Blogginlägg

ÖREBRO LIVE #43: Ulf Lundell 1980

JAG HAR REDAN NOTERAT ETT ANTAL ULF LUNDELL-konserter på min 100-lista över favoritkonserter i Örebro, 1979, 1982, 1999 och 2002, men jag kan lova att det finns ytterligare ett flertal konsertupplevelser med den mannen på listan framöver.
   Ulf Lundell följde upp sitt ”bästa” album ”Längre inåt landet" med en höstturné 1980 som startade i Mora 10 oktober. Jag såg den följande konserten, 11 oktober i Konsertsalen i Västerås, och intervjuade Lundell då för att sedan uppleva båda Örebrokonserterna i Konserthuset 13 (som jag alltså recenserade) och 14 oktober. Turnén avslutades med en julkonsert på Göta Lejon i Stockholm 22 december.
   Musikerna var i stort sett identiska med de som medverkade på den Englandsinspelade skivan med några få undantag. Hasse Olsson (som bara spelar på en låt på skivan), keyboards/orgel, fick göra sin första (men inte sista) Lundell-turné, och gitarristen Janne Andersson (som ryckt in i lumpen) ersattes först av Arne Arvidsson (se affischen), mest känd som John Holms gitarrist, men som bara tre dagar innan turnén fick ge plats åt Lasse Lindbom Band-gitarristen Nane Kvillsäter.
   Övriga musiker på konserten var förutom Ulf Lundell, gitarr/munspel/sång, också Lasse Lindbom, bas/sång, Ingemar "Sture" Dunker, trummor, Mats Ronander, gitarr/munspel/sång, och Niklas Strömstedt, keyboards/piano/sång.

Bilder: Jan-Ola SjöbergMin vän Jan-Ola Sjöberg plåtade den här bilden, med både Lundell och Mats Ronander i fokus, på konserten. Ett fotografi (med Ronander bortretuscherad) som oväntat dök upp som omslagsbild till livealbumet ”Rockhead live: #2 Göta Lejon, Sthlm 21 okt. 1980”. I samband med recensionen har jag berättat den långa och märkliga historien hur bilden hamnade på omslaget.   

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/10 1980.

GLÄDJE OCH FRÖJD UTAN DIVALATER

ULF LUNDELL
Konserthuset, Örebro 13 oktober 1980

ULF LUNDELL PÅ SCEN IGEN. DET ÄR EN GIVEN succé redan före konserten. Läser man listan på alla utsålda konserter och med vilken fart de befintliga biljetterna försvann här i Örebro är det mesta vunnet redan från scratch bland publiken.
   Han fick under konserten för övrigt utstå en idoldyrkan som jag aldrig skådat maken till av en svensk artist.
   Lundells produktion börjar nu bli så omfattande och omfångsrik att han har haft ett styvt jobb att trimma ner antalet låtar som ändå uppgick till ca 25 stycken i en över två timmar lång konsert. Där han tillfredsställde de stora och breda massorna av hans fans.
   Då hade ändå många gamla kända Lundell-klassiker fått ge vika för nya och aktuella låtar från det genomgående så fina dubbelalbumet "Längre inåt landet". Skivan som just nu står i fokus och är den stora anledningen till den pågående turnén.
   Manskapet bakom Ulf var i stort intakt från senaste skivan. Janne Andersson, gitarristen, som nu tjänar landet i gröna kläder har ersatts av Nane Kvillsäter som vanligtvis ingår i Lasse Lindbom Band så någon svår acklimatisering har det inte varit.
   Så är hemmasonen Mats Ronander återbördad vid sidan av, inte bakom, Ulf. Mats är den auktoritet som möjligen saknades på förra turnén. Han spelade väldigt fin sologitarr, sjöng och på suveränt munspel har han ingen överman i landet.
   Samspelet mellan Mats och Ulf är helt unikt. De kan och känner varandra, det både hördes och syntes. I de mer rockiga låtarna, "Pulver" och "Distraherad" när Mats tog stegen fram till mikrofonen var öset fullkomligt och lyckan fulländad bland publiken.
   Ulf hade inte utvecklat idén från förra turnén med en helt akustisk avdelning. Närmare än det inledningsvis ensamma pianot eller orgel/piano-kompet i "Kärlekens hundar" kom han aldrig. Han använde dock själv akustisk gitarr på flera låtar, bland annat den uppmärksammade "Stackars Jack", i det övriga elektriska kompet.
   Lundell 80 på scen var rockigare och ösigare än på mycket länge. Det påminde och väckte minnen från den gamla goda Prisma-tiden när den spontana glädjen och rockmusiken stod högt i tak. För det var med glädje och fröjd som konserten genomfördes, lika uppenbar på som bakom scenen. Inga divalater där inte.
   Flera från skivorna lugna låtar var omarrangerade och presenterades i nya fräscha versioner. "Prärien igen" var rockigare och "När duellen är över" hade försetts med ett fantasieggande basarrangemang.
   Avslutningsvis stegrades stämningen och tempot och nådde rent omöjliga höjder. Det skedde via oemotståndliga rocklåtar som "Distraherad", "Då kommer jag och värmer dej", "Jag går på promenaden" och den låt som alla numera förknippar med Ulf Lundell, den ofrånkomliga "Sextisju sextisju". Då var kaoset fullkomligt, svetten stänkte och jag tyckte mig se att taket lyfte på sig något. En stunsigare och bättre version av klassikern tror jag mig aldrig ha upplevt tidigare.
   Man kan ha invändningar mot det rockiga låtvalet med viss saknad av den senaste skivans akustiska låtar, "Ryggen fri" och "Under askan". Men det Ulf Lundell och kompbandet presterade denna kväll var, i både omfång och kvalité, ändå oöverträffat i Sverige.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.