Blogginlägg

"Harvest time"

NEIL YOUNG
Harvest time
Directed by Bernard Shakey (Neil Young)
(Bio Roxy, 130 minuter)

IBLAND, ELLER VÄLDIGT OFTA, FÖRSTÅR MAN sig inte på vad som försiggår i Neil Youngs tankar. För bara några veckor sedan släppte han ett helt nyinspelat album, fantastiska ”World record”, och i torsdagskväll var det premiär på dokumentärfilmen om ett 50 år gammalt album, ”Harvest”. Nutid krockar med dåtid som det numera ofta gör i Neil Youngs värld där nyinspelat material varvas med arkivrensning med en sprudlande energi.
   Det som officiellt kallas ”Harvest”-albumets 50-årsjubileum är egentligen nästan 51 år (releasedatum 1 februari 1972) eller 52 år (inspelning januari-september 1971). Men det är i sammanhanget petimäter-anmärkningar ty ”Harvest” är ett av rockhistoriens mest hyllade album , måhända inte det bästa och inte ens Neil Youngs bästa i mina öron. Men det är ju en epokgörande skiva som gav en 26-årig amerikansk artist sitt första kommersiella genombrott, ”Harvest” toppade listorna 1972.
   På ett helt fullsatt Bio Roxy fick vi i torsdagskväll i en drygt två timmar lång dokumentär uppleva många olika inspelningsprocedurer som sedan resulterade i ”Harvest”. Vi fick se en då 25-årig(!) rockartist på väg att bli ordentligt etablerad i rockbranschen. Det var inte svårt att skönja Neil Youngs produktivitet och kreativitet i de uppenbart spontant inspelade filmsnuttarna. Det är ju otroligt intressant att Neil redan här, 1971, tyckte det var viktigt att dokumentera och låta sig filmas. Här uppstod första fröet till det som idag heter Shakey Pictures där regissören Bernard Shakey är Neil Youngs alter ego. Han får en fråga mot slutet av filmen om och när det här filmade materialet kommer att visas. ”Pretty soon”, svarar han men det tog alltså 51 år...
   Här får vi se en långhårig Neil Young i många olika sekvenser ty filmen speglar utmärkt hela hans liv där han som en röd tråd pendlat mellan det vackert akustiska och vildsinta elektriska.
   Förutom Neil Youngs nyfilmade introduktion, där han presenterar och förklarar dokumentärfilmen, är det uteslutande historiskt material som berättar händelseförloppet fram till det färdiga albumet. Kanske inte alltid kronologiskt men det är en autentisk story som utspelar sig både i en lada på landet på Neil Youngs ranch i Kalifornien, i en Nashville-studio, några körpålägg i New York och inspelningar med London Symphony Orchestra i Barking, östra London.
   De filmade inspelningarna i Neil Youngs lada, som inte ska förväxlas med Colorado-ladan där albumet ”Barn” spelades in häromåret, är dokumentärfilmens inledande ryggrad. Där Neil Young får fritt spelrum med sin elektriska gitarr tillsammans med för honom nya musikaliska kamrater, undeer gruppnamnet The Stray Gators, som redan efter tre dagars samarbete var en helt fungerande enhet. Där presenteras åtskilliga tagningar av ”Words (between the lines of age)” och ”Alabama” där filmaren placerad vid Jack Nitzsches piano zoomar in Neil med sin vita elgitarr. Fint fångat och man ser och hör att det här är musiker som gillar att spela tillsammans, inte överraskande utvecklas de strikta repetitionerna/inspelningarna också till händelserika jam.
   Annars tycker jag London-inspelningarna med London Symphony Orchestra tillhör filmens största höjdpunkter. Där en 25-årig amerikansk musiker med egna idéer möter strikta engelska klassiska musiker som, överraskande för mig, spelar in Neil Youngs piano och sång samtidigt som symfoniorkesterns stora stråkarrangemang, skrivet av Nitzsche, sköljer över ”A man needs a maid” och ”There's a world”. Som jag sagt, på ”Harvest” pendlar det mellan det vackra och det råa.
   Samtliga låtar på ”Harvest”, förutom ”The needle and the damage done”, får plats i dokumentären men ofta i andra musikaliska versioner. Vi bjuds även på Neils pianolåt ”Journey through the past” som inte fick plats på ”Harvest” men fick nytt liv live på turné året därpå och hamnade till slut på liveskivan ”Time fades away”.
   En lustig sekvens i filmen är när Neil möter en brådmogen 12-åring, Gil Gilliam, som spontant intervjuar en uppenbart inspirerad Neil som ställer motfrågor och får svar.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.