Tidigare blogginlägg

ÖREBRO LIVE #52: Lisa Miskovsky 2004

SÅ HÄR NÅGRA ÅR EFTER HÖJDPUNKTERNA i Lisa Miskovskys karriär kan man lite mer objektivt bedöma hennes framgångar. Hennes karriär är definitivt inte slut fast det allmänt är tämligen tyst om hennes namn men visst dök hon i våras upp i Melodifestivalen fast jag sedan länge har valt att inte titta på spektaklet. Lisas fantastiska framgångar 2003 och 2004 kommer aldrig tillbaka, så mycket är säkert. Hon fick ett massivt folkligt genombrott 2003 med albumet "Fallingwater" och hitlåten "Lady Stardust" där hjälp från låtskrivaren och producenten Jocke Berg hade en avgörande orsak.
   Hösten 2003 började hon turnera (Örebro, 14 december) lite blygsamt med bara en gitarrist och pianist men våren 2004 genomförde Lisa en lång turné, 19 konserter, med helt kompband. Men först tilldelades hon priset för Årets kvinnliga artist på Grammisgalan 2004 innan turnén startade i hennes hemstad Umeå i slutet på februari. Till Örebro kom hon direkt från Helsingborg.
   Konserten i Konserthuset arrangerades av Klubb Söndag som vanligtvis genomförde sina konserter på Strömpis i en lite mindre och mer intim miljö. Men när det drog ihop sig till mer publikdragande artistbesök hyrde klubben in sig vid ett par tillfällen i den större konsertlokalen.
   Konserten med Lisa i Konserthuset slog mig med häpnad på många sätt.
   Bandet som kompade Lisa var Jörgen Wall, trummor, Heikki Kiviaho, bas/akustisk gitarr/elgitarr, Robert Qwarforth, keyboards, och Fredrik Rönnqvist, gitarr.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/4 2004.

SOM ETT PERSONLIGT MÖTE MED ARTISTEN

LISA MISKOVSKY
Klubb Söndag/Konserthuset, Örebro 18 april 2004

NÅGRA VECKOR INNAN JUL STOD Lisa Miskovsky för en närmast magisk kväll på ett sedvanligt avskalat Klubb Söndag-arrangemang.
   Skeptikern eller realisten i mig sa att det kunde väl ändå aldrig bli så bra när elektriciteten kopplades på och ett helt proffsigt band skulle rama in den ljuvligt personliga Lisa Miskovsky.
   Men farhågorna var definitivt överdrivna. För det var mycket jag inte hade räknat med. Att fröken Miskovsky är en så naturlig människa att en konsert i händerna på henne blir ett personligt möte för varje konsertbesökare. Att bandet hon turnerar med är så skickligt att de kan gasa och bromsa på samma gång.
   Sedan kunde jag inte i min livligaste fantasi tänka mig en Örebropublik så älskvärd, inledningsvis avvaktat jublande för att mot slutet stå upp i alla bänkraderna långt upp på läktarna, att magin i luften lyfte hela upplevelsen.
   Det blev givetvis tyngre, mer energiskt och mer likt senaste skivan men också väldigt omväxlande i både tempo och arrangemang. Lite onödigt högtidligt i ett Konserthus men Lisa monterade raskt ned barriären mellan scen och publik och bjöd på sig själv i långa naturliga mellansnack.
   Lika naturligt och mänskligt tog hon sig igenom den ännu vassare spellistan. Som smögs igång med ”One dark night”, höjde tempot direkt med ”What if”, fortsatte med en av hitlåtarna från senaste skivan, gick ned i intensitet med ”Joan of Arc” för att sedan pumpa ut elektrisk energi i ”Midnight sun”.
   Så fortsatte kontrasterna avlösa varandra genom hela konserten med ett visst undantag för slutlåtarna, den där förhållandevis rockiga finalen med en som alltid skinande ”Lady Stardust”, ännu mer galet i Cure-covern ”Friday I’m in love” och den rasande Motown-skumpande ”Alright”, låten hon gjort som duett med Dennis Lyxzén, då det hoppades jämfota både på scen och i bänkraderna. Då visste jublet som sagt inga gränser.
   Och det fanns bara ett värdigt sätt att ta ned stämningen genom att avrunda med den himmelskt vackra ”Back to Stoneberry Road”.


Lisa Miskovskys låtar:
One dark night
What if
A brand new day
Joan of Arc
Midnight sun
Sweet dreams
Driving one of your cars
You dance just like me
Give a little bit
Sing to me
Restless heart
Lady Stardust
Friday I’m in love
Alright
Back to Stoneberry Road

/ Håkan

Jerry Lee Lewis (1935-2022)

Efter flera dagars rykten gick 50-tals-rock'n'roll-ikonen JERRY LEE LEWIS ur tiden i fredags. Han var en av de första och en av de största om än inte allra störst i min personliga sammanfattning av 50-talets bästa artister.
   Under Håkans Pop-säsongen 2018/19 gjorde jag genomgång av 50-talets bästa musik (finns att läsa under bloggkategorin ”50-talets bästa”) och rangordnade då alla artister och placerade Jerry Lee på en blygsam 8:e-placering. Konkurrensen var stenhård och både Buddy Holly, Elvis, Eddie Cochran, Little Richard, Chuck Berry och Fats Domino hamnade i mina öron högre upp på listan.
   I min presentation av 50-talsartisterna tog jag mig friheten att plocka ut en låt ur varje artists repertoar och valde gärna någon udda pärla som i mina öron överträffade låtarna bland de allmänt kända och ibland uttjatade hitsen. Mitt udda val av Jerry Lee Lewis-favorit blev ”End of the road” från 1956. Förvisso en parentes i Jerry Lees diskografi men ändå en riktigt bra låt fast den givetvis har kommit i skuggan av ikoniska låtar som ”Whole lot of shakin' going on”, ”Mean woman blues”, ”Great balls of fire”, ”High school confidential” och ”Let's talk about us”.
   Som vanligt när det gäller 50-talets rock'n'rollmusik har jag lärt mig allt i efterhand. Är man född 1952, som jag, är man lite för ung för att ha upplevt musikgenren på plats.
   Jag berättade hela Jerry Lees 50-tals-historia i samband med mitt ”50-talets bästa”-projekt och den är musikaliskt anmärkningsvärd med det vilda pianospelandet i en central roll.
   Utan att direkt äga några specifika Jerry Lee Lewis -skivor har jag naturligtvis lyssnat på hans musik genom alla år. Och 1973 fick jag chansen att lyssna igen på aktuell Jerry Lee-musik på dubbelalbumet ”The session”, inspelad i London med dåtidens hetaste musiker. Förutom några nyinspelade versioner av hans stora hits gör han åtskilliga covers på låtar som ”Bad moon rising”, ”Early morning rain” och några övriga 50-talslåtar. Raden av imponerande musiker är lång och på en låt, ”Whole lot of shakin' goin' on”, spelar både Rory Gallagher, Peter Frampton och Albert Lee!
   Av alla 50-talsikoner inom musik levde Jerry Lee Lewis längst av alla. ”Last man standing” (2005) är den passande titeln på min senaste Jerry Lee-skiva.
   Jag avslutade min Jerry Lee Lewis-artikel 1 april 2019 med ”83-årige Jerry Lee Lewis lever än idag” men i fredags 28 oktober 2022 tog hans liv slut.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #53: The Inmates 1988

THE INMATES BILDADES I NORRA LONDON 1977. En engelsk r&b-grupp som inte fullt lyckat försökte utmana Dr Feelgood men befann sig alltid en division under där de dock var det ledande namnet, tack vare det lite mer souligare stuket på arrangemangen, före grupper som Count Bishops och Cannibals.
   1988, när Inmates kom till Örebro, hade de gått igenom många år som innehöll både splittring och återförening. Bandet som skulle komma till Rockmagasinet var identiskt med originalbandet från 1977 och samma medlemmar som ett år tidigare, 20 juni 1987, spelade in liveplattan "Meet the Beatles" på La Villette i Paris. Var det tänkt men originalgitarristen Peter Gunn var tillfälligt utbytt till Gypie Mayo.
   Sångaren Bill Hurley ledde det flitigt turnerande Inmates fram till 1983 då han drabbades av nervöst sammanbrott och lämnade bandet. Som då under två år ersattes av sångaren i Eddie & the Hot Rods, Barrie Masters.
   Vägen tillbaka till Inmates var lång och händelserik för Hurley. Hoppade in i pubrockbandet Juice On The Loose och bildade The Blueberries (med folk från Wings, Dr Feelgood och Bishops). 1984 gästade han i JB's Allstars och tillsammans med det bandets sångare, Drew Barfield, bildade Hurley det kortvariga men mycket kultstämplade bandet Big Heat. Samtidigt startade Hurley rock'n'roll-coverbandet The Enforcers och mitt i händelsernas centrum gav Hurley ut sitt första soloalbum "Double agent" (utgiven tillsammans med Johnny Guitar från Bishops) innan han hittade tillbaka till Inmates.
   Jag har själv många personliga minnen från den här tiden då jag samma vecka i april/maj 1985 i London såg Hurley och Enforcers som förband till Fabulous Thunderbirds och några dagar senare Barrie Masters tillbaka i Eddie & the Hot Rods. Och i december samma år ett exklusivt gig med Big Heat på Half Moon i Putney.
   Men som sagt, all den här ökande aktiviteten runt Hurley ledde till återföreningen i Inmates och spelningen i Paris, som en del i 20-årsjubileet av "Sgt Pepper"-skivan, och sedan utgivningen av coverskivan med enbart Beatles-låtar som fick sin titel efter Beatles andra USA-album och den första på Capitol.
   På "Meet the Beatles" spelar alltså samma Inmates-sättning som på bandets albumdebut "First offence" (1979): Bill Hurley, sång, Peter Gunn, gitarr och sång, Tony Oliver, kompgitarr och sång, Ben Donnelly, bas, och Eddie (som hette Edwards i efternamn och även spelade i Vibrators), trummor.
   Men i Örebro ersattes Gunn alltså av Gypie Mayo som blev mest känd när han 1978 ersatte Wilko Johnson i Dr Feelgood och skrev "Milk and alcohol" tillsammans med Nick Lowe.
   2007 var det faktiskt långt framskridna planer på att Inmates skulle återkomma till Örebro men det sprack i sista stund. Här kan ni läsa min artikel inför konserten som aldrig blev av.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/5 1988.

UTSÖKT REPERTOAR OCH MYCKET HJÄRTA

THE INMATES
Kulturhuset/Rockmagasinet, Örebro 7 maj 1988

20 JUNI FÖRRA ÅRET STOD ENGELSKA GRUPPEN Inmates på Paris-scenen La Villette och spelade enbart Beatles-covers med albumet "Meet the Beatles" som följd. Live i Örebro på Kulturhuset i lördagskväll var repertoaren inte lika begränsad men ändå utsökt utvald.
   Med rötterna i traditionell rhythm & blues och lite soul spelade Inmates riskfri rockmusik med mycket hjärta och varm mänsklighet.
   Inmates kan vid ett lättare och flyktigare kontakt passera som en andra, tredje klassens Dr Feelgood men är betydligt bättre än så och äger en originalitet som står fri från nedvärderande jämförelser.
   Bandet hade sin "storhetstid" i början på 80-talet och det var originalmelodierna som skulle turnera nu. Men hastigt och även lustigt saknas Peter Gunn, den vänsterhänte gitarristen, men har ersatts av inte mindre intressante John Mayo.
   Mayo var den som ersatte Wilko Johnson i just Dr Feelgood och var under fyra år mer än ypperlig gitarrist i gruppen. Han skrev också åtskilliga låtar, bland annat "Milk and alcohol", till Feelgood under dessa år.
   Men störst i dagens Inmates var i flera avseenden den väldige sångaren Bill Hurley. Både till längd, röst och sympati är Hurley värd all respekt och beundran. Sjöng gudomligt och gav låtarna, vars arrangemang ibland kan bli likartade, en identitet.
   Kvällen startade i sann Beatles-anda med "Back in the USSR" och "Little child" och slutade med extralåten "I'm down" som även är en bonuslåt på cd-versionen av Inmates senaste album.
   Däremellan hann Hurley & Co med det mesta under sina hundra minuter på scen. Från egna storheter som "The walk", nya låten "Dangerous" och en läcker "Can I get a witness"-cover.
   Det rådde en varm, mänsklig stämning mellan scen och publik sent i lördagskväll då Inmates bjöd på sig själva och en dos rock'n'roll som vi sent ska glömma.

/ Håkan

Covers: Deep Purple

DEEP PURPLE: Turning to crime (Ear Music, 2021)

I ALLMÄNHET HAR HÅRDROCK ALDRIG VARIT min melodi men Deep Purple har jag naturligtvis följt genom åren, dock på distans. Har väl lyssnat lite slarvigt men jag har försökt att hålla mig uppdaterad om alla medlemsförändringar med intressanta sångare och musiker, exempelvis David Coverdale och Tommy Bolin, som har vandrat in och ut i det klassiska bandet.
   När jag ska friska upp mitt minne i ämnet märker jag att de senaste tjugo åren har varit en vit fläck i mitt medvetande. Men upptäcker nu, när jag får bandets coveralbum ”Turning to crime” i min hand, att bandets aktuella upplaga innehåller tre medlemmar som jag vill kalla originalmedlemmar från de klassiska åren 1970-73 och även 1984-89.
   Sångaren Ian Gillan kom tillbaka till bandet för andra gången 1992 och har varit bandet trogen sedan dess tillsammans med basisten Roger Glover och trummisen Ian Paice. ”Nye” gitarristen Steve Morse kom med redan 1994 (men lämnade bandet i våras...) och Don Airey på keyboards har varit medlem i tjugo år då Deep Purple-ikonen Jon Lord slutade.
   Så det var en otroligt rutinerad men gråhårig kvintett som förra året spelade in coverskivan ”Turning to crime”. Men det är inte så mycket fokus på själva bandet på den här skivan utan snarare låtmaterialet som är hämtat från 50-, 60- och 70-talet eller i ett fall ännu tidigare.
   Resultatet doftar förvånansvärt lite hårdrock. Det är väl egentligen bara Gillans wejlande som påminner om gamla tider, på resten av albumet uppträder Deep Purple som ett ganska traditionellt coverband. Speciellt på de äldsta låtarna ”Rockin’ Pneumonia And The Boogie Woogie Flu” och ”Let the good times roll” och där ett ganska traditionellt rock'n roll-piano tar stor plats medan Steve Morse-gitarren fått ett dämpat inflytande. Samma gäller albumets äldsta låt, en pubinfluerad ”The Battle Of New Orleans”, som Roger Glover unikt sjunger solo för första gången i Deep Purples drygt 50 år(!) långa karriär.
   Bandet har inte i första hand valt udda eller okända låtar, Bob Segers gamla ”Lucifer” är väl ett undantag, och plockat material från den konventionella pop- och rockbranschen. Sedan har de satsat all energi på att ge låtarna och arrangemangen ett uppdaterat sound utan att snegla mot klassisk hårdrock.
   Bandet sparkar sig loss rejält från säkerhetsbältet när de på inledningslåten tolkar Loves klassiker ”7 and 7 is”. En explosiv start på albumet som sätter nivån på en coverskiva som innehållsmässigt inte överraskar men låter hyfsat modern och stundtals intressant. Och med ett sound som håller ihop tajt fast skivan är pandemianpassat inspelad på distans.
   Ett bevis på att gruppen tagit coverkonceptet på allvar är tolkningen av Mitch Ryders ”Jenny take a ride!”. Precis som på originalet inkluderar de ”See see rider” och ”Jenny, Jenny” utan att nämna titlar vid namn.
   ”Turning to crime” är ett klart underhållande album där både blås, tjejkörer, fiol och dragspel vässat Bob Ezrin-produktionen. Men skivans avslutning är lite fadd, ett nästan åtta minuter långt och huvudsakligen instrumentalt medley dolt bakom samlingstiteln "Caught in the act". Versionen av ”Gimme Some Lovin'” är ett absolut bottennapp.


1) 7 And 7 Is (Arthur Lee)
1966. Singel med Love.
2) Rockin’ Pneumonia And The Boogie Woogie Flu (Huey “Piano” Smith)
1957. Singel med Huey “Piano” Smith & his Clowns.
3) Oh Well (Peter Green)
1969. Singel med Fleetwood Mac
4) Jenny Take A Ride! (Bob Crewe/Enotris Johnson/Richard Penniman)
1965. Singer med Mitch Ryder & The Detroit Wheels.
5) Watching The River Flow (Bob Dylan)
1971. Singel med låtskrivaren.
6) Let The Good Times Roll (Fleecy Moore/Sam Theard)
1946. Singel med Louis Jordan and His Tympany Five.
7) Dixie Chicken (Fred Martin/Lowell George)
1973. Från albumet med samma namn med Little Feat.
8) Shapes Of Things (James McCarty/Keith Relf/Paul Samwell-Smith)
1966. Singer med Yardbirds.
9) The Battle Of New Orleans (Jimmy Driftwood)
1959. Singel med Johnny Horton.
10) Lucifer (Bob Seger)
1970 Singel med The Bob Seger System.
11) White Room (Jack Bruce/Pete Brown)
1968. Singel med Cream
12) Caught In The Act [Medley: Going Down (Don Nix)/Green Onions (Stephen Cropper/Lewie Steinberg/Al Jackson Jr/Booker T. Jones)/Hot 'Lanta (Gregg Allman/Howard Allman/Richard Betts/Claude Trucks/Raymond Oakley/Johnny Johanson)/Dazed And Confused (Jimmy Page/Robert Plant)/Gimme Some Lovin' (Stephen Winwood/Muff Winwood/Spencer Davis)
1972/1962/1971/1967/1966. Singel med låtskrivaren/Singel med Booker T & the MG's/Från albumet "At Fillmore East" med The Allman Brothers Band/Från albumet "The Above Ground Sound of Jake Holmes" med Jake Holmes/Singel med The Spencer Davis Group.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #54: Lars Winnerbäck 2006

I VANLIG ORDNING Ä'R DET ALLTID NÅGON NYSS utgiven skiva som lockar ut artisten eller bandet på turné. I Lars Winnerbäcks fall var det sommaren 2006 ett samlingsalbum, ”Efter nattens bränder” med låtar från 1996-2006, som skulle marknadsföras. Succén var gränslös och Winnerbäck slog alla rekord den här sommaren.
   6 juli var det turnépremiär i Linköping och inte förrän 11 augusti, turnéns näst sista spelning, kom Winnerbäcks turnésällskap till Örebro och Brunnsparken och presenterade en konsert inför 5000 personer i publiken. Finalen på hela turnén inträffade på Zinkensdamms idrottsplats på söder i Stockholm inför en publik på 18 000 personer.
   2006 var sista året Lars Winnerbäck turnerade med sitt band Hovet som hade kompat honom sedan 2001: Josef Zackrisson, bas/sång. Johan Persson, gitarr/munspel/sång, Staffan Andersson, gitarr, Jens Back, keyboards/saxofon/sång, Magnus ”Norpan” Eriksson, trummor, Idde Schultz, gitarr/sång, och Anna Stadling, sång.
   Christian Kjellvander var artisten som inledde konsertkvällen med Winnerbäck på hela turnén.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/8 2006.

EN HIMMELSK AFTON I BRUNNSPARKEN

LARS WINNERBÄCK & HOVET
Brunnsparken, Örebro 11/8 2006

LARS WINNERBÄCK ÄR TRYGGHETEN PERSONIFIERAD. Det känns som jag upprepar mig men i denna oroliga värld så kanske vi behöver artister som lugnt och beskedligt är sig själva utan att utmana eller spektakulärt förställa sig i en showbusiness-bransch där det blir allt tuffare att synas och höras.
   Dessutom var jag för kvällen väldigt sugen på att bli trygg och lugn i sinnet. Efter att ha klarat sig från Londons flygkaos med några timmars marginal, sedan mellanlandat i Göteborg och uppleva den ljuvligt spruckna men också på gränsen nervigt balanserande Henrik Berggren så var Lars Winnerbäcks folkliga men alltmer personligt säregna poprock en perfekt mjuklandning.
   Jag har aldrig sett Lars med band så säkra, så omväxlat varierade och så in i detalj suveräna. Han har under de senaste åren växt både som artist och människa. I fredagskväll tog han ut svängarna mer än någonsin. Nu vågade han göra paus i musiken, ägna tid åt att prata med publiken, djärvt arrangera om många favoriter, gå ner på riktigt lågmäld nivå (”Du hade tid”) och även handlöst slänga sig ut i fartblinda rocklåtar som ”Jag vill gå hem med dig” och ”Solen i ögonen”.
   Konserten i Brunnsparken, inför nästan 5000 personer som ofta kändes som det dubbla, hade många crescendon denna kväll må jag säga.
   Efter den mustiga inledningen med fioler och svensk folkmusik på hög volym ur högtalarna så blev inledningen i den ljusa sommarkvällen, som så ofta sker när förväntningarna är på topp, en aning blek och ljummen. Winnerbäcks röst var svag och hes, trodde ett tag att den långa turnén hade krävt sin tribut, och det var stundtals svårt att höra texterna.

KANSKE VAR DET NÅGOT MIXNINGSPROBLEM som åtgärdades för från och med den mäktiga och lätt obskyra b-sideslåten ”Lång dag”, kryddad med både dragspel och elgitarrsolo, förvandlades konserten till en aveny av fullkomligt älskvärd svensk poprock. I ett fallande mörker som gjorde fokus på scen allt starkare.
   Kompbandet Hovet har genom åren gått från klarhet till klarhet och står nu på tronen som ett fantastiskt musikaliskt fullfjädrat gäng musiker och sångare där väloljad skicklighet möter smidig personlighet.
   Tänk bara på den fullständigt bedårande insatsen de gjorde i den våghalsigt omarrangerade men suggestivt majestätiska ”Kom ihåg mig” när alla utom trummisen och pianisten gick fram och sjöng vid mikrofonen.
   Plus alla flexibla lösningar inom bandet när Johan Persson naturligt byter mellan rockig elgitarr, munspel och dragspel, Jens Back hanterar alla tänkbara klaviaturinstrument, inklusive dragspel, men också saxofon och Staffan Andersson är lika säker på mandolin som elgitarr. Det var inte utan att tanken gick till ett annat flexibelt band, The Band, flera gånger den här kvällen.
   Men det är ju i den enastående raden av Lars Winnerbäcks starka låtar som Hovet får möjligheter och utrymme att göra sig själv rättvisa. Vi kanske inte i denna lyckliga stund ska påminna om bandets egen mediokra karriär…
   Vi fick uppleva en riktigt stor konsertkväll där låtordningen böljade fantastiskt naturligt upp och ned. Från den tempoladdade inledningen via ett fantastiskt fint dämpat mellanparti med ”Elegi” och ”Kom änglar” som toppar till en makalös rockig spurt innan det var dags för alla extralåtar, när Winnerbäck kom in tre gånger, där toppnoteringarna duggade tätt.
   Det var som sagt en himmelsk afton i Brunnsparken, inte minst tack vare en fanatisk och hängiven publik, och en av de absolut bästa konserterna jag har upplevt under mina drygt 30 år på den platsen.

Lars Winnerbäcks låtar:
Min älskling har ett hjärta av snö
Sen du var här
Nånting större
Lång dag
För dig
Kom
Söndag 13.3.99
Stort liv
Dunkla rum
Elden
Inte för kärleks skull
Du hade tid
Elegi
Kom änglar
Jag vill gå hem med dig
Söndermarken

Extralåtar
Åt samma håll
Stockholm kyss
Solen i ögonen

Extra extralåtar
Över gränsen
Kom ihåg mig

Extraextra extralåt
Hugger i sten

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #55: Ulf Lundell 1979

"RIPP RAPP" HETTE ALBUMET SOM SKULLE MARKNADSFÖRAS under höstturnén 1979. Lundells femte album, första skivan som producerades av trion Lundell/Lasse Lindbom/Kjell Andersson, hade släppts i september 1979 och var tillägnad dottern Sanna. Konserthuset visade sig vara en perfekt lokal för en konsert som innehöll både sedvanlig rock och akustiska inslag.
   Stora delar av Lasse Lindbom Band kompade men Ulf ensam på scenen med en akustisk 12-strängad gitarr, munspel och en lätt lindad handled i en omarrangerad "Som en syster" sitter kvar på näthinnan än i dag.
   LLB-musikerna i bandet var förutom Lindbom, bas/sång, också Ingemar "Sture" Dunker, trummor, och Niklas Strömstedt, keyboards/sång. Plus gitarristerna Yngve Hammervald och Janne Andersson. Hammervald spelade annars i Tomas Ledins band och Andersson kom ur Stockholms punkgeneration. 1977 spelade han i Mandarines som fick göra en uppmärksammad ep på EMI. Två år senare spelade han med The Pain, en punkenergisk kvintett som också fick göra några singlar och spelade förband till The Police på Music Palais i Stockholm 1979.
   Turnén inleddes med en spelning på Måndagsbörsen 1 oktober, två dagar senare sker den riktiga turnépremiären i Värnamo och redan där hade Ulf en lindad hand (en spricka i högerhanden) som fanns kvar när turnésällskapet kom till Örebro drygt två veckor senare.
   På den här tiden var det inte så krångligt att intervjua artister så jag och fotograf Sven Persson träffade en tämligen avslappnad Ulf i omklädningsrummet innan konserten en våning upp på Konserthuset i Örebro.

Foto: Sven Persson/NA
Foto: Håkan Bergman
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/10 1979.

HAR LYCKATS FÅNGA EN HEL GENERATION

ULF LUNDELL
Konserthuset, Örebro 18 oktober 1979
Konsertlängd: 110 min

DEN ULF LUNDELL SOM JAG SÅG I AKTION på scen var delvis mycket olik den jag träffade i logen före konserten. Den tysta nästan inbundna människan blir en öppen, glad och generös artist. Gav allt och lite till.
   Ulf Lundell har som få lyckats fånga en hel generation med sin poesi, sång och sagolika rockmusik. Publiken kunde hans låtar och ibland blev det lite krävande. Ballader blev dränkta av talkörer och spridda rop. Folk har svårt att acceptera honom som fullfjädrad artist inom alla områden.
   Men det var som rockartist han hade de största förtjänsterna på scen. Han svettades och levde med i de vildaste låtarna och for stundtals över scenen som de stora idolerna. Och de handplockade musikerna gjorde sitt för att göra bilden fullständig. Janne Andersson var den visuella gitarristen med sin Flying V medan Yngve Hammervald har gått i Lasse Wellanders skola och klämde fram sina andäktiga solon helt stilla. Det lät bra och det blev en enastående grund att vila framträdandet på.
   Lundell varierade materialet mer nu än tidigare. Var inte rädd att plocka fram den den akustiska gitarren, munspelet och ensam framföra bland annat en omarrangerad "Som en syster", en av kvällens många höjdpunkter.
   Annars är det svårt att finna någon motsvarighet inom det här landets gränser till de rockvibrationer som framhävdes mot slutet i "Sextiosju sextiosju" och "Stockholm city" med de obligatoriska rocklåtarna "Johnny B Goode" och "Route 66" som final. Effektiv rock när den är som bäst.


Setlist (tack Mikael Löwengren!):
1. Det var en man som stal en dröm (akustiskt)
2. På fri fot
3. Håll mej!... åh, ingenting
4. Mitt i nattens djungel ställd
5. Då kommer jag och värmer dej
6. Kitsch
7. Rom i regnet
8. Den unge barbaren
9. Taxi
10. Som en syster (akustiskt)
11. och går en stund på jorden
12. Snön faller och vi med den
13. Hav utan hamnar
14. Stockholms City
15. (Oh la la) jag vill ha dej
16. Sextisju, sextisju

Extralåtar:
17. Jag vill ha ett lejon
18. jag går på promenaden

Extra extralåtar:
19. Johnny B Goode
20. Route 66

/ Håkan

”Wisdom of the ancient ones”

”Wisdom of the ancient ones”
ANDERS F RÖNNBLOM & BRAVADO BRAVADO
(F-Records)

ANDERS F:S SENASTE UTGÅVA, det helt aktuella albumet ”Wisdom of the ancient ones”, är resultatet av många förändringar och ständigt ändrade planer. I ursprungsplanen 2021 fanns återföreningsprojektet med gruppen Bravado Bravado, Anders lågmälda och för svenska förhållanden altcountryinspirerade band som existerade runt 1989/1990, men det kom en pandemi emellan och förstörde alla förutsättningar och möjligheter. Spelningar ställdes in och inspelningar flyttades fram och har nu blivit ett album som förenar de planerade Bravado-låtarna med helt färska och aktuella Anders F-låtar.
   Beordrad vila och stillsamhet efter en liten operation har jag ägnat ovanligt många timmar och dagar till det här albumet. En skiva förpackad i ett mörkdystert omslag (kanske ett tidens tecken?) men underbart dokumenterad i text och information. Om vi inte visste det innan är Anders F en låtskrivare som har hållit den kreativa ådran levande under hela sin karriär. Det bevisar, om inte annat, innehållet på det här albumet med låtmaterial som ursprungligen började skapas redan 1982 fram till i våras strax innan inspelningarna.
   Det samlade materialet har sedan de skrevs omarbetats, ändrat titlar och innehåll och sedan fullbordats nyligen, och blivit ett starkt album med en aktuell nyans. Med fötterna på jorden har 76-årige Anders F inte tappat någonting av sin engagerande inspiration och produktiva kreativitet med det sedvanliga flödet av texter som ständigt befinner sig mellan verklighet och poetisk fantasi.
   Huvudrollen på det här albumet spelar de sex inledande Bravado-låtarna där Jesper Lindberg, pedal steel, banjo med mera, Fabian Månsson, gitarr, Björn Rothstein, trummor, och Björn Aggemyr, bas, kompar på varje spår.
   De låtarna är inspelade i Nacksvings klassiska studio i Göteborg, en 75-årspresent till Anders F som inkluderade producenten Johan Johansson. Vilket påminner mig om att han 2016 ”råkade ut” för en liknande födelsedagsgratulation när alla hans fans skramlade ihop till en dag i Atlantisstudion och resulterade i ep:n ”Historien ligger framför oss”.
   Skivans övriga åtta låtar är mer aktuella men ändå hämtade från Anders F:s till synes gränslöst stora låtarkiv, ofta inspelade i något mindre och lite annorlunda sättningar. Där fem låtar egentligen var avsedda ett senare projekt men det fasansfulla kriget i Ukraina gav materialet aktualitet.
   Som sagt, det spelar ingen roll om Anders F:s texter är verklighetstrogna eller ren fantasi. Alltid lika underhållande och intressanta.
   De flesta lyssnarna av Anders F kanske vill kanske placera honom i den lilla genren textburen musik men han har med åren blivit alltmer musikaliskt spännande. Här får vi många exempel på det.
   Bland Bravado Bravado-materialet är det ”Sång till Jerry Garcia” och ”Den öppna höjden” som står ut. Men den Rickenbacker.blänkande ”Sammetsmorgondis” är kanske albumets tydligaste hit.
   Anders F skojar ibland med både svenska och engelska texter och i titellåten lyckas hans ganska genialt att blanda språken.
   Han är inte alltid så melodiskt tydlig i sin skivproduktion. Det finns ibland underliggande ambitioner att Anders F börjar pratsjunga några strofer medan melodierna svävar ut i ett mer eller mindre töcken med starka David Crosby-influerade känslor. I ”Ren som snö” blir det väldigt tydligt men det finns på albumet också många exempel på det motsatta.
   Den banjoskumpande ”Runt elden” höjer sig över mängden och ”Rio Grande” är otroligt vacker med dragspel och ett härligt samspel mellan två slidegitarrer och en pedal steel som energisk höjdpunkt.

/ Håkan

Covers: JD McPherson

JD McPHERSON: The warm covers EP (New West 2014)
JD McPHERSON: The warm covers EP, vol 2 (New West 2022

DET ÄR EN ÖVERRASKANDE BRED blandning låtar från olika tidsperioder som JD McPherson samlade på sina båda ep-skivor som gavs ut med åtta års mellanrum som jag härmed synar närmare samtidigt. JD är ju i grund och botten en rock'n roll-anpassad artist som passar bättre in i 50-talets musikbild. Till sina ep-skivor har han valt både traditionellt gamla låtar och överraskande mer färskt material från 80- och 00-talet.
   Även tempomässigt är det en förvånansvärt omväxlande bredd på låtarna men balladerna tenderar gärna att bli en aning energiska i JD:s mun. Som exempelvis Nick Lowes ”Rome wasn't built in a day”, från JD:s första ep, som i original är akustisk men här blir rena soullåten med en elektrisk gitarr som ledmotiv. Låten innan, ”Steal away”, har också ett ståtligt och klassiskt sound.
   Sedan är det givetvis intressant att JD har letat fram en majoritet av låtar som inte är allmänt kända. Bara en bråkdel av låtarna här, ovannämnda ”Rome...”, ”I wish you would” (Yardbirds första singel) och David Bowie/Iggy Pops ”Lust for life” var bekanta i mitt medvetande innan jag lyssnade på de här ep-skivorna.
   Oavsett rötterna till låtarna är det ett genomgående 50-talsinfluerat sound med JD McPherson som har den där påträngande rock'n roll-rösten i som jag gärna vill jämföra med Larry Williams och befinna sig långt från det kommersiellt anpassade.
   JD låter verkligen rebellisk i ”Just around the corner” och i den här genomgående rock'n roll-osande härligheten lyckas JD göra rockabilly av Bowies ”Lust for life”. Då är det mer väntat att han hittat ”Let's rock” som på pappret inte är en 50-talslåt, originalet gavs officiellt ut 1987, men Speciality-artisten Art Neville spelade in låten 1958. Vilket är ett sammanträffande som gör honom tidmsässigt gemensam med just Larry Williams.
   JD McPhersons ep-skivor gör mig också nyfiken på grupper som The Alabama Band och Pixies.

FOTNOT: Det finns långt framskridna planer att nästa år släppa de här ep-låtarna, plus bonusspår, på ett album.   


The warm covers EP
1. I Wish You Would (Billy Boy Arnold) 2:42
1955. Singel med Billy Boy.
2. Steal Away (Jimmy Hughes) 3:05
1964. Singel med låtskrivaren.
3. Rome Wasn't Built In A Day (Nick Lowe) 2:58
2007. Från albumet "At my age" med låtskrivaren.
4. Why Lady Why (Richard Edward Scott/Teddy Gentry) 3:02
1979. Från albumet "The Alabama Band #3" med The Alabama Band.

The warm covers EP, vol 2:
1. Just Around the Corner (Al Downing) (2:55)
1958. B-sida på singel ("Miss Lucy") med Big Al Downing.
2. Lust for Life/Sixteen (David Bowie/Iggy Pop-Iggy Pop) (3:27)
1977. Från albumet "Lust for life" med Iggy Pop.
3. Let's Rock (Art Neville) (2:27)
1987. Singel med låtskrivaren.
4.Manta Ray (Charles Thompson) (2:19)
1989. B-sida på singel ("Monkey gone to heaven") med Pixies.
5. It's Raining (Naomi Neville) (2:38)
1962. B-sida ("I did my part") på singel med Irma Thomas.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #56: Anna Ternheim 2012

ANNA TERNHEIMS FJÄRDE ALBUM, ”The night visitor”, är i mina öron hennes allra bästa album i en häpnadsväckande stark karriär. Arrangemang och sound (eller brist på sound…) är kanske inte lika vågat eller äventyrligt överraskande som på Annas tidigare skivor men slutresultatet är lika magiskt och personligt tilldragande som aldrig förr. Här tog Anna Ternheim ett steg tillbaka musikaliskt för att ta två stora steg framåt som artist.
   Det albumet, som släpptes i oktober 2011, gav också näring till turnén. Skivan hade Anna spelat in i Nashville med ett gäng rutinerade gubbar och musiker med producenten Dave Ferguson i spetsen. Men på turnén, som hon genomförde från januari 2012, var det bara Ferguson som följde med.
   Turnén inleddes i Göteborg men fortsatte direkt till Norge för vatt sedan återvända till Sverige, Stockholm (tre spelningar på Rival), Västerås (där jag för övrigt var på plats), Norrköping, Karlskrona och Malmö. Efter ytterligare en sväng utomlands till Tyskland, Frankrike och Schweiz innan hon återkom till Sverige och efter flera spelningar kom till Örebro i mars.




En förkortad version av den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/3 2012.

NÄRHET OCH GUDOMLIG SÅNG RAKT UT I KONSERTLOKALEN

ANNA TERNHEIM
Conventum, Örebro 8 mars 2012
Konsertlängd: 19:35-21:06 (91 min)
Min plats: Rad 11, plats 663, ca 25 meter från scenen.

DET ÄR ONEKLIGEN EN UDDA OCH okonventionell show som Anna Ternheim har åkt runt med sedan i slutet av januari. En resa som också inkluderat Europa. Show är väl i sammanhanget en alldeles för grotesk beskrivning ty en mer lågmäld, en mer spontan och en mer personlig konsert än det Anna levererade på torsdagskvällen går knappast att uppleva idag.
   Det var egentligen bara den gigantiska kongresshallen på Conventum, inklusive det inledande hårda nästan distade ljudet, som var torsdagskvällens utmaning. Och även där gick Anna Ternheim hem med segern.
   Inte ens de små tekniska problemen kunde få Anna och hennes scenpartner, den 50-årige amerikanen Dave Ferguson, på fall eller ens tappa fattningen. Konsertens genomgående mycket spontana ton övervann även det problemet och resulterade i en fin ”Walking aimlessly” som följdes av en alldeles underbar duettversion av balladen och numera klassikern "The longer the waiting (the sweeter the kiss)" trots Fergusons påtagliga problem med hörlurarna.
   Men konserten handlade naturligtvis inte huvudsakligen om ljudproblem. Långtifrån. Den vardagsrumsmöblerade scenen med sitt extremt sparsamma ljus med golvlampor, en brinnande kandelaber, ett par skinnfåtöljer, en kyrkliknande psalmtavla lovade väldigt mycket och konserten resulterade också i känslan att ha blivit inbjuden till Anna Ternheims vardagsrum. Både i mellansnacken, som var långtifrån förprogrammerade, och de andlöst avskalade arrangemangen som fick oss i publiken att också hålla andan och nästan bli vördnadsfullt tystlåtna. Jag hörde vid upprepade tillfällen en nål falla.
   I sedvanlig ordning var det en extremt uppgraderad repertoar som Anna bjöd på i en och en halv timme. Där senaste skivan, den underbara "The night visitor", stod i fokus och ska också göra det med alla sina fantastiska låtar. Där mina favoritlåtar ständigt skiftar och på torsdagskvällen tog "God don't know", med hjälp av Daves läckra mandolin, ett oväntat steg närmare hjärtat-
   De nya aktuella låtarna var faktiskt så starka och övertygande att jag vid flera tillfällen tänkte att jag inte saknade en enda gammal låt. Tills jag överbevisades av den inledande extralåten "My secret" där Anna tog ut svängarna rejält och elegant byggde ihop den med den lika gamla "Better be" och det resulterade i ren och skär magi. Innan "Black light shines" avslutade konserten med närhet, Anna och Dave tajt ihop, och gudomlig sång rakt ut i konsertlokalen utan mikrofon. Det var på det viset en väldigt bra konsert blev historisk.
   Och nu, nästan på dagen åtta år efter scendebuten i Örebro, kan Anna lägga "problemet" med den efterhängsna coverlåten bakom sig. Hennes alltid underbart personliga tolkning av Broder Daniels ”Shoreline” har under åren nästan förföljt henne när publiken jublat mest åt den och inte hennes egna låtar. I Örebro i torsdags fick "The longer the waiting" de inledande applåderna medan "Shoreline" var decimerad till en låt i mängden.
   Så kan jag med skammens rodnad meddela att Anna Ternheim aldrig skrivit en låt med titeln ”Leaving on a mayday” fast jag vid upprepade tillfällen skrivit det och jag lyckades nyligen även avfärda en tillrättavisande kommentar. Låten heter ”Let it rain” och ska så göra - även på de här sidorna. Ursäkta sinnesförvirringen.

1. Solitary Move
2. What Remains?
3. Wedding Song
4. Shoreline
5. I'll Follow You Tonight
6. Walking Aimlessly
7. The Longer the Waiting (The Sweeter the Kiss)
8. All Shadows
9. Ghost of a Man
10. God Don't Know
11. Lorelie-Marie
12. Baby Is Gone
13. Coming To The Dance
14. Let It Rain
15. Bow Your Head

Extralåtar:
16/17. My Secret/Better Be
18. Black Light Shines

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #57: Jeremias Session Band 2008

JEREMIAS I TRÖSTLÖSA (LEVI RICKSON) OCH hans texter hade av en händelse ramlat ned i Staffan Ernestams knä tidigt 2007. När Staffan läste hans samlade dikter fick han omedelbart lust att skriva musik till texterna och det skulle så småningom resultera i bandet Jeremias Session Band, konserter och ett par album.
   Konsertpremiären ägde rum i en liten lokal inomhus på Örebro Slott i mars 2007. Mindre än ett år efter Jeremias Session Bands tämligen anspråkslösa premiär gjorde ett ännu större band, med exklusiva gästartister som Mats Ronander och Lasse Wellander, en turné runt Örebro län med final i Stadsparken.
   När miniturnén nådde Örebro och publikhavet framför Stadsparkens scen hade jag redan två dagar innan upplevt det fantastiska samspelet i det mäktigt stora bandet i Nora Folkets Park. Och i den fina augustikvällen i Örebro blev det en ännu större musikalisk succé.
   I maj 2008 hade Staffan Ernestam och hans band släppt sitt första album, ”Trastland”, vars låtar blev en majoritet av konsertrepertoaren på de fina sommarkonserterna.
   Förutom Ernestam, Ronander och Wellander var bandet Karin Wistrand, sång, Clas Olofsson, gitarr/lapsteel, Niclas Ekholm, percussion/sång, Fredrik Landh, bas/sång, Niclas Bäcklund, saxofon/gitarr, Martin Landh, orgel, Peter Nygren, piano/sång, Mikael Dahlén, trummor, Olle Unenge, gitarr/banjo/sång, Jeanette Andersson, fiol, och Ingvar Karlsson, dragspel.


Foto: Anders ErkmanKarin Wistrand och Staffan Ernestam samsas om mikrofonen i Jeremias Session Band.


En förkortad version av den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/8 2008.

GRÄNSLÖST JUBEL FÖR JEREMIAS SESSION BAND

JEREMIAS SESSION BAND
Stadsparken, Örebro 30 augusti 2008
Konsertlängd: 19.30-21.21 (111 minuter)
Min plats: 40 meter från scenen, nästan rakt till höger.

FRAMGÅNG FÖDER FRAMGÅNG BRUKAR DET HETA. Men framgång föder också ökade krav, större förväntningar och mycket mer att leva upp till. Och i fallet Jeremias Session Band, som på drygt ett år gått från engagerat hobbyprojekt till skiva av kvalité och konsert av större dignitet, känns det nu uppenbart proffsigt på ett helt annat och seriöst plan än förra året. Där det på lördagskvällen på hemmaplan i Örebro i Stadsparken skulle bevisas hur den framgångsrika skivan skulle fungera live.
   Dessutom var det dubbla förväntningar för i fredagskväll i Nora Folkets Park, som i sammanhanget måste räknas som en andra hemmaplan, var det fullpackat och succé och en tår i var och vartannat öga under Mats Ronanders uppvisning i ”Bergslagsstad”. En emotionell upplevelse som på förhand kändes svår att överträffa i Örebro.
   Nu var det kanske inte så många i Örebro som under lördagskvällen kunde göra just den jämförelsen och jag väljer därför att ensidigt bedöma Stadsparken-konserten.
   Tämligen omedelbart stod det klart att det här inte var ett band som bara ville upprepa fjolårets relativa succékonsert eller strikt reprisera låtarna från skivan i något mer energiska arrangemang.
   Efter de sex första låtar hade de framfört tre låtar som inte finns med på skivan och jag tror publiken, uppskattningsvis runt tusen personer, på sina håll blev lite otåliga, oroliga och pratsamma när de inledningsvis saknade välkänt klingande material. Det var nästan som på andra Bruce Springsteen-konserten, givetvis inga jämförelser i övrigt, i somras då han vände upp och ned på hela setlistan.
   Det blev genast överraskande och oförutsägbart redan från start med potentiella låtar som ”Höstkväll”, ”Skuggorna” och ”Eko”, men som i vanliga öron var okända,. En spännande repertoar som helt spräckte planerna på en envis promotion av nya skivan med en helt förväntad låtlista. Inget publikvänligt insmickrande där inte.

DÄREMOT VAR DET ÅTERIGEN INTE speciellt överraskande att Karin Wistrand är en så tekniskt fullfjädrad sångerska att alla andra, med viss reservation för mycket duktige Niclas Ekholm, på scenen hamnade i skuggan under lördagskvällen.
   Efter den öppningen kom sedan de renommerade gästartisterna Mats Ronander och Lasse Wellander in på scenen som då blev tämligen överbefolkad. Från tolv till fjorton personer. Ett helt fantastiskt manskap som måste vara en ljudmixares mardröm men som ändå resulterade i ännu ett soundmässigt exemplariskt men lite underdimensionerat ljud.
   Det är klart att man i bandets sound kan identifiera musikaliska rötter i namn som Bruce Springsteen och Jackson Browne, i de rockigare låtarna, men också Little Feat när det doftade Louisiana om slidegitarrer och hårt markerade rytmer. Bandet bakom Staffan Ernestam och Karin Wistrand uppträdde på gränsen mellan rullande rutinerad rockmaskin och ett ödmjukt och lyhört kompband. Oerhört sympatiska anletsdrag från ett gäng musiker.
   Ronanders soulfyllda munspel i ”Ett märkvärdigt trä” är inslag jag saknar på hans egna konserter. Och när sedan Lasse Wellander gjorde en blygsam entré, med en vardaglig glimt i ögat, och förstärkte ofattbart starka ”Bergslagsstad”, med Ronander vid mikrofonen, nådde den här konserten en av sina höjdpunkter.
   Lasse fick sedan sin presentation, med kärleksfulla ord av Mats, och fick dra sin instrumentala 70-talsklassiker ”Lingonskogen” där han visade sig ha kvar sin fingerfärdiga spelstil på elgitarren. Medan han anspråkslöst skakade lite på huvudet när jublet stegrade sig i publiken. Det var ren och skär rockhistoria som stod där på scenen sida vid sida, Wellander & Ronander (som 1978 faktiskt gjorde en skiva tillsammans).
   Sedan var konserten tillbaka till ”vardagen” med den minimalt akustiska ”Tak över huve” och Niclas Ekholms formidabla ”Man kallar det att glömma” innan det kom ännu en överraskning under det akustiskt avslappnade partiet. Lössläppt komiska ”Dräng i stan”, med Karin i basker, och en frejdig Åhåjaja-refräng.
   Konserten närmade sig upploppet där en soundässigt symfonisk nästan Peter Gabriel-inspirerad ”Snöfallet” var startskottet mot en final av stora mått. ”Man borde in sova” (nästa singel?) och ”Tess lördan”, konsertens mest kommersiella ögonblick, följdes direkt av kvällens mest kända låt, den radiouttjatade men mycket populära ”En sommarvän” och avslutande ”Vi lyckliga”, inklusive presentation av övriga bandet, blev en naturlig final.
   Men det var, inte helt överraskande, ändå inte slut. Titellåten följdes av ännu en låt som hamnat utanför skivan, ”När alla fåglar tiga”. En musikalisk mix av Stones och Chuck Berry i en duett mellan Karin och Staffan. En uppsluppen finallåt där till och med Ingvar Karlsson fick dra ett solo på dragspelet.
   Och för att allt skulle sluta i ett rockmässigt kaos stod det ”Kött och blod” på låtlistan. Då plötsligt ingenting gick på rutin längre utan bara ren och skär känsla inklusive ett bristfälligt repeterat gitarrsolo från Ronander.
   På en konsert som får kallas både, i brist på annat ord, kulturgärning och underhållande föreställning. Det var en större produktion med större självförtroende som också, mycket logiskt, slutade i en större succé.


Låtarna:
Höstkväll
Sommar
En fågel
Mor Sol
Skuggorna
Eko
Serenad
Ett märkvärdigt trä
Bergslagsstad
Lingonskogen
Tak över huve
Man kallar det att glömma
Dräng i stan
Snöfallet – Colombine och Pierrot
Man borde inte sova
Tess lördan
En sommarvän
Vi lyckliga

Extralåtar
Trastland
När alla fåglar tiga
Kött och blod

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.