Blogginlägg från april, 2023

ÖREBRO LIVE #4: ”Ett steg till” 1974

Postad: 2023-04-28 07:56
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

PUGH ROGEFELDT, FÖDD TORBJÖRN i förnamn, var ingen man eller artist som gjorde det förväntade. Efter sin makalöst uppseendeväckande (han sjöng ju på svenska!) debut-skiva ”Ja dä ä dä” överraskande han musikbranschen flera gånger under 70-talet. Inte bara genom att sjunga på låtsasspråk (”Pughish”), raka sitt huvud rent från hår (kom ihåg att det var 1973!) eller ställa upp i Melodifestivalen några år senare.
   Turnén i november-december 1974, som året efter resulterade i livedubbelskivan (okänt begrepp i Sverige) ”Ett steg till”, var ännu ett pionjärprojekt. En gammal hederlig paketturné med flera artister där huvudartisten Pugh inte bara spelade sina mest kända och önskade låtar utan huvudsakligen framförde låtar som ingen i publiken hade hört tidigare. Ännu ett ännu så länge okänt grepp i den svenska (och utländska) konserthistorien.
   Artisterna som gjorde sällskap med Pugh i den här paketturnén var båda just då knutna till skivbolaget Metronome precis som Pugh. Göteborgaren Janne ”Lucas” Persson var mest känd under den senare delen av 60-talet som sångare och ledare i popbandet Lucas som till slut gav honom hans mellannamn. Lucas vann Sveriges Radios popbandstävling 1967 med låten ”Go now” och låg på Tio i Topp vid tre tillfällen 1967-1969 innan ”Lucas” blev soloartist med eget kompband. Solodebuterade redan 1969 med albumet "Lucas" (på Polar) och 1973 släppte han albumet ”Grand piano” (producerad av Anders Henriksson) och gästspelade samma år på Pughs coverskiva ”Pugh on the rocks”.
   Stockholmaren Ola Magnell (född i Småland) hade också solodebuterat 1973 med singeln ”Påtalåten”, en låt som Ola av kontraktsmässiga skäl inte fick sjunga orden till på albumet “Påtalåtar” (producerad av Björn J:son Lindh) som släpptes 1974, därav den lite töntiga trallande fusklive versionen.
   Pugh hade tidigt i karriären ett Västerås-baserat kompband, Hjärtans Ungar: Bo Frölander, trummor, Roger Pettersson, bas, och Göran Ringström, gitarr. De kompade Pugh 1970-1972 när gruppen Nature under ett år, från våren 1972 till våren 1973, kompade Pugh på både turnéer och två singlar.
   Efter Nature-samarbetet återkom medlemmarna i Hjärtans Ungar bakom Pugh, Ringström hade lämnat gruppen som nu döpts till Rainrock och ersattes av Pughs bror Ingemar Rogefeldt på sologitarr. Pugh Rogefeldt & Rainrock gav ut albumet ”Bolla och rulla” våren 1974 innan planerna på ”Ett steg till” började formeras.
   Paketturnén hade premiär just i Örebro, en söndag i november 1974, men Ola Magnell har berättat för mig att det var smygpremiär på turnén dagen före i Enköping. Låtlistan här nere bygger på det officiella konsertprogram som publicerades i den intressanta boken i cd-boxen "Pugh" (2003). Inspelningarna som skulle bli dubbelalbumet "Ett steg till" skedde några veckor senare 1, 2 och 3 december i Kristianstad, Helsingborg och Halmstad och programmet hade ändrats något.
   Andra avdelningens inledning med Janne Lucas var nu ett Bach-stycke, "Solseggietto" (som egentligen heter "Solfeggietto"...) och Owe Thörnqvists humoristiska gylflåt "På festplatsen" fanns inte heller med vid premiären.
   Våren 1975 släpptes "Ett steg till" på skiva och sålde bättre än någon tidigare Pugh-platta. Folkparkssommaren 1975 blev intensiv för Pugh & Rainrock med 80 konserter. Våren 1976 for Pugh till USA och spelade in för nästa album "Bamalama" (1977). Sommaren 1977 turnerade Pugh med norrländska Kornet, förstärkta med Mats Ronander. I november-december återförenade Pugh sitt Rainrock, med just Ronander som ersättare för Pughs bror, med bland annat en konsert i Örebro.
   1978 blev ett år med schlageranknytning för Pugh. Först Melodifestivalen med ”Nattmara” och albumet ”Attityder” producerades av Anders Berglund. Pugh bytte sedan skivbolag från Warner till EMI. Albumet ”Het” (1981) följde med singlarna ”Stockholm” och ”Tuggummit”, turné som Pugh & Trousers, ytterligare en poprockig singel, ”Pop o twist”, nytt album på engelska ”Face” (1983) och sedan en turné med The Radio som kompband innan Pugh 1985 återförenades med Rainrock och gav ut det hårdrockiga ”Hammarhjärta”-albumet.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/11 1974.

ETT STEG FRAMÅT FÖR DUKTIG PUGH

”Ett steg till”
PUGH & RAINROCK
LUCAS PERSSON
OLA MAGNELL
Konserthuset, Örebro 17 november 1974


PUGH ROGEFELDT HADE PÅ SÖNDAGSKVÄLLEN turnédebut i Örebro för sitt nya konsertpaket som förutom han själv också innehöll Ola Magnell, Janne Lucas Persson och Pughs kompgrupp Rainrock.
   Pugh har lite utmanande valt att kalla konserten för ”Ett steg till” och det är ett ordentligt kliv framåt han gör i och med detta. Han har ju under åren sysslat med många musikstilar och olika former av musikaliska infall har aldrig varit främmande för honom. Men han har knappast någonsin varit så allsidig som han är just nu. Den över två timmar (bra valuta för pengarna!) långa konserten innehöll det mesta och Pugh fick visa upp många sidor av sig själv.
   Konserten inleddes med en akustisk del med enbart Pugh på scenen som bland annat framförde den vackra ”Små lätta moln” till ackompanjemang av den egna tolvsträngade gitarren. Pugh fick sedan hjälp av Ola Magnell och tillsammans gjorde de bland annat en akustisk version av ”Hog farm” och den akustiska delen avslutades med en oförglömlig tolkning av ”Svarte Rudolf” där Ola och Pugh i finalen fick hjälp av Janne Lucas Persson som spelade dragspel.
   Rainrock kom sedan in på scenen och musiken växte och fick en något hårdare karaktär. Ola Magnells ”Påtalåten” och Pughs nyskrivna ”Vandrar i ett regn” framfördes innan paus.
   Andra avdelningen inleddes med Persson sittande ensam vid pianot. Han spelade några klassiska stycken för att liksom bevisa att han kan spela piano ”på riktigt” också.
   Pugh kom sedan in på scenen iklädd en afrikansk dress och den över timmen långa andra avdelningen innehöll ett antal fina låtar. Det är nog inga större problem att samla in intressant material till den planerade liveskivan.
   Pugh var intressant när han kom för fem år sedan och har lyckats ha kvar den fängslande och de ibland chockerande musikaliska infallen. Orädd för nya idéer som gör honom till en stjärna av idag.

Låtarna:
Bolla och rulla (Pugh)
Små lätta moln (Pugh)
Ungmön dansar (Ola)
Hog farm (Pugh)
Boy-friend (Ola)
Take a train (Pugh)
Svarte Rudolf (Pugh)
Påtalåten (Ola)
Vandrar i ett regn (Pugh)
Blus-blues (Ola)
Du tände lyset Andersson (Pugh)
Funderingen (Janne Lucas)

Paus

Tema från Elvira Madigan (Janne Lucas)
Rondo i c-dur, opus 51 nr 1 (Janne Lucas)
Låt storseglet gå (Pugh)
Finns det lite stolthet kvar, finns det också hopp om bättring (Pugh)
Flickornas Laban (Pugh)
Baby doll (Janne Lucas)
Långt ut på lande (Pugh)
Resan:
Sovjet (Pugh)/Kina (Pugh)/Australien (Pugh)/Amerika (Pugh)/Afrika (Pugh)
Jesus (Pugh)
Bara ett steg till (Pugh)

/ Håkan

Covers: Rickie Lee Jones

Postad: 2023-04-26 07:56
Kategori: Cover-skivor

RICKIE LEE JONES: Pop pop (Geffen, 1991)

RICKIE LEE JONES ÄR ALLTFÖR jazzinriktad i sin karriär för att jag ska se och höra några höjdpunkter i hennes musik. Precis som på hennes andra coveralbum, ”It's like this”, är ”Pop pop” trots albumtiteln fylld av traditionella jazzlåtar med arrangemang och sound där ståbas, Robben Fords akustiska gitarr och några tenorsaxofoner profilerar låtarna.
   Rickie Lee har en gäll och ganska påfrestande stämma som säkert kan uppfattas som personlig men där min jazzallergi förhindrar några jublande uttryck från mig. Sedan är ju den valda repertoaren, från 20-, 40- och främst 50-talet, i mina öron ganska dammig och traditionell som gör lyssnandet än mer förutsägbart och tråkigt. "Hi-Lili, Hi-Lo" och "Bye Bye Blackbird" var uttjatade långt innan Rickie Lee gjorde dom.
   Nej, då räcker det inte att stoppa in en Jimi Hendrix-låt för att höja helhetsintrycket.
   När jag i elfte timmen, som låt nummer 12, har tappat hoppet på något positivt dyker det upp ett ljus och en mindre pärla i horisonten när Jefferson Airplane-låten "Comin' Back to Me" avslutar albumet. En låt med ett arrangemang som inte doftar tydlig jazz utan har en soft rockkänsla i både framförande och sound.


"My One and Only Love" (Guy Wood/Robert Mellin) – 5:55
1953. B-sida på singel ("I've Got the World on a String") med Frank Sinatra.
"Spring Can Really Hang You Up the Most" (Fran Landesman/Tommy Wolf) – 3:57
1955. Från albumet "Jackie & Roy" med Jackie & Roy.
"Hi-Lili, Hi-Lo" (Bronisław Kaper/Helen Deutsch) – 3:38
1952. Singel med Dinah Shore with Frank De Vol's Orchestra and Chorus,
"Up from the Skies" (Jimi Hendrix) – 4:32
1967. Från albumet "Axis: Bold as love" med The Jimi Hendrix Experience.
"The Second Time Around" (Jimmy Van Heusen/Sammy Cahn) – 4:50
1960. B-sida på singel ("Incurably romantic" med Bing Crosby with Pete King and His Orchestra.
"Dat Dere" (Bobby Timmons/Oscar Brown, Jr.) – 4:07
1960. Från albumet "This here is Bobby Timmons" med Bobby Timmons.
"I'll Be Seeing You" (Irving Kahal/Sammy Fain) – 3:14
1940. Singel med Dick Todd with Orchestra.
"Bye Bye Blackbird" (Mort Dixon/Ray Henderson) – 2:22
1926. Singel med Sam Lanin's Dance Orchestra - Vocal Chorus Arthur Hall.
"The Ballad of the Sad Young Men" (Fran Landesman/Tommy Wolf) – 4:22
1959. Från albumet "The nervous set" med Tani Seitz.
"I Won't Grow Up" (Carolyn Leigh/Mark Charlap) – 3:11
1954. Från albumet "Peter Pan - An Original Cast Recording" med Louis Adrian, Mary Martin, Robert Harrington, Joseph Stafford, Kathy Nolan.
"Love Junkyard" (David Weiss/John Keller) – 4:11
1991. Original.
"Comin' Back to Me" (Marty Balin) – 5:35
1967. Från albumet "Surrealistic pillow" med Jefferson Airplane.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #5: Magnus Lindberg 1983

Postad: 2023-04-24 07:51
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

FRÅN 1980 OCH NÅGRA ÅR FRAMÅT stod Magnus Lindberg på toppen av sin karriär. Det vet vi nu med säkerhet när hans 43 år långa solokarriär kan sammanfattas i sin helhet. Under alla åren kunde vi konstatera både otroliga uppgångar, ofrånkomliga svackor och även rejäla fall – och en väldig massa bra låtar och musik med Magnus.
   ”Röda läppar”-albumet (april 1981) var givetvis det stora genombrottet men den följande skivan, ”I en hand” (december 1982), var inte mycket sämre. Och på scen hade Lindberg med band under några år byggt upp ett stabilt rykte. Visserligen lite fläckat av recensenters billiga jämförelser med Ulf Lundell och Bruce Springsteen
   Mitt i den här framgångskarusellen valde Magnus, Kjell Andersson och skivbolaget EMI mycket oväntat att gå skilda vägar. I slutskedet av inspelningarna till ”I en hand” uppstod skilda åsikter om hur det skulle låta så arbetet slutfördes av Magnus som ensam producent.
   Strax innan den här konserten på Lord Nelson i Örebro (lokalen mittemot Centralstationen och kanske mer känd som Hotell Continental eller Contan men som numera är bostadshus) intervjuade jag Magnus som förklarade situationen kring skivbolagsbytet:
   - När jag var färdig med en skiva gick jag till EMI, som hade 94% av intäkterna, och la all lansering i deras händer. Och uppriktigt sagt hände inte så mycket. På ett mindre bolag får jag, varken jag vill eller inte, försöka sälja mig själv och förhoppningsvis tjäna på det.
   Men Magnus var beslutsam när det gällde den fortsatta karriären och hade i oktober 1983 fullständiga planer att slutföra arbetet med nya albumet och var bestämd när han påstod att skivan skulle ges ut i februari-mars följande år.
   - Jag är en mycket långsam låtskrivare. Jag har skrivit 7-8 låtar men det är inte säkert de hamnar på skivan. Jag ändrar ständigt och istället för att slänga låtar låter jag dem vila och bygger vidare på dem senare. Jag hoppas verkligen att ha halva albumet inspelad innan jul för att jag lugnt ska kunna fira jul.
   Det blev ingenting med det. Precis som många andra projekt under åren med Magnus sprack även det här och nästa skiva med honom skulle inte komma ut förrän i september 1989. Men en singel hade precis släppts innan den här konserten. ”Bortom horisonten”/”Som en dröm” på Moonshine Records. En skiva med ett lite modernare och mindre livebaserat sound och a-sidan fanns också med under konserten i ett typiskt liveutförande.

TURNÉBANDET SOM HADE FÖLJT Magnus under några år, och genomgående kompar på ”Röda läppar”, hade i stort sett bytt skepnad inför ”I en hand” och på kommande konserter. Bara basisten Gunnar Hallin var kvar från det bandet som på den här konserten i övrigt bestod av Fredric ”Fralle” Holmqvist, gitarr, Per Blom, saxofon, keyboards och sång, och Peter Lindgren, trummor. Alla med en intressant bakgrund och spännande framtid.
   Hallin hade tidigare spelat i Neon Rose (som gitarrist!), Pugh Rogefeldt och Magnus Uggla Band (på bland annat Melodifestivalen med ”Johnny the rocker”). Gunnar är för övrigt bror med pianisten Per-Erik Hallin.
   Holmqvist var åren före Lindberg-samarbetet med i gruppen Alien Beat, en grupp som låg Lindberg nära hjärtat då han 1980 producerade både en ep och ett album med gruppen. Och just den här hösten 1983 var Holmqvist också medlem i Reeperbahn och spelar keyboards på deras ”Intriger” (1983). Sedan följde grupperna Eldkvarn och Lustans Lakejer för honom.
   Även saxofonisten Blom hade vid den här tidpunkten intressen i en annan grupp där han var medlem i, The Torpedoes där också Johan Ekelund (Ratata) och Lasse Finberg (Micke Rickfors) fanns med. Gruppen var aktuell med sitt debutalbum den här hösten.
   Lundgren var en flitigt anlitad trummis och förutom Lindberg spelade han även bakom Kråkan Nilsson, Blomman Blomberg, Dave Nerge, Py Bäckman, Tina Moe och även Stockholms blåsarsymfoniker, Sveriges Radios symfoniorkester och Stockholms Kammaropera.
   Just den här torsdagskvällen i november 1983 spelade Örebrobandet Lolita Pop live på annat håll (Prisma) i staden. Därför mitt inledande argument i recensionen.

Foto: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/11 1983.

OSKULDSFULL ARTIST PÅ YPPERLIG NIVÅ

MAGNUS LINDBERG
Lord Nelson, Örebro 10 november 1983


INGEN SOM FÖRSTÅR MIG? ATT JAG HADE svårt att välja mellan så vitt skilda grupper som Magnus Lindberg och Lolita Pop, mellan två helt olika rockgenerationer. Hur som helst var det på torsdagskvällen en mycket olycklig konsertkrock mellan ovannämnda namn i Örebro.
   Av två goda ting valde jag Magnus Lindberg av skäl som alla Lolita-anhängare inte ska skämmas för. Jag är desto lyckligare att konstatera hur båda artisterna drog mycket folk på varsitt håll.
   Magnus Lindberg har en lång och uppåtsträvande karriär bakom sig och förhoppningsvis framtiden med sig trots sin ovillighet att kommersialisera sig eller ”sälja sig”. Han är dessutom en mycket gedigen konsertartist.
   Ännu en gång visade Magnus Lindberg att han trivs i de små sammanhangen och på de mindre klubbarna där närheten och kontakten med publiken är mycket viktig. Om nu Magnus tänker bredda sin publik, och det finns alla anledning att tro det, är det synd om klubbscenen i Sverige som då skulle gå miste om en så naturlig och personlig rockartist som Magnus.
   Magnus är en oskuldsfull artist i den stora rockcirkusen, kan ibland ge ett lite tafatt och barnsligt intryck på scen, men musikaliskt var det en fullvuxen och mycket mogen rockmusik han presenterade. Han struntade fullständigt i vedertagna poser och bjöd rikligt på sig själv.
   Han hade givetvis inga svårigheter att fylla hela konserten med starka och fina låtar. Redan vid inledningen med ”Midnatt i city”, ”Diamanter”, ”I en hand”, ”+-0” och ”Resa sig och stå” bet jag mig i tungan och nöp mig i armen och trodde knappt det var sant.
   Sedan höll resten av konserten samma ypperliga nivå med hjälp av både ballader och snabba rocklåtar. En lång mastodontversion av ”Tårar över city” tog andan ur både publik och musiker. Snacka om fördröjd utlösning.
   Nya singeln ”Bortom horisonten” lät, jämfört med skivan, otroligt imponerande och är en självklar Lindberg-klassiker. Efter 90 minuter, 14 låtar och en avslutningsvis mycket improviserad och spontan version av ”Peggie (vad är du rädd för?)” var vi både trötta, glada och mycket nöjda.

Midnatt i city
Diamanter
I en hand
+-0
Resa sig och stå
Dom som aldrig ger upp
I aska
Snön den faller vit
Röda läppar
Tårar över city
Bortom horisonten
Jag vill bara vara fri

Extralåtar
Tiden bara rinner iväg
Sista versen kvar

Extra extralåt
Peggie (vad är du rädd för?)

/ Håkan

Göteborgare på sprudlande humör

Postad: 2023-04-22 15:55
Kategori: Live-recensioner


Majornas 3dje Rote på Närke Kulturbryggeri. Från vänster Göran Berg, Göran Premberg, Thomas Sjöstrand, Lasse Gustafsson och Stefan Kirchhoff.






MAJORNAS 3DJE ROTE
Närke Kulturbryggeri, Örebro 21 april 2023
Konsertlängd: 19:33-20:28 och 20:55-22:10 (130 min)
Min plats: Sittande vid bord ca 6 m från scenen.


VILL MAN VARA GLAD, HA DET TRIVSAMT och bli road av underhållningen och samtidigt bli engagerad är Göteborgskvintetten Majornas 3dje Rote det perfekta bandet på en scen. 2017 besökte bandet Örebro tre gånger, först Folk at Heart som sedan följdes av två konsertbesök på Närke Kulturbryggeri, och återvände nu nästan sex år senare. Både textmässigt och musikaliskt var bandet på samma sprudlande humör inför ett fullsatt Kulturbryggeri.
   Vid senaste Örebrobesöket avslutades konserten med den svenska versionen av Steve Earles ”Galway girl” (”Majornatjej) som absolut sista extralåt. På fredagskvällens rekordlånga konsert vände de på steken och inledde med den minst sagt svängiga och nästan allsångsframkallande dängan. Och redan där var succén via både fioldueller och gnistrande rundgång i hamn hos publiken som enligt bandets Lasse Gustafsson inte tillhörde åldersgruppen ”ungdomsgård”.
   Jag har tidigare beskrivit Majornas 3dje Rote som en mix av klassisk svensk progg och svensk traditionell folkmusik. Som textmässigt låter det pendla mellan starkt politiskt laddade texter och ren och skär humor som musikaliskt kryddades av fioler, dragspel och mer konventionella instrument som gitarr, trummor och bas. Med ett band som har fem olika sångare med en obegränsad variation som absolut styrka.
   Konsertrepertoaren var återigen hämtad till stor del från bandets två album, ”På rymmen” (2012) och ”Välkommen hem” (2016), men jag tyckte mig ändå höra några nya fräscha låtar bland de gamla favoriterna.
   I favorittoppen trängdes låtar som ovannämnde ”Majornatjej”, ”Svarta moln”, , ”Familjeterapi”, ”Din skull”, ”Mitt minne räcker inte till för dig” och huvudavdelningens avslutningslåt ”Polskan funkar” som är bandets försök att sjunga/prata rap.
   Däremellan stoppade de in låtmaterial som jag uppfattade som nya fast det var svenska covers på Lucoinda Williams, Richard Thompson och Billy Bragg. Trummisen Thomas Sjöstrand, som gick fram till mikrofonen vid två tillfällen, sjöng Braggs ”Distant shore” fantastiskt bra med en svensk text som jag tror hade titeln ”Livet är som havet”. I en låt som också var musikaliskt underbar när fiolspelaren Göran Premberg trängde sig fram till dragspelaren Lasse Gustafsson och skön musik uppstod.
   Som genuina göteborgare har det här gänget med sina hjärtan till vänster nära till den svenska traditionella progghistorien och mycket passande kallar de sin musik för ”pensionärsprogg”. Ibland tänkte jag på stunder när Contact spetsade sina arrangemang med Skäggmanslaget och när texterna blir som mest bitska och ändå poetiskt perfekta är steget inte långt till Ulf Dagebys höjder. I en av kvällens mest svavelosande texter, ”Iskallt blod” som egentligen hade en mycket längre och mer laddad titel, kunde bandet med full kraft protestera mot landets regering.
   Majornas 3dje Rote bjöd på en genomgående mycket väl genomförd konsert, på långt över två timmar, som avslutades med tre extralåtar. Först bandets kanske mest kända låt, ”Galen i en elcykel”, sedan ”Flickorna i Göteborg” och finalnumret i den lite känsligare ”Ögonsten” som rundade av en perfekt konsertupplevelse.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #6: Totta 2002

Postad: 2023-04-21 07:53
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

TORSTEN NÄSLUND, kort och gott kallad Totta i allmänhetens ögon, hade på 70-talet framträdande rötter i Göteborgs progghistoria, främst som sångare i Nynningen och Nationalteatern, men blev senare också ledare för Tottas Bluesband. Bluesbandet startade som ett rent hobbyband 1977 och först när Nationalteatern splittrades 1981 blev det skivor och turnéer på en mer seriös nivå.
   Åren fram till 1985, när bandet officiellt splittrades efter ANC-galan i november, kantades av åtskilliga skivor (ofta liveinspelade) och ännu fler turnéer. Totta fortsatte i två parallella men halvsatsande band, Varmare Än Körv och Totta & Hot'n'tots (resulterade i ett album 1989), och en Sverigeturné med det återförenade Tottas Bluesband våren 1988 bakom Ron Wood. Totta fortsatte sedan med eget band och återförenade tillfälligt Nationalteaterns Rockorkester 1991 innan det stora kommersiella genombrottet som soloartist inträffade 1995.
   Då släpptes Totta sitt första album på EMI, ”Totta”, med Dan Hylander vid rodret som både låtskrivare och producent. Och hits som ”Alltid inom mig” (duetten med Josefin Nilsson) och ”En clown i mina kläder”. Framgångarna fortsatte 1996 med ”Totta 2” och så vidare (exempelvis ”Totta 4” som hade underrubriken ”Duetterna” där Totta sjöng tillsammans med många olika sångerskor) innan ”Totta 5; Turnén” dök upp tidigt 2002 några månader före ovannämnda konsert. En skiva, efter modell Jackson Brownes ”Running on empty”, inspelad live, på hotellrum och i pianobarer. Där känslan skulle vara viktigare än tekniken. Och de ofta äldre amerikanska coverlåtarna stod som spön i backen.
   Under april tog Totta det här konceptet ut på turné omgiven av bara två gitarrister, den legendariske Bengan Blomgren och den nästan ännu mer fantastiske musikern Johan Lindström. Konserten såg på pappret ut som en liten anspråkslös föreställning utan större allvar, engagemang eller kommersiella krav. Men konserten blev både en lång upplevelse (nästan två timmar), musikaliskt bedövande fantastisk och underbart intressant med alla sina udda covers som jag omöjligt kunde lista den där trånga och heta kvällen.
   Recensionen är dessutom en av mina personliga höjdpunkter av alla konsertrecensioner som jag har skrivit. Utskriven, formulerad och sammansatt under ett fantastisk positivt rus. Där känslorna märkbart darrade när jag knackade ner min recension tidigt på lördagen efter den fantastiska konserten. En konsert som jag utan tvekan gav maximala fem i betyg och som sagt var så full av känslor med många avklädda magiska arrangemang att jag föll handlöst där och då. Inte ens störd av pladdret i den närliggande baren bredvid.
   Det här var nämligen på den tiden som den lilla legendariska puben/rockklubben El Sombrero, uppe på andra våningen på Storgatan i Örebro, hade en liten staketinramad scen ute på golvet långtifrån perfekt placerad i lokalen. Fråga den extremt skygge Dave Edmunds som bara två veckor innan Totta-konserten gjorde en solokonsert och mellan scen och loge räddhågset fick smyga längs väggarna och bokstavligen tränga sig fram i publiken till och från scen…
   Bland alla covers framförde Totta en exklusivt nyskriven låt, ”Sex fot under”, som när den senare kom på skiva hösten 2002 visade sig vara skriven av Mauro Scocco. På det Johan Lindström-producerade albumet ”Bortom månen & mars” som jag utan vidare utsåg till det årets bästa svenska album när skivåret 2002 skulle sammanfattas vid årsskiftet. Texten till ”Sex fot under” blev en nästan otäck verklighet drygt tre år senare när Totta sommaren 2005 tragiskt avled i sviterna av en grym cancer:
   En dag ska jag ligga sex fot under marken,
   Höra regnet som droppar och fåglarna i parken.
   Inga skulder att reglera, ingen sorg att bära på.
   Bara en sten med mitt namn och folk som kommer och går.





Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/4 2002.

DET BÄSTA JAG HAR UPPLEVT MED TOTTA


TOTTA
El Sombrero, Örebro 26 april 2002


DET SPELAR INGEN ROLL HUR OFTA man ser konserter med Totta, och det har blivit ett antal gånger under de senaste åren, för han har en unik känsla att närma sig materialet på olika sätt i olika lokaler under olika förutsättningar.
   Men det han presenterade i fredagskväll var nog det mest överraskande, det mest magiska och det allra bästa jag någonsin upplevt med denne legendariske göteborgare.
   Var och varannan helg har jag gått på konsert den här våren. Ofta nöjd, ibland imponerad men sällan så ordentligt övertygad och uppsluppet glad som i fredagskväll.
   Totta, slidegitarristen Johan Lindström och den ständige vapendragaren och gitarristen Bengan Blomgren, som satt ned på varsin stol, spelade upp en sällan skådad repertoar. Som kom från hjärtat, som kom från många års skivsamlande och som kom från det musikaliska epicentrum där känsla och emotionell kraft möts.
   Inför flera hundra i publiken valde Totta, mycket modigt, att hoppa över de flesta av sina så kallade obligatoriska hits och istället framföra en utökad version av den senaste älskvärda liveskivan ”Totta 5”. Det var stundtals så att jag knappt trodde mina öron, än mindre kunde identifiera många av de gamla coverlåtarna men jag njöt ändå av varje sekund.
   Det kändes som om vi alla hade blivit ínbjudna till Tottas vardagsrum, eller möjligen till hotellrummet i Mexico, där två genuina musiker och en röst bestämt sig för att rada upp en gränslös blandning av sina älsklingslåtar.
   Med många Dylan-låtar som ryggrad lyckades Totta under nästan två timmar navigera sig perfekt igenom en alldeles förtjusande repertoar. Som också innehöll en helt ny låt, ”Sex fot under”, som inte skämdes i sin omgivning.
   Det var musik med arrangemang som med väldigt liten marginal överröstade pladdrandet i baren. Men det var också musik som med ödmjukhet och spontanitet träffade hjärtat utan omvägar.
   Från första till sista stund när Totta så elegant knöt ihop denna oerhört sinnliga säck av pärlor till låtar med ”Well after all is said and done, gotta move while it’s still fun, but let me walk before they make me run”.

/ Håkan

Covers: Bryan Ferry

Postad: 2023-04-19 07:58
Kategori: Cover-skivor

BRYAN FERRY: Taxi (Virgin, 1993)

BRYAN FERRY, ROXY MUSIC-SÅNGAREN, har under sin solokarriär slagit något av inofficiellt rekord i antalet inspelade covers. På fyra album har han huvudsakligen ägnat sig åt att sjunga covers, ”These foolish things” (1973), ”Another time, another place” (1974), ”As time goes by” (1999) och ”Dylanesque” (2007) och jag har skrivit om dem alla. Ändå har jag, till min stora överraskning, missat ännu ett coveralbum från Ferry, ”Taxi” (1993).
   Ferrys ”coverkarriär” har pendlat mellan jazzinspirerade 30-talslåtar, Dylan och klassiska poplåtar från förr och fortsätter den trenden här där majoriteten av låtarna är hämtade från 50- och 60-talet. Sedan tar han sig ännu längre bort i tiden genom att sjunga ”Amazing grace” från tidigt 20-tal.
   Bryan Ferry gör allt med stil och kvalité men personligen har jag låtmässigt lite svårt att riktigt uppskatta när han rotar i det gamla och återuppväcker kända låtar som alltför många artister gjort alltför många gånger. Men ”Taxi” känns lite modernare och lite roligare än hans andra coverskivor.
   Chris Spedding finns inte med på gitarr, men Robin Trower, Neil Hubbard, kanadensaren Michael Brook och amerikanen David Williams gör det, men arrangemang och sound har huvudsakligen hämtat näring i programmerade syntar och otaliga syntetiska rytmer. Inte så kul precis men det är modernt och jag kan uppskatta ambitionen att bjuda på nya tolkningar av gamla låtar.
   Här finns trots allt levande musiker bakom trummor (Steve Ferrone) och bas (Nathan East) utom på sista låten, albumets enda Ferry-original, som enbart är ”ljud”, svajig gitarr och sång av Carleen Anderson (som inte hörs...). En 1:44 kort parentes som inte har något med musik att göra.


1. "I Put a Spell on You" (Screamin' Jay Hawkins) 5:27
1956. Singel med låtskrivaren.
2. "Will You Love Me Tomorrow" (Gerry Goffin/Carole King) 4:18
1960. Singel ("Tomorrow") med The Shirelles.
3. "Answer Me" (Fred Rauch/Gerhard Winkler/Carl Sigman) 2:47
1953. B-sida på singel med Frankie Laine ("Answer Me, Lord Above (Mutterlein)").
4. "Just One Look" (Doris Payne/Gregory Carroll) 3:33
1963. Singel med Doris Troy (Doris Payne).
5. "Rescue Me" (Raynard Miner/Carl Smith)) 3:40
1965. Singel med Fontella Bass.
6. "All Tomorrow's Parties" (Lou Reed) 5:31
1966. Singel med The Velvet Underground and Nico.
7. "Girl of My Best Friend" (Ross Butler/Sam Bobrick) 3:26
1959. Singel med Charlie Blackwell with The Big Sound of Don Ralke.
8. "Amazing Grace" (Traditional arr. by Bryan Ferry) 4:01
1922. Singel med The Original Sacred Harp Choir.
9. "Taxi" (Homer Banks/Charles Brooks) 5:30
1983. Från albumet "City slicker" med J Blackfoot.
10. "Because You're Mine" (Bryan Ferry) 1:44
Original.

/ Håkan

Sorg och förstämning igen

Postad: 2023-04-17 13:36
Kategori: Blogg


Nerikes Allehanda 17 april.

IDAG SLOG SORGEN OCH FÖRSTÄMNINGEN till igen. På långfredagen avled Lasse Wellander efter en kort tids sjukdom. 12 april skrev jag på Håkans Pop en minnesartikel om Lasse och idag publicerades samma text i Nerikes Allehanda.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #7: Lars Winnerbäck 2007

Postad: 2023-04-17 07:50
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

AV ALLA TRE KONSERTER MED LARS WINNERBÄCK som jag har lyckats klämma in på min 100-lista, med bästa konsertupplevelser i Örebro, är det kanske inte så överraskande att den i mina öron allra bästa utspelade sig inomhus under Linköping-sonens bästa tid som artist. Jag har någonstans bestämt att det var under åren 2006, 2007 och 2008 som hans konserter gav absolut bästa nöje och tillfredsställelse. Och i den konkurrensen slår 2007-upplevelsen båda utomhuskonserterna i Brunnsparken 2006 och 2008 med marginal.
   Inomhuskonserten med Lars Winnerbäck med nytt band på Conventum Kongress, med stående publik, överträffar många andra upplevelser jag har på mitt samvete. Av flera olika anledningar tycker jag att 2007 var Lars Winnerbäcks höjdpunkt som artist.
   Vägen till det här crescendot började för min del hösten 2004 när Winnerbäck gav sig ut på en soloturné där han kom helt till sin rätt i den strama omgivningen. Följande turnéer, där han åter kompades av sitt kompband Hovet, kulminerade sommaren 2006 när turnésamarbetet kom till ett slut där konserten i Brunnsparken i Örebro var en enastående upplevelse.
   Men vi recensenter vill ju gärna kräva nyheter och inte låta varje artist eller grupp gå på i samma hjulspår för länge. När Winnerbäck våren 2007 åkte till Irland för att spela in sitt nya album "Daugava" med ett så gott som (pianisten/gitarristen/dragspelaren Johan Persson var kvar) nykomponerat band var det givetvis ett nytänkande som jag tog till mitt hjärta. ”Daugava” var kanske inte helgjutet överraskande men lovade gott inför turné och mötet med Winnerbäcks fanatiska publik. Och alla de förväntningarna slog in 5 december 2007 i en mörk inomhuslokal i Örebro.
   Turnégänget bakom Winnerbäck var nästan identiskt med kompet på ”Daugava”, en blandning av rutinerade veteraner och udda nykomlingar. Gitarristen Ola Gustafsson hade 2007 spelat med alla stora svenska artister som Ulf Lundell, Tomas Ledin, Louise Hoffsten och var viktig gitarrist på Winnerbäcks ”Vatten under broarna” 2004. Basisten Jerker Odelholm pendlade under åren 2007-2010 mellan Winnerbäcks och Ulf Lundells kompband. Under senare år har Odelholm fått en allt viktigare roll i Winnerbäcks musik, som producent på skivorna.
   Rutinerade Anders Hernestam hade under många år spelat trummor i Weeping Willows och Anna Stadling, en gång Hovet-medlem, var tillbaka i Winnerbäcks sällskap. Men det var tillfälligt. Förstavalet till sångerska i bandet var Miss Li, som på ”Daugava” hade gjort en uppmärksammad balladduett med Lars på ”Om du lämnade mig nu”, men hon var inte tillgänglig för turnén.
   Gott om veteraner i kompbandet med andra ord men två nya udda spännande namn lanserades härmed i Winnerbäcks komp, Anders Nygårds, fiol/viola/mandolin, och Malin-My Nilsson, fiol/viola/piano, båda med helt andra karriärer bakom sig. Nygårds var riksspelman och skrev filmmusik, bland annat till ”Masjävlar”. Malin-My var utbildad på klassisk violin och hade turnerat med Brian Wilson och Robert Wells.
   Winnerbäcks höstturné 2007 inleddes 26 oktober i Göteborg och avslutades med två konserter i Linköping 7 och 8 december, bara två dagar efter Örebrospelningen.
   Tjejbandet Abalone Dots var förband på Winnerbäöck-turnén.



                                                                                       Foto: Emily Österling
I det spartanska ljuset stod Lars Winnerbäck och glänste med sitt vemod.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/12 2007.

LARS WINNERBÄCK ÖVERTRÄFFADE ALLA FÖRVÄNTNINGAR - ÄN EN GÅNG

LARS WINNERBÄCK
Conventum, Örebro 5 december 2007


IGEN. HÄR STÅR JAG SOM LUTTRAD och rutinerad recensent och försöker in i det sista stålsätta mig och inte ryckas med i de himmelska känslorna som far genom Conventums lokal strax efter tio på onsdagskvällen. Men jag kan helt enkelt inte låta bli att ännu en gång gradera en Lars Winnerbäck-konsert med annat än maximalt betyg.
   Vägen dit var, precis som filmen i pausen mellan förbandet Abalone Dots och Winnerbäck, lång och krokig men alltid intressant och spännande. På ett Conventum som för kvällen, med 2000 fantaster i publiken, var förvandlad till en stor, mörk och mäktig rockklubb.
   Efter Lars Winnerbäcks styrkedemonstration till konsert förra sommaren i Brunnsparken avslutade jag recensionen med att utnämna uppvisningen till det bästa jag har sett på den platsen. Sedan har jag nog reviderat den uppfattningen och kan mycket väl tänka mig att uppgradera konserten till den bästa utomhuskonserten med en svensk artist.
   Så det var inte med små obetydliga förväntningar jag gick till Conventum på onsdagskvällen. Ändå låg det spänning i luften ty kompet var huvudsakligen nytt och repertoaren var nämnvärt uppdaterad. Men publiken, den sedvanligt härligt hängivna, var av samma kaliber som vanligt.
   Tänk att ett extraspår på en samlingsskiva, den irländskt kryddade ”Stockholmskyss”, skulle få ett sånt enormt genomslag på ett framtida Winnerbäck-album. För ”Daugava” har på skiva en musikalisk doft som påtagligt andas Pogues-liknande rötter. Enligt min mening lite för beskedligt på skiva men på scen blommade det ut och blev både energiskt och fysiskt engagerande. Utan att elektriciteten kopplades på vid särskilt många tillfällen.
   Det är djärvt på gränsen till vågat av Winnerbäck att städa bort så pass starkt framgångsrika och folkligt breda nummer som ”Åt samma håll” och ”Jag vill gå hem med dig”.

Men det är också mycket logiskt och långsiktigt genomtänkt av Winnerbäck att ständigt ändra sin repertoar så han inte fastnar i Lundell-fällan att samla på sig så många måste-låtar att varje konsert blir en transportsträcka av hits som inte tar utvecklingen framåt.
   Därför var det givetvis mycket tillfredsställande att jag till slut räknade till hela nio nya låtar från senaste skivan. Det tyder på en ambition att varken stå still eller blicka bakåt utan röra sig framåt. Om inte snabbt och revolutionerande så i alla fall tryggt och stabilt. En stor eloge för det.
   Däremot var den musikaliska skruden genomgående ny. Varken muskulöst rockigt eller inbjudande poppigt tog han oss med på något som pendlade mellan strävt och kärvt vemod och hjärtligt folkrockiga örfilar. Med udda instrument som fioler, dragspel, banjo, mandoliner, munspel och många akustiska gitarrer i huvudrollen.
   Den kärva tonen hade också påverkat ljussättningen som var sparsam på gränsen till bristfällig. Stundtals stod folket på scen som dystra skuggfigurer framför det karga motljuset och jag funderade ett tag på om den ofta tystlåtne Winnerbäck nu också hade blivit ljusskygg.
   Det tog fyra låtar innan han sa några ord till publiken och det skulle ta ytterligare tid innan han sa något av värde. Men där bland extralåtarna sprack han upp alldeles utomordentligt. Först till en enbart pianokompad ”Elden” och sedan en lång spontant kryddad monolog innan den alltid otroligt känslofulla ”Kom änglar”. När sedan konserten egentligen, enligt alla förhandsrapporter, var slut kunde han inte lämna scenen utan att först framföra den mycket uppskattade ”Solen i ögonen”.


Farväl Jupiter
Jag har väntat på ett regn
Sen du var här
Stockholms kyss
Kom hem nu
Om du lämnade mig nu
En tätort på en slätt
Min älskling har ett hjärta av snö
Gå på vatten
Hjärter Dams sista sång
Du gamla fria nord
Elegi
Nånting större
Och det blåser genom hallen
Jag är hos dig igen
Tidvis
Du hade tid
Hugger i sten
Kom ihåg mig

Extralåtar:
Innan mörkret faller
För dig
Ingen soldat
Elden
Kom änglar
Solen i ögonen

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #8: The Facer 1999

Postad: 2023-04-14 07:56
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

NÄR JAG STÄNDIGT FÅR FRÅGAN vilken bästa konsert jag har varit på brukar jag lika envist svara att det är omöjligt att svara enkelt på. Sedan brukar jag förklara hur olika förutsättningar olika konserter har. Och då tar jag i tio fall av tio fram jämförelsen mellan Bruce på Ullevi 1985 och den här konserten med The Facer 1999 i en källare i Örebro. Exakt samma stora känslomässiga upplevelser men på två anmärkningsvärt olika sätt.
   Den svenska rockkvartetten The Facer hade i mars 1999 knappt inlett sin karriär, som blev tämligen kort skulle det visa sig, och var verkligen ett oskrivet blad förutom en något uppmärksammad singel med video, ”King of expectation”. Därför blev det i mars 1999 för mig en konsert med omöjligt många nya låtar på repertoaren. Men ändå en så omskakande, otroligt oförglömlig och en in i minsta detalj fysisk konsert. En känsla som sprider sig genom ryggraden än idag när jag tänker på den där nästan ödesmättade fredagskvällen i mars 1999.
   Jag recenserade inte konserten själv. Det gjorde min dåvarande nöjeschef på Nerikes Allehanda, Johan Hedberg (se hans recension nedan), och jag kan inte annat än hålla med i varje ords beskrivning, av denna bokstavligen lilla konsert som blev en så stor, omtumlande och oförglömlig upplevelse.
   Nej, jag minns inte heller förbandet The Kooks...
   1999 annonserades The Facer som ett Umeå-band men sångaren, den obeskrivligt utåtriktade Poul Perris, bodde vid tillfället i Örebro, på Järntorget där jag nästan dagligen såg honom, där han var AT-läkare vid stadens regionsjukhus. Övriga medlemmar i bandet var Fredrik Fagerlund, gitarr, Henrik Kjellberg, bas, och Peter Furby, trummor. Då var namnen okända för allmänheten men Perris skulle ju långt senare dyka upp på tv, ”Par i terapi” (2012), i sitt civila yrke som psykoterapeut. Även gitarristen Fagerlund skulle några år senare stå i strålkastarskenet bakom Ulf Lundellsommarturnén 2002.
   The Facer hade alltså sina rötter i Umeå och startade 1992 under namnet Hela Hela som bytte namn till The Facer 1997 och började direkt skapa rykten om sig som ett ypperligt liveband. Vid det här konserttillfället i Örebro i mars 1999 hade gruppen bara en ep bakom sig, ”King of expectation”, som inte minst fick uppmärksamhet via ovannämnda video.
   Två månader efter den här konserten släpptes ytterligare en ep, ”Good vibrations”, innan hela albumet ”Go for the show” kom ut i september. Då var det dags för en höstturné med The Facer som då återvände till Prisma fast en våning upp i huset. Och den konserten recenserade jag.
   Apropå frågetecknet The Kooks... Det var ett band som Atomic Swing-medlemmen Michael Lohse hade startat. Jag hade fasktiskt upplevt bandet live en gång tidigare, en hyfsad konsert på P2/Prisma i december 1998, men den här legendariska The Facer-kvällen hamnade Kooks i bakvattnet.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/3 1999.

TOTALT KNOCKAD AV THE FACER

THE FACER
P2/Prisma, Örebro 28 mars 1999


GRUPPNAMNET BETYDER TYDLIGEN något i stil med ”örfil”, men jag kan avslöja att The Facer kör med falsk varudeklaration. Jag har aldrig under mina femton år som musikkonsument varit med om maken till knockout.
   Ändå var mina förväntningar nästan orimligt höga, efter den lysande debutsingeln och alla positiva rapporter om Umeåbandets framfart på andra scener i landet. Jag var faktiskt riktigt orolig när klockan närmade sig midnatt och det var dags för sångaren Poul Perris att presentera sig ordentligt på hemmaplan, för första gången sedan han flyttade till Örebro i november.
   DET TOG NOG inte ens trettio sekunder av första låten, kommande singeln ”Good vibrations”, förrän jag stod där med det där fånflinet. Ja, ni som springer mycket på konserter vet vad jag menar - ibland, fast tyvärr alldeles för sällan, kan man helt enkelt inte värja sig utan förvandlas till en larvigt leende zombie som lyckligt låter sig manglas av den där underbara uppfinningen som kallas rock’n’roll.
   Och det är först efteråt som man blir sig själv igen - och börjar hitta alla de där invändningarna som reducerar upplevelsen till ”bara” ännu en popkonsert. Den här gången lyckades jag inte.
   Det finns ingenting att invända mot den föreställning som The Facer bjöd på i Örebro i söndags.
   Småsaker, möjligtvis, som att de kunde ha stämt instrumenten mellan låtarna lite snabbare. Och mellansnacket var väl kanske inte av Thomas Öberg -klass.
   Men när de väl spelade. Herrejesus, vilken sensation det här bandet är. En enda singel har de gjort - och de sopar fullständigt mattan med alla andra röjrockband i Sverige just nu. Backyard Babies är väl ... kul - men Facer befinner sig helt enkelt redan i en annan division.
   OK, MYCKET beror på Perris, som är en helt makalös scenpersonlighet. När Ebbot Lundberg startade karriären i Union Carbide Productions i mitten av 80-talet var han i sina bästa stunder så här galen och genialisk på samma gång.
   Men Poul Perris har dessutom större käft än både Stefan Sundström och Mick Jagger, och när han vrålande attackerar publiken med uppspärrade ögon blir man faktiskt rädd.
   Precis som man ska bli av riktig rock’n’roll, och om den här karln verkligen är läkare när han inte står på scenen så undrar jag om de inte kan avskaffa narkosen på hans avdelning på RSÖ.
   Men man ska inte glömma bandet. Man ska framför allt inte glömma gitarristen Fredrik Fagerlund , som ensam lyckas bygga upp rena betongväggen bakom Perris röst. Henrik Kjellbergs bas och Peter Furbys trummor förstärker bygget och det svänger så stadigt att man tror att grabbarna har spelat ihop i tjugo år.
   Och hur låter det, då? Låt mig uttrycka det så här - ingen människa verkligen tycker om rockmusik kan annat än älska The Facer. För de tar oss på en resa genom hela den härliga historien och Rolling Stones, Sex Pistols och The Who är bara några av förebilderna vi får träffa på vägen.
   Rötterna är mer än tydliga - och samtidigt känns det här bandet så otroligt unikt, med en repertoar som tycks bestå av enbart blivande klassiker.
   STORA ORD, men det förtjänar The Facer. De är faktiskt det största som har hänt den svenska rockscenen på mycket, mycket länge. Så du var inte en av de blott 189 lyckliga som var där? I kväll spelar de visst i Lund, och det är faktiskt tillräckligt nära.
   Annars sänds Örebrokonserten i P3 den 19 april - fast så länge borde du inte bärga dig.
   Ett band till? Ja visst ja. The Kooks spelade ju också. Och de var säkert helt okej, men de valde fel kväll att komma tillbaka till Örebro. Det räcker så.
                                                                                     JOHAN HEDBERG


Trolig setlist (identisk med konserten i november 1999):
If you´re straight (who cares?)
Good vibrations
Always been
Stay with this song
Satisfied
The stripper
Burning child
Go for the show
Love redemption
Something for my love
King of expectation
Ramalama (me on your side)

Extralåt
Topless boy

/ Håkan

Lasse Wellander (1952-2023)

Postad: 2023-04-12 14:45
Kategori: Minns

NÄR DET TRAGISKA DÖDSBESKEDET OM LASSE WELLANDER meddelades på påskdagskvällen blev jag först alldeles lamslagen och drabbades sedan av sorg och förstämning. Lasse och hans musik har inte bara varit närvarande under hela mitt musikintresse i vuxen ålder. Sedan 15 år tillbaka hade vi dessutom oregelbundna kontakter och jag kan med fog påstå att han var en mycket uppskattad vän. Vilket gör min saknad av en av världens mest uppskattade gitarrister än mer personlig.
   Med sin bakgrund i Skrekarhyttan, utanför Nora där Lasse föddes, och från 1958 i Nora utvecklade Lasse sitt musicerande. Först som basist(!) i gruppen Relaction men efter Beatles Drop In-framträdande på tv 1963 var det bara gitarr som gällde för Lasse.
   1968 flyttade Lasse till Örebro och kom i kontakt med Blues Quality-medlemmarna på Power House där alla musiker hängde på den tiden. Det slutade med att 16-årige Lasse gick med i Blues Quality ungefär samtidigt som Peps Persson sommaren 1968 blev ny sångare i bandet. Först spelade Lasse tillsammans med bandets högaktade gitarrist Tommy Svensson som dock snart lämnade Blues Quality.
   Som medlem i Blues Quality spelade Lasse 1969 in albumet ”Sweet Mary Jane” men våren 1970 lämnade Peps av hälsoskäl gruppen där han först tillfälligt ersattes av Mats Ronander. Vilket i sin tur blev starten på nästa kapitel i Lasse Wellanders långa obeskrivligt färgstarka musikliv.
   De tre medlemmarna från Blues Quality, Lasse, basisten Pär David Johnson och trummisen Bosse Skoglund, plus Mats Ronander bildade Nature 1970. Ett band med en egen karriär som resulterade i två album, ”Nature” (1972) och ”Earthmover” (1974). Under första halvan av 70-talet kom Nature också att bli Sveriges mest anlitade kompgrupp på turnéer med Pugh Rogefeldt, Ted Gärdestad, Ulf Lundell och Göran Fristorp.
   Redan 1970 hade Lasse Wellander inlett sin så kallade karriär som enormt uppskattad studiomusiker och har enligt SAMI (Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation) medverkat på 1698(!) olika album.
   Det är väl som framförallt gitarrist jag har upplevt Lasse Wellander live ett oräkneligt antal gånger. Från Nature till Pugh Rogefeldt, Ted Gärdestad och Ulf Lundell på 70-talet. Det var via Ted som Lasse 1974 blev tillfrågad om inspelningar med ABBA som senare skulle leda till flera jorden runt-turnéer. Från ”ABBA”-albumet (1975) och fram till idag ("Voyage", 2021) spelade Lasse på samtliga ABBA-album och hans gitarr har i alla år varit en viktig beståndsdel i det klassiska ABBA-soundet. Och i alla andra projekt, ”Chess”, ”Mamma Mia” med flera, som Björn Ulvaeus och Benny Andersson genom åren har introducerat.

MEN LASSE WELLANDER HAR FIGURERAT i så många andra olika sammanhang. 1976 gav Lasse ut sitt första av sex instrumentala soloalbum, ”Electrocuted”, och 1978 gav han och Mats Ronander ut albumet ”Wellander & Ronander” som ett resultat av kopplingen med ABBA.
   Runt 1980 spelade Lasse mycket med Björn Skifs, både i det stora kompbandet Vision och det lilla rockbandet Zkiffz. Under resten av 80-talet var Lasse en given medlem i band som Little Mike & the Sweet Soul Music Band, Stockholm All Stars och Low Budget Bluesband med framförallt covers på repertoaren. I det sistnämnda bandet var det Lasse och Mats Ronander i ledande roller som resulterade i tre album, ”Low Budget Blues Band” (1983), ”Vol II” (1990) och ”Country file” (1994).
   Ett kärleksladdat möte med Lasse blev hans inhopp i Staffan Ernestams Jeremias Session Band-projekt som resulterade i flera konserter 2007 och 2008. I Nora Folkets Park 2007, på Lasses gamla hemmaplan, blev han hemlig gästartist och året efter följde både han och Mats Ronander med på det stora bandets lilla turné. Lasse fick ett eget soloframträdande i den instrumentala ”Lingonskogen” från hans solodebut.
   Vid turnépremiären i Nora Folkets Park 2008 kom Lasse innan konserten fram till mig och berömde min Håkans Pop-blogg. Han visste vad han pratade om för vid sidan av musikjobbet var han en duktig och professionell hemsidesproducent och visste hur man gör en proffsig hemsida. Hans egen hemsida var under alla år ett under av perfektion.
   Redan 2008 hade Lasse alltså upptäckt Håkans Pop, som jag hade startat ett år tidigare, och entusiastisk bidrog han under årens lopp till flera publicerade texter på sidan. Bland annat bilder och information till min diskografi om Natures skivutgivning och en lång historiebeskrivning av Nature (”Sveriges mesta och bästa kompgrupp”).
   Lasse var en sann vän av ordning och noggrannhet och preparerade svenska Wikipedia med åtskilliga artiklar om band han hade spelat i och han var inte sen att lägga ut länkar till Håkans Pop. Wikipedia-administratörerna var enligt Lasse svåra att samarbeta med men han påstod att Håkans Pop låg bra till i trovärdighet. Han uppmanade/tipsade mig 2020 att skriva en artikel om Blues Qualitys händelserika historia/diskografi så kunde den bli ryggraden till Wkipedia-sidan om bandet.
   Lasse talade sig ofta varm om Håkans Pop-bloggen. När han gästade den lokala musikpodden Pop-poden Örebro, med Hasse ”Lollo” Andersson och Frank Sjöström, hävdade han bestämt att ”Håkans Pop är en guldgruva”. Tack Lasse för den åsikten och tack för tusentals timmar av musiklyssnande där din gitarr har varit närvarande.
   För det första minns jag Lasse Wellander som en anspråkslös vän. Men jag kan omöjligt glömma rader av hans musikaliska insatser som färgat mitt och miljontals andras liv. Just nu lyssnar jag på ett solo av Lasse från ett nästan aktuellt album med Mats Ronander, ”Malla Motell” (2020). På slutet av albumets sista låt ”Solsken efter regn” tar Lasse över ljudbilden med ett vidunderligt slidegitarrsolo.
   Lasse Wellander avled i fredags, långfredag 2023, 7 april efter en kort tids sjukdom.

/ Håkan

Covers: Willie Nile

Postad: 2023-04-12 07:59
Kategori: Cover-skivor

WILLIE NILE: Positively Bob - Willie Nile Sings Bob Dylan (River House, 2017)

ÄNNU EN GÅNG HAR JAG LYSSNAT på en skiva med enbart coverversioner av Bob Dylan-låtar. För vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på men det har hänt ett flertal gånger. Utan att ha någon statistik misstänker jag att artister eller grupper som helhjärtat vill spela in låtar av Bob Dylan ofta, lite förutsägbart och ospännande, väljer de mest kända låtarna ur en annars gränslös låtskatt.
   Willie Niles bidrag till den breda genren att spela in Bob Dylan-låtar hamnar tyvärr också i den starkt beräknande kategorin av coverskivor. I alla fall på pappret där minst sagt vanliga Dylan-låtar som ”The times they are a-changin'”, ”Rainy day women #12 & 35”, ”Blowin' in the wind” och ”A hard rain's a-gonna fall” inleder det här sex år gamla albumet. Låtmässigt tillhör skivan så långt alltså det mest förväntade men Willie Nile gör allt för att sätta sin egen prägel med sin typiska poprock med elektriska gitarrer närmast mikrofonen.
   Jag lyssnar inte dagligen på Willie Nile så det är ändå ett visst nöje att höra hans lätt hesa röst över den drivna rockmusiken. Och påminnas om att debutalbumet från 1979 var ju en synnerligen perfekt start på hans karriär.
   Utan att revolutionera eller stöpa om Dylan-låtarna har Willie märkbart ökat energin i sina tolkningar och när han senare på skivan tar upp några mindre kända låtar ur Dylan-repertoaren blir det smått intressant. Och han försöker också göra en personlig version av ”A hard rain's a-gonna fall” medan hans band bakom försöker skråla med i refrängen.
   Det är en samling huvudsakligen New York-baserade musiker som kompar Nile, engelsmannen och gitarristen James Maddock, basisten Johnny Pisano, keyboardskillen Andy Burton och trummisen Aaron Corness som håller samman soundet och arrangemangen med Niles egen akustiska gitarr i botten.
   Versionerna av ”I want you” och ”Subterranean homesick blues” gör mig inte heller speciellt förvånad men ”Love minus zero/No limit” gör mig aldrig besviken, här i en halvakustisk version.
   Och avslutningen med ”Every grain of sand”, ”You ain't goin' nowhere” och ”Abandoned love” är mer spännande i jämförelse med skivans inledning.


The Times They Are A-Changin' 3:20
1964. Från albumet "The Times They Are A-Changin'" med låtskrivaren.
Rainy Day Women #12 & 35 3:21
1966. Singel med låtskrivaren.
Blowin' In The Wind 3:50
1963. Från albumet "In action" med The Chad Mitchell Trio.
A Hard Rain's A-Gonna Fall 5:56
1963. Från albumet "The freewheelin Bob Dylan" med låtskrivaren.
I Want You 3:34
1966. Från albumet "Blonde on blonde" med låtskrivaren.
Subterranean Homesick Blues 2:35
1965. Från albumet "Bringing it all back home" med låtskrivaren.
Love Minus Zero/No Limit 3:11
1965. Från albumet "Bringing it all back home" med låtskrivaren.
Every Grain Of Sand 3:53
1981. Från albumet "Shot of love" med låtskrivaren.
You Ain't Goin' Nowhere 3:49
1968. Singel med The Byrds.
Abandoned Love 4:12
1985. Från albumet "Biograph" med låtskrivaren.

/ Håkan

Covers: Rufus Wainwright

Postad: 2023-04-12 07:57
Kategori: Cover-skivor

RUFUS WAINWRIGHT: Folkocrazy (




1. "Alone" (featuring Madison Cunningham) (Ewan MacColl) 3:14

2. "Heading for Home" (featuring John Legend) (Peggy Seeger) 4:22

3. "Twelve-Thirty (Young Girls Are Coming to the Canyon)" (featuring Susanna Hoffs, Chris Stills and Sheryl Crow) (John E.A. Phillips) 3:42

4. "Down in the Willow Garden" (featuring Brandi Carlile) (Charlie Monroe) 3:05

5. "Shenandoah" (Traditional) 3:17
Trad.
6. "Nacht und Träume" (Franz Schubert/Matthäus von Collin) 2:41

7. "Harvest" (featuring Andrew Bird and Chris Stills) (Neil Young) 3:03

8. "Going to a Town" (featuring Anohni) (Rufus Wainwright) 4:16
Original.
9. "High on a Rocky Ledge" (featuring David Byrne) (Louis Hardin) 4:25

10. "Kaulana Nā Pua" (featuring Nicole Scherzinger) (Ellen Keho'ohiwaokalani/Wright Prendergast) 3:37

11. "Hush Little Baby" (featuring Martha Wainwright and Lucy Wainwright Roche) (Traditional) 3:54
Trad.
12. "Black Gold" (featuring Van Dyke Parks) (Van Dyke Parks) 4:40

13. "Cotton Eyed Joe" (featuring Chaka Khan) (Traditional) 3:15
Trad.
14. "Arthur McBride" (Traditional) 7:33
Trad.
15. "Wild Mountain Thyme" (featuring Anna McGarrigle, Chaim Tannenbaum, Lily Lanken, Lucy Wainwright Roche, and Martha Wainwright) (Traditional) 5:46
Trad.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #9: Lolita Pop 1990

Postad: 2023-04-10 07:53
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

SOM JAG SKREV I FREDAGS I DEN HÄR serien, om Eldkvarns konsert, är det ofta så mycket fräschare att uppleva en konsert när artisten eller bandet inte har någon ny skiva att marknadsföra utan kan välja fritt från hela sin karriär. Är det dessutom så, som i Lolita Pops fall, att de provar på nya ännu ej publicerade låtar stiger spänningen tveklöst och allt blir väldigt intressant, nytt och spännande.
   1990 befann sig Lolita Pop, vid tillfället en av Sveriges bästa rockgrupper, på sin högsta nivå som grupp. Både kommersiellt och musikaliskt. Gruppen hade våren 1989 levererat sin allra största höjdpunkt som skivartist, ”Love poison”. Men samma sommar drabbades gruppen av två medlemsförändringar när trummisen Per Eriksson och gitarristen Benkt Söderberg lämnade gruppen.
   Gruppen utsåg snabbt ersättare i rutinerade Christer Björklund, trummor, och Fredrik Blank, gitarr, och hösten 1989 var gruppen åter på turné i sin nya sättning. Våren 1990 blev det dags att spela in den med spänning emotsedda uppföljaren till ”Love poison”. Inspelningarna inleddes i mars och resulterade genast i en hitsingel, ”Pay the piper”, som släpptes direkt och blev en positiv aptitretare inför höstens album, ”Blumenkraft”.
   Efter ytterligare inspelningar tog gruppen paus och passade samtidigt på att genomföra en konsert av inofficiell karaktär på hemmaplan i Örebro innan de skulle återvända till skivstudion och slutföra inspelningarna för albumet. En konsert helt utanför alla turnéproduktioner och ett sätt att exklusivt bjuda örebroarna på något väldigt unikt med flera smakprov från den nya skivan. Eller som sångerskan Karin Wistrand sa till mig i en intervju några dagar innan konserten:
   ”Det blir som att flytta ut replokalen på restaurang för en kväll. Ritz-konserten blir rätt och upp och ned som vi är. Vi kommer att testa nya låtar men givetvis också bjuda på gamla favoriter”.
   Efter inspelningarna i juli skulle låtarna mixas i september och Karin trodde när jag pratade med henne att albumet, som sedan fick titeln ”Blumenkraft”, skulle finnas ute i oktober vilket faktiskt kom att stämma.
   Det nya bandets medlemmar bodde då på tre olika platser i Sverige, Fredrik i Stockholm, Christer i Gävle och resten i Örebro, och Karin erkände vissa praktiska problem.
   ”Det är inte helt friktionsfritt. Vi kan inte spontant testa nya låtar hur och när som helst. Så när vi samlas i Örebro brukar vi kalla det arbetsläger”.
   Karin gav också en aktuell rapport från inspelningarna där fem olika hjärnor, fem olika idéer och fem olika viljor skulle komma överens.
   ”Det är vårt jobb just nu. Att göra en homogen produkt av ett material som för tillfället spretar åt alla möjliga håll”, sa Karin och lovade ett spännande och liveinriktat sound på skivan.
   Lolita Pop hade 1990 inte helt givit upp tanken på en utlandslansering. Förra försöket, 1987, resulterade paradoxalt nog i ett kommersiellt genombrott i Sverige. Den då nyinspelade engelska skivan, med ett urval gamla låtar och några nya, såldes i 25 000 ex och ”Love poison” i fantastiska 40 000 ex och singlarna ”Mind your eye”, ”Bang your head” och ”Hey winner” hade alla varit listnoterade.
   Men 1 juli 1990 på lilla Ritz på Stortorget i Örebro, en regnig kväll för övrigt, hade gruppen inte utlandet i blickpunkten utan bjöd på en fantastiskt inspirerande konsert inför en fullsatt lokal med hemmafans.
   Medlemmarna i Lolita Pop var den här kvällen Karin Wistrand, sång, Sten Booberg, gitarr/sång, Fredrik Blank, gitarr, Christer Björklund, trummor, och Henrik Melin, bas. Vänsterhänte gitarristen Blank var ännu så länge ganska okänd i musikbranschen men skulle senare kompa artister som Staffan Hellstrand, Kajsa Grytt och Ulf Lundell med sin vassa gitarr. Björklund hade i många år kompat Di Leva både på skiva och konsert.

Foto: Lotta Ögren

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/7 1990.

"REPETITION" BLEV HÄRLIG UPPVISNING

LOLITA POP
Ritz, Örebro 1 juli 1990


MITTEMELLAN TVÅ TURNÉER OCH skivor ställer sig en av landets bästa grupper på scen högst inofficiellt. Lolita Pop på Ritz var trångt (fullsatt!), trivsamt och svettigt.
   I förväg har det talats om en offentlig repetition och Ritz är inte nämnvärt större än Lolitornas replokal.
   Men Lolita Pop genomförde i vanlig ordning en rutinerad och proffsig spelning utan att ta alltför seriöst på uppgiften. Helt i min smak och, vad jag kunde uppfatta, också helt i publikens smak.
   Nu vågade gruppen inte riktigt prova på så många helt nya låtar som jag hade hoppats på. Nästa vecka går de in i studion och slutför inspelningarna till nästa album så material finns det ett överflöd av.
   Vi nyhetstörstiga fick ändå tre riktigt smakfulla godbitar från den kommande skivan. Tre låtar som visade upp Lolita Pops nuvarande imponerande bredd.
   ”Here she comes” är melodiös rock dom gruppen blivit mästare på under de senaste åren. ”Live forever” är en vilt rockig och rå sak som definitivt inte blir melodiradiofavorit.
   Och så pärlan ”Precious you” som är Karin Wistrand i ett nötskal. I en låt som dramatiskt byggs upp och Karin både viskar och skriker. Suveränt.
   Lägg därtill ”Pay the piper” och ”Come to me" (som är värd ett bättre öde än som singel-b-sida), låtar från de senaste skivorna och ett hejdundrande jam på ”Tarzan on a big red scooter” med stickspår åt fem-sex andra låtar. En ren uppvisning.
   Men mindre resurser och mindre officiell status blev Ritz-konserten i långa stycken bättre, roligare och intressantare än turnékonserten i höstas på Café Oscar.
   Då kunde gruppen, som just skiftat medlemmar, inte stå upp mot de förväntningar som ”Love poison”, förra årets allra bästa album, trissat upp.
   Dagens upplaga av Lolita Pop är nu ett lika sammansvetsat gäng som någonsin de gamla kompisarna. Dessutom är de nya medlemmarna, trummisen Christer Björklund och gitarristen Fredrik Blank, mer aktiva och hemtama i både nya och gamla låtar.
   Lolita Pops Ritz-konsert i söndagskväll var en ”repetition” av nära nog världsklass.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #10: Eldkvarn 2006

Postad: 2023-04-07 07:51
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

JAG HAR SETT ELDKVARN FLER GÅNGER än jag på rak arm kan komma ihåg. Deras bästa konsertögonblick, som inträffat vid upprepade tillfällen från mitten av 00-talet, överträffar många tidigare intressanta men ojämna och ofokuserade konserter, där kanske det spontant hjärtliga överskuggat det rent musikaliska. Tack vare senare tiders fokuserade, naturliga, mänskliga och för all del nyktra(!) musiker tillsammans med en mer skärpt men också avslappnad Plura blev gruppens sista år på scen också de bästa. På några år presenterade bandet ett starkare och nyskrivet material som överträffade allt de tidigare hade gjort på hela sin långa karriär.
   Sedan 1994 hade bandets sättning varit intakt och de hade under årens lopp, på ständiga turnéer, jobbat sig genuint samspelta och konsertmässigt alltmer säkra och jämna. Men det var med albumet ”Atlantis” våren 2005 som allt vände och plötsligt var Eldkvarns namn på var mans tunga. Även de hippa recensenterna föll för skivan, ”Konfettiregn” med Håkan Hellström vid mikrofonen blev populär hos ungdomarna och Pluras alltmer folkliga utstrålning fick gemene man att gilla Eldkvarn.
   Den här fina konserten, som framstår som mitt bästa Eldkvarn-ögonblick på scen, genomfördes mellan två album och som alltid i sådana sammanhang fanns det inga påtvingade låtar, förutsägbara hits eller någon aktuell skiva att marknadsföra.
   De var på väg in i studion för att spela in ”Svart blogg” men valde att inte framföra några försmaker från den kommande skivan. Ändå blev det en Eldkvarn-konsert som jag sent ska glömma.
   Och medlemmarna var den här kvällen identiska med Eldkvarns sättning sedan 1994: Plura, sång/gitarr, Carla Jonsson, gitarr/sång, Claes von Heijne, keyboards, Werner Modiggård, trummor, och Tony Thorén, bas.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/12 2006.

ELDKVARN FÖRVANDLAT TILL ETT AMBITIÖST OCH GENERÖST BAND

ELDKVARN
Musikscen Örebro/K5, Örebro 27 december 2006


VI BEFINNER OSS MITTEMELLAN JUL OCH NYÅR men i Eldkvarns värld, nu för tiden ska tilläggas, existerar inga mellandagar. De ska precis gå in i inspelningsstudion och jag tyckte mig i onsdagskväll inför ett överfullt K5 (275 personer) uppleva ett rutinerat band fånga inspirationen och stämningen i lokalen och förvandlas till ett ambitiöst och generöst band där låtlistan blev mycket intressant.
   Det fantastiskt fina ljudet, kändes stundtals som all time high i den lokalen, och de ömsesidiga vibrationerna gjorde naturligtvis sitt för att konsertupplevelsen skulle förflyttas från riktigt bra till närmast magisk på sina ställen.
   Och allra mest avgörande för den känslan var bandet själv. Som var fokuserat, koncentrerat och slipat som aldrig förr.
   De bjöd inte på några spännande och avslöjande låtar från det nyskrivna materialet. Men kombinationen av låtar, den lugna inledningen som sedan stegrade sig och nådde en sorts crescendo i den fantastiska ”Konfettiregn”, gjorde faktiskt hela konserten till en osedvanlig helhet.
   Pluras totala avsaknad av klädstil, svart keps, slitna säckiga jeans, flera nummer för stor urtvättad t-shirt och eleganta röda gympaskor, fick sin revansch i en musikaliskt skärpt föreställning. Med en rytm i urvalet av låtar som jag sällan upplevt i deras fall. Och då ska vi veta att konsertlängden blev betydligt mer omfattande än den var planerad.
   Det var till och med så att när allting stämde som bäst och akustiken slog nya rekord, fast den knappt överröstade glammet i baren, så blev elegansen paradoxalt nog nästan tråkig och händelsefattig för några låtar.
   Men det fanns så många andra positiva detaljer i det här bandet så det är egentligen väldigt svårt att på allvar klaga på skicklighet, det tajta soundet, en uppsjö starka låtar och längst fram Plura som med en mix av stor karisma och självklar naturlighet den här kvällen ledde bandet från höjdpunkt till höjdpunkt.
   På samma gång pånyttfött och majestätiskt tog de sig igenom alla de 22 låtarna med nästan samma ackuratess. Och när jag äntligen slapp ”Somliga går med trasiga skor” bland extralåtarna förstod jag att inspirationen som spred sig från scen var äkta och trovärdig. I exempelvis den vemodiga ”En regnmetares sång”, med bara komp från gitarr och piano, och den perfekta finalen, efter nästan två timmar, med ”Jag är det hjärta” och ”3:ans spårvagn”.

Som om du är här
Allt det här som gör så ont
Du älskar inte mig
Samma sort
Två hjärtan
Stockholm 05:00
Man över bord
I skydd av mörkret
Kungarna från Broadway
Tag min hand
Kärlekens tunga
Största skvallret i stan
Ett hus på stranden
Nånting måste gå sönder
Män som mig
Landsortsgrabb
Konfettiregn
Pojkar, pojkar, pojkar
Alice

Extralåtar:
En regnmetares sång
Jag är det hjärta
3:ans spårvagn genom ljuva livet

/ Håkan

TisdagsAkademien (14)

Postad: 2023-04-06 17:58
Kategori: TisdagsAkademien

BESÖK HEMMA HOS THOMAS EKLUND





EXKLUSIVT INBJUDNA TILL THOMAS EKLUND, stor Bob Dylan-expert och beundrare, travade de tre TisdagsAkademi-ledamöterna från de centralt östra stadsdelarna i Örebro till de västra. Tisdagens traditionella möte 4 april 2023 var tillfälligt utlokaliserat till Thomas hem på Angelgatan, en fin ljus lägenhet med smakfull utsikt mot Karl Johans park, där Bob Dylan-skivorna och böckerna var prydligt insorterade i hyllorna. Och tavlorna på väggen skvallrade också om ett genuint intresse för den Minnesota-födde låtskrivaren, artisten och författaren.
   Hos Thomas fick Olle, Janne och jag några timmars utbildning och fördjupning i ämnet Bob Dylan via ett initierat föredrag i både ljud och bild. Med sin rika kunskap om Dylan bjöd Thomas inte bara på en grundlig lektion, med lite koncentration kring ”de viktiga åren”, i den långa historien om Robert Zimmerman. Han bjöd också på dryck, öl och en exklusiv provsmakning av Bob Dylans bourbon Heaven's Door (se foto till höger), med smakrikt tilltugg. Och till kaffet fick vi säsongens sista semla.
   Eftermiddagens session inleddes för övrigt med en kortare introduktion om Elvis Presleys liv från mitten av 50-talet till det olycksbringande 1977. En historia som ständigt behöver upprepas och detaljerat påminnas om. Och Thomas kunde även den berättelsen med bravur och obegränsat engagemang.
   Efter kaffet fick vi dessutom ett oplanerat föredrag om Örebros gamla och nya historia med både idrottsliga och musikaliska inslag. Bland annat ett liveinslag med Nature där en ung Mats Ronander sjunger blues.
   En perfekt final på en perfekt tisdagseftermiddag för TisdagsAkademien som härmed tackar Thomas för ett trevligt och informativt möte.

/ Håkan

Mars 2023 på Håkans Pop

Postad: 2023-04-06 07:53
Kategori: Blogg


St Patrick's Day firades i Örebro med sång, musik och körsång med The Shipwreck Haulers på Clarion Hotel, med Ollie Tullamore (trea från vänster) och hans vänner.

MARS 2023 GICK SOM EN DANS om än inte bokstavligen. Det var vinter som förvandlades till vår, flera gånger om, och på Håkans Pop kunde vi läsa om både Örebros genom tiderna bästa konserter, ett antal olika tributskivor och en konsertrecension plus ett par minnesartiklar om två starka nöjesprofiler.
   Kategorin med listan på Örebros bästa konserter, som heter ÖREBRO LIVE 100, börjar närma sig slutet (nummer ett avslöjas nästa månad) eller egentligen början eftersom den räknar ned till de bästa konserterna. Under mars räknade jag ned från #20 till #12 och skrev om konserter med Ulf Lundell (2001), The Temperance Movement, Wings, Mats Ronander, Green On Red, Nick Lowe, Ulf Lundell (1993), John Hiatt och Rockpile.
   I ”Tribute-skivor”-kategorin skrev jag om album som hyllade Ewan MacColl, Johnny Thunders, Eric Andersen och Willie Nile plus en ren coverskiva med Lambchop.
   I mars fick vi också en rapport från några möten i TisdagsAkademien och recenserade även ett traditionellt St Patrick's Day-gig med Ollie Tullamore och hans vänner.
   Under mars kom två tråkiga och sorgliga nyheter om dödsfall bland artister som jag respekterade, gitarrvirtuosen David Lindley och textförfattaren Keith Reid, och skrev några rader om.

EFTER TVÅ GANSKA HÄNDELSEFATTIGA månader, januari och februari, exploderade skivutgivningen i både många och bra album. Förra månaden hann jag även skriva en lång recension om ett album, ”Glue”, med den personlige artisten I'M KINGFISHER.
   Vi är medvetna om att den nuvarande produktiviteten hos Neil Young är obegränsad. Bara några månader efter den senaste fantastiska skivan, ”World record”, dyker det upp ännu ett album med Young-relaterat material. Men ”All roads lead home” är både intressant, mystisk och märklig.
   Det jag från början tror är ett konventionellt album med Youngs kompgrupp Crazy Horse visar sig vara mer komplicerat och splittrat än så. Bakom det tungvrickande gruppnamnet MOLINA TALBOT LOFGREN & YOUNG döljer sig låtar som de namngivna medlemmarna enligt pandemirestriktioner spelat in på egen hand med egna musiker. Splittrat är bara förnamnet, ändå finns det detaljer som är intressanta.
   Basisten Billy Talbot har en härligt karaktäristisk stämma. Nils Lofgrens låtar lyser sedvanligt starka medan trummisen Ralph Molina sjunger alltför perfekt och opersonligt och låtarna är nästan smöriga. Neil Youngs enda bidrag är en soloversion av en låt från ”Barn”-projektet härom året.
   Jag vill gärna placera THE LONG RYDERS i americana-facket men Sid Griffin & Co är ju ett perfekt poprockgäng med stundtals Rickenbacker-gitarren i högsta hugg. Bandets senaste album, ”Psychedelic country soul”, utnämnde jag till 2019 års bästa skiva. Nya albumet ”September November” når väl inte riktigt upp till den exklusiva nivån men tillhör ändå månadens bästa album och är klart lyssningsvärd.
   Jag och några till minns THE BAND OF HEATHENS två Örebrobesök 2011 och 2017 som väldigt positiva upplevelser. På skiva har det amerikanska bandet inte haft samma framgångar men nya ”Simple things” är ett underhållande och stundtals vackert varierat album. The Band-influenserna är tyvärr nedtonade, ”Damaged goods” är ett undantag, och det finns många soulinfluenser i sången som gör mig lite tveksam.
   Ännu ett tacksamt tips (tack, Lars Ryen) får mig att lyssna på duon THOSE PRETTY WRONGS nya album ”Holiday camp” och gillar nästan varje låt. Big Star-trummisen Jody Stephens och Luther Russell, från The Freewheelers, gör fantasirik poprock och sångstämmorna ekar stundtals Byrds. Att Mitch Easter är med på ett hörn känns bara naturligt.
   Thomas Holsts låtar får inte plats på Wilmer X-albumen, av naturliga skäl, men hans låtmaterial har alltid haft en styrka och har ofta mer energi än till och med Wilmer. Nu har han bandet HOLST OCH PLANETERNA och nya albumet ”Långt där uppe ser de himlen” slår undan benen på de flesta musiklyssnare. Den skånska accenten i sången får mig att dra paralleller med både bob hund och Dalaplan. Det är välskrivet låtmaterial fast energin och tempot är så kompromisslöst uppskruvat.
   H. SELF, eller Henric Hammarbäck som han egentligen heter, är en udda artist i den svenska countrygenren som nu har släppt sitt andra album, ”Country songs”. I den smala fåran passar han ihop med David Ritschard, som faktiskt har varit med och skrivit en låt här, men sjunger på engelska och är snäppet mer vemodig i tilltalet. Hans ledsna sång och den gråtande steelguitaren blir kanske monotont i längden men udda och personlig är han.
   GÖRAN SAMUELSSON har samlat sina fem senaste singellåtar, från 2021 och 2022, på ett album, ”Avlägset & nära”, tillsammans med fem nya låtar. Det finns trygghet och närhet i hans poesi och melodier. Ensam med sin akustiska gitarr eller ett gistet piano (”Försiktigt”, är på Olle Adolhpson-nivå) blir han en klassisk vissångare och tillsammans med några musiker som Bengan Blomgren och Nikke Ström lyfter allt till skimrande höjder. Eftertänksamma texter i en trygg musikalisk miljö.
   Sedan har jag lyssnat på ytterligare några nya album som lämnade några tankar men inte så djupa intryck. Jag lyssnar på DOUG PAISLEY och tänker bara på J J Cale, JOHN LINDBERG TRIO har en härlig energi i sina rockabillyosande låtar men hela 19 låtar lämnar en viss tomhet efter sig och efter en ”A whiter shade of pale”-ekande låt med comebackande THE ZOMBIES stänger jag av.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Förra årets bästa album-lista innehöll en mängd svenska album och Eric Palmqwist låg bakom ett, ”Värmen”. Nu ett år senare har han återombildat sitt gamla band EP'S TRAILER PARK och spelat in ett album, ”Once when we were birds”, som är minst lika bra och personligt fast språket är engelska. Underbara klangfulla arrangemang som lyfter både texter och personlighet. Det låter modernt och nostalgiskt på samma gång.
   EP's Trailer Park existerade runt förra decennieskiftet, 00/10-talet, när man drog paralleller med bandets altcountry-sound och bra popmusik. Där någonstans finns kärnan kvar i dagens sound med steelguitar, akustiska gitarrer, en vemodig röst och många, väldigt många, starka melodier. Fast för omväxlingens skulle finns det också elektriska moment på skiva. Gissa exempelvis vem som influerat till låttiteln ”Yung Nil (into the wild)”.
   Här finns många välskrivna sånger och det är en genomgående hög nivå med få ögonblick som sänker kvalitetsnivån. Variation och kvalité går hand i hand på de nio låtarna under de dryga 34 minuterna. Det är svårt att skilja de klockrena höjdpunkterna från de lite mindre spektakulära låtarna.
   I ett nästan hopplöst försök att nämna mina favoriter på albumet fastnar jag på låtar som titellåten, ”Young Nil”, ””Bedbug” och ”Heart stone carver”. Och ”Lovers maze” som får mig att tänka på Monostar, bandet som Eric hade på 90-talet.
   Men låten jag föredrar allra mest på albumet är ”Full moon Ruth”, den kärleksfulla sången Eric sjunger till sin dotter. Det lunkande tempot, den fina texten och underbara refrängen med enbart låttiteln som text. En hit i mina öron.
   ”Once we were birds” är som sagt fylld med starkt låtmaterial som Eric och resten av gänget gjort det bästa av i studion. Det finns några enstaka ögonblick när sockrade körer eller skimrande syntar doftar kommersiella ambitioner. Eller slutet på albumets sista låt ”Kite” när elgitarren avreagerar sig och soulkören tar över. Men det må vara Eric förunnat med ett större brett genombrott efter alla dessa år.

/ Håkan

Richard, Olle & Bob Dylan

Postad: 2023-04-05 10:41
Kategori: Blogg

Jag fick i uppdrag av konsertarrangören Olle Unenge att skriva några rader inför "Bob Dylan 82 år"-konserten med Richard Lindgren och Olle på STÅ 24 maj.

Foto: Anders Erkman

VÄLKOMMEN TILLBAKA, RICHARD! Sångaren och låtskrivaren Richard Lindgren från Malmö har besökt Örebro ett stort antal gånger sedan 2010. 24 maj återvänder Richard till Örebro för att tillsammans med Olle Unenge uppträda på STÅ och musikaliskt fira Bob Dylans födelsedag när den legendariske amerikanen fyller 82 år.
   Richard gjorde sin debut på Örebros scener 2010, först som uppvärmare till Mary Gauthier, och sedan har han uppträtt med både band, solo och flertaler gånger i duett med Olle Unenge. Det hängivna samarbetet fortsätter 24 maj på en konsert fylld med Bob Dylan-sånger, både kända och mindre kända.
   Man kan se konserten på STÅ som en tradition och en fortsättning på den mycket lyckade konserten 2019 i samma intima miljö där paret Lindgren/Unenge valde Bob Dylan-sånger med stor noggrannhet och fingertoppskänsla. Och presenterade allt på ett koncentrerat och musikaliskt lysande sätt.
   Richard har varit Bob Dylan-fantast sedan han var 13 år och kan i stort sett hela hans låtkatalog utantill men det är det egna låtskrivandet, det egna skapandet, som har spelat huvudrollen i hans liv och karriär sedan han skivdebuterade 1996.
   Hans sånger, till tonerna av både rockmusik, americana, country och singer/songwriter-visor, har publicerats på åtskilliga album med huvudsakligen originalmaterial genom åren. Skivor som har nått en allt större publik men fortfarande väntar det stora genombrottet runt hörnet, han har i många år beskrivits som ”Sveriges bäst bevarade musikaliska hemlighet”. En exklusiv men kanske inte så kommersiellt guldkantad position.
   För mig slog han igenom redan 2006 med albumet ”Salvation hardcore” som 2008 följdes av det ännu bättre dubbelalbumet ”A man you can hate” plus liveskivan ”Poets drown in lakes” året därpå. Sedan har hans unika låtskrivarkonst resulterat i flera lyckade album som ”Grace” (2012), ”Driftwood” (2013), ”Sundown on a lemon tree” (2014), ”Malmostoso” (2016) och ”Death & love” (2019).
   Pandemiåren har naturligtvis påverkat Richards karriär lika mycket som alla andra artister. Han har jobbat hårt med nästa album, ”The grand jubilee”, i många år och utgivning väntar.

/ Håkan

Covers: Willie Nelson

Postad: 2023-04-05 07:51
Kategori: Tribute-skivor

WILLIE NELSON: "For the good times: A tribute to Ray Price" (Legacy, 2016)

IDAG HAR TEXTEN OM COVERSKIVAN en väldigt tydlig countryprägel, traditionell och gammalmodig. Jag är i ämnet ute på djupt vatten eller tunn is vad gäller det musikaliska området men jag känner givetvis till Willie Nelson och har skrivit Ray Prices namn ett antal gånger på Håkans Pop.
   Willie var aktuell för bara några veckor sedan på Billy Joe Shaver-tributen ”Live forever” och är för övrigt aktuell med ett annat närbesläktat hyllningsalbum, ”I don't know anything about love”, där han uppmärksammar låtskrivaren Harlan Howard.
   På det här sju år gamla är det sångaren och låtskrivaren Ray Price han hyllar, artisten som avled 2013. Utan att direkt ha koll på Ray Prices diskografi har jag nämnt hans namn på ett Nick Lowe-album, på en Shel Silverstein-tribut och på coverskivor med Everly Brothers, Eric Clapton och Cyndi Lauper. Men jag har aldrig koncentrerat mig på Ray Price lika mycket som här på Willie Nelson-skivan.
   Jag har i min research om Ray Price upptäckt att hans repertoar vid sidan om de egna låtarna gjorde många covers. Inte minst är det tydligt på titellåten till den här skivan, Kris Kristofferson-låten ”For the good times”, som först var en singel-b-sida med Bill Nash. Och det finns fler liknande exempel. Som låtskrivare finns hans namn bara med på en låt här, ”I'll be there” som Nick Lowe för övrigt gjorde på sitt ”The impossible bird”-album.
   The Time Jumpers, ett Nashville-baserat band med etablerade studiomusiker, kompar Nelson på hälften av albumets låtar och förstärker den genuina countryklangen i arrangemangen.


1. "Heartaches by the Number" (featuring The Time Jumpers) (Harlan Howard) 3:05
1959. Singel med Ray Price.
2. "I'll Be There (If You Ever Want Me)" (featuring the Time Jumpers) (Rusty Gabbard/Ray Price) 2:10
1954. Singel med Ray Price.
3. "Faded Love" (Bob Wills/Johnny Lee Wills) 5:24
1950. Singel med Bob Wills and His Texas Playboys.
4. "It Always Will Be" (Willie Nelson) 3:34
2004. Från albumet "It always will be" med låtskrivaren.
5. "City Lights" (featuring the Time Jumpers) (Bill Anderson) 2:57
1958. Singel med Bill Anderson.
6. "Don’t You Ever Get Tired of Hurting Me" (featuring the Time Jumpers) (Hank Cochran) 2:34
1965. Singel med George Jones.
7. "Make the World Go Away" (Hank Cochran) 3:03
1963. Singel med Ray Price.
8. "I'm Still Not Over You" (Willie Nelson) 4:31
1966. Singel med låtskrivaren..
9. "Night Life" (Walt Breeland/Paul Buslirk/Willie Nelson) 3:19
1960. "Nite life", singel med Paul Buskirk and His Little Men featuring Hugh Nelson.
10. "Crazy Arms" (featuring the Time Jumpers) (Ralph Mooney/Charles Seals) 2:44
1956. Singel med Kenny Brown and Marilyn Kaye and The Arkansas Ramblers.
11. "Invitation to the Blues" (featuring the Time Jumpers) (Roger Miller) 2:47
1958. Singel med Ray Price.
12. "For the Good Times" (Kris Kristofferson) 4:17
1968. Singel-b-sida ("We Had All The Good Things Going") med Bill Nash.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #11: Magnus Lindberg 1989

Postad: 2023-04-03 07:57
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

1989 VAR MAGNUS LINDBERGS STORA återkomst till livescenen och det inträffadde i Örebro med upprepade konserter. Efter 1983 med konserter och en bortglömd singel, "Bortom horisonten", försvann Magnus från rampljuset fast han i en intervju för mig hösten 1983 förklarade att det var så skönt att vara på ett mindre skivbolag (Moonshine) och han planerade nästa album som han hoppades skulle vara inspelad till hälften innan julen 1983. Nästa skiva kom inte förrän hösten 1989...
   Våren 1989 började Magnus dyka upp i Örebro flera gånger. Uppträdde ibland ensam men hade också skaffat sig ett stadigt kompband, Fabulous Barfly under ledning av Staffan Ernestam, som hade rötterna i Örebro. Under våren, 23 mars bland annat, var repertoaren blandad mellan gamla Lindberg-låtar och covers men parallellt höll Magnus också på och spelade in ett nytt album med nya låtar och Lasse Lindbom som producent.
   I september släpptes den skivan, "Det kommer en vind", samtidigt som Magnus och bandet gav sig ut på en turné. Premiären var i Örebro på Ritz och jag fick nya skivan i min hand efter konserten. Förutom singellåtarna "Starkare" och "Chans" hade jag alltså inte hört någon av de nya låtarna innan konserten. Men det var otroligt starkt material han och bandet presenterade och livesoundet, skulle det visa sig, var så mycket mer spännande (och levande) än det tämligen maskinella 80-talsljudet på skivan.
   Dagen efter på samma plats upprepades en så gott som identisk konsert men Magnus passade då på att ta bort "Diamanter" av någon anledning.
   Planerna på en ny skiva med Örebrobandet fanns men Magnus råkade springa på Mikael Rickfors och Pugh Rogefeldt och ur det mötet föddes Grymlings och Örebro-samarbetet grusades helt enkelt.
   Förutom Ernestam var medlemmarna i Fabulous Barfly Per "Päron" Andersson, trummor, Åke Jennstig, bas och sång, och Niclas Bäcklund, saxofon.
   Givetvis var det låtarna från nya albumet "Det kommer en vind" som stod i centrum den här kvällen plus några av hans mest kända låtar från albumen "Röda läppar" och "I en hand". Den helt nya outgivna låten "Jag ska gå ända till Kina" skulle dyka upp först ett år senare på Grymlings debutalbum.


Foto: Anders ErkmanGladare och starkare än någonsin. Magnus Lindberg på scen med sitt kompband från Örebro.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/9 1989.

MAGNUS LINDBERG TRIVS MED TILLVARON

MAGNUS LINDBERG BAND
Ritz, Örebro, 20 september 1989


ATT UPPLEVA EN TURNÉPREMIÄR MED Magnus Lindberg, i Örebro på Ritz, efter så många år är en förväntansfull och mycket behaglig upplevelse. Han är starkare än på länge och trivs uppenbart med sitt nya kompband som har sina rötter i just Örebro.
   Det var efter vårens coverkonsert på Ritz som Magnus bestämde sig för att fortsätta att spela med Örebrobandet som leds av gitarristen Staffan Ernestam som har en duktig kvartett bakom sig.
   Via två utgivna singlar och ett album som släpps i dagarna är Magnus åter aktuell för de stora strålkastarna. Själv är han inte intresserad av rampljuset men hans rockmusik har idag en lika tidlös och klassisk prägel som den hade när han ”försvann” för sex år sedan.
   Det märktes på de gamla, populära Lindbergsklassikerna ”Lite lugnare”, ”I en hand”, ”Röda läppar”, ”Tårar över city” och några till vilken dignitet hans forna hits åldrats med.
   Men det var en ännu större och nästan andlös tillfredsställelse att höra de nya låtarna. Förra singeln ”Starkare” har jag visserligen hört bättre förr men nya ”Chans” fick sig en rejäl uppryckning jämfört med den tunna singelversionen.
   De rikliga smakproven från nya albumet lovade genomgående mycket gott. OK, några påminner om gamla låtar men med den scenintensitet som Magnus Lindberg har träffade varje låt rätt i hjärtat och jag stod glad och upprymd.
   Med låtar som ”Jag kan gå ända till Kina”, blev över från albuminspelningen, ”Blind leder en blind”, med akustisk gitarr och slide, ”Bara hjärtat slår” och ”Det faller regn” är det bara att konstatera att Magnus Lindberg är i sitt livs form.
   När sedan titellåten från nya albumet ”Det kommer en vind” avslutade konserten var det så bra att jag inte trodde det var sant. En riktig Lindberg-klassiker och bandet var i fin form.
   De nya låtarna var så levande och storslagna på scen att jag oroar mig inför det Lasse Lindbom-producerade albumet där många maskiner har använts.


Starkare
Tystnaden
Lite lugnare
Jag kan gå ända till Kina
Blind leder en blind
I en hand
Chans
Bara hjärtat slår
Det faller regn
Tårar över city
Röda läppar
Det kommer en vind

Extralåtar
Diamanter
Dom som aldrig ger upp


Staffan Ernestam.


Åke Jennstig.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (521)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (171)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< April 2023 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...

Peter 9/05: Setlistet stämmer inte. Varken Quarter to Three, Twist and shout eller, Oh Carr...

Kjell Jonasson 8/05: Litet lyssnartips: https://sverigesradio.se/avsnitt/the-lemon-twigs-alskar-sven...

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.