorde min skiva istället där tre av hans låtar finns med, förklarar Magnus som är van vid att allt inte riktigt blir som man planerar hela tiden.
   Och nu är Magnus och bandet, som också innehåller Fredrik Björk, gitarr och Niklas Timnborg, keyboards, laddade för att följa upp skivan med konserter under maj och början på juni. För att sedan fortsätta i juli på fler av Sveriges stadsfester.
   I samband med nya skivan har hans gamla skivbolag EMI släppt en samling med 36 gamla låtar med Magnus. Som inte ska förväxlas med den samling, faktiskt med samma namn, som kom för elva år sedan. Magnus är inte inblandad men han förstår varför.
   - De vill väl tjäna pengar, som stora multinationella bolag vill. Allt är ju inspelat och klart så det är bara att förpacka och sälja. De vill väl rida på vågen som min nya skiva river upp. Men att de ännu gång kallar den och alla andra återutgivningar för "Diamanter" finns det ju ingen poäng i, muttrar Magnus.
   Privat är Magnus tillbaka i Stockholm med sambo och hennes barn men ser det inte som enbart en glädje att bo i en storstad.
   - Löpsedlarna handlar ju bara om dokusåpor, bimbos och andra som bara vill synas utan att åstadkomma något. Landet är inne i ett negativt stadium och folk blir bara dummare och dummare. Det är ju som att man vill sätta sig i skogen igen, dundrar han plötsligt men mjuknar när korset i halsbandet på nya skivans omslagsbild kommer på tal.
   - Jag har inte blivit religiös, fast en del texter på nya skivan nämner både himmel, Gud och tro. Korset är en samhörighetssymbol med min kvinna. Som en ring ungefär, avslutar Magnus som just nu mår bättre än på länge.

/ Håkan

Som ett personligt möte med artisten

Postad: 2004-04-20 15:41
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/4 2004.

LISA MISKOVSKY
Klubb Söndag/Konserthuset, Örebro 18 april 2004


Några veckor innan jul stod Lisa Miskovsky för en närmast magisk kväll på ett sedvanligt avskalat Klubb Söndag-arrangemang.
   Skeptikern eller realisten i mig sa att det kunde väl ändå aldrig bli så bra när elektriciteten kopplades på och ett helt proffsigt band skulle rama in den ljuvligt personliga Lisa Miskovsky.
   Men farhågorna var definitivt överdrivna. För det var mycket jag inte hade räknat med. Att fröken Miskovsky är en så naturlig människa att en konsert i händerna på henne blir ett personligt möte för varje konsertbesökare. Att bandet hon turnerar med är så skickligt att de kan gasa och bromsa på samma gång.
   Sedan kunde jag inte i min livligaste fantasi tänka mig en Örebropublik så älskvärd, inledningsvis avvaktat jublande för att mot slutet stå upp i alla bänkraderna långt upp på läktarna, att magin i luften lyfte hela upplevelsen.
   Det blev givetvis tyngre, mer energiskt och mer likt senaste skivan men också väldigt omväxlande i både tempo och arrangemang. Lite onödigt högtidligt i ett Konserthus men Lisa monterade raskt ned barriären mellan scen och publik och bjöd på sig själv i långa naturliga mellansnack.
   Lika naturligt och mänskligt tog hon sig igenom den ännu vassare spellistan. Som smögs igång med ”One dark night”, höjde tempot direkt med ”What if”, fortsatte med en av hitlåtarna från senaste skivan, gick ned i intensitet med ”Joan of Arc” för att sedan pumpa ut elektrisk energi i ”Midnight sun”.
   Så fortsatte kontrasterna avlösa varandra genom hela konserten med ett visst undantag för slutlåtarna, den där förhållandevis rockiga finalen med en som alltid skinande ”Lady Stardust”, ännu mer galet i Cure-covern ”Friday I’m in love” och den rasande Motown-skumpande ”Alright”, låten hon gjort som duett med Dennis Lyxzén, då det hoppades jämfota både på scen och i bänkraderna. Då visste jublet som sagt inga gränser.
   Och det fanns bara ett värdigt sätt att ta ned stämningen genom att avrunda med den himmelskt vackra ”Back to Stoneberry Road”.


Lisa Miskovskys låtar:
One dark night
What if
A brand new day
Joan of Arc
Midnight sun
Sweet dreams
Driving one of your cars
You dance just like me
Give a little bit
Sing to me
Restless heart
Lady Stardust
Friday I’m in love
Alright
Back to Stoneberry Road

/ Håkan

Dottie ville ta hela världen i sin famn

Postad: 2004-04-19 15:41
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/4 2004.

DOTTIE & THE WOLFPACK
Sombrero, Örebro 17 april 2004

Det var kvällen då Carina Lindqvist, alias Dottie, skulle skaffa sig en helt egen identitet. På releasepartyt och konserten med Dottie och hennes kompband Wolfpack skulle vi nu få se att Dottie och hennes lillasyster Eva Eastwood är två helt olika artister.
   Det gick kanske lite si och så med den kraftiga markeringen för Dotties sound bygger sin musik på samma grunder i tidig country och rock’n’roll från 50-talet. Möjligen har Wolfpack-sättningen fler countryfierade arrangemang på sin repertoar. Inte minst tack vare steelgitarristen Johan Elander snygga insatser på sitt eleganta instrument.
   Men publiken kom för en rockabillyfest. Från Elvis Presley-tatueringar och Cruiser-västar från Mullhyttan via glansiga frisyrer till breda dansanta kunskaper var det en hängiven och tacksam publik som höll igång från halv elva på kvällen till närmare två på natten.
   Med paus för ett sanslöst svängigt pianofyrverkeri med Richard Svanström så var det Dotties kväll och hon hann göra en majoritet av låtar från den aktuella skivan ”Watch out!” och ytterligare några mer eller mindre kända låtar.
   Eva fanns i publiken, ofta ivrigt filmande sin syster, och hennes ande svävade alltså över mycket av det som utspelade sig på scen. Men tar man med sig alla Evas positiva fördelar upp på en scen framför en publik som älskar en kan det bara inte gå fel.
   Och med alla dessa genuint 50-talsklingande låtar, som levde upp mer på scen än på den spartanskt inspelade skivan. Som fick en ytterligare skjuts när bandet i några låtar förstärktes av The Wreckless-gitarristen Stefan Nilsson.
   Så dags, i slutet av första set, hade nervositeten runnit av Dottie och den hårt sammanbitna tjejen hade förbytts till en hjärtligt leende tös som ville ta hela världen, eller åtminstone hela publiken på Sombrero, i sin famn.
   Ännu så länge äger Dottie inte samma rutinerade scenstil som sin mer berömda lillasyster och bandet har kanske en bit kvar till The Major Keys tajta sound. Men å andra sidan handlar rockabilly eller country på scen aldrig om enbart teknisk skicklighet ty den kan framföras utan problem även när gitarrsträngar brustit.

/ Håkan

- Jag är uppvuxen med Elvis Presley

Postad: 2004-04-17 15:38
Kategori: Intervjuer

Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/4 2004.

De södra länsdelarna har tidigare vaskat fram en svensk sångerska med en mycket amerikansk prägel, Eva Eastwood. Nu kommer nästa bidrag från samma väderstreck, Dottie.
   Dottie har inte bara sjungit med Eva och inspirerats av samma country-rockabilly utan är också hennes stora-syster. Men nu ska Dottie skaffa sig en helt egen karriär och släpper i dagarna sitt första album som firas med releasefest på Sombrero i kväll. Att Carina Lindqvist, som hon egentligen heter, kallar sig Dottie som artist har en historia.
   - Det var en gång Lasse Strandheim på skivbolaget som tyckte att Dottie passade mig som artistnamn. Eva kallade han Bobbie Jo till exempel, berättar Carina. Av systrarna var det faktiskt Carina som skivdebuterade först. Hon blev upptäckt när hon körade bakom amerikanen Jack Scott och Carina fick göra en singel redan 1989 som alltså först nu får en seriös fortsättning. Carina är medveten om att hon kommer att jämföras med lillasyster Eva som turnerat mer och gjort fler skivor.
   - Jag gör mer country eller hillbilly än Eva. Hon är både rockigare och bredare och sjunger till och med blues ibland, säger Carina som är stolt över sin syster.
   - Hon är ju en fantastisk låtskrivare så det var omöjligt att tacka nej när hon presenterade sina låtar till min skiva. Carina och Eva har också skrivit några låtar ihop på skivan. Plus att fransmannen Don Cavalli och engelskfödde Phil Trigwell bidragit med några specialskrivna låtar.
   - Det är ju så himla kul och en ära när folk levererar låtar som de tycker passar mig. Via sina föräldrars skivsamling fick Dottie ett tidigt musikintresse.
   - Jag är uppvuxen med Elvis Presley, Alf Robertsson och Johnny Cash. Jag glömmer aldrig första gången jag hörde Elvis. En otrolig känsla, minns Carina. Hennes artistbana började inom countryfacket när hon hoppade in i Country Road och Salasso för över 20 år sedan. Och efter en Talangjakt, några år senare, sjöng hon och Eva, under namnet Honky Tonk Sisters, med Hallsbergsbandet Peak Brothers.
   Skivan har hon spelat in i Jönköping. - Studion var som ett museum. Originalsaker från 50-talet. En inspirerande miljö där det inte går att fuska. Vi spelade in live och sedan la Lasse på lite eko och andra passande effekter. Carina har tillsammans med sitt band Wolfpack turnerat runt Sverige under de senaste två åren. Däremot har de aldrig uppträtt i Örebro.
   - Nej, vi är nog rätt okända i Örebro så det ska bli kul att presentera nya skivan i kväll, berättar Carina som utlovar två set och en massa låtar i repertoaren. Carinas kompband The Wolfpack har skiftat utseende under året och består numera av Henrik Ulander, trummor, Henrik Karlsson, gitarr, Andreas Blückert, ståbas, och Johan Elander, steelguitar. Killar som bor på olika håll i Sverige. Stockholm, Vretstorp och Örebro.

/ Håkan

En softare och mindre flåshurtig Tomas Ledin

Postad: 2004-04-12 15:42
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/4 2004.

KONSERT
Tomas Ledin
Conventum, Örebro 10/4 2004


Artisten, eller ska vi säga institutionen, Tomas Ledin höll på att förlora ansiktet i dessa oändliga sommarturnéer som accelererat i storlek år efter år. I den galenskapen eller hysterin fanns det egentligen bara en massa slagdängor, allsångsrefränger och ett evigt tjat om den ljusa årstiden.
   Nu vill Tomas ta sig ur ekorrhjulet, som jag i somras lite elakt kallade lagom Bryan Adams-rock (och fick ännu elakare kommentarer tillbaka), och göra intim och mycket mer ljuvlig musik på nära håll. Conventums närmare 1500 personer kanske inte ryms i Ledins vardagsrum men lite av den känslan fanns säkert med i ambitionerna.
   För det var en luftigare, softare och mindre flåshurtig Ledin som intog den ovalformade scenen.
   Resultatet kanske inte hade den exakta explosiviteten, den moderna stora konserthallen har ju kvar den stora opersonliga arenans nackdelar, men visst var det mycket mer personlighet, mer avspända vibrationer, en smakfullare och mer familjär föreställning än någonsin Ledins traditionella sommarresor.
   Så tillkommer repertoaren som plötsligt levde upp på ett mycket mer elegant sätt. Låtmässigt kanske inte så stora förändringar sedan i somras, förutom de tunga (fast ljuvligare) bidragen från senaste skivan, men det blev mer substans med fokus på versraderna, och mindre allsång då refrängerna inte var det viktigaste.

Soundet på skivan är ju ryggraden för den ”nya” Ledin så lite fattigt och lite fantasilöst var det att återigen återse hans sommargubbar på scen. Killarna i bandet saknar naturligtvis inte dignitet men de hade ingen lätt uppgift att musikaliskt ersätta musiker som Esbjörn Svensson, Ola Gustavsson och Dan Berglund.
   Men gjorde det, ska erkännas, mycket förtjänstfullt. De lyckades på scen återge den senaste skivans arrangemang mycket bra.
   Dessutom var de direkt färgstarka i de äldre låtarna, repertoaren de harvat runt med på sommarturnéerna med ett ganska ordinärt resultat, som nu fått en helt annan musikalisk betydelse i denna ofta lågmälda inramning.
   Vars ursprungliga styrka nu underströks genom Tomas Ledins förklaringar och beskrivningar mellan låtarna.
   Örebros nya konserttempel Conventum får nog anses klara de musikaliska kraven med god marginal. Ljudet var klockrent rakt igenom konserten och de stora kontrasterna och nyansrikedomen i Ledins musik, ofta inom samma låt, nådde mig tämligen naturligt långt upp på läktarna på 19:e raden under taket.

Tomas Ledins låtar:
Bara Miles blåa toner hänger kvar
Ett fruset ögonblick
Vi ska gömma oss i varandra
Lika hopplöst förälskad
Här kommer den nya tiden
Vem kunde ana
(Vad gör du med mig) Louise
En lång väg tillsammans
Hela vägen för din kärlek
I natt är jag din
Tillfälligheternas spel
En del av mitt hjärta
Balladen om Ohlin
Helt galen i dig
Knivhuggarrock
En man som älskar
Snart tystnar musiken

/ Håkan

Refreshments konsert

Postad: 2004-04-11 15:43
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/4 2004.

KONSERT
The Refreshments
Frimis, Örebro 9/4 2004


Den hårt arbetande kvintetten Refreshments har turnerat sig till framgångarna och befinner sig nu på ännu en sväng. Deras turnébuss har rullat till Örebro många gånger tidigare men Frimis var ett nytt spelställe och succén var inte mindre för det.
   På den för kvällen utbyggda scenen huserade ett numera mycket proffsigt band som inte ger avkall på den personliga framtoningen fast det musikaliskt rullar på i så traditionella spår. Och en näst intill fullsatt restaurang hade inga svårigheter att roa sig fast det fanns minimalt utrymme för dans och bugg.
   Och i den inspirerade miljön, gammal klassisk dansrestaurang som Frimis är, var det inte svårt för Joakim Arnell och kompani att prestera ett suveränt effektivt 90-minuters-set. Som inte bara byggde på kända låtar utan det fanns även plats för att lufta några helt nyskrivna låtar, förmodligen hämtade från den kommande plattan.
   Inga revolutionerande nyheter direkt men i sedvanlig ordning välskrivet och extraordinärt catchy redan första gången du hör dem. ”Those were the days” och ”It’s gotta be rock’n’roll” var några titlar som jag hoppas jag uppfattade rätt.
   Buggvänlig dansmusik precis på rätt sida om gränsen till de patetiska dansbanden.
   För i Refreshments finns ju solisterna som gör den traditionella rockmusiken så mycket mer personlig. Från sångaren Joakim Arnell (och hans många pärlor till låtar) via saxofonisten Micke Finell och gitarristen Robin Olsson till pianisten Johan Blohm.
   Och vi ska i sammanhanget inte glömma den otroligt taktfaste trummisen Mats Forsberg, för kvällen febrig men missade ändå inte ett slag.
   Men det var egentligen under de pianodominerade låtarna, med Johan på sång, som det svängde allra mest. Som i ”Good news travel fast”, ”55 Ford” och ”Baby, I don’t care”.
   Givetvis också i Mickey Jupps båda ”Taxi driver” och ”Orlando Fla” och huvudavdelningens slutpunkt, den sanslöst svängiga ”7 nights to rock”.
   Långfredagens tråkiga profil förvandlades, tack vare Refreshments insats, till en underbar Good Friday.

Refreshments låtar:
Those were the days NY
It’s gotta be rock’n’roll NY
Baby, I don’t care (Johan)
No more teardrops
Back to Memphis NY
Case to the bass
Good news travels fast (Johan)
Don’t take it out on me
Taxidriver
A guy like that
Orlando Fla
55 Ford (Johan)
Crazy arms
Musical fun for everyone
Only time will tell
One dance one kiss…
Piano-instrumental (Johan)
Old Black Joe (Johan)
Miss Belinda
Ain’t it all right
7 nights to rock
?? “Long time” nånting
??Rocklåt… känd

/ Håkan

De bästa låtarna sedan september

Postad: 2004-04-10 10:22
Kategori: Artiklar

Den här krönikan publicerades ursprungligen på www.enbraklubb.nu i april 2004.

Ännu en fantastisk EBK-kväll. Och ännu ett smickrande uppdrag att göra upptakten till fredagskvällen musikaliskt intressant.
   Varje gång ett nytt tema vars innehåll pendlat från svävande och musikaliskt osammanhängande till något mycket strikt, koncentrerat ämne.
   Med hjälp av dessa ambitiösa och engagerande EBK-bossar har jag själv väckts ur min slummer och upptäckt gamla som nya favoriter på nytt.
   Ni ska veta att det har varit otroligt inspirerande att plocka ihop innehållet till dessa två upptaktstimmar. Framför datorn, framför stereon och framför skivsamlingen har det varit ett nöje att välja skivorna, spåren och låtarna i varje nytt ämne.
   Jag gör ju mitt jobb hemma, förbereder spellistor, tajmar låtar, kollar intron och stämmer av med mitt egna minne om den där gamla eller nya låten verkligen håller fortfarande.
   Jag har inte ungdomarnas fantastiska förmåga att gå på hundraprocentig impuls och teknisk kvalifikation bakom cd-spelarna. Däremot har jag en 150-procentig ambition att bjuda på lärdom, pophistoria och presentera låtar som jag är övertygad om att EBK-publiken kommer att älska fast de aldrig varit medvetna om det innan.
   Det kan handla om rena artistteman som REM, soloproduktionen från Beatles-medlemmarna, Johnny Cash, Weeping Willows (som i sista stund utökades med några Smiths-låtar) eller Elvis Costello.
   Eller lite bredare ämnen som skivbolaget Motowns hits mellan 1963 och 1971 (den kvällen tror jag att jag brände av 44 låtar på två timmar), Phil Spectors legendariska produktioner eller när jag tyckte mig finna en underbar och tidlös syntes mellan 60-talsnamnen Small Faces, Kinks, Who, Animals och Hollies.
   Förhoppningsvis upplysande och det är en enorm tillfredsställelse att ständigt höra glada tillrop från dessa hungrigt intresserade EBK-ungdomar.
   Ibland kan galenskapen i de vilda idéerna och högtflygande planerna gå överstyr och helt kraschlanda. Som när det inför EBK:s 30 gångers-jubileum på vaga grunder beslutades att jag enbart skulle spela låtar som var 30 år gamla. Det beslutet kom från folk som inte var födda 1974 och därför hade noll koll på det musikaliska klimatet vid den tidpunkten.
   För där satt jag med en helt omöjlig spellista. Förvisso tveklösa hits från då men som i de allra flesta fall måste uppfattas som ren och skär nostalgi och närmast ironi idag. Sweet, Queen, Rod Stewart, Elton John, Gary Glitter och 10cc, som var det årets stora namn, har nog inget på en klubb med EBK:s profil att göra. Och inte på något annat hak heller.
   Om ni undrar hur kvällens lilla spellista hänger ihop så är det inte mer originellt än att det är perfekt anpassade EBK-låtar hämtade från skivor som släppts sedan i september förra året då jag började mitt lite mer residenta dj:ande.
   Med den programförklaringen går det faktiskt att förena Joe Strummer, Vines, Undertones, Raveonettes, Tiger Lou, Strokes, Legends med Carnation.

/ Håkan

Weeping Willows konsert

Postad: 2004-04-09 15:43
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/4 2004.

KONSERT
Weeping Willows
Club Swepop/Downtown, Örebro 7/4 2004


Weeping Willows, som numera närmast får betraktas som veteraner i svensk popbusiness, inledde sin karriär som en väldigt nischad orkester med stora musikaliska backspeglar som viktigt komplement. Nu med facit i hand, efter fyra album och nästan sju år, har de ju utvecklats på ett smärre mirakulöst sätt.
   Från pompöst snillrika ballader till fartiga rocklåtar. OK, de kanske har förflyttat sig från en helt egen sfär, utan konkurrenter, till mer konventionella rockfåror. Till det yttre känns det så men inom det här bandet, som på några år krympt med två man, regerar också en personlighet som är svår att ta ifrån dom.
   Det var verkligen upplagt för en galakväll på Downtown. Men med så många skivor på sitt samvete börjar man ställa krav. Och då känns ”blott” 16 låtar, av vilka hälften hämtats från senaste skivan, på bara 65 minuter som en droppe i havet på den ocean som Weeping Willows befinner sig på.
   Med facit i hand, den kompletta låtlistan, blir det uppenbart hur bandet i onsdagskväll förvandlade många av sina möjligheter till svårigheter när de satte ihop repertoaren.
   Det är naturligtvis vågat och utmanande att vid så många tillfällen brista ut i ballader men när konserten är kort och koncentrerad så tog det ner tempot lite för många gånger för att det skulle vara riktigt nyttigt för helheten.
   Dessutom var det lite för lågt i tak i källaren på Downtown när Magnus Carlson ville ta oss med upp till månen i dessa eleganta ballader.
   Från sångaren Magnus emotionella röst, som blir så mycket större och viktigare när han har bandet omkring sig jämfört med den tämligen misslyckade solokarriären, till bandets häftiga musikalitet var det däremot tämligen prickfritt hela kvällen.
   Lite tyngre sound, lite mer mullrande arrangemang och för all del också överraskande många rundgångstillfällen i högtalarna. Som inte gav fantastiska låtar som ”You’re happy now” och ”Touch me” full rättvisa på scen. Och inte heller kunde bättra på det skamfilade intrycket på skiva av ”Skin to skin”.
   I övrigt fungerade de nya låtarna utan invändning. Från det korta ”Sweet Jane”-influerade introt på ”Heart of hearts” till överraskande starka ”Call me anything”.

Weeping Willows låtar:
Heart of hearts
Something to believe in
While I’m still strong
You’re happy now
Hold me
Try it once again
Skin to skin
Stairs
Disconnected
You weren’t even close
How could you forget?
Touch me
Call me anything
Somewhere
There is a light that never goes out
So it’s over

/ Håkan

Överflöd av personligt starka sånger

Postad: 2004-04-06 15:44
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/4 2004.

DENISON WITMER
Klubb Söndag/Strömpis, 4 april 2004


Vemod och bitterljuv skönhet är två väldigt underskattade ingredienser i den traditionella singer/songwriter-genren. För att trollbinda en stor eller liten publik med bara en röst och en gitarr till hjälp så kan närheten och den avskalade skönheten behöva en djupare innebörd i form av känslor som hellre beskriver livets bekymmer än den polerade ytligheten.
   Den så gott som okände amerikanen Denison Witmer hade massor av den varan i sitt bagage när han på söndagskvällen landade på Strömpis i Örebro på sin korta Skandinavienturné.
   Ett lågmält och lågprofilerat besök som ändå drog en liten men intresserad publik. För den 27-årige mannen från Philadelphia saknade inte alls scenkarisma fast han stod där ensam. Sångerna må vara lugnt reflekterande och övervägande stillsamma men han visade sig vara osedvanligt spirituell och öppenhjärtig i mellansnacken. Utan att vara visuellt underhållande.
   För det är ju så att när sång, musik och en gitarr har kraften att trollbinda så har det som utspelar sig framför ens ögon en mindre betydelse än musiken som rinner ur konserthögtalarna, som för övrigt tenderar att bli mindre och mindre.
   Jag kan se och höra Denisons gemensamma paralleller med en av mina stora husgudar, Jackson Browne, och under sångerna från senaste albumet, ”Philadelphia songs” är en skiva som bara växer och växer och fortsätter växa, kunde jag blunda och tänka mig denne Browne i början på sin karriär sittande på en visklubb i Greenwich Village.
   Därför blev det så oerhört väl tajmat när Denison framförde just Brownes ”These days” som härstammar från slutet på 60-talet. På den och för övrigt flera låtar så var hans röst lika stark, bärande och för all del vemodig som någonsin Jackson Browne. En röststyrka som kom fram så mycket mer påtagligt på konserten än på skivan. En stor röst i en liten kropp.
   Skivan som nu släpps i Sverige är två år gammal så konsertrepertoaren kom att bjuda på flera nyskrivna låtar. Som ska komma på en skiva som ska hjälpa till att söva folk, som han självironiskt uttryckte det.
   Men timmen i söndagskväll, när vi med lätthet höll oss vakna, bjöd på ett överflöd av personligt starka sånger.

/ Håkan

Mats Ronander konsert

Postad: 2004-04-05 15:44
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/4 2004.

KONSERT
Mats Ronander Band
Frimis, Örebro 3/4 2004


Nyss fyllda 50 år är det givetvis logiskt och naturligt att blicka tillbaka. Turnerar man sedan, som i Mats Ronanders fall, med en karriärsammanfattande dubbel-cd i ryggen är det mer än förklarligt att lördagskvällens repertoar hade en tydlig greatest hits-karaktär.
   Spänningen med oväntade överraskningar och udda låtval kunde därför inte helt sökas i den lista av låtar som Mats Ronander med sitt nykomponerade band spelade sig igenom med bravur på Frimis lilla scen.
   Nej, den eventuella spänningen fick sökas på annat håll. Som i exempelvis några små ändringar i arrangemang, några få ovanligt udda sololåtar, ett nykomponerat band som inte tröttnat på varandra och i en tidvis inspirerad Mats på scen. För kvällen klädd i Juventus-tröja och keps.
   Eftersom enbart rutin och likgiltighet aldrig existerat i Mats Ronanders långa artistliv så var det en stundtals sammanbiten och koncentrerad huvudartist som tog scenen i besittning. Det märktes, om inte annat, när han trängdes sig fram genom publiken mot sitt mål. Som en tungviktsboxare på väg till fighten.
   Och det började så underbart förlösande med en av de för mig anonyma låtarna från senaste skivan, ”I min faders hus”, som blev ett infernaliskt startskott på konserten. Inför en publik som inledningsvis var på tårna och även fortsatte att vara intresserad. Vilket inte alltid har varit en självklarhet vid livekonserter på Frimis.
   Ingenting i lördagskvällens konsert kunde naturligtvis matcha den konsert som Mats genomförde på samma plats för tolv år sedan. När Mats Ronander stod på den kommersiella kulmen med hjälp av hitlåten ”Gör mig lycklig nu”.
   Då var det masspsykos och hysteri och ett band som spelade på toppen av sin fantasi. Men dagens Ronander-band är faktiskt inte långt efter fast massorna framför scenen halverats eller mer än så.

En delvis intressant låtlista, om än i kortaste laget runt 70 minuter, radades alltså upp runt midnatt. Lätt förkortad på grund av Ronanders stämbandsproblem. Som gjorde att vi, enligt tillförlitliga källor, gick miste om både ”Tears of joy” och ”Tokig”. Och gjorde avslutningen av konserten lite snopet rumphuggen.
   Låtarna, uteslutande hämtade från Mats Ronanders solokarriär, fick live en bra mycket bluesigare touch än någonsin på skivorna. Mer gitarr än keyboards exempelvis fast Niklas Medin var en sedvanlig klippa bakom tangenterna.
   Den nyarrangerade kreativiteten hade också påverkat ”Den nya fabriken” och ”Tequila land”, låtar från den senaste skivan som nu märkbart fått en annan lyster.
   Inte minst tack vare Mats nye gitarrkollega Ulf Janson i bandet. Som när han inte gjorde allt för att upprepa sin bror Henriks gitarrsound på de tidiga Ronander-skivorna med en naturlig lätthet gav sig in i snygga dueller med Mats själv. Som i sin tur blundade, log och rev av många av sina patenterat personliga solon gång efter annan.
   Nya bandet har en klassisk Ronander-sättning och fick till och från fritt spelrum i de mer funkrelaterade låtarna som, ska det erkännas, inte riktigt är min kopp té. Gitarristen Janson, som faktiskt medverkar på ”50/50”-skivan under rubriken funk, tillsammans med några feta basintron från Henrik Ohlins gav etiketten musikermusik ett ansikte för några ögonblick.
   Men den flexibiliteten gav också positiva vibrationer i några spontana och smått improviserade avsnitt i låtar som ”För kärleks skull” och ”Himlen gråter för Elmore James”.
   Mats Ronander skiljer strikt och nästan dumdristigt på sina båda karriärer som soloartist och bluesmusiker. Det har genom åren gått ut över det läckra munspelandet som blivit en bristvara på solokonserterna.
   Efter några smått heroiska solon i blott två låtar, ”Tequila land” och ”Himlen gråter…”, så var det inte utan att jag stod och önskade mig en riktig bluesstänkare. Eller åtminstone en brinnande version av den självbiografiska ”Bluesman”, där han sjunger så älskvärt om sin forna barndomsstad. Men så roligt skulle vi inte få ha det.

Mats Ronanders låtar:
I min faders hus
God bok
Suzy Solidor
Den nya fabriken
Tequila land
Stum igen
50/50
Allt jag kände då
För kärleks skull
Gör mig lycklig nu
Good for you
Kött & blod
Himlen gråter för Elmore James

/ Håkan

En gång yngst i rockbranschen fyller nu 50

Postad: 2004-04-01 10:22
Kategori: Intervjuer

Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/4 2004.

En gång var han yngst i rockbranschen men med hjälp av en rekordlång och flexibel artistkarriär har han också etablerat sig både som skådespelare, gitarrist, låtskrivare och textförfattare. I dag fyller Mats Ronander 50 år. Han firar födelsedagen mitt i en turné. Mycket passande för en musiker och artist som varit på turné regelbundet de senaste 34 åren.
   Vi brukar kalla Mats för örebroare för det var här han växte upp, först på Väster och sedan på Bergslagsgatan, och gick i skolan, Vasa- och Olaus Petri-skolan. Men han är faktiskt född i Sundsvall innan han ett halvt år gammal kom till Örebro. Musiken kom tidigt in i hans liv. Mycket Chicagoblues via Muddy Waters och Sonny Boy Williamson som Mats försökte efterlikna med sitt munspel som hjälpmedel.
   Redan i 14-15-årsåldern var han med i olika band, Crossway Blues och A Music Band, och höll till på Power House och jammade med bland annat Lasse Wellander som då spelade gitarr i Blues Quality där Peps Persson sjöng. Peps hoppade av bandet 1970 och blott 16-årige Mats fick chansen att ersätta den då etablerade bluessångaren.
   Efter bara en månad på Karro hoppade Mats av skolan och flyttade till Stockholm samtidigt som Blues Quality bytte namn till Nature och blev ett av 70-talets mest anlitade kompgrupper. De kom att kompa både Pugh Rogefeldt, Ted Gärdestad, Göran Fristorp och inte minst Ulf Lundell. Men de gjorde också skivor i eget namn. I samband med Mats 18-årsdag spelade Nature in sin första LP, med Pugh som producent.
   På den skivan skojar Mats och Lasse, i en lång dialog på äkta närkingska, om bandets trummis Bosse Skoglund som är lite äldre än de andra. Bland annat överdriver de och kallar Skoglund för 50 år. Som nu alltså Mats fyller. - Det var nog lite för mycket rödvin i studion, som jag minns det, säger Mats i dag. Men visst var 30, 40 och 50 år helt overkliga åldrar. Efter 30 år var man död, hette det.
   Men Mats var fortfarande bara sångare och munspelare med gott renommé. Det var först under åren 1973-74 som han började spela gitarr, mest hemma och i bakgrunden, så begåvat och så skickligt att Mats så småningom blev mer känd som gitarrist än sångare. Han gjorde sin professionella debut som utpräglad gitarrist under en turné med Pugh Rogefeldt 1977.

Men innan dess var Mats med och sparkade i gång Ulf Lundells karriär i mitten på 70-talet.
   - Jag träffade Ulf första gången på en fest i Vitabergsparken i Stockholm där jag bodde sommaren 1975, har Mats berättat tidigare. Det ledde naturligt till att Mats finns med på Lundells debutskiva "Vargmåne" och att Nature blev den kommande nationalidolens första viktiga kompband. På åtskilliga och omfattande turnéer under åren 1976-77.
   - Otroligt lärorika år. Vi spelade så mycket och blev så otroligt tajta, minns Mats i dag.
   Nature splittrades 1977 men Mats, och Lasse Wellander, fortsatte kompa Lundell, gjorde en Wellander Ronander-LP men fick också chansen att göra en världsomfattande turné med ABBA 1979-1980. Efter ännu en framgångsrik Lundell-skiva, "Längre inåt landet", och turné 1980 började Mats att skissa på en solokarriär. Som inleddes på ett mycket överraskande sätt utan varken blues och mun- spel på debut-LP:n "Hård kärlek".
   Parallellt jobbade Mats med det konstnärliga projektet Gateway tillsammans med Rolf Börjlind, Carsten Regild och Stefan Nilsson. Den egna solokarriären tog fart samtidigt som Mats blev en mycket anlitad musiker och skivproducent. Men också skådespelare. 1984 spelade han huvudrollen Tommy Cosmo i "Sömnen", den filmatiserade tolkningen av Ulf Lundells roman.
   En rollkaraktär som låg Mats (och Ulf) mycket nära efter år av gemensamt turnerande. 1985 gifte sig Mats med den danska sångerskan Sanne Salomonsen vilket skulle resultera i en kärleksfylld LP, "Tokig", starten på Sannes solokarriär och sonen Victor Ray.
   - Victor, som fyller 16 i maj, går i mina fotspår. Han har ett eget rockband, Mudslide. Ett jävla oväsen, säger Mats och skrattar. Efter år av väldigt speciella texter på svenska bytte Mats språk 1987 till engelska på två skivor, "Reality" och "Rock'n'roll bizniz".
   - Jag ville väl nå ut ännu längre. Engelska är ett fantastiskt språk att sjunga på. Men i Sverige ska man naturligtvis sjunga på svenska, säger han nu. 1992 var han tillbaka på sitt svenska modersmål på den mycket framgångsrika skivan "Himlen gråter för Elmore James" som innehöll hans kanske största hit, "Gör mig lycklig nu", duetten med dansken Kim Larsen.
   Vid sidan av sin egen karriär har Mats Ronander hela tiden hållit sitt bluesintresse vid liv med hjälp av sitt och Lasse Wellanders hobbyband Low Budget Bluesband som haft en lång men tämligen oregelbunden karriär. Mats har länge blickat utanför Sveriges gränser. Inte bara Danmark och Florida, där hans Varmare Än Körv och Tottas Band spelat åtskilliga gånger, utan har också uppträtt som förband till Eric Clapton (1981) och Bob Dylan (1984).
   Och har under 90-talet spelat med både Mick Ronson, Ian Hunter och Graham Parker. Mats ser fram emot 50-årsdagen med tillförsikt men är också övertygad om att han som vanligt blir lurad. - Ja, fyller man år 1 april så har det genom åren varit upplagt för ett och annat skämt. Men enligt planerna så ska vi ha en liten fest med polarna hemma i lägenheten vid Skanstull redan på onsdagskvällen för att ägna födelsedagen åt familjen under lite lugnare förhållanden.
   - Sedan fortsätter turnén i morgon och på lördag kommer vi till Örebro och Frimis, avslutar Mats.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2004 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Torsdagen den 18 oktober 1979 1. Det var en m...

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Tisdagen den 14 oktober 1980 1. Natt (ensam m...

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.