Blogginlägg från december, 2022

Årets 13 BÄSTA album 2022

NÄR JAG UTFORSKAR MITT ALLT bräckligare minne och ska försöka rangordna 2022 års bästa album blir det nästan kaos bland både känslor, musikaliska upplevelser och i hjärnans del där minnet försöker sortera allt i ordning och reda.
   Spontant upplevde jag 2022 som ett ganska normalt år på skivmarknaden men när jag lusläser mina texter på Håkans Pop om nya skivor blir det både oerhört trångt och vidlyftigt när jag ska placera skivorna i rangordning.
   Ambitionen var att göra en gammal hederlig Topp 10-lista på bästa album men jag tvingas utöka listan till 13 för att inte utesluta någon av mina absoluta favoriter bland 2022 års allra bästa skivor. Samtliga kräver sin rättvisa uppmärksamhet.



1. JOAKIM BERG: Jag fortsätter glömma
Det här albumet är helt rättvist årets bästa. Det är nämligen den skivan jag har lyssnat mest på av alla. Samtliga 11 låtar på albumet håller en förvånansvärt hög nivå och toppar följs av toppar. "Så omedelbart slagkraftiga att det finns risk att jag tröttnar i längden", skrev jag i maj. Nu i december kan jag konstatera att jag aldrig tröttnat på Jocke Bergs unika kvalitéer.

2. JESPER LINDELL: Twilights
De fyra första låtarna på albumet är sensationellt starka men resten är inte så mycket sämre. Med en soulbaserad röst, som doftar lika mycket blues som Van Morrison, tar Jesper oss med på en intressant musikalisk resa som lite fattigt kan beskrivas som americana men är så mycket mer personlig än så.

3. NEIL YOUNG with CRAZY HORSE: World record
Årsbästalistans färskaste skiva, ett mycket slagkraftigt och exklusivt starkt Neil Young-album. Variation och kvalité går hand i hand genom hela ”World record”. Neil Youngs mest engagerande album sedan 2006.

4. JONAS LUNDQVIST: Den okända floden
Göteborgsartist som balanserar mellan det slagkraftigt euforiska a la Håkan Hellström och det känslomässigt personliga där han delar utrymmet med Joel Alme. Album är bra på gränsen till fantastiskt bra.

5. JOEL ALME: Sköt er själva så sköter jag inte mitt
Joel låter först lite kantig och obekväm och inte så omedelbart innerlig som på tidigare skivor fast cello och nakna stråkarrangemang ofta kryddar låtarna. Men det är avskalat och sedvanligt personligt och efter några lyssningar är albumet uppe på den höga nivån där vi vill ha Joel.

6. ELVIS COSTELLO & THE IMPOSTERS: The boy named If
Det sprakar och sjuder om ”The boy named If”. 68-årige Elvis Costello har samma sprudlande energi nu som när han var 23 år.

7. ERIC PALMQWIST: Värmen
I en behaglig musikalisk miljö får Erics sedvanligt personliga texter ännu mer utrymme och här sjunger han dessutom bättre och merb engagerat än någonsin.

8. WILMER X: Mer för dina pengar
Det finns inget som sviker eller gör lyssnaren det minsta missnöjd. Rocklåtarna sitter lika benhårt nu som på det senaste 17 år gamla albumet utan att den breda variationen blir lidande.

9. STEVE FORBERT: Moving through America
Vi hälsar Forbert välkommen tillbaka på årsbästalistan. Med en alldeles personlig touch och sedvanlig elegans får Steve fram sina poetiskt verklighetsförankrade texter i många fantastiska melodier.

10. ANNIKA NORLIN: Mentor
Annika blandar svenska och engelska texter och jag blir glatt överraskad av både sound, arrangemang och sång. Första halvan av skivan, på engelska, är huvudsakligen personlig soulpop med starka melodier och resten är ofta lika personlig men lite snabbare indiepop.

11. JERRY LEGER: Nothing pressing
Jag har missat kanadensarens tolv(!) tidigare skivor i olika konstellationer så årets aktuella album blev en härlig upptäckt av en artist som är lika duktig sångare och gitarrist som låtskrivare i genren poprock.

12. MICKEY JUPP: Up snakes, down ladders
Bara det faktum att pubrocklegendaren Jupp är tillbaka på ett kommersiellt utgivet album är värd en plats på årsbästalistan. Hederlig gammal rock'n'roll, han stjäl lite här och där och har fortfarande en fantastisk röst. När han varierar mellan gitarr och piano blir det en förstklassig mix av underbar pubrock som är tidlös men som absolut befinner sig i nuet.

13. TRUE LIES: New world blues
Ännu ett album med låtar fyllda av både energi, attack och melodiös rock. Årets album innehåller den exklusiva kvalitén rakt igenom.

/ Håkan

Årets BÄSTA konserter 2022

MED ÅREN HAR JAG SOM KONSERTBESÖKARE blivit lite mer sporadisk men jag kan med lite fantasi plocka ihop en topp 10-lista bland 2022 års konserter som jag inte har glömt.

Foto: Jan-Ola SjöbergJerry Leger på STÅ.


1. JERRY LEGER & THE SITUATION 20/4 STÅ
Kanadensaren Jerry Leger var inte bara årets överraskning på scen, konserten var den jag totalt upplevde som bäst.

2. JESPER LINDELL BAND 4/5 Schreibers Garage
Första gången jag såg Jesper Lindell och hans band live var också den bästa. Helt utanför turnéverksamheten gjorde Jesper & Co en fantastisk insats.

3. EILEN JEWELL 18/8 Kulturterrassen
Amerikanskan Eilen Jewells comeback på en Örebro-scen var en imponerande upplevelse.

4. WILMER X 8/10 Frimis
Med ett nysläppt album i ryggen genomförde Nisse Hellberg & Co en en fantastisk rockkonsert på ett välfyllt Frimis.

5. DSH5 31/8 Live at Heart/Makeriet
Som en liten del av årets upplaga av Live at Heart blev DSH5-konserten festivalens höjdpunkt. Gästartisterna Karin Wistrand och Joppe Pihlgren hjälpte till att göra konserten oförglömlig.

6. JESPER LINDELL BAND 5/8 Kulturterrassen
Min andra konsert med Jesper & Co genomfördes under mer traditionell form och bandets stora kvalitéer som imponerande livegrupp cementerades.

7. ULF LUNDELL 13/8 Lindesberg Arena, Lindesberg
Ulf Lundells unika turnéavslutning blev en inomhuskonsert i Lindesberg med en artist på topp och bandet mer spelskickligt än någonsin.

8. NISSE HELLBERG 23/7 Strömpis
Nisse Hellberg som soloartist med eget band ska inte jämföras med Wilmer X:s rasande effektiva liverock men bjöd ändå på en effektiv rockkonsert.

9. BRO MESA 2/9 Live at Heart/Clarion Hotel
Kristinehamnsgruppen går från klarhet till klarhet. Som ett svenskt Rockpile bjöd de på både countryfierad rock'n'roll och rockig country, tajt och härligt,

10. LOLITA POP 13/5 Makeriet
Rutin och erfarenhet mötte pånyttfödd energi och stor levande rockmusik skapades.

/ Håkan

God Jul och Merry Christmas 2022!

I MÅNDAGS NÅDDE HÖSTSÄSONGEN 2022 på Håkans Pop sitt slut när jag presenterade #38 på min 100 konserter långa lista över Örebros bästa konserter som jag har upplevt under drygt 50 år. Därmed tar Håkans Pop lite ledigt över jul- och nyårshelgerna i den intensiva rapporteringen om de bästa konserterna.
   Nästa vecka ska jag sammanfatta skivåret och musikåret i detalj när jag asom vanligt publicerar min årsbästalista på album från 2022. Och jag kommer även presentera en lista på årets bästa konserter som jag på ett eller annat sätt har svårt att lämna mitt huvud.

DE TRADITIONELLA KATEGORIERNA PÅ HÅKANS POP återkommer redan måndag 2 januari 2023 med placering #37 och resten av listan kommer sedvanligt publiceras två gånger i veckan fram till i maj när min favoritkonsert i Örebro #1 ska avslöjas.
   Även min icke rangordnade lista på cover- och tributeskivor, som publiceras på onsdagar, startar första veckan i januari 2023. Temat under de första månaderna av 2023 är tribute-skivor där jag planerar att skriva om skivor som hyllar namn som Leonard Cohen, Neal Casal, Velvet Underground & Nico, Townes Van Zandt och Ewan MacColl. Bland annat.

GOD JUL OCH MERRY CHRISTMAS!



/ Håkan

ÖREBRO LIVE #38: Kajsa Grytt & Malena Jönsson 1987

EFTER FEM ÅR, TRE ALBUM OCH FLERTALET klassiska singlar splittrades Tant Strul 1985 med finalspelningen på Roskildefestivalen som slutpunkt. Två av gruppens medlemmar, Kajsa Grytt och Malena Jönsson, bestämde sig tämligen omedelbart att fortsätta tillsammans men med en helt annan och extremt mer lågmäld musikalisk profil. Som duo med enbart piano och gitarr som komp på sina konserter.
   Även karriären inleddes lågmält och i små anspråkslösa sammanhang på klubbar och oannonserade spelningar som förband runtom i Stockholm. Ofta tillsammans med det alltmer populära Eldkvarn och ibland också på turné. Plura och Kajsa Grytt var vid den här tidpunkten ett par och duon inledde många konserter som förband till Pluras band. Och det var under de förutsättningarna jag första gången kom i kontakt med denna spännande och intressanta duokonstellation.
   Det var på kvällen 28 februari 1986, en kväll som blivit ödesmättat legendarisk av helt andra och tragiska orsaker (Olof Palme mördades i Stockholm samtidigt som Eldkvarn stod på Rockmagasinets lilla scen i Örebro). Kajsa & Malena inledde konsertkvällen med sin totalt avklädda musik och blev faktiskt det jag minns allra bäst av kvällen. Fast repertoaren för mig då var helt okänd och tidigare ohörd. Men som till hösten samma år skulle bli hörnstenar på Kajsa och Malenas första album på EMI, "Historier från en väg".
   Jag älskade skivan, beskrev den i en recension som gränslöst imponerande och personlig, och placerade den som det årets fjärde bästa album strax efter The Costello Show, Steve Winwood och Peter Gabriel.
   Kajsa Grytt och Malena Jönsson som de bokstavligen kallade sig på det första albumet turnerade länge kring den här skivan. Ett år efter release återvände de till Örebro och Rockmagasinet. Fortfarande som duo och den här gången var det med både rutin, personlig tyngd och framtidstro. Repertoaren var inte bara hämtad från det ett år gamla albumet, konserten innehöll också en stor portion nya låtar från nästa album som inte skulle släppas förrän till hösten 1988.
   Det nya materialet på konserten var otroligt intressant men när nya skivan "Den nya världen" anlände visade den sig soundmässigt vara helt annorlunda än föregångaren. Teknik och elektronik spelade en stor huvudroll vid inspelningarna. Musiker, producenter och tekniker jobbade nu efter helt andra principer och slutresultatet lät omvälvande och modernt.
   1988 tog jag emot skivan med öppna armar, kallade den en perfekt balansgång mellan teknologi och innerlighet, men ljudet och arrangemangen låter idag hopplöst daterat och därmed också opersonligt. En tråkig och besviken utveckling på en fantastisk duo som nu officiellt hade förkortat sitt artistnamn till Kajsa & Malena.
   Skivan följdes upp med en turné med band hösten 1988 som nådde Rockmagasinet i november. Jag har även en notering att de spelade på samma plats i februari 1989 men utan att jag lämnade någon konventionell recension.

Foto: Peter Frondin

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/10 1987.

FÅNGADE SIN PUBLIK

KAJSA GRYTT & MALENA JÖNSSON
Kulturhuset/Rockmagasinet, Örebro 7 oktober 1987

FÖRRA ÅRET GJORDE DE FÖRRA DETTA Tant Strul-medlemmarna Kajsa Grytt och Malena Jönsson det spännande albumet "Historier från en väg". I onsdagskväll nådde de Örebro och Rockmagasinet på sin turné. Med en konsert som var en lika omtumlande som positiv upplevelse.
   Grytt/Jönsson är annorlunda utan att vara udda eller experimentella. Med bara en glasklar stämma och ett välspelat piano lyckades de fånga publik och stämning i en oöverträffad omfamning.
   De slog an ett vemod och en mänsklighet som saknar motsvarighet inom det här landets gränser. Jag har aldrig sett en så stor (ca 150 personer) Rockmagasinet-publik vara så andlöst koncentrerad och fullkomligt uppslukad av poesin som framfördes.
   Redan förra året existerade den här duon och spelade bland annat förband åt Eldkvarn på Rockmagasinet. Jag minns inte en enda enskild låt från det tillfället men något stort kunde jag redan då ana var på gång. Sedan fulländades allt när deras första album kom ut för ett år sedan.
   Nu ett år senare var bara drygt hälften av konsertlåtarna från det albumet och vi bjöds på ett rikligt, och framförallt mycket imponerande, smakprov från framtidens repertoar med en förmodad skiva som följd.
   De publikfriande numren hämtades däremot från fjolårets skiva. De rytmiska "Hon" och "Låt oss gå en sväng" men också mjukare tongångar som "Vi kan göra det igen" och "Han säger". På de låtarna spelade Kajsa gitarr men jag saknade aldrig skivans något större arrangemang.
   Men det var som sagt konsertens sex nya låtar som gjorde hela upplevelsen stor och positiv. Som lyfte konserten från ordinär och bra till rent fantastiska höjder. Framtiden ser ljus ut för Kajsa Grytt och Malena Jönsson. Sveriges enda duo i sitt slag.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #39: Mats Ronander 1985

HÖSTEN 1985 SKULLE MATS RONANDER SLÄPPA sitt fjärde album, "Tokig", men det skulle ske först en vecka efter den här konserten på Prisma. Turnén inleddes dagen före, 11 september, i Linköping innan Mats och bandet kom till Prisma där han uppträtt ett oräkneligt antal gånger genom åren. Först som medlem i Nature och sedan som kompmusiker åt Pugh Rogefeldt, Ted Gärdestad, Göran Fristorp och Ulf Lundell.
   Med sig i sitt band den här septemberkvällen 1985, som var identiskt med de huvudsakliga musikerna på "Tokig"-albumet, hade han fru Sanne Salomonsen på percussion och sång. Mats och Sanne hade gift sig 18 mars 1985. Övriga musiker på konserten var Åke Sundqvist, trummor, Henrik Jansson, gitarr, Mats "Mackan" Englund, bas, och Peter Ljung, keyboards. Ett band som Mats turnerade med i flera år.
   Prisma, Örebros klassiska konsertställe under70- och 80-talet, fyllde tre år med dåvarande ägare och var mer än fullpackat den här torsdagskvällen. Jag tror att jag varken förr eller senare har upplevt så mycket folk på den restaurangen med en oerhörd trängsel som följd där det var svårt att koncentrera synen mot scenen.

Foto: Ben Wahid

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/9 1985.

ALDRIG BÄTTRE!

MATS RONANDER
Prisma, Örebro 12 september 1985

DET VAR FESTLIGT, FOLKLIGT OCH FULLSATT när nya Prisma på torsdagskvällen fyllde tre år med nuvarande ägare. Det var också trångt, svettigt och stundtals kaotiskt när en av "stadens söner", Mats Ronander, ställde sig på scenen framåt midnatt och tillsammans med sitt band genomförde en konsert som innehöll många nya fräcka låtar.
   Ansiktslyftet i Mats scenrepertoar var mycket påtagligt och hälften av konsertens låtar var hämtade från det nya kommande albumet "Tokig" som släpps först nästa vecka.
   De nya låtarna, och följaktligen albumet i sin helhet, var dock av sådan karaktär och slagkraft att redan första lyssningen gav oerhörda intryck.
   Av utrymmesskäl kunde Mats Ronander den här kvällen bara utnyttja en liten del av sin stora utrustning och det hade sina nackdelar för både band och crew, som är vana med konserthusscener, att plötsligt befinna sig inne på en intim klubb och dess alldeles speciella egenskaper.
   Även soundmässigt innehöll showen många nya grepp med framförallt Sanne Salomonsens intåg som duktig slagverkare och helt suverän sångerska. På gott och ont. Mats röst blev mindre självklar och de sjöng tillsammans nästan hela tiden. Samtidigt blev helhetsintrycket mäktigare. Om planerna på en gemensam konsert med paret går i lås kan resultatet bli mycket imponerande.
   Det nya materialet låg närmare hans forna rötter än något annat Mats har gjort under sin solokarriär. När han dessutom plockade fram munspelet till publikens jubel blev det än mer tydligt.
   Han gjorde också en mycket stark ballad på ett ömsint och givetvis kärleksfullt sätt, något som genomsyrade en majoritet av de nya låtarna. Avslutningen blev naturlig med singeln "Kött och blod". som inte var lika tung som på skiva men som fortfarande är en mycket bra låt.
   Det är nu dags att definitivt begrava den sägenomspunna rockmyten att den bästa rockmusiken växer fram ur desperation, ångest och sönderfall. Mats Ronander har aldrig varit lyckligare och hans musik har aldrig varit bättre.

/ Håkan

Covers: Jill Johnson

JILL JOHNSON: Music row (Lionheart, 2007)

SOM DANSBANDSSÅNGERSKA OCH schlagerartist på 90-talet var Jill Johnson i händerna på andra låtskrivare men i mitten på 2000-talet skulle hon börja utveckla sitt eget låtmaterial, ofta tillsammans med låtskrivare i Nashville.
   Samtidigt ökade hennes popularitet på både skiva och konsert. I februari 2007 imponerades jag stort av en dämpad och en mer akustisk Jill på konsert i Örebro Konserthus. Blev inte fullt lika övertygad på konserten ett år senare på samma plats, under turnén som följde upp ”Music row”-albumet som till hundra procent innehöll covers.
   Under de här åren var hon uppenbart påverkad av den amerikanska vågen av sångerskor. Ibland lyste Bonnie Raitt-intresset igenom, ibland hade låtmaterialet en ganska tydlig countrytouch och den mixen är tydlig på ”Music row” som för övrigt fick en uppföljare ”Music row II” 2009. På båda skivorna finns det flera låtar som ekar Linda Ronstadt, ett namn som inte nämns så ofta i coversammanhang men under sin storhetstid (70-talet) var ju hennes albym fyllda med slagkraftiga och personligt tolkade covers. Faktum är att jag tappat bort henne lite i min genomgång av coverskivor. Måste blir bättring på det.
   Det är när jag hör Jills version av Stones-låten ”Tumbling dice” som jag får namnet Linda Ronstadt i öronen. Hon gjorde nämligen sin version av låten på albumet ”Simple dreams” (1977), en favorit som jag hoppas låter lika bra idag som då, med ett utsökt kompgäng med bland annat Waddy Wachtel och Rick Marotta.
   Ronstadt-kopplingen på Jills album blir än mer uppenbart när ”Tumbling dice” låten följs av ”You're no good” som Linda också gjorde en cover på redan 1974. Betty Everetts hitlåt från 1963 minns vi i Sverige kanske mest i Swinging Blue Jeans version på Tio i Topp 1964.
   Det är kanske inte de redan mest kända låtarna, exempelvis ”Jolene”, ”Life in the fast lane”, ”Angel of the morning”, den lätt bluesiga ”Need your love so bad” och den mer än nödvändigt snälla ”To know him is to love him”, fast Lisa Miskovsky medverkar, som är bäst på ”Music row”. Däremot är det nya arrangemanget av Dusty Springfields pampiga 60-talshit ”You Don't Have to Say You Love Me” en positiv överraskning. Och ingen kan misslyckas när de gör John Prines fantastiskt fina ”Angel of Montgomery”, inte heller Jill i en lång mästerlig tolkning.


Rhythm Guitar (Emmylou Harris/Paul Kennerley) - 3:20
1985. Från albumet "The ballad of Sally Rose" med Emmylou Harris.
Jolene (Dolly Parton) - 3:30
1973. Singel med låtskrivaren.
Why'd You Come in Here Looking Like That (duett med Nina Persson) (Bob Carlisle/Randy Thomas) - 2:41
1989. Singel med Dolly Parton)
Angel of the Morning (Chip Taylor) - 3:56
1967. Singel med Evie Sands.
Papa Come Quick (Ricky Hirsch/Billy Vera/Chip Taylor)- 3:09
1991. Från albumet "Luck of the draw" med Bonnie Raitt.
Mama He's Crazy (Kenny O'Dell) - 3:21
1984. Från albumet "Wynona and Naomi" med The Judds.
Tumbling Dice (duett med Kim Carnes) (Mick Jagger/Keith Richards) - 3:37
1972. Singel med Rolling Stones.
You're No Good (Clint Ballard Jr) - 3:43
1963. Singel med Dee Dee Warwick.
Why Not Me (Harlan Howard/Brent Maher/Sonny Throckmorton) - 4:04
1984. Från albumet "Why not me" med The Judds.
Life in the Fast Lane ( Joe Walsh/Glenn Frey/Don Henley) - 4:37
1976. Från albumet "Hotel California" med Eagles.
You Don't Have to Say You Love Me (Io che non vivo senza te) (Vicki Wickham/Simon Napier-Bell/Vito Pallavicini/Pino Donaggio) - 4:14
1965/1966. Singel med Pino Donaggio/Singel med Dusty Springfield.
Need Your Love so Bad (Little Willie John/Mertis John) - 4:31
1955. Singel med Little Willie John.
To Know Him Is to Love Him (duett med Lisa Miskovsky) (Phil Spector) - 3:56
1958. Singel med The Teddy Bears.
Angel from Montgomery (John Prine) - 6:07
1971. Från albumet "John Prine".

/ Håkan

Nikolaikyrkan bjöd på värme och musik

Punsch.


Jesper Lindell.


Mathilda Wahlstedt.


Mats Dernánd.


Ludwig Hart.


”Örebro tillsammans för Musikhjälpen”
LUDWIG HART/JESPER LINDELL/MATHILDA WAHLSTEDT/MATS DERNÁND/PUNSCH
Nikolaikyrkan, Örebro 12 december 2022
Konsertlängd: 19:00-20:21 (81 min)
Min plats: 12:e bänk lite till vänster.

DET VAR EN KYLSLAGEN MÅNDAGSKVÄLL när vi blev inbjudna till värmen i Nikolaikyrkan. Där bjöd en rad intressanta artister på sång och musik utan att få betalt medan publiken skänkte pengarna för konsertbiljetten till Musikhjälpen som samma kväll startade upp i Göteborg. Den här kvällen fanns det en lågmäld musikalisk ton i Nikolaikyrkans atmosfär fast elgitarrernas antal var fler än de akustiska.
   Musikhjälpens motto i år är ”för en tryggare barndom på flykt från krig” och den musikaliska kvällen i Nikolaikyrkan kunde knappast ha börjat mer passande. Stora delar av gruppen Punsch, med Christian och Alice Ståhlberg i spetsen, startade med låten ”Hem” som nästan lät specialskriven för kvällens tema. Magnus Norström spelade otroligt vacker slidegitarr och Niclas Nordqvist vässade arrangemanget med en trumpet i några andra låtar.
   Nyligen hemkommen från Europaturné med bandet gick Jesper Lindell och köpte en akustisk gitarr i fredags och tre dagar senare stod han på Nikolaikyrkans ”scen” och framförde två låtar live, John Prines ”Far from home” och ”Moving slow”, helt ensam. Utan sitt eminenta band i ryggen lät Jespers röst än mer naken och stark och motsvarade alla förväntningar och krav som numera riktas mot ”årets stjärnskott”.
   Den lokala lilla sångfågeln Mathilda Wahlstedt framförde två egna sånger, ”Call me” och ”Dreamer” (reservation för låttitlarna), som var både suggestiva och vackert emotionella. Tillsammans med Julia Löf och två elgitarrer skapades arrangemang som var både himmelska och svävande.
   Mats Dernánd är årets lokalartist på P4 och tillsammans med Per Alexandersson, akustisk gitarr, och cellospelaren Karin Svärd bjöd han på spännande klanger från sina keyboards. Han är en driven och professionell låtskrivare, ”Solid ground” och ”Everybody has a story” är bevis, men han kan ibland låta lite opersonligt allmängiltig men kvällens sträva cellosound gav framförandet både nerv och känsla.
   Kvällens finalartist, Ludwig Hart, har många strängar på sin elektriska gitarr och tillsammans med Michaela Holmberg, på gitarr och framförallt sång, bjöd han på några låtar som innehöll både ren och skär rockmusik och melodiös elegans. Jag gillar det där svajiga soundet i gitarren som både retar och smeker på samma gång.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #40: The Saints 1984

1984 HADE DET AUSTRALISKA ROCKBANDET The Saints haft en lång, sporadisk och väldigt osammanhängande men ändå legendarisk historia bakom sig. Med sångaren och gitarristen Chris Bailey som den enda gemensamma länken mellan alla olika upplagor av gruppen Saints som hade existerat under alla år. En grupp som startade 1973 under det osannolika namnet Kid Galahad & the Eternals.
   Redan då var Bailey ledare och sångare. Bailey med sin minst sagt brokiga bakgrund, född i Kenya av irländska föräldrar, uppvuxen i Belfast för att sedan emigrera till Australien, satsade nu fullt ut på sin musikaliska karriär med bas i Brisbane. Gruppen bytte snart namn till Saints och när punken i mitten på 70-talet började sprida sitt anarkistiska budskap tillhörde Baileys grupp pionjärerna. Redan i juni 1976 hade de spelat in sin första singel, "I'm stranded", som skulle bli en legendarisk skiva i punkgenren.
   Singeln släpptes i liten upplaga på ett litet skivbolag (Fatal Records) i Australien men ryktet om Saints och skivan nådde snabbt England där ännu ett litet skivbolag (Power Exchange) gav ut skivan innan stora EMI, som precis sparkat Sex Pistols, fick upp ögonen för Saints. Punkrörelsen var ännu så länge i sin linda men här gällde det att agera blixtsnabbt. Ett album med Saints, döpt efter singeln, spelades in på två dagar och släpptes i februari 1977.
   Trots uppmärksamheten, de relativa framgångarna och skivkontrakt var Saints ingen stabil enhet. Medlemsförändringar, inre stridigheter och det tvivelaktiga ödet att bli dumpade av skivbolaget hösten 1978 gjorde att gruppen sprack våren 1979. Vilket fick Bailey att rekrytera nya musiker som under de närmaste åren vandrade ut och in i gruppen. Där Bailey samtidigt började ge ut soloskivor för att göra osäkerheten kring Saints framtid uppenbar.
   När Bailey och Saints kom till Sverige hösten 1984 hade Bailey givit ut två soloskivor, "Casablanca" (1983) och "What we did on our holidays" (1984), men gruppskivan "A little madness to be free" hade släppts sommaren 1984 och var en utmärkt språngbräda inför turnén. Där Bailey omgav sig med Iain Shedden, trummor, Chris Burnham, gitarr, och förre Birthday Party-basisten Tracy Pew. När Saints några veckor efter Rockmagasinet-spelningen, 26 oktober, gjorde konsert i Göteborg på Mudd Club spelas den in och gavs 1985 ut som "Live in a Mud Hut ... Somewhere in Europe".
   Historien om Saints fick en fantastisk fortsättning 1986 med deras all time-bästa album "All fools day" (november) och en månad senare såg jag ett blåsförstärkt band göra en kanonspelning som avslutades med "River deep mountain high". Faktum är att Chris Bailey och Saints gjorde en totalt bättre Rockmagasinet-spelning hösten 1989 men det är 1984-konserten, första upplevelsen med bandet, som givit de outplånliga minnena.
   Förbandet för kvällen var Örebrobandet Lix med bland annat systrarna Mija och Maggan Folkesson.


                                                             Foto: Anders Ohlsson

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/10 1984.

ÄNGLAMUSIK MED SKAMFILAT HELGON

THE SAINTS
Rockmagasinet, Örebro 13 oktober 1984

Det stod ett "helgon" på Rockmagasinets scen i lördags kväll. Chris Bailey, den obestridlige ledaren av Saints, har en tämligen skamfilad helgongloria efter de gängse reglerna. Men i rockkretsar är han fullt accepterad och efter 3/4-delar av konserten var jag helt övertygad om att Saints var det bästa som hänt rock-Örebro sedan Barracudas i våras.
   Saints senaste album "A little madness to be free" är en märklig historia med få rockmusikaliska attacker, rikligt med blås och stråkar men synnerligen många bra låtar som på scen fungerade lika effektivt utan stora arrangemang. Just för att det i grund och botten är så ypperliga låtar.
   Bailey saknar rockstjärnans yttre stil och trendkänsla men ur hans kompgitarr, som han spelade suveränt fast instrumentet är så felaktigt undervärderat, strömmade rent odödliga harmonier. Han pratade och sjöng slarvigt men hade en röst som den här kvällen kunde flytta berg.
   Så långt var konserten en helt lysande affär. Men när Bailey mot slutet hängde av sig gitarren, ägnade sig mer åt att röka än att sjunga rasade konserten ned på en märkligt normal kvalitetsnivå. Och kvar stod bara en man som var svettig och fet.
   Smått chockerande avslutade han med en Black Sabbath-låt för att efter en timmes konsert lämna scenen och inte återvända för några extralåtar till allas besvikelse.
   Så det var med en både förvirrad och bitter eftersmak jag lämnade konserten, som var mycket bra men kunde ha varit ännu bättre, och vandrade ut i regnet vid midnatt.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #41: Nikola Sarcevic 2010

EFTER ELVA ÅR SOM SÅNGARE I SKATEPUNKBANDET Millencolin inledde Nikola (med efternamnet Šarčević) en solokarriär som har varit sporadisk men förvånansvärt personlig. Mellan 2004 och 2013 släppte han fyra album, tre på engelska och ett på svenska, under sitt eget namn med musik och sound som inte går att jämföra med bandet som han till vardags är medlem i.
   Som soloartist är Nikola snarare singer/songwriter eller en lågmäld americana-artist (jag har någon gång beskrivit hans musik som en blandning av ”country, pop och visor”) än punksångare. Det har varit ett nöje att uppleva honom live på olika scener i Örebro ett flertal gånger. Inte minst tack vare hans spontana och helt oplanerade mellansnack som har höjt närvarokänslan många nivåer. Och allra bäst tycker jag han var på den största och mest seriösa scenen av dem alla, Konserthuset, strax efter releasen av hans enda svenska album, ”Nikola & Fattiglapparna”.
   Med två utmärkta album på engelska, ”Lock-Sport-Krock” (2004) och ”Roll roll and flee” (2006), började Nikola skriva och framföra låtar på svenska. Det gav honom ännu mer personlighet och för oss lokalpatrioter, han kommer från Örebro, var det naturligtvis en ynnest att höra honom sjunga om sin hemstad i låtar som ”Upp på Tybbletorg”, ”Hemstad” och ”Mitt Örebro”.
   Med sig på scen hade Nikola sitt eget band med flera Örebro-baserade musiker: Henrik Wind, gitarr/munspel/sång, Ricard Harryson, trummor, Andreas Wolfbrandt, bas, och Patrik Kolar, keyboards.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/4 2010.

NIKOLA SARCEVIC
Konserthuset, Örebro 16 april 2010
Konsertlängd: 19:35-20:12 och 20:45-21:35 (87 minuter)
Min plats: Rad 11 Plats 295, ca 15 meter rakt från scenen

ATT KALLA NIKOLA SARCEVICS KONSERT på Örebro Konserthus i fredagskväll för Den Stora Återkomsten i sin forna hemstad är kanske en överdrift. Men efter två utmärkta soloalbum på engelska, flera konserter i Örebro i mindre sammanhang och nu en mer kommersiell skiva på svenska låg det en skräckblandad mix av förhoppning, förväntning och spänning i luften. Här skulle det bevisas hur Nikolas solomaterial passar på en stor och mäktig scen i en konsert med två akter och paus.
   På pappret lät det storslaget men i praktiken blev det musikaliskt ofta en lågmäld och ytterst varsam fredagskonsert där tempot men framförallt arrangemangen var så där mjukt tillbakalutade att egentligen ingenting kunde uppröra. Men däremot beröra. I sanningens namn en svår och sällsynt balansgång i svensk underhållningsindustri idag. Men det är som jag många gånger har upprepat: Det hörs bättre om du viskar än om du skriker.
   Materialet på Nikolas tre soloskivor har ett liknande gemensamt musikaliskt anslag som möts i korset där country, pop och visor strålar samman. En ytterst smakfull mix som live faktiskt förvandlades till vanlig enkel naturlighet jämfört med senaste skivan där soundet, enligt min mening, var en aning för elegant och klatschigt.
   På scen blev det, som jag också anade i min innersta förväntan, mer jordnära och engagerande än på cd. Ändå ville de nya svenska låtarna i första avdelningen musikaliskt inte riktigt dominera fast det patriotiskt gungade lite extra i bänkraderna när han sjöng om Örebro. Säkert lite påverkad av den softa och sobra stämningen i den fina konsertsalongen blev inledningen lite för respektfull och avvaktande medan arrangemangen inte tog ut de musikaliska svängarna tillräckligt.
   De svenska texterna stod liksom i vägen för spontana musikaliska utfall. Så långt i konserten visste vi inte det men efter paus blev det både tyngre och rockigare. Nikola på engelska blev så mycket självklarare och naturligare att det blev en relativt enkel match för kompbandet att plötsligt dekorera, förgylla och spetsa till föreställningen. Bandet med Henrik Wind i spetsen fick lite mer spelrum och fick visa sin individuella skicklighet utan att för ett ögonblick hamna i det förrädiska Toto-landet.
   Låtarna från första soloalbumet ”Lock sport krock” var i majoritet och Henrik Wind glänste både som gitarrist (”Nobody without you”) och munspelare (”Married”). Andra avdelningen blev en smått fantastisk resa fram till avslutningen där Nikola kombinerade ”Love is trouble” och ”Lovetrap” genom att snyggt skifta tempo och själv stå för mellanpartiet med en väldigt suggestiv akustisk gitarr samtidigt som energin ökade och finalen blev majestätisk.
   I mitten på konserten hade Nikola lite svårt att komma ihåg texterna men när han efter ännu en inklappning kom ut och sjöng ”You make my world go around” till enbart pianokomp var det klockren sång på gränsen till magi.

Låtarna:
På väg
Kommunicera
Mitt Örebro
Utan dig
Tappa tempo
Det mesta talar nog för att vi kommer skiljas
Tro
Upp på Tybble torg
Min hemstad

Paus

Viola
Nobody without you
Soul for sale
My aim is you
Married
Lock sport krock
Love is trouble
Lovetrap

Extralåt
Don’t kill the flame
Vila rada

Extra extralåt
You make my world go round

/ Håkan

Covers: Pete Yorn

PETE YORN: Pete Yorn sings the Classics (Shelly Music, 2021)

DET ÄR EN KONST ATT TOLKA ANDRAS låtar med stil och trovärdighet. Att göra en cover som låter som att man faktiskt har skrivit den själv skvallrar ofta om hög klass på tolkarens eget material. Amerikanen Pete Yorn har visat en personlig högsta singer/songwriter nivå med klassisk elegant pop med en vass rock'n'roll vinkling på samtliga sina album sedan tidigt 2000-tal.
   Bland sina hela tio album, inklusive duoskivan ”Break up” med Scarlett Johansson som jag placerade på årsbästalistan 2009, finns också förra årets färska coveralbum "Pete Yorn Sings The Classics" som inte skäms i Yorns minst sagt granna diskografi.
   Yorn är i första hand en artist som skriver sitt eget material men han har vid flera tillfällen gjort sig känd med att framföra även covers. På två tributeskivor, som hyllade Bruce Springsteen och Warren Zevon, sjöng han ”New York City serenade” respektive ”Splendid isolation” med den personliga äran i behåll.
   Bakom den inte så upphetsande albumtiteln ”...sing the classics” döljer sig en häftig blandning av låtar, rock- och poplåtar, en filmlåt och på slutet en femstjärnig evergreen. Det slutgiltiga resultatet, med både förutsägbara låtar och förväntade hits, är mycket bättre än raden av låtar först ger sken av.
   Produktionen har beskrivits som hemmagjord men är i mina öron professionellt godkänd och gränsar aldrig till det primitivt enkla. Anspråkslös poprock på en särdeles njutbar nivå.
   Covers på Beach Boys-låtar ligger tydligen i tiden på Håkans Pop, förra veckan bjöd paret Jeff Beck/Johnny Depp på hela tre om man räknar in Dennis Wilson-låten, och Yorns försök att kopiera California-gruppens stämsång i ”Surfer girl” är helt okej utan att vara fantastisk.
   Inte heller på så pass förutsägbart låtmaterial, tolkningarna av Kirsty MacColls klassiker ”They don't know” och Roxy Musics ”More than this”, går Yorn vilse i sina ambitioner att göra kända låtar på ett personligt sätt utan att förändra originalet.
   Personligen blir jag överraskad av The Stone Roses-låten ”Ten storey love song” som så naturligt passar in i albumets melodiösa poprocksväng. Utan att jag har koll på originalet.
   Men allra mest överraskar det glada blåsarrangemanget på Bob Dylans ”Lay lady lay”, en i original lugn ballad, som här har förvandlats till en uptempo-låt och ekar Herb Alpert och hans Tijuana Brass från sent 60-tal.


Here Comes Your Man (Charles Thompson)
1989. Från albumet "Doolittle" med Pixies.
Lay Lady Lay (Bob Dylan)
1969. Från albumet "Nashville skyline" med låtskrivaren.
Theme from Mahogany (Do You Know Where You're Going To) (Gerry Goffin/Michael Masser)
1973. Singel ("Do You Know Where You're Going To") med Thelma Houston.
They Don’t Know (Kirsty MacColl)
1979. Singel med låtskrivaren.
More Than This (Bryan Ferry)
1982. Singel med Roxy Music.
Surfer Girl (Brian Wilson)
1963. Singel med The Beach Boys.
Ten Storey Love Song (John Squire)
1994. Från albumet "Second coming" med The Stone Roses.
I Am a Rock (Paul Simon)
1965. Från albumet "The Paul Simon songbook" med Paul Simon.
New Age (Lou Reed)
1970. Från albumet "Loaded" med The Velvet Underground.
Moon River (Henry Mancini/Johnny Mercer)
1961. Singel med Henry Mancini and His Orchestra and Chorus.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #42: Lars Winnerbäck 2008

OM JAG SKA AVSLÖJA VILKA ÅR JAG upplevde mina totalt bästa Lars Winnerbäck-konserter, både inomhus och utomhus, så var det 2006, 2007 och 2008. Motsägelsefullt producerade han under de här åren inte så många nyskrivna skivor, egentligen bara ”Daugava” (2007), men populariteten var stabil och ständigt ökande. Som gjorde samlingsalbumet ”Efter nattens bränder” (2006) till en hit på den efterföljande turnén det året, med en konsert som jag redan har noterat lite längre ned, #54, på min 100-lista över favoritkonserter i Örebro.
   Förutom aktuella singeln ”Strimmor” var Winnerbäck 2008 mittemellan två studioalbum, ”Daugava” och ”Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen” (2009), men det var ingenting som påverkade varken bandet eller publiken den här ljuvligt sköna sommarkvällen i Brunnsparken.
   2006 avslutade Winnerbäck samarbetet med sin sedan många år tillbaka trogna kompgrupp Hovet och 2007 presenterade han en till mycket stor del ny kompgrupp när han och bandet åkte till Irland för att spela in ”Daugava”. Det nya kompbandet, som inte hade något namn, turnerade med Winnerbäck första gången på hösten 2007 inomhus och blev av naturliga skäl också det band som följde med på sommarturnén 2008.
   Av det sju personer starka kompbandet var det bara en, Johan Persson, piano/tramporgel/gitarr/dragspel med mera, som hade spelat i Hovet tidigare. Övriga musiker var Ola Gustafsson, gitarrer/mandolin, Anders Nygårds, fiol/viola/mandolin, Jerker Odelholm, bas/kontrabas, Anders Hernestam, trummor, Monica Starck, sång/gitarr, och Malin-My Nilsson, fiol/viola/piano.
   Winnerbäcks turné sommaren 2008 startade 11 juli på Sofiero i Helsingborg och nådde Örebro 8 augusti innan turnén avslutades 23 augusti ”hemma” i Linköping. Scenkonstruktionen var genomskinlig och jag har varken förr eller senare sett något liknande. Strålkastare stod utanför väggar och tak och lyste in på scenen och gav en mäktig visuell upplevelse, speciellt mot slutet av konserten när det började mörkna på himlen.
   Konsertkvällen i Brunnsparken innehöll också ytterligare två artister innan Lars Winnerbäck med band äntrade den spektaulära scenen: Markus Krunegård inledde kvällen med en halvtimmes konsert innan Miss Li kom och gjorde likadant.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/8 2008.

LARS WINNERBÄCK
Brunnsparken, Örebro 8 augusti 2008
Konsertlängd: 21.02-22.58 (116 minuter)
Min plats: ca 25 meter snett till vänster från scenen.

DET SÅG LÄNGE UT SOM DET SKULLE BLI ett typiskt Ulf Lundell-väder med traditionellt regn i Brunnsparken men den historiska fredagen (08-08-08) visade sedan sin vädermässigt bättre sida när Lars Winnerbäck äntrade scenen. Till sist var bara frågan hur Lars Winnerbäcks nya band och delvis nya sound skulle stå emot jämförelserna med den magiska konserten på samma plats för två år sedan.
   Att Lars nu definitivt har skakat av sig Lundell-komplexet och de uppenbara likheterna i scenmanér är uppenbart. Han har på turné efter turné under de senaste åren vuxit oerhört på alla områden, musikaliskt och personligt, med undantag på en viss begränsad naturlighet framför publik.
   Linköpingssonen har egentligen en alldeles för sträv och kärv framtoning för att kunna ta en sommaruppsluppen och helt hitfixerad folkparkspublik på ett naturligt sätt. På fredagens nästan två timmar långa konsert kompenserade han den introverta bilden av sig själv med ett fantastiskt musikaliskt manér som helt suddade ut känslan, jag trots allt hade några gånger under konserten, av en artist som hellre föredrar den privata skrivarlyan före den extrema offentligheten i strålkastarljuset.
   Just den där ibland påtagliga paradoxen skänker ju också både intensitet och närvarokänsla i en Winnerbäck-konsert som helst ska pendla mellan gränslös allsång och melankolisk personlighet. Och Lars Winnerbäck 08 klarade den balansgången alldeles perfekt.
Med en aning mer hits än inomhus i vintras och lite färre nya och aktuella låtar blev det låtmässigt också lite mer förutsägbart. Men också, för bandets del, en tuff jämförelse med det gamla kompbandet Hovets väloljade och med åren strikt professionella framtoning.

I HÖSTAS, NÄR REPERTOAREN INOMHUSMÄSSIGT var så modern, fick jag aldrig de vibrationerna. Nu, när det handlade om fler ofantligt stora och mäktiga hörnstenar till mångåriga Winnerbäck-hits i låtlistan, blev jämförelserna lite mer påtagliga. Men i nästan varje detalj ekar det mer personligt om det nya bandet.
   Däremot kände jag en viss klumpighet när bandets rockiga signaler, främst personifierade av Ola Gustavssons och Johan Perssons elgitarrer, mötte fiolerna i huvudavdelningens avslutande femstegsraket. Då avfyrade Winnerbäck & Co alla sina kommersiella ess och frånsett en alldeles ljuvligt omarrangerad ”Solen i ögonen” (ackompanjerad av en spektakulär blixt- och ljusshow helt jämförbar med OS-invigningen) kände jag då inte maximal effekt.
   Inte heller under första svängen med extralåtar kände jag mig övertygad. ”Kom” var forcerat otydlig och de kunde inte tangera kanonversionen av ”Kom ihåg mig” för två år sedan. Men i övrigt höll fredagskvällens konsert sedvanligt hög Winnerbäck-klass.
   Det folkrockiga svänget har ju rent naturliga förutsättningar att skapa god stämning och när Anders Nygårds och Malin-My Nilssons fiol i flera låtar toppades med Johan Perssons dragspel var det givetvis svårt att stå still.
   Och när Winnerbäck gick ned i intensitet, när man verkligen skulle stå still, var det en närmast magisk stämning i den stora publiken. På så sätt framstod nog konsertens lågmälda sekvenser, ”Om du lämnade mig nu” (där Miss Li gjorde ett bejublat inhopp). ”Dom sista drömmarna”, den alldeles underbara ”Du hade tid” och den helt överraskande extra extralåten ”Hjärter Dams sista sång”, som fredagskvällens stora höjdpunkter.

Lars Winnerbäcks låtar:
Mareld
Dom tomma stegen
Stockholms kyss
Farväl Jupiter
Dom sista drömmarna
Söndermarken
Och det blåser genom hallen
Elegi
Om du lämnade mig nu
Tvivel
Jag fattar ingenting
Hugger i sten
Elden
Dunkla rum
Åt samma håll
Solen i ögonen

Extralåtar
Strimmor
Kom
Kom ihåg mig
För dig
Du hade tid
Hjärter Dams sista sång

/ Håkan

"Harvest time"

NEIL YOUNG
Harvest time
Directed by Bernard Shakey (Neil Young)
(Bio Roxy, 130 minuter)

IBLAND, ELLER VÄLDIGT OFTA, FÖRSTÅR MAN sig inte på vad som försiggår i Neil Youngs tankar. För bara några veckor sedan släppte han ett helt nyinspelat album, fantastiska ”World record”, och i torsdagskväll var det premiär på dokumentärfilmen om ett 50 år gammalt album, ”Harvest”. Nutid krockar med dåtid som det numera ofta gör i Neil Youngs värld där nyinspelat material varvas med arkivrensning med en sprudlande energi.
   Det som officiellt kallas ”Harvest”-albumets 50-årsjubileum är egentligen nästan 51 år (releasedatum 1 februari 1972) eller 52 år (inspelning januari-september 1971). Men det är i sammanhanget petimäter-anmärkningar ty ”Harvest” är ett av rockhistoriens mest hyllade album , måhända inte det bästa och inte ens Neil Youngs bästa i mina öron. Men det är ju en epokgörande skiva som gav en 26-årig amerikansk artist sitt första kommersiella genombrott, ”Harvest” toppade listorna 1972.
   På ett helt fullsatt Bio Roxy fick vi i torsdagskväll i en drygt två timmar lång dokumentär uppleva många olika inspelningsprocedurer som sedan resulterade i ”Harvest”. Vi fick se en då 25-årig(!) rockartist på väg att bli ordentligt etablerad i rockbranschen. Det var inte svårt att skönja Neil Youngs produktivitet och kreativitet i de uppenbart spontant inspelade filmsnuttarna. Det är ju otroligt intressant att Neil redan här, 1971, tyckte det var viktigt att dokumentera och låta sig filmas. Här uppstod första fröet till det som idag heter Shakey Pictures där regissören Bernard Shakey är Neil Youngs alter ego. Han får en fråga mot slutet av filmen om och när det här filmade materialet kommer att visas. ”Pretty soon”, svarar han men det tog alltså 51 år...
   Här får vi se en långhårig Neil Young i många olika sekvenser ty filmen speglar utmärkt hela hans liv där han som en röd tråd pendlat mellan det vackert akustiska och vildsinta elektriska.
   Förutom Neil Youngs nyfilmade introduktion, där han presenterar och förklarar dokumentärfilmen, är det uteslutande historiskt material som berättar händelseförloppet fram till det färdiga albumet. Kanske inte alltid kronologiskt men det är en autentisk story som utspelar sig både i en lada på landet på Neil Youngs ranch i Kalifornien, i en Nashville-studio, några körpålägg i New York och inspelningar med London Symphony Orchestra i Barking, östra London.
   De filmade inspelningarna i Neil Youngs lada, som inte ska förväxlas med Colorado-ladan där albumet ”Barn” spelades in häromåret, är dokumentärfilmens inledande ryggrad. Där Neil Young får fritt spelrum med sin elektriska gitarr tillsammans med för honom nya musikaliska kamrater, undeer gruppnamnet The Stray Gators, som redan efter tre dagars samarbete var en helt fungerande enhet. Där presenteras åtskilliga tagningar av ”Words (between the lines of age)” och ”Alabama” där filmaren placerad vid Jack Nitzsches piano zoomar in Neil med sin vita elgitarr. Fint fångat och man ser och hör att det här är musiker som gillar att spela tillsammans, inte överraskande utvecklas de strikta repetitionerna/inspelningarna också till händelserika jam.
   Annars tycker jag London-inspelningarna med London Symphony Orchestra tillhör filmens största höjdpunkter. Där en 25-årig amerikansk musiker med egna idéer möter strikta engelska klassiska musiker som, överraskande för mig, spelar in Neil Youngs piano och sång samtidigt som symfoniorkesterns stora stråkarrangemang, skrivet av Nitzsche, sköljer över ”A man needs a maid” och ”There's a world”. Som jag sagt, på ”Harvest” pendlar det mellan det vackra och det råa.
   Samtliga låtar på ”Harvest”, förutom ”The needle and the damage done”, får plats i dokumentären men ofta i andra musikaliska versioner. Vi bjuds även på Neils pianolåt ”Journey through the past” som inte fick plats på ”Harvest” men fick nytt liv live på turné året därpå och hamnade till slut på liveskivan ”Time fades away”.
   En lustig sekvens i filmen är när Neil möter en brådmogen 12-åring, Gil Gilliam, som spontant intervjuar en uppenbart inspirerad Neil som ställer motfrågor och får svar.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #43: Ulf Lundell 1980

JAG HAR REDAN NOTERAT ETT ANTAL ULF LUNDELL-konserter på min 100-lista över favoritkonserter i Örebro, 1979, 1982, 1999 och 2002, men jag kan lova att det finns ytterligare ett flertal konsertupplevelser med den mannen på listan framöver.
   Ulf Lundell följde upp sitt ”bästa” album ”Längre inåt landet" med en höstturné 1980 som startade i Mora 10 oktober. Jag såg den följande konserten, 11 oktober i Konsertsalen i Västerås, och intervjuade Lundell då för att sedan uppleva båda Örebrokonserterna i Konserthuset 13 (som jag alltså recenserade) och 14 oktober. Turnén avslutades med en julkonsert på Göta Lejon i Stockholm 22 december.
   Musikerna var i stort sett identiska med de som medverkade på den Englandsinspelade skivan med några få undantag. Hasse Olsson (som bara spelar på en låt på skivan), keyboards/orgel, fick göra sin första (men inte sista) Lundell-turné, och gitarristen Janne Andersson (som ryckt in i lumpen) ersattes först av Arne Arvidsson (se affischen), mest känd som John Holms gitarrist, men som bara tre dagar innan turnén fick ge plats åt Lasse Lindbom Band-gitarristen Nane Kvillsäter.
   Övriga musiker på konserten var förutom Ulf Lundell, gitarr/munspel/sång, också Lasse Lindbom, bas/sång, Ingemar "Sture" Dunker, trummor, Mats Ronander, gitarr/munspel/sång, och Niklas Strömstedt, keyboards/piano/sång.

Bilder: Jan-Ola SjöbergMin vän Jan-Ola Sjöberg plåtade den här bilden, med både Lundell och Mats Ronander i fokus, på konserten. Ett fotografi (med Ronander bortretuscherad) som oväntat dök upp som omslagsbild till livealbumet ”Rockhead live: #2 Göta Lejon, Sthlm 21 okt. 1980”. I samband med recensionen har jag berättat den långa och märkliga historien hur bilden hamnade på omslaget.   

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/10 1980.

GLÄDJE OCH FRÖJD UTAN DIVALATER

ULF LUNDELL
Konserthuset, Örebro 13 oktober 1980

ULF LUNDELL PÅ SCEN IGEN. DET ÄR EN GIVEN succé redan före konserten. Läser man listan på alla utsålda konserter och med vilken fart de befintliga biljetterna försvann här i Örebro är det mesta vunnet redan från scratch bland publiken.
   Han fick under konserten för övrigt utstå en idoldyrkan som jag aldrig skådat maken till av en svensk artist.
   Lundells produktion börjar nu bli så omfattande och omfångsrik att han har haft ett styvt jobb att trimma ner antalet låtar som ändå uppgick till ca 25 stycken i en över två timmar lång konsert. Där han tillfredsställde de stora och breda massorna av hans fans.
   Då hade ändå många gamla kända Lundell-klassiker fått ge vika för nya och aktuella låtar från det genomgående så fina dubbelalbumet "Längre inåt landet". Skivan som just nu står i fokus och är den stora anledningen till den pågående turnén.
   Manskapet bakom Ulf var i stort intakt från senaste skivan. Janne Andersson, gitarristen, som nu tjänar landet i gröna kläder har ersatts av Nane Kvillsäter som vanligtvis ingår i Lasse Lindbom Band så någon svår acklimatisering har det inte varit.
   Så är hemmasonen Mats Ronander återbördad vid sidan av, inte bakom, Ulf. Mats är den auktoritet som möjligen saknades på förra turnén. Han spelade väldigt fin sologitarr, sjöng och på suveränt munspel har han ingen överman i landet.
   Samspelet mellan Mats och Ulf är helt unikt. De kan och känner varandra, det både hördes och syntes. I de mer rockiga låtarna, "Pulver" och "Distraherad" när Mats tog stegen fram till mikrofonen var öset fullkomligt och lyckan fulländad bland publiken.
   Ulf hade inte utvecklat idén från förra turnén med en helt akustisk avdelning. Närmare än det inledningsvis ensamma pianot eller orgel/piano-kompet i "Kärlekens hundar" kom han aldrig. Han använde dock själv akustisk gitarr på flera låtar, bland annat den uppmärksammade "Stackars Jack", i det övriga elektriska kompet.
   Lundell 80 på scen var rockigare och ösigare än på mycket länge. Det påminde och väckte minnen från den gamla goda Prisma-tiden när den spontana glädjen och rockmusiken stod högt i tak. För det var med glädje och fröjd som konserten genomfördes, lika uppenbar på som bakom scenen. Inga divalater där inte.
   Flera från skivorna lugna låtar var omarrangerade och presenterades i nya fräscha versioner. "Prärien igen" var rockigare och "När duellen är över" hade försetts med ett fantasieggande basarrangemang.
   Avslutningsvis stegrades stämningen och tempot och nådde rent omöjliga höjder. Det skedde via oemotståndliga rocklåtar som "Distraherad", "Då kommer jag och värmer dej", "Jag går på promenaden" och den låt som alla numera förknippar med Ulf Lundell, den ofrånkomliga "Sextisju sextisju". Då var kaoset fullkomligt, svetten stänkte och jag tyckte mig se att taket lyfte på sig något. En stunsigare och bättre version av klassikern tror jag mig aldrig ha upplevt tidigare.
   Man kan ha invändningar mot det rockiga låtvalet med viss saknad av den senaste skivans akustiska låtar, "Ryggen fri" och "Under askan". Men det Ulf Lundell och kompbandet presterade denna kväll var, i både omfång och kvalité, ändå oöverträffat i Sverige.

/ Håkan

Christine McVie (1943-2022)

DET LÅTER KANSKE ÖVERRASKANDE MEN CHRISTINE McVIE var min favorit bland medlemmarna i Fleetwood Mac. Där stod Christine, eller bokstavligen satt bakom sina keyboards, i skuggan av mer profilerade namn som Lindsey Buckingham och Stevie Nicks. Men som röst och låtskrivare var hon från sommaren 1970 minst lika viktig med sina genuina bluesinfluenser i ryggraden.
   Christine föddes som Christine Anne Perfect (ja, det var faktiskt hennes riktiga efternamn!) och gjorde sig ett aktat namn när hon 1968 gick med i den engelska gruppen Chicken Shack där hon genast blev en profil i en bransch full av manliga musiker och sångare. Vid den här tidpunkten gick det en bluesvåg genom England och tillsammans med Savoy Brown, John Mayalls Bluesbreakers och första upplagan av Fleetwood Mac var Chicken Shack en framgångsrik del av denna våg.
   Vid sidan av det traditionella bluesmaterialet började Christine skriva egna låtar som finns med på Chicken Shacks två första album. Sitt första kommersiella genombrott fick bandet och Christine 1969 med Etta James två år gamla ”I'd rather go blind”. Christine sjöng så starkt och jag minns fortfarande när jag första gången hörde låten och hennes ljuvliga bluesbaserade röst. Det var 5 juni 1969 när singeln spelades på Sveriges Radios Pop 69 när Englandslistan presenterades när singeln gjorde premiär på en 17:e-plats.
   Redan då var Christine gift med basisten i Fleetwood Mac, John McVie, men hon lämnade snart Chicken Shack för att satsa på en solokarriär, fortfarande under namnet Christine Perfect, som skulle bli kort men resultera i ett album, ”Christine Perfect”.
   Sommaren 1970 blev Christine ganska naturligt indragen i Fleetwood Mac inför en turné och blev sedan officiell medlem i ett band som under första halvan av 70-talet saknade framgångar. På hela fem Fleetwood Mac-album (1971-74) bidrog hon med låtar men det var först 1975, när bandet rekryterade Buckingham och Nicks från USA, som succéerna kom på rad på albumen ”Fleetwood Mac” (1975) och ”Rumours” (1976). Christines låtskrivande växte både musikaliskt och kommersiellt och i hennes ”Over my head”, ”Say you love me”, ”Don’t stop” och ”You make loving fun” fanns det rötter av gruppens bluesbaserade popmusik. Och Christines fantastiskt fina pianoballad “Songbird” glömmer jag aldrig.
   Under Fleetwood Macs största kommersiella epok passade Christine på att skilja sig från John men blev bandet trogen många år framöver.
   Precis som bandet musikaliskt tynade bort på sina miljonsäljande skivor tröttnade Christine på cirkusen mot slutet av 90-talet men 1984, många år efter Fleetwood Macs peak på rock- och pophimlen, gjorde Christine äntligen sin soloskiva, ”Christine McVie”. Det var slipat och förfinat långt från några bluesrötter men ändå personligt och poppigt.
   ”Love will show us how” och ”Got a hold on me” är utmärkta exempel på hitinstinkten medan låtarna där Steve Winwood medverkar aktivt på, ”One in a million” och ”Ask anybody”, växer för varje lyssning.
   Textmässigt gjorde Christine inga djupare analyser men med sin storartade röst gjorde hon de mest naiva berättelserna till stor konst. Ur hennes mun och genom hennes läppar strömmade varma känslor.
   2014 var Christine McVie tillbaka i Fleetwood Mac för några långa turnéer utan att jag höjde på ögonbrynen. Däremot dök det upp ett album 2017 med ett oväntat samarbete, ”Lindsey Buckimngham/Christine McVie”, som jag utsåg till sommarens bästa album. Det lät lättsamt och sommarlikt om soundet, pop för säsongens soligaste dagar, och för det mesta melodiskt skinande. Med två genuina Christine-låtar, pianolåten "Game of pretend" och den lite bluesigare "Carnival begin".
   Christine McVie avled efter en kort tids sjukdom igår 30 november 2022.

/ Håkan

November 2022 på Håkans Pop

Joel Almes konsert i Västerås blev mitt enda konsertbesök under november, det delvis skramliga soundet, med alltför uppskruvade trummor, störde helheten när jag hade väntat mig något magiskt.


IDAG, 1 DECEMBER, ÄR DET EXAKT en månad kvar på 2022 men innan vi sammanfattar det här året kan vi se tillbaka på Håkans Pops november. Så här dags på året blev aktiviteterna traditionsenligt lite dämpade. Jag upplevde endast en konsert under månaden och bland nya skivreleaser blev det också lite mindre händelserikt när novemberdiset la sig som en fuktig filt över verkligheten.
   Månadens enda konsertbesök fick jag resa till Västerås för att uppleva. Efter alla fantastiska album på sitt samvete var förväntningarna inför Joel Alme på Konserthuset alltför högt ställda. Låtmässigt var det naturligtvis fullt godkänt men låtarrangemangen var på tok för skramliga.
   I min rangordnade serie på Örebros Bästa Konserter genom decennier nådde jag under november placeringarna #44-51 när jag uppmärksammade oförglömliga konserter med Lisa Miskovsky, Anne-Lie Rydé, Dan Hylander/Py Bäckman/Raj Montana Band, The Soundtrack Of Our Lives, Disneyland After Dark, Lolita Pop, Sophie Zelmani och Richard Lloyd.
   Månadens uppmärksammade coverskivor gjordes av The Nitty Gritty Dirt Band, Jeff Beck/Johnny Depp, Bruce Springsteen, Skids och Los Lobos.
   I november fick vi, alla pubrockälskare, ta sorgligt adjö av den engelske gitarristen och scenikonen Wilko Johnson.
   Som vanligt fick jag under november också plats för den 11:e rapporten från TisdagsAkademiens möten.

DET HAR SOM SAGT VARIT ETT TUNNARE FLÖDE av nya skivor under de senaste veckorna men ändå en viss överraskande tyngdpunkt på etablerade toppnamn. Bruce Springsteens nya album, ”Only the strong survive” med enbart covers, har jag redan uppmärksammat i coverkategorin.
   HELLSINGLAND UNDERGROUND, från just Hälsingland, hade hela fem album bakom sig innan det aktuella ”Endless optimism” dök upp. Det är först nu som jag uppmärksammar det här sexmannabandet och deras nya album är genomgående starkt. Bandet tar upp kampen med exempelvis Malmöbandet True Lies och spelar samma livs levande och ytterst energifyllda rockmusik. Det sprakar verkligen om både sound och låtmaterial och jag blir så positivt överraskad.
   FIRST AID KIT är månadens andra stora namn som släpper ett album, ”Palomino”. Det har gått nästan fem år sedan senaste albumet och det har hänt saker med duons både sound och framtoning. Dels har Klara och Johanna skiftat fokus från renlärig americana till modern pop. Med en svensk producent, Daniel Bengtsson, och låtskrivarsamarbete med Björn Yttling på några låtar är det uppenbart ny riktning på duons karriär.
   Jag blir först lite besviken, det här moderna popsoundet med energiskt trumspel vill jag liksom inte acceptera. För opersonligt för en nostalgiker som mig men tids nog, efter några spelningar, sätter sig flera låtar i medvetandet. I grund och botten finns där kvalitéer och hantverksmässig klass. Det är då jag upptäcker den George Harrison-glidande slidegitarren i en låt och ”Wild horses II” är en ny First Aid Kit-klassiker där de sjunger om både Stones och Gram Parsons.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: NEIL YOUNGS oerhörda produktivitet under senare år har dämpat mitt intresse för alla hans upptåg och nya skivprojekt som visserligen aldrig är sämre än bra men även för mycket av det goda kan bli en obehaglig överdos.
   De senaste tio årens Neil Young-album, ”Americana”, ”Psychedelic pill”, ”Storytone”, ”The Monsanto years”, ”Peace trail”, ”The visitor” och ”Colorado” har alla mer eller mindre fallit i min glömska. Coverskivan ”A letter home” var ett klart godkänt experiment och senaste albumet med originalmaterial ,”Barn” som kom för mindre än ett år sedan, var en klar uppryckning som nu bäddar för ännu ett nästan klassiskt Crazy Horse-samarbete på nya skivan ”World record”.
   Albumet har en underbar gränslös musikalisk inriktning och står sig fantastiskt bra inför mina höga förväntningar som växte när nyheten spreds att Rick Rubin var delaktig i produktionen. Det har inte blivit en typiskt avskalad Johnny Cash-produktion och det har inte heller blivit en ny ”Wildflowers” (Tom Petty) men ett mycket slagkraftigt och exklusivt starkt Neil Young-album.
   Skivan kräver egentligen en mycket längre recension ty variation och kvalité går hand i hand genom hela ”World record”. Från första låten, ”Love earth” med som jag misstänker Nils Lofgrens lättsamma pianoklink och slidegitarr, till den viskande finalen med ”This old planet”-reprisen är ”World record” ett anmärkningsvärt underhållande album.
   ”The world (is in trouble now)” och ”Break the chain”, i mitten på ”World record”, utmanar visserligen tålamodet med sitt hårt distade sound men det himmelskt vackra ljudet från tramporgeln i ”The longest day” och ”Walkin' on the road (to the future)” kompenserar allt. ”No more war, only love”, med underbar Crazy Horse-kör, är en oslagbar refreräng i den senare låten.
   Kort sagt är ”World record” Neil Youngs mest engagerande album sedan ”Living with war” (2006). 77-årige Neil går inte ens vilse med sin taggtrådsgitarr i den drygt 15 minuter långa ”Chevrolet”.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.