Tidigare blogginlägg

Covers: Steve Earle

STEVE EARLE & THE DUKES: Jerry Jeff (New West, 2022)

JAG HAR PLACERAT ”JERRY JEFF”-SKIVAN, Steve Earles album med uteslutande Jerry Jeff Walker-låtar, i kategorin ”Cover-skivor” men det är ju egentligen lika mycket en hyllningsskiva till en låtskrivare som Earle har högaktat i många år. I jämförelse med Steves liknande tidigare projekt, där han har hyllat Townes Van Zandt och Guy Clark, är väl Jerry Jeff Walkers låtmaterial i jämförelse mindre bekant för den breda allmänheten.
   Men Jerry Jeffs låt ”Mr Bojangles”, en odödlig evergreen i ordets rätta mening, slår väl samtliga ovannämnda låtskrivare tveklöst på fingrarna. Och den finns givetvis med här som en av höjdpunkterna.
   Övriga låtar på ”Jerry Jeff”-skivan har inte riktigt samma genuina lyskraft men lever här upp tack vare Steve Earles engagemang i både människan Jerry Jeff Walker och hans frejdiga sätt att tolka låtamaterialet. Vare sig det handlar om hejdundrande bluesgrassarrangemang (”I makes money (Money don't make me”), cajun (”Gypsy songman”), folkmusikinspirerat (”Old road” med bara munspel i kompet) eller avskalade akustiska ballader (”My old man”) med
någon fiol i bakgrunden.
   I de mer livliga låtarna är kompbandet The Dukes på tårna, ett helt annat The Dukes än det band som kompade Earle första gången 1990 på ”The hard way”. Inte en musiker är gemensam och The Dukes idag är mer folkmusikbaserade än bandet som 1990 hade traditionell rockmusik som tema fast de hade Bucky Baxter på steelguitar.
   Nu finns det, förutom steelguitar (Ricky Ray Jackson) både fiol (Eleanor Whitmore) och tre mandolinspelare (Steve, Eleanor och Chris Masterson) i centrala roller i arrangemangen.
   Utöver den underhållande tonen på skivan, när låtmaterialet inte är så känt, är Steves engagemang i Jerry Jeff Walker skivans stora betydelse. På omslaget berättar han om sin kärlek till Jerry Jeff (”There was s time in my life when I wanted to be Jerry Jeff Walker more than anything else in this world”) och påpekar att av hans fascination för Townes Van Zandt, Guy Clark och Jerry Jeff Walker var det den senare som kom först.


Gettin’ By (Jerry Jeff Walker)
1973. Från livealbumet "Viva Terlingua" med låtskrivaren.
Gypsy Songman (Jerry Jeff Walker)
1968. Från albumet "Mr Bojangles" med låtskrivaren.
Little Bird (Jerry Jeff Walker)
1968. Från albumet "Mr Bojangles" med låtskrivaren.
I Makes Money (Money Don’t Make Me) (Jerry Jeff Walker)
1968. Från albumet "Mr Bojangles" med låtskrivaren.
Mr. Bojangles (Jerry Jeff Walker)
1968. Singel med låtskrivaren.
Hill Country Rain (Jerry Jeff Walker)
1972. Från livealbumet "Jerry Jeff Walker" med låtskrivaren.
Charlie Dunn (Jerry Jeff Walker)
1972. Från livealbumet "Jerry Jeff Walker" med låtskrivaren.
My Old Man (Jerry Jeff Walker)
1968. Från albumet "Mr Bojangles" med låtskrivaren.
Wheel (Jerry Jeff Walker)
1973. Från livealbumet "Viva Terlingua" med låtskrivaren.
Old Road (Jerry Jeff Walker)
1969. Från albumet "Driftin' way of life" med låtskrivaren.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #58: Imperiet 1985

DET HÄR VAR TREDJE GÅNGEN JAG SÅG Imperiet i Örebro - men inte den allra bästa totalt sett. Redan 1983 i december gjorde gruppen Imperiet debut på Rockmagasinet. Men som sångare i och ledare av Ebba Grön hade Thåström gästat Rockmagasinet vid flera tillfällen tidigare. Men det var 1979 när rockklubben låg på Manillagatan.
   Utan Ebba Grön hade Imperiet aldrig funnits. Redan under Ebba Gröns sista år uppstod Rymdimperiet som ett sorts sidoprojekt för Ebba-medlemmarna Thåström och Stry Terrarie tillsammans med bland annat basisten Christian Falk. När Ebba Grön sa tack å adjö 21 februari 1983 tog Imperiet naturligt vid som en naturlig fortsättning med turnéer och skivor. Då fanns ännu en gammal Ebba-medlem, Gurra på trummor, med som medlem de första åren medan Per Hägglund, keyboards och saxofon, var ny i Imperiet-kretsen.
   Våren 1984 lämnade Stry gruppen (för att bilda Babylon Blues) men Imperiet växte ändå snabbt kommersiellt och var i april 1985 på sin hittills högsta nivå vilket gjorde att Rockmagasinet var en alldeles för liten lokal för denna grupp. Kön var lång utanför och många fick vända utan att komma in till konserten.
   Gruppen hade precis släppt sitt hittills största album, "Blå himlen blues", och alldeles nyligen ersatt sin trummis Gurra (som spelar på skivan) med Fred Asp som tidigare hade spelat med Reeperbahn. Just när Imperiet gästade Örebro låg "Blå himlen blues" på albumlistans 5:e-plats.
   Från denna punkt blev Imperiet bara större och större. Senare 1985 släppte gruppen en singel där de tolkade Bellman ("Märk hur vår skugga") och Taube ("Balladen om briggen Blue Bird av Hull") och turnerade 1987 med Fläskkvartetten. Innan gruppen slutade existera hösten 1988.

Foto: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/4 1985.

LÄTTERÖVRAT ÖREBRO

IMPERIET
Rockmagasinet, Örebro 15 april 1985

DET PÅGÅR ETT KORSTÅG ÖVER LANDET. Det är Imperiet som ämnar erövra Sverige under sin sex veckor långa och intensiva vårturné som skulle täcka in allt från Malmö till Luleå. Men som fick ett oväntat avbrott då Thåströms röst gick sönder efter inspelningarna av det engelska albumet. Turnéavstickaren till Norrland veckan före påsk blev aldrig av men nu är både Thåström och bandet back in action då korståget nådde ett lätterövrat Örebro på måndagskvällen.
   Imperiet har nu, på både gott och ont, nått en sådan enorm popularitet att de inte längre kan turnera på intima klubbar och små lokaler. Rockmagasinet var fyllt till bristningsgränsen och ca 200 personer fick vända i dörren. Det är varken Rockmagasinet, Imperiet eller bandets fanskara förtjänta av.
   Imperiet var, när de för två år sedan satte igång som en direkt fortsättning på Ebba Grön, en grupp med direkt usla förutsättningar. Inledningsvis trampade de på i exakt samma fotspår som Ebba jämnat marken med. Men för ett år sedan kunde man skymta en vidareutveckling och nytändning i den rockmusik Thåström & Co framförde. Och idag är de på alla punkter bättre än någonsin.
   I takt med att varje gruppmedlem förkovrat sig på sitt respektive instrument kom det inte som en överraskning att trummisen Gurra, som fortfarande satt kvar på punkstadiet, inte längre "höll måttet" och lämnade sin plats. Och nu bildar Fred Asp en supertajt rytmsektion med basfantomen Christian Falk.
   Även Per Hägglund, som spelade mer keyboards än saxofon numera, hade stor del i de luftiga men effektiva arrangemangen och det var egentligen bara Thåström själv som snålar med sina instrumentala insatser på gitarr.
   Fast sångmässigt är han kungen av Imperiet och fick god hjälp av en underbar ljudmix att låta både starkare, tydligare och bättre.
   Ballader har däremot aldrig varit Thåströms starka sida. I "Blå himlen blues" kunde inte det suggestiva arrangemanget och ett oväsensdränkt gitarrsolo dölja hans kraxande röst.
   Men han tog stor revansch direkt på "Fred", kanske kvällens stora höjdpunkt, och "Du ska va president" som de alltid gör bättre live än de någonsin gjort på skiva.
   Kvällens stora prestation stod publiken för, som utnyttjade lokalens sista syre, skrek och klappade in Imperiet för extralåten "Roadhouse blues" där Thåström gjorde sin Jim Morrison-imitation perfekt medan bandet spelade livet ur sig.
   De två ytterligare extralåtarna "Walking" och "Rasera" orkade varken bandet eller publiken med efter knappa 50 minuter.
   "Imperiet ska segra" sjöng Thåström med eftertryck i den inledande "C C Cowboys". Efter mindre än en timme och elva låtar hade Imperiet tveklöst segrat. Tra la la.

Låtarna:
C C Cowboys
Kickar
Sura-baya-Johny
Fat city
Århundradets brott
Min maskin
Blå himlen blues
Fred
Du ska va president
Alltid rött, alltid rätt

Extralåt
Roadhouse blues

/ Håkan

Svindlande rockkonsert full av garantier

Foto: Jan-Ola Sjöberg


WILMER X
Frimis, Örebro 8 oktober 2022
Konsertlängd: 21:00-22:41 (101 min)
Min plats: Stående ca 10 m till vänster från scenen.

IDAG PRIORITERADE JAG DET UNDERBART fantastiska höstvädret vilket fick till följd att jag först nu, söndagskväll, kan lämna rapport om Wilmer X:s succékonsert på Frimis i Örebro på lördagskvällen. En konsert full av garantier.
   Efter en drygt 100 minuter lång konsert med ett svindlande säkert Wilmer X stod vi och diskuterade om det här var tidernas bästa Örebrokonsert med bandet. Det kan ha varit så men jag har upplevt bandet 14 gånger tidigare på en scen i Örebro och jag har inga som helst negativa minnen från tidigare konserter. Därför fanns det av många olika skäl enbart garantier i luften på ett nästan utsålt Frimis. Dels stabiliteten hos detta otroligt professionella band och dels senaste albumcomebacken ”Mer för dina pengar” som i varje detalj imponerar och gav ypperliga förutsättningar innan min 15:e liveupplevlse med bandet i Örebro.
   Tämligen omedelbart kunde jag konstatera att Wilmer X efter 17 års turnépaus är i absolut bästa form. Därenot hade jag väntat mig en så kallad traditionell konsertstart där första låt från senaste aktuella albumet exploderar som inledning. Nu fick vi istället, inte musikaliskt så mycket sämre, ”För dum för pop” i ett motsägelsefullt rock'nroll-inspirerat arrangemang som bevis för att bandet har kvar sin personligt attackerande scenframtoning och ruskigt spelintelligenta energi.
   Nisse Hellberg stod som sångare naturligtvis i centrum men den genialiske munspelaren Jalle Lorensson gjorde allt för att ta över uppmärksamheten. Medan gitarristen Janne Lindén gav gitarrattacken ett ansikte i hög hatt och även han utmanade Nisses gitarrbravader, solot i ”Blod eller guld” var lysande. Basisten Thomas Holst är inte minst viktig i dagens Wilmner X-sound, med sin körsång bland annat. Bakom det visuellt framträdande bandet satt motorn i hela Wilmer X:s sound, trummisen Sticky Bomb i den yviga ljusa kalufsen, och höll det energiska tåget på sin räls med underbart taktfast kraft.
      Det var för mig ganska överraskande att finna ett välfyllt nästan fullt Frimis med så många uppenbart fanatiska Wilmer X-fans i publiken. Önskemålen på favoritlåtar haglade, med både absurda och mer väntade konventionella låttitlar, men Nisse och bandet höll sig strikt efter den planerade liverepertoaren. Och allsången var framträdande under i stort sett hela konserten och ännu lite tydligare på ”Jag är bara lycklig när jag dricker”, naturligtvis ”Teknikens under” och till och med kvällens äldsta låt, ”Slå dank” från 1980.
   Efter nära nog 40 år som skivproducerande grupp finns det givetvis mycket låtmaterial att välja till en konsert och det är givetvis svårt att tillfredsställa alla, inte minst mig som gärna vill ha en rejäl dos nyheter bland de mer obligatoriska publikfavoriterna. Efter det missade startskottet följde endast fyra aktuella låtar och det var i mina nyhetstörstande öron lite i underkant. Å andra sidan är det svårt att stryka några låtar i den autentiska låtlistan. Möjligen den lite väl dansbandsinriktade och lite mesiga ”Vem får nu se alla tårar?”
   Däremot hörde jag åtskilliga höjdpunkter, de fyra låtarna från senaste albumet (inklusive den poppigt läckra ”Nu när tystnaden ska flytta in”), ”Hon är ihop med en insekt” och finallåten ”Spela under hot”.


För dum för pop
Ah du, hur fan ser du ut?
Jag flippar ut
Om en hund mådde så här
Nu eller nästa liv
Den fria världen
Möt mej i din djungel
Primitiv
Nu när tystnaden ska flytta in
Jag är bara lycklig när jag dricker
Slå dank
Blod eller guld
Vem får nu se alla tårar?
Söt sak
Bill & Bull blues
Slickar den hand som slår
Teknikens under
Hon är ihop med en insekt

Extralåtar
Bäst före dan efter
Spela under hot

/ Håkan

September 2022 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingNär Karin Wistrand med Joppe Pihlgren i släptåg spontant gick upp på scen med DSH5 nådde festivalen Live at Heart årets höjdpunkt.

EFTER DEN KONSERTMÄSSIGT GALNA MÅNADEN augusti blev september mer normalt lugn på det området. Ändå inleddes månaden högintensivt med Live at Heart-festivalen i Örebro under fyra kvällar i rad. Resten av september på Håkans Pop följde enligt det inrutade schemat, största anledningen var att jag tillbringade två veckor utomlands i slutet av månaden.
   Live at Heart-festivalen påverkade innehållet på Håkans Pop redan under augustis sista kvällar. Först en anspråkslös smygstart kvällen innan den officiella premiären. Sedan var jag på plats under samtliga fyra kvällar och kunde rapportera från 18(!) konserter, 31 augusti, 1 september, 2 september och 4 september.
   Festivalen bjöd på några oväntade höjdpunkter, som när Karin Wistrand tillsammans med Joppe Pihlgren gick upp på scen (se bild ovan) med DSH5 och sjöng ”Söders ros” och Mats Dernánds möte med tyskan Luna Keller, och en rad mer konventionella musikhöjdpunkter.
   Sedan pendlade Håkans Pops september mellan listan över Örebros genom tiderna bästa konserter och ett antal coverskivor.
   På Örebrolistan avslöjades placeringarna 61 till 68 under september, med The Clash, Barracudas, Wilmer X, Steve Forbert, Magnus Lindberg, The Band Of Heathens, Carol Grimes, Jakob Hellman och Dan Hylander/Py Bäckman. I sanning en brokig och exklusiv skara artister som alla har besök Örebro och lämnat oförglömliga minnen efter sig.
   Coverskivorna som jag letade upp under september hade gjorts av Cat Power, Cowboy Junkies, Dave Gahan och Joey Landreth.
   Under månadens sista dagar kom ändå en rapport från TisdagsAkademiens möten, den tionde i ordningen.

TRODDE NOG ATT HÖSTMÅNADEN SEPTEMBER skulle bli tämligen fri från intressanta skivreleaser men under de sista veckorna trängdes ett antal mer eller mindre bra album.
   WEEPING WILLOWS är stundtals tillbaka i det grandiost storslagna, som var deras signum på 90-talet, på nya albumet ”The dreams we weave”. Singellåten ”Shine your light on me” är härligt slagkraftig fast lågmäld och det finns fler höjdpunkter på albumet som pendlar mellan smäktande ballader och lite snabbare låtar. Kvalitén är överraskande och jag vill stundtals jämföra nya albumet med deras mästerverk ”Broken promise land” från 1997
   Jag har länge tyckt att SOPHIE ZELMANI upprepar sig själv på varje ny skiva, ändå faller jag alltid som ett korthus inför hennes vemodigt läckra och lågmälda popmusik som stilsäkert alltid har producerats av Lars Halapi . Men den här gången, på hennes 10:e album ”The world ain't pretty”, är mina känslor ovanligt avvaktande i de sedvanligt övervägande lugna arrangemangen. Det låter allmänt som lite opersonlig easy listening om hennes nya skiva
   TOMAS ANDERSSON WIJ släppte smakprovet/singeln ”Boken om Jean”, en episk berättelse på över elva(!) minuter, tidigare i månaden och blev hyllad av nästan alla. När jag samtidigt läser texten växer hela upplevelsen av att lyssna. En så stark berättelse och i en musikaliskt perfekt inramning att det följande albumet ”Åskan i hjärtat” nästan känns som blott en suck i jämförelse. Men arrangemangen är långt från den allmängiltiga singer/songwriter-genren och blir till slut ganska underhållande
   Redan när WILMER X i somras släppte smakprovet/singeln ”Nu eller nästa liv” förstod jag att det var ett heltaggat gäng som efter 17 år skulle göra skivcomeback med albumet ”Mer för dina pengar”. Och nu, med skivan ”i hand”, finns det egentligen inget som sviker eller gör lyssnaren det minsta missnöjd. Rocklåtarna sitter lika benhårt som på det senaste nu 17 år gamla albumet utan att den breda variationen blir lidande.
   Per Gessle ville också vara med i ”tävlingen” om månadens bästa album (se nedan) när han startar om Roxette-konceptet men nu under det svårt konstruerade namnet PG ROXETTE. ”Walking on air” är egentligen en ep och jag tycker mig höra samma vansinnigt kommersialiserade pop som befinner sig långt från Gessles egna låtar på svenska eller Gyllene Tiders perfekta popmusik. Det känns lite negativt men jag vill jämföra de här blippande, tungt maskinella poplåtarna med det katastrofala soloalbumet ”The world according to Gessle” (1997), kanske Gessles största musikaliska flopp.
   JOEL ALME har genom åren nästan prenumererat på en plats på mina årsbästalistor och nyfikenheten var stor när hans nya album med den provokativa titeln ”Sköt er själva så sköter jag inte mitt” släpptes i fredags. Joel låter först lite kantig och obekväm och inte så omedelbart innerlig som på tidigare skivor fast cello och nakna stråkarrangemang ofta kryddar låtarna. Men det är avskalat och sedvanligt personligt och efter några lyssningar är nog albumet uppe på den höga nivån där vi vill ha Joel.
   Jag har under månaden lyssnat på så otroligt många nya skivor och några (Lambchop, Buddy Guy, Dr John, Lustans Lakejer, Daniel Lamois, Dan Navarro, Those Barren Leaves...) nådde inte så långt som till en liten recension här. I den hårda konkurrensen är det ändå glädjande att jag finner några svenska album stå ut utan att vara fantastiskt helgjutna men ändå intressanta:
   Uppsala-gruppen MÖNSTERS ”Life science” ät smått imponerande. Gruppen har tydligen progginfluenser men jag tycker mig höra klanger som påminner om Waterboys. Intressant. Det är främst variationerna och den breda musikaliska blandningen på den svenska sångerskan SU ANDERSSONS album ”Brave” som gäör skivan till en liten favorit.
   Man ska älska det lilla och de två senaste skivorna distribueras av det lilla älskvärda bolaget Hemifrån som drivs av entusiasten och eldsjälen Peter Holmstedt i Bottnaryd. Heder åt honom och hans engagemang!

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: JONAS LUNDQVIST har jag skrivit om vid ett par tillfällen tidigare (2016, 2018 och 2020, då han hamnade på det årets årsbästalista!), ibland under gruppkonceptet Jonas Game, men sedan flera år tillbaka gör Jonas, före detta Bad Cash Quartet, skivor under helt eget namn. Nya albumet ”Den okända floden” känns som en utmaning bland årets bästa skivor.
   Jonas är en typisk Gbg-artist och balanserar mellan det slagkraftigt euforiska a la Håkan Hellström och det känslomässigt personliga där han delar utrymmet med Joel Alme. Jonas når kanske inte upp till de nämnda profilerna men hans nya album är bra på gränsen till fantastiskt bra och växte ytterligare när jag låg på stranden på Mallorca och lyssnade och lyssnade. Låtar som ”Om gud har en plats”, ”Slicka fina läppar” och titellåten, med de smittande karibiska rytmerna, kan jag omöjligt sluta lyssna på.
   Det kan tyckas lite märkligt och överraskande att jag väljer Jonas album före så etablerade artister som Wilmer X och Joel Alme men ”Den okända floden” blev en stor favorit under september.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #59: Ron Wood 1988

1988 VAR DET PAUS I ROLLING STONES VERKSAMHET vilket fick Ron Wood möjlighet att bege sig ut på turné på egen hand. Och för Mick Jagger och Keith Richards, som just då låg i fejd med varandra, att satsa på soloskivor. Jaggers "Primitive cool" (1987) och Richards "Talk is cheap" (1988). Det skakade i Stones-imperiet vid den här tidpunkten. Men Wood var inte så produktiv som soloartist.
   Mellan 1981 ("1234") och 1992 ("Slide on this") gjorde Ron Wood inga solostudioskivor. Däremot släppte han en liveskiva, "Live at the Ritz", strax innan Sverigeturnén. Det var en konsert tillsammans med Bo Diddley inspelad i november 1987 i New York.
   I februari 1988 befann sig Wood i Göteborg för en utställning med sina målningar, jammade med Tottas gäng och, som man säger, tycke uppstod och en tre veckor lång turné, 16 konserter i Sverige, Norge och Danmark, organiserades snabbt.
   I mars turnerade Wood i Japan och USA med Bo Diddley, gjorde sedan några solospelningar innan han 27 april inledde Sverige-turnén med Totta's Bluesband. Bandet hade egentligen officiellt splittrats efter ANC-galan 1985 men återförenades ibland och i samband med Wood-besöket släpptes bandets samlingsskiva "Compilation boogie".
   Det var Totta's Bluesbands originalsättning, med Gunnar Pettersson (som egentligen lämnade bandet 1983 och ersattes av Niels Nordin) på trummor, som kompade Wood och även gjorde egna låtar på konserten.

Bilder: Magnus Fond

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/5 1988.

EN STEN SOM RULLAR MED GAMLA GODINGAR

RON WOOD & TOTTA'S BLUESBAND
"Rock on Wood Tour 88"
Parkteatern/Brunnsparken, Örebro 3 maj 1988

En sten rullar just nu runt på de svenska vägarna. Tillsammans med Totta's Bluesband turnerar Stones-gitarristen Ron Wood i Sverige med en konsert som är mer en PR-mässig triumf än musikalisk milstolpe. Konserten i Brunnsparken inför cirka 700 personer bestod enbart av gamla godingar.
   Ron Woods betydelse under hans tretton år i Rolling Stones har varit svår att fastställa. Bandet har arbetat sporadiskt och Ron har mer eller mindre alltid stått i skuggan av pajasen Mick Jagger och rockaren Keith Richards.
   Ännu mer sporadiskt har Ron Wood gjort egna skivor men tisdagskvällens konsert hade ingenting med hans solokarriär att göra. Det handlade istället om gamla Stones-låtar och genuina bluesklassiker.
   Men publiken, 95% grabbar med mycket Stones-blod i ådrorna, var givetvis mycket nöjd. De satt inledningsvis artigt och njöt för att mellan låtarna bryta ut i ovationsartade applåder. Örebros sätt att hylla en världskänd gitarrist.
   Tottas inledde kvällen och det var också den samspelta orkestern från Göteborg som fick dra det tyngsta lasset. Först fyra låtar innan Ron Wood äntrade scenen i en grön jacka, ett glas i handen och cigarett i mungipan. En Stones-gitarrist på semester?
   Med Wood på gitarr fortsatte ett ännu tyngre Tottas med tre låtar ur egen repertoar. Efter en kvart på scen tog sig Wood fram till sångmikrofonen, sjöng "It's all over now" så hjärtat vaknade i den nostalgiska kroppen.
   Kanske var det spekulativt av Ron Wood att sjunga gamla Stones-låtar från en tid då han själv inte var medlem. Men hans sätt att sjunga, som stundtals påminde om Bob Dylan, skakade onekligen liv i de dammiga låtarna.
   Därför tillhörde också "Little red rooster", då han även spelademunspel, och "Honky tonk women" kvällens höjdpunkter. Den senare låten utvecklade sig till en duett mellan Ron och Totta och publiken sjöng hejdlöst med i refrängen.
   Men kvällens allra finaste ögonblick var "Gasoline alley", en låt Wood skrev med Rod Stewart 1970. Efter en lång slidegitarrintroduktion smekte han fram melodin. Totta satt vid pianot och Olle Niklasson avslutade med ett brinnande saxofonsolo.
   Ron Wood var stundtals en pigg 40-åring på en konsert som inte krävde några djupare analyser eller allvarligare omdömen. Allvarligast var det astronomiska beloppet på gaget med alltför höga biljettpriser som följd.

Ron Wood & Tottas Blues Band:
Ron Wood – gitarr/sång/munspel
Totta Näslund - sång
Bernt Andersson – keyboards/sång/munspel
Nikke Ström - bas
Bengan Blomgren - gitarr
Olle Niklasson – saxofon
Gunnar Pettersson - trummor

Setlist:
Just Like I Treat You - 5:43 (Totta)
That Ain't Your Business - 3:57 (Totta)
It'All Over Now - 6:15 (Ron)
I Live The Life I Love - 3:58 (Totta)
Double Trouble - 8:23 (Totta)
Around The Plynth
---Memo From Turner,
---Prodigal Son,
---Gasoline Alley,
---Little Red Rooster - (Ron & Totta)
I Can't Be Satisfied (Ron & Totta)
Black Limousine - 6:13 (Ron & Totta)
That's The Truth - 4:02 (Bernt A. & Totta)
Honky Tonk Women - 5:08 (Ron & Totta)
Shake Your Hips - 8:29 (Ron & Totta)
Outlaws - 6:18 (Ron & Totta)

/ Håkan

Nick Lowe i Stockholm 2022

Foto: Tommy Sundström
Foto: Jan-Ola Sjöberg


NICK LOWE PÅ NALEN 20 SEPTEMBER. Nej, jag var inte där. En sesmestertripp till Medelhavet kom emellan... Efter att ha sett och upplevt Nick Lowe på Nalen fem gånger tidigare, 2005, 2007, 2012, 2014 och 2016, ”tvingades” jag avstå den här gången. Men vill ändå dokumentera konserten med hjälp från mina vänner som var på plats.
   Setlistkategorin på Håkans Pop har varit ovanligt overksam under de senaste åren åtta åren men nu kan jag (tack, Lasse Kärrbäck!) presentera den autentiska låtlistan från konserten på Nalen 20 september.
   Det blev tydligen en relativt kort konsert (1:30) och Nick Lowes repertteroar den här tisdagskvällen var ganska sensationsfri. Ep-låten ”Trombone” från 2019 och ”Blue on blue” från 2020 har Nick aldrig tidigare framträtt live med i Sverige. ”Tokyo bay” gavs inte ut på skiva förrän 2018 men fanns faktiskt med liverepertoaren 2012.
   Sedan är det fascinerande att på distans läsa förkortade låttitlar som ”Rome” och ”Bride” och den mystiska ”PLU” som måste vara en omskrivning av ”(What’s so funny ’bout) Peace, love and understanding”.
   Med sedvanlig otur missade jag även Nick Lowes konsert i Alcudia på Mallorca (se affisch till vänster), nu på lördag, som jag hade lämnat en vecka tidigare...

/ Håkan

Covers: George Is Lord

GEORGE IS LORD: My sweet George (Curation, 2022)

JAG HAR PÅ HÅKANS POP SKRIVIT OM SKIVOR i ”Cover-skivor”-kategorin sedan september 2009. Det har till dags dato blivit över 200 texter, med övervägande positiva åsikter, men det finns givetvis skivor i kategorin där jag inte har upplevt tolkningarna från den ljusa sidan. Mitt uppdrag måste ju också vara att sätta upp ett varningens finger för skivor som ingen behöver lyssna på.
   Idag har vi kommit fram till en amerikansk grupp, med namnet George Is Lord, som genomgående försöker kopiera en mängd George Harrison-låtar utan att lyckas.
   Som namnet på gruppen skvallrar om är den fullständigt uppslukad av sitt intresse för George Harrison. Medlemmarna i gruppen har sina rötter i Los Angeles indierockgeneration, några musiker har spelat i grupper som Mapache, Puro Instinct. Wiskey Bisquit och Future Pigeon.
   Men problemet i den här gruppen är inte musikerna som kan spela, om än rätt mediokert och opersonligt, utan sångerskan Anna Pomerantz som i sångröst befinner sig en division under Yoko Ono och dessutom försöker spela trummor. Hon är egentligen interiördesigner och borde nog hålla sig till det.
   Det låter svagt och genomskinligt om mjuka melodiösa låtar som ”Behind that locked door” och ”Give me love (give me peace on earth)” men än värre blir det när Anna och gänget ger sig på den annars rockigt våldsamma ”Wah wah”. Det blir pinsamt på gränsen till olyssningsbart. När gruppen dessutom massakrerar den annars så ljuvligt finstämda ”White album”-låten ”Long long long” ger jag nästan upp.
   Hur producenten Jason Quever, med nästan 20 år erfarenhet i branschen, har tagit sig an det här musikaliskt misslyckade projektet är ett mysterium.
   Det här är 34 minuter och 50 sekunder som jag hoppades slippa lyssna på.


1. George Is Lord - I'd Have you Anytime (George Harrison/Bob Dylan) 03:02
1970. Från albumet "All things must pass" med låtskrivaren.
2. Something (George Harrison) 03:01
1969. Från albumet "Abbey Road" med The Beatles.
3. If I Needed Someone (George Harrison) 02:30
1965. Från albumet "Rubber soul" med The Beatles.
4. Wah Wah (George Harrison) 06:15
1970. Från albumet "All things must pass" med låtskrivaren.
5. Behind That Locked Door (George Harrison) 03:17
1970. Från albumet "All things must pass" med låtskrivaren.
6. Give Me Love (Give Me Peace On Earth) (George Harrison) 03:57
1973. Singel med låtskrivaren.
7. Dark Sweet Lady (George Harrison) 03:27
1979. Från albumet "George Harrison" med låtskrivaren.
8. Run Of The Mill (George Harrison) 02:44
1970. Från albumet "All things must pass" med låtskrivaren.
9. Long Long Long (George Harrison) 02:44
1968. Från albumet "The Beatles" med The Beatles.
10. All Things Must Pass (George Harrison) 03:48
1970. Från albumet med samma namn med låtskrivaren.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #60: Wilmer X 1985

WILMER X HADE 1985 ÄN SÅ LÄNGE NÅGRA ÅR kvar till de riktigt stora kommersiella framgångarna. En blomstrande epok som skulle inledas 1988 när gruppen gick från det oberoende skivbolaget MNW till den stora multinationella jätten EMI. Och samtidigt fick en professionell skivproducent, Dan Sundquist, och ett helt nytt sound i och med "Teknikens under".
   Enligt mina noteringar var det här andra gången som jag såg Wilmer X live. Debuten skulle ha skett i november 1984. Då reste turnémaskinen Wilmer X fortfarande runt med sitt andra album "Djungelliv" (1983) i bagaget men också med gruppens nya singel "Kör dej död" som uppmärksammat aktuell.
   Tidigt 1985 släpptes "Spela under hot" och var superaktuell och låg på försäljningslistorna när gruppen kom till Rockmagasinet. Kvintetten Wilmer X hade blivit en stabil enhet och gjorde nu sitt andra album i samma konstellation. En sättning som nog får betraktas som klassisk: Nisse Hellberg, gitarr och sång, Jalle Lorensson, munspel, Sticky Bomb, trummor, Stefan Björk, bas och sång, och Thomas Holst, gitarr och sång.
   Holst lämnade gruppen (för att senare spela med Stry i Babylon Blues) inför inspelningen av Wilmers nästa album, "Tungt vatten" (1986). Det fick Hellberg att spela nästan alla gitarrer på skivan men den snart officielle medlemmen och gitarristen Pelle Ossler gästade också på ett spår.
   Wilmer X turnerade som sagt mycket flitigt under 80-talet och jag såg faktiskt bandet en gång varje år mellan 1984 och 1989. Ytterligare en gång på Rockmagasinet 1986 men sedan spelade Nisse & Co på Contan, Strömpis och Café Oscar.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/3 1985.

PUBLIKEN SVETTADES AV WILMER X-ROCK

WILMER X
Rockmagasinet, Örebro 20 mars 1985

Skånsk rockmusik har länge skapat skeptiska associationer i mitt medvetande. Sverige översvämmas av rockjournalister från vår södra landsdel och därför har skånska rockgrupper uppmärksammats lite för tidigt och för mycket, Innan de egentligen har varit värda de stora rubrikerna. Men grupperna har, ska det dock tilläggas, i flera fall efter några år kommit ifatt berömmelsen rent musikaliskt och Wilmer X är ett tydligt exempel på att väldigt intensivt turnerande till slut har givit resultat.
   Deras publik har hela tiden växt och fast de spelade på Rockmagasinet för bara fyramånader sedan kom det i onsdagskväll ännu mera folk. Nyfikna och lockade av albumet "Spela under hot" som förmedlar något så ovanligt som livepräglad rockmusik med både energi och intensitet. Och de har på den skivan skrivit bättre låtar än under hela karriären sammanlagt.
   Det är inte huvudet i väggen utan Wilmer X lyckas inom ett tämligen snävt område, r&b och rock, vidga gränserna med hjälp av mycket slagkraftiga låtar. "En dröm är en dröm", "Tusen trasiga bilder" och "Hong Kong pop", samtliga från det senaste albumet. Där de tämjer de skenande uttrycken till något mycket imponerande.
   Den här gången var ljudet förnämligt på Rockmagasinet och man kunde utan svårigheter höra Nisse Hellbergs texter, på gott och ont. Ibland har de ingen djupare innebörd men ackompanjerade det kraftfulla soundet perfekt.
   Det går just nu en våg genom en mängd svenska band som, mer eller mindre allvarligt, försöker sjunga på engelska och i Wilmer X:s fall tror jag det skulle kunna bli rena katastrofen. Redan på de få coverlåtarna på konserten lät konstgjort och inte lika naturligt som deras svenska texter.
   Däremot lyckades Wilmer X på scen inte oväntat att reproducera det tidlösa soundet på tio av det senaste albumets elva låtar. Klart godkänt.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #61: The Clash 1977

EN KLASSISK KONSERT MED BLAND ANNAT Thåström i publiken. Fast det visste jag inte då. Jag var nog inte riktigt mogen punkens monotont rockande tempo. Och var inte heller förberedd på de, som jag idag upplever som, befriande enkla rockrytmerna på hög volym.
   Första upplagan av The Clash, som var en kvintett, bildades i juni 1976 men det var först i mars 1977 som bandet fick sitt slutliga utseende som kvartett. Och skivdebuterade månaden efter med singeln "White riot". Samma månad släpptes bandets debutalbum, "The Clash".
   Efter åtskilliga spelningar i England och Skottland, men också Frankrike, Belgien och en enstaka konsert i Sverige (Gröna Lund 14 juni), gav sig bandet ut på en mindre Europaturné ("Get out of control") på hösten 1977. Med premiär i Amsterdam 28 september fortsatte turnén via Frankrike, Schweiz, Österrike och Tyskland innan den nådde Sverige för tre spelningar. Först i Malmö på Dad's Dance Hall (7 okt), sedan i Ronneby på Club Ron (8 okt) för att nå Örebro 9 oktober och avsluta utlandsturnén.
   Konsertlokalen på Stora Hotellet blev alltså bombhotad en timme innan konsertstart. Klockan 20 på söndagskvällen fick hotellet ett telefonsamtal och en okänd mansröst förklarade att kl 21 kommer en bomb att smälla. Hotellet utrymdes, gäster i rummen och i Slottskällaren. Det uppgavs också vara 400 personer i matsalen, som var där för att uppleva konserten med The Clash, som också fick lämna lokalen.
   När jag anlände till Stora Hotellet för konsert var jag inte alls medveten om det tidigare bombhotet och jag minns inte att det var så mycket folk på Clash-konserten. Hursomhelst hade gitarristen Mick Jones under bombhotet lämnat hotellet och tog en cigarett utanför när fotografen Göran Ekberg fångade honom på bild (se vänster) på Storbron.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 1977.



CLASH BJÖD PÅ VÅLDSAMT TEMPO OCH HÖG VOLYM

THE CLASH
Stora Hotellet, Örebro 9 oktober 1977

Det var söndag. John Lennons 37:e födelsedag. Och efter ett bombhot så drog punkmusiken in i Örebro med den engelska gruppen Clash. Stora Hotellet var högkvarteret och där tog en entusiastisk men städad publik emot den engelska populära gruppen med öppna armar.
   Clash bjöd på sig själv i 45 minuter och tempot var våldsamt och volymen hög. Deras attackprovocerande musik slängdes nästan bokstavligen ut i publiken som rejäla råsopar. Men publiken stod pall. Den lilla klicken av punkfantaster fick aldrig nog.
   I min mening är Clash musik på skiva utslätad medan den på scen fick ett helt annat innehåll och perspektiv. Den fungerade och man rycktes med. Clash-showen var också en mycket visuell upplevelse. Joe Strummers taktpinne slog hårt. Han var den centrala punkten med sin personliga men så gott som ohörbara sång.
   Clash kommer ur den intellektuella skolan. Det är bara synd att deras tänkvärda texter blir dolda av den schablonartade musiken. Själva såg de vådligt hälsosamt friska ut. Den som trodde att punkmusiker var ett gäng skitiga luffare har fel. Välklädda och i övrigt städade stressade de sig igenom showen.
   Tempot var som sagt högt och de hade knappt tid att säga vad låtarna hette. Det var heller inte lätt att skilja dem åt. De avlöste varandra som på ett radband.
   Som en isolerad händelse är punkintroduktionen nyttig. Däremot är det musikaliskt alltför likriktat för att bli riktigt intressant. Och jag vet bättre och effektivare sätt att bota huvudvärk.

Joe Strummer: sång/kompgitarr
Mick Jones: sologitarr/sång
Paul Simonon: bas
Topper Headon: trummor

Trolig setlist:
London's Burning
Complete Control
1977
Jail Guitar Doors
Remote Control
Capital Radio
Hate and War
Police and Thieves
I'm So Bored With the USA
What's My Name
Cheat
Career Opportunities
Janie Jones
Garageland
White Riot
1977

/ Håkan

Covers: Joey Landreth

JOEY LANDRETH: All that you dream (Birthday Cake, 2021)

SOM JAG FÖRST I MIN ENFALD TRODDE är Joey Landreth ingen släkting till den begåvade Louisiana-baserade gitarristen Sonny Landreth som förutom egna skivor har spelat med John Hiatt i flera omgångar. Nej, Joey är kanadensare och är kanske mer känd (eller mindre okänd) i duon The Bros. Landreth i genren bluesig r&b.
   Joey släppte två soloalbum, ”Whiskey” och ”Hindsight” (båda 2019), innan han ägnade hela minialbumet ”All that you dream” åt Little Feats repertoar. För mig, och jag känner skam när jag erkänner det, är Little Feat nästan en vit fläck i mitt skivlyssnande liv men givetvis förstår jag gruppens betydelse och inflytande i rockhistorien.
   Med den begränsade erfarenheten av den gruppens musik öppnar Joeys skiva en dörr till Little Feats värld. Jag har naturligtvis hört flera av låtarna tidigare, minns Linda Ronstadts tolkningar av titellåten och ”Roll um easy”, och det är en ynnest att här få en inblick i klassiska Little Feat-album som ”Sailin' shoes” och ”Dixie chicken”.
   Joeys ”All that you dream” är självproducerad men har ett fullvuxet sound med hans röst och ett skickligt dynamiskt gitarrspel i huvudrollen. Den här ofta rytmiska rockmusiken får nästan gospelvibrationer när kvinnliga körer backar upp Joeys egen röst.


1. All That You Dream (Bill Payne/Paul Barrere) 04:21
1976. Från albumet "The last record album" med Little Feat.
2. Sailin' Shoes (Lowell George) 04:12
1972. Från albumet "Sailin' shoes" med Little Feat.
3. What Do You Want The Girl To Do (Allen Toussaint) 05:04
1975. Från albumet "Southern nights" med låtskrivaren.
4. Perfect Imperfection (Paul Barrere/Tom Snow) 04:47
1979. Från albumet "Down on the farm".
5. Roll Um Easy (Lowell George) 02:21
1973. Från albumet "Dixie chicken" med Little Feat.
6. Long Distance Love (Lowell George) 02:43
1976. Från albumet "The last record album" med Little Feat.
7. Two Trains (Lowell George) 04:26
1973. Från albumet "Dixie chicken" med Little Feat.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.