Tidigare blogginlägg

Covers: Willie Nile

WILLIE NILE: Positively Bob - Willie Nile Sings Bob Dylan (River House, 2017)

ÄNNU EN GÅNG HAR JAG LYSSNAT på en skiva med enbart coverversioner av Bob Dylan-låtar. För vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på men det har hänt ett flertal gånger. Utan att ha någon statistik misstänker jag att artister eller grupper som helhjärtat vill spela in låtar av Bob Dylan ofta, lite förutsägbart och ospännande, väljer de mest kända låtarna ur en annars gränslös låtskatt.
   Willie Niles bidrag till den breda genren att spela in Bob Dylan-låtar hamnar tyvärr också i den starkt beräknande kategorin av coverskivor. I alla fall på pappret där minst sagt vanliga Dylan-låtar som ”The times they are a-changin'”, ”Rainy day women #12 & 35”, ”Blowin' in the wind” och ”A hard rain's a-gonna fall” inleder det här sex år gamla albumet. Låtmässigt tillhör skivan så långt alltså det mest förväntade men Willie Nile gör allt för att sätta sin egen prägel med sin typiska poprock med elektriska gitarrer närmast mikrofonen.
   Jag lyssnar inte dagligen på Willie Nile så det är ändå ett visst nöje att höra hans lätt hesa röst över den drivna rockmusiken. Och påminnas om att debutalbumet från 1979 var ju en synnerligen perfekt start på hans karriär.
   Utan att revolutionera eller stöpa om Dylan-låtarna har Willie märkbart ökat energin i sina tolkningar och när han senare på skivan tar upp några mindre kända låtar ur Dylan-repertoaren blir det smått intressant. Och han försöker också göra en personlig version av ”A hard rain's a-gonna fall” medan hans band bakom försöker skråla med i refrängen.
   Det är en samling huvudsakligen New York-baserade musiker som kompar Nile, engelsmannen och gitarristen James Maddock, basisten Johnny Pisano, keyboardskillen Andy Burton och trummisen Aaron Corness som håller samman soundet och arrangemangen med Niles egen akustiska gitarr i botten.
   Versionerna av ”I want you” och ”Subterranean homesick blues” gör mig inte heller speciellt förvånad men ”Love minus zero/No limit” gör mig aldrig besviken, här i en halvakustisk version.
   Och avslutningen med ”Every grain of sand”, ”You ain't goin' nowhere” och ”Abandoned love” är mer spännande i jämförelse med skivans inledning.


The Times They Are A-Changin' 3:20
1964. Från albumet "The Times They Are A-Changin'" med låtskrivaren.
Rainy Day Women #12 & 35 3:21
1966. Singel med låtskrivaren.
Blowin' In The Wind 3:50
1963. Från albumet "In action" med The Chad Mitchell Trio.
A Hard Rain's A-Gonna Fall 5:56
1963. Från albumet "The freewheelin Bob Dylan" med låtskrivaren.
I Want You 3:34
1966. Från albumet "Blonde on blonde" med låtskrivaren.
Subterranean Homesick Blues 2:35
1965. Från albumet "Bringing it all back home" med låtskrivaren.
Love Minus Zero/No Limit 3:11
1965. Från albumet "Bringing it all back home" med låtskrivaren.
Every Grain Of Sand 3:53
1981. Från albumet "Shot of love" med låtskrivaren.
You Ain't Goin' Nowhere 3:49
1968. Singel med The Byrds.
Abandoned Love 4:12
1985. Från albumet "Biograph" med låtskrivaren.

/ Håkan

Covers: Rufus Wainwright

RUFUS WAINWRIGHT: Folkocrazy (




1. "Alone" (featuring Madison Cunningham) (Ewan MacColl) 3:14

2. "Heading for Home" (featuring John Legend) (Peggy Seeger) 4:22

3. "Twelve-Thirty (Young Girls Are Coming to the Canyon)" (featuring Susanna Hoffs, Chris Stills and Sheryl Crow) (John E.A. Phillips) 3:42

4. "Down in the Willow Garden" (featuring Brandi Carlile) (Charlie Monroe) 3:05

5. "Shenandoah" (Traditional) 3:17
Trad.
6. "Nacht und Träume" (Franz Schubert/Matthäus von Collin) 2:41

7. "Harvest" (featuring Andrew Bird and Chris Stills) (Neil Young) 3:03

8. "Going to a Town" (featuring Anohni) (Rufus Wainwright) 4:16
Original.
9. "High on a Rocky Ledge" (featuring David Byrne) (Louis Hardin) 4:25

10. "Kaulana Nā Pua" (featuring Nicole Scherzinger) (Ellen Keho'ohiwaokalani/Wright Prendergast) 3:37

11. "Hush Little Baby" (featuring Martha Wainwright and Lucy Wainwright Roche) (Traditional) 3:54
Trad.
12. "Black Gold" (featuring Van Dyke Parks) (Van Dyke Parks) 4:40

13. "Cotton Eyed Joe" (featuring Chaka Khan) (Traditional) 3:15
Trad.
14. "Arthur McBride" (Traditional) 7:33
Trad.
15. "Wild Mountain Thyme" (featuring Anna McGarrigle, Chaim Tannenbaum, Lily Lanken, Lucy Wainwright Roche, and Martha Wainwright) (Traditional) 5:46
Trad.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #9: Lolita Pop 1990

SOM JAG SKREV I FREDAGS I DEN HÄR serien, om Eldkvarns konsert, är det ofta så mycket fräschare att uppleva en konsert när artisten eller bandet inte har någon ny skiva att marknadsföra utan kan välja fritt från hela sin karriär. Är det dessutom så, som i Lolita Pops fall, att de provar på nya ännu ej publicerade låtar stiger spänningen tveklöst och allt blir väldigt intressant, nytt och spännande.
   1990 befann sig Lolita Pop, vid tillfället en av Sveriges bästa rockgrupper, på sin högsta nivå som grupp. Både kommersiellt och musikaliskt. Gruppen hade våren 1989 levererat sin allra största höjdpunkt som skivartist, ”Love poison”. Men samma sommar drabbades gruppen av två medlemsförändringar när trummisen Per Eriksson och gitarristen Benkt Söderberg lämnade gruppen.
   Gruppen utsåg snabbt ersättare i rutinerade Christer Björklund, trummor, och Fredrik Blank, gitarr, och hösten 1989 var gruppen åter på turné i sin nya sättning. Våren 1990 blev det dags att spela in den med spänning emotsedda uppföljaren till ”Love poison”. Inspelningarna inleddes i mars och resulterade genast i en hitsingel, ”Pay the piper”, som släpptes direkt och blev en positiv aptitretare inför höstens album, ”Blumenkraft”.
   Efter ytterligare inspelningar tog gruppen paus och passade samtidigt på att genomföra en konsert av inofficiell karaktär på hemmaplan i Örebro innan de skulle återvända till skivstudion och slutföra inspelningarna för albumet. En konsert helt utanför alla turnéproduktioner och ett sätt att exklusivt bjuda örebroarna på något väldigt unikt med flera smakprov från den nya skivan. Eller som sångerskan Karin Wistrand sa till mig i en intervju några dagar innan konserten:
   ”Det blir som att flytta ut replokalen på restaurang för en kväll. Ritz-konserten blir rätt och upp och ned som vi är. Vi kommer att testa nya låtar men givetvis också bjuda på gamla favoriter”.
   Efter inspelningarna i juli skulle låtarna mixas i september och Karin trodde när jag pratade med henne att albumet, som sedan fick titeln ”Blumenkraft”, skulle finnas ute i oktober vilket faktiskt kom att stämma.
   Det nya bandets medlemmar bodde då på tre olika platser i Sverige, Fredrik i Stockholm, Christer i Gävle och resten i Örebro, och Karin erkände vissa praktiska problem.
   ”Det är inte helt friktionsfritt. Vi kan inte spontant testa nya låtar hur och när som helst. Så när vi samlas i Örebro brukar vi kalla det arbetsläger”.
   Karin gav också en aktuell rapport från inspelningarna där fem olika hjärnor, fem olika idéer och fem olika viljor skulle komma överens.
   ”Det är vårt jobb just nu. Att göra en homogen produkt av ett material som för tillfället spretar åt alla möjliga håll”, sa Karin och lovade ett spännande och liveinriktat sound på skivan.
   Lolita Pop hade 1990 inte helt givit upp tanken på en utlandslansering. Förra försöket, 1987, resulterade paradoxalt nog i ett kommersiellt genombrott i Sverige. Den då nyinspelade engelska skivan, med ett urval gamla låtar och några nya, såldes i 25 000 ex och ”Love poison” i fantastiska 40 000 ex och singlarna ”Mind your eye”, ”Bang your head” och ”Hey winner” hade alla varit listnoterade.
   Men 1 juli 1990 på lilla Ritz på Stortorget i Örebro, en regnig kväll för övrigt, hade gruppen inte utlandet i blickpunkten utan bjöd på en fantastiskt inspirerande konsert inför en fullsatt lokal med hemmafans.
   Medlemmarna i Lolita Pop var den här kvällen Karin Wistrand, sång, Sten Booberg, gitarr/sång, Fredrik Blank, gitarr, Christer Björklund, trummor, och Henrik Melin, bas. Vänsterhänte gitarristen Blank var ännu så länge ganska okänd i musikbranschen men skulle senare kompa artister som Staffan Hellstrand, Kajsa Grytt och Ulf Lundell med sin vassa gitarr. Björklund hade i många år kompat Di Leva både på skiva och konsert.

Foto: Lotta Ögren

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/7 1990.

"REPETITION" BLEV HÄRLIG UPPVISNING

LOLITA POP
Ritz, Örebro 1 juli 1990

MITTEMELLAN TVÅ TURNÉER OCH skivor ställer sig en av landets bästa grupper på scen högst inofficiellt. Lolita Pop på Ritz var trångt (fullsatt!), trivsamt och svettigt.
   I förväg har det talats om en offentlig repetition och Ritz är inte nämnvärt större än Lolitornas replokal.
   Men Lolita Pop genomförde i vanlig ordning en rutinerad och proffsig spelning utan att ta alltför seriöst på uppgiften. Helt i min smak och, vad jag kunde uppfatta, också helt i publikens smak.
   Nu vågade gruppen inte riktigt prova på så många helt nya låtar som jag hade hoppats på. Nästa vecka går de in i studion och slutför inspelningarna till nästa album så material finns det ett överflöd av.
   Vi nyhetstörstiga fick ändå tre riktigt smakfulla godbitar från den kommande skivan. Tre låtar som visade upp Lolita Pops nuvarande imponerande bredd.
   ”Here she comes” är melodiös rock dom gruppen blivit mästare på under de senaste åren. ”Live forever” är en vilt rockig och rå sak som definitivt inte blir melodiradiofavorit.
   Och så pärlan ”Precious you” som är Karin Wistrand i ett nötskal. I en låt som dramatiskt byggs upp och Karin både viskar och skriker. Suveränt.
   Lägg därtill ”Pay the piper” och ”Come to me" (som är värd ett bättre öde än som singel-b-sida), låtar från de senaste skivorna och ett hejdundrande jam på ”Tarzan on a big red scooter” med stickspår åt fem-sex andra låtar. En ren uppvisning.
   Men mindre resurser och mindre officiell status blev Ritz-konserten i långa stycken bättre, roligare och intressantare än turnékonserten i höstas på Café Oscar.
   Då kunde gruppen, som just skiftat medlemmar, inte stå upp mot de förväntningar som ”Love poison”, förra årets allra bästa album, trissat upp.
   Dagens upplaga av Lolita Pop är nu ett lika sammansvetsat gäng som någonsin de gamla kompisarna. Dessutom är de nya medlemmarna, trummisen Christer Björklund och gitarristen Fredrik Blank, mer aktiva och hemtama i både nya och gamla låtar.
   Lolita Pops Ritz-konsert i söndagskväll var en ”repetition” av nära nog världsklass.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #10: Eldkvarn 2006

JAG HAR SETT ELDKVARN FLER GÅNGER än jag på rak arm kan komma ihåg. Deras bästa konsertögonblick, som inträffat vid upprepade tillfällen från mitten av 00-talet, överträffar många tidigare intressanta men ojämna och ofokuserade konserter, där kanske det spontant hjärtliga överskuggat det rent musikaliska. Tack vare senare tiders fokuserade, naturliga, mänskliga och för all del nyktra(!) musiker tillsammans med en mer skärpt men också avslappnad Plura blev gruppens sista år på scen också de bästa. På några år presenterade bandet ett starkare och nyskrivet material som överträffade allt de tidigare hade gjort på hela sin långa karriär.
   Sedan 1994 hade bandets sättning varit intakt och de hade under årens lopp, på ständiga turnéer, jobbat sig genuint samspelta och konsertmässigt alltmer säkra och jämna. Men det var med albumet ”Atlantis” våren 2005 som allt vände och plötsligt var Eldkvarns namn på var mans tunga. Även de hippa recensenterna föll för skivan, ”Konfettiregn” med Håkan Hellström vid mikrofonen blev populär hos ungdomarna och Pluras alltmer folkliga utstrålning fick gemene man att gilla Eldkvarn.
   Den här fina konserten, som framstår som mitt bästa Eldkvarn-ögonblick på scen, genomfördes mellan två album och som alltid i sådana sammanhang fanns det inga påtvingade låtar, förutsägbara hits eller någon aktuell skiva att marknadsföra.
   De var på väg in i studion för att spela in ”Svart blogg” men valde att inte framföra några försmaker från den kommande skivan. Ändå blev det en Eldkvarn-konsert som jag sent ska glömma.
   Och medlemmarna var den här kvällen identiska med Eldkvarns sättning sedan 1994: Plura, sång/gitarr, Carla Jonsson, gitarr/sång, Claes von Heijne, keyboards, Werner Modiggård, trummor, och Tony Thorén, bas.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/12 2006.

ELDKVARN FÖRVANDLAT TILL ETT AMBITIÖST OCH GENERÖST BAND

ELDKVARN
Musikscen Örebro/K5, Örebro 27 december 2006

VI BEFINNER OSS MITTEMELLAN JUL OCH NYÅR men i Eldkvarns värld, nu för tiden ska tilläggas, existerar inga mellandagar. De ska precis gå in i inspelningsstudion och jag tyckte mig i onsdagskväll inför ett överfullt K5 (275 personer) uppleva ett rutinerat band fånga inspirationen och stämningen i lokalen och förvandlas till ett ambitiöst och generöst band där låtlistan blev mycket intressant.
   Det fantastiskt fina ljudet, kändes stundtals som all time high i den lokalen, och de ömsesidiga vibrationerna gjorde naturligtvis sitt för att konsertupplevelsen skulle förflyttas från riktigt bra till närmast magisk på sina ställen.
   Och allra mest avgörande för den känslan var bandet själv. Som var fokuserat, koncentrerat och slipat som aldrig förr.
   De bjöd inte på några spännande och avslöjande låtar från det nyskrivna materialet. Men kombinationen av låtar, den lugna inledningen som sedan stegrade sig och nådde en sorts crescendo i den fantastiska ”Konfettiregn”, gjorde faktiskt hela konserten till en osedvanlig helhet.
   Pluras totala avsaknad av klädstil, svart keps, slitna säckiga jeans, flera nummer för stor urtvättad t-shirt och eleganta röda gympaskor, fick sin revansch i en musikaliskt skärpt föreställning. Med en rytm i urvalet av låtar som jag sällan upplevt i deras fall. Och då ska vi veta att konsertlängden blev betydligt mer omfattande än den var planerad.
   Det var till och med så att när allting stämde som bäst och akustiken slog nya rekord, fast den knappt överröstade glammet i baren, så blev elegansen paradoxalt nog nästan tråkig och händelsefattig för några låtar.
   Men det fanns så många andra positiva detaljer i det här bandet så det är egentligen väldigt svårt att på allvar klaga på skicklighet, det tajta soundet, en uppsjö starka låtar och längst fram Plura som med en mix av stor karisma och självklar naturlighet den här kvällen ledde bandet från höjdpunkt till höjdpunkt.
   På samma gång pånyttfött och majestätiskt tog de sig igenom alla de 22 låtarna med nästan samma ackuratess. Och när jag äntligen slapp ”Somliga går med trasiga skor” bland extralåtarna förstod jag att inspirationen som spred sig från scen var äkta och trovärdig. I exempelvis den vemodiga ”En regnmetares sång”, med bara komp från gitarr och piano, och den perfekta finalen, efter nästan två timmar, med ”Jag är det hjärta” och ”3:ans spårvagn”.

Som om du är här
Allt det här som gör så ont
Du älskar inte mig
Samma sort
Två hjärtan
Stockholm 05:00
Man över bord
I skydd av mörkret
Kungarna från Broadway
Tag min hand
Kärlekens tunga
Största skvallret i stan
Ett hus på stranden
Nånting måste gå sönder
Män som mig
Landsortsgrabb
Konfettiregn
Pojkar, pojkar, pojkar
Alice

Extralåtar:
En regnmetares sång
Jag är det hjärta
3:ans spårvagn genom ljuva livet

/ Håkan

TisdagsAkademien (14)

BESÖK HEMMA HOS THOMAS EKLUND





EXKLUSIVT INBJUDNA TILL THOMAS EKLUND, stor Bob Dylan-expert och beundrare, travade de tre TisdagsAkademi-ledamöterna från de centralt östra stadsdelarna i Örebro till de västra. Tisdagens traditionella möte 4 april 2023 var tillfälligt utlokaliserat till Thomas hem på Angelgatan, en fin ljus lägenhet med smakfull utsikt mot Karl Johans park, där Bob Dylan-skivorna och böckerna var prydligt insorterade i hyllorna. Och tavlorna på väggen skvallrade också om ett genuint intresse för den Minnesota-födde låtskrivaren, artisten och författaren.
   Hos Thomas fick Olle, Janne och jag några timmars utbildning och fördjupning i ämnet Bob Dylan via ett initierat föredrag i både ljud och bild. Med sin rika kunskap om Dylan bjöd Thomas inte bara på en grundlig lektion, med lite koncentration kring ”de viktiga åren”, i den långa historien om Robert Zimmerman. Han bjöd också på dryck, öl och en exklusiv provsmakning av Bob Dylans bourbon Heaven's Door (se foto till höger), med smakrikt tilltugg. Och till kaffet fick vi säsongens sista semla.
   Eftermiddagens session inleddes för övrigt med en kortare introduktion om Elvis Presleys liv från mitten av 50-talet till det olycksbringande 1977. En historia som ständigt behöver upprepas och detaljerat påminnas om. Och Thomas kunde även den berättelsen med bravur och obegränsat engagemang.
   Efter kaffet fick vi dessutom ett oplanerat föredrag om Örebros gamla och nya historia med både idrottsliga och musikaliska inslag. Bland annat ett liveinslag med Nature där en ung Mats Ronander sjunger blues.
   En perfekt final på en perfekt tisdagseftermiddag för TisdagsAkademien som härmed tackar Thomas för ett trevligt och informativt möte.

/ Håkan

Mars 2023 på Håkans Pop

St Patrick's Day firades i Örebro med sång, musik och körsång med The Shipwreck Haulers på Clarion Hotel, med Ollie Tullamore (trea från vänster) och hans vänner.

MARS 2023 GICK SOM EN DANS om än inte bokstavligen. Det var vinter som förvandlades till vår, flera gånger om, och på Håkans Pop kunde vi läsa om både Örebros genom tiderna bästa konserter, ett antal olika tributskivor och en konsertrecension plus ett par minnesartiklar om två starka nöjesprofiler.
   Kategorin med listan på Örebros bästa konserter, som heter ÖREBRO LIVE 100, börjar närma sig slutet (nummer ett avslöjas nästa månad) eller egentligen början eftersom den räknar ned till de bästa konserterna. Under mars räknade jag ned från #20 till #12 och skrev om konserter med Ulf Lundell (2001), The Temperance Movement, Wings, Mats Ronander, Green On Red, Nick Lowe, Ulf Lundell (1993), John Hiatt och Rockpile.
   I ”Tribute-skivor”-kategorin skrev jag om album som hyllade Ewan MacColl, Johnny Thunders, Eric Andersen och Willie Nile plus en ren coverskiva med Lambchop.
   I mars fick vi också en rapport från några möten i TisdagsAkademien och recenserade även ett traditionellt St Patrick's Day-gig med Ollie Tullamore och hans vänner.
   Under mars kom två tråkiga och sorgliga nyheter om dödsfall bland artister som jag respekterade, gitarrvirtuosen David Lindley och textförfattaren Keith Reid, och skrev några rader om.

EFTER TVÅ GANSKA HÄNDELSEFATTIGA månader, januari och februari, exploderade skivutgivningen i både många och bra album. Förra månaden hann jag även skriva en lång recension om ett album, ”Glue”, med den personlige artisten I'M KINGFISHER.
   Vi är medvetna om att den nuvarande produktiviteten hos Neil Young är obegränsad. Bara några månader efter den senaste fantastiska skivan, ”World record”, dyker det upp ännu ett album med Young-relaterat material. Men ”All roads lead home” är både intressant, mystisk och märklig.
   Det jag från början tror är ett konventionellt album med Youngs kompgrupp Crazy Horse visar sig vara mer komplicerat och splittrat än så. Bakom det tungvrickande gruppnamnet MOLINA TALBOT LOFGREN & YOUNG döljer sig låtar som de namngivna medlemmarna enligt pandemirestriktioner spelat in på egen hand med egna musiker. Splittrat är bara förnamnet, ändå finns det detaljer som är intressanta.
   Basisten Billy Talbot har en härligt karaktäristisk stämma. Nils Lofgrens låtar lyser sedvanligt starka medan trummisen Ralph Molina sjunger alltför perfekt och opersonligt och låtarna är nästan smöriga. Neil Youngs enda bidrag är en soloversion av en låt från ”Barn”-projektet härom året.
   Jag vill gärna placera THE LONG RYDERS i americana-facket men Sid Griffin & Co är ju ett perfekt poprockgäng med stundtals Rickenbacker-gitarren i högsta hugg. Bandets senaste album, ”Psychedelic country soul”, utnämnde jag till 2019 års bästa skiva. Nya albumet ”September November” når väl inte riktigt upp till den exklusiva nivån men tillhör ändå månadens bästa album och är klart lyssningsvärd.
   Jag och några till minns THE BAND OF HEATHENS två Örebrobesök 2011 och 2017 som väldigt positiva upplevelser. På skiva har det amerikanska bandet inte haft samma framgångar men nya ”Simple things” är ett underhållande och stundtals vackert varierat album. The Band-influenserna är tyvärr nedtonade, ”Damaged goods” är ett undantag, och det finns många soulinfluenser i sången som gör mig lite tveksam.
   Ännu ett tacksamt tips (tack, Lars Ryen) får mig att lyssna på duon THOSE PRETTY WRONGS nya album ”Holiday camp” och gillar nästan varje låt. Big Star-trummisen Jody Stephens och Luther Russell, från The Freewheelers, gör fantasirik poprock och sångstämmorna ekar stundtals Byrds. Att Mitch Easter är med på ett hörn känns bara naturligt.
   Thomas Holsts låtar får inte plats på Wilmer X-albumen, av naturliga skäl, men hans låtmaterial har alltid haft en styrka och har ofta mer energi än till och med Wilmer. Nu har han bandet HOLST OCH PLANETERNA och nya albumet ”Långt där uppe ser de himlen” slår undan benen på de flesta musiklyssnare. Den skånska accenten i sången får mig att dra paralleller med både bob hund och Dalaplan. Det är välskrivet låtmaterial fast energin och tempot är så kompromisslöst uppskruvat.
   H. SELF, eller Henric Hammarbäck som han egentligen heter, är en udda artist i den svenska countrygenren som nu har släppt sitt andra album, ”Country songs”. I den smala fåran passar han ihop med David Ritschard, som faktiskt har varit med och skrivit en låt här, men sjunger på engelska och är snäppet mer vemodig i tilltalet. Hans ledsna sång och den gråtande steelguitaren blir kanske monotont i längden men udda och personlig är han.
   GÖRAN SAMUELSSON har samlat sina fem senaste singellåtar, från 2021 och 2022, på ett album, ”Avlägset & nära”, tillsammans med fem nya låtar. Det finns trygghet och närhet i hans poesi och melodier. Ensam med sin akustiska gitarr eller ett gistet piano (”Försiktigt”, är på Olle Adolhpson-nivå) blir han en klassisk vissångare och tillsammans med några musiker som Bengan Blomgren och Nikke Ström lyfter allt till skimrande höjder. Eftertänksamma texter i en trygg musikalisk miljö.
   Sedan har jag lyssnat på ytterligare några nya album som lämnade några tankar men inte så djupa intryck. Jag lyssnar på DOUG PAISLEY och tänker bara på J J Cale, JOHN LINDBERG TRIO har en härlig energi i sina rockabillyosande låtar men hela 19 låtar lämnar en viss tomhet efter sig och efter en ”A whiter shade of pale”-ekande låt med comebackande THE ZOMBIES stänger jag av.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Förra årets bästa album-lista innehöll en mängd svenska album och Eric Palmqwist låg bakom ett, ”Värmen”. Nu ett år senare har han återombildat sitt gamla band EP'S TRAILER PARK och spelat in ett album, ”Once when we were birds”, som är minst lika bra och personligt fast språket är engelska. Underbara klangfulla arrangemang som lyfter både texter och personlighet. Det låter modernt och nostalgiskt på samma gång.
   EP's Trailer Park existerade runt förra decennieskiftet, 00/10-talet, när man drog paralleller med bandets altcountry-sound och bra popmusik. Där någonstans finns kärnan kvar i dagens sound med steelguitar, akustiska gitarrer, en vemodig röst och många, väldigt många, starka melodier. Fast för omväxlingens skulle finns det också elektriska moment på skiva. Gissa exempelvis vem som influerat till låttiteln ”Yung Nil (into the wild)”.
   Här finns många välskrivna sånger och det är en genomgående hög nivå med få ögonblick som sänker kvalitetsnivån. Variation och kvalité går hand i hand på de nio låtarna under de dryga 34 minuterna. Det är svårt att skilja de klockrena höjdpunkterna från de lite mindre spektakulära låtarna.
   I ett nästan hopplöst försök att nämna mina favoriter på albumet fastnar jag på låtar som titellåten, ”Young Nil”, ””Bedbug” och ”Heart stone carver”. Och ”Lovers maze” som får mig att tänka på Monostar, bandet som Eric hade på 90-talet.
   Men låten jag föredrar allra mest på albumet är ”Full moon Ruth”, den kärleksfulla sången Eric sjunger till sin dotter. Det lunkande tempot, den fina texten och underbara refrängen med enbart låttiteln som text. En hit i mina öron.
   ”Once we were birds” är som sagt fylld med starkt låtmaterial som Eric och resten av gänget gjort det bästa av i studion. Det finns några enstaka ögonblick när sockrade körer eller skimrande syntar doftar kommersiella ambitioner. Eller slutet på albumets sista låt ”Kite” när elgitarren avreagerar sig och soulkören tar över. Men det må vara Eric förunnat med ett större brett genombrott efter alla dessa år.

/ Håkan

Richard, Olle & Bob Dylan

Jag fick i uppdrag av konsertarrangören Olle Unenge att skriva några rader inför "Bob Dylan 82 år"-konserten med Richard Lindgren och Olle på STÅ 24 maj.

Foto: Anders Erkman

VÄLKOMMEN TILLBAKA, RICHARD! Sångaren och låtskrivaren Richard Lindgren från Malmö har besökt Örebro ett stort antal gånger sedan 2010. 24 maj återvänder Richard till Örebro för att tillsammans med Olle Unenge uppträda på STÅ och musikaliskt fira Bob Dylans födelsedag när den legendariske amerikanen fyller 82 år.
   Richard gjorde sin debut på Örebros scener 2010, först som uppvärmare till Mary Gauthier, och sedan har han uppträtt med både band, solo och flertaler gånger i duett med Olle Unenge. Det hängivna samarbetet fortsätter 24 maj på en konsert fylld med Bob Dylan-sånger, både kända och mindre kända.
   Man kan se konserten på STÅ som en tradition och en fortsättning på den mycket lyckade konserten 2019 i samma intima miljö där paret Lindgren/Unenge valde Bob Dylan-sånger med stor noggrannhet och fingertoppskänsla. Och presenterade allt på ett koncentrerat och musikaliskt lysande sätt.
   Richard har varit Bob Dylan-fantast sedan han var 13 år och kan i stort sett hela hans låtkatalog utantill men det är det egna låtskrivandet, det egna skapandet, som har spelat huvudrollen i hans liv och karriär sedan han skivdebuterade 1996.
   Hans sånger, till tonerna av både rockmusik, americana, country och singer/songwriter-visor, har publicerats på åtskilliga album med huvudsakligen originalmaterial genom åren. Skivor som har nått en allt större publik men fortfarande väntar det stora genombrottet runt hörnet, han har i många år beskrivits som ”Sveriges bäst bevarade musikaliska hemlighet”. En exklusiv men kanske inte så kommersiellt guldkantad position.
   För mig slog han igenom redan 2006 med albumet ”Salvation hardcore” som 2008 följdes av det ännu bättre dubbelalbumet ”A man you can hate” plus liveskivan ”Poets drown in lakes” året därpå. Sedan har hans unika låtskrivarkonst resulterat i flera lyckade album som ”Grace” (2012), ”Driftwood” (2013), ”Sundown on a lemon tree” (2014), ”Malmostoso” (2016) och ”Death & love” (2019).
   Pandemiåren har naturligtvis påverkat Richards karriär lika mycket som alla andra artister. Han har jobbat hårt med nästa album, ”The grand jubilee”, i många år och utgivning väntar.

/ Håkan

Covers: Willie Nelson

WILLIE NELSON: "For the good times: A tribute to Ray Price" (Legacy, 2016)

IDAG HAR TEXTEN OM COVERSKIVAN en väldigt tydlig countryprägel, traditionell och gammalmodig. Jag är i ämnet ute på djupt vatten eller tunn is vad gäller det musikaliska området men jag känner givetvis till Willie Nelson och har skrivit Ray Prices namn ett antal gånger på Håkans Pop.
   Willie var aktuell för bara några veckor sedan på Billy Joe Shaver-tributen ”Live forever” och är för övrigt aktuell med ett annat närbesläktat hyllningsalbum, ”I don't know anything about love”, där han uppmärksammar låtskrivaren Harlan Howard.
   På det här sju år gamla är det sångaren och låtskrivaren Ray Price han hyllar, artisten som avled 2013. Utan att direkt ha koll på Ray Prices diskografi har jag nämnt hans namn på ett Nick Lowe-album, på en Shel Silverstein-tribut och på coverskivor med Everly Brothers, Eric Clapton och Cyndi Lauper. Men jag har aldrig koncentrerat mig på Ray Price lika mycket som här på Willie Nelson-skivan.
   Jag har i min research om Ray Price upptäckt att hans repertoar vid sidan om de egna låtarna gjorde många covers. Inte minst är det tydligt på titellåten till den här skivan, Kris Kristofferson-låten ”For the good times”, som först var en singel-b-sida med Bill Nash. Och det finns fler liknande exempel. Som låtskrivare finns hans namn bara med på en låt här, ”I'll be there” som Nick Lowe för övrigt gjorde på sitt ”The impossible bird”-album.
   The Time Jumpers, ett Nashville-baserat band med etablerade studiomusiker, kompar Nelson på hälften av albumets låtar och förstärker den genuina countryklangen i arrangemangen.


1. "Heartaches by the Number" (featuring The Time Jumpers) (Harlan Howard) 3:05
1959. Singel med Ray Price.
2. "I'll Be There (If You Ever Want Me)" (featuring the Time Jumpers) (Rusty Gabbard/Ray Price) 2:10
1954. Singel med Ray Price.
3. "Faded Love" (Bob Wills/Johnny Lee Wills) 5:24
1950. Singel med Bob Wills and His Texas Playboys.
4. "It Always Will Be" (Willie Nelson) 3:34
2004. Från albumet "It always will be" med låtskrivaren.
5. "City Lights" (featuring the Time Jumpers) (Bill Anderson) 2:57
1958. Singel med Bill Anderson.
6. "Don’t You Ever Get Tired of Hurting Me" (featuring the Time Jumpers) (Hank Cochran) 2:34
1965. Singel med George Jones.
7. "Make the World Go Away" (Hank Cochran) 3:03
1963. Singel med Ray Price.
8. "I'm Still Not Over You" (Willie Nelson) 4:31
1966. Singel med låtskrivaren..
9. "Night Life" (Walt Breeland/Paul Buslirk/Willie Nelson) 3:19
1960. "Nite life", singel med Paul Buskirk and His Little Men featuring Hugh Nelson.
10. "Crazy Arms" (featuring the Time Jumpers) (Ralph Mooney/Charles Seals) 2:44
1956. Singel med Kenny Brown and Marilyn Kaye and The Arkansas Ramblers.
11. "Invitation to the Blues" (featuring the Time Jumpers) (Roger Miller) 2:47
1958. Singel med Ray Price.
12. "For the Good Times" (Kris Kristofferson) 4:17
1968. Singel-b-sida ("We Had All The Good Things Going") med Bill Nash.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #11: Magnus Lindberg 1989

1989 VAR MAGNUS LINDBERGS STORA återkomst till livescenen och det inträffadde i Örebro med upprepade konserter. Efter 1983 med konserter och en bortglömd singel, "Bortom horisonten", försvann Magnus från rampljuset fast han i en intervju för mig hösten 1983 förklarade att det var så skönt att vara på ett mindre skivbolag (Moonshine) och han planerade nästa album som han hoppades skulle vara inspelad till hälften innan julen 1983. Nästa skiva kom inte förrän hösten 1989...
   Våren 1989 började Magnus dyka upp i Örebro flera gånger. Uppträdde ibland ensam men hade också skaffat sig ett stadigt kompband, Fabulous Barfly under ledning av Staffan Ernestam, som hade rötterna i Örebro. Under våren, 23 mars bland annat, var repertoaren blandad mellan gamla Lindberg-låtar och covers men parallellt höll Magnus också på och spelade in ett nytt album med nya låtar och Lasse Lindbom som producent.
   I september släpptes den skivan, "Det kommer en vind", samtidigt som Magnus och bandet gav sig ut på en turné. Premiären var i Örebro på Ritz och jag fick nya skivan i min hand efter konserten. Förutom singellåtarna "Starkare" och "Chans" hade jag alltså inte hört någon av de nya låtarna innan konserten. Men det var otroligt starkt material han och bandet presenterade och livesoundet, skulle det visa sig, var så mycket mer spännande (och levande) än det tämligen maskinella 80-talsljudet på skivan.
   Dagen efter på samma plats upprepades en så gott som identisk konsert men Magnus passade då på att ta bort "Diamanter" av någon anledning.
   Planerna på en ny skiva med Örebrobandet fanns men Magnus råkade springa på Mikael Rickfors och Pugh Rogefeldt och ur det mötet föddes Grymlings och Örebro-samarbetet grusades helt enkelt.
   Förutom Ernestam var medlemmarna i Fabulous Barfly Per "Päron" Andersson, trummor, Åke Jennstig, bas och sång, och Niclas Bäcklund, saxofon.
   Givetvis var det låtarna från nya albumet "Det kommer en vind" som stod i centrum den här kvällen plus några av hans mest kända låtar från albumen "Röda läppar" och "I en hand". Den helt nya outgivna låten "Jag ska gå ända till Kina" skulle dyka upp först ett år senare på Grymlings debutalbum.


Foto: Anders ErkmanGladare och starkare än någonsin. Magnus Lindberg på scen med sitt kompband från Örebro.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/9 1989.

MAGNUS LINDBERG TRIVS MED TILLVARON

MAGNUS LINDBERG BAND
Ritz, Örebro, 20 september 1989

ATT UPPLEVA EN TURNÉPREMIÄR MED Magnus Lindberg, i Örebro på Ritz, efter så många år är en förväntansfull och mycket behaglig upplevelse. Han är starkare än på länge och trivs uppenbart med sitt nya kompband som har sina rötter i just Örebro.
   Det var efter vårens coverkonsert på Ritz som Magnus bestämde sig för att fortsätta att spela med Örebrobandet som leds av gitarristen Staffan Ernestam som har en duktig kvartett bakom sig.
   Via två utgivna singlar och ett album som släpps i dagarna är Magnus åter aktuell för de stora strålkastarna. Själv är han inte intresserad av rampljuset men hans rockmusik har idag en lika tidlös och klassisk prägel som den hade när han ”försvann” för sex år sedan.
   Det märktes på de gamla, populära Lindbergsklassikerna ”Lite lugnare”, ”I en hand”, ”Röda läppar”, ”Tårar över city” och några till vilken dignitet hans forna hits åldrats med.
   Men det var en ännu större och nästan andlös tillfredsställelse att höra de nya låtarna. Förra singeln ”Starkare” har jag visserligen hört bättre förr men nya ”Chans” fick sig en rejäl uppryckning jämfört med den tunna singelversionen.
   De rikliga smakproven från nya albumet lovade genomgående mycket gott. OK, några påminner om gamla låtar men med den scenintensitet som Magnus Lindberg har träffade varje låt rätt i hjärtat och jag stod glad och upprymd.
   Med låtar som ”Jag kan gå ända till Kina”, blev över från albuminspelningen, ”Blind leder en blind”, med akustisk gitarr och slide, ”Bara hjärtat slår” och ”Det faller regn” är det bara att konstatera att Magnus Lindberg är i sitt livs form.
   När sedan titellåten från nya albumet ”Det kommer en vind” avslutade konserten var det så bra att jag inte trodde det var sant. En riktig Lindberg-klassiker och bandet var i fin form.
   De nya låtarna var så levande och storslagna på scen att jag oroar mig inför det Lasse Lindbom-producerade albumet där många maskiner har använts.


Starkare
Tystnaden
Lite lugnare
Jag kan gå ända till Kina
Blind leder en blind
I en hand
Chans
Bara hjärtat slår
Det faller regn
Tårar över city
Röda läppar
Det kommer en vind

Extralåtar
Diamanter
Dom som aldrig ger upp


Staffan Ernestam.


Åke Jennstig.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #12: Rockpile 1980

ROCKPILE HADE SEDAN HÖSTEN 1976 TILL och från turnerat som en enhet men fortfarande inte kunnat ge ut någon skiva under det namnet. Dave Edmunds och Nick Lowe var knutna till olika skivbolag, olika managers, vilket gjorde det omöjligt. Men de fyra musikerna i Rockpile medverkade på Edmunds och Lowes skivor och även tillsammans med andra artister som Carlene Carter och Mickey Jupp.
   Men 1980 löste sig problemet och Rockpile skulle i oktober ge ut sitt första (och enda) album. Och genomförde traditionsenligt (i mars 1979 var de i Stockholm) en Sverigeturné i februari 1980 med start just i Örebro och Konserthuset. En konsert som sålde slut på biljetterna på tre timmar! Det var en fantastisk konsert inför Sveriges alla rockkritiker (se nedan) och alla ville överträffa varandra i superlativer.
   Eftersnacket för egen del handlade också om att managern Jake Riviera, som satt i London och styrde och ställde, bara medgav intervjuer för kvällspressen vilket fick undertecknad recensent på Nerikes Allehanda att bli en aning förbannad. Och i en artikel två dagar senare beskriva ilskan tillsammans med några underbara livefoton:
   ”De har en manager som liknar en idiot! Som dikterar sina klienters yttrandefrihet och helt enkelt sitter på en stol i London och bestämmer med vem eller vilka Dave Edmunds och Nick Lowe ska tala med i Örebro.
   Det slår också hårt mot gruppens åtskilliga fans som vill få en så allsidig bild som möjligt av Rockpile. Som vill veta vad som finns bakom den spontana livsglädjen som yttrar sig på scen.
   Det är typer av Rivieras sort som försvårar rockmusikens naturliga utbredning”, avslutade jag lite surt.
   Inför konserten i Örebro, en av stadens största händelser på musikområdet, hade jag beskrivit Rockpile som ”världens bästa rockgrupp” och konserten var ju fenomenalt bra men fick alltså en något syrlig eftersmak för egen del.
   Efter en tre veckors turné i England, med start på Newwcastle Polytechnic 25 januari, kom de till Norden och Oslo (Chateau Neuf) 20 februari. Örebrokonserten var premiär på en Sverigeturné som sedan nådde Varberg (22 feb), Göteborg (23 feb) och Måndagsbörsen i Stockholm (25 feb).
   Förutom Lowe och Edmunds var Billy Bremner, gitarr/sång, och Terry Williams, trummor, medlemmar i Rockpile 1980.



Bilder: Sven Persson






Bilder: Jan-Ola Sjöberg

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/2 1980.

FIN PR FÖR DEN RENLÄRIGA ROCKMUSIKEN

ROCKPILE
Konserthuset, Örebro 21 februari 1980

DE FYRA MEDLEMMARNA I ROCKPILE är giganter. De gör PR för den renläriga rockmusiken placerad i det just påbörjade och intensiva 80-talet som ännu ej har funnit sin profil. Örebrokonserten med Rockpile var naturligtvis en knockout. En såväl publikmässig succé som musikaliskt oförglömlig rockkonsert med dess främste utövare, Dave Edmunds, Nick Lowe, Billy Bremner och Terry Williams.
   Med en jämn ström av hitlåtar, från Edmunds och Lowes skivor, och några rockiga evergreens inprickade med jämna mellanrum garanterade Rockpile-konserten full valuta för alla närvarande.
   På scen bildade de två älskvärda och oskiljaktliga kompisarna Edmunds och Lowe tillsammans med välmående gitarristen Billy Bremner en tremannaattack av oerhörd styrka. Och med den andlöst effektive trummisen Terry Williams fick musiken en enormt viktig ryggrad.
   För tillfället verkar Dave Edmunds musikaliska förmåga dominera Rockpile-konserterna. Bandets verkliga styrka ligger just i Edmunds och hans tekniska kunnighet, både teoretiskt och praktiskt i ämnet rock’n’roll. Han vet hur man bäst utnyttjar musikformen i det sparsamma formatet. Gruppens utrustning var också minimal till storleken.
   Tillsammans med Bremner (en alldeles för underskattad gitarrist) var det eldigt och uttrycksfullt gitarrspel precis skräddarsytt och anpassat bandets behov.
   Som en helhet var Rockpile det mest tajta man kan tänka sig bland rockgrupper. Med Terry Williams bakom trummorna lyckades de dunka liv även i de mest ordinära rocklåtarna. Utsvävningarna var få och de lämnade sällan det inarbetade systemet. ”I knew the bride”, ”Trouble boys” och ”Crawling from the wreckage” var därför tämligen lika sina tillplattade original på skiva.
   De äldre traditionella rocklåtarna som Chuck Berrys ”Johnny B Goode” fick däremot nytt liv på scen.
   Som rockgrupp var Rockpile oslagbara, som fyra individuella musiker likaså helt outstanding. Men det hindrade inte mig från att ibland önska mig lite nedtonad rock också. När de nu envisas med att inte utöka instrumenteringen med piano eller akustiska gitarrer där den verkliga känslan för rockmusikens viktigaste rötter kommer fram. Deras volymstarka sound förvrängde nästa de höga tonerna i gitarrsolona.
   Men Rockpile är för närvarande den moderna rockmusikens mest logiska produkt. Killarna högaktade sin musik, älskade sina instrument och beundrade sin publik. Och det dröjer säkert länge innan vi här i Örebro får se och höra något lika storartat. Det var en härlig torsdagskväll.

Trolig setlist:
01. Sweet little Lisa                              
02. So It Goes                                 
03. I Knew The Bride                        
04. Queen Of Hearts                           
05. Deborah
06. Switchboard Susan                        
07. Three Time Loser                        
08. Trouble boys
09. Cruel to be kind
10. Girls Talk                                 
11. Crawling From The Wreckage               
12. Singing The Blues                        
13. Crackin' up
14. Let it rock
15. I hear you knocking
16. They Called It Rock                        
17. Let's talk about us


Aftonbladet 22/2 1980.


Expressen 22/2 1980.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.