Blogginlägg från mars, 2004

Melodier för ögonen - inte bara för öronen

Postad: 2004-03-22 10:14
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i 22 mars 2004.

Jasså, ni tittar inte heller på Schlager-SM, Melodifestivalen eller vad spektaklet nu ska kallas? Nej, det som en gång var en kamp mellan landets bästa artister och bästa låtskrivare har ju under det senaste decenniet först reducerats till en talangtävling och numera tagit formen av en dokusåpaföljetong med otaliga deltävlingar och nya förutsättningar hela tiden.
   Nej, sådant kan bara resultera i utmärkt spännande tv, rekordtittarsiffror och hysteri modell större som inte gagnar den hantverksmässiga konsten att ta fram spännande melodier och slagkraftiga refränger.
   Nej, det känns helt bortkastat att ägna dygnets bästa tv-timmar på lördagskvällar efter varandra åt en så kreativt tunn historia.
   Hoppar man över SVT1:s lördagskvällar och istället uppmärksammar den otroligt skicklige engelsmannen Parkinsons sitcom-program på tvåan så slipper man också bli upprörd över hur spekulativt låtar, arrangemang, kläder och koreografi är utstuderade för att tillfredsställa en lagom intresserad lördagspublik.
   I den verkligheten blir ögonen viktigare än öronen. Det är ju befängt i en tävling som påstår sig vara en meloditävling. Där får plötsligt glitter, bomber, spektakulära klänningar och rasande effektiva dansnummer mer poäng i stugorna än genomarbetade melodier, finurliga texter och slagkraftiga refränger.
   Det är nya tider nu, har jag förstått, och bild och ljud ska unisont påverka oss i all media. Det är inget fel i det, vi lever ju i den fantastiska dvd-generationen, där paketet många gånger är viktigare än innehållet.
   Annat var det på min tid, säger undertecknad med mycket ironi mellan raderna. En gång i tidernas begynnelse satt jag i den lokala juryn och skulle kora 1980 års svenska schlagervinnare.
   Hemlighetsmakeriet var totalt. Vi låstes in vid lunchtid i ett rum på tv-huset i Örebro. Och utan kontakt med yttervärlden fick vi då lyssna, bara lyssna, på de tävlande bidragen. Framåt eftermiddagen fick vi på en länk följa repetitionerna för att sedan, långt före tv-sändningen och allmänhetens vetskap, rösta.
   Vi röstade till viss mån på artisten, vilket alltid är naturligt när musik framförs, men också väldigt koncentrerat på melodi och text. Vars upphovsmän var strikt hemliga tills tävlingen var avgjord och under uppseendeväckande former avslöjades med hjälp av förseglade kuvert.
   Jag minns att vi i Örebrojuryn hade lagt lika många röster och poäng på Tomas Ledins "Just nu" och Eva Dahlgrens "Jag ger mig inte" så vid en intern omröstning fick vi välja sida. Och då valde jag, rent kommersiellt som jag i dag minns det, Ledins mer internationellt klingande låt. Kan vara intressant att poängtera när läsekretsen gärna understryker mitt så kallade Tomas Ledin-hat efter Stadsparken-framträdandet i somras.
   Det här skrivs flera dagar innan gårdagens schlagerfinal i Globen men jag skulle bli mycket förvånad, för att inte säga bekymrad, om det inte är Lena Ph som är segerkvinna i vinnarreportaget i artikeln till höger på den här sidan.
   "Det gör så ont" är ju en så klassisk schlagerbomb som det går att skriva i dag 2004. En så stark låt att den tagit hem segern även utan Lenas klänning, utan Orups medverkan och utan hysterin.
Och vann inte "Det gör ont" igår så får vi placera 2004 bland de andra kommersiellt misslyckade åren 1973 (ABBA kom trea), 1975 ("Michelangelo" kom bara femma) och 1990 ("Mitt i ett äventyr" kom tvåa).
   För risken finns ju att tv-publiken tyckte att E-Types överdimensionerade sprakande bomber, Christer Lindarws grandiosa teater och Petra Nielsens goda danskunskaper var viktigare ingredienser. För schlagerfestivalen är, som sagt, ingen utpräglad meloditävling längre.
   Från 1980 minns jag bara ett fåtal låtar, nämnda Ledin och Dahlgren, Jannes Lucas "Växeln hallå" plus Stockholms-bohemen Kentas udda bidrag. Inte minst för att denne Kenta bar en kontroversiell t-shirt. Det var före stylisternas tidevarv men artisternas kläder gav tydligen outplånliga minnen. Redan då.

/ Håkan

Maharajas konsert

Postad: 2004-03-15 15:45
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/3 2004.

KONSERT
The Maharajas
Sombrero, Örebro 13/3 2004


Det är naturligtvis grymt orättvist, ty förbandet för kvällen (Penny Arcade) är ett alldeles utmärkt demoband, men när Maharajas steg upp på scenen en kvart efter midnatt i lördagsnatt så var det helt uppenbart vem av kvällens band som hade skivkontrakt och vem som inte hade det.
   Båda banden råkar tillhöra samma gren på rockmusikens träd, där garagerock är en stor dominerande inspirationskälla, så det låg därför nära till hands att dra paralleller när de dessutom har exakt samma sättning med två gitarrer, bas, trummor och två olika sångare.
   Men det som utspelade sig på scen efter midnatt var alltså mer på riktigt med en mer seriös repertoar på programmet. Och med en sångare, faktiskt den stora skillnaden mellan banden, som tillhör Sveriges bästa i sin genre.
   Sångaren Mathias Lilja är Maharajas viktigaste medlem och frontfigur fast det är killarna på hans båda sidor som skriver gruppens material. Koncentrationen på mikrofonen har gjort honom ännu mer fokuserad och påhejad av sin hemmapublik på en Örebroklubb blev det än mer uppenbart att den killen har en framtid som sångsolist.
Någon har jämfört honom med Creeps gamle portalfigur Robert Jelinek och det är ingen enorm överdrift. Både röst och scenenergi påminner.
   På skiva är Maharajas ingen ensidigt utpräglad garagerockgrupp utan blir stundtals väldigt poppiga och melodiskt starka. På scen blev det inte lika varierat och omväxlande då de hårda rytmerna, den fuzzade elgitarren och de tuffa rösterna regerade.
   Vid något enstaka tillfälle gjorde stämsången en tillfällig kraftansträngning att smeka medhårs men i övrigt var det musikaliskt mycket vassa kanter och en allt stegrande volym som präglade konserten.
   Som exempelvis ”Please leave a message”, en kraftfull powerpoppärla på skiva, som nedmald i garagerockmixen blev alltför allmängiltig garagerock.
   Och när de strax före klockan ett på natten avslutade med en högljudd version av ”Maggot mocker” så var det vid den sena timmen en huvudsakligen ofokuserad publik som hade baren i sikte.

/ Håkan

Ane Brun räddade kvällen

Postad: 2004-03-09 15:46
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/3 2004.

BILL MALLONEE
ANE BRUN
Klubb Söndag/Strömpis, Örebro 7 mars 2004


När konsertarrangörer litar mer på hjärtats signaler än tänker med hjärnan kan det kommersiellt gå riktigt snett. Med amerikanen Bill Mallonee på programmet tog Klubb Söndag en kalkylerad risk som de lyckligtvis räddade upp med norsk-svenskan Ane Brun.
   Mallonee var väl tänkt som huvudartist med Brun som uppvärmare. Men publikintresset ville något annat ty det var tämligen trångt framför scenen under Ane Bruns framträdande men ganska tunnsått när Mallonee gick upp på scenen.
   Mallonee är nästan okänd i Sverige men han har ett långt liv av oändliga turnéer bakom sig och det var en tveklöst rutinerad countryrockare som stegade upp på scenen i cowboyhatt, munspelsställ och akustisk gitarr.
   På skiva har Bill pendlat mellan pop, rock och altcountry men i det här mindre formatet blev det folksångaren med tydliga Bob Dylan-influenser som satte störst avtryck i minnet. Han har ju dessutom en lätt nasal stämma som passar utmärkt i sammanhanget.
   Men Bill hade naturligtvis mycket att bjuda på när han under 80 minuter lotsade sig fram mellan Vigilantes Of Love-låtar, egna låtar (då konserten nådde sina poppigaste ögonblick) och en avslutande, just det, Dylan-cover, ”My back pages”.
   Han passade också på att bjuda på några spännande smakprov från den skiva som just ska spelas in när han återvänder till USA. Som när han satte sig ner på scenkanten, bläddrade bland pappren med nyskrivna låtar och framförde ”I never be normal after this”.
   Ane Brun hade för kvällen också en lätt nasal röst som resultat av en förkylning. Som inte direkt störde utan bara ökade på äktheten i de souliga och bluesiga avsnitten.
   Hon gav ett snällt och anspråkslöst intryck som vägdes upp med stor säkerhet och självkänsla i låtarna. Som när hon tog ut svängarna med sitt eget avancerade gitarrspel.
Låtarna presenterade hon som en partylåt, hippielåt, hardcorelåt eller låten som handlade om en vattenrutschkana, ”Green light”, då strängen brast på gitarren. Men inte ens det kunde få henne osäker.

/ Håkan

”Med vidöppna fönster”

Postad: 2004-03-08 16:34
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/3 2004.

Tomas Ledin
Med vidöppna fönster
(Andersson/Universal)


Tomas Ledin har gjort sin mest överraskande skiva sedan han comebackade 1990. Det kanske låter omskakande men riktigt så revolutionerande är inte resultatet. Men dock stundtals väldigt bra, väldigt avslappnat och väldigt mänskligt.
   Det är klart att Ledin fortfarande låter Ledin. Men med hjälp av sin nye vapendragare i form av Dan Hylander som både hjälpt till med produktionen och låtskrivandet har det blivit en helt annan tyngd på skivan än tidigare. Utan att det är just tungt, om ni förstår vad jag menar.
   Några intron och refränger ekar bekant men med jazzpianisten Esbjörn Svensson och den fantastiske gitarristen Ola Gustavsson, som också spelar steelguitar och dobro, i spetsen har soundet utvecklats åt ett intressant håll.
   Mogen vuxenpop med fötterna på jorden. Utan att tro för mycket på den konservativa Tomas Ledin-publiken så är jag övertygad att den tämligen obehindrat kan följa med på den här resan utan att känna sig vilsen. Utan att sakna de elektriskt explosiva refrängerna.
   Ledin tangerar här känslomässigt sina inledande år i branschen. När han var en singer-songwriter med akustisk gitarr och långt hår. För här exponeras fler nakna textrader än på någon Ledin-skiva på närmare 30 år.
   Eller annars lyssnar jag mer aktivt när arrangemangen är så flexibla och lyhörda. Den anspråkslösa musikaliska inramningen lyfter fram orden, meningarna och känslorna på ett helt annat sätt.
   När de mest uppenbara upprepningarna från förr dyker upp, ”En för att sova” har ”Knivhuggarock”-likheter, tänker jag på alla läckra och på en Ledin-skiva ovanliga stunder. Som Sös Fenger-duetten ”Kärlekens anletsdrag”, som när kontrabasen möter Esbjörn Svenssons flygel och som de anspråkslösa men ljuvliga arrangemangen på ”Vem kunde ana” och ”Ett fruset ögonblick”.
   Trots de positiva vibbarna så har jag svårt med Tomas Ledins röst. Bristen på variation är påfallande och han har svårt att sjunga blues och ledsna ballader med svärta. Han låter helt enkelt för trevlig, för mätt och för obekymrad. Hela tiden.

/ Håkan

Exklusiv amerikanare till Örebro

Postad: 2004-03-06 15:27
Kategori: Artiklar

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5 mars 2004

På söndag får Klubb Söndag, som i vanlig ordning slår upp sina portar på Strömpis, ett exklusivt amerikanskt besök, Bill Mallonee. En rutinerad kille med 14 album på sitt samvete av vilka två är i eget namn. Ändå är han en countryrockare i det dolda vars skivor inte ens ges ut officiellt i Sverige.
   Mallonee gör några spelningar i veckan i England och Irland och gör nu sin första avstickare till Sverige för bara två konserter inklusive Klubb Söndag.
   Han började spela musik i hemstaden Athens, Georgia, i slutet på 80-talet men största inspirationskällorna var äldre engelska namn som Elvis Costello, XTC, Clash och Squeeze. Men var naturligtvis också påverkad av stadens lokala hjältar som R.E.M., the dB’s, Let’s Active och Bongos.
   Men musikaliskt var det kärleken till Bob Dylan och Neil Young som betydde mest och tillsammans med gruppen Vigilantes Of Love började Bill spela altcountry eller Americana. Med en berättande historia i många av sina låtar.
   De musikaliska referenserna har varit många under gruppens historia på skiva. Ibland klingar det George Harrison om gitarrerna, Tom Petty om soundet och till och från också en hel del R.E.M., inte helt oförklarligt.
   1990 skivdebuterade gruppen och sedan har albumen kommit ofta och regelbundet. Andra skivan ”Killing floor” producerades av Peter Buck från REM och för fyra år sedan producerade Buddy Miller albumet ”Audible sigh”. Miller ska enligt planerna också producera Mallonees nästa soloskiva.
   Men nu är han sedan några år soloartist fast han på skivorna omger sig med ett band. På nuvarande turnén har han däremot bara sin gamle kamrat Jake Bradley på bas med sig.
   Svensk-norska skivdebutanten Ane Brun inleder kvällen med ett solouppträdande. Med en egensinnig röst och ett originellt gitarrspel har hon tagit sin publik med storm.
   Från uppträdandet på Hultsfredsfestivalen förra året till debutskivan ”Spending time with Morgan” från ifjol har hon hyllats stort.

/ Håkan

Mikael Wiehe konsert

Postad: 2004-03-03 15:47
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/3 2004.

KONSERT
Mikael Wiehe
Parkteatern, Örebro 1/3 2004


Det var mycket som talade för att vi nästan krävde Mikael Wiehe med band på den nya turnén. Förra gången han besökte Örebro hade han ingen ny skiva att sälja och uppträdde då helt ensam på scen.
   Med nya skivan ”Kärlek & politik” hade det passat med producenten Pål Svenre och hans ödmjuka kompband bakom. För att perfekt återskapa många av de nya låtarna live.
   När Mikael Wiehe kom in på Parkteaterns scen och bara hade pianisten Christer Karlsson till hjälp gick det därför ett tveksamt sus genom min kropp. Men det skulle visa sig vara helt obefogade negativa funderingar.
   Maratonkonserten, 17 låtar, två timmar och mycket mer, var faktiskt mer genomarbetad, både musikaliskt och pratmässigt, än många konserter jag har sett Mikael Wiehe genomföra med band.
   Redan på den två månader långa turnéns femte konsert har Wiehe styrt upp ett fantastiskt genomtänkt program som både är logiskt, komiskt och fantastiskt underhållande. Som att han exempelvis började med en låt om döden, ”Du finns kvar”, och slutade med ”Livet” och ”Som ett andetag”. Positivt och kvicktänkt.
   Och inte spelade senaste skivan den huvudroll som brukar vara vanligt på turné så här nära efter release.
   Mikael Wiehes stora låtskatt, som resulterat i både musikaler, otaliga skivor, körverk och nu också en sångbok, har musikaliskt genom åren kantats av flera våghalsiga grepp men är under den här turnén så basic som det går att komma utan att bli fattig trubadur.
   För med bara Christer Karlsson på piano blev det både lyhört och tillräckligt arrangerat för att alla låtar, gamla som nya, skulle falla på plats så naturligt.
   Givetvis berodde den långa konserttiden på en sedvanligt snacksalig Wiehe som nästan gjorde mellansnacken till huvudnummer.
   En andäktigt lyssnande publik i en halvfylld lokal gillade allt de hörde men konserten blev inte bara ett trevligt samkväm för när han vid några tillfällen höjde tonläget och lät arrangemangen svänga fritt, under exempelvis ”Gbg, Gbg”, rockade det friskt på två personer.

Mikael Wiehes låtar:
Du finns kvar
Tango
Utan dej
Kärleken vet
Lindansaren
Den jag kunde va
Flickan och kråkan
Keops pyramid
Jag har vänner
Stockholm den 15 februari år 2003
En sång till modet
Gbg, Gbg
Det här är ditt land
Sakta lägger båten ut från land
Titanic
Livet
Som ett andetag

/ Håkan

Lars Winnerbäck dvd

Postad: 2004-03-03 15:25
Kategori: Dvd-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda våren 2004.

Lars Winnerbäck & Hovet
Live i Linköping
(Sonet/Universal)


Lars Winnerbäck har aldrig varit i närheten av att toppa någon Kalas-turné. Ändå har han på några år skaffat sig en tämligen respektabel plats i svensk rockbransch som numera logiskt följs av en live-dvd.
   Man kan diskutera om det redan är dags för Winnerbäck att ta steget från cd till dvd. Med en konsert där majoriteten av låtarna fick sin odödliga livestatus på liveskivan ”För dig”. Inte mycket har hänt musikaliskt med de gamla låtarna. Och ”Söndermarken” tycker jag fortfarande inte är den klockrena triumf som den Winnerbäck-älskande skivkonsumenten är övertygad om.
   Lars Winnerbäck är helt klart etablerad i rock-Sverige men har en bit kvar till den exklusiva toppen. Han behöver nog ta lite mer plats och bli lite farligare.
   Men det brydde sig inte ett välkomnande Linköping om under två välmatade konserter i september förra året som bildat ryggrad på dvd:n.
   22 låtar och hela Linköping (med tyngdpunkten på den kvinnliga eller flickaktiga delen) sjunger inte bara med i ”Jag vill gå hem med dig” utan även i tämligen okända tidiga alster som ”Nån annan” och ”Kom änglar”.
   En konsert med Winnerbäck är inget stort visuellt spektakel men en jordnära, enkel och traditionell rockkonsert räcker så bra för att skapa den där stundtals hysteriska livemagin. Så hysteriskt det nu kan bli i en konsertlokal med fasta stolar som ingen sitter på…
   Huvudsakligen rock på dvd:n men när Winnerbäck sätter sig med akustiska gitarren känns han mer bekväm i situationen. Nästa skiva planeras vara i det lågmälda och lilla formatet.
   Det och mycket annat berättar han i en intressant halvtimmesintervjun som också finns med på dvd:n som extramaterial tillsammans med bland annat en bakomfilm om repetitioner inför skivinspelning och konserter.
   Däremot finner jag inget nöje i den version av konserten där bandet i efterhand kommenterar låt för låt under hela konserten, eller snarare pratar i munnen på varandra. Störande och oanvändbart.

/ Håkan

Kvällen då en stjärna föddes

Postad: 2004-03-02 15:46
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/3 2004.

TOMAS ANDERSSON WIJ
ANNA TERNHEIM
Klubb Söndag/Strömpis, Örebro 29 februari 2004


Dagen då våren närmade sig city följdes av en stjärnklar och vacker, om än lite mer kylskåpskall, kväll. Men värmen och ljuset fanns sedvanligt till hands på ännu ett lyhört Klubb Söndag-arrangemang på den typiska sommarrestaurangen Strömpis mitt i stan.
   Där hade 245 uppenbara fans till Tomas Andersson Wijs musik samlats för att bli tillfredsställda av företrädesvis dämpad livemusik. En konsert som också, med hjälp av närhet, ännu fler avskalade arrangemang och ett personligt uppträdande, skulle bevisa att Tomas senaste skiva ”Stjärnorna i oss” är en av årets bästa svenska skivor.
   För lite drygt ett år sedan gjorde Tomas ett liknande framförande på just Klubb Söndag, då för övrigt premiär på detta storstilade klubbkoncept, men var då lite ovan i kostymen som lågmäld artist.
   Efter den senaste utmärkta skivan, som redan i produktionen är anpassad det lilla konceptet, kändes söndagskvällens Andersson Wij-uppträdandet så mycket mer genomtänkt, så mycket naturligare och så mycket mer en klassisk konsert, faktiskt.
   Ibland kan det vara svårt att lyfta ner rockproduktionen på skiva till en akustisk nära nivå. Därför hade Tomas den här gången en betydligt lättare uppgift att stå upp mot förväntningarna och förhoppningarna om en konsert helt i nivå med skivans styrka.
   Med ytterligare en musiker till hjälp, Mattias Blomdahl som är mest känd som gitarrist och låtskrivare i Charlie’s Magazine, vid sidan av ryggraden, producenten och klaviaturspelaren Robert Qwarforth blev det inte tyngre och mer spektakulärt utan bara ett strå vassare i varje refräng och vers.
   De bästa låtarna från senaste skivan gav givetvis karaktär åt hela konsertens framgångsrika recept men var ändå inte i majoritet. Tomas valde friskt och vågat från alla sina skivor och gav tillsammans med sina musiker låtarna en mänskligt jordnära tolkning som musikaliskt alla passade in i hans sound för dagen.
   De atmosfäriska och lite svårfångade låtarna från ”Ebeneser” tillhörde kanske inte konsertens mest profilstarka material men gjorde ändå pauserna mellan de extraordinära låtarna till anmärkningsvärda ögonblick.
   Om Andersson Wij motsvarade alla högt ställda förhoppningar så hade uppvärmaren Anna Ternheim i söndagskväll en något tuffare utgångsläge. Hennes omtalade demo är alldeles för personlig och professionell för att man ska kunna kräva detsamma på scen. Ensam och utlämnad med bara sin egen akustiska gitarr som skydd så genomförde hon sitt korta uppträdande på sju låtar alldeles charmant.
   Med en röst som hämtad från en annan värld, eller i alla fall en annan kontinent, så blev varje sång som en hymn. Melodierna är tämligen ordinära singer-songwriter-skapelser men det är de små, små detaljerna som gör Anna Ternheim så stor.
   Hennes för all del prickfria Sinead O’Connor-cover ”The last day of our acquaintance” kanske tog bort lite av hennes unika personlighet men hennes egna låtar visade sig ha den styrka som ryktet hade sagt fast hon kom av sig vid ett tillfälle.
   På Nerikes Allehanda har vi en policy att inte betygsätta konserter med demoartister. Men Anna Ternheim har nyligen skrivit kontrakt med ett skivbolag. Så nu är det bara en tidsfråga innan hon kommer att nå positionen bredvid exempelvis Sophie Zelmani. Så stora är Annas möjligheter för jag är övertygad om att jag i söndagskväll strax efter åtta såg en artistkarriär sätta fart. Spikrakt uppåt.

Tomas Andersson Wijs låtar:
Tommy och hans mamma
Blåa berg
…och en som vandrar
Hej då
Du skulle tagit det helt fel
Varelser i vattnet
Vissa dagar
Sommaren 77
Landet vi föddes i
De gröna vagnarna
Där får jag andas ut
Ovan där
Trummorna och musiken
Blues från Sverige
Varm sjö
Gör nånting vackert

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2004 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.