Blogginlägg

Pop- och rockhistoriens alla 23-åringar.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26 april 2004.

Det fanns tider när vi valde mellan 33, 45 och 78. Men nu kan man också välja mellan 23, 34 och 51. I ålder, alltså. Nej, jag har inte fått åldersnoja eller komplex eller någon annan sjukdom utan fick bara ett helt galet projekt i huvudet att kolla upp pop- och rockhistoriens alla 23-åringar.
   Som startskott i ämnet kom häromveckan en liveskiva med Bob Dylan, "Concert at Philharmonic Hall" som är volym 6 i den imponerande serien "Bootleg Series".
   Inspelad en magisk kväll den sista oktober 1964 i New York. Och Bob Dylan råkade vid inspelningstillfället inte vara mer än drygt 23 år.
   Ålder är ju alltid en relativ siffra. Egentligen oväsentligt när det står som siffror i passet men du sätter den ofta i samband med något annat, i relation till dig själv exempelvis. Bob Dylan må ha varit ung, i allmänt avseende, vid det här tillfället men för oss som vid tidpunkten var yngre var det inget anmärkningsvärt eller ens något att höja på ögonbrynen åt.
   Det är ju idag när jag får inspelningarna i min hand som jag plötsligt inser hur tidigt Bob Dylan skrev sina första legendariska låtar och hur han så självsäker och rättfram kunde ta en stor publik, skämta och berätta anekdoter runt sina visor.
   Till den upplevelsen lägger jag alltså ytterligare legendariska pop- och rockartister och deras tidiga utveckling och blir närmast chockad när jag upptäcker hur unga och ännu yngre låtskrivare runt 20-årsåldern skrev tidlösa och numera klassiska sånger.
   Faktum är att många av de färgstarka ledarna av de karaktäristiska 60-talsbanden nästan hade avverkat sina stora succéer innan de fyllde 23 år.
   Pete Townshend i The Who skrev "My generation", onekligen en odödlig dänga, redan som 20-åring. Och hade när han fyllt 23 år radat upp sina allra största hits som "Substitute", "I'm a boy" och "Happy Jack".
   Ray Davies, en annan av den tidens stora låtskrivare, i The Kinks hade redan gjort "You really got me", "Sunny afternoon" och "Dead end street" när han som 23-åring så vackert och vuxet diktade om "Waterloo Sunset".

För att inte tala om Steve Marriott och Ronnie Lane i Small Faces, med låtar som "All or nothing", "Itchycoo Park" och "Tin soldier" på sitt unga samvete, som fyllde 23 först när karriären i det bandet var över.
   Steve Winwood hade satt färg på sina hits med Spencer Davis Group och Traffic innan han ens var 18 år.
   Eller Paul McCartney som var 20 när han började skriva på "Yesterday", 22 när han spelade in låten och slutligen 23 när låten gavs ut.
   Även den nu så tragiskt aktuelle Phil Spector, demonproducenten, hade sina mest kreativa år, med rader av hits med Crystals, Ronettes och Darlene Love innan 23-årsstrecket.
   När jag såg U2 första gången på lilla Marquee i London i november 1980 så fattade jag nog inte att det bara var en av Bono och The Edge som hade fyllt 20 år. Det är ju först nu som det känns overkligt och riktigt uppseendeväckande.
   Ännu mindre förstår jag idag hur unga och små Motown-stjärnorna Stevie Wonder och Michael Jackson en gång var.
   När Stevie som 17-18-åring hade hits som "I was made to love her" och "For once in my life" var han redan etablerad artist sedan fem år tillbaka! Och när han exempelvis gjorde "Song in the key of life", av någon kallad världens bästa dubbel-LP, på 70-talet var han bara 26 år.
   Och unge Michael var bara 23 när han släppte "Thriller", även kallad världens mest sålda album.
   I researcharbetet kring ämnet springer jag på flera udda fakta och minst sagt märkliga tillfälligheter. Som att både Bruce Springsteen och Neil Young inte bara gjorde sin första soloskiva när de var 23 år. Utan båda hann också med sitt andra album innan de fyllt 24! Skivproduktionen och kreativiteten var onekligen snabb på 60- och 70-talet.
   Jag tog med mig mitt 23-årsprojekt till en klubb i Örebro för några timmars dj:ande i detta lärorika ämne. Och trodde jag skulle möta sympati och stolthet från besökarna vars ålder håller sig runt just 23 år. Istället fick jag mig till livs ett gäng ungdomar som helt tappade sitt självförtroende när jag radade upp klassikerna i högtalarna. Ingen av ungdomarna hade ju gjort sitt första album och ansåg sig misslyckade i jämförelse när låtar som "Space oddity", "Alison" och Ed Harcourts "She fell into my arms" smögs ut i högtalarna.
   Men det finns alltid tröst. I just det här ämnet bär de namn som Ulf Lundell, Lou Reed, Steve Earle och Joey Ramone som alla skivdebuterade långt efter sin 25-årsdag.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.