Blogginlägg från 2004-04-06

Överflöd av personligt starka sånger

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/4 2004.

DENISON WITMER
Klubb Söndag/Strömpis, 4 april 2004

Vemod och bitterljuv skönhet är två väldigt underskattade ingredienser i den traditionella singer/songwriter-genren. För att trollbinda en stor eller liten publik med bara en röst och en gitarr till hjälp så kan närheten och den avskalade skönheten behöva en djupare innebörd i form av känslor som hellre beskriver livets bekymmer än den polerade ytligheten.
   Den så gott som okände amerikanen Denison Witmer hade massor av den varan i sitt bagage när han på söndagskvällen landade på Strömpis i Örebro på sin korta Skandinavienturné.
   Ett lågmält och lågprofilerat besök som ändå drog en liten men intresserad publik. För den 27-årige mannen från Philadelphia saknade inte alls scenkarisma fast han stod där ensam. Sångerna må vara lugnt reflekterande och övervägande stillsamma men han visade sig vara osedvanligt spirituell och öppenhjärtig i mellansnacken. Utan att vara visuellt underhållande.
   För det är ju så att när sång, musik och en gitarr har kraften att trollbinda så har det som utspelar sig framför ens ögon en mindre betydelse än musiken som rinner ur konserthögtalarna, som för övrigt tenderar att bli mindre och mindre.
   Jag kan se och höra Denisons gemensamma paralleller med en av mina stora husgudar, Jackson Browne, och under sångerna från senaste albumet, ”Philadelphia songs” är en skiva som bara växer och växer och fortsätter växa, kunde jag blunda och tänka mig denne Browne i början på sin karriär sittande på en visklubb i Greenwich Village.
   Därför blev det så oerhört väl tajmat när Denison framförde just Brownes ”These days” som härstammar från slutet på 60-talet. På den och för övrigt flera låtar så var hans röst lika stark, bärande och för all del vemodig som någonsin Jackson Browne. En röststyrka som kom fram så mycket mer påtagligt på konserten än på skivan. En stor röst i en liten kropp.
   Skivan som nu släpps i Sverige är två år gammal så konsertrepertoaren kom att bjuda på flera nyskrivna låtar. Som ska komma på en skiva som ska hjälpa till att söva folk, som han självironiskt uttryckte det.
   Men timmen i söndagskväll, när vi med lätthet höll oss vakna, bjöd på ett överflöd av personligt starka sånger.

/ Håkan

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Peter Lundmark 27/02: Saknad, men aldrig glömd....

Björn Stein 27/02: "Jag sitter ensam på min kammare och slåss med tomma ord Blickar tankfullt ut p...

Björn Stein 27/02: Tack Håkan...3+7=11 ...

Dan Jansson 25/01: Hej! Läser med nöje din artikel om Basse Wickman. Själv håller jag på med en ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.