Tidigare blogginlägg

Januari 2023 på Håkans Pop

Efter två års uppehåll gjorde hotellfestivalen Folk at Heart comeback på årets första helg. Här är det Ad Hoc-orkestern som underehåller i Lobbyn på Scandic Grand.

VÄLKOMNA TILL EN LITE FÖRSENAD tillbakablick om innehållet på Håkans Pop under årets första månad, januari 2023.
   Redan direkt efter årsskiftet sparkade jag igång de fasta kategorierna på Håkans Pop, 100-listan på mina bästa konsertupplevelser i Örebro och Tributeskivor. Den nedräknande listan nådde strax innan jul #38 och jag fortsatte under januari med #37-#29 som av en händelse faktiskt innehöll tre olika konserter med Ulf Lundell. Tillsammans med Lundell (2001, 1978 och 1994) skrev jag om väldigt bra konserter med Steve Gibbons Band, Moneybrother 2006, Dan Hylander/Py Bäckman/Raj Montana Band, Imperiet, Kajsa Grytt och Moneybrother 2007.
   Hyllningsskivor till Leonard Cohen, Joey Spampinato, Rainer Ptacek och Fleetwood Mac dissekerade jag också under månaden.
   Jag började 2023 med att berätta om alla lite mindre kända pop- och rockartister som hade avlidit under 2022. En tragisk lång lista. Och jag kunde under resten av månaden notera flera aktuella dödsfall, Jeff Beck och David Crosby.
   Folk at Heart, hotellfestivalen inomhus i Örebro, fick sin fortsättning 2023 efter två års uppehåll av skäl som vi alla känner igen. Jag rapporterade från festivalens båda kvällar, fredag 6 januari och lördag 7 januari.

ETT TAG TRODDE JAG ATT januari 2023 skulle bli en väldigt tunn historia om nya albumreleaser. Och att nya IGGY POP-albumet ”Every loser” skulle bli tämligen ensam i Nya Skivor-facket. Men så blev inte fallet även om den stora floden av nya skivor dröjer några månader.
   Det var länge sedan Iggy gjorde något album som ska kunna beskrivas som viktigt och betydelsefullt och jag tycker inte nya tämligen splittrade ”Easy loser” tillhör den kategorin och lär inte vara aktuell när jag om så där 11 månader ska sätta ihop årets bästa album-lista.
   Möjligen kan jag tycka att några snälla poplåtar, ”Strung out Johnny” och Morning show”, känns som luftiga överraskningar medan hårdrocksladdade ”Frenzy” och ”Modern day ripoff” är ganska monotont oväsen.
   Jo, jag känner igen namnet JOE HENRY sen gammalt, skrev en gång om hans album ”Murder of crows” från 1989, men det är nog som producent han har gjort sig mest känd på skivor med Solomon Burke, Aimee Mann och Elvis Costello/Allen Toussaint.
   Nu har Joe gjort ett album i eget namn, ”All the eye can see”, som smyger sig på lyssnaren på ett anmärkningsvärt imponerande sätt. Tempot är lågt, arrangemangen lågmälda men han sjunger med en märkvärdigt stark och personlig stämma. Kanske är låtarna lite för lika varandra men det skapar en hypnotisk stämning väldigt ofta.
   MARGO PRICE tillhör väl den typiska amerikanska genren som befinner sig mellan modern country och standardiserad amerikansk rock med betoning på det senare. På albumet ”Strays” blir det ofta väldigt slätstruket och anonymt men ibland blixtrar det till, som på ”Light me up” där gitarristen Mike Campbell gör en gästvisit.
   Den definitiva popkänslan som BELLE AND SEBASTIAN spred på förra årets album ”A bit of previous” slog mig med häpnad och jag får stundtals samma känsla på nya albumet ”Late developers”. Som på låten ”I don't know what you see in me”, en klockren pophit som med refrängen ”La-ba-dee, la-daba-dee, la-dabba-dee...” borde toppa världens alla poplistor
   Säger man namnet EAGLE-EYE CHERRY är det bara den 26 år gamla låten ”Save tonight” som snurrar runt i huvudet. Nya albumet ”Back on track”, till stora delar producerat av Peter Kvint, påminner ibland om den låten men ofta är det så professionellt skrivna låtar att Eagle-Eye själv försvinner i det starkt kommersiella bruset.
   För övrigt kunde jag under årets inledande månad inte utnämna någon ”Månadens bästa album”. Joe Henry-albumet var nära.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #26: Anna Ternheim 2006

2006 VAR INTE DEN FÖRSTA GÅNGEN JAG UPPLEVDE Anna Ternheim live på en scen men i november 2006 var det första gången jag fick höra hennes sånger med ett helt band till komp. Och det var fantastiskt i en konsert som pendlade mellan intensitet och elektricitet, mellan en naken akustisk gitarr och ett fulländat rockkomp.
   På lite drygt två år hade Anna Ternheim utvecklats från en nästan blyg artist på stol till en fulländad konsertartist och det var otroligt tillfredsställande att få njuta och imponeras av en förhållandevis ny artist som var precis i början på sin karriär men ändå så fullvuxen.
   Jag hade redan upplevt Anna live vid tre olika tidigare tillfällen, då som soloartist när hon spelade på konserter innan Tomas Andersson Wij, Lars Winnerbäck och Kent. Till viss del stora scener men Anna var redan 2006 även fokuserad på en publik utanför Sverige. Våren 2006 hade hon spelat i både Frankrike och Tyskland, ett turnerande som fortsatte på hösten när hon bland annat nådde Örebro i november.
   Även som skivartist var Anna i början på sin karriär och hade bara två album bakom sig, ”Somebody outside” (2004) och ”Separation road” (2006), när hon osedvanligt moget och starkt mötte en stor publik i Örebro första gången.
   Hennes komp på turnén var Andreas Dahlbäck, trummor/sång, Jerker Odelholm, bas, Staffan Andersson, gitarr, och David Nyström, keyboards/sång
   Den här konserten var anmärkningsvärd på flera sätt. Inte minst att Anna Ternheim, som själv hade spelat innan mer kända artister, nu hade en egen uppvärmare – Tomas Andersson Wij. Alltså helt omvända förhållanden jämfört med första gången Anna uppträdde i Örebro drygt två år tidigare.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/11 2006.

VI VAR INTE INBJUDNA TILL NÅGOT GULLIGT SAMKVÄM

ANNA TERNHEIM
Konserthuset, Örebro 10 november 2006

DET VAR NÄSTAN FÖR STORT, tänker jag direkt efter sista tonen i den rockiga versionen av ”My secret”. Att få uppleva en artist som på några år gått från skör, blyg och till synes bräcklig tjej på stol (februari 2004) via uppmärksammade konserter tillsammans med Lars Winnerbäck och Kent och nu plötsligt äger scenen på stora fina Konserthuset. På en konsert som jag sent ska glömma.
   Scendesignen var avancerat futuristisk. Motljus i spindelvävsformationer med stora skuggor på väggar och tak som följd. Och det kunde ibland vara svårt att få ögonkontakt med människorna på scen. Trots teknik och teknologi var Anna Ternheim hela tiden i centrum vare sig det handlade om brustna ballader eller högpotent rockmusik.
   Just pendlandet mellan många olika uttryck, med fötterna stadigt i det mänskligt naturliga som genomgående röd tråd, gjorde Annas hela framträdande så oerhört levande och närvarande.
   Innan konserten fanns det förväntningar så stora att det egna välbefinnandet var i fara och jag vet inte när jag senast bara såg möjligheter, och väldigt få problem, inför en konsert. Sedan kan en konsert i Konserthuset verkligen bygga upp stämningen. Från småpratet i foajén via sorlet i stolsraderna till den stora ödesmättade entrén på scen.
   En låtmässigt väntad inledning, ”Girl laying down”, som ändå överraskade visuellt när Anna kom in i en kreation som såg ut som resterna efter någon Halloween-kväll. I svart huva och elgitarr framför fyra sammanbitna rockkillar. Det såg ut att bli en kväll i rockens svarta tecken. Kunde inte ha mer fel.

SNART ÅKTE HUVAN AV, MUSIKER gick ut och hon stod ensam med sin akustiska gitarr och gjorde ”I’ll follow you tonight” med bara keyboards som komp. För att i nästa sekund, med grabbarna på scen igen, plötsligt öka intensiteten och elektriciteten med låtar som ”Such a lonely soul” och ”French love”, långt från trubadurträsket. Liksom för att visa att vi minsann inte var inbjudna till något gulligt samkväm.
   Så fortsatte det irrationella mönstret genom hela konserten och det fanns aldrig anledning att slappna av eller kunna tänka ut nästa steg. Det är klart att Anna hade ett givet program men konserten kändes många gånger väldigt spontan och oplanerad. Som de ovanligt naturliga och enkla mellansnacken. Där hon under ett lågmält ögonblick kastade ur sig den våghalsiga frågan om publiken hade några önskemål och möttes direkt med ”Shoreline”.
   Men hon klarade sig undan den fällan galant och svarade med en alldeles utsökt men orepeterad version av den udda och obskyra låten ”Wedding song”. Där hon efteråt nästan skämdes för att det lät så bra.
   Hennes senaste skiva, fantastiska ”Separation road”, stod givetvis i centrum på kvällens repertoar där en upparrangerad ”Tribute to Linn”, med Anna på piano, och ”Halfway to Fivepoints” var ädla höjdpunkter. Liksom de något hårdare ”Lovers dream” och ”Feels like sand” som hade bakats ihop med en symfoniskt Pink Floyd-inspirerad sekvens. Inget är Anna främmande.
   Således avslutades konserten med oväntat äldre låtar där publiken till slut fick sina önskelåtar ”Shoreline”, med hela bandet, och ”My secret”, ännu rockigare, och en alldeles andlöst vacker accapellaversion av ”Voice to calm you down” – utan mikrofon!
   Nu är Anna Ternheim en mogen, vuxen men fortfarande utvecklingsbar artist och jag vill, med illa dold stolthet, gärna upprepa vad jag skrev i den här tidningen efter den där legendariska Klubb Söndag-spelningen 2004: ”Jag är övertygad om att jag i söndagskväll strax efter åtta såg en artistkarriär sätta fart. Spikrakt uppåt.”


Anna Ternheims låtar:
(Intro)
Girl laying down
Today is a good day
Better be
I’ll follow you tonight
Such a lonely soul
Bring down like I
French love
Wedding song
Nights in Goodville
To be gone
One to blame
Tribute to Linn
Lovers dream
Feels like sand
Halfway to Fivepoints
Calling love
Shoreline
Voice to calm you down
My secret

/ Håkan

Burt Bacharach (1928-2023)

NYHETEN OM BURT BACHARACHS dödsfall kom till min kännedom för några timmar sedan och fick mig att bli både vemodig och medveten om den sanna pophistorien som under decennier har passerat mina öron. Sanningen är att jag tänkte på Burt igår när jag stod och sorterade in tre Bacharach-skivor, som var mina men hade befunnit sig i mina föräldrars skivsamling i många år, i min skivsamling (till höger om ett Babylon Blues-album och till vänster om en annan Bacharach-skiva). Och då tänkte jag att den åldermannen vill jag skriva ett personligt minne om den dagen han avlider. En dag senare blir det verklighet...
   Det finns mycket att erkänna när det gäller sin egen musiksmak och sitt intresse. Och min tidiga fascination för Burt Bacharachs musicerande och låtskrivande är något som jag runt 1970 inte kunde erkänna att tankarna ibland skenade iväg åt schlagerpop och pampiga ballader.
   Det var bara sena nätter på pojkrummet endast efter mörkrets inbrott, helst avskärmat i hörlurar, som Burt Bacharachs totalt tidlösa hits regerade. Det var inte tufft nog att lyssna på Dionne Warwick, Dusty Springfield eller Walker Brothers, artister som gjorde hits av Bacharach-låtar.
   När Herb Alperts osedvanligt avslappnade version av "This guy's in love with you" toppade USA-listan sommaren 1968 var det närmast ett självmord att föredra den låten före exempelvis "Fire" med The Crazy World of Arthur Brown. Då skulle man helst lyssna på Creedence, vara öppen för hårdrockens inträde och älska rockoperor.
   Jag inte bara radiolyssnade på Burts oändliga rad av hits, så många att jag inte orkar lista dem alla (”I say a little prayer”, ”They long to be close to you”, ”Walk on by”, ”I just donät know what to do with myself” och ”Anyone who had a heart” är bara några) men jag köpte även skivor med Bacharach själv som artist. ”Plays his hits” (1965, inköpt lång senare), ”Burt Bacharach” (1971), ”Portrait in music” (1971) och ”Futures” (1977) står prydligt insorterade på den första vinylhyllan.
   Ingen kan påstå att Burt Bacharach sjöng bättre än exempelvis Dionne Warwick men när han tog till rösten på sina egna skivor blev det i alla fall känsligare, inte fullt så hitpotentiellt men rejält mycket personligare.
   Från 1973 talade inte längre tiden för geniet Bacharach. Han bröt med låtskrivarkollegan Hal David, artisterna stod inte längre i kö för hans låtar och själv förvandlades han till en mindre spektakulär kompositör. Som skrev filmmusik utan större hitpotential och artisterna som nu gjorde hans låtar, Christopher Cross, James Ingram, Jeffrey Osborne och Michael McDonald, kunde naturligtvis inte mäta sig med Dionne Warwick, drottningen av Bacharach-tolkare.
   Men Burt skulle få en ny förbaskat stark revival i slutet på 90-talet när han överraskande slog sig samman med Elvis Costello av alla nya vågen-artister. Deras samarbete ”Painted from memory” (1998) var nästan ”made in heaven” och albumet var i mina öron ett av det årets bästa album. Och finns naturligtvis med på min All Time Best-albumlista.
   Jag bekrev Burt Bacharach då (1998) som ett 70-årigt gammaltb musikaliskt geni och när jag nu själv har fyllt 70 kan jag, när han har avlidit vid 94 års ålder, med eftertryck understryka att han var ett exceptionellt geni med helt odödliga melodier på sitt samvete.
   Burt Bacharach avled av naturliga orsaker igår 8 februari 2023.

/ Håkan

Föredrag på Sällskapet Gamla Örebro

Plats: Frälsningsarméns hörsal, Kungsgatan Örebro
Tid: Onsdag 8 februari 18:00-19:00

FRÅN IGÅR ONSDAG KAN JAG sätta ytterligare en titel på mitt virtuella visitkort: Föredragshållare. Jag blev inbjuden ("Musikexpert") av ordförande Göran Lindhé till ett möte med Sällskapet Gamla Örebro för att hålla ett föredrag om Örebros musikscener genom många decennier. Inför 83 åhörare berättade jag om ett 30-tal olika ställen där jag sedan början av 70-talet har upplevt konserter.
   Nu kan jag här i lite tydligare text och framförallt större bilder (lite naivt hade jag laddat ner bilder från Håkans Pop som blev lite för små på den stora väggskärmen i hörsalen) återberätta mitt föredrag. En text som nästan är lika lång som Örebros samlade konserthistoria.

”Jag vill tacka för inbjudan och ska berätta lite om gamla konsertscener i Örebro.”



Jag tänkte börja med att berätta lite om mig själv och min första bild blir på ett 47 år gammalt presskort som jag nyligen hittade. Som ni ser på fotot har jag, och säkert ni också när ni tittar er i spegeln, inte förändrats ett dugg sedan 1976...

Jag föddes 1952 i Örebro och har alltid bott här. Jag fick nog omedvetet ett musikintresse på 50-talet genom att bläddra i föräldrarnas 78:or. Det var inga intressanta skivomslag men jag blev tidigt fascinerad av etiketterna. Läste information som jag tyckte var intressant.
   Det var nog ett överflöd av jazzskivor i samlingen men jag minns tydligt den röda etiketten till Bill Haleys ”Rock around the clock” fanns där.
   Mitt stora genombrott med musikintresse kom 1963 när jag såg Beatles på tv, på programmet Drop In. Jag fick singeln med ”She loves you” till julklapp det året men var ingen stor skivköpare förrän senare. Radion blev min stora informationskälla eftersom tidningar inte skrev om ny musik. Bildjournalen var väl okej men det var på radion jag hörde nya skivor och fick mina musiknyheter.
   1967 köpte jag min första skiva för egna pengar sommaren 1967. Det var ”Sgt Pepper”-LP:n. 1968 började jag jobba och köpa skivor på allvar. Och i januari 1970 skrev jag min första recension i Nerikes Allehanda, började gå på konserter på allvar, recensera skivor och så småningom skriva mer regelbundet i tidningen i flera decennier.
   2007 startade jag hemsidan Håkans Pop (hakanpettersson.se) där jag har samlat mycket av det jag genom åren har skrivit. Bland aannat en lista på samtliga konserter jag har varit på: sammanlagt 1331 konserter (när jag räknade förra året) varav kanske drygt 1000 konserter i Örebro...
   Jag äger drygt 3000 LP och det är ju trevligt (utom när jag ska flytta, som jag och min fru tänker göra om tre månader...)
   Men det här ska ju handla om konserter. Och framförallt konsertställen i Örebro.
   Jag vill tillägga att jag har varit skribent i 50 år och att jag inte naturligt är någon talare. Så blir jag tyst, blir otydlig eller helt enkelt tappar tråden har det sina orsaker.

För två år sedan gjorde jag en inventering av mina konsertupplevelser i Örebro.Var jag har sett dom, noterade adresserna och lokalerna. Och kom fram till att jag har sett konserter i Örebro på (håll i er!) 86 olika adresser. Men jag ska inte stå och tjata tills ni somnar om varje konserttillfälle.

Konserter kom relativt sent in i mitt liv. Vad jag minns missade jag hela 60-talet. OK, jag har i efterhand fått koll på mycket men blir naturligtvis avundsjuk på många (kanske många här?) som såg The Who eller Kinks 1966 eller de tre gånger John Mayall & Bluesbreakers uppträdde i Örebro.
   Vanliga spelställen då var Idrottshuset, Club 700, Konserthuset och Brunnsparken men det var också en levande konsertverksamhet på ungdomsgårdarna: Fritiden i Baronbackarna, Rostagården, Markbacksgården och Norrbygården. Det var på Norrbygården som John Mayall uppträdde 24 februari 1967 med sina kompmusiker i Bluesbreakers. En klassisk konsert med ett band där Peter Green precis hade ersatt Eric Clapton.



De två legendariska konserterna 1967 med Rolling Stones, i alla fall kvällskonserten på Vinterstadion som slutade i tumult och avbruten konsert.

Spencer Davis Group, Manfred Mann och Cream var andra band som spelade i Örebro 1967. Fleetwood Mac spelade i Örebro tre gånger 1968 och 1969. Det låter idag ganska otroligt.

Det var som sagt ofta konserter i Brunnsparken, på Konserthuset, Club 700 och Idrottshuset. Jag har naturligtvis upplevt konserter på samtliga ställen och mina första konsertupplevelser var just där.



Fyra olika scener. Stora huvudscenen utomhus, en teaterscen på baksidan som fram till 1983 också var utomhus med tak. 1983 byggdes scenen in med väggar och tak och fick namnet Parkteatern. Två inomhusscener finns också. Regnbågen med stort dansgolv och den lilla scenen Globen. Jag har sett konserter på samtliga scener.

Historien om Brunnsparken började tidigt 1900-tal som Folkets Park, 1902 som Rynningenparken och 1934 flyttade Parken till en hälsobrunn i Adolfsberg, därav namnet Brunnsparken som den fick först 1962.
   Idag en sovande avlägsen park: Den stora skylten Brunnsparken vid entrén är borta och det var 10 år sedan jag såg en konsert i Brunnsparken. Men i sommar kommer ju faktiskt Håkan Hellström.

Här en gammal bild på Brunnsparken:





Konserthuset, ännu ett konsertställe med lång historia. Jag har upplevt ett 80-tal olika konserter där. Under senare år också i Foajén där det harblicit en konsertscen.

Konserthuset invigdes 1932 och ritades av den dåvarande stadsarkitekten Georg Arn. Har renoverats ett flertal gånger, bl a 1981 när Stadsbiblioteket lämnade huset. Och så här ser det ut idag, lite modernare.





Idrottshuset används väl främst för sportsliga aktiviteter men ett 20-tal konserter har jag upplevt där. Bland aannat Status Quo och Ulf Lundell tre gånger. Bill Haley och Paul McCartney uppträdde där 1972. Inte samtidigt men bara någon månad emellan.
   Invigdes 1946 och ritades av samma arkitekt som Konserthuset, Georg Arn. Men det är faktiskt över tjugo år sedan jag var på konsert i Idrottshuset. Det finns en anledning som jag ska återkomma till.



Club 700 är en del av Medborgarhuset som invigdes 1965 i samband med 700-årsjubileet av Örebros grundande. I Medborgarhuset finns ytterligare två konsertlokaler, Hjalmar Bergmanteatern och det intima lite mindre Teatercafét i källaren.

När jag började dokumentera blev det plötsligt uppenbart att konsertställen försvunnit.
Då kan det idag se ut så här där jag en gång har varit på konsert.







Som jag sa har jag upplevt konserter på en väldig massa olika platser och i olika miljöer i Örebro. Och jag måste läsa innantill: Från en enkla gräsytor till sporthall, folkpark, torg, stadspark, mässlokal, pub, teater, hotell, en gammal skofabrik, saluhall, gamla badhuset, konserthus, universitet, gamla cv, ishall, skola, diskotek, före detta biograf, hotell, varuhus, skivaffär, järnvägsstation och en massa olika restauranger.



Som jag sa började mina konsertupplevelser i Örebro på de stora scenerna, Brunnsparken, Idrottshuset, Club 700 och Konserthuset. Levande musik på krogen var inte så vanligt i början, i alla fall inte i mitt fall.

Men Prisma var tidigt ute. Hade bra kontakt med artistbranschen i Stockholm och bokade relativt stora artister tidigt. Ulf Lundells fyra första konserter i Örebro är legendariska. Även Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Björn Skifs, Micke Rickfors, Mats Ronander, Nisse Hellberg och Pugh Rogefeldt har jag sett där. Många på 70-talet. 50 konserter har jag faktiskt sett i den lokalen!
   Under några år bytte Prisma namn till Klaras, Buddy Holly Bar och Noise för att helt försvinna och förvandlas till en kontorslokal 2015.

På 80-talet var jag ofta på konsert på Rockmagasinet på Nygatan och på Contan mittemot Centralen.



Det här var Rockmagasinet på Nygatan 31-33.

Den ganska intressanta historien om Rockmagasinet inleddes 1979 på en helt annan adress, Manillagatan 3 i ett allaktivitetshus. Som såg ut så här:



Det huset revs 1980 och Rockmagasinet flyttade till Nygatan (gamla skofabriken Viktoria) där jag enligt mina noteringar såg 65 konserter fram till 1989.
   Både internationella och stora svenska artister spelade där. Imperiet, Wilmer X, The Pogues, Richard Lloyd, Steve Marriott, Eldkvarn, John Mayall och Jakob Hellman.
Numera är adressen en parkeringsplats mellan två bostadshus...



Jag kallar det Contan efter Hotell Continental som låg i samma hus i hörnet Östra Bangatan och Järnvägsgatan mittemot Centralen. Med restaurang och krog i bottenvåningen.
   Hotell Continental byggdes 1898-1899 och krogen i bottenvåningen på hotellet har anor långt tillbaka i tiden. På 70-talet hade restaurangerna namn som El Toro, Partaj och Pizzeria Capri men det var på 80-talet jag började uppleva konserter i lokalerna.
   Under bara några år, 1982-84, såg jag på Lord Nelson, som stället hette då, bland annat Pugh Rogefeldt, Magnus Lindberg, Anne-Lie Rydé, Imperiet, Niklas Strömstedt och Docent Död. Även internationella namn som Cocteau Twins och Lords Of The New Church,
   1985 fortsatte konsertverksamheten i lokalerna som då hette Continental. Men idag är hotellet och krogen förvandlat till ett bostadshus:



Apropå Prisma och Lord Nelson har krogar och restauranger blivit en allt vanligare konsertscen i Örebro under senare decennier. Mycket tack vare Live at Heart som etablerades 2010 och har under åren tagit sig in på en rad olika restauranger, från stora till riktigt små.

Här kommer först några gamla och stora exempel:



Strömpis, eller Strömparterren, som det såg ut på 80-talet. Öppnade 1858, först som kafé och sedan 1876 som restaurang. Fram till 80-talet var Strömpis en sommarrestaurang. Då etablerades nattklubb på Strömpis och konserter började arrangeras. 41 konserter har jag upplevt där, nu senast förra året när Nisse Hellberg uppträdde där.

Gamla Strömpis:





Huset där Frimis, eller Frimurarelogen som det officiellt heter, finns invigdes 1884 och var då hem för Svenska Frimurare Orden. Efter flera om- och tillbyggnader är Frimis idag dansrestaurang och nattklubb med festvåning och lokaler för frimurarnas verksamhet. Första gången jag såg konsert på Frimis var 1992. Ofta har konserterna inträffat inomhus men också några gånger utomhus.

Gamla Frimis:



Utomhuskonserternas antal har genom åren varit många och på många olika platser.



Det började på Brunnsparken som jag redan har nämnt här men konserter på torg och parker har också förekommit. Här är det Stortorget.
Jag har faktiskt inte upplevt så många konserter på själva Stortorget (ex. Tomas Ledin 2008) och jag missade Toto när de uppträdde för några år sedan inför en liten skara människor.
   Det vi idag kallar Stortorget var ursprungligen den lilla ytan mellan Drottninggatan och Köpmangatan. Efter den stora stadsbranden 1854, då stora delar av trästaden Örebro förstördes, bestämdes det att torget skulle förlängas till Kungsgatan för att i framtiden fungera som eldbarriär.

Däremot har jag upplevt konserter på många krogar på Stortorget. Vi ska gå en liten vandring nerför Stortorget och kommerförst till Stora Örebro i hörnet Stortorget/Köpmangatan där jag har sett några Live at Heart-konserter.



Fortsätter ned till det som hette Ritz, som regelbundet arrangerade konserter mellan 1988 och 1995. Ska inte förväxlas med det Ritz som sedan flera år ligger på Nikolaigatan i gamla badhuset.
   Även efter Ritz arrangerades lite konserter, då hette stället Scruffy Murphys och sedan Kellys. Lokalen har bytt namn ett antal gånger sedan dess. Attityd, sedan Jensens Bøfhus, från 2007 till 2018, och Lokal, Amici och sedan i höstas Fratelli. Dock utan livekonserter.

Andra ställen med adress på Stortorget där jag har upplevt konserter är Behrn Hotell (numera restaurang Mojo), Örebros första renodlade pub Royal Arms (numera Satin) från 1987.





Vi går sedan rakt över Stortorget från Royal Arms till Stortorget 11 där det länge har varit krog, nattklubb och konsertställe:
   Min premiär där skedde 1984. Då var det senaste och sista adressen för Power House. Och det var faktiskt första gången jag befann mig på Power House, en av Örebros mest legendariska klubbar som under åren fanns på flera adresser i Örebro. Här en liten resumé av Power House-historien:
   Power House invigdes midsommardagen 1968 i ett rivningshus på Engelbrektsgatan 28, flyttade i april 1970 till Köpmangatan 4 men redan hösten 1971 planerades för ny flytt till allaktivitetshuset på Manillagatan 3. Hösten 1975 planerades för ännu en ny flytt som blev klart först i december 1976 när de tog över lokalen på Storgatan 3 efter det kommunala diskoteket Don Quijote. Där blev Power House kvar till 1982 när de flyttade till Stortorget 11 med premiär i december.

Stortorget 11-huset byggdes redan 1937 och var från början Konsumrestaurang Efter Power House blev det en nattklubb som hette Greven, sedan Kexfabriken och under namn som Stereo, Mono och slutligen Mitt Andra Hem i flera år. Hette sedan under en kort tid Ivy Bar & Grill och har sedan 2016 funnits som Sorella som på sommaren är stor utomhusrestaurang. Utan några som helst konsertarrangemang.

I hörnet Kungsgatan/Stortorget, där det idag finns en restaurang som hetter Trattorian, såg jag från 2012 till 2015, ett flertal konserter på en restaurang som då hette Level.



Från Stortorget till Järntorget, där jag har sett några konserter. Har också gamla anor som så mycket annat. Skapades 1760 och var då tättbebyggt med gamla trähus. Genom åren hade torget flera namn, bland annat Riddaretorget och Silltorget, innan torget 1854 fick namnet Järntorget.
   Hursomhelst har jag bland annat sett Nationalteatern och Jeremias Session Band uppträda där.



På det lilla torget i Wadköping har jag bara upplevt en konsert.
   Det var 1999 där en samling artister, bland annat Stefan Sundström och Kjell Höglund, uppträdde. I föreställningen, som gick under namnet ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk”, fanns också Lars Winnerbäck. Hans första Örebrobesök för övrigt.
   1965 invigdes Wadköping och var ett förslag från landsantikvarien Bertil Waldén som ville skapa ett kulturreservat.



I närliggande Stadsparken har det arrangerats ett stort antal konserter. Här är den fasta scenen i Stadsparken men vid stora konsertarrangemang byggs det en större scen framför. 1862 bildades något som hette Trädplanterings- och Trädgårdsföreningen i Örebro i det som 1933 blev Stadsparken. 1971 övertog kommunen ansvaret för parken. Stadsparken utsågs till Sveriges vackraste park 2004.



Granne till Stadsparken ligger Stadsträdgården. 1871 byggdes växthus på området där det sedan 90-talet (1990-talet!) drivs café och restaurang. Och efter några år började det arrangeras konserter både i Växthuset och utomhus i parken.



På flera olika hotell har jag genom åren upplevt konserter. Clarion på Kungsgatan, Scandic Grand på Fabriksgatan och även på det som hette Behrn Hotell på Stortorget.
   Men också på Stora Hotellet där The Clash, ett av Englands mest kända punkband, spelade hösten 1977. Sedan har hotellet varit värd för omgångar av Korprock och även Live at Heart.

Att jag inte har varit på Idrotthuset för konsert på över 20 år beror nog på att det byggts andra stora inomhusscener i Örebro. Som exempelvis de båda stora scenerna på Conventum.



Första Conventum-huset, som kallas Conventum Kongress, hade premiär våren 2004. Har en kapacitet på 1470 sittplatser eller 2400 stående publik. 4 år senare var det premiär för en ännu större konsertlokal, Conventum Arena.



Ni känner säkert igen Eyravallen, på den legendariska fotbollsplanen har det några gånger arrangerats konserter.
   Invigdes 1923 men från 2005 har den hetat Behrn Arena men namnet hänger väl i luften just nu med anledning av nya sponsorer.
   Strax innan namnbytet 2003 såg jag Carola på Eyravallen men det mest kända konserttarrangemanget där var Gyllene Tiders konsert 2004. Jag var bortrest på semester just då men det kom en rekordpublik; 22 459.

Sedan är steget inte så långt till Ishallen (numera Behrn Arena) som konsertmässigt kanske är mest känd för den legendariska Rolling Stones-konserten 1967 som jag pratade om för länge sedan.
   Vinterstadion, som den hette för länge sedan, var både ishall och bandybana som just nu också heter Behrn Arena.
   Bandybanan invigdes 1963 och Ishallen 1965 och jag har sett både Dan Hylander och Ulf Lundell där.



Folkets Hus på Järnvägsgatan är ju ett stort klassiskt konsertställe i Örebro. Föreningen Folkets Hus inregistrerades redan 1899 men huset byggdes inte förrän 1928.
   Det var först på 80-talet som jag började besöka Folkets Hus olika scener. 1986 öppnade Café Oscar som ett utpräglat ungdomsdisco, den stora scenen (Sal A) en trappa upp i den gamla teaterlokalen hade renoverats.
   Från 1987 blev de populära konsertarrangemangen allt vanligare. Mellan 1987 och 1991 upplevde jag elva konserter i Folkets Hus stora lokal för stående publik, max 700 personer. Jag har vid några få tillfällen även upplevt konserter för sittande publik där, max 240 personer.
I samma hus finns ytterligare en konsertscen, i källaren på adress Gamla Gatan, i en lokal som rymmer 250 personer som jag genom åren kallat både Café Deed, Kulturhuset B-salen och nu senast Kulturhuskällaren. Under fyra år, 2014 till 2017, var B-salen hemvist för Malmös skivbolag Rootsy under Live at Heart-festivalerna.
   (Under föredraget blev jag påmind av en mötesdeltagare om en konsert med Bo Diddley 1987 och det var faktiskt första gången jag besökte lokalen för konsert...)

Slutligen några bilder och korta kommentarer om ytterligare några konsertscener:



Från november 1925 återfanns Freden på Olaigatan 8. Då som enbart krog utan lecvande musik. Från 80-talet arrangerades konserter där när stället hade namn som Apollo, Speleman och New Town innan Satin öppnade 2002.



På Kungsgatan fanns Babar. Öppnade 1994/95 till slutet av 00-talet när det avvecklades Lokalerna byggdes om och blev sedan Njuta, Cadillac Bar, Spicy Hot och sedan 2014 har de båda restaurangerna Chandani/Texcas Longhorn funnits där.


1994 byggdes den gamla biograflokalen Rio på Klostergatan om till nattklubben Palladium. Då hade den mellan 1925 och 1943 som biograf existerat som biograf under just namnet Palladium innan den bytte till Rio.
   Lokalen, som idag huserar kontor, hade från 1995 många namn: Chaplins, Svensson & Co, K5 och Backstage med många konsertarrangemang fram till 2008.



På Storgatan 13. 1991/92 öppnade El Sombrero, senare bara Sombrero, besökte jag mellan 1998 och 2004. Idag heter stället Coco Thai.

I skivaffären Najz Prajz på flera olika adresser har jag också upplevt ett antal konserter.



Historien om skivaffären inleddes 1988 när Anders Damberg övertog begagnataffären Vaxkabinettet på Järntorgsgatan. I samband med flytten till Storgatan 8 bytte butiken namn till Najz Prajz. Några år senare flyttade affären norrut, till Storgatan 12. Efter ytterligare några år flyttade Najz Prajz snett över gatan där de övertog Westlings gamla stora lokal.
   Tidigt 2000-tal övergav Najz Prajz Norr-City och flyttade till Drottninggatan 30 (se bilden) där mattbutiken Ditzinger hade funnits. Här kunde artister som Håkan Hellström, Anna Ternheim och Lars Winnerbäck uppträda i samband med nya skivsläpp.
   2011 flyttade Najz Prajz ner till Nygatan, en mindre lokal, men vårvintern 2015 slog butiken igen för gott. Då gick en klassisk och legendarisk skivaffär i graven.

Tack för uppmärksamheten och tack för visat intresse.

/ Håkan

Tributes: Velvet Underground & Nico

"I'll Be Your Mirror: A Tribute To The Velvet Underground & Nico" (Verve, 2021)

DEN SOM TILL ÄVENTYRS TROR att en hyllningskiva till minnet av Velvet Undergrounds första album från 1967 ska bli en ganska stökig, rockig och genomgående högljudd historia tror fel. Delvis i alla fall för den här drygt ett år gamla hyllningsplattan är en soundmässigt ganska omväxlande tolkning av originalskivan. En hyllning som både kan uppfattas njutbar som till vissa delar går över tröskeln till det monotont skräniga och provokativt monotona.
   Hal Willner, skivproducenten som mest är känd för sina hyllningsskivor (Thelonious Monk, Kurt Weill, Disney med mera), har producerat hela skivan på ett övergripande sätt och lämnat över de praktiska detaljerna på enskilda låtar till andra producenter. Därför saknar hyllningen ett genomgående tema ty blandningen är stundtals tålamodskrävande.
   Den inleds exempelvis lugnt och stilla med Michael Stipe som till en vacker klarinett och stråkar sjunger eller nästan läser ”Sunday morning” men skivan avslutas i ett fullkomligt nästan åtta minuter långt kaos där Iggy Pop och gitarristen Matt Sweeney gör allt för att överrösta varandra med rundgång, oformliga skrik och skrän.
   Frånsett ett tidigare stökigt utbrott på skivan, en envist gnisslande ”Heroin” med Sonic Youth-gitarristen Thurston Moore där Bobby Gillespie ”hjälper till” med sången, är hyllningen musikaliskt omväxlande med låtar som passar lika bra idag som för 56(!) år sedan.
   Övervägande amerikanskt rotade artister har bidragit till det här projektet där österländska klanger från Andrew Birds fiol i ”Venus in furs” och St Vincents elektroniska version av ”All tomorrow's parties” påverkar helheten åt det lite äventyurliga hållet. Som sedan har givit plats åt artister som Courtney Barnett, The National-sångaren Matt Berninger, Sharon Van Etten och en ovanligt rockig Kurt Vile att tolka låtarna på ett mer konventionellt sätt.
   Den nästan powerpop-starka ”There she goes again” är nog min stora favorit på skivan. Där King Princess (egentligen sångerskan Mikaela Straus) smått skrattande bjuder på stark sång till ett poprockigt komp. Låtens kaotiska slut känns dock lite provokativt och beräknat.


1. "Sunday Morning" Michael Stipe 3:50
2. "I'm Waiting for the Man" Matt Berninger 3:44
3. "Femme Fatale" Sharon Van Etten 4:42
4. "Venus in Furs" Andrew Bird & Lucius 6:55
5. "Run Run Run" Kurt Vile 6:59
6. "All Tomorrow's Parties" St. Vincent & Thomas Bartlett 4:51
7. "Heroin" Thurston Moore & Bobby Gillespie 7:24
8. "There She Goes Again" King Princess 3:28
9. "I'll Be Your Mirror" Courtney Barnett 2:27
10. "The Black Angel's Death Song" Fontaines D.C. 3:11
11. "European Son" Iggy Pop & Matt Sweeney 7:45

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #27: Ulf Lundell 2015

ENVÄLDIGT UTNÄMNDE JAG DEN HÄR KONSERTEN till Ulf Lundells allra bästa utomhuskonsert i Örebro, vilket också blev rubrik på min recension i Nerikes Allehanda. Mitt uttalande var naturligtvis resultatet av en massa positiv inspiration ”i stridens hetta”. Det återstår att se om det finns fler utomhuskonserter med Lundell längre upp på min 100-lista med favoritkonserter i Örebro. Däremot kan jag lova att Lundell-namnet kommer att dyka upp fler gånger på vägen till nummer ett.
   Ännu en gång, ännu en sommar hade Lundell inte något nyproducerat album att marknadsföra under sommarturnén. Det senaste albumet, ”Trunk”, var ett och ett halvt år gammalt och i mina öron ingen perfekt uppladdning för konsert. Kanske var det därför jag hade lite pessimistiska och negativa förväntningar inför konserten? En konsert som också var turnépremiär och därför var kvällens alla frågetecken stora och osäkerheten ännu större.
   Turnén 2015 startade alltså i Örebro 26 juni och nådde, 15 spelningar senare, till Linköping 29 augusti. Bandet bakom Lundell var helt identiskt med de killar som spelat med honom på alla turnéer sedan 2010: Janne Bark, gitarr/sång, Jens Frithiof, gitarrer/sång, Marcus Olsson, keyboards/ saxofon/sång, Surjo Benigh, bas/sång, och Andreas Dahlbäck, trummor.



Alla bilder: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/6 2015.

ULF LUNDELLS BÄSTA UTOMHUSKONSERT

ULF LUNDELL
Slottet, Örebro 26 juni 2015
Konsertlängd: 21:02-00:02 (3 timmar)
Min plats: Stående på kullerstensgata ca 28 meter rakt fram från scenen.

JAG HADE INNAN KONSERTEN MED ULF LUNDELL långt framskridna planer på att agera surgubbe och i vanlig ordning dissa en förutsägbar konsert, en förutsägbar låtlista med en alldeles för publikfriande artist. Jag hade mina dubier och välformulerade argument att Lundell-sommaren skulle sluta som vanligt med en repertoar som skulle ge publiken vad publiken ville ha. Jag kan efter konserten helt prestigelöst konstatera att verkligheten blev precis tvärtom. Han och bandet massakrerade alla mina argument.
   Sommarkonserter med Ulf Lundell har i alla år varit en mindre upphetsande upplevelse. Då har allsångslåtar tävlat med greatest hits i repertoaren och det har alltid slutat med sjukt förutsägbara konserter. Glatt, somrigt och festligt men ack så fantasilöst.
   Konserten på fredagskvällen framför Slottet i Örebro bröt det mönstret och det skrevs något av historia i fantastiskt låtval, ett helt underbart liveljud, en outtröttlig Lundell och ett redan på turnépremiären sammansvetsat kompband.
   Det blev en lång konsert, exakt tre timmar (där Lundell dessutom överskred den magiska curfew-tiden med två minuter!), som tangerade de bästa inomhuskonserterna när det gällde nya arrangemang, akustiska inslag och genomgående just udda låtval som fick mig på fall vid upprepade tillfällen.
   Redan inledningen på konserten satte direkt nivån för att vi skeptiker i publiken skulle sätta det förutsägbara i halsen. Lundell kom in ensam på scenen och inledde med ett klassiskt "Kära örebroare". Han förklarade sig vara tillbaka på brottsplatsen och drog några intressanta anekdoter om sina gamla Örebrorötter. Han namngav bland annat Finn Sjöberg (arrangören på de tidiga skivorna) och framhöll medlemmarna i Nature som tidigt uppfostrade honom i rockbranschen. Han klagade på att Mats Ronanders namn saknas bland celebriteterna på stadens bussar men det visar sig inte stämma, enligt fotograf Erkman. Sedan spelade han den urgamla "Sniglar och krut", en låt han hade skrivit som 18-åring, på akustisk gitarr som jag tror att jag aldrig tidigare hört live med honom.

I VINTRAS GICK LUNDELL UT MED ÖNSKEMÅLET att få låttips till sommarens turné och de genuina Lundell-fansen har verkligen blivit bönhörda. För vem kunde tro att låtar som exempelvis "Levande och varm", "Den natt som aldrig dagas", "Vid din grind igen", "Soldat kommer hem" och "Rått och romantiskt" skulle få chansen att återkomma i den konkurrensutsatta Lundell-repertoaren. Och en låt som "Rik man", från "Omaha"-skivan, ska jag erkänna att jag inte kände igen alls.
   När sedan flera låtar hade fått nya smått revolutionerande arrangemang utropar jag gärna sommarens repertoar som en ynnest att få uppleva. En dramatiskt stegrande "Rom i regnet", en helt uppgraderad "Sextisju, sextisju" (inklusive recitation) i ett medley med "Gott att leva", där avslutningen blev rena gospelfyrverkeriet. Det var verkligen godis för oss Lundell-konnässörer.
   Och att sedan ge den på skiva tämligen mediokra "Om sommaren" den exklusiva placeringen som andra finallåt tyder på en viss avancerad känsla för att ge publiken vad de inte visste att de ville ha.
   Lundell klagade vid något tillfälle över det groteska avståndet mellan scen och publik, med en gigantisk vallgrav emellan. Just den förutsättningen och att jag med åren blivit ganska allergisk mot stora arenaliknande konserter påverkade naturligtvis mina låga förväntningar. Men det var inget som påverkade varken min eller publikens i övrigt mycket positiva stämning. En publik som ofta glatt sjöng med i några inte alltid förväntade låtar.
   Bandet bakom Lundell hade inga överraskande inslag, det var på alla platser musiker som turnerat med Lundell i åtskilliga år och ibland decennier. Där jag aldrig kan sluta fascineras av trummisen Andreas Dahlbäcks bedövande mångsidighet, samspelet mellan Marcus Olssons orgel och David Nyströms piano var ofta klockrent och vackert effektivt och även den annars alltför visuellt framträdande gitarristen Janne Bark höll sig ofta på mattan och spelade vid ett tillfälle, på "Soldat kommer hem", en fint klingande dobro.
   Det sedvanligt rockiga upploppet av konserten blev en lång energisk avslutning, som kanske tangerade det förutsägbara, med låtar som "Folket bygger landet", "Chans" och "(Oh lala) Jag vill ha dej" men inte ens då gränsade konserten till det rutinmässigt tråkiga.
   Man kunde inte tro att fredagskvällens konsert var turnépremiär ty bandet fungerade fantastiskt bra tillsammans och körade så fint på några låtar, "Omaha" och "Om sommaren". Frånsett några orepeterade avslutningar på de sista låtarna, bland annat "Kyssar och smek" och "När jag kysser havet", var det egentligen bara tekniken som satte några krokben mot slutet av kvällen.
   En konsertupplevelse kan aldrig bedömas i timmar och minuter men i fredagskväll gick kvantitet verkligen hand i hand med kvalitet.
   26 juni 2015 var kvällen då musikhistoria skrevs: Ulf Lundells bästa utomhuskonsert i Örebro.


Sniglar och krut
Omaha
Är vi lyckliga nu?
Tillsammans vi två
Ut ikväll
Håll mig! ... Åh ingenting
Rom i regnet
Levande och varm
Sextisju, sextisju / Gott att leva
Isabella
Soldat kommer hem
Den natt som aldrig dagas
Kyssar och smek
Kapten Kidd
Rik man
Folket bygger landet
När jag kysser havet
Förlorad värld
Chans
(Oh la la) Jag vill ha dej

Extralåtar:
Vid din grind igen / Öppna landskap
Om sommaren

Extra extralåt
Rått och romantiskt

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #28: Eldkvarn 1987

EFTER ETT KATASTROFALT 1984, NÄR ELDKVARN för ett ögonblick splittrades, tog det några år innan bandet, i en delvis annan skepnad, gjorde comeback och på några år jobbade sig upp till sin första kommersiellt framgångsrika period. Efter de problematiska "Ny klubb"-inspelningarna i London hösten 1984 och en lång paus fick Eldkvarn en sensationell nystart med ett delvis nytt band med de ständigt odödliga medlemmarna Plura, Carla Jonsson och Tony Thorén i spetsen.
   Det ”nya” Eldkvarn hösten 1985 fick två nya ansikten. Trummisen Peter Smoliansky, från Rost, ersatte Raga de Gosch (Werner Modiggård) och ny pianist blev Fredric Holmquist. Den här Eldkvarn-upplagan visade upp sig från sin bästa sida direkt med albumet ”Utanför lagen” (1986) som var anmärkningsvärt starkt. Bara några veckor efter release i februari spelade Eldkvarn på Rockmagasinet i Örebro, med Kajsa & Malena som ”förband”, den där olycksaligt tragiska fredagskvällen när Olof Palme mördades. Jag var på Rockmagasinet men just den kvällen recenserade jag inte konserten.
   Efter den positiva nystarten varvade Eldkvarn upp, pianisten Claes von Heijne kom tillbaka och tillsammans spelade bandet in sitt bästa 80-talsalbum, ”Himmelska dagar”. Det mäktiga dubbelalbumet släpptes i januari 1987 och samma vår turnerade bandet flitigt med Plura, i hög hatt, längst fram.
   1987-upplagan av Eldkvarn var förutom Plura också Carla Jonsson, gitarr, Peter Smoliansky, trummor, Tony Thorén, bas, och Claes von Heijne, keyboards. En stabil kvintett som på turnén förstärktes med körtjejerna Marianne Flynner och Ebba Forsberg som också spelade dragspel.
   Det rutinerade Eldkvarns popularitet växte och växte under den senare delen av 80-talet. Först hitsingeln ”Kärlekens tunga”, sedan det Mauro Scocco-producerade albumet ”Kungarna från Broadway” (1988) som följdes av tältprojektet ”Cirkus Broadway” (1989) tillsammans med några av Sveriges då hetaste artister. Innan 90-talet och Eldkvarns nästa dipp i popularitet inträffade.



Plura…

Bilder: Mikael Eriksson...och Ebba Forsberg bjöd på konsert.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/3 1987.

ROCKMUSIK AV YPPERSTA KLASS

ELDKVARN
Nya Continental, Örebro 13 mars 1987

DET VAR INTE ÖVERRASKANDE FULLPACKAT på Nya Continental i fredags kväll när Eldkvarn genomförde en brinnande rockkonsert med alla önskvärda ingredienser. Förväntningarna hade lämnat det förnuftiga och befann sig i nivå med turnérubriken, Vingar över himlen, dit egentligen väldigt få konserter når ens i fantasin.
   Det var en svettig och intim klubbspelning Eldkvarn gjorde men det var samtidigt en mycket varierad och heltäckande konsert som gruppen målmedvetet spelade sig igenom.
   Det var en konsert som tillfredsställde alla smakriktningar. Där fanns de självklara rocklåtarna med de mycket spektakulära balladerna däremellan.
   Scenrepertoren höll sig lite för strikt kring de nya låtarna och jag saknade personligen många gamla favoriter utan att på något sätt klaga på de 14 fantastiska låtar Eldkvarn radade upp på Contans scen kring midnatt i fredagskväll.
   Jag önskade mig istället mycket mer av en grupp som gjort tio album och turnerat i ännu fler år. Gruppen har egentligen växt ifrån klubben för deras dragningskraft är så oerhört mycket större än små lokaler.
   Men istället för att flytta ut i de omänskliga idrottshallarna har de växt ut musikaliskt. Inte via rökbomber och andra effekter utan genom att vässa sitt musikaliska språk och poetiska uttryck.
   Eldkvarn har inför den här turnén utökat sitt band med två sjungande flickor, Ebba Forsberg och Marianne Flynner. Två skickliga sångröster som jag, i ärlighetens namn, hade väntat mig lite mer av.
   Det finns några mycket fina duetter på senaste mästerverket "Himmelska dagar" som kunde ha gjort konserten än mer fullkomlig. Men när Ebba Forsberg tog fram dragspelet , Plura sjöng av innerlighet och vi i publiken hämtade andan så lät "Söders kors" som en av de finaste sånger som har skrivits.
   Konserten började annars mycket imponerande med "Vild, vild, vild", även öppningslåt på senaste albumet, fortsatte med "Landsortsgrabb", "Fula pojkar" och "Ett hus på stranden" och det var egentligen aldrig någon fråga om vem som var fredagskvällens segrare.
   När konserten sedan passerade sådana klassiker som "3:ans spårvagn genom ljuva livet" och långa "Alice" så var det inte längre något mysterium att Eldkvarn befinner sig på den yppersta toppen av svensk rockmusik. Även på sådan skrockfulla dagar som fredagen den trettonde.
   Men den uteblivna sista extralåten "En clowns historia" lämnade lite smolk i bägaren. En bägare som vid den tidpunkten redan hade runnit över av ren och skär tillfredsställelse.

/ Håkan

Barrett Strong (1941-2023)

SEDAN NÅGON GÅNG PÅ DET SENA 60-talet har jag varit fascinerad av låtskrivare. Speciellt alla, kvinnor och män, som hade som specialitet att på heltid skriva låtar som andra artister eller grupper sedan framförde på skiva.
   I den exklusiva skaran har jag genom åren i text på Håkans Pop tagit adjö av låtskrivare som Geoff Stephens, P F Sloan, Gerry Goffin och Jerry Leiber. Som beundrare av Motown-artister på 60-talet kom jag också i kontakt med skivimperiets alla producenter och låtskrivare och noterade noggrant deras namn. Och i den listan fanns namnet BARRETT STRONG ständigt närvarande på massor av främst 60-talshits. En närmast legendarisk låtskrivare som gick bort för några dagar sedan.
   Barrett Strong, som framförallt skrev texter till Motown-hits, skulle bli mest känd som låtskrivare, ofta tillsammans med producenten Norman Whitfield, men började sin så kallade karriär som tonårig sångare på 50-talet. Med den historiskt välkända låten ”Money (that's what I want)”, kanske mest berömd som cover med John Lennon som sångare i The Beatles inspelad i juli 1963, fick Strong en r&b-hit 1960. Det har i alla decennier sedan dess pågått en schism mellan Motown-chefen Berry Gordy, officiell låtskrivare till låten, och Strong om inte även sångarens namn borde finnas med där.
    Barrett Strong hade genom Jackie Wilsons försorg kommit i kontakt med Berry Gordy. Wilsons berömda debut ”Reet petite” (1957) var Gordys första erfarenhet som låtskrivare och framgångarna för den låten och ytterligare Wilson-skivor kom att bli en viktig byggsten i det framtida Motown-imperiet.
   Det första Gordy/Strong-samarbetet blev singeln ”Let's rock” tidigt 1959 innan ”Money” kom och blev Strongs största stund som sångare. Men efter några ytterligare sporadiska singlar, 1960-1962, tynade Strongs sångkarriär bort ganska snabbt. Han var inte bekväm i rollen som sångare.
   I mitten på 60-talet dök Barrett Strongs namn upp som låtskrivare på Motown. Efter lite research hittar jag Barrett Strongs namn första gången som låtskrivare på The Temptations album ”Gettin' ready” (1966) på låten ”Too busy thinking about my baby”. Ett år senare kom Temptations-singeln ”I wish it would rain” där Strongs namn fanns med bland låtskrivarna. Under de nästa tre åren var det låtskrivarteamet Whitfield/Strong som var ansvarig för Temptations hitsinglar som ”Cloud nine”, ”Runaway child, running wild” och ”Don't let the Joneses get you down”.
   Mot slutet av 60-talet förändrades Temptations sound mot något som kallades psychedelic soul med mer politiska socialt förankrade texter. Då skrev Barrett Strong starka texter som ”Psychdelic shack”, ”Ball of confusion (that what's the world is today)” och ”War” (som senare blev en hit för Edwin Starr). Den sistnämnda låten fanns för övrigt med på Bruce Springsteens liverepertoar i mitten på 80-talet. På skivomslaget till "Ball of confusion" står det mycket passande: "Words stronger than steel".
   Ungefär samtidigt med Temptations-skivorna 1967 började Whitfield-Strong-låtarna figurera i Gladys Knight & the Pips-repertoaren. Och ”I heard it through the grapevine”, kanske låtskrivarteamets mest kända låt, blev en stor och mäktig hit. En låt som ibland röstas fram som pophistoriens allra främsta. En låt som mycket märkligt blev hit en gång till ett år senare, då med Marvin Gaye som sångare. Men första versionen av låten spelades in, men inte utgiven förrän långt senare, av Smokeys Robinsons kompgrupp The Miracles.
   Under de här sista 60-talsåren var det Norman Whitfield som var Motowns mest framträdande producent och Whitfield/Strong som låtskrivare. Låtskrivartrion Holland-Dozier-Holland hade under 1968 med schismer i bakfickan lämnat Motown men det fanns en ny generation producenter och låtskrivare som kunde ta över. Med Barrett Strong som ett av flera färgstarka namn.
   Barrett Strong avled i lördags 28 januari 2023.

/ Håkan

Tributes: Neal Casal

"Highway butterfly: The Songs of Neal Casal" (Royal Potato Family, 2021)

26 AUGUSTI 2019 TOG DEN BEGÅVADE OCH sällsynt mångfacetterade Neal Casal mycket tragiskt sitt liv. Med sin mångsidighet och flexibilitet, att passa in i så många olika sammanhang, lämnade han ett respekterat och långt liv i musikens tjänst karriär bakom sig.
   Hans soloskivor, mellan 1995 och 2011, passerade mina öron med oregelbundna uppehåll men det var hans samarbete på Ryan Adams bästa album, ”Easy tiger” (2007) och ”Cardinology” (2008), som etsade fast namnet Neal Casal i min tillvaro. Sedan var han under tiden färgstark medlem i grupper som Hazy Malaze, Chris Robinson Brotherhood och GospelbeacH (stavas så!).
   Neal var kort sagt en talangfull artist, sångare, låtskrivare och månginstrumentalist vars exklusiva skicklighet också dök upp på skivor med bland annat Lucinda Williams, Willie Nelson och Mark Olson.
   Neal Casal hade inte överraskande många vänner och kompanjoner i den stora amerikanska musikbranschen och många, väldigt många, bidrar till hans minne på den här samlingen. En omfattande trippel-cd, en i sanningens namn ”tegelsten”, med 41 artister inspelade mellan februari och december 2020 där samtliga låtar utom en är skrivna av Neal Casal.
   Med några få undantag, Steve Earle, J Mascis, Shooter Jennings, Susan Tedeschi & Derek Trucks och Bob Weir, är det mindre allmänt kända artister som här tolkar Neal Casals låtar. Men här finns många otroliga höjdpunkter men också några ofrånkomliga transportsträckor på en så musikaliskt vidsträckt samling. Jag har samlat ihop några av mina bästa ögonblick från skivorna:
   Inledningslåten ”Traveling after dark” är en höjdpunkt när Aaron Lee Tasjan gör sitt bästa att sjunga som Roy Orbison/Rodney Crowell.
   Samarbetet mellan Beachwood Sparks och GospelbeacH i ”You don't see me crying” är inte mycket sämre.
   På ett annat samarbete, mellan bluegrassartisten Billy Strings och Circles Around The Sun (ett av Neals alla band), når den här samlingen en höjdpunkt i låten ”All the luck in the world”.
   Den grammisnominerade New York-sångerskan Leslie Mendelson gör den pianodominerade ”Feel no pain”, med ett läckert slidesolo, till en melodisk höjdpunkt.
   ”Detroit or Buffalo”, skriven av Barbara Keith (samlingens enda låt inte skriven av Casal), gör låtskrivaren och producenten Jonathan Wilson på ett mycket personligt sätt.
   Paret Tedeschi/Trucks gör en överraskande lågmäld tolkning av ”Day in the sun”.
   Ett orgel/steelguitar-marinerat arrangemang gör ”Maybe California” med Shooter Jennings till ett oförglömligt minne.
   Den för mig okända amerikanska sångerskan Courtney Jaye gör ett fantastiskt intryck på ”Grand island”.
   Dinosaur Jr-frontmannen J Mascis lyckas i ”Death of a dream” förändra det annars genomgående country/rock/pop-stuket på skivan med hårt fuzzad gitarr och mycket oväsen.
    Zephaniah Ohora med altcountry-bandet Hazeldine gör ren och skär countryrock av ”Best to Bonnie”.
   Och Steve Earle låter ”bara” som Steve Earle på på titellåten ”Highway butterfly”. Och det kanske räcker?


1. Aaron Lee Tasjan - Traveling After Dark 03:49
2. Jaime Wyatt - Need Shelter 04:08
3. Beachwood Sparks & GospelbeacH - You Don't See Me Crying 04:00
4. Marcus King with Eric Krasno - No One Above You 05:12
5. Fruit Bats - Feathers For Bakersfield 03:33
6. Billy Strings with Circles Around the Sun - All The Luck In The World 04:42
7. Dori Freeman w/ Teddy Thompson - Sweeten the Distance 05:12
8. Hiss Golden Messenger - Time Down The Wind 05:33
9. Johnathan Rice - Me & Queen Sylvia 03:33
10. Mapache - The Wisest of the Wise 03:12
11. Phil Lesh & The Terrapin Family Band - Freeway To The Canyon 05:26
12. Leslie Mendelson - Feel No Pain 04:45
13. Jonathan Wilson with Hannah Cohen - Detroit Or Buffalo 04:25
14. Susan Tedeschi & Derek Trucks - Day In The Sun 04:49
15. Jimmy Herring with Circles Around the Sun - Bird With No Name 05:46
16. Shooter Jennings - Maybe California 04:47
17. Vetiver - White Fence Round House 04:15
18. Todd Scheaffer - December 06:25
19. Courtney Jaye - Grand Island 03:50
20. Oteil Burbridge, Nick Johnson, Steve Kimock, John Morgan Kimock, Duane Trucks - Superhighway 04:19
21. Britton Buchanan - Willow Jane 03:25
22. Kenny Roby w/ Amy Helm - Too Much To Ask 05:18
23. Bob Weir - Time & Trouble 06:06
24. J Mascis - Death Of A Dream 03:28
25. Tim Heidecker - The Cold & The Darkness 03:52
26. Warren Haynes - Free To Go 08:28
27. Rachel Dean - So Far Astray 04:00
28. Steve Earle & The Dukes - Highway Butterfly 04:19
29. Victoria Reed - Angel & You're Mine 04:54
30. Jason Crosby - Pray Me Home 03:53
31. Lauren Barth - Lost Satellite 05:45
32. Jesse Aycock - The Losing End Again 04:57
33. Puss N Boots - These Days With You 04:34
34. Tim Bluhm with Kyle Field - Cold Waves 04:44
35. Zephaniah Ohora with Hazeldine - Best To Bonnie 03:57
36. The Mattson 2 - Let It All Begin 04:55
37. Cass McCombs, Ross James, Joe Russo, Farmer Dave Scher, Dave Schools - You'll Miss It When It's Gone 04:55
38. Angie McKenna - Fell On Hard Times 05:16
39. Allman Betts - Raining Straight Down 06:07
40. Hazy Malaze featuring Jena Kraus - Soul Gets Lost 05:00
41. Robbi Robb - I Will Weep No More 06:46

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #29: Ulf Lundell 1994

VI NÄRMAR OSS TOPPEN PÅ MIN LISTA med 100 favoritkonserter i Örebro och det är dags att ännu en gång lyfta fram en riktigt bra Ulf Lundell-konsert från 90-talet. Ett 90-tal som inleddes lite darrigt för Lundell men sedan upprepades framgångarna år för år utan att han spelade just i Örebro mellan 1994 och 1999.
   Sommaren 1994 på turnéns 29:e konsert, som ännu en gång framfördes i ett regnigt Örebro inför 2000 personer i publiken, sjöng Lundell bättre än jag fram till dess hade hört. Och han stod där skärpt, rakryggad och stark i två timmar och fyrtiofem minuter. Han blandade nyarrangerade hits som "Stockholm city" och "Törst" med sällan hörda pärlor som "Prärien igen" och "En man ifrån norr". Ännu ett nytt förstklassigt band, som visserligen inte riktigt nådde upp till föregående års upplaga, förstärkte livesoundet perfekt när dynamiken fick stå tillbaka för den mullrande rockmusiken.
   Sommaren 1994 hade inte Lundell något nyutgivet studioalbum att marknadsföra på turnén. Senaste skivan var ”Måne över Haväng” som hade släppts våren 1993. Av musikerna på det albumet var det två som fanns med på 1994-turnén, Kjell Segebrant, gitarr/sång, och Hasse Engström, keyboards. Segebrant var en studioräv som spelat på skivor med bland annat Carola, Lena Philipsson, Monica Törnell och till och med Wilmer X (”Pontiac till himmelen”). Engström hade turnerat med Lundell sedan 1991 och blev fast i det kompet fram till 1997.
   Övriga musiker i bandet bakom Lundell på turnéns näst sista spelning var Janne Oldaeus, gitarr/sång, Christer Björklund, trummor, och Sven Lindvall, bas. Rutinerade Oldaeus hade spelat i banden Rost och Mosquitos och på ett otal skivinspelningar med bland annat Peter LeMarc, Roxette, Orup och på Lundells ”Utanför murarna” (1989). Lika rutinerade Lindvall hade spelat på skivor med Totta, Ulf Dageby och Olle Ljungström. Och Björklund hade i många år spelat bakom Di Leva och blev 1990 medlem i Lolita Pop.
   Ulf Lundell-turnén 1994 hade inletts i Varberg 1 juli och avslutades i Oslo 21 augusti, dagen efter Örebrospelningen.


Foto: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/8 1994.

BJÖD PÅ KRAFTFULL ROCK I STADSPARKEN

ULF LUNDELL
Stadsparken, Örebro 20 augusti 1994

Ja, det blev trots allt en höstspelning i Örebro för Ulf Lundell. Den omfattande sommarturnén har sträckt ut sig så långt att det hann bli höst innan den avslutades i helgen.
   Med en traditionsenlig lång och mäktig konsert i ett regnigt och dyblött Stadsparken inför en inte mindre våt publik på uppskattningsvis 2000 personer.
   Storpubliken uteblev av förklarliga skäl. Hösten visade sitt regnigaste ansikte men det har aldrig hindrat eller stört de mest inbitna Lundellfansen.
   Ulf Lundell har genom åren dessutom bjudit på några av sina mest magiska stunder just i hällande regn i den här staden, Kanske passar hans djupaste vemod bäst i grått och trist väder.
   Det fanns dessutom sansade bedömare, med insikt i teknikens snåriga värld, som innan konserten framförde teorier om förbättrade kontakter mellan alla sladdlösa gitarrer och förstärkarna i fuktigt väder.
   Några positiva och trots allt optimistiska förutsättningar i denna ruggiga kväll. För en konsert på en turné som rullat på osedvanligt tystlåtet och mediafattigt i år.
   Jag har sällan varit så dåligt förhandsinformerad och haft så osäkra förväntningar inför en Lundell-konsert i Örebro.
   Därför blev det en smula spännande att höra de pånyttfödda låtarna från den ojämna "Innanför murarna"-skivan. Men jag blev också positivt överraskad av många hits i nyarrangerat skick.
   Som den suggestiva, moderna inledningen med "Stockholm city" och "Törst" ihopflätade till ett stort maffigt rockmedley. Där gitarriffen stod som spön i backen då regnet tillfälligt avtog till ett stilla strilande.
   En långsam, bluesig lätt smygande "Oh la la, jag vill ha dej" och den akustiskt präglade "Öppna landskap" hade han arrangerat om med gott resultat fast den sistnämnda hade inte alls samma triumfatoriska slut som vid förra årets final.
   Bland låtarna som klamrat sig fast alldeles för länge i liverepertoaren har Ulf valt att stryka några klassiker. En nyttig utrensning.
   "67-67" och "Snart kommer änglarna att landa", bara saknade av pojkarna längst fram, var ersatta av de nya hörnstenarna "Rött", "Hon gör mej galen" och "Isabella".
Med några få undantag, "Evangeline" var det mest uppseendeväckande, presenterade Lundell låtar från all sina skivor.
   Många exklusiva klenoder fanns i konsertrepertoaren för första eller andra gången. Från sälla hörda pärlor som "Prärien igen", i ett magnifikt arrangemang, "Ingens kvinna" till garanterade premiärspelningar med "Som ett lån" (Jackson Browne-cover), "En man ifrån norr" och "Ingen väg hem".
   På turnéns 29:e konsert sjöng Lundell bättre än jag någonsin hört. Den numera ickerökande rockstjärnan ledde dessutom bandet med sin tydligt framträdande akustiska gitarr i många låtar.
   Ulf Lundell stod där skärpt, rakryggad och stark i två timmar och fyrtiofem minuter och gav det bästa Sverige har att erbjuda av manlig, kraftfull rock.
   Förra årets konsert och turné var en lång och mäktig succé. Inte minst tack vare ett utsökt band som årets upplaga av decimerade kompmusiker hade svårt att trumfa. Dynamiken fick stå tillbaka för den mullrande rockmusiken.
   Men lördagskvällens stora hjältar, precis som under konserterna 1982 och 1991, var publikens gränslösa tålamod i det mer eller mindre envisa regnandet.


Låtarna:
Stockholm city
Törst
Aldrig nånsin din clown
En man ifrån norr
Främlingar
Klockan och korset
Ingens kvinna
Kärlekens hundar
Som ett lån (Call it a loan)
Jordens herrar
Nytt liv
Prärien igen
Rött
In i det vilda igen
Hon gör mej galen
Lycklig, lycklig
Stort steg
(Oh la la) Jag vill ha dej
När jag kysser havet
Chans
Kär och galen
Öppna landskap

Extralåtar
Ingen väg hem
Ute på vägen igen

Extra extralåt
Isabella

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.