Tidigare blogginlägg

ÖREBRO LIVE #21: Lolita Pop 2019

2019 GJORDE LOLITA POP EN ANMÄRKNINGSVÄRD comeback på konsertscenerna efter många års frånvaro. Startskottet inträffade på Frimis, inför säkert 700 personer i publiken, som premiär på det årets Live at Heart-festival. För bandet en efterlängtad återkomst som blev en sådan stor succé att en hel turné (Eskilstuna 15 november) med bandet arrangerades under hösten 2019. Den planerade fortsättningen på de framgångarna försvann under pandemin innan Lolita Pop sparkade igång comeback-racet igen i maj förra året.
   I det nykomponerade Lolita Pop fanns då tre originalmedlemmar, sångerskan Karin Wistrand och gitarristerna Sten Booberg och Benkt Söderberg. Trummisen Bobo Ölander och basisten Rickard Donatello var de övriga i bandet.
   Lolita Pops 80-tal var både intensivt och legendariskt. Med ett ständigt turnerande fick bandet uppmärksamhet i hela Sverige och unika kontakter gav bandet möjlighet att både turnera och ge ut skivor i USA. I samband med det senare blev repertoaren i sin helhet på engelska som paradoxalt nog resulterade i ett kommersiellt genombrott - i Sverige.
   1989 kom Lolita Pops, enligt min mening, bästa album, ”Love poison”, som också blev sista skivan med originalsättningen av bandet. Strax efter lämnade Benkt Svensson (senare Söderberg) och Per Eriksson (senare Ståhlberg) bandet.
   Bandet med originalmedlemmarna har under åren traditionsenligt träffats och spelat privat på gemensamma födelsedagskalas men har också gjort några tillfälliga comebackkonserter i Örebro. 1997 spelade bandet på Slottsfestivalens stora scen, 1999 blev det en kort, åtta låtar lång (inklusive en exklusivt nyskriven låt!), spelning på Club 700 och 2012, på Rockmagasinet-hyllningen, bjöd Lolita Pop, tillsammans med många andra band, på en musikalisk sammanfattning av bandets långa historia.
   Ludwig Hart med band inledde konsertkvällen på Frimis med högljudd, kraftfull men melodisk rock. Som följdes av Lolita Pop som med marginal bevisade att bandets repertoar och sound lever både idag, igår och förr.


Foto: Jan-Ola Sjöberg

Foto: Jonas Classon

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen på Nerikes Allehandas sajt na.se 5/9 2019.

LOLITA POP
Frimis/Live at Heart 4 september 2019
Konsertlängd: 21:30-22:42 (72 min, LP) och 21:31-21:05 (34 min, LH)
Min plats: 2 meter(!) från scenens vänstra hörn.

TIONDE UPPLAGAN AV LIVE AT HEART-festivalen inleddes på onsdagskvällen på tio olika platser i Örebro men det var överlägset störst fokus på Frimis-scenen där 700 personer (fullsatt!) trängdes för att vara med om något unikt. Där gjorde stadens kanske mest legendariska rockgrupp, Lolita Pop, en uppmärksammad comeback och lokalen badade i stora förväntningar och en optimistisk spänning gick som en röd tråd genom lokalen.
   Sedan bandet på försommaren meddelade sin tillfälliga återkomst har nostalgiska minnen snurrat i våra hjärnor, konserten har beskrivits som ett 40-årsjubileum och bandets långa historia har återberättats ett flertal gånger.
   När bandet med sångerskan Karin Wistrand i spetsen gick upp på scen strax efter halv tio på onsdagskvällen betydde minnen och nostalgi däremot inte ett dyft. Då var det nuet och den spännande närvarokänslan som stod i centrum till hundra procent.
   Kanske är det grymt orättvist att jämföra dagens Lolita Pop med 80-talets upplaga, då ett av Sveriges mest rutinerade och flitigast turnerande band, som levde på samspelt entusiasm och unika personligheter. Men levande rock'n'roll har inte så mycket med ålder och årsringar att göra (fråga Keith Richards!) och rutin och etablerad skicklighet ska i sammanhanget aldrig underskattas. På den punkten kunde jag konstatera att 2019 års upplaga av gruppen höll måttet och lite till.
   Både scen- och låtmässigt hade dagens Lolita Pop, med 3/5-delar originalmedlemmar, inte alls svårt att fylla sina dryga 70 minuter på scen med en genomgående odödlig repertoar, från ”Guld här?” till ”Tarzan on a big red scooter”, vare sig det handlade om antika låtar från första albumet eller från sista skivan 1990.
   Jag har absolut inga invändningar på låtval, klart att jag saknade några egna favoriter (”Precious you” bland annat), men låtordningen var ändå ganska överraskande. Att starta med ”Realize”, för mig en mellanlåt i både tempo och melodi på ”Love poison”-albumet, och välja ”Guld här?”, relativt okänd tidig låt, som finallåt var både häpnadsväckande och uppfriskande djärvt.
   Sedan fick jag allt jag visste skulle komma, så kallade obligatoriska låtar som ”Mind your eye”, ”Svart och skitigt”, ”Hey winner” och ovannämnda ”Tarzan...”, framförda med en stundtals sensationell och förhållandevis tajt (introt till ”Bang your head” fallerade lite) energi. Den numera permanent stationerade coverlåten ”Songs from under the floorboards” tillhörde också det förväntade.

DÄREMELLAN UTMANADE LOLITA POP de musikaliska smaklökarna med mindre förutsägbara nedslag i bandets tidiga skivhistoria. Innan extralåten förklarade Karin, för kvällen klädd i Ramones-t-shirt, att ”vi gillar bakåt” och bandet hade efter en dryg timme grävt djupt i den gamla skattkistan av låtar. Där ”Svart och skitigt”, ”Svarta diamanter” och ”Släng katten i väggen” blev underbara återbesök typ 38 år senare. Kanske ska vi också addera extralåten, Televisions ”See no evil”, till den celebra kategorin.
   Att musik som är så intimt förknippat med 80-talet över 30 år senare kan uppfattas så uppenbart tidlös är ett mindre mysterium. Men Lolita Pop med sitt unika sound stod redan då på tröskeln in i framtiden, speciellt med den tidiga lite mer experimentella repertoaren, som nu långt in i 2000-talet fortfarande känns så naturlig och up to date.
   Vid upprepade tillfällen såg och hörde jag på onsdagskvällen ett band som har mycket mer att ge än vad en enstaka konsertkväll kan erbjuda. Energin som en dansande Karin Wistrand och en stundtals studsande och leende Sten Booberg, gitarristen, förmedlade var in i minsta detalj avundsvärd. Tillsammans med övriga bandet, där Benkt Söderbergs visuellt mindre framträdande gitarr var minst lika delaktig i soundet, blev det en fantastiskt imponerande helhet.
   Pessimister ville innan konserten göra gällande att den här återföreningen inte var på riktigt eftersom flera originalmedlemmar saknades men olyckskorpar kunde inte förstöra känslan av att Lolita Pop 2019 var på allvar. Två framträdande gitarrer och en bedårande rockröst som Karin Wistrand bevisade med marginal att Lolita Pops repertoar och sound har ett fruktbart liv på scen än idag. Den inhyrda kompsektionen, trummisen Bobo Ölander och basisten Rickard Donatello, skötte sig med bravur och gasade och bromsade på exakt rätt ställen.
   Tidigare officiella återföreningskonserter med Lolita Pop, 1997, 1999 och 2012, var baserade på korta förberedelser och snabba repetitioner medan årets sammankomst musikaliskt har varit så mycket mer på allvar med en planerad turné i höst. En turné som i dagens läge inte inkluderar Örebro. Men med lite rättvisa och sunt förnuft borde bandet kunna avsluta den turnén i Örebro, i en konsert med ännu mer svängrum och utan det strikta festivalformatet hängande över sig.

Realize
Mind your eye
Släng katten i väggen
Stilla natt
Svarta diamanter
Svart och skitigt
Långa tåg
Fåglar av is
Calling in the rain
Here she comes
Hey winner
Bang your head
A song from under the floorboards
Tarzan on a big red scooter
Guld här?

Extralåt
See no evil

/ Håkan

Äventyrliga utflykter i musikens ljuvliga värld

Alla bilder: Carina Österling

ANNA TERNHEIM
AMANDA WERNE
Conventum Kongress, Örebro 26 februari 2023
Konsertlängd: 19:00-19:19 (AW) och 19:21-20:48 (AT)
Min plats: Rad 3 Plats 95 ca 7 m från scenen.

ANNA TERNHEIM TILLHÖR DEN exklusiva skaran av artister som live på konsert alltid har levt upp till förväntningar. Förutom de unika tillfällen när hon dessutom har överträffat alla högt formulerade förhoppningar. Därför finns hon givetvis representerad ett antal gånger på min just nu aktuella 100 konserter långa Örebro Live-lista, där jag har rangordnat alla min konsertupplevelser i Örebro. Tre fantastiska konserter med Anna: 2004, 2006 och 2012.
   När jag på söndagskvällen för första gången på nästan fyra år satte min fot på Conventum Kongress hade jag inte så stora förhoppningar och var tämligen fri från förutfattade önskemål. Men i en snabbt konstruerad och kortfattad åsikt direkt efter konserten kan jag tycka att som vanligt bjöd Anna och bandet på en stor dos av sedvanlig personlighet med både spännande och äventyrliga utflykter i musikens ljuvliga värld.
   Som så många andra svenska artister just nu turnerar Anna Ternheim som en följd av hennes medverkande i höstens Så Mycket Bättre-följetong. Hon borde, som artist med stor integritet och dignitet, inte ha passat in i det formatet men kommersiellt resulterade det i en 29 datum lång vårturné. Som nu äntligen nådde Örebro tre veckor efter ordinarie plan. Sjukdom i kompbandet stoppade konserten 5 februari men nu såg alla hälsosamt friska ut på scen.
   Jag kom alltså till konserten utan några som helst förutsägbara förväntningar så på det viset var Anna Ternheims alla 87 minuter på scen en överraskning. Både repertoaren, arrangemangen och hela framtoningen var en glädjande och spännande upplevelse.
   På scen fick Anna sällskap inte bara av sitt tremannaband utan även Amanda Werne (Slowgold) som sporadiskt hoppade in på några låtar (se nedan) men också inledde konsertkvällen. I ett svagt blåtonat ljus framförde hon fem låtar ur hennes repertoar, sjöng skört och personligt, spelade munspel och fick den akustiska gitarren att klinga så vackert.
   Efter några minuters paus i mörker ackompanjerat av spöklik instrumental musik kom Anna in på scen med sitt band och inledde med en 65 år gammal cover, ”Come fly with me”, helt uppdaterad till hennes nuvarande sound. På något märkligt sätt fick jag en känsla av att just här och då mötte Frank Sinatra, som sjöng på originalet, David Bowie. Oerhört märkligt men också så fantastiskt musikaliskt omtumlande.
   Annas uppträdande i Så Mycket Bättre har fått mig lite skeptisk när det gäller hennes utveckling mot det kommersiellt opersonliga. Men det tvivlet massakrerades fullkomligt i kvällens öppningsnummer, där attackerande strålkastare och våldsamt fräcka arrangemang fick oss på läktaren att hålla hårt i stolsitsen, och resten av konserten hade samma överraskningspotential. På samma sätt har Anna Ternheim på scen överraskat oss förr.
   Min recenserade Ternheim-konsert 2006 fick rubriken ”Vi var inte inbjudna till något gulligt samkväm” och jag skulle kunna upprepa den rubriken nu ty det här var inget för någon publik som till äventyrs trodde att konserten skulle bli en lagom insmickrande popkonsert. Det blev tvärtom en rasande intressant musikupplevelse som pendlade mellan musikalisk utmaning och akustiska gitarrer, mellan vackra visor och elektrisk rock. Så där oförutsägbart som gör att känslorna far upp och ned.
   Musikerna i trion som kompade Anna på de flesta låtarna hade naturligtvis en stor del i många av de hisnande arrangemangen. Som exempelvis den noggranna trummisen Ola Winkler som verkligen spelade på alla sina slagverk. Men allra mest var det mannen med en mindre maskinpark till sin hjälp, Samuel Starck, som med alla sina keyboards vid upprepade tillfällen fick arrangemangen att flyga. Och han hade också den goda smaken att spela det välljudande dragspelet så vackert på ”The longer the waiting (the sweeter the liss)”
   Utan något riktigt album att marknadsföra blev tyngdpunkten i kvällens repertoar ett överraskande skutt tillbaka i tiden med en majoritet låtar från Annas allra första album ”Somebody outside”. Samtliga presenterade i uppgraderade arrangemang.
   Dessutom dominerades söndagskvällens konsert mer eller mindre av en massa covers som man kanske kan ha en viss kritik mot. Men gör man, som Anna, helt egna versioner av andra artisters låtar tycker jag inte att det stör det minsta. Till och med dansbandslåten ”De sista ljuva åren” blir i hennes mun en alldeles fantastisk poplåt.
   En personlig version av en cover har ju för övrigt förföljt Anna Ternheims karriär sedan dag ett, ”Shoreline”, och ingen har klagat på det. Och nu fick Broder Daniel-låten en hedrande placering att avsluta hela konserten på söndagskvällen, med Anna vid pianot. Slutet gott, allting gott kan jag därför sammanfatta kvällens upplevelse.


Anna Ternheims låtar:
Come Fly With Me
Girl Laying Down
I Say No
When You Were Mine
Josefin
När jag gick bredvid dig
Holding on
Better Be
The Longer the Waiting (The sweeter the kiss)
Walking Aimlessly (med Amanda Werne)
Summer Rain (med Amanda Werne)
A French Love (med Amanda Werne)
What Have I Done (med Amanda Werne)
I'll Follow You Tonight
To Be Gone
Bow Your Head (med Amanda Werne)

Extralåtar:
De sista ljuva åren
Shoreline

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #22: First Aid Kit 2015

FIRST AID KIT, DETTA UNIKA SYSKONPAR, har så många internationella kopplingar att en konsert på svensk mark känns en aning unik. Och när den konserten dessutom inträffar i Örebro känns det mer än ett patriotiskt statement. Jag hade för övrigt upplevt First Aid Kit live i Örebro två år innan 2015-konserten, på Conventum med sittande publik 6 februari 2013. Rötterna återfinns ju i systrarna Klara och Johanna Söderbergs föräldrar som hade Örebro som hemstad på 80-talet, pappa Benkt var/är ju gitarrist i Lolita Pop.
   Systrarnas karriär på skiva började tidigt, mycket tidigt. När debutskivan, ep:n ”Drunken trees”, släpptes våren 2008 var systrarna Klara och Johanna bara 15 respektive 17 år. Tjejerna hade anmärkningsvärda förebilder redan i unga år, exempelvis Bright Eyes och Fleet Foxes, och första skivan väckte uppmärksamhet, både här i Sverige och framförallt internationellt i USA bland annat.
   Redan då var First Aid Kit en framgångssaga som fortsatte med albumet ”The big black and the blue” (2010). Den internationella uppmärksamheten bara växte och nya intressanta kontakter på andra sidan Atlanten kunde knytas. Conor Oberst, sångare och låtskrivare i Bright Eyes, blev så imponerad att han uppmanade sin kompis i bandet, Mike Mogis, att producera duons nästa album, ”The lion's roar” (2012), skivan som resulterade i turnén 2013.
   ”The lion's roar” är min största First Aid Kit-favorit på skiva men duon skulle upprepa den kommersiella succén även med nästa album, ”Stay gold” (2014). Med fler låtar i repertoaren, med fler så kallade hits i bagaget och en överlag mustigare konsertlåtlista gör att jag föredrar 2015-spelningen på Conventum inför en stående publik.
   First Aid Kits inledande extremt avskalade sound krävde redan 2013 livemässigt några extramusiker i den instrumentala uppbackningen, den engelske steelgitarristen Melvin Duffy och trummisen Niclas Lindström, och så blev det även på 2015-spelningen. Duffy fanns med igen, fast nu spelade han mer elgitarr, och den skotske trummisen Scott Simpson färgade märkbart livesoundet.
   Konsertkvällen inleddes med uppvärmaren och den unge singer/songwriter-engelsmannen Jo Rose (First Aid Kit-Klaras dåvarande fästman) som kunde sitt hantverk men hade en otacksam uppgift.


Ett klipp från First Aid Kits Conventum-konsert i Örebro.

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/2 2015.

FIRST AID KITS ÖVERRASKANDE ROCKIGA FRAMTONING

FIRST AID KIT
Conventum Kongress, Örebro 20 februari 2015
Konsertlängd: 21:04-22:25 (81 min)
Min plats: ca 30-40 meter från scenen vid mixerbåset.

FÖRVÅNAD OCH NÄSTAN FÖRSKRÄCKT UPPTÄCKTE jag sent att konserten med First Aid Kit i Conventum Kongress i Örebro på fredagskvällen skulle få avnjutas stående. Jag hade nog väntat mig en lågmäld och stillsam konsert inför en koncentrerat sittande och extremt lyssnande publik men upplevelsen blev snarare stor och mörk rockklubb. Lika överraskande blev det att stundtals bli matad med First Aid Kits energiska rocksound fast sättningen fortfarande är en högst begränsad kvartett.
   För nästan exakt två år sedan upplevde jag en konsert med First Aid Kit inför en sittande publik på ett till sista plats fullsatt Conventum, som jag varken förr eller senare har gjort, och min enda miniatyrinvändning då var att duon trots ett fantastiskt framförande ännu inte hittat den totala magin i framförande och repertoar. Men jag var övertygad om att flickorna uppenbart gick en ljus framtid till mötes. Men jag kunde då inte alls ana utvecklingen.
   Nejdå, det är inte så att systrarna Johanna och Klara Söderberg har övergivit de till fulländning röststarka magiska ögonblicken i sina countryklingande sånger eller skippat de små konturerna, de spontana mellansnacken eller den melodiska personligheten i sin musik. Alla de ingredienserna fanns också på plats i repertoaren när de två svenska tjejerna och två brittiska killarna äntrade scenen framför ett tämligen fullpackat golv på Conventum Kongress.
   Konsertkvällen inleddes annars lite segt med uppvärmaren och den unge singer/songwriter-engelsmannen Jo Rose (First Aid Kit-Klaras fästman) som kunde sitt hantverk men hade en otacksam uppgift och jag uppfattade honom som ganska opersonlig och allmängiltig som artist. Det kom naturligtvis inte alls att påverka mitt omdöme om First Aid Kit-duons framträdande men hans 30 minuter på scen tog ned stämningen något. Kanske hade hans avskalade sånger passat bättre i ett annat mindre sammanhang eller som han vid ett tillfälle själv sa om sina låtar: "Sounds fine in a quiet room".
   Under den dryga pausen innan huvudkonserten växte skeptiska och nästan negativa tankar i mitt huvud medan intensiteten i det förväntansfulla pladdrandet i lokalens båda barer bara ökade.
   Med ännu ett läckert album i bagaget har naturligtvis styrkan och variationen i First Aid Kits scenrepertoar växt och blev på fredagskvällen en jämbördig kamp mellan låtarna från duons två senaste album. Johanna och Klara stod provocerande långt från varandra på scen men var röstmässigt en genomgående genuin enhet. Med hjälp av sina röster stod de ändå nära varandra. Klaras självklara stämma tog ofta huvudrollen vid mikrofonen medan Klaras för kvällen något ansträngda röst gav känsligt djup åt sångstämmorna.
   Lika lite som man ska gråta över spilld mjölk ska man klaga över saknade låtar men jag hade gärna också upplevt "Cedar lane" denna fina konsertkväll. I en repertoar som ändå bjöd på några rejält rockiga överraskningar i form av två Jack White-covers. Men även vid flera andra tillfällen, "King of the world" och rockfinalen på "Wolf", fick den skotske trummisen Scott Simpson och elgitarristen Melvyn Duffy från Brighton, som också spelade steelguitar och mandolin, leva ut sina rockdrömmar på scen.
   Men när omdömet om First Aid Kits andra Örebrokonsert ska sammanfattas var det ändå konsertens förhållandevis finstämda ögonblick som imponerade allra mest på mig. Som i den fina "Waitress song", och sången de tillägnade morfar Lennart (Lundström) och framförde utan mikrofon (unplugged på ren svenska!), "Ghost town", tillsammans med publiken eller sången "Brother" till sin lillebror Isak där de växlade mellan engelska och svenska.


/ Håkan

Tributes: Billy Joe Shaver

"Live Forever: A Tribute to Billy Joe Shaver" (New West, 2022)

COUNTRYARTISTEN OCH LÅTSKRIVAREN Billy Joe Shaver levde ett händelserikt, delvis våldsamt och till stora delar problematiskt liv innan han som 81-åring dog av en stroke 28 oktober 2020. Nästan exakt två år senare kom den här hyllningsskivan med både kända och mindre kända artister. Shaver tillhörde outlaw-falangen bland countryartisterna och helt enligt förutsättningarna innehåller "Live Forever: A Tribute to Billy Joe Shaver" många olika musikaliska sidor av samma mynt som har countrygenren gemensam.
   En lustig tillfällighet är att en av producenterna till den här skivan, Freddy Fletcher, av en händelse var aktuell på Håkans Pop förra veckan när jag skrev om en hyllningsskiva till Townes Van Zandt. Fletcher delar det övervägande producentjobbet med Charlie Sexton som också spelar på flera låtar här.
   Shaver var vid sidan av sitt stundtals vilda liv en färgstark countryartist med en mängd starka låtar på sitt samvete, en repertoar som genom åren tolkades av artister som outlawkollegan Waylon Jennings, Elvis Presley och Willie Nelson. Och just Nelson gör en central roll på skivan. Fletcher råkar ju vara systerson till Willie som här bidrar med två låtar.
   Dels inleder Willie skivan med Shavers kanske mest kända låt, ”Live forever”, låten som Robert Duvall sjunger i filmen ”Crazy heart”. Lucinda Williams figurerar här bredvid Willie utan att vara så där personligt framträdande som hon brukar. Men det är lite ödesmättat att höra låten med Shavers textrad ”I'm gonna live forever...”. Willies andra bidrag ”I been to Georgia on a fast train” är en snabbt skuttande sång.
   På skivans andra låt framför Ryan Bingham en medioker version av "Ride Me Down Easy". Han får lite hjälp vid mikrofonen av Nikki Lane men även hon är nästan osynlig duettsångerska.
   Rodney Crowell imponerar i vanlig stil på "Old Five And Dimers Like Me", låter som en låt från Crowells egen låtskatt.
   I övrigt pendlar både kvalitén och soundet mellan låtarna. Från Miranda Lamberts bluegrassdoftande "I'm Just An Old Chunk Of Coal (But I?m Gonna Be A Diamond Someday)" via sedvanligt traditonellt rotade George Straits "Willy The Wandering Gypsy And Me" till Steve Earles tryggt stabila "Ain't No God In Mexico".
   Den imponerande överraskningen dyker upp som skivans tolfte och sista spår när den för mig okända kanadensiska sångerskan Allison Russell gör en fin nästan souldränkt tolkning av ”Tramps on your street” och förvandlar finalnumret till skivans höjdpunkt.


Willie Nelson & Lucinda Williams - "Live Forever"
Ryan Bingham & Nikki Lane - "Ride Me Down Easy"
Rodney Crowell - "Old Five And Dimers Like Me"
Miranda Lambert - "I'm Just An Old Chunk Of Coal (But I?m Gonna Be A Diamond Someday)"
Edie Brickell - "I Couldn't Be Me Without You"
Nathaniel Rateliff - "You Asked Me To"
George Strait - "Willy The Wandering Gypsy And Me"
Amanda Shires - "Honky Tonk Heroes"
Steve Earle - "Ain't No God In Mexico"
Margo Price - "Ragged Old Truck"
Willie Nelson - "Georgia On A Fast Train"
Allison Russell - "Tramp On Your Street"

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #23: Deadman 2011

MITT I SOMMAREN 2011 GJORDE AUSTIN-bandet Deadman en imponerande entré en vanlig tisdagskväll i en hotellfoajé i Örebro. Utan att jag hade det minsta koll på bandets musik fick jag nya favoriter i det instrumentalt intressanta bandet i allmänhet och i sångaren och låtskrivaren Steven Collins i synnerhet.
   Två veckor innan Deadman kom till Örebro släpptes bandets album ”Live at the Saxon pub”. Men helt utan min dåvarande vetskap hade bandet, med Steven Collins i förarsätet som gemensam nämnare, existerat sedan 1999 i många olika konstellationer och många musikaliska skepnader. Redan 2000 släpptes ep:n ”Cuatro Canciones” som sedan följdes av albumen ”Paramour” (2001) och ”Our Eternal Ghosts” (2004), båda producerade av Mark Howard.   
   Det då Dallas-baserade bandet bestod av Steven Collins och hans dåvarande fru, Sherilyn. Skivorna fick strålande kritik, bandet turnerade flitigt i USA och Europa och sedan rasade allt. Bandet sprack, äktenskapet likaså. Deadman tystnade precis när de var på väg att slå igenom stort.
   Steven Collins slickade såren, flyttade till Austin, skrev nya låtar och började så sakteliga bygga upp det perfekta bandet. Ett nytt och starkare Deadman uppstod med rutinerade musiker som delade Collins vision. Först på liveplattan ”Live at Saxon Pub” och sedan studioalbumet ”Take Up You Mat and Walk”, som släpptes efter Örebrokonserten på hösten 2011, och båda blev stora framgångar tack vare ett flitigt turnerande i Europa och i synnerhet i Sverige.
   På båda de ovan nämnda albumen spelar musikerna som följde med Collins, sång/gitarr, till Sverige och Norge i juli 2011: Kevin McCollough, akustisk gitarr/sång, Jacob Hildebrand, sologitarr/sång, Matthew Mollica, hammondorgel, Kyle Schneider, trummor, och Lonnie Trevino Jr, bas/sång.
   På en vecka lång turné spelade Deadman två kvällar i Halden, Stockholm och Norrtälje innan de kom till Örebro och Clarion Hotel. En smått oförglömlig spelning.



                                                                                 Foto: Magnus Sundell

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/7 2011.

ÖGONBLICK SOM GAV OÖVERTRÄFFADE MINNEN

DEADMAN
Clarion Hotel, Örebro 26 juli 2011
Konsertlängd: 21:05-21:50 och 22:10-23:08 (103 minuter)
Min plats: Stående ca 5 meter framför bandet.

MED EN BEUNDRANSVÄRD ENTUSIASM, en rent ut sagt outtröttlig ambition och ett hängivet musikintresse har arrangören Anders Damberg letat upp och luktat sig fram till det ena fantastiska amerikanska bandet efter det andra. Grupper som han sedan har presenterat på en scen i Örebro. Det har inte alltid varit kommersiellt försvarbart, publiken har ibland varit liten men entusiastisk, men Damberg har envist jobbat vidare med att försöka övertyga örebroaren om att jordens musikaliska centrum är beläget i Austin, Texas.
   Först var det Eilen Jewell och sedan har följt Rick Broussard, Band Of Heathens och Stone River Boys. Och i tisdagskväll var det dags för ett Austin-band med det inte så livliga namnet Deadman inför en förhållandevis medelstor publik.
   Deadman hade en man, Steven Collins, i absoluta centrum men bandet bakom hade också stor del i många av kvällens musikaliskt grandiosa höjdpunkter. Tre gitarrer i frontlinjen men det var hammondorgelns förförande toner som färgade upplevelsen. Som ofta gav Deadmans americana-inspirerade rockmusik en gospelliknande energi.
   Deadman har kommit till Europa med ett livealbum i bakfickan, ”Live at Saxon’s pub”, och en studioskiva på gång (släpps 28 september) så jag var ganska förberedd på något stort. Ändå fick jag vid upprepade tillfällen under kvällen revidera mina förutfattade höga förväntningar ty stunderna av det magiska nuet, något jag som konsertbesökare alltid vill men inte alltid får uppleva, blev till slut väldigt många.
   Presentationen av sju nya låtar, inklusive nya singeln ”Don’t do this to me”, visade att bandet har en strålande kreativ framtid. Den Byrds-inspirerade poppärlan ”This whole world is not gonna change”, som jag tror att den heter, hamnade raka vägen i mitt hjärta. Och höjdpunkterna av deras redan kända alster steg den här kvällen ytterligare i dignitet.
   ”Oh, Delilah!”, med de tydliga The Band-referenserna, ”The ballad of the gold thief”, som de arrangemangsmässigt hade gjort om till rena Vilda Västern-filmtemat, och den taktfasta ”Ain’t no music”, med både gigantiskt gitarrsolo och en kort ”My my hey hey”-sekvens, var underbara ögonblick.
   Ändå fanns det, tro det eller ej, ännu större stunder på denna fantastiska konsert. Som exempelvis den nya ”We all need love”, som jag tror att den heter, skriven till Sam Cooke fast han har varit död i närmare 50 år. Och, banne mig, så hade låten samma gospeltyngd som låten Steven Collins sjöng om i texten, ”A change is gonna come”.
   Den fina Johnny Cash- och June Carter-hyllningen ”When the music’s not forgotten” utvecklade sig till en underbar och trollbindande final som gjorde att publiken omöjligt hade fått nog och fick sin efterfrågade extralåt, ”Mankind”. Som handlade just om människosläktet och inkluderade påpassligt en nyskriven extratextrad om den hemska händelsen i Oslo men låten har ändå förhoppningsfull slutsats: ”When all hope is lost i will love mankind”. Musik kan givetvis inte läka bottenlös sorg men under några minuter i onsdagskväll var det en ynnest att leva på den här jorden. Ögonblick som gav den här konserten oöverträffade minnen.
   Och då har jag inte ens nämnt bandets fina tolkning av "The night they drove old Dixie down" med tre olika sångare vid mikrofonen.
   Det här var en konsert som jag sent eller aldrig ska glömma.

Låtarna (osäkra titlar på de nya låtarna)
Brother John
Don’t do this to me (ny)
If I lay down in the river
Gilead (ny)
Rough God goes riding
Take up your mat and walk
Oh, Delilah!
This old world's not gonna change (ny)
Katrina (ny)

Paus

Holy babe (ny)
Adios mi Corazon
The ballad of the gold thief
Ain’t no music
We all need love (ny)
Absolom! Absolom!
The night they drove old Dixie down
When the music’s not forgotten

Extralåt
Mankind

/ Håkan

TisdagsAkademien (12)

På Hamnmagasinet har TisdagsAkademien träffats sedan ett drygt år tillbaka, Olle Unenge, jag och Janne Rindar. Där har vi varje vecka (gissa vilken dag!) diskuterat musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


EN AKTUELL DAGSRAPPORT FRÅN EN något husvill och rådvill TisdagsAkademi. För några dagar sedan meddelades lite grymt att ”vårt kontor” på Hamnmagasinet, sedan ett drygt år tillbaka, är stängt. Vi har drabbats av både vemod och ett akut problem med möteslokal. Det problemet går säkert att lösa men vi tänker tillbaka på en unik mysfaktor på eftermiddagarna hos restaurangen, en formidabel service och, inte minst, går våra tankar till ett underbart gäng servitörer som nu står utan jobb. Vi saknar redan det sociala välmåendet som har gjort våra möten till veckans höjdpunkt.
   Här kommer, trots allt, en rapport från TisdagsAkadaemins senaste möten med några flyktiga minnesnoteringar. Från slutet av november har vi diskuterat en YouTube-dokumentär om Beach Boys. Sedan har vi kollat ett par omfattande SvtPlay-serier, om Phil Spector och Rolling Stones, plus några enskilda Svt-program om Merit Hemmingson, Joni Mitchell och Laleh. Sedan besökte vi i december även biografen för att se Neil Young-filmen ”Harvesttime”.
   Förutom veckor som har innehållit både jul- och nyårshelg har både sjukdom och semesterresor gjort takten på tisdagsmöten lite oregelbunden men vi hoppas nu på veckomöten enligt plan i nya spännande lokaler. Under den senaste tidsperioden har vi också bytt bonusdiskussionsämne från att lyssna på Dylan-podd till att läsa ett kapitel ur Bob Dylans intressanta bok ”Låtskrivarkonsten”.



JONI MITCHELL: Lady blue (SvtPlay, 53 min, 2022)
A film by Julia & Clara Kuperberg.

Joni Mitchell har kallats folkmusikens drottning och en av 60- och 70-talets största popstjärnor. Än idag fortsätter hennes rika sångtexter och unika gitarrstil att inspirera nya generationer sångare och låtskrivare.
   Trots sin mer än fyrtio år långa karriär har hon aldrig givit vika för trender, vilket gör hennes framgång både mystisk och unik. Vad är det som gör Joni Mitchell till en sådan samtida ikon? Vad har format henne sedan den där dagen 1954 då hon upptäcktes i en småstad i Kanada? Genom exklusivt arkivmaterial och intervjuer tecknas här porträttet av en av populär- och folkmusikens klarast lysande stjärnor. En fransk dokumentär från 2022 av Clara och Julia Kuperberg.
   Dokumentären inleds med Joni Mitchell på scen framför en jättestor publik (600 000 människor), som man först tror är Woodstock 1969 men är Isle Of Wight-festivalen i England i augusti 1970. Ensam och nervös på scen, lätt kaos i publiken,
   Blont hår, en lång siluett, en gitarr och tusentals åskådare som väntar. Det talas om Sus-ackord. Frågande ackord. ”Mitt liv var nämligen fullt av frågor”.
   ”Both sides now”, i december 1967 gör Judy Collins som första artist låten . 1967 flyttade Joni från Kanada till USA. David Crosby och Joni blev ett par. Han producerade först albumet ”Song to a seagull” (1968) och i Laurel Canyon blev Graham Nash hennes stora kärlek samtidigt som Crosby, Stills & Nash bildades. Big Sur-festivalen i september 1969.
   Nash: ”Om du håller sand för hårt i fingrarna rinner den mellan fimngrarna. Joni skrev ”My old man” till Graham Nash. Från hennes album ”Blue”, 1971
   David Geffen finns givetvis med i dokumentären.
   ”Woodstock”-låten. Hon skrev låten på piano när hon såg tv-sändningarna från festivalen.
   Efter festivalen sprack hippiebubblan. Vilda bilder från Altamont.
   Joni gick i exil i Kanada. Isolerade sig. 1965 fick hon barn, en flicka, som adopterades bort. De återförenades 1997.
   Sedan blev det både rock och jazz för Joni. Hennes röst var altsopran. 1975. Feminism. Hade en svår period med jazzmusiker. ”Folk begrep inte den perioden”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Masters of war” med Eva Steen som gäst.



THE BEACH BOYS: Wouldn't it be nice (YouTube/BBC, 58:53)
”One family's epic journey through rock'n roll”. Underrubriken för dokumentären är ”Sex, drugs and beards”. Tre bröder, en kusin och en kompis.
   1961 började historien om Beach Boys. Brian Wilsons hjälte var pappa Murry. Intervjuer med Brian Wilson, Al Jardine, Brians ex-fru Marilyn (The Honeys).
   Brian lyssnade mycket på Four Freshmen, stämsång. Debuten ”Surfin Safari” var bandets första hit. Förvandlade ”Sweet little sixteen” (Chuck Berry) till ”Surfin Safari”.
   Oense om vem som skrev texten till ”Surfin safari”. Mike Love: Jag, sa han tydligt och bestämt!
   Beach Boys-relaterade profiler som Andy Paley, Hal Blaine och Van Dyke Parks berättar.
   Pappa Murry misshandlade sönerna. Underbarnet Brian avslutade kontakten med pappa.
   När de kom till London fanns en ny medlem i bandet, Bruce Johnston.
   När Brian mötte Phil Spector var en viktig händelse i historien. Brian älskade ”Be my baby” med Ronettes.
   1965 började Beach Boys hits bli mer arrangerade. Tjejer i bikini illustrerade ”California girls”. Beatlesalbumet ”Rubber soul” inspirerade Brian/Beach Boys till ”Pet Sounds”.
   Tony Asher, textlåtskrivaren, dyker upp men Marilyn gillade honom inte: ”Det blev mer droger” och det mystiska instrumentet Theremin dyker upp.
   Skilsmässa för Brian. ”Caroline no ” var en låt i sammanhanget. Meningskiljaktligheter om texterna. Exempelvis ”God only knows” som Carl sjunger med en ”angel voice”. ”Pet sounds” blev ingen kommersiell succé.
   ”Good vibrations” med Mike Loves text var Beach Boys största hit.
   Brian hade en sandstrand hemma. ”8 tons of sand” säger Marilyn. Sandlåda. Experimenterade med droger. LSD, amfetamin. Al Jardine: ”Bad experience” med LSD.
   1967 började Brian arbeta med albumet ”Smile”, Van Dyke Parks skrev texterna. Intervju med Brian Wilson från 1976. ”I was crazy”. ”Smile”-projektet hamnade i byrålådan och Brian lämnade gruppen: ”En evil trip”.
   Gruppen var vilse och inte alls kommersiell. Uppträdde på sjukhus i Leeds...
   Trummisen Dennis Wilson blev kompis med Charles Manson (fängelseintervju). Skrev låtar tillsammans, bland annat ”Cease to exist”. Berättelsen om sju mord, bland annat Sharon Tate, finns naturligtvis med i dokumentären.
   Brian kämpade med sina droger, långhårig och överviktig. Då gjorde Dr Eugene Landy, psykiatriker med terapi, entré. ”Han räddade livet på Brian”. Han styrde. Brian fick inte parata i telefon. Träffade sina döttrar Wendy och Carney en timme på nio år.
   Brian tillbringade tre år i säng och var tillbaka i bandet 1976. Då hade Dennis tagit över. Han gifte sig med Mike Loves dotter men Mike nekar till det. Dennis fick sparken 1979.
   Dennis tog till alkoholen och såg väldigt trasig ut när han försökte förklara sig på scen. Drunknade. Presskonferensen med bröderna som var märkbart tagna av stundens allvar.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Live på Draupner Göteborg 1986” med Lars Larholm som gäst.


I samband med Phil Spectors död, januari 2021, försökte TisdagsAkademien hittade vi ett antal Spector-relaterade YouTube-filmer men inga var seriöst dokumenterade. Därför var det förlösande när Svt började visa den i fyra delar långa dokumentären ”Spector, mannen, musiken, mordet” i december 2022. Vi såg samtliga avsnitt och diskuterade sedan innehållet.



SPECTOR, mannen, musiken, mordet, del 1 (50:51, 2021)
”To know him was to love him”
Directed by Sheena M Joyce/Don Argott.

Här kommer den slutgiltiga dokumentären om Phil Spector.
   En ödesdiger natt i Hollywood ska det slumpmässiga mötet mellan skådespelerskan Lana Clarkson och musikproducenten Phil Spector komma att förändra musikhistorien för alltid. Geniproducent eller iskall mördare; hur kommer vi att minnas Phil Spector?
   Stort drama redan från start. 3 februari 2003. Den storslagna entrén till Spectors hus, 88 trappsteg. Inspelning från Phil Spectors hem. Vi får höra Phil beklaga sig och bli alltmer upprörd inför polisen.
   Dokumentären lutar sig mot författaren/journalisten Mick Browns berättelse. Han gjorde en intervju med Phil fyra-fem veckor innan händelsen i Spectors hem. Inspelade intervjuavsnitt från kassetter förekommer där Spector förklarar sig kring sin historia som människa och skivproducent.
   En väldigt välgjord dokumentär. Vi får Phil Spectors hela historia. Hur pappan tog sitt liv när Phil var nio år. Han hade haft ekonomiska problem. Och även psykiska problem. Phils dotter Nicole Spector medverkar i dokumentären.
   Russ Titelman, känd producent, uttalar sig också. Han gick i samma skola som Phil i LA 1958. Russ: ”Smart, rolig, charmig och karismatisk”
   Carol Connors från gruppen Teddy Bears, i en ny intervju. Och vi får se Teddy Bears uppträda i Perry Como Show.
   Titeln på del 1 är hämtad från pappa Bens gravsten. Teddy Bears hitlåt: ”To know him is to love him”.
   Låtskrivarkollegan Jeff Barry förklarar arbetet i Brill Building där också Leiber/Stoller satt och skrev låtar.
   Don Randi, musiker, Dolores ”La La” Brooks (Crystals) och Darlene Love intervjuas.
   Philles Records startas. Studiomusikern Carol Kaye säger: ”Han var oförskämd mot artisterna”.
   Fotografen Henry Diltz berättar, Nedra Talley-Ross (Ronettes) i intervju och en gammal Ronnie Spector-intervju visas. Annette Merar, första frun 1963-66 var sångerska i Spector Three: ”Han såg på artisterna som förbrukningsvaror”.
   Avslutning på del 1 när Phil säger: ”Jag är så gott som sinnessjuk”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Watching the river flow” med Per Magnus Johansson som gäst.


SPECTOR, mannen, musiken, mordet, del 2 (49 min, 2021)
”California dreams”.

1963 var Phil Spector tonåringarnas kung. Enorma framgångar men Phil var illa till mods och osäker. Paranoid och omgav sig med livvakter.
   Mick Brown, författaren: ”Han visste att han inte var frisk”. Oregerlig., isolerade sig och levde som en eremit.
   Andra delen handlar mycket om b-skådisen Lana Clarkson. Hennes mamma Donna förklarar historien om henne.
   Bevismaterial. .30 kaliber pistol. Plus fem sex-vapen till i hemmet.
   Darlene Love och teknikern Rob Fraboni berättar.
   1964 i England blev Phil kompis med både Stones och Beatles.
   Nedra Talley (Crystals): Righteous Brothers framgångar kom och räddade Phil.
   Phil medverkade sedan i filmen ”Easy Rider”.
   Tina Turner berättar om ”River deep mountain high”. Det blev ingen hit och det gjorde att han 1967-68 gav upp och drog sig undan.
   Phil tog över Beatles ”Let it be”-inspelningar men börjar dricka mycket och fick stora alkoholbesvär.
   Ronnie Spector och Henry Diltz: ”Phil var en fängslande person”. Ronnie berättar hur hon rymde från Phil, sprang barfota.
   Phil kom hem till Ronnie med barn, tvillingar, som present.
   Leonard Cohen berättar om inspelningarna av ”Death of a ladies' man”: ”Vapen mot huvudet. Balansen mellan dåre och galning har aldrig varit så tydlig.
   Han producerade Ramones några år senare. Fick en hit med ”Rock'n'roll high school”.
   Phil hade privata trassel, konstig frisyr, krullhårig.
   Arrangören Paul Shaffer: ”Han ville aldrig sluta jobba”.
   Om den följande rättegången uttalade sig Phil om åklagaren: ”Han var Hitler-lik”.
   Dottern Nicole Spector försvarar Phil och det konstateras att Phil är bipolär.
   Mellan 1997 och 2002. Ingen alkohol.
   Avslutningen på del 2 i serien: Phil: ”Jag äger House Of Blues”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”A hard rain's a-gonna fall” med Lars Larholm som gäst.

Vi avbröt Phil Spector-följetongen och gick på bio:

NEIL YOUNG: Harvest time. 130 min.

Dokumentärfilmen ”Neil Young: Harvest Time” skapades mellan januari och september 1971. Den tar oss med på en resa till Neil Youngs gård i norra Kalifornien, till London för ett ikoniskt framträdande med London Symphony Orchestra och till Nashville där Neil Young jobbade med Harvest-plattan.
   Liveframträdanden och intervjuer är sammanvävda med material från replokaler och inkluderar de flesta av låtarna från albumet ”Harvest”, inklusive ”Heart of Gold”, ”A Man Needs A Maid”, ”Alabama” och ”Old Man”.
   Förutom det dokumentära materialet innehåller filmen en introduktion av Neil Young, inspelad exklusivt för biopubliken. Vi hör Neil prata om betydelsen av ”Harvest”, 50 år efter släppet, och hur inspelningen av albumet och filmen blev till.
   Jag skrev en utförlig recension av filmen här.







Del 3 och del 4 av Phil Spector-följetongen såg vi i TisdagsAkademien i en följd.

SPECTOR, mannen, musiken, mordet, del 3 (49 min, 2021)
”A house of blues”.

Rättegången mot Phil Spector för mordet på Lana Clarkson inleds. Spectors välbetalda advokater gör allt för att övertyga juryn om att Lanas död är ett självmord. Spectors instabilitet och aggressiva beteende talar emot.
   Mars 2007, en månad före rättegången. BBC frågade Vikram Jayanti om han ville göra en film om Phil inför mordrättegången. Vikram: ”Jag hade ett vänskapligt samtal med Phil”.
   Phil: ”45% tror jag är skyldig. 20% tror jag är sinnesjuk.
   Han hade galna ögon: ”Trodde till 100% att han skulle bli friad”.
   Hela historiewn om rättegången i detalj. En jurymedlem berättar.
   Dottern Nicole berättar om sin mamma Janis Zavala. Om tvillingbrodern som dog i leukemi, 10 år gammal.
   Delar av Jayantis intervju med Phil visas.
   1989 var Phil tydligt berusad på scen under Rock'n'roll Hall of Fame-arrangemanget.
   Historien om Phil är komprimerad. Om Lana Clarkson, hennes reklamfilmer och hennes jobb som entrévärd på House of blues (som ägdes av Dan Aykroyd)..
   25 april 2007, fyra år efter mordet, inleddes rätegången. Phil hade många olika frisyrer. Phil påstår att han inte bär peruk men perukmakaren berättar.
   Chauffören den makabra natten blir huvudvittne. Han körde Phil och Lana hem den natten, hörde ett skott och Phil, som öppnar dörren med pistolen i hand, säger ”jag har dödat någon!”.
   Vittnen berättar om alkohol, sex, avvisande, uppbrott och skjutvapen.


SPECTOR, mannen, musiken, mordet (49 min, 2021)
”How will you remember me?”.

”Phil Spector såg sig som ett offer för en massa saker”. Orättvist behandlad.
   Han gifte sig under rättegången med Rachelle Short. Under rättegången var han övertygad: ”Jag blir aldrig fälld”.
   Det radas upp en mängd olika berättelser om Phils tidigare våldsamma beteenden. ”Kvinnor fick inte säga nej till Phil” är det genomgående. Phil var också ”ordningsfanatiker”.
   Försvaret letade en utväg men det var inga förhör av Phil.
   Juryn var inte enig så den första rättegången ogiltigförklarades. 10-2 i skyldig mot oskyldig. Det blev så kallad Mis-trial, då var det 22 minuter kvar på dokumentärserien. 5 månaders rättegång slutade i deadlock.
   En ny kortare rättegång startade. ”Rättvisa ska skipas”. Inte alls samma cirkus som första gången. En ny försvarsadvokat och ett mindre antal assistenter som gjorde att åtalet gick igenom.
   ”Vi fick rättvisa”. 19 år/livstid i fångelse på Corcoran-fängelset - utan peruk. Skilsmässa från Rachelle. Phil ville inte ha besök i fängelset. Han drabbades av covid men överlevde. Dog däremot en kort tid efteråt, 16 januari 2021. Men Lana är bortglömd.
   Phils slutord: ”Tajming är nyckeln till allt”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Den stora Dylansnackarfesten”.



MERIT HEMMINGSON: Huvva vad tiden går (2021, SvtPlay, 59 min)

Dokumentär om Marit Hemmingson, den folkmusik/jazz-inspirerade hammonddrottningen, 83 år. Vi konstaterar ännu en gång att det finns inga musikaliska gränser för TisdagsAkademien.
   Den fina träkonstruerade orgeln och dess karaktäristiska sound stod i centrum under hela programmet men ännu mer fokus var det på Merit.
   Skivproducenten Tobias Fröberg: ”En hammondhjälte”. ”Hon är snäll och generös”.
   Merit: ”Jag har alltid jobbat med en yngre generation”.
   Bengan Jansson, dragspelaren, dyker upp och tillsammans med sin unga son på fiol spelar de tillsammans med Merit.
   Bengan: ”Merit är drottningen. Hennes insats för folkmusiken går inte att överskatta”.
   Vi ser en typisk Jämlandsmiljö tillsammans med gamla fina 60-talsfilmer med en yngre Merit i centrum.
   Hon hatade skolan och flyttade tidigt till Stockholm där jazzmusik hade sitt hem.
   Vi får också se hur hon får tekniska problem med sin komplicerade hammondorgel med Leslie-kabinettet.
   Hon kallades jazzdrottning och efter ett besök i USA turnerade hon i Folkparkerna med en svart amerikansk jazzgrupp.
   Någon sa ”Hon har ett säreget sätt att spela Hammond”. Hon berättar hur hon första gången hör ”A whiter shade of pale” och direkt köpte hon en hammondorgel.
   Bildade ett band med en saxofonist, gitarrist och trummis. Hon spelade mycket piano då.
   Ola Salo och Martin Axén från The Ark berättar hur de hade inspirerats av Merits gamla skivor.
   Bengt Palmers på EMI berättar hur han producerade hennes skivor på 60-talet, album som överraskande sålde bra och blev guldskivor. De framgångarna skapade en cirkus som rullade på några år in på 70-talet.
   Merit: ”Öron är det bästa jag har på kroppen”. ”Fast nu har jag ju tinnitus...”
   Palmers berättar hur de spelade in en skiva i Vikens Kapell långt ut på landet i Jämtland. Musik till Beppe Wolgers texter. (Beppe Wolgers dog 1986, 57 år gammal, av blödande magsår).
   Anspråkslös läser Merit ur gamla positiva recensioner-.
   Trummisen Jonna Löfgren (Glasvegas) berättar hur hon spelar med Merit. Det lät nästan som Hansson & Karlsson.
   1974 slutade hon spela. Flyttade från Sthlm, tog ett sabbatsår och koncentrerade sig på familjen. ”Svårt att sedan komma tillbaka”.
   Merit är stolt över sin folkmusikstämpel.
   2001 på Hultfredsfestivalen var Merit gästartist när The Ark spelade.
Vi ser henne spela på en mindre, mer modern hammond. Nya inspelningar med bland annat Martin Hederos på fiol.
   Palmers: ”Säregen musikant som har gått sin egen väg”.


På sista Akademi-mötet 2022 avslutades traditionen att som bonus lyssna på ett avsnitt från Bob Dylan-podden ”Vi snackar Dylan”. Och på första Akademi-mötet 2023 inleddes en ny tradition fortfarande med Dylan som tema. En Akademi-medlem föreslår ett kapitel ur Dylans bok ”Låtskrivarkonsten” som vi läser och sedan diskuterar. Olle valde kapitlet om Nina Simones låt ”Don't let me be misunderstood”.

TisdagsAkademien inledde 2023 med följetongen ”Mitt liv i Rolling Stones”. Rolling Stones fyller 60 år som rockband och i varsitt avsnitt berättar bandets medlemmar - Mick Jagger, Charlie Watts, Ronnie Wood och Keith Richards - hur allt började, om storhetstiden och vad det är som gör att de håller igång än idag.



MITT LIV I ROLLING STONES (2022, 59 min)
Mick Jagger (1)

I inledningen till Rolling Stones-seriens första program, om Mick Jagger, kallas bandet det fulländade rock'n'roll-bandet.
   Sheryl Crow, Lars Ulrich (Metallica) och Chrissie Hynde kommenterar.
   Mick Jaggers egen röst är sammanhållande länken i första dokuprogrammet. Mixat med gamla svartvita intervjuer.
   Mick: ”Nån måste kontrollera företaget”. Några aktuella livebilder med Darryl Johnson på bas.
   ”Vi älskade 50-tals-rock'n'roll”. Mick var 15-16 år och ville sjunga live. Stones bildades 1962. ”Honey what's wrong” var första demon.
   Lulu, Brian Johnson (AC/DC) och PP Arnold berättar.
   ”Little red rooster”, Brian Jones på slide, Keith på akustisk gitarr och Mick spelade munspel. Inledningsvis ett coverband men låtskrivandet gjorde bandet senare till superstars.
   ”Satisfaction” uppges vara första egna låten (men ”Tell me”” var före....). Den gav oss självförtroende. Little Richard lärde mig allt hur jag skulle uppträda.
   Don Was, Bernard Fowler, Tina Turner, Lisa Fischer, Glyn Johns och Jon Bon Jovi berättar.
   Mick var en ”karismatisk frontman”. Rolling Stones hade en ”bad boy image” som managern Andrew Oldham hade bestämt.
   1969. Tragedi. Först Brian Jones dödsfall som följdes av Hyde Park-konserten när Mick läste ur en bok. Sedan Altamont-konserten när fyra dödades. Hells Angels höll i säkerheten.
   Sedan blev det problem med pengar (Jämför med Beatles vid samma tidpunkt, Allen Klein...)
   Den berömda Rolling Stones-logotypen med den stora tungan skapades utan namn.
   Mick: ”Engelsk gentleman blev en svart sydstatssångare vid Stones mikrofon”.
   ”Rock'n'roll blev en sorts teater” på 70-talet och växte till en cirkusföretställning.
   Rod Stewart pratar lite.

MITT LIV I ROLLING STONES (2022, 59 min)
Charlie Watts (2)

Charlie var drivkraften i sex decennier.
   Slash, Sheryl Crow, Steve Jordan och Don Was berättar.
   Keith Richards: ”Charlie var som en amerikansk trummis”.
   Steve Jordan: ”Jazz är en viktig del av rockmusiken”.
   Max Weinberg, Dave Green (granne och basist) och Stewart Copeland berättar.
   Charlie bodde med sina föräldrar i elementhus vid Wembley Park. Lyssnade på Charlie Parker. Trummisen Chico Hamilton var en idol. Phil Seamen var också en förebild. Första bandet var The Joe Jones All Stars 1959.
   Träffade sin fru Shirley. Charlie hade ett helt valv med gamla trumset.
   Han var en ofrivillig rockstjärna. Istället för att festa på turné ritade han av sängarna på alla hotellrum han bodde på.
   Han ville ha kontroll. ”Cotton Club” på hotellrumsdörren. Skräddarsydda kostymer, anlitade Huntsman på Saville Row.
   Glyn Johns, Earl Young (trummis) och Gail Ann Dorsey berättar.
   Charlie gillade dansmusik. Vi får höra trumspåret från ”Miss you”.
   Charlie Watts Big Band, 33 personer bland annat Jack Bruce. Spelade på Ronnie Scotts och skänkte pengarna till klubben.
   Charlie var en trygg hamn i en stökig grupp.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”Dirty life and times” (Warren Zevon).


MITT LIV I ROLLING STONES (2022, 59 min)
Ronnie Wood (3)

”Jag lockades in av stämningen i bandet”. Ronnie ser sliten ut på de senaste intervjuerna.
   Dokumentären inleds med bilder och historier från The Wick i Richmond 1973. Inspelningsstudio som lockade mycket folk till huset.
   ”Han har aldrig tänkt på ekonomi” (Rod Stewart)
   Bonnie Raitt, Kenney Jones och Glyn Johns berättar.
   ”Alla tog för mycket droger” (Mick Jagger)
   Andy Summers, Joe Walsh och Dan Aykroyd berättar.
   ”Ronnie är liten och passar in överallt” (Keith Richards). Han var lillebror i Stones och lillebror i familjen.
   Don Was, Chuck Leavell, Jon Bon Jovi och Chrissie Hynde berättar.
   1978. Heroininnehav. Toronto. Crack. Rehab. Slidegitarr. Skicklig gitarrist.
   Ronnie får Stones att skratta.


MITT LIV I ROLLING STONES (2022, 59 min)
Keith Richards (4)

Keith är sinnebildeen av en rockgitarrist. ”Trotsig hedonist”
   Keith ser oförskämt frisk ut på de senare intervjuerna.
   ”Han är modellen av rock'n'roll” (Slash)
   Glyn Johns, Tina Turner, Slash, Sheryl Crow, Tom Waits, Don Was och Chrissie Hynde berättar.
   ”Keith är hemskt blyg” (Mick Jagger)
   Det började i Dartford. Rock'n'roll. Country och blues.
   Ingen nämner Bill Wyman och Brian Jones i dokumentärerna.
   Taj Mahal, Joe Walsh och T-Bone Burnett berättar.
   ”Vita pojkar fick tag i blues och gav den knytnävar”. ”Definitivt något annat än Beatles”.
   ”50-talets USA lockade oss” (Keith) men utan Beatles hade det inte blivit något Rolling Stones...
   Keith skrev poplåtar och tog sin tillflykt med heroin.
   ”Gimme shelter”. Tar bort en sträng, olika stämningar.
   ”Jag ville göra oväsen, inte spelar gitarr.”
   ”Solon kommer och går men ett riff försvinner aldrig” (Keith)
   Hela Stones-följetongen avslutas med ”Tell me”, akustisk.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Janne valde kapitlet om låten ”London Calling” (Clash).



BLAZE (SvtPlay 2018, 2:04)
En spelfilm om den amerikanske artisten och låtskrivaren Blaze Foley.

Ett vemodigt och verklighetsbaserat drama om countrysångaren Blaze Foley och hans livs stora kärlek, Sybil Rosen. Trots att Blaze var omgiven av framgångsrika artister fick han inga större egna framgångar, men i amerikanska musikerkretsar lever minnet av honom kvar som en mytomspunnen legend.
   Filmen bygger på en självbiografisk bok av Sybil Rosen. Regi: Ethan Hawke. I rollerna: Ben Dickey, Alia Shawkat, Josh Hamilton, Charlie Sexton, Lloyd Teddy Johnson Jr. och Wyatt Russell med flera.   
   Patetiskt fyllo eller legend? Hans liv som film.
   Långt skägg som inte ser äkta ut. Sånger av Townes Van Zandt och Foley. Townes (Charlie Sexton) medverkar mycket och berättar i efterhand historien om Foley. Går att jämföra de båda som låtskrivare. Snyggt gjord film.
   Ska inte förväxlas med den rena dokumentären om Foley, ”Duct Tape Messiah”. Bra och långsam stämning i filmen. Lugnt och stilla. Fina välformulerade repliker från de inblandade.
   Foley var populär på pantbanken. Pantkvittot såg Townes till att ggräva upp efter Foleys död.
   ”Låtar, inte människor, kan leva förevigt”.
   Kris Kristofferson spelar pappan.
   Bra äkta sång och fint gitarrspel genomgående.
   Foley skrev en låt på väggar och dörrar.
   Zephyr Records gav honom kontrakt. Skivbranschen jämfördes med korvförsäljare vilket får mig att minnas Sjunne Ferger som sa likadant till mig 1984.
   Foley och Van Zandt sjunger ”Pancho & Lefty”.
   Townes: ”Han förstod värdet av noll”.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Olle valde kapitlet om låten ”Pancho & Lefty” (Clash).



LALEH: Välkommen hem (SvtPlay, 59 min)

Sedan Laleh Pourkarim slog igenom 2005 med sin självbetitlade debut har hon rönt stora framgångar. Laleh är en av Sveriges mest prisade och omtalade artister och samtidigt en av de mer privata. Vad är det hon helst inte pratar om men gärna berättar i sin musik?
   I den här filmen får vi följa artisten och hennes vänner inför den stora spelningen på Ullevi, då Laleh ska fira sin 40-årsdag och i samma ögonblick bli första svenska kvinnliga huvudakt att inta landets största arena. En nära skildring och en resa från Hammarkullen till de stora scenerna och en plats i det svenska folkets hjärtan.
   En film av Sara Arén.
   Dokumentären gjordes inför hennes konsert sommaren 2022 på Ullevi. 40-årig födelsedag.
   Hon har svårt att i ord förklara sig. Det gör hon genom sina låtar.
   Ursprunget i Hammarkullen. Där fanns människor från jordens alla hörn.
   Gammal lärare förklarar hur hon var. ”Skicka tonsteg upp i himlen”. Laleh är ingen vanlig tjej. Hon hade inga syskon men tog sin plats i skolan. Från Iran. Hon sjöng jazz i skolan. ”Mogen sångerska”. Hon valde trummor som instrument.
   Bestämmande. Målmedvetenhet. I filmen sitter hon och bestämmer scenografin inför Ullevi.
   Skivbolagskillen Mattias Wachtmeister: ”Det är det enkla som är det stora”. Gitarristen Gustaf Thörn: ”Hög integritet”.
   Laleh är helt egen som artist, ibland vill jag jämföra henne med DiLeva. Stundtals flummigt.
   Tyvärr saknade jag historien om hennes år i LA där hon skrev låtar tillsammans med andra.

Bonustraditionen med ett kapitel ur Bob Dylans bok ”Låtskrivarkonsten”: Jag valde kapitlet om låten ”War” (Edwin Starr).

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #24: Toni Holgersson 2013

TONI HOLGERSSON HAR EN ÖVER 30 år lång historia som skivartist. Lätt sporadiskt har han producerat skivor sedan 1986 med ibland långa pauser däremellan. Toni skivdebuterade alltså 1986, först några singlar innan debutalbumet släpptes 1989, ”Toni Holgersson”, grammisnominerad liksom det följande albumet ”Louise & kärleken” (1990).
   Som lågmäld rocktrubadur och MNW-artist släppte han tre album innan han kom under Kjell Anderssons beskydd på EMI som resulterade i två album, ”Blå andetag” (1993, producerad av Andersson) och ”Lyckliga slut” (1994). Sedan tog kreativiten slut och då följde tio års frånvaro från musik och scener på grund av missbruk och hemlöshet.
   2005 var Toni Holgersson tillbaka med några Lasse Englund-producerade album, ”Tecken på liv” (2005) och ”Psalmer” 2007, det senare ett samarbete med Lasse och Irma Schultz Keller. Ytterligare album följde, ”Ibland kallar jag det kärlek” (2010) och den grammisnominerade ”Sentimentalsjukhuset” (2012), innan han besökte Örebro och Växthuset 2013.
   Det lokala bandet Indigo med sångaren Christopher Sletto inledde konsertkvällen med ett kort set på fem låtar med en blandning av både covers och egna låtar. Fyra duktiga killar som inte minst överraskade när de blandade repertoaren med både Frank Sinatra ("Fly me to the moon") och Kent ("Musik nonstop"). Deras egen låt "Dom som aldrig slåss" hade hämtat inspiration i just Kent.



Bilder: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare variant i Nerikes Allehanda 3/2 2013

EN HELT BEKVÄM TONI HOLGERSSON

TONI HOLGERSSON
Stadsträdgården/Växthuset, Örebro 1 februari 2013
Konsertlängd: 19:45-20:28/20:50-21:52 (105 min)
Min plats: ca 12 m snett till vänster från scenen.

IBLAND KAN FÖRHOPPNINGAR GRUSAS OCH förväntningar bli en ballong som spricker. Men sedan finns det, tack och lov, lyckliga stunder när upplevelser överträffar både dikt och verklighet. Toni Holgerssons Grammisnominering av sin senaste skiva, "Sentimentalsjukhuset", är naturligtvis helt rättvis, med tanke på starka och poetiska texter, men jag har personligen inte helt fångats av sound och framförande.
   Därav min förvåning när jag möter Holgersson på scen där han inte alls är den där bräckliga, sköra, osäkra, spröda och självömkande trubadur som jag i min enfald trodde. På Stadsträdgårdens lilla scen i fredagskväll stod det en stark, personlig, vågad, helt bekväm och fantastisk artist där sångerna många gånger lyfte sig långt över skivornas ibland lite stela produktion.
   Under de nästan två timmarna på scen och även i pausen var Toni Holgersson en social och utmärkt kommunicerande person. Som berättade intressanta verklighetsförankrade historier i mellansnacken och lät sångerna blomma ut i det lilla stora formatet. Som bäst i "Några droppar regn" och "Blå moln (över Stockholm)".
   Toni beskrev låtarna som övervägande sorgsna men vemod och melankoli, som jag väljer att analysera känslorna i hans sånger, är kanske den viktigaste ingrediensen i stort låtskrivande och personligt framförande.
   Med bara en gitarrist till hjälp, Andreas Söderström, trodde jag på en genomgående lågmäld konsert där jag skulle få höra nålar falla till höger och vänster. Men Tonis sidekick Andreas var ett under av musikalitet utan att vara ekvilibristisk, högljudd eller reptilsnabb. Han behandlade sitt instrument med känsla och när han vid några få tillfällen tog fram trumpeten blev det än mer tydligt hur små gester kan ge stora magiska intryck.
   Visserligen ville Toni sälja skivor, framförallt sin senaste, men jag fick aldrig känslan på plats att konserten dominerades av de aktuella låtarna. Men när jag nu sitter och sammanfattar konserten upptäcker jag att sju av den senaste skivans tio låtar fanns där. Med tanke på att hela kvällens repertoar omfattade 22 låtar tycker jag inte konserten fick någon som helst slagsida utan blev ett underbart underhållande urval av artisten Toni Holgerssons drygt 26 år gamla skivkarriär.
   Där han avslutade hela konserten spontant och orepeterat med två gamla publikfavoriter, "Kom till mig" och "Och så går dessa dagar". Ett ödmjukt slut på en fantastisk konsert inför stående ovationer.


Låtarna:
Cigarett i handen
Inga sånger tar dom döda tillbaka
Bara nån att hålla om
Valentine
När du sker
Den jag en gång var
Poste restante
Brev till resandeflicka
Jag smakade på döden en dag

Paus

Ibland kallar jag det kärlek
Bilder från Washington Sq
Några droppar regn
Blå andetag
Blå moln (över Stockholm)
Blues för Fatumé
Komma hem
Inga kläder
Allting faller
Efter din himmel
Låt trummorna tala

Extralåtar
Kom till mig
Och så går dessa dagar

/ Håkan

Tributes: Townes van Zandt

""Poet (a tribute to Townes Van Zandt)" (FreeFalls/Pedernales, 2001)

GENOM ÅREN HAR JAG HÖRT ETT stort antal mer eller mindre hyfsade covertolkningar på Townes Van Zandts låtar. På den här hyllningsskivan med genomgående Townes låtar dyker det upp ytterligare 15 som i åtminstone 13 fall är mer än godkända och tolkas med värdighet.
   Med artister som jag är bekant med till 13/15-delar. Dessutom är det ett överflöd av tolkningar här som ganska märkbart håller sig till originalversionerna men som ändå känns fräscha och har ett ärligt uppsåt.
   Förutom alla kända namn som deltagit i det här projektet, Guy Clark, Cowboy Junkies, Emmylou Harris, John Prine och Steve Earle, är den här hyllningsplattan ett förhållandevis anspråkslöst projekt.
   Det är huvudsakligen Freddy Fletcher som har organiserat inspelningarna som sedan har givits ut på hans mindre skivbolag Pedernales Records som han lanserade 1999 tillsammans med sin morbror Willie Nelson.
   Willie är mycket naturligt en av artisterna på hyllningen som bidrar med en för mig mindre känd Van Zandt-låt, ”Marie”, sitt oefterhärmliga sätt och det sätter temperaturen högt på hela skivan. På albumet finns det ytterligare en handfull låtar som jag inte hade koll på innan den här skivan och det gör hela samlingen mer intressant än förväntat.
   Bland det allmänt mindre kända Townes Van Zandt-materialet gör Nanci Griffith en känslig ”Tower song”. Townes son John T Van Zandt gör också en akustiskt fin version av ”My proud mountains”. Townes kompanjon Guy Clark gör inte oväntat en personlig tolkning av ”To live is to fly”. Låtskrivaren Robert Earl Keens version av ”Mr Mudd & Mr Gold” befinner sig i samma ljuvligt känsliga genre. Liksom sedvanligt Cowboy Junkies i en mjuk version av ”Highway kind”,
   Låten med den ovanliga titeln ”A song for” sjunger Jonell Mosser med överraskande eftertryck.
   Det finns ett par låtar på albumet som är lite mer bryska och mer elektriskt energiska än Townes singer/songwriter-original. Jag hoppar gärna förbi Billy Joe Shaver och Rocky Hill på skivan. Dessutom låter det kanske lite för mycket country om The Flatlanders i ”Blue wind blew”.
   Bland skivans absoluta höjdpunkter hör Lucinda Williams sedvanligt bräckligt sjungna version av ”Nothin'”. Låter hela tiden som att hennes röst ska spricka när hon på sitt sedvanliga sätt sjunger till kompet av slide och gitarr.
   Mindre överraskande är Emmylou Harris bidrag till skivan när hon sjunger ”Snake song” till komp av enbart banjo och gitarrer. Även John Prine dominerar som vanligt när han framför ”Loretta” som vore det hans egen låt. Trygga stabila Steve Earle tolkar ”Two girls” lite hårdare med elgitarr och ylande munspel som komp.
   Med ett ovanligt piano som komp gör Ray Benson en avskalat fin version av tämligen kända ”If I needed you” med stråkar som extra krydda.
   Om jag på något sätt ska personligt gradera Van Zandts låtar är nog ”Pancho and Lefty” den mest kända och bästa låten i sammanhanget och Delbert McClinton gör den förträffligt.


Guy Clark – To Live's To Fly 4:12
Nanci Griffith – Tower Song 4:07
Billy Joe Shaver – White Freightliner Blues 2:38
Cowboy Junkies – Highway Kind 6:07
Emmylou Harris – Snake Song 2:33
Ray Benson – If I Needed You 3:36
John Prine – Loretta 3:59
Lucinda Williams – Nothin' 4:00
The Flatlanders – Blue Wind Blew 3:17
Robert Earl Keen – Mr. Mudd & Mr. Gold 3:22
Steve Earle And The Dukes – Two Girls 4:23
Willie Nelson – Marie 4:26
Delbert McClinton – Pancho & Lefty 4:04
Pat Haney – Waitin' 'Round To Die 3:34
John T. Van Zandt – My Proud Mountains 4:50

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #25: Nils Lofgren 1986

NILS LOFGREN HADE 1986 EN LÅNG och intressant karriär bakom sig. Först i gruppen Grin, sedan som musiker bakom Neil Young, en inspirerande solokarriär under 70- och 80-talet innan han 1984 blev medlem i Bruce Springsteens E Street Band. Världsturnén "Born in the USA", som sträckte sig från sommaren 1984 till hösten 1985, bland annat Ullevi i Göteborg, skulle göra honom känd även hos den breda rockpubliken.
   Samma sommar 1985 släppte Nils soloskivan "Flip" och på hösten genomförde han tillsammans med sitt band en Europaturné (Stockholm 24 november) som resulterade i livealbumet "Code of the road". Men sommaren 1986 kom Nils till Europa och presenterade ett nedtonat, lågmält och övervägande akustiskt framträdande.
   Med sig hade han enbart två medhjälpare, sin bror Tom (som följt Nils sedan Grin-tiden och under solokarriären) och Larry Cragg som egentligen var gitarrtekniker (åt bland annat Neil Young) men här hjälpte till på både gitarr, synt och keyboards.
   Mot slutet av konserten sjöng och spelade Nils den då exklusiva Springsteen-låten "Man at the top". En låt som Bruce spelade in 12 januari 1984 i samband med "Born in the USA"-låtarna men kom aldrig med på albumet. Men låten spelades några gånger under Springsteen-turnén 1984/85. Studioinspelningen av låten släpptes först 1998 i "Tracks"-boxen.
   Nils Lofgren skulle några dagar efter Örebrospelningen uppträda på historiens första Hultsfredsfestival.

Foto: Olof FägerstenNils och Tom Lofgren på Brunnsparkens scen sommaren 1986.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/8 1986.

NILS ENSAM VAR ROLIGASTE HALVTIMMEN

NILS LOFGREN
Brunnsparken, Örebro 1 augusti 1986

DET BLEV FREDAGSKVÄLL OCH AUGUSTI var inte ens ett dygn gammalt innan den amerikanske rockartisten och svenskättlingen Nils Lofgren stod, och stundtals också satt, på Brunnsparkens utomhusscen i Örebro.
   Det var en premiärfylld kväll. Örebrospelningen var den första av åtta Sverigekonserter och det är första gången Lofgren spelar här med denna mer eller mindre akustiska show tillsammans med bara två man till på scenen.
   Lofgren lockade 1500 personer till Brunnsparken som betydde att den beundransvärda satsningen ekonomiskt gick ihop men publiksiffran var ändå blygsam och ett mindre svek från örebroarnas sida.
   Publiken, som kom från hela mellansverige, var mogen, städad och tacksam. En oerhört mottaglig och kunnig folkmassa som garanterade en fin kommunikation mellan artist och åhörare.
   Den totala extasen uteblev dock men konserten var desto mer stämningsladdad och lågmäld. Stundtals trollband Nils Lofgren med medmusikanter den stora publiken.
   De tre första låtarna framförde Nils ensam på scen. Bland annat "Keith don't go" som fungede så bra även akustiskt som vilket elektriskt rockband som helst.
   Hans bror Tom kom sedan in på scenen och ytterligare några låtar senare förenades de båda bröderna med ytterligare en musiker, den helt oannonserade Larry Cragg som annars mest jobbar bakom scenen med att hålla de många gitarrerna i trim.
   Denne Cragg visade sig ha oanade musikaliska kvalitéer när han vandrade runt och spelade både gitarr, synt och piano som förresten alla gjorde efter konstens alla regler.
   Jämfört med en hel rockgrupp, som ofta stormar fram, blev det här ingen lätt bris med bara tre man på scen. Det var vid ytterst få tillfällen jag riktigt saknade det rejäla rockkompet.
   Nils Lofgren är en bländande tekniker som gitarrist och fick naturligtvis i det här lilla formatet ännu mer utrymme att visa sin skicklighet. Han spelade då och då även elektrisk gitarr med ofta samma lyhörda elegans.
   När han framförde slagnumret "Cry tough" mot slutet av konserten lyste dock Jimi Hendrix-komplexen igenom lite för mycket. Det blev ett långt, alldeles för långt, och oväsenfyllt gitarrsolo som förstörde något av den ödesmättade stämningen som konserten i övrigt byggt upp.
   På piano är Nils mer mänsklig med sitt raka och simpla spel. Så har vi rösten, den underbara, som var både skör och stark men alltid personlig.
   I en tid då det i parkerna främst gäller att vara välkänd och köra gamla slagnummer i ett rasande tempo var den sympatiske Lofgren en unik företeelse,
   Konserten, som varade i en timme och 35 minuter, var hela tiden spännande och intressant men blev ändå inte den riktigt genomgående gripande upplevelsen.
   Kvalitetsmässigt gick konserten i vågor med både magiska stunder och mer ordinära ögonblick. I denna akustiskt finkänsliga miljö kan minsta tekniska missöde avslöjas och inledningen var nästan katastrofal medan öron och ljudmixare fick tid att vänja sig.
   När Nils Lofgren efter en halvtimme satte sig bakom pianot blev det en samklang mellan röst och piano som överträffade det mesta denna fredagkväll. Coverlåten "Going back", den vemodiga "Believe" och den rytmiska "The sun hasn't set on this boy yet" följde i tur och ordning och byggde upp en rent magiskstämning.
   En stämning som vilade kvar i luften när Nils skiftade tillbaka till gitarr och gjorde "Like rain", "Delivery night" (med fantastisk avslutning på elektrisk gitarr), "Mud in your eye" och "No mercy" då det var fruktansvärt effektiv rockmusik som vällde ur högtalarna. Medan Nils satt på en stol med en akustisk gitarr! Det var konsertens roligaste halvtimme.
   Avslutningen gick i rutinens tecken med nämnda "Cry tough" och "Back it up". Men i de båda extralåtarna svingade sig Nils Lofgren åter upp på toppen av sitt kunnande.
   Först kom den exklusiva Springsteen-låten "Man at the top" och sedan alltid lika imponerande "Shine silently".
   Slutet gott på en konsert som började och slutade i moll men däremellan och under extralåtarna var det en god, hälsosam och nykter underhållning.

/ Håkan

Pressklipp

Nerikes Allehanda, 12 februari 2023.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.