Blogginlägg

ÖREBRO LIVE #22: First Aid Kit 2015

FIRST AID KIT, DETTA UNIKA SYSKONPAR, har så många internationella kopplingar att en konsert på svensk mark känns en aning unik. Och när den konserten dessutom inträffar i Örebro känns det mer än ett patriotiskt statement. Jag hade för övrigt upplevt First Aid Kit live i Örebro två år innan 2015-konserten, på Conventum med sittande publik 6 februari 2013. Rötterna återfinns ju i systrarna Klara och Johanna Söderbergs föräldrar som hade Örebro som hemstad på 80-talet, pappa Benkt var/är ju gitarrist i Lolita Pop.
   Systrarnas karriär på skiva började tidigt, mycket tidigt. När debutskivan, ep:n ”Drunken trees”, släpptes våren 2008 var systrarna Klara och Johanna bara 15 respektive 17 år. Tjejerna hade anmärkningsvärda förebilder redan i unga år, exempelvis Bright Eyes och Fleet Foxes, och första skivan väckte uppmärksamhet, både här i Sverige och framförallt internationellt i USA bland annat.
   Redan då var First Aid Kit en framgångssaga som fortsatte med albumet ”The big black and the blue” (2010). Den internationella uppmärksamheten bara växte och nya intressanta kontakter på andra sidan Atlanten kunde knytas. Conor Oberst, sångare och låtskrivare i Bright Eyes, blev så imponerad att han uppmanade sin kompis i bandet, Mike Mogis, att producera duons nästa album, ”The lion's roar” (2012), skivan som resulterade i turnén 2013.
   ”The lion's roar” är min största First Aid Kit-favorit på skiva men duon skulle upprepa den kommersiella succén även med nästa album, ”Stay gold” (2014). Med fler låtar i repertoaren, med fler så kallade hits i bagaget och en överlag mustigare konsertlåtlista gör att jag föredrar 2015-spelningen på Conventum inför en stående publik.
   First Aid Kits inledande extremt avskalade sound krävde redan 2013 livemässigt några extramusiker i den instrumentala uppbackningen, den engelske steelgitarristen Melvin Duffy och trummisen Niclas Lindström, och så blev det även på 2015-spelningen. Duffy fanns med igen, fast nu spelade han mer elgitarr, och den skotske trummisen Scott Simpson färgade märkbart livesoundet.
   Konsertkvällen inleddes med uppvärmaren och den unge singer/songwriter-engelsmannen Jo Rose (First Aid Kit-Klaras dåvarande fästman) som kunde sitt hantverk men hade en otacksam uppgift.


Ett klipp från First Aid Kits Conventum-konsert i Örebro.

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/2 2015.

FIRST AID KITS ÖVERRASKANDE ROCKIGA FRAMTONING

FIRST AID KIT
Conventum Kongress, Örebro 20 februari 2015
Konsertlängd: 21:04-22:25 (81 min)
Min plats: ca 30-40 meter från scenen vid mixerbåset.

FÖRVÅNAD OCH NÄSTAN FÖRSKRÄCKT UPPTÄCKTE jag sent att konserten med First Aid Kit i Conventum Kongress i Örebro på fredagskvällen skulle få avnjutas stående. Jag hade nog väntat mig en lågmäld och stillsam konsert inför en koncentrerat sittande och extremt lyssnande publik men upplevelsen blev snarare stor och mörk rockklubb. Lika överraskande blev det att stundtals bli matad med First Aid Kits energiska rocksound fast sättningen fortfarande är en högst begränsad kvartett.
   För nästan exakt två år sedan upplevde jag en konsert med First Aid Kit inför en sittande publik på ett till sista plats fullsatt Conventum, som jag varken förr eller senare har gjort, och min enda miniatyrinvändning då var att duon trots ett fantastiskt framförande ännu inte hittat den totala magin i framförande och repertoar. Men jag var övertygad om att flickorna uppenbart gick en ljus framtid till mötes. Men jag kunde då inte alls ana utvecklingen.
   Nejdå, det är inte så att systrarna Johanna och Klara Söderberg har övergivit de till fulländning röststarka magiska ögonblicken i sina countryklingande sånger eller skippat de små konturerna, de spontana mellansnacken eller den melodiska personligheten i sin musik. Alla de ingredienserna fanns också på plats i repertoaren när de två svenska tjejerna och två brittiska killarna äntrade scenen framför ett tämligen fullpackat golv på Conventum Kongress.
   Konsertkvällen inleddes annars lite segt med uppvärmaren och den unge singer/songwriter-engelsmannen Jo Rose (First Aid Kit-Klaras fästman) som kunde sitt hantverk men hade en otacksam uppgift och jag uppfattade honom som ganska opersonlig och allmängiltig som artist. Det kom naturligtvis inte alls att påverka mitt omdöme om First Aid Kit-duons framträdande men hans 30 minuter på scen tog ned stämningen något. Kanske hade hans avskalade sånger passat bättre i ett annat mindre sammanhang eller som han vid ett tillfälle själv sa om sina låtar: "Sounds fine in a quiet room".
   Under den dryga pausen innan huvudkonserten växte skeptiska och nästan negativa tankar i mitt huvud medan intensiteten i det förväntansfulla pladdrandet i lokalens båda barer bara ökade.
   Med ännu ett läckert album i bagaget har naturligtvis styrkan och variationen i First Aid Kits scenrepertoar växt och blev på fredagskvällen en jämbördig kamp mellan låtarna från duons två senaste album. Johanna och Klara stod provocerande långt från varandra på scen men var röstmässigt en genomgående genuin enhet. Med hjälp av sina röster stod de ändå nära varandra. Klaras självklara stämma tog ofta huvudrollen vid mikrofonen medan Klaras för kvällen något ansträngda röst gav känsligt djup åt sångstämmorna.
   Lika lite som man ska gråta över spilld mjölk ska man klaga över saknade låtar men jag hade gärna också upplevt "Cedar lane" denna fina konsertkväll. I en repertoar som ändå bjöd på några rejält rockiga överraskningar i form av två Jack White-covers. Men även vid flera andra tillfällen, "King of the world" och rockfinalen på "Wolf", fick den skotske trummisen Scott Simpson och elgitarristen Melvyn Duffy från Brighton, som också spelade steelguitar och mandolin, leva ut sina rockdrömmar på scen.
   Men när omdömet om First Aid Kits andra Örebrokonsert ska sammanfattas var det ändå konsertens förhållandevis finstämda ögonblick som imponerade allra mest på mig. Som i den fina "Waitress song", och sången de tillägnade morfar Lennart (Lundström) och framförde utan mikrofon (unplugged på ren svenska!), "Ghost town", tillsammans med publiken eller sången "Brother" till sin lillebror Isak där de växlade mellan engelska och svenska.


/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.