Tidigare blogginlägg

ÖREBRO LIVE #48: Disneyland After Dark 1986

BARA NÅGRA VECKOR INNAN DISNEYLAND AFTER DARKS konsert på Rockmagasinet recenserade jag bandets första album, "Call of the wild", men hajpen kring det här färgstarka danska bandet inleddes redan under sommaren året innan. D.A.D., som de för övrigt officiellt kom att heta från 1989, bildades som trio tidigt 1983 och spelade då en mix av country och punk.
   Bandet utökades snart med en gitarrist, Jacob Binzer som också råkade vara bror till bandets sångare (Jesper Binzer), och kom sedan att agera förband till kända utländska namn som John Cale Band, The Gun Club och Lords Of The New Church. Men det var när de i augusti 1985 gjorde succé som uppvärmare till Eldkvarn på Moderna Museet i Stockholm som ryktet om bandet började florera på allvar i Sverige.
   Några veckor senare kom DAD:s debutskiva, en maxisingel, som visade sig motsvara alla förväntningar. I min recension skrev jag bland annat:
   "Bandets nya maxisingel (Mega) med tre låtar visar att deras liveorienterade sound även går att reproducera på vinyl utan att tappa alltför mycket av sin intensitet. På bara tre låtar lyckas DAD visa upp alla sina goda sidor. Från countryrocksvängiga "Up, up over the mountain top" via rockabilly-oväsendet "Marlboro man" till den över fem minuter långa rockklassikern "Never never (Indian love)".
   Skrev jag alltså utan att jag då hade upplevt bandet live. Ett band som i övrigt också innehöll trummisen Peter Lundholm och basisten Stig Pedersen. I februari 1986 när "Call of the wild" släpptes var jag fortfarande imponerad och skrev i recensionen:
   "Fyra charmerande unga danskar spelar en gränslös rockmusik. Med ett energiskt avstamp i punken slår de sedan åt alla håll: Rockabilly, country och trash. Årets hittills bästa rock-LP och en aptitretare av stora mått inför deras konsert på Rockmagasinet nästa fredag".
   När den fredagen kom hade det positiva ryktet gått och det var fullständig kaos utanför Rockmagasinet. Jag blev inlotsad bakvägen till en helt fullproppad lokal där det var varmt och svettigt som aldrig förr. Luften tog tidigt slut men energin på scenen ville aldrig upphöra.
   Historien om Disneyland After Dark har inte heller tagit slut. Bandet finns än idag, har bytt trummis, men sedan många år tillhör de hårdrockgenren. 1989 blev bandet tvingade att byta namn av Walt Disney-bolaget (ursprungliga bandnamnet var från början ett avsnitt i Walt Disney's Wonderful World Of Color) och förkortningen D.A.D. (som sedan ändrats till alternativet D:A:D och numera D-A-D) blev bandets allmänt kända namn.
   Bandet bytte officiellt alltså inte namn förrän 1989 men faktum är att de redan på sitt andra album kallar sig D.A.D., "D.A.D. draws a circle" (1987). Och redan där började bandet flörta med hårdrock genom att bjuda in den engelske producenten Mark Dearnley som tidigare hade jobbat med AC/DC och Def Leppard.
   Men på den legendariska spelningen i februari 1986 handlade det om allt annat än hårdrock. Jag har däremot inget minne av att Karlstad-bandet Hollywood Indians agerade förband just den här kvällen.
   Sedan har jag noteringar som säger att jag såg Disneyland After Dark ytterligare en gång på Rockmagasinet, i oktober 1986, men det har jag faktiskt inte heller något minne av eller någon recension att hänvisa till.

Foto: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/2 1986.

VILKEN DANSK KNOCKOUT!

DISNEYLAND AFTER DARK
Rockmagasinet, Örebro 21 februari 1986

Disneyland After Dark, det enda och unika rockskriet från Danmark, tog Örebro med storm i fredagskväll på Rockmagasinet. det var en stor och förväntansfull och till bristningsgränsen nyfiken publik som fick se den danska kvartetten gå på scen strax före midnatt. Och genomföra en konsert helt i publikens smak som också motsvarade entusiasternas höga förväntningar. Det var en härlig dansk knockout.
   Fredagskvällen var försenad när rödskinnen från Karlstad, Hollywood Indians, lämnade scenen vid 11-taget. Efter deras otympliga och stundtals klumpfotade rock dröjde det en trekvart innan danskarna började. DAD lämnade inget åt slumpen. Ljudet och visuella hjälpmedel, med bland annat en ljusramp, fungerade därför perfekt under den en timme långa konserten.
   DAD kan utåt sett tyckas ta allt med en klackspark men deras framförande var noga genomtänkt och låtarna mycket välskrivna med effektiva arrangemang.
   Med den disciplinen i botten blev deras jordnära och mänskligt svängiga rockmusik en levande attraktion när vi skriver år 1986. Det var utåtriktad rockmusik som tog fart både i countrymusiken och den traditionella rocken.
   Det är ett stort mysterium hur dessa fyra personer kan ha Danmark som hemvist. Där undergroundscenen ständigt är för stor och schlagermusiken alldeles för välrepresenterad. Ur det bottenlösa träsket reser sig Disneyland After Dark, ett band som Danmark aldrig skådat maken till.
   Bandets musikaliska motor satt långt bak. Trummisen Peter Lundholms driv påminde mig om den engelska folkrockvågen och bandets enda instrumentalt lysandestjärna, gitarristen Jacob Binzer, fyllde sin plats långt utöver det faktum att han är lillebror till sångaren.
   Längst fram stod Jesper Binzer, nedmixad kompgitarr, och Stig Pedersen, bas, och växlade repliker i sina vilda västern-inspirerade texter.
   Med bara ett album bakom sig, "Call of the wild", blev scenrepertoaren ingen överraskning fast låtarna på scen fick en intensivansiktslyftning. Även några slappa Johnny Cash-hits passade de på att smälla av i tidsenliga arrangemang.

/ Håkan

Lite för bryska arrangemang för min smak

JOEL ALME
Foajén/Konserthuset, Västerås 12 november 2022
Konsertlängd: 19:32-20:56 (84 min)
Min plats: Sittande ca 30 m från scenen.

DET FINNS BARA EN JOEL ALME. DET FINNS bara en artist som Joel Alme. ”One of a kind” som det så vackert heter på engelska. Men det engelska språket är inte längre Joel Almes poesi. Sedan 2015 skriver och sjunger han på svenska och det var också den senare repertoaren som stod i fokus på konserten i Västerås Konserthus foajé.
   Uppmärksamheten kring Joel Alme som person har hela tiden ökat sedan han började skriva sina poetiska och starkt vardagsnära texter. Jag är osäker på om Almes popularitet rent kommersiellt har vuxit i samma takt, det var blott ett hundratal åskådare som hade mött upp honom i Västerås, men det gick att skönja en klart lysande personlighet bakom de ibland lite väl bryska arrangemangen.
   På skiva är Joel Almes musik ett under av känslighet i både text och musik. Med ”hjälp” av fem unga musiker bullrade det lite för mycket lite för ofta för att hans sånger skulle komma fram på allra bästa sätt. Där fanns nog en ambition hos de fem unga kompmusikerna att förvandla Joel Almes visor till stor scenkonst men den hade inte riktigt nått fram till trummisen som bankade på frenetiskt både här och där.
   Keyboardkillen gjorde allt för att försöka ersätta de ofta förekommande stråkarna på skiva, killen på Rickenbackergitarr hade en skön melodisk klang i sitt instrument, den vänsterhänte basisten stod för det trygga och välbalanserade och slagverkaren hittade sin plats först när han tog fram flöjten.
   I min enfald satt jag ibland och önskade att alla mina Joel Alme-favoriter skulle framföras med flygel, cello och två akustiska gitarrer. Men jag fick mina höjdpunkter när bandet stundtals lämnade scenen och lät Almes röst och akustiska gitarr förtrolla aftonen på konsertens två sista låtar.
   Om man tror att jag var helt missnöjd och besviken efter konserten kan du läsa hela låtlistan, samtliga 17 titlar, för att förstå att liveupplevelsen låtmässigt var en fin blandning av Joel Almes svenska repertoar. Lite överraskande hade han lagt större tyngdpunkt på ”Flyktligan” (2015), med hela åtta låtar, än den helt aktuella ”Sköt er själva så sköter jag inte mitt”. Men det störde inte mig ty ”Flyktligan” är min stora Joel Alme-favorit, dock i stark konkurrens med den senaste.
   I det lite irriterande blåröda motljuset radade Joel Alme upp en imponerande låtskatt där gamla favoriter som ”Innan staden vaknar”, ”Våran sort” och ”Aldrig bra på livet” samsades fint med nya favoriter som ”Blomman”, ”Brev från botten” och ”Kom igen nu morgonen”. Att det sedan vid vissa tidpunkter under konserten, exempelvis ”Backa tiden”, blev mer popkonsert än ett intimt samkväm får jag väl svälja. Hursomhelst vaknade jag upp i morse med Almes ”Slå hjärta slå” ringande i öronen.


Håller mig på kanten
Innan staden vaknar
Jag kommer inte undan
Blomman
Jaga dagen
För väldigt många lögner sen
Backa tiden
Våran sort
Slå hjärta slå
Hinsan
Ge mig nåt som ger mig nåt
Brev från botten
Kronan

Extralåtar
Kom igen nu morgonen
Röda bolaget

Extra extralåt
Aldrig bra på livet

Extra extra extralåt
Dig äger ingen

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #49: Lolita Pop 1987

LOLITA POP HADE UNDER NÅGRA ÅR i mitten på 80-talet fungerat som kvartett sedan den kortvarige basisten och konstnären Ulf Lernhammar hade hoppat av 1984 inför inspelningen av albumet "Att ha fritidsbåt". Gitarristen Benkt Svensson (numera Söderberg och "känd" för att vara pappa till First Aid Kit-tjejerna) började spela bas i gruppen både på skiva och konserter.
   Våren 1985 bodde Richard Lloyd i Örebro och spelade in albumet "Fields of fire" tillsammans med några Lolita Pop-relaterade musiker, Thomas Johansson, Peter Olsen och Per Eriksson. Via den kontakten fick bandet möjlighet att spela i New York samma år vilket i sin tur till slut resulterade i ett amerikanskt skivkontrakt med Virgin USA.
   Hösten 1985 tog Lolita Pop en rejäl paus från turnerande för att koncentrera sig på skivan med nya engelska nyinspelade alternativt nymixade versioner av sju låtar från "Att ha fritidsbåt" plus några nyskrivna. Ett album som släpptes i september 1987 i både USA och Sverige.
   Sommaren 1986, inför skivinspelningarna, hade gruppen fått en ny basist i Matts Alsberg som hade spelat i gruppen Rost och jobbat som frilansande musiker i många sammanhang. Och inför inspelningarna av det "amerikanska" albumet var Benkt Svensson alltså tillbaka på gitarr.
   Våren 1987 hade Lolita Pop i mars spelat i Lund, Göteborg och Stockholm innan spelningen på hemmaplan på Nya Continental i april.



Bilder: Anders Erkman


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/4 1987.

ÖREBROS BÄSTA NÅGONSIN!

LOLITA POP
Nya Continental, Örebro 24 april 1987

NÄR LOLITA POP I FREDAGS GJORDE NÅGOT av comeback på hemmaplan var det något stort som skedde. På ett märkligt sätt hamnar deras konserter ofta utanför de konventionella turnéramarna men det hindrade inte gruppen att genomföra en verkligt sammanhållande konsert.
   Lolita Pop är Örebros genom tiderna största rockgrupp och de behåller definitivt positionen efter fredagskvällens fantastiska uppvisning som innehöll det mesta av det bästa som de någonsin gjort.
   Gruppen är tillbaka med två gitarrer och det är definitivt deras mest bekväma och resursstarka sättning. Sten Booberg må vara en av Sveriges bästa, skickligaste och flyhänta gitarrister, som han har bevisat under tiden som kvartett, men Lolita Pop är ett mycket mer fullbordat rockband när han har Benkt Svenssons gitarr vid sina sida med en underbar repertoar.
   Dessutom var nye basisten Matts Alsberg en jätte på bas som verkligen fyllde sin plats med bravur.
   Det svängde bättre, tyngre och framförallt underbart om "nya" Lolita Pop som på scen inte hade så mycket nytt att presentera i repertoaren förutom de två nya engelska låtarna "Mind your eye" och "Bang your head".
   Under gruppens långa karriär har Lolita Pop varit ett sound utan identitet. Men efter senaste albumet "Att ha fritidsbåt" lossnade det och många fantastiska låtar strömmade plötsligt ur denna kvintett.
   Det var också kring den skivan som konsertrepertoaren i fredags kretsade och gjorde "2x2" och "Regn av dagar" till konsertens höjdpunkter.
   Det kanske är orättvist mot hela bandet men sångerskan Karin Wistrand är Sveriges bästa sångerska framför ett band som var både skickligt och mänskligt. Och med Göran Kinnanders underbara mix var det bara lätt att känna sig besegrad. Besegrad av ett underbart band

/ Håkan

Covers: Jeff Beck/Johnny Depp

JEFF BECK/JOHNNY DEPP: 18 (Deuce, 2022)

ETT UDDA PAR (ROCKGITARRIST/SKÅDESPELARE) har gjort ett udda album med ett udda, extremt blandat, innehåll. Jag vet inte vad som först förenade den 78-årige rockgitarristen Beck och den 59 årige skådespelaren Depp. Kanske är de lika excentriska ty båda har i sina karriärer gått sina egna kontroversiella vägar. Eller är det en tidigare okänd fascination för Beach Boys som har fört dem samman?
   Johnny Depps färdigheter i rockbranschen var mig obekant fram till nyss men tydligen träffades Beck och Depp första gången 2016 när gitarristen gästspelade på en låt på Hollywood Vampires album ”Rise” (2019). Vampires bildades redan för tio år sedan av Depp, Alice Cooper och Aerosmith-gitarristen Joe Perry.
   Det Beck/Depp-mötet fördjupade deras vänskap och resulterade i somras med ”18”-albumet som följts upp av några spridda spelningar. Med de båda profilernas bakgrund i färskt minne är det inte så konstigt att ”18” har blivit en ganska udda produkt, ett i högsta grad spretigt album både låt- och soundmässigt. Här blandas irländsk folkmusik, Motown, egen skränig rockmusik, Beach Boys och lågmälda ballader.
   Låt nummer fyra "Sad Motherfuckin' Parade" är, som titeln kanske skvallrar om, ren provokativ galenskap. En blandning av rap, rytmer, monotoni, en upprepande ”motherfucker”-text och inget att lägga på minnet.
   Inledningen på albumet pendlar annars mellan skönt och surt. Efter Jeff Becks bryska men himmelskt vackra instrumentala tolkning av säckpipespelaren Davy Spillanes ”Midnight walker” följer en stökig rockig Killing Joke-låt och man får så långt ingen uppfattning om Depp kan sjunga eller inte. Då dyker som nummer tre på skivan upp Dennis Wilsons vemodiga låt ”Time” och Depp sjunger riktigt vackert. Men naturligtvis ska den rena skönheten brytas av med provokativ rock.
   ”18” är en skiva som blandar vackra Jeff Beck-gitarrer på instrumentala låtar, bland annat ”Caroline no”, med konventionella låtar där Depp både sjunger och reciterar. Falsetten i ”Ooh baby baby” är imponerande och överraskande men det är Jeff Becks gitarr som är ryggraden på skivan. Dels på rena instrumentallåtar och på de konventionella låtarna där Beck/Depp möts på riktigt.
   Musiken och arrangemangen på ”18” river och smeker om vartannat, ibland tålamodskrävande men på slutet av albumet tycks allt stämma när Depps röst och Becks tjutande gitarr möts i ett fint samarbete och tolkar John Lennons ”Isolation”. Och på vägen dit, låtarna innan, sjunger Depp riktigt proffsigt men lågmält i, den förvisso rätt uttjatade, ”Let it be me” som sömlöst går över i Janis Ians ”Stars”.


1. "Midnight Walker" (Davy Spillane) 3:05
1991. Från albumet ”Pipedreams” med låtskrivaren.
2. "Death and Resurrection Show" (Jaz Coleman/Geordie Walker/Martin Glover/Andy Gill) 5:31
2003. Från albumet ”Killing Joke” med Killing Joke.
3. "Time" (Dennis Wilson/Karen Lamm Wilson) 3:39
1977. Från albumet ”Pacific ocean” med Dennis Wilson.
4. "Sad Motherfuckin' Parade" (Jeff Beck/Johnny Depp) 3:32
2022. Original.
5. "Don't Talk (Put Your Head on My Shoulder)" (Brian Wilson/Tony Asher) 3:12
1966. Från albumet ”Pet sounds” med The Beach Boys.
6. "This Is a Song for Miss Hedy Lamarr" (Johnny Depp/Tommy Henriksen) 4:34
2022. Original.
7. "Caroline No" (Brian Wilson/Tony Asher) 2:16
1966. Från albumet ”Pet sounds” med The Beach Boys.
8. "Ooo Baby Baby" (Smokey Robinson/Warren "Pete" Moore) 3:38
1965. Singel med The Miracles.
9. "What's Going On" (Al Cleveland/Marvin Gaye/Renaldo Benson/) 4:26
1971. Singel med Marvin Gaye.
10. "Venus in Furs" (Lou Reed) 4:53
1967. Från albumet ”The Velvet Underground & Nico” med The Velvet Underground.
11. "Let It Be Me" (Pierre Delanoë/Gilbert Bécaud/Manny Curtis) 4:42
1955/1960. Singel ("Je t'appartiens") med Gilbert Bécaud/Singel med Jill Corey with Jimmy Carroll.
12. "Stars" (Janis Ian) 6:36
1974. Från albumet med samma namn med låtskrivaren.
13. "Isolation" (John Lennon) 5:12
1970. Från albumet ”John Lennon/Plastic Ono Band” med John Lennon.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #50: Sophie Zelmani 2008

ÄVEN ”TRYGGT TRÅKIGA” (ENLIGT RUBRIKEN till min recension i Nerikes Allehanda) konserter får plats på min lista över favoritkonserter i Örebro. Ett 14 år gammalt minne vill nog sammanfatta Sophie Zelmanis konsert som något annat än tråkig och trist fast den visuellt kanske var lite händelsefattig. Men musikaliskt av mycket hög och sammanbiten kvalité.
   Som jag skriver i konsertrecensionen nedan var det första gången Sophie kom till Örebro för konsert och det var ju anmärkningsvärt med tanke på hennes relativt långa karriär och många album bakom sig.
   Sophie debuterade på skiva 1995, albumet ”Sophie Zelmani”, och redan där och på resten av sin karriär har hon producerats av gitarristen och arrangören Lars Halapi. Tillsammans med sitt gäng musiker har Halapi följt med på Sophies långa resa som sångerska och låtskrivare. Där jag genom åren har placerat album som ”Precious burden” (1998), "Time to kill" (1999) och "Song and dance" (2002) på flera årsbästalistor.
   En lång skivkarriär som förra året resulterade i samlingsalbumet ”The first 25 years”, och i år följdes av både nya skivor och turné.
   2008 var det Sophies sjunde album ”The ocean and me” som var aktuellt och på turnén kompades hon av det vanliga Halapi-gänget Peter Korhonen, trummor, Robert Qwarforth, keyboards/sång, och Thomas Axelsson, bas och sång, som hade förstärkts med Johan Lindström, gitarrer/lapsteel/keyboards.


                                                                                  Foto: Emily Österling

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/10 2008.

TRYGGT - OCH LITE TRÅKIGT

SOPHIE ZELMANI
Hjalmar Bergman-teatern, Örebro
18 oktober 2008
Konsertlängd: 20:38-22:10 = 92 minuter
Min plats: Rad 13, plats 402, ca 20 meter från scenen.

ÄNTLIGEN KOM HON TILL ÖREBRO, Sophie Zelmani. Efter tretton år och sju album är vi några stycken som väntat länge på denna uppenbarelse. Tydligen har det funnits ett sug efter den personliga Zelmani även i den breda folkligheten ty teatern var välfylld och även om det inte direkt var stående ovationer efter varje låt upplevde jag stämningen som väldigt positiv.
   Sophie är liksom den svenska singer/songwriter-genrens moder. Gjorde debut innan några av dagens generation artister gått ur skolan och har sedan utvecklat sin avskalade status. Sophie är så personligt kärv och lågmäld att hon kan uppfattas som tråkig och intetsägande. Jag har några yngre kamrater som hävdar den åsikten – och jag håller med på ett positivt sätt.
    Hade du på lördagskvällen väntat dig danssteg och brutalt intressanta mellansnack så hade du förmodligen gått fel. Sophie lät sångerna tala och arrangemangen, som musikerna i hennes noggrant utmejslade band dekorerade så ypperligt vackert, är en fröjd att höra utan att volymen höjs märkbart.
   När man nu så ”sent” i karriären till slut får uppleva Sophie Zelmani i en koncentrerat mörk konsertlokal så uppstår den naturliga kritiken varför majoriteten av konsertlåtarna var hämtade från senaste skivan ”The ocean and me”. När det finns så många fantastiska låtar från hela hennes karriär. Men den aktuella repertoaren är naturligtvis riktad till fanatikerna som följt henne under hela karriären.
   Problemet för mig är att jag inte tycker senaste skivan håller riktigt samma unika nivå som hennes tidigare höjdpunkter. Men skillnaden är i högsta grad marginell och jag ska fortsättningsvis inte haka upp mig på den anspråkslösa detaljen.
   Utan koncentrera mig på vad jag hörde och, nåja, såg. Aktiviteten på scen var visuellt låg men musikaliskt var det inte överraskande en rasande vacker uppvisning från den långe gitarristen Lasse Halapis gäng. Vars formidabla kompteknik, att höras men inte märkas, också briljerat i andra sammanhang som bland annat Tomas Andersson Wij, Peter Jöback och Eva Dahlgren.
   Nu var det samspelta bandet dessutom förstärkt med gitarristen Johan Lindström på diverse andra stränginstrument som gjorde soundet ännu mer fantastiskt.
   I Zelmanis sällskap blev det de små gesternas konsert som knappast går att kategorisera som typiskt konventionell lördagsunderhållning. I en trygg men inte trist lunk av vemodiga melodier, som på både gott och ont har ett parallellt liv med J J Cale och därmed också Mark Knopfler, tog sig Sophies repertoar från låt 1 till låt 19 utan att pricka ett enda bottennapp men inte heller nå de riktigt magiska höjderna.
   Med ett så genomgående lågt tempo, arrangemang som ibland balanserade på gränsen till ingenting och en huvudperson som ofta satt ned så blev helheten just lite tråkig fast det bjöds på så många vackra visor i vidunderligt snygga arrangemang
   Enda gången det överraskades lite var mitt i konserten, mellan två låtar från den ypperliga ”Sing & dance”-skivan, när Sophie plötsligt valde en Bob Dylan-cover. Långtifrån något förutsägbart val när hon sjöng en lång och fin tolkning av ”Most of the time” från ”Oh mercy”-skivan. Där uppvärmaren Big Johnny Jewel kom in och blåste ett våldsamt uppfriskande munspelssolo.


Sophie Zelmanis låtar:
Yeah, okey
Wind took my sail
I can't change
The ocean and me
How different
Love
This room
Gone with the madness
Most of the time
Moonlight
Time
July waits
Love on my mind
Travelling
Composing

Extralåtar:
Going home
To know you
I will be there

Extra extralåt:
Dreamer

/ Håkan

Oktober 2022 på Håkans Pop

Wilmer X på Frimis scen i Örebro blev oktober månads stora konsertbesök.

ÄNNU EN MÅNAD PÅ HÅKANS POP med de regelbundet, måndag och fredag, återkommande kategorierna ”Örebro Live”, 100-listan på stadens bästa konserter genom åren, och onsdagarnas genomgång av mer eller mindre aktuella coverskivor. Men jag har under oktober också skrivit om lite annat. Inledde med en notering och setlista på Nick Lowes Stockholm-konsert i september (som jag missade) och avslutade oktober med en liten tillbakablick på mitt liv med anledning av att Håkans Pop-sidan firade 15 år för några månader sedan.
   Under oktober avslöjades placeringarna #52-60 på min 100 konserter långa rangordnade lista på bästa liveupplevelser genom drygt 50 år i Örebro. Och den brokiga skaran av artister jag uppmärksammade nu var Lisa Miskovsky, The Inmates, Lars Winnerbäck, Ulf Lundell, Anna Ternheim, Jeremias Session Band, Imperiet, Ron Wood och Wilmer X. Fantastiska konsertminnen.
   I kategorin ”Cover-skivor” skrev jag om skivor med George Is Lord, Steve Earle, JD McPherson och Deep Purple. Album av blandad kvalité.
   Ett konsertbesök hann jag också med under oktober: fantastiska Wilmer X.
   På månadens sista dag ägnade jag några ord åt nyheten om Jerry Lee Lewis död. Mest av allt hänvisade jag till en tidigare artikel jag skrev 2019 om Jerry Lee musikaliska historia.

JAG LÄSTE EN FREDRIK STRAGE-KOMMENTAR där han beskriver dagens enorma musikutbud med orden ”det produceras mer musik nu än någonsin förut i mänsklighetens historia” och förstår varför jag inte hinner lyssna på alla skivor som jag önskar. Därför passerade många av månadens nya skivor, Bobby Weir, Julian Lennon, Brian Eno, Rebecka Törnqvist och Jim Lauderdale, mina öron bara en gång utan kommentar från mig.
   Ett aktuellt album blev jag däremot riktigt intresserad av och lät skriva en längre recension om, Anders F Rönnblom & Bravado Bravados ”Wisdom of the ancient ones”. Resten av månadens nya skivor som kom i min närhet resulterade i enbart korta kommentarer. Och inget album kunde jag den här månaden utse till det allra bästa.
   Den amerikanska tjejen COURTNEY MARIE ANDREWS har länge funnits i min medvetenhet men hon har aldrig fastnat som rejäl favorit på allvar. På åttonde albumet ”Loose future” låter det däremot bättre och mer personligt än tidigare. Från modern singer/songwriter-pop via lätt rockiga låtar till några countryinfluerade arrangemang blir albumet hennes bästa prestation hittills.
   Under några år, 2015-2018, var bröderna Martin och Adam i DIMPKER BROTHERS trogna besökare i Örebro på festivalerna Live at Heart och Folk at Heart. Lite slarvigt ville jag då jämföra bröderna med Everly Brothers eller The Proclaimers men på nya albumet, debuten ”Deathless”, låter det både personligare och mer professionellt. Poprock av genomarbetad kvalité, starka sånger, fullvuxna arrangemang, gitarrsolon av blixtrande slag och perfekt stämsång.
   Redan förra månaden sågade jag ep:n med PG ROXETTE och kan inte vara snällare nu när hela albumet ”Pop-up dynamo!” finns utgivet. Det finns bara ett enda utropstecken på skivan, i titeln, och låtarna och det modernt stajlade soundet i popstuk är tyvärr inget jag vill höra med Per Gessle.
   DUNGEN är väl egentligen ett band men allra mest sångaren Gustav Ejstes i centrum. Albumet med den spektakulära titeln ”En är för mycket och tusen aldrig nog” har ett lättflytande och luftigt sound som både fäster och flyger bort. Här finns tydliga proggreferenser, samtidigt som jag lyssnar och gillar det jag hör kan jag omöjligt skaka av mig ekot av Mikael Ramels en gång lite lekfulla sätt att skriva och sjunga.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #51: Richard Lloyd 1985

GITARRISTEN RICHARD LLOYDS BERÖMDA KARRIÄR kan sammanfattas med två album på två år. Båda som medlem i Television, "Marquee moon" (1977) och "Adventure" (1978), innan gruppen sprack i september 1978. Visserligen gjorde Lloyd året efter en mycket fin soloskiva, "Alchemy", som gjorde honom till en kultfigur i New York-rockens långa intressanta historia.
   Efter den kritikerhyllade "Alchemy" följde problematiska år fyllda med droger, instabilitet och en högst oregelbunden artistkarriär för Richard. I en numera klassisk artikel i Expressen i november 1981 berättade Mats Olsson hur han träffade Richard på New York-klubben CBGB's och möter en trasig och drogberoende människa som bakom scenen nästan spricker av desperation och oro. Men som sedan på scen spelar vild, underbar, vacker och känslig rockmusik.
   Just där i början på 80-talet nådde Richard Lloyd rock bottom, gav ut en sporadisk singel med två Stones-covers ("Get off of my cloud" och "Connection) på ett litet obetydligt lokalt skivbolag, men där började också vägen tillbaka. Som via lyckliga omständigheter inkluderade skivinspelning och turnéer i Sverige med centrum just i Örebro.
   Genom örebroaren/amerikanskan Bibi Farbers goda kontakter med Lolita Pop och folk i dess närhet gjorde att New York-killen Keith Patchel, gitarrlärare och tidigare medlem i Richard Lloyds band, hamnade i Örebro. Som sedan påverkade och övertygade Lloyd att göra en seriös nystart i detta exotiska land. Lloyd kom till ett dukat bord där skivbolag (Mistlur), studiotid och repetitioner redan var bokat av Patchel.
   I januari 1985 landade Lloyd i Stockholm för att direkt färdas till Örebro där han tillsammans med Patchel, kompgitarr, och två tidigare Lolita Pop-musiker, trummisen Peter Olsen och basisten Thomas Johansson, repeterade hårt i en månads tid. Lloyd bodde under tiden för övrigt i Lolita-sångerskan Karin Wistrands lägenhet. På albumet som följde till hösten 1985, "Fields of fire", spelade teamet Olsen/Johansson tillsammans på bara tre låtar. Men i turnébandet var det just den här sättningen som genomförde turnéer både på våren och hösten. Av vilka Rockmagasinet-spelningen i oktober tillhör det absolut bästa jag upplevde i den lokalen.
   Skivan och turnéerna blev Richard Lloyds stora comeback i rockbranschen men ändå har hans så kallade karriär sedan mitten av 80-talet befunnit sig på en högst mänsklig nivå med få och sporadiska soloskivor (liveskivan "Real time" (1987) är en pärla), en del studiojobb (Matthew Sweet, Chris Stamey, John Doe bland andra) och andra insatser i skymundan.
   1997 var Richard Lloyd faktiskt tillbaka i Örebro. Då som bandmedlem i Bibi Farbers Glow som uppträdde på det årets Slottsfestival. På samma festival gjorde Lolita Pop en tillfällig men väldigt sällsynt comeback.
   Även 2016 kom Richard till Örebro för konsert. Med ett delvis svenskt komp i ryggen spelade han på East West Sushi.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/10 1985.

LLOYD HJÄLTEN SJÄLV

RICHARD LLOYD
Rockmagasinet, Örebro 18 oktober 1985

I SVERIGE FICK AMERIKANEN Richard Lloyd lugn och ro. Och den betydelsefulla andhämtning som behövdes för att han skulle kunna ta tillbaka sin plats bland världens respekterade rockartister där det onekligen finns plats för honom.
   Därför ligger Sverige och Örebro i synnerhet, där han i våras repade in sin nästan helt nya repertoar, honom nära hjärtat och på Rockmagasinet är förhållandet ömsesidigt. Det var därför inte överraskande välfyllt i fredagskväll.
   Lloyd hämtar numera sin kraft ur religionen med en mycket hård disciplin i gruppen som följd. Men det har också gjort musikanterna tajta och givit bandet ett mycket sammanhållet sound.
   Richard Lloyd gav ett inbundet intryck, han talade lågmält och framstod nästan som blyg mellan låtarna. När musiken däremot rullade igång med tyngd, fantasi och melodi var han hjälten själv. Han kombinerade Televisions suveränaste ögonblick med 1985 på ett genialt sätt.
   Med bara ett enda undantag spelade han samtliga låtarna från senaste albumet. I nästan samma ordning dessutom. En skiva som inledningsvis går mycket på rutin men live lyfte låtarna ett par klasser. Och när konserten nådde höjdpunkter som "Pleading" och "Black to white" trodde jag att jag befann mig på en av årets bästa konserter.
   "Field of fire" är ett par minuter för lång på skivan men blev i trängseln på Rockmagasinet en stor manifestation till rockmusikens mest självklara soloinstrument, gitarren, och en storslagen showstopper.
   Extralåtarna på denna konsert kommer att gå till historien. Först den rytmiska nästan dansanta "Keep ondancing" som följdes direkt på av Elvis Presley-klassikern "Don't be cruel".
   Efter ytterligare en kort paus var det minst två änglar som passerade konsertlokalen när Richard Lloyd framförde "Alchemy" och "Blue and grey", två gamlingar som uppenbart håller än.

/ Håkan

TisdagsAkademien (11)

På Hamnmagasinet träffas TisdagsAkademien, Olle Unenge, jag och Janne Rindar, varje vecka (gissa vilken dag!) och diskuterar musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.

EFTER NÄSTAN ETT ÅR AV RETROSPEKTIVA rapporter om TisdagsAkademiens möten är vi nu i takt med tiden. Dagens rapport handlar om Akademiens sex senaste möten där Janne Rindar, Olle Unenge och jag har diskuterat ett brett spektra av musikaliska ämnen: Devo, Nalen, Mavis Staples, Jim Morrison, Tina Turner och nu senast i tisdags The Stooges.
   Vi fortsätter också att varje vecka uppmärksamma ett poddprogram i serien ”Vi snackar Dylan”.
   Framåt januari-februari nästa år firar TisdagsAkademien 4 år. Historien började i december 2018 med ett spontant möte på Bishops Arms i Örebro då Janne, Olle och jag beslutade oss för att en gång i månaden regelbundet träffas på Bishops och diskutera musik. När pandemin slog till våren 2020 gjorde vi tvärtom: Vi började träffas en gång i veckan(!) och bytte lokal till luftiga Stadsträdgården med mindre trängsel. Efter två somrar där bytte vi hösten 2021 ännu en gång lokal, till Brödernas restaurang i Behrn Arena. Sedan nästan ett år tillbaka har vi haft Hamnmagasinet (se bild ovan) som stadig möteslokal.



DEVO: Bandet som förutspådde en dyster framtid (SvtPlay, 2020, 57 min)
Originaltitel: Devolution: A Devo Theory,
   Amerikanska Devo var ett av världens mest missförstådda band. På 80-talet spred Devo ett för tiden banbrytande budskap: konsumtionssamhället var på väg att förstöra vår planet. Bandet gjorde succé med hitlåtar som ”Whip it” och ”Freedom of choice” men blev samtidigt hånade för sitt ovanliga uttryck – en blandning av vetenskap och punk som sågs som galen och extrem. 40 år senare ställer sig filmskaparna Dom Giorgi och Adrian Faure frågan: Hade Devo rätt?
   Historien/filmen börjar med demonstrationen vid Kent State University 4 maj 1970 där fyra ungdomar dog. 67 skott på 13 sekunder. Neil Young skrev en låt om händelsen, ”Ohio”, och Devo-medlemmen Gerald Casale bevittnade allt.
   Gruppnamnet Devo kommer från ordet de-evolution. Bildkonst, prosa och poesi möter en annorlunda musikstil.
   Den här dokumentären sammanfattar 40 år av miljö i förfall. Låten ”Beautiful world” (1980) mixas om på slutet av dokumentären i en ny modern version.
   Devo var många konstiga hjälmar som stod i vägen för deras rockmusik och miljömedvetande.
   Gerald Casale pratar mest. ”Vi ville vara kaxiga och lustiga”. Krig och klimatförändring var stort 1980.
   Devo bildades som en konströrelse 1973. Beatnikpoesi. Devo var robotar och utomjordingar. Devo såg annorlunda ut. ”En medveten mutation”.
   Robert Margouleff, ljud- och musikproducent, medverkar i filmen. ”Det som är bra överlever, resten är toapapper”...
   Det presenteras deprimerande siffror och uppgifter om jordens utveckling.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Girl from the north country” med Thomas Wiehe som gäst.



NALEN (SvtPlay, 60 min, 1998)
En dokumentär av Jonas Sima med tyngdpunkt på jazzhistorier.
   Efter alla program med artister och grupper är det intressant att också få se dokumentärer om legendariska konsertställen i Sverige. Som den här 24 år gamla legendariska dokumentärfilmen om Nalen.
   Våren 1967 stängde det legendariska jazzpalatset på Gata Regerings 74 i Sthlm. Efter en tid med hot om rivning fick Nalen en ny ägare som öppnade lokalerna igen hösten 1998 i dess gamla glans, nu som allmusikhus. Arne Domnerus, Bengt Arne Wallin, Putte Wickman, Monica Zetterlund, Jan Allan, Charlie Norman, Rune Gustavsson, Bengt Hallberg, Tompa Jahn och Lasse Kühler berättar om den kokande jazzepoken då allting ”händer och fötter” på ”Stacken” (som var Nalens inofficiella namn) med Topsy Lindblom. Jam, jitterbugg, bop, dixie och cabaret med rock och pop.
   Zanzibar, Harlem och Nattugglan var ytterligare namn förknippade med Nalen.
   Vi ser konservatorer rädda målningar (på nakna tjejer bland annat) och byggdetaljer i den stora ordensalen som byggdes 1886..
   Nalens storhetstid grundlades av den tidigare friidrottaren Gustaf "Topsy" Lindblom, som var VD för Nalen mellan 1933 och 1960. Ett dans- och idrottspalats
   ”Nalen var plantskola för jazzmusiker” berättar Bengt Hallberg.
   På 40-talet hette Nalen Nationalpalatset. En danslokal där det var jazz redan på 20-talet.
   Namn som passerar revy i dokumentären är Siljabloo och Carl-Henrik Norins storband. 1951 spelade Dompans Drömorkester på Nalen.
   Sv/v smalfilm från 1956 visar vad som hände på 50-talet.
   Pop- och rockmusiken tog över tidigt 60-tal, jazzen förlorade mark..
   LP-stiftelsen erbjöds 1968 att hyra Nalen på rivningskontrakt. Invigningstalaren, borgarrådet Hjalmar Mehr, menade att det även i fortsättningen skulle bli livlig verksamhet men av annan art. Tio år senare köptes Nalen av LP-stiftelsen 
   Våren 1967 stängdes Nalen och hösten 1998 öppnade Nalen efter renovering.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Death is not the end” med Thomas Sahlin som gäst.



MAVIS! (1:17, 2015)
Regi: Jessica Edwards.
   Dokumentär om soullegenden och medborgarrättsikonen Mavis Staples. Från frihetssånger på 60-talet och hitlåtar som ”I'll take you there” (Staple Singers) på 70-talet till hennes Grammybelönade arbete nyligen med Jeff Tweedy (Wilco) som producent har Mavis lyckats följa med tiderna.
   Efter att ha uppträtt i 60 år gör hon nu sin viktigaste musik någonsin. Legender som Bob Dylan, Prince och Levon Helm medverkar och berättar om Mavis enorma storhet och betydelse för både musiken och medborgarrättsrörelsen.
   Intro: Spontan gospel i logen innan konserten.
   Mavi har käpp, men hon vill inte pensionera sig. Vi ser bilder på Martin Luther King.
   Hon är 75 år, född 1939. ”Känner mig inte gammal”.
   Jeff Tweedy, som ska producera nya skivan, diskuterar igenom låten. På Newport Music Festival. presenteras Mavis av Tweedy.
   ”Det blir liksom på allvar när hon ställer sig på scenen.
   Mavis växte upp i Chicago där hon föddes 10 juli 1939. Pappa Roebuck ”Pops” Staples var viktig genom hela karriären. Syskonen Pervis och Cleotha medverkar.
   Bonnie Raitt: ”Sensuell röst”.
   Bob Dylan: ”Jag var vaken en vecka efter att jag hade hört Mavis”.
   Repetition med Mavis och musiker i LA.
   Hon gjorde Dylan-covers tidigt. Pops: ”Gospel är inget annat än sanningen”.
   Staple Singers fick kontrakt med Stax.   
   Roebuck och Mavis finns med på ”The last waltz”. Inte live på scen men i studion.
   Mavis besöker en sjuk och cancerbehandlad Levon Helm.
   Mavis: ”I'm just everyday people”.
   Jämförelsen med Aretha Franklin är ofrånkomlig.
   1969 och 1970 gjorde hon två album som producerades av Steve Cropper. I filmen förklarar Cropper.
   1986 skulle Prince producera Mavis men albumet ”The voice” men skivan försvann när hans kontrakt med Warner Bros sprack.
   I december 2000 dog Pops. Tweedy och Mavis lyssnar på Pops soloinspelningar. Tårfyllt i studion.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Visions of Johanna” med Johan Mårtelius som gäst.



JIM MORRISON – hans sista dagar i Paris. (53 min, 2021)
När Jim Morrison dog sörjde världen - men dödsorsaken förblir höljd i dunkel. Var det en hjärtattack? En överdos? En CIA-operation? Genom exklusiva intervjuer avslöjas nu sanningen om artistens mystiska död. En julinatt i Paris 1971 hittas rockstjärnan Jim Morrisons kropp livlös i badkaret i en lägenhet, av hans amerikanska flickvän Pamela Courson.
   Omständigheterna kring hans död är oklara - men allmänheten får inget veta förrän flera dagar senare. Och när de väl hör talas om Morrisons död är frågorna långt fler än svaren, polisen beställer märkligt nog aldrig någon obduktion. Bara en sak är säker: Den där natten blev Jim Morrison medlem i "27 Club" - gruppen musiker som alla dött vid samma unga ålder, med medlemmar som Janis Joplin, Brian Jones och Jimi Hendrix.
   Märkligt nog har vi under de nästan fyra åren i Akademien aldrig diskuterat Jim Morrison , än mindre sett någon dokumentär om hans liv, hans musik med The Doors eller hans dunkla död i Paris 1971.
   Det här är en fransk dokumentär om hans sista dagar och mystiska död. Väldigt lite om hans musikaliska historia, första tio minuterna, och därför möttes dokumentären med mycken kritik när den sändes på SvtPlay 18 sep 2022.
   Kristofer Lundström presenterar filmen på svenska.
   Jim Morrison blev överviktig och lät skägget växa när han kom till Paris 12 mars 1971. Han ville bli respekterad som författare. Ville bli jämförd med Boudelaire och Rimbaud. Ville inte prata om Doors.
   Omgående träffade han Pamela Courson, heroinist, medan Jim uteslutande drack alkohol,.
   Död 3 juli 1971. Livlös i badkaret. Dog på en klubb, sedan bar de upp honom till hans hem och badkaret.
   Jim Morrison hade inhalerat heroin. Ingen obduktion. Märkligt.
   Begravning 7 juli, fem personer närvarande. Pamela dog 27 år gammal 1974.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Restless farewell” med Björn Cederqvist som gäst.



TINA (1:53, 2020)
Tina Turner har passerat de 80 och ser tillbaka på livet och karriären i den här brittisk/amerikanska dokumentären. Hon föddes som Anna Mae Bullock i Tennessee och debuterade med Ike Turner för 65 år sedan. Ett förhållande som har skildrats många gånger. På 1980-talet gjorde hon comeback och fick epitetet ”The Queen of Rock'nroll”. I filmen möter vi också Oprah Winfrey, Angela Bassett och många andra.
   Intervju med Tina 2019 i Zürich, Schweiz, där hon numera bor med sin man, Erwin Bach, ungefär 20 år yngre Tina.
   Våldet i nära relation kommer upp tidigt i intervjun. 7 december 1981 berättade Tina i tidningen People om historien med Ike, fem år efter uppbrottet med Ike.
   ”Jag gick igenom tortyr. Jag levde ett liv som var dött.”
   Del 1: Ike & Tina.
   Gamla historiska bilder. Tina beskrivs som sexuellt intensiv. Ike var både manager och producent och styrde allt.
   1957 möttes de. Tina var då 17 år. Gospel, blues och kyrkokör var rötterna.
   Musikjournalisten Kurt Loder förklarar.
   Intervju med Ike från 1991. Han skrev ”Rocket 88” redan 1951 men officiellt är det Jackie Brenston som står som låtskrivare.
   1960: ”A fool in love” med Ike & Tina
   Ike gav henne namnet Tina Turner, sedan blev hon hjärntvättad och fysiskt misshandlad.
   Phil Spector betalade Ike för att inte lägga sig i inspelningarna.
   1966. ”River deep mountain high”. Ofattbart ingen hit i USA. Trea som bäst i England.
   Del II: Familjen. Fyra söner.
   Tina hade inga vänner. Barnen medverkar i doukumentären.
   Tina föddes i Nutbush, Tennessee. Problematisk barndom.
   ”Proud Mary” blev en stor hit 1971.
   Ike i intervju 2000. Tina: ”Jag var vansinnigt rädd för honom”. Två-tre självmordsförsök. Sömntabletter. Sökte tröst i buddism.
   1976 sprack förhållandet. ”Jag hade fått nog”. ”Jag drog till LA, 4 juli fick jag min frihet”.
   Domstol, skilsmässa. ”Mitt enda krav var att få ha kvar mitt namn”.
   Del II: Comebacken. 1978
   Roger Davies blev ny manager. En nystart med stora rockshower.
   Tina: ”Jag blev min egen chef”.
   I England förstod de Tinas storhet. Låtskrivaren Terry Britten förklarar.
   1984: ”What's love got to do with it”. 20 milj ex.
   Del IV: Berättelsen. ”I, Tina” bok.
   Film med Angela Bassett 1993.
   Hon gjorde Beatles-låten ”Help” live. En musikalisk höjdpunkt i filmen.
   Del V: Kärleken. Mötte Erwin Bach.
   1989: 50 årsfest.
   New York 2019. Premiär för musikalen Tina när hon fyllde 80 år.
   Dokumentären avslutas givetvis med ”Simply the best”.


BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Motorpsycho nitemare” med Björn Wallde som gäst.



GIMME DANGER – filmen om The Stooges (1:44, 2016)
Written and directed by Jim Jarmusch. Low Minds Film. Musikdokumentär från 2016.
   Jim Jarmusch drar nytta av sin vänskap med Iggy Pop och gräver fram den spretiga historien om The Stooges, det kanske mest magnetiska rockbandet någonsin. Ett musikaliskt fenomen vars korta, men intensiva, existens satte outplånliga spår i populärkulturen och samtidigt krattade manegen för en ny musikalisk revolution - punken.   
   Hela filmen är Jarmuschs intervju med Iggy som sedan illusteras med massor av dokumentära bilder plus gamla och nya intervjuer. Filmen inleds med ”9 juni i en hemlig lokal, intervju med Jim Osterberg”.
   Vi får se en tidig livefilm med en ung och barbröstad Iggy Pop. Presenteras som Iggy & the Stooges och han ser galen ut, hoppar ut i publiken. Mannen som uppfann stagediving.
   1973 hade The Stooges spelat in tre banbrytande album men var bokstavligen ett band i sönderfall. Deras musik: bisarr, galen, smaklös, våldsam, dekadent, obildad, amatörmässig, fantasilös och barnslig. Nu, drygt 40 år senare, är The Stooges en av rockhistoriens mest inflytelserika grupper. Men 1973 var de skräp...
   Stooges var ”skitigare och magrare” än allt annat och 1973 urartade allt. Kaos på konserterna. Alla hade fått nog.
   Vi får lite av Iggys uppväxt och barndom. På tv. Han började som trummis. ”Jag gillade jätteskramlet”. The Iguanas, första gruppen. Iggy satt på ett 5 m högt(!) trumpodium.
   Prime Movers, nästa band. ”Spela som om du menar det”. Hamnade i Chicago. ”Trummor var inte min grej”.
   The Dirty Shames hette ytterligare ett band. Mycket droger, marijuana, LSD...
   1967. Detroit. Michigan. Ann Arbor var en radikal plantskola. Primitiva riff. Friformsmusik.
   The Psychedelic Stooges = Hackkycklingarna. Vitsminkad Iggy. Inspirerades av MC5 som de tog rygg på. ”Enkelt och kraftfullt”.
   John Sinclair, manager och politisk aktivist.
   1968. Lillebrorsbandet Stooges spelar med MC5. Iggy var en perfekt frontfigur. 22 sept 1968 fick bandet kontrakt med Elektra.
   Skippade ”Psychedelic” i gruppnamnet. ”I wanna be your dog” och ”No fun” var framträdande låtar.
   1969. Stooges till New York. Lyssnade mycket på Velvet Underground. Producerades av John Cale. ”Vred upp stärkarna till nio”.
   På Chelsea Hotel skrev bandet låtar.
   Nico: ”Du är bättre än Lou”, sa hon till Iggy.
   1970: Stooges till LA. Köpte hundhalsband. ”Funhouse”-album. Teatral konsert. Otrolig scennärvaro.
   1971. Psykedeliska droger. Allt urarttade.
   1972. David Bowie ville träffa Iggy. Inspelning i London. Bowie producerade ”Raw power” 1973 med James Williamson som ny gitarrist (”Han fyller rummet”) plus bröderna Ron och Scott Asheton, gitarr respektive trummor.
   Efter 1:07 blev dokumentären en ren Iggy-doku.
   Hamnade under managern Tony DeFries som var stenhård.
   1973. ”Moraliskt fördärv”. DeFries ville att Iggy skulle spela Peter Pan. ”Nej, Tony, jag ska vara Manson”, svarade Iggy.
   James Williamson la av med musiken. Blev datanörd i Silicon Valley.
   En uppräkning av band i spåren efter Iggy: bland annat Sex Pistols, Sonic Youth, Dead Boys, Dictators, Bowie... The Stooges hade inflytande.
   2003 återvände Stooges till livescenen.
   2010 Rock'nroll Hall Of Fame. Iggy barbröstad givetvis.
   Iggy Pop upträdde ständigt i för små kalsonger men vi fick aldrtig motiveringen till varför han skar sig på bröstet.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Bob Dylan i Stockholm april 1966” med Yvonne Etzler som gäst.

/ Håkan

Covers: The Nitty Gritty Dirt Band

THE NITTY GRITTY DIRT BAND: Dirt does Dylan (NGDB, 2022)

FÖR VILKEN GÅNG I ORDNINGEN HAR JAG inte orkat räkna men artister och grupper som har tolkat Bob Dylan-låtar på ett helt album är många, många. Det amerikanska countryfolkrockbandet The Nitty Gritty Dirt Bands skiva från i våras är ett av de senaste. Det gamla bandet har existerat sedan 1966 och innehåller fortfarande två originalmedlemmar, Jeff Hanna och Jimmie Fadden, som bandets viktigaste medlemmar vid sångmikrofonen. På den här skivan spelar de också instrument som gitarr, trummor och munspel.
   Vid mikrofonen får de dessutom hjälp av övriga bandmedlemmar. Och på låten ”The times they are a-changin'” gästar dessutom Jason Isbell, Rosanne Cash och Steve Earle. Medan duon Larkin Poe förstärker med sång på ”I shall be released”.
   Som ni ser nedan är urvalet med Dylan-låtar inte så exklusivt eller udda men arrangemangen och soundet är både avslappnat och intressant i sin folkmusikinitierade prägel när instrument som mandolin, fiol, dragspel, akustisk slide och munspel spelar något av huvudroll. Versionerna väcker en typ av glädje, åtminstone hos mig. Lyssna bara på ”Country pie”, albumets kanske minst kända låt. Det inledande visslandet som följs av fiol, munspel, akustiskt gitarrsolo och ytterligare visslande.
   Tolkningarna av Bobs låtar är inte så ”smutsiga” som jag inledningsvis trodde, med tanke på albumtiteln, men apropå glädjen som sprids via de här låtarna är jag övertygad om att stämningen i producenten Ray Kennedys studio Room & Board i Nashville under inspelningarna var hög och positiv. Såväl på ”Forever young” som ”The times they are a-changin'”, som är ganska sönderspelat material, och på den senare dekorerar Jason Isbell vackert på slutet med sin elektriska slidegitarr. Även Matraca Berg förstärker körsången tillsammans med duon The War and Treaty och mina tankar går tillbaka till Nitty Grittys album ”Will the circle be unbroken” (1972) som gästas av en mängd olika sångare.


1. Tonight I'll Be Staying Here With You
1969. Från albumet "Nashville skyline".
2. Girl From The North Country
1963. Från albumet "The Freewheelin' Bob Dylan".
3. It Takes A Lot To Laugh, It Takes A Train To Cry
1965. Från albumet "Highway 61 Revisited".
4. Country Pie
1969. Från albumet "Nashville skyline".
5. I Shall Be Released
1968. Från albumet "Music from Big Pink" med The Band.
6. She Belongs To Me
1965. Från albumet "Bringing It All Back Home".
7. Forever Young
1974. Från albumet "Planet Waves".
8. The Times They Are A-Changin'
1965. Från albumet med samma namn.
9. Don't Think Twice, It's All Right
1963. Från albumet "The Freewheelin' Bob Dylan".
10. Quinn The Eskimo (The Mighty Quinn)
1968. Singel ("Mighty Quinn") med Manfred Mann.

/ Håkan

Drygt 15 år med nyheter och tillbakablickande

FÖR DRYGT TVÅ MÅNADER SEDAN skulle Håkans Pop ha firat 15 år i cybervärlden, 22 augusti för att vara exakt. Min web-administratör Anders Jakobson påpekade den försenade ”nyheten” för mig för några veckor sedan. Jag svarade med ett avmätt ”åren går så fort att jag missade det...” och tänkte inte för ett ögonblick mer på det. 15 år är väl ingen tidsrymd att ägna några djupare funderingar kring i förhållande till mitt annars 70 år långa liv.
   När jag sedan började tänka efter och sätta 15 år i ett sammanhang och i ett förhållande till detta långa liv gick det plötsligt upp ett ljus som skapade en enorm backlash till min första spontana reaktion i ämnet.
   De senaste 15 åren i ens liv kan för en 70-åring naturligtvis uppfattas som en ganska händelsefattig och mindre betydelsefull period. Men dela upp ditt liv i 15-årscykler och du upptäcker en fantastisk utvecklingspotential med många intressanta framförallt musikaliska minnen inom varje sjok.
   Så gott som varje 15-årsperiod är sprängfylld med nya spännande upplevelser parallellt med den ständigt förändrade musikutvecklingen. Egoistiskt tror jag först att just jag, som är född 1952, har upplevt hela musikhistorien på ett helt optimalt sätt. Men riktigt så är ju inte fallet, vill ju den rättvisa delen av hjärnan gärna understryka, eftersom jag till stor del har fått uppleva 50-talets unika musikexplosion på distans i efterhand. Men jag är ändå fullt tillfredsställd med allt jag har haft möjlighet att lyssna på, titta på och helt enkelt uppleva i realtid under alla mina år på denna jord.

1952-1967
TANKEN ATT SAMMANFATTA MITT musiklyssnande liv i 15 årscykler förstärker på något sätt hela uppfattningen av ens minne när utgångspunkten ursprungligen var att ”tänk vad åren går och ingenting av större värde har hänt”. Vilket bland annat nu helt har förändrat min syn på de första barnåren tillsammans med de första ungdomsåren (1952-1967).
   Upplevelsen av 50-talet är ett tunt och vagt minne. Bilden av en hyfsad mängd stenkakor, 78:orna, vid föräldrarnas radiogrammofon är ganska tydlig men musikaliskt är det däremot ganska blanka dimmiga minnesbilder. Däremot fastnade jag ofta för etiketterna på de här skivorna som till drygt 90 procent tillhörde jazzgenren. De snirkligt designade etiketterna med skivbolagslogotypen och all information, artist, låtskrivare, förlag, som jag läste men orden, namnen och bolagen var okända för mig. Då.
   78:orna var tunga, styva och otympliga men också otroligt sköra skivor. Tappade man den i golvet så var det adjöss med den skivan som likt en porslinsvas gick i tusen bitar. Skivorna kallades därför mycket passande för stenkakor och var inte gjorda i materialet vinyl utan av något som hette schellack som vissa kallade gummilacka, har jag läst mig till nu i efterhand, men materialet var knappast så flexibelt som ordet låter.
   Däremot fascinerades jag storögt på skivan med den röda Decca-etiketten där det i guldskrift stod ” (We’re gonna) ROCK AROUND THE CLOCK” med Bill Haley & his Comets på. Och där, förmodligen någon gång 1956, 1957, fick jag som 4-5-åring min första kontakt med aktuell populärmusik.
   Nej, det var först en bit in på 60-talet som popmusik blev en stor del av mitt dagliga lyssnande. Tio i topp-programmet på radion var naturligtvis den stora inkörsporten för den då ständigt nyhetstörstande 9-10-åringen i min kropp. Och det stora genombrottet och den revolutionerande händelsen på det exakta datumet 3 november 1963 skulle förevigt ändra världsordningen och för all framtid placera ett enda namn, The Beatles, i den då 11-årige musikfantasten på Norrbygatan 31 i Örebro. Då sändes nämligen det historiska Drop In-programmet på svartvit tv (bild till höger).
   Aptiten på ny aktuell popmusik spelade från den dagen en stor huvudroll i mitt liv och åren fram till till 1967, när jag för övrigt köpte mitt första album ”Sgt Pepper” med Beatles, var en underbar och härlig tid som inte nog kan överskattas för en ung grabb i de unga tonåren.

1967-1982
DE PÅFÖLJANDE 15 ÅREN och nästa epok i mitt liv (1967-1982) innehåller en viss försöksperiod att bli vuxen, skaffade mig ett jobb och det är kanske den period jag kan romantisera om allra mest med 70-talet som en obeskrivligt tung och viktig del i mitt musikintresse. I samklang med mitt stora Beatles-intresse började jag köpa skivor där namn som Small Faces, Tyrannosaurus Rex och Tim Hardin blev några tidiga favoriter.
   Redan i januari 1970 skrev jag min första recension i Nerikes Allehanda och där togs det första steget i en lång, mycket lång, ”karriär” som musikrecensent och även krönikör i tidningen. Då började jag även recensera konserter och tillsammans med en strid ström av ständigt nya skivor och konsertbesök innehöll just 70-talet när jag befann sig mellan 20 och 30 år mitt livs första och därmed också största upplevelser som har etsat sig fast i mitt minne för all framtid.
   För att bara nämna några oförglömliga minnen från den här perioden blev albumen ”White album” (1968) med Beatles och ”Darkness on the edge of town” (1978) med Bruce Springsteen mina två största skivfavoriter All Time. Och på konsertområdet är det svårt att förbise konsertupplevelser med Jackson Browne, Rockpile, Nils Lofgren, Neil Young (se bild till vänster) och The Police.

1982-1997
80-talet från 1982 plus sju 90-talsår ligger mig inte lika varmt om hjärtat musikaliskt men privatmässigt och intensivt var det ändå en spännande period i mitt liv. De 15 åren från 1982 till 1997 kan nog med retrospektiva ögon och öron uppfattas som spretiga år. Intensiteten vad gäller konsertbesök slog för min del rekord, på Rockmagasinet i Örebro upplevde jag oändligt med toppkonserter. 1984 och 1985 var det oerhört tätt mellan konserterna.
   Ulf Lundell-turnéerna 1982, 1985 och 1988 sitter etsade i minnet och Dan Hylander/Py Bäckman/Raj Montana Bands allt störe popularitet under 1983 och 1984 likaså. Genombrottet för gigantiska arenakonserter på Ullevi finns också tydligt i minnet, Rolling Stones 1982, Bob Dylan 1984 (bild till höger) och Bruce Springsteen 1985.
   Under de sista dagarna i 1987 mötte jag min blivande fru, Carina, och det kom att några år senare, med äktenskap och familjebildning som följd, påverka prioriteringen av privatlivet. Inledningen av 90-talet var därför av naturliga skäl en konsertmässigt lugn period i mitt liv. Innan jag från mitten av 90-talet ökade på intensiteten vad gäller både skivrecensioner, konsertbesök och skrivandet överhuvudtaget.

1997-2012
DEN HÄR LÅNGA PERIODEN I MITT LIV var också händelserik och inkluderar ju faktiskt starten av Håkans Pop i augusti 2007 när jag egentligen skrev som mest som recensent och krönikör i Nerikes Allehanda. Håkans Pop-bloggen gav mig möjlighet att göra än mer genomgripande texter där utrymmet var gränslöst och inte begränsat till ett visst (lågt) antal nedslag på tangentbordets knappar.
   2012 var året när jag avslutade min professionella bana på Nerikes Allehanda vilket gav tid och utrymme att utveckla skrivandet på Håkans Pop.
   De här 15 åren ligger för nära nuet för att jag ska kunna göra en musikalisk sammanfattning av den tiden. Ännu svårare att rangordna upplevelser och uppskatta de riktigt stora höjdpunkterna.

2012-
UNDER DE SENASTE TIO LJUVA ÅREN avslutade jag det alltmer sporadiska skrivandet i tidningen, gick på konsert när jag själv ville och inte blev beordrad. Höll grytan kokande i mitt kära Håkans Pop-projekt och kunde för någon dag sedan konstatera att sidan har funnits i 5549 dagar(!), jag har skrivit 5084(!!) inlägg och tryckt ned tangenterna sammanlagt 18 969 300 (18 miljoner, 969 tusen...!!!) gånger.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.