Blogginlägg

Tributes: Velvet Underground & Nico

"I'll Be Your Mirror: A Tribute To The Velvet Underground & Nico" (Verve, 2021)

DEN SOM TILL ÄVENTYRS TROR att en hyllningskiva till minnet av Velvet Undergrounds första album från 1967 ska bli en ganska stökig, rockig och genomgående högljudd historia tror fel. Delvis i alla fall för den här drygt ett år gamla hyllningsplattan är en soundmässigt ganska omväxlande tolkning av originalskivan. En hyllning som både kan uppfattas njutbar som till vissa delar går över tröskeln till det monotont skräniga och provokativt monotona.
   Hal Willner, skivproducenten som mest är känd för sina hyllningsskivor (Thelonious Monk, Kurt Weill, Disney med mera), har producerat hela skivan på ett övergripande sätt och lämnat över de praktiska detaljerna på enskilda låtar till andra producenter. Därför saknar hyllningen ett genomgående tema ty blandningen är stundtals tålamodskrävande.
   Den inleds exempelvis lugnt och stilla med Michael Stipe som till en vacker klarinett och stråkar sjunger eller nästan läser ”Sunday morning” men skivan avslutas i ett fullkomligt nästan åtta minuter långt kaos där Iggy Pop och gitarristen Matt Sweeney gör allt för att överrösta varandra med rundgång, oformliga skrik och skrän.
   Frånsett ett tidigare stökigt utbrott på skivan, en envist gnisslande ”Heroin” med Sonic Youth-gitarristen Thurston Moore där Bobby Gillespie ”hjälper till” med sången, är hyllningen musikaliskt omväxlande med låtar som passar lika bra idag som för 56(!) år sedan.
   Övervägande amerikanskt rotade artister har bidragit till det här projektet där österländska klanger från Andrew Birds fiol i ”Venus in furs” och St Vincents elektroniska version av ”All tomorrow's parties” påverkar helheten åt det lite äventyurliga hållet. Som sedan har givit plats åt artister som Courtney Barnett, The National-sångaren Matt Berninger, Sharon Van Etten och en ovanligt rockig Kurt Vile att tolka låtarna på ett mer konventionellt sätt.
   Den nästan powerpop-starka ”There she goes again” är nog min stora favorit på skivan. Där King Princess (egentligen sångerskan Mikaela Straus) smått skrattande bjuder på stark sång till ett poprockigt komp. Låtens kaotiska slut känns dock lite provokativt och beräknat.


1. "Sunday Morning" Michael Stipe 3:50
2. "I'm Waiting for the Man" Matt Berninger 3:44
3. "Femme Fatale" Sharon Van Etten 4:42
4. "Venus in Furs" Andrew Bird & Lucius 6:55
5. "Run Run Run" Kurt Vile 6:59
6. "All Tomorrow's Parties" St. Vincent & Thomas Bartlett 4:51
7. "Heroin" Thurston Moore & Bobby Gillespie 7:24
8. "There She Goes Again" King Princess 3:28
9. "I'll Be Your Mirror" Courtney Barnett 2:27
10. "The Black Angel's Death Song" Fontaines D.C. 3:11
11. "European Son" Iggy Pop & Matt Sweeney 7:45

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.