Blogginlägg

Melodier för ögonen - inte bara för öronen

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i 22 mars 2004.

Jasså, ni tittar inte heller på Schlager-SM, Melodifestivalen eller vad spektaklet nu ska kallas? Nej, det som en gång var en kamp mellan landets bästa artister och bästa låtskrivare har ju under det senaste decenniet först reducerats till en talangtävling och numera tagit formen av en dokusåpaföljetong med otaliga deltävlingar och nya förutsättningar hela tiden.
   Nej, sÃ¥dant kan bara resultera i utmärkt spännande tv, rekordtittarsiffror och hysteri modell större som inte gagnar den hantverksmässiga konsten att ta fram spännande melodier och slagkraftiga refränger.
   Nej, det känns helt bortkastat att ägna dygnets bästa tv-timmar pÃ¥ lördagskvällar efter varandra Ã¥t en sÃ¥ kreativt tunn historia.
   Hoppar man över SVT1:s lördagskvällar och istället uppmärksammar den otroligt skicklige engelsmannen Parkinsons sitcom-program pÃ¥ tvÃ¥an sÃ¥ slipper man ocksÃ¥ bli upprörd över hur spekulativt lÃ¥tar, arrangemang, kläder och koreografi är utstuderade för att tillfredsställa en lagom intresserad lördagspublik.
   I den verkligheten blir ögonen viktigare än öronen. Det är ju befängt i en tävling som pÃ¥stÃ¥r sig vara en meloditävling. Där fÃ¥r plötsligt glitter, bomber, spektakulära klänningar och rasande effektiva dansnummer mer poäng i stugorna än genomarbetade melodier, finurliga texter och slagkraftiga refränger.
   Det är nya tider nu, har jag förstÃ¥tt, och bild och ljud ska unisont pÃ¥verka oss i all media. Det är inget fel i det, vi lever ju i den fantastiska dvd-generationen, där paketet mÃ¥nga gÃ¥nger är viktigare än innehÃ¥llet.
   Annat var det pÃ¥ min tid, säger undertecknad med mycket ironi mellan raderna. En gÃ¥ng i tidernas begynnelse satt jag i den lokala juryn och skulle kora 1980 Ã¥rs svenska schlagervinnare.
   Hemlighetsmakeriet var totalt. Vi lÃ¥stes in vid lunchtid i ett rum pÃ¥ tv-huset i Örebro. Och utan kontakt med yttervärlden fick vi dÃ¥ lyssna, bara lyssna, pÃ¥ de tävlande bidragen. FramÃ¥t eftermiddagen fick vi pÃ¥ en länk följa repetitionerna för att sedan, lÃ¥ngt före tv-sändningen och allmänhetens vetskap, rösta.
   Vi röstade till viss mÃ¥n pÃ¥ artisten, vilket alltid är naturligt när musik framförs, men ocksÃ¥ väldigt koncentrerat pÃ¥ melodi och text. Vars upphovsmän var strikt hemliga tills tävlingen var avgjord och under uppseendeväckande former avslöjades med hjälp av förseglade kuvert.
   Jag minns att vi i Örebrojuryn hade lagt lika mÃ¥nga röster och poäng pÃ¥ Tomas Ledins "Just nu" och Eva Dahlgrens "Jag ger mig inte" sÃ¥ vid en intern omröstning fick vi välja sida. Och dÃ¥ valde jag, rent kommersiellt som jag i dag minns det, Ledins mer internationellt klingande lÃ¥t. Kan vara intressant att poängtera när läsekretsen gärna understryker mitt sÃ¥ kallade Tomas Ledin-hat efter Stadsparken-framträdandet i somras.
   Det här skrivs flera dagar innan gÃ¥rdagens schlagerfinal i Globen men jag skulle bli mycket förvÃ¥nad, för att inte säga bekymrad, om det inte är Lena Ph som är segerkvinna i vinnarreportaget i artikeln till höger pÃ¥ den här sidan.
   "Det gör sÃ¥ ont" är ju en sÃ¥ klassisk schlagerbomb som det gÃ¥r att skriva i dag 2004. En sÃ¥ stark lÃ¥t att den tagit hem segern även utan Lenas klänning, utan Orups medverkan och utan hysterin.
Och vann inte "Det gör ont" igår så får vi placera 2004 bland de andra kommersiellt misslyckade åren 1973 (ABBA kom trea), 1975 ("Michelangelo" kom bara femma) och 1990 ("Mitt i ett äventyr" kom tvåa).
   För risken finns ju att tv-publiken tyckte att E-Types överdimensionerade sprakande bomber, Christer Lindarws grandiosa teater och Petra Nielsens goda danskunskaper var viktigare ingredienser. För schlagerfestivalen är, som sagt, ingen utpräglad meloditävling längre.
   FrÃ¥n 1980 minns jag bara ett fÃ¥tal lÃ¥tar, nämnda Ledin och Dahlgren, Jannes Lucas "Växeln hallÃ¥" plus Stockholms-bohemen Kentas udda bidrag. Inte minst för att denne Kenta bar en kontroversiell t-shirt. Det var före stylisternas tidevarv men artisternas kläder gav tydligen outplÃ¥nliga minnen. Redan dÃ¥.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.