Blogginlägg

November 2022 på Håkans Pop

Joel Almes konsert i Västerås blev mitt enda konsertbesök under november, det delvis skramliga soundet, med alltför uppskruvade trummor, störde helheten när jag hade väntat mig något magiskt.


IDAG, 1 DECEMBER, ÄR DET EXAKT en månad kvar på 2022 men innan vi sammanfattar det här året kan vi se tillbaka på Håkans Pops november. Så här dags på året blev aktiviteterna traditionsenligt lite dämpade. Jag upplevde endast en konsert under månaden och bland nya skivreleaser blev det också lite mindre händelserikt när novemberdiset la sig som en fuktig filt över verkligheten.
   Månadens enda konsertbesök fick jag resa till Västerås för att uppleva. Efter alla fantastiska album på sitt samvete var förväntningarna inför Joel Alme på Konserthuset alltför högt ställda. Låtmässigt var det naturligtvis fullt godkänt men låtarrangemangen var på tok för skramliga.
   I min rangordnade serie på Örebros Bästa Konserter genom decennier nådde jag under november placeringarna #44-51 när jag uppmärksammade oförglömliga konserter med Lisa Miskovsky, Anne-Lie Rydé, Dan Hylander/Py Bäckman/Raj Montana Band, The Soundtrack Of Our Lives, Disneyland After Dark, Lolita Pop, Sophie Zelmani och Richard Lloyd.
   Månadens uppmärksammade coverskivor gjordes av The Nitty Gritty Dirt Band, Jeff Beck/Johnny Depp, Bruce Springsteen, Skids och Los Lobos.
   I november fick vi, alla pubrockälskare, ta sorgligt adjö av den engelske gitarristen och scenikonen Wilko Johnson.
   Som vanligt fick jag under november också plats för den 11:e rapporten från TisdagsAkademiens möten.

DET HAR SOM SAGT VARIT ETT TUNNARE FLÖDE av nya skivor under de senaste veckorna men ändå en viss överraskande tyngdpunkt på etablerade toppnamn. Bruce Springsteens nya album, ”Only the strong survive” med enbart covers, har jag redan uppmärksammat i coverkategorin.
   HELLSINGLAND UNDERGROUND, från just Hälsingland, hade hela fem album bakom sig innan det aktuella ”Endless optimism” dök upp. Det är först nu som jag uppmärksammar det här sexmannabandet och deras nya album är genomgående starkt. Bandet tar upp kampen med exempelvis Malmöbandet True Lies och spelar samma livs levande och ytterst energifyllda rockmusik. Det sprakar verkligen om både sound och låtmaterial och jag blir så positivt överraskad.
   FIRST AID KIT är månadens andra stora namn som släpper ett album, ”Palomino”. Det har gått nästan fem år sedan senaste albumet och det har hänt saker med duons både sound och framtoning. Dels har Klara och Johanna skiftat fokus från renlärig americana till modern pop. Med en svensk producent, Daniel Bengtsson, och låtskrivarsamarbete med Björn Yttling på några låtar är det uppenbart ny riktning på duons karriär.
   Jag blir först lite besviken, det här moderna popsoundet med energiskt trumspel vill jag liksom inte acceptera. För opersonligt för en nostalgiker som mig men tids nog, efter några spelningar, sätter sig flera låtar i medvetandet. I grund och botten finns där kvalitéer och hantverksmässig klass. Det är då jag upptäcker den George Harrison-glidande slidegitarren i en låt och ”Wild horses II” är en ny First Aid Kit-klassiker där de sjunger om både Stones och Gram Parsons.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: NEIL YOUNGS oerhörda produktivitet under senare år har dämpat mitt intresse för alla hans upptåg och nya skivprojekt som visserligen aldrig är sämre än bra men även för mycket av det goda kan bli en obehaglig överdos.
   De senaste tio årens Neil Young-album, ”Americana”, ”Psychedelic pill”, ”Storytone”, ”The Monsanto years”, ”Peace trail”, ”The visitor” och ”Colorado” har alla mer eller mindre fallit i min glömska. Coverskivan ”A letter home” var ett klart godkänt experiment och senaste albumet med originalmaterial ,”Barn” som kom för mindre än ett år sedan, var en klar uppryckning som nu bäddar för ännu ett nästan klassiskt Crazy Horse-samarbete på nya skivan ”World record”.
   Albumet har en underbar gränslös musikalisk inriktning och står sig fantastiskt bra inför mina höga förväntningar som växte när nyheten spreds att Rick Rubin var delaktig i produktionen. Det har inte blivit en typiskt avskalad Johnny Cash-produktion och det har inte heller blivit en ny ”Wildflowers” (Tom Petty) men ett mycket slagkraftigt och exklusivt starkt Neil Young-album.
   Skivan kräver egentligen en mycket längre recension ty variation och kvalité går hand i hand genom hela ”World record”. Från första låten, ”Love earth” med som jag misstänker Nils Lofgrens lättsamma pianoklink och slidegitarr, till den viskande finalen med ”This old planet”-reprisen är ”World record” ett anmärkningsvärt underhållande album.
   ”The world (is in trouble now)” och ”Break the chain”, i mitten på ”World record”, utmanar visserligen tålamodet med sitt hårt distade sound men det himmelskt vackra ljudet från tramporgeln i ”The longest day” och ”Walkin' on the road (to the future)” kompenserar allt. ”No more war, only love”, med underbar Crazy Horse-kör, är en oslagbar refreräng i den senare låten.
   Kort sagt är ”World record” Neil Youngs mest engagerande album sedan ”Living with war” (2006). 77-årige Neil går inte ens vilse med sin taggtrådsgitarr i den drygt 15 minuter långa ”Chevrolet”.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.