Blogginlägg

I min skivhylla: Fleetwood Mac

Postad: 2018-05-11 07:52
Kategori: I min skivhylla



FLEETWOOD MAC: Fleetwood Mac (Reprise MS 2225)

Release:
Juli 1975
Placering i skivhyllan: Hylla 4. Mellan Flash And The Pans "Flash and The Pan" (1979) och Fleetwood Macs "Rumours" (1977).

I MIN KATEGORI PÅ HÅKANS POP DÄR JAG godtyckligt plockar album ur skivhyllan har jag under de senaste veckorna försökt varva engelska och amerikanska skivor. Efter Graham Parker följde Jackson Browne och sedan kom John Lennon, Tom Petty & the Heartbreakers, Faces, Neil Young, The Records, Warren Zevon och George Harrison i den ordningen. Oavsett inspelningsplatser pendlade urvalet av skivor från båda sidor av Atlanten och när vi nu har nått säsongens sista skiva i kategorin kan jag med berått mod påstå att dagens album är en enda stor kompromiss.
   Den på 60-talet genuint brittiska gruppen Fleetwood Mac kunde efter åtskilliga medlemsförändringar på 70-talet erhålla en lika genuin USA-profil fast gruppen 1975 till 3/5-delar innehöll Englands-födda musiker och sångare. Hursomhelst stod gruppen nu på randen till världssuccé där skivutgivningen skulle resultera i mångmiljonupplagor, inte minst på den amerikanska marknaden.
   Om jag minns det rätt, det är trots allt 43 år sedan, var jag först tämligen svalt intresserad för det nya Fleetwood Mac i allmänhet och "Fleetwood Mac"-albumet i synnerhet. Det var nog först när "Rumours" kom 1977 som jag öppnade mina ögon och öron på allvar vilket i sin tur gjorde mig nyfiken på albumet innan som var den så kallade debuten för gruppens nya smått revolutionerande sättning.
   Fleetwood Macs väg fram från det engelska på 60-talet, med singlar som "Albatross", mästerverket "Man of the world" och "Oh well" som största utropstecken, till 1975 och nystarten är också intressant och händelserik fast på en lägre kommersiell nivå. Jag var inte bekant med albumen under de där tidiga 70-tals-åren och på singelmarknaden var bandet så gott som helt anonymt.
   70-talet inleddes tämligen turbulent för Fleetwood Mac. Först lämnade bandets förgrundsfigur och religiöst grubblande Peter Green bandet. Ursprungsmedlemmen Jeremy Spencer hittade Guds Barn och försvann över en natt och den unge gitarristen Danny Kirwan, nervvrak som också led av scenskräck, fick till slut sparken. Men bandet hade under tiden uppgraderats med nya medlemmar men var knappast någon homogen enhet.
   Christine McVie, gift med Fleetwood Macs basist John McVie sedan 1968, hade utökat bandet som pianist och sångerska sommaren 1970. Den amerikanske gitarristen och sångaren Bob Welch anslöt våren 1971 och året efter utökade bandet med sångaren Dave Walker från Savoy Brown och gitarristen Bob Weston från Long John Baldrys band. Men det var två förstärkningar som blev kortvariga och även Welch lämnade bandet sent 1974.
   Plötsligt var kärnan av Fleetwood Mac-medlemmar bara en trio, McVie, McVie och Fleetwood, som inte gav upp utan trodde på framtiden. När Mick Fleetwood hösten 1974 letade efter studio för inspelning av nästa album, dagens huvudtema, hittade han inte bara Sound City Studios i Los Angeles utan även teknikern Keith Olsen som också fungerade som producent. Olsen tipsade Fleetwood om den amerikanska duon Buckingham Nicks, gitarristen Lindsey Buckingham och sångerskan Stevie Nicks, vars album "Buckingham Nicks" (1973) han hade producerat. Olsen var än så länge en relativt färsk producent, album med Domenic Troiano och James Gang var då hans största prestation, men skulle snart bli en av USA:s mest kända producenter.

"FLEETWOOD MAC", SOM SLÄPPTES SOMMAREN 1975, var kommersiellt en slow starter och det var först efter ett flitigt turnerande, hösten 1976, som albumet kom att toppa USA-listan. Dessutom hade ju tre singlar från albumet under tiden klättrat på listorna och givetvis lockat nyfikenhet till albumet.
   Med gruppen förstärkt av Buckingham Nicks hade Fleetwood & Co inte bara fått två nya gruppmedlemmar utan också två framträdande sångare och utmärkta låtskrivare. Det blev uppenbart eftersom duon tog med sig flera egna låtar, "Rhiannon", "I'm so afraid" och "Monday morning", avsedda för duons planerade andra album som efter succén för nya Fleetwood Mac aldrig blev verklighet. Dessutom fick en låt, Nicks "Crystal", som fanns med på duons skiva en ny chans här.
   När jag lyssnar idag på gruppens skiva från 1975 uppfattar jag den som ganska soft och mjuk men också låtmässigt stark fast den kanske på samtliga punkter befinner sig en nivå under det album vi närmast kan jämföra den med, "Rumours". Tre röster, tre personligheter och tre låtskrivare, Christine McVie, Stevie Nicks och Lindsey Buckingham, som under årens lopp ytterst sällan har samarbetat vid skapandet av material till gruppen.
   De förutsättningarna har naturligtvis över tid också skapat interna stridigheter när två starka personligheter från USA:s västkust ska samsas med två engelska musiker och en kvinnlig sångerska, alla dessutom med bluesbakgrund. En helt aktuell händelse ger ett exempel på det inte helt naturliga samarbetet inom gruppen. För bara en månad sedan fick Buckingham nog, för andra gången i Fleetwood Mac-historien, och lämnade bandet.
   Nåväl, i februari 1975 när inspelningarna till "Fleetwood Mac" startade var Fleetwood Mac ett onekligen framtidssuget projekt med relativt starkt material i bagaget. Christine McVie, som hade bidragit med låtar på varje album med gruppen sedan 1970, hade alltid vägt upp bandets amerikanska slagsida. Här bäddas hennes "Warm ways" och "Over my head" in i smeksamma syntar och är oväntat lågprofilerade. Då är hennes "Say you love me" och "Sugar daddy" mer handfast rock med ett bestämt piano i kompet.
   Buckingham sätter sin personliga prägel på alla sina låtar redan första gången i det stora strålkastarljuset. Den snabba inledningslåten "Monday morning" är den perfekta starten på skivan, han får också förtroendet att sjunga Nicks låt "Crystal" och på hans "I'm so afraid", med sina fina gitarrer, kan man med lite fantasi tänka på Peter Greens Fleetwood Mac.
   Skivans största klassiska hit var skriven och sjungen av Stevie Nicks, "Rhiannon". Det där svävande och atmosfäriska soundet har ju blivit Nicks signum under alla år både i gruppen och på sina soloskivor. Hennes "Landslide" är inte långt efter i kvalité och personlighet.
   Det finns också plats för en cover på skivan, "Blue letter", som har en längre och mer intressant bakgrund än jag tidigare har förstått. Bakom låtskrivarnamnet "Curtis" döljer sig två personer, bröderna Rick och Michael Curtis, som var skivbolagskollegor med Buckingham Nicks runt 1973. Låten hamnade då i duons scenrepertoar och fanns med i bagaget när Buckingham och Nicks blev gruppmedlemmar. Däremot spelade inte Curtis-bröderna in låten förrän 1976 på ett album. Jag känner Rick och Mike mest som Crazy Horse -medlemmar 1972 på albumet "At Crooked Lake" där bröderna skrev mer än hälften av låtarna.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2018 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.