Tidigare blogginlägg

ÖREBRO LIVE #12: Rockpile 1980

ROCKPILE HADE SEDAN HÖSTEN 1976 TILL och från turnerat som en enhet men fortfarande inte kunnat ge ut någon skiva under det namnet. Dave Edmunds och Nick Lowe var knutna till olika skivbolag, olika managers, vilket gjorde det omöjligt. Men de fyra musikerna i Rockpile medverkade på Edmunds och Lowes skivor och även tillsammans med andra artister som Carlene Carter och Mickey Jupp.
   Men 1980 löste sig problemet och Rockpile skulle i oktober ge ut sitt första (och enda) album. Och genomförde traditionsenligt (i mars 1979 var de i Stockholm) en Sverigeturné i februari 1980 med start just i Örebro och Konserthuset. En konsert som sålde slut på biljetterna på tre timmar! Det var en fantastisk konsert inför Sveriges alla rockkritiker (se nedan) och alla ville överträffa varandra i superlativer.
   Eftersnacket för egen del handlade också om att managern Jake Riviera, som satt i London och styrde och ställde, bara medgav intervjuer för kvällspressen vilket fick undertecknad recensent på Nerikes Allehanda att bli en aning förbannad. Och i en artikel två dagar senare beskriva ilskan tillsammans med några underbara livefoton:
   ”De har en manager som liknar en idiot! Som dikterar sina klienters yttrandefrihet och helt enkelt sitter på en stol i London och bestämmer med vem eller vilka Dave Edmunds och Nick Lowe ska tala med i Örebro.
   Det slår också hårt mot gruppens åtskilliga fans som vill få en så allsidig bild som möjligt av Rockpile. Som vill veta vad som finns bakom den spontana livsglädjen som yttrar sig på scen.
   Det är typer av Rivieras sort som försvårar rockmusikens naturliga utbredning”, avslutade jag lite surt.
   Inför konserten i Örebro, en av stadens största händelser på musikområdet, hade jag beskrivit Rockpile som ”världens bästa rockgrupp” och konserten var ju fenomenalt bra men fick alltså en något syrlig eftersmak för egen del.
   Efter en tre veckors turné i England, med start på Newwcastle Polytechnic 25 januari, kom de till Norden och Oslo (Chateau Neuf) 20 februari. Örebrokonserten var premiär på en Sverigeturné som sedan nådde Varberg (22 feb), Göteborg (23 feb) och Måndagsbörsen i Stockholm (25 feb).
   Förutom Lowe och Edmunds var Billy Bremner, gitarr/sång, och Terry Williams, trummor, medlemmar i Rockpile 1980.



Bilder: Sven Persson






Bilder: Jan-Ola Sjöberg

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/2 1980.

FIN PR FÖR DEN RENLÄRIGA ROCKMUSIKEN

ROCKPILE
Konserthuset, Örebro 21 februari 1980

DE FYRA MEDLEMMARNA I ROCKPILE är giganter. De gör PR för den renläriga rockmusiken placerad i det just påbörjade och intensiva 80-talet som ännu ej har funnit sin profil. Örebrokonserten med Rockpile var naturligtvis en knockout. En såväl publikmässig succé som musikaliskt oförglömlig rockkonsert med dess främste utövare, Dave Edmunds, Nick Lowe, Billy Bremner och Terry Williams.
   Med en jämn ström av hitlåtar, från Edmunds och Lowes skivor, och några rockiga evergreens inprickade med jämna mellanrum garanterade Rockpile-konserten full valuta för alla närvarande.
   På scen bildade de två älskvärda och oskiljaktliga kompisarna Edmunds och Lowe tillsammans med välmående gitarristen Billy Bremner en tremannaattack av oerhörd styrka. Och med den andlöst effektive trummisen Terry Williams fick musiken en enormt viktig ryggrad.
   För tillfället verkar Dave Edmunds musikaliska förmåga dominera Rockpile-konserterna. Bandets verkliga styrka ligger just i Edmunds och hans tekniska kunnighet, både teoretiskt och praktiskt i ämnet rock’n’roll. Han vet hur man bäst utnyttjar musikformen i det sparsamma formatet. Gruppens utrustning var också minimal till storleken.
   Tillsammans med Bremner (en alldeles för underskattad gitarrist) var det eldigt och uttrycksfullt gitarrspel precis skräddarsytt och anpassat bandets behov.
   Som en helhet var Rockpile det mest tajta man kan tänka sig bland rockgrupper. Med Terry Williams bakom trummorna lyckades de dunka liv även i de mest ordinära rocklåtarna. Utsvävningarna var få och de lämnade sällan det inarbetade systemet. ”I knew the bride”, ”Trouble boys” och ”Crawling from the wreckage” var därför tämligen lika sina tillplattade original på skiva.
   De äldre traditionella rocklåtarna som Chuck Berrys ”Johnny B Goode” fick däremot nytt liv på scen.
   Som rockgrupp var Rockpile oslagbara, som fyra individuella musiker likaså helt outstanding. Men det hindrade inte mig från att ibland önska mig lite nedtonad rock också. När de nu envisas med att inte utöka instrumenteringen med piano eller akustiska gitarrer där den verkliga känslan för rockmusikens viktigaste rötter kommer fram. Deras volymstarka sound förvrängde nästa de höga tonerna i gitarrsolona.
   Men Rockpile är för närvarande den moderna rockmusikens mest logiska produkt. Killarna högaktade sin musik, älskade sina instrument och beundrade sin publik. Och det dröjer säkert länge innan vi här i Örebro får se och höra något lika storartat. Det var en härlig torsdagskväll.

Trolig setlist:
01. Sweet little Lisa                              
02. So It Goes                                 
03. I Knew The Bride                        
04. Queen Of Hearts                           
05. Deborah
06. Switchboard Susan                        
07. Three Time Loser                        
08. Trouble boys
09. Cruel to be kind
10. Girls Talk                                 
11. Crawling From The Wreckage               
12. Singing The Blues                        
13. Crackin' up
14. Let it rock
15. I hear you knocking
16. They Called It Rock                        
17. Let's talk about us


Aftonbladet 22/2 1980.


Expressen 22/2 1980.

/ Håkan

Keith Reid (1946-2023)

FÖR DRYGT ETT ÅR SEDAN GICK Procol Harums ledargestalt Gary Brooker, rösten som gav ”A whiters shade of pale” ett ansikte, bort i cancer. Förra torsdagen, 23 mars, förlorade vi den andra halvan av upphovsmännen bakom den legendariska låten, KEITH REID, i samma tragiska sjukdom. På 60-talet skrev Reid de väldigt speciella texterna till Gary Brookers musik och var officiell medlem i Procol Harum utan att spela eller sjunga någonting.
   Keith Reid skrev alltså texter till Procol Harums låtar, ord som tidigare aldrig hade sjungits i engelsk popmusik. Människor med mer kunskap i litteratur än jag jämförde hans snåriga och minst till hälften obegripliga texter med legendarer som Shakespeare och Lewis Carroll.
   Livet som 14-årig popfantast på 60-talet var verkligen spännande när jag försökte analysera Keith Reids texter där ord som fandango, cartwheels ("A whiter shade of pale") och multilingual ("Homburg") förekom.
   I minnet av Keith Reid finns inte bara samarbetet med Gary Brooker och allt låtmaterial som paret levererade till Procol Harums alla album mellan 1967 och 1977 plus återföreningsalbum 1991 och 2003. Här finns också ett personligt minne när jag mötte Keith Reid - utan att veta det själv.
   15 januari 1983 befann jag mig tillsammans med min vän Jan-Ola på puben Dublin Castle i Londons Camden inför en konsert med Mickey Jupp i lokalen bakom puben. Vi möttes av det nedslående beskedet att biljetterna var slut så vi hängde oss kvar i pubdelen där man trots allt kunde höra tämligen bra från konserten.
   I förberedelserna till konserten kommer jag i samspråk med en engelsman, lätt krullhårig, och för mig väldigt bekant. Vi pratar på, han är väldigt trevlig och jag måste till slut fråga vem han är för jag känner tydligt igen honom till utseendet.
   - Nej, nej, jag är ingen speciell, svarade han.
   Upprepade förfrågningar gav inte heller något resultat så efter konsertens slut gick vi till tunnelbanan. Northern Line ner till Tottenham Court Road och byter sedan till Central Line som tar oss till Bayswater och hotellet. Lördagkvällen var slut.
   På söndagen var det dags att lämna London för att flyga hem och på planet hem så går det upp ett ljus för mig. Ungefär ett halvt dygn för sent kommer jag på vem jag egentligen pratade med där på Dublin Castle. Det var textförfattaren Keith Reid i egen hög person som höll en så låg profil.
   Det finns en förklaring till varför Keith Reid befann sig på Dublin Castle där och då. Han var nämligen Mickey Jupps manager från 1977 till mitten av 80-talet.   
   Keith Reid avled i cancer för en vecka sedan, 23 mars 2023.

/ Håkan

Covers: Lambchop

LAMPCHOP: Trip (City Slang, 2020)

TROTS ATT DET HÄR AMERIKANSKA BANDET tillhörde den charmiga genren altcountry när de bildades kunde jag ändå inte riktigt vänja mig med bandets ambition att hela tiden ändra musikalisk riktning. Och att bandet sedan tålamodskrävande rörde sig fritt mellan jazz, country, soul, jazz och till och med elektroniskt gjorde inte saken bättre. Onekligen spännande men också påfrestande.
   Bandets ”Nixon”-album hamnade långt ned (#67) på min extremt långa årsbästalista år 2000 men i övrigt har jag lyssnat på väldigt få album med Lambchop i sin helhet. Men nu tar jag chansen och gör ett återbesök i bandets diskografi med coveralbumet ”Trip” med låtar av en väldigt skiftande karaktär.
   Naturligtvis gör Kurt Wagner, den enda originalmedlemmen sedan start, och Co det inte så lätt för sig. Vill fortfarande musikaliskt tänja på tålamodet och ge plats för udda överraskningar.
   Redan från start ger de Wilcos låt ”Reservations” en mäktigt lång behandling och sträcker ut låten, som redan i original är för lång (7:21), till absurda 13 minuter. De sista åtta minuterna är ett långt monotont och långsamt pianosolo som avslutas med ett syntetiskt oljud de sista 30 sekunderna. Märkligt och uppseendeväckande och det understryker mitt skeptiska förhållande till Lambchop.
   Skulle nästa låt, George Jones ”Where Grass Won't Grow”, få mig på andra mer positiva tankar? Utan att känna till originalet får jag känslan att Lambchop gör sin egen version av låten. Återigen provokativt lång men det finns en suggestiv och personlig klang i både låt och framförande.
   Sedan svänger ”Trip” mot ett oväntat musikaliskt håll och ger uppmärksamhet till ett obskyrt punk- och avantgardeband (Mirrors) från Cleveland. En poppunklåt som efter halva speltiden går ner i halvtempo. Klart lyssningsvärd.
   Lambchop har även saktat ned farten i Stevie Wonders ”Golden lady” men blir alldeles för monoton och händelsefattig jämfört med originalet. Sångaren Wagner läser nästan texten.
   ”Love Is Here And Now You're Gone” är kanske inte Supremes mest kända låt men har en oerhörd känsla i original. Lambchop har valt att behålla det struttande tempot och det lite skramliga soundet känns upplyftande.
   1998 gjorde Lambchop en cover på James McNews ”It's not alright” men hans låt här, ”Weather blues”, finns inte inspelad tidigare. En tung soulinspirerad låt.

1. Reservations (Jeff Tweedy) 13:00
2002. Från albumet "Yankee Hotel foxtrot" med Wilco.
2. Where Grass Won't Grow (Earl "Peanut" Montgomery) 6:42
1969. Från albumet "Where Grass Won't Grow" med George Jones.
3. Shirley (Jamie Klimek/Jim Crook) 4:35
1977. Singel med Mirrors.
4. Golden Lady (Stevie Wonder) 6:42
1973. Från albumet "Innervisions" med låtskrivaren.
5. Love Is Here And Now You're Gone (Brian Holland/Edward Holland/Lamont Dozier) 3:28
1967. Singel med The Supremes.
6. Weather Blues (James McNew) 3:26
2020. Original.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #13: John Hiatt 1985

JOHN HIATT INLEDDE SIN ARTISTKARRIÄR på 70-talet, rekommenderar lyssning på albumet ”Slug line” (1979), men det var på 80-talet som John Hiatt växte som artist och började göra riktigt starka skivor, exempelvis "Riding with the king" (1983) och framförallt ”Bring the family” (1987). Men John har naturligtvis många bra album efter 80-talet på sitt samvete.
   Innan John Hiatt mycket exklusivt letade sig till Örebro och Brunnsparken i mars 1985 hade jag faktiskt upplevt honom ett par gånger tidigare live, båda konserter under lite speciella förhållanden. 1979 agerade han förband till Southside Johnny & the Asbury Jukes på Göta Lejon i Stockholm och 1983 var han del av ett demokratiskt turnépaket tillsammans med Nick Lowe och Paul Carrack på Ritz i Stockholm. I gitarristen Martin Belmonts frånvaro fick Hiatt spela sologitarr på den konserten.
   Turnén våren 1985 följde upp det senaste albumet "Warming up the ice age" som var väldigt ojämn i sin karaktär. Hårdrocksriff avlöste de fina balladerna och duetten med Elvis Costello, "Living a little, laughing a little", var naturligtvis andlöst vacker.
   Jag gick därför på konserten i Örebro med viss skepsis men Hiatt var på strålande humör och de nya låtarna lät bättre än på skiva. Och konsertupplevelsen blev mer än fantastisk.
   Musikerna i John Hiatts band hade olika erfarenheter när de samlades bakom Hiatt. Trummisen Darrell Verdusco hade redan spelat på två Hiatt-skivor 1980 och 1981, Basisten Jesse Boyce var en tämligen rutinerad studiomusiker, Fred Stickley, keyboards, var relativt okänd medan gitarristen John Stahaley hade spelat i Jo Jo Gunne (under namnet John Staehely) och även spelat på Keith Moons skiva "Two sides of the moon".
   Till konsertens exklusiva låtar räknar jag Hiatts egen "Ring a bell" som han faktiskt aldrig har givit ut på skiva fast han på 80-talet spelade den live under flera år.


Foto: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/3 1985.

HÄR BLEV DET INTE FULLT HUS

JOHN HIATT
Brunnsparken, Örebro 17 mars 1985

EFTER MÄNGDER AV PROBLEM MED tullen i Malmö och snöoväder i södra Sverige landade John Hiatt med sällskap i Örebro på söndagskvällen. En av kvällstidningarna påstod att Hiatt nu turnerar i Sverige för fullsatta hus men räknade då inte med Örebros grymt bortskämda rockpublik som hade den skamlösa nonchalansen att utebli när en av de största rockartisterna på flera år kom till stan.
   Det var glest som i kyrkan ute i Brunnsparkens teater, ca 450 betalande, men å andra sidan har jag nog aldrig upplevt en sådan total kunnighet hos en rockpublik i Örebro. Lägg därtill att John Hiatt var på ett sprudlande spelhumör och gjorde kvällen till en mycket minnesrik afton.
   Hiatt kommunicerade med publiken, berättade små korta, ofta komiska, iakttagelser om låtarna och uppträdde överhuvudtaget både sympatiskt och mänskligt. ”Number one honest game”, som är en av de populära låtarna på det senaste albumet, skulle kunna stå som rubrik för hela John Hiatts konsert.
   Hiatt, som inte är någon elefant i den amerikanska rockbranschen (ännu, ska det kanske tilläggas), turnerar inte några längre perioder och får därmed aldrig chansen att bygga upp ett permanent kompband. Därför blev jag rejält överraskad av det samspelta kompet som stundtals var sensationellt tajt.
   Trummisen och clownen Darrell Verdusco, som turnerat med Hiatt åtskilliga gånger, hade stundtals ett grymt sväng på trummorna där han satt och solade sig i det röda ”solskenet” iklädd en odrägligt färgad hawaiiskjorta.
   Repertoaren var märkbart koncentrerad kring Hiatts två senaste skivor, mästerverket och den helt suveräna ”Riding with the king” och den inte riktigt lika imponerande ”Warming up the ice age”, men det var ändå fåtalet äldre låtar som fick hjärtat att slå dubbelslag.
   ”My edge with the razor” hade blivit omarrangerad till en ytterst smeksam ballad med mycket attraktivt rullande orgelbrus och en alldeles underbar avslutning. ”Radio girl” och ”Slug line”, som var näst sista extralåt då man trodde höjdpunkterna var slut för kvällen, var också några imponerande äldre låtar.
   John Hiatts rock och pop har både soul- och bluesrötter som gör att han behärskar hela registret från ödesmättade ballader till svängig rock. Hela tiden med samma sympatiska framtoning som bara de allra största hjältarna kan åstadkomma.
   Under de båda balladerna ”Dream girl” och ”Ring a bell”, som han tillägnade sin tio månaders dotter Lillian, stod klockorna helt stilla och då var magin, med ett slitet uttryck, mycket nära. Hans röst hade både styrkan och känslan att förmedla mer än bara ord. Det var då vemodet rann långt ner i skorna.
   Senaste skivan har en del tveksamma, lite hårdrocksinfluerade, spår som på scen DOCK blev till utropstecken och de redan starka låtarna ”When we ran” och ”Living a little, laughing a little” nådde långt ovanför vad man kan begära av en amerikansk rockartist en kall söndagkväll i mars.
   John Hiatt inledde med att säga att han hatade söndagar, men efter tjugo låtar och hundra minuter fick han den här söndagen att likna något annat än dagen efter.


Pink bedroom
I don't even try
Number one honest game
See you with flowers
When we ran
She said the same things to me
Radio girl
I'm a real man
Love is like blood
The crush
My edge of the razor
Death by misadventure
Dream girl
The usual
Living a little, laughing a little
Warming up to the ice age

Extralåtar
Ring a bell
Riding with the king

Extra extralåtar
Slug line
Zero house

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #14: Ulf Lundell 1993

NÄR ULF LUNDELLS SOMMARTURNÉ PRESENTERADES 1993, i samband med nya skivan ”Måne över Haväng”, fanns inte den här konserten i Örebro med i planeringen. Men under den extremt succéfyllda turnén utökades konserternas antal och turnén förlängdes. När Örebro-konserten 8 augusti annonserades ut i mitten på juli var det meningen att turnén skulle avslutas just i Örebro. Nu blev turnéfinalen till slut i Hultsfred 13 augusti.
   I juni, när Örebro saknades på turnéschemat, bestämde vi oss för att bevaka och recensera konserten i Karlstad i Mariebergsskogen 17 juni och den mycket positiva recensionen hittar du här. Sedan fick jag möjlighet att även uppleva Lundells Stockholmskonsert på Skeppsholmen 13 juli. När Örebrodatumet blev offentligt skrev jag några veckor senare en krönika om Lundells fantastiska turnésommar med detaljer om konserten på Skeppsholmen som ni kan läsa här.
   Eftersom jag redan recenserat sommarens Lundell-konsert och det svåra deadline-läget (konserten slutade 22:00 och sista textlämning var 22:30…) gjorde att jag skrev en låtlista med kommentarer kring varje låt om den fantastiska Örebrokonserten i natursköna Stadsparken. Som ni kan läsa här nedan.
   1993-sommarens Lundell-äventyr inleddes med nya skivan ”Måne över Haväng”, som jag lite oväntat och så här i efterhand smått omotiverat inte tyckte var någon helgjuten skiva, och när turnén drog igång hade Lundell ännu en gång pressen på sig och jakten på skandaler kring Lundell var energisk.
   Turnén senast, sommaren 1991, slutade även den i en viss turbulens med en borttappad artist och en inställd konsert (i Hultsfred) och det nu berömda Lundell-citatet ”En inställd spelning är en spelning det också”. Men det skulle visa sig vara en helt obefogad oro kring Ulf Lundells tillstånd sommaren 1993. Något jag faktiskt hade på känn i Karlstad, noterade i Stockholm och till slut konstaterade i Örebro. En helt igenom perfekt turné med Ulf och hans band. För första, men inte sista, gången i hans långa karriär.
   Det kompetenta bandet bakom Lundell, som var en orsak till den framgångsrika sommaren, var nästan helt nytt i det här sammanhanget. Gitarristen Magnus Tengby och keyboards-killen Hasse Engström fanns med redan 1991 och körtjejen Maria Blom fanns med 1988. Annars var det i Lundell-sammanhang nytt folk. Björn Gideonsson, trummor, och Thomas Hultkrantz, bas, hade senast figurerat i Mosquitos, det spännande tillskottet Sten Booberg, gitarr, kom från det då nedlagda Lolita Pop och Ebba Forsberg var redan här en rutinerad körtjej som också spelade dragspel.
   Turnén sommaren 1993 spelades in, bland annat på den här konserten i Örebro, och gavs ut som en trippel-CD, "Maria kom tillbaka", hösten 1993.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/8 1993.

EN VITAL MEN HES LUNDELL GAV ALLT I ÖREBRO

ULF LUNDELL
Stadsparken, Örebro 8 augusti 1993

ULF LUNDELL AVSLUTADE SIN I DET underbara Stadsparken lika vitalt, fast något hesare, som han började den. Och en fin avslutning på turnén var ett faktum. Allehandas Håkan Pettersson betygsätter konsertens samtliga låtar.

Ute på vägen igen
Ingenting är mer naturligt och på intet sätt överraskande att öppningslåten på senaste albumet också inledde konserten.
Rött
Lundells senaste hit är om möjligt ännu aggressivare live än på skiva.
Jag gav bort allt
Bluesigaste spåret på senaste skivan.
Tre bröder
Denna långa, berättande pärla på skiva ("12 sånger") har efter en trög start växt till sig under turnéns gång.
Bente
Drömsk klassiker som fått ny energi på denna turné.
Danielas hus
Sten Booberg spelade synt på den ljuvliga låten som jag aldrig har hört bättre live.
Hon gör mej galen
Nu inledde Sten på mandolin innan elektriciteten tog över med hetsig, tung rock som följd.
Älskad och sedd
Lugn radiofavorit som blivit temposnabbare och tyngre live.
Precis som en kvinna (Just like a woman)
Ensam på scenen gjorde Ulf en akustisk Dylan-låt.
Måne över Haväng
Finstämd Lundell sjöng faktiskt bättre live än på skivan.
Skyll på stjärnorna
Konsertens absoluta höjdpunkt. Samplade röster ramade in denna rysare. Boobergs andlöst vackra/intensiva gitarrsolo höjde värdet ytterligare.
Den vassa eggen
Varken bättre eller sämre än tidigare år.
Chans
Ett ess mitt i det stora sjoket av rocklåtar.
Stort steg
Singel-b-sida, typisk Lundell-rockare.
Lycklig, lycklig
Lycka både på scenen och bland publiken.
När jag kysser havet
Ännu en stor publikfavorit.
Kär och galen
Slog inte versionen sommaren 1982. Men ändå mycket stark.
Vid din grind igen
Både tung, malande och finstämd rock.
Öppna landskap
En ny, omarrangerad landsplåga. Stegrar sig likt "Bolero" till en enorm final i huvudavdelningen. Bilden på Neal Cassady och Jack kerouac på scenväggen föll och den gigantiska blågula flaggan blottades. Och det var inte en hyllning till drottningen på hennes namnsdag.

Extralåtar
Laglös
Första extralåten, röststark och gitarrdominerad.
Dansa nu
Oväsendet på skiva blev rena terrorn på scen.
(Oh la la) Jag vill ha dej
Discofierad, uttjatad publikfavorit.
Sextisju, sextisju
Har inte heller så mycket mer att ge än enbart nostalgiska minnen.
Min vandrande vän
Neil Young-cover i sedvanligt tung, brötig version.

Extra extralåt
Isabella
Den långa, sällan framförda och Springsteen-influerade låten från senaste skivan avslutade konserten exakt kl 22.00.

/ Håkan

Tributes: Willie Nile

"Willie Nile Uncovered" (Paradiddle, 2020)

DET ÄR INTE BARA STORA KÄNDA ARTISTER, framstående låtskrivare och berömda grupper som hyllas på så kallade tributskivor. Amerikanen Willie Nile tillhör väl den lite mer anonyma delen av rockbranschen som hade sina största kommersiella framgångar på 80-talet. Ändå fick han för tre år sedan en omfattande hyllning på skiva av 26 artister som spelade in lika många låtar hämtade från Willie Niles diskografi.
   Hyllningsskivan inleds med en bluesinfluerad och huvudsakligen akustisk ”Hell yeah” och jag tror ett tag att hela albumet ska bli en folkmusikalisk rockhyllning av Nile men ”Willie Nile Uncovered” blir som helhet ett musikaliskt väldigt varierat projekt. Majoriteten av de medverkande artisterna är för mig på förhand okända och musikerna som spelar är ännu mindre kända. Vilket inte hindrar att det finns mycket att upptäcka här bland både låtar, som huvudsakligen är hämtade från 2000-talet, artister och arrangemang.
   Av artisterna som jag är mest bekant mig, Graham Parker och Nils Lofgren, blir jag inte så imponerad av. Parker gör en ovanligt hård opersonlig version av ”One guitar” och Lofgrens ”All God's children” kunde ha blivit en finstämd hymn men rörigt arrangemang, ”kyrkokör” och gitarrsolo stör förutsättningarna.
   Då är jag mer nöjd med några traditionella poprocklåtar med James Maddock (till vardags gitarrist i Niles band), Richard Barone och Pete Mancini som alla på ett eller annat sätt ekar Bruce Springsteen.
   Med så många låtar och olika arrangemang har hela projektet pendlat mellan mjukt och hårt och det blir ibland tålamodskrävande när ytterligheterna möts på låtar bredvid varandra. Som när Jen Chapins ljuvligt fina ”The crossing” följs av en högröstad kör i Henroy Vassell & Friends reggaekryddade ”When One Stands”.
   Jag har aldrig tänkt på Willie Nile som en kvalitativ och professionell låtskrivare men när jag här hör många av låtarna, för första gången, blir jag otroligt imponerad av hans sätt att skriva låtar. ”When Levon sings”, hyllningen till Levon Helm i synnerhet och The Band i allmänhet, är ju en klockren låt. ”Lonesome dark eyed beauty” likaså, en underbart fin låttitel som Caroline Doctorow sjunger lika fint. ”Sideways beautiful”, ”The crossing”, ”When the lights go out on Broadway” och ”The road to Calvary” är alla så klassiskt skrivna att Willie Niles framtid som låtskrivare borde vara säkrad.
   Sedan är det ju ett rent nöje att läsa och höra Niles låttitlar där han har hämtat inspiration i sin hemstad New York City: ”Life on Bleecker Street”, ”The day I saw Bo Diddley In Washington Square”, ”Streets of New York” och ”When the lights go out on Broadway”...


CD1
1-1 Emily Duff – Hell Yeah
1-2 Quarter Horse – When Levon Sings
1-3 Gene Casey – American Ride
1-4 Kenny White – Vagabond Moon
1-5 Elliott Murphy – Les Champs Elysees
1-6 James Maddock – She's Got My Heart
1-7 Iridesense – History 101
1-8 Dan Bern – Life On Bleeker Street
1-9 Richard Barone – Streets Of New York
1-10 The Four Amigos – On Some Rainy Day
1-11 Leland Sundries – The Day I Saw Bo Diddley In Washington Square
1-12 XL Kings – That's The Reason
1-13 Graham Parker – One Guitar

CD2
2-1 Nils Lofgren – All God's Children
2-2 Caroline Doctorow – Lonesome Dark-Eyed Beauty
2-3 John Gorka – I Can't Do Crazy (Anymore)
2-4 Slaid Cleaves – Sideways Beautiful
2-5 Rod Picott – Lookin' For Someone
2-6 Jen Chapin – The Crossing
2-7 Henroy Vassell & Friends – When One Stands
2-8 Annie Mark – Everybody Needs A Hammer
2-9 Pete Mancini – Asking Annie Out
2-10 Lucy Kaplansky – When The Last Light Goes Out On Broadway
2-11 Richard Shindell – On The Road To Cavalry
2-12 Allen Santoriello – House Of Thousand Guitars
2-13 Johnny Pisano – One Guitar Mon'

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #15: Nick Lowe 1982

EN DRYG MÅNAD INNAN DEN HÄR konserten, som var premiär på Nick Lowes lilla turné i Sverige, recenserade jag Lowes senaste album, ”Nick the knife”. Under rubriken ”Välskrivna klassiker på Nick Lowes nya” skrev jag att han kan konsten att göra klassiker kring tre minuter på löpande band.
   Jag skrev också att jag redan kände igen några låtar från andra skivor men tyckte att ”Stick it where the sun don’t shine” var en av topparna på skivan, fast den hade påfallande likheter med John Fogertys ”Green river”.
   Efter Rockpiles sammanbrott i februari 1981 bildade Nick Lowe en egen kompgrupp, His Noise To Go. En grupp som samtidigt fungerade som Carlene Carters kompgrupp men då under namnet CC Riders.
   Paul Carrack, keyboards, hade precis avslutat sitt korta medlemskap i Squeeze, Martin Belmont, gitarr, kom som medlem i The Rumour precis från en turné med Garland Jeffreys, James Eller, bas, hade spelat med Teardrop Explodes och Bobby Irwin, trummor, spelade tidigare i powerpopbandet The Sinceros. Irwin spelade spelade på Lowes samtliga 80-tals-album och följde med Lowe in i 90-talet. Han bytte samtidigt efternamn till sin mors flicknamn, Treherne, och blev trogen Lowe på varje album fram till "Quality street" (2013) innan han tragiskt avled 2015.
   De yttre förutsättningarna på konserten i Örebro var inte perfekta. Konserten lockade en begränsad publik till dansbanan Regnbågen i Brunnsparken. Min recension är kort och färglös, tycker jag själv idag, men tiden var knapp för att leverera en rapport innan deadline den här onsdagskvällen...
   Här kommer en kommentar om innehållet på konserten som jag inte hade tid att analysera direkt efter konserten. Det var en bred blandning av nya, gamla och outgivna låtar där faktiskt bara två låtar hade hämtats från det aktuella albumet ”Nick the knife”. Däremot fick Paul Carrack chansen att marknadsföra sitt kommande soloalbum ”Suburban voodoo” med tre låtar, ”Always better with you”, ”Lesson in love” och ”A Little unkind”, plus hans Squeeze-hit ”Tempted”.
   Även "Wish you were here" var ny. Den kom på skiva först ett år senare, på albumet "The abominable showman".

Foto: Mikael MuhrNick Lowe var i fin form i Brunnsparken fast storpubliken uteblev.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/5 1982.

BEDÅRANDE HÖGTID

NICK LOWE & HIS NOISE TO GO
Brunnsparken, Örebro 26 maj 1982

NÄR SQUEEZE FÖR EXAKT TVÅ MÅNADER sedan genomförde en näst intill perfekt konsert i Stockholm saknade jag egentligen bara en låt, ”Tempted”. Men Paul Carrack, som sjöng den låten i gruppen med personligt soulfylld stämma, är inte längre medlem i Squeeze. Därför var det naturligare att han nu gjorde den lika personligt som pianist och medlem i Nick Lowes kompband som hade Sverigepremiär i Brunnsparken i Örebro på onsdagskvällen.
   Bandet, som av en outgrundlig anledning är döpta till His Noise To Go (och för övrigt är helt identisk med Carlene Carters kompgrupp) innehåller även i övrigt av sevärda ochg framförallt hörvärda personligheter bredvid Nick Lowe som inte spelar bas längre utan hanterade kompgitarr vid sidan av sjungandet.
   Martin Belmont, från gamla Rumour, med knyckig och halsbrytande spelstil lirade sedvanlig fantastisk sologitarr och James Eller, bas, och Bobby Irwin, trummor, var en tät kompduo.
   Paul Carrack framförde ytterligare låtar från sin kommande Nick Lowe-producerade soloalbum. Som alla hade de klassiska dragen, ofta soulinfluerat.
   För ovanlighetens skull vid konserter var det inte låtar från den senaste skivan som dominerade. Det var istället en lång och mycket imponerande rad låtar från Nicks solokarriär som presenterades. Med bland annat gamla hits som ”Heart of the city” och ”Marie Provost”.
   Avslutningen var magnifik med ”(What’s so funny) bout peace love and understanding”. Lika storslagen som konserten i övrigt. Det var en bedårande högtid.


Trolig setlist:
I Love The Sound Of Breaking Glass
Stick It Where The Sun Don't Shine
Tempted
Always Better With You
Burning
Marie Provost
Cruel To Be Kind
Lesson In Love
A Little Unkind
Wish You Were Here
Switchboard Susan
Cracking Up
I Knew The Bride
Heart Of the City

Extralåt
(What's so funny) 'bout peace love and understanding

/ Håkan

En grön St Patrick

OLLIE TULLAMORE with FRIENDS
THE SHIPWRECK HAULERS
Clarion Hotel, Örebro 18 mars 2023
Konsertlängd: 20:05-21:38 (93 min)
Min plats: Vid bord på restaurangen ca 6 m från scenen.

PÅ FREDAGEN BLEV DET ST PATRICK'S DAY helt traditionellt även i år och i samband med den, dagen efter, firades det lika traditionellt irländsk nationaldag i foajén på Clarions hotell i Örebro. Sedan många år tillbaka har det varit Tullamore Brothers, stadens stoltaste band när det gäller irländsk folkmusik, som har stått för underhållningen men i år blev det ett lite annorlunda men närbesläktat koncept.
   Ollie Tullamore (Olle Unenge, sångare i Tullamore Brothers) bjöd in till ett grönfärgat kalas med musikaliska nära vänner och en yngre generation körsångare. Bredvid Olle fanns Tullamore Brothers kollegorna Kajsa Zetterlund, fiol och sång, och Christy O'Leary, sång och oräkneligt antal olika instrument. I avsaknad av bouzoukispelaren Mats Lindström, som var engagerad på annat håll med sitt andra band Shamrock, fyllde Johannes Broborn hans plats med både snack och instrumentala insatser.
   I skuggan av den kvartetten fanns Robin Berg med sin bodhran, irländskt slaginstrument, och fyllde ut arrangemangen på ett hemvävt naturligt sätt. Berg var också ledare för The Shipwreck Haulers som med ett antal sea shanties, sjömansvisor, på sin repertoar fick en egen avdelning på kvällens arrangemang.
   Shipwreck Haulers gjorde succé i foajén på Scandic Grand under årets Folk at Heart och det var ett behagligt nöje att åter stifta bekantskap med Berg, åtta kvinnor och en kille när de tillsammans med övriga musiker på scen skapade allsång med fantastisk känsla för de irländska klangerna.
   Tullamore-repertoaren kände vi igen sedan år tillbaka och var en skön blandning av långsamma ballader, med sång av både Olle och Christy på både engelska och iriska, och några sedvanligt snabba jigs och reels nära fortkörningsböter. Men det var Shipwreck Haulers närvaro som gjorde St Patrick's-aftonen till en överraskande pigg och nyter tillställning. När tjejer och killar tog i från tårna för att överrösta de musikaliska arrangemangen med sånger som ”Leave her, Johnny”, ”Sally Brown” och ”A drop of Nelson's blood”. Vi bjöds också på en historisk bakgrund till den sistnämnda låten.
   Jag missade den ”viktiga” debatten om moll och dur när jag gick på toaletten men kunde i övrigt glatt konstatera att en kväll med irländska förtecken är så mycket mer av sång och glädje än exakt träffade toner. Som i fantastiska versioner av den fina balladen ”Grace” och den allsångsdominerade ”What shall we do with the drunken sailor?”. Men så dags var restaurangens tillfälliga Guinness-kran tom...

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #16: Green On Red 1985

GREEN ON RED VAR SOM GRUPP intimt förknippad med den amerikanska musikaliskt mycket intressanta vågen av band som kom från de västra delarna av USA på tidigt 80-tal. Där grupper som Dream Syndicate, Rain Parade (spelade på Rockmagasinet i november 1985), Long Ryders och True West blev representanter för musikgenren Paisley Underground. Alla med geografisk koppling till Los Angeles och/eller Kalifornien.
   Green On Red, vars medlemmar ursprungligen kom från Tucson Arizona (där också Paisley-bandet Naked Prey härstammade från), tillhörde också samma oerhört kreativa musikaliska våg vars grupper inte nödvändigtvis hade något direkt musikaliskt gemensamt. Men ändå i vissa fall samarbetade över gränserna.
   Green On Red var väl närmast ett americanaband ungefär 20 år innan musikgenren var uppfunnen. I korsningen mellan rock och country hade de funnit sin musikaliska tillflykt. Men ursprunget till bandet bildades redan 1979 som kvartetten The Serfers där tre framtida Green on Red-medlemmar fanns med: Sångaren och gitarristen Dan Stuart, basisten Jack Waterson och organisten Chris Cacavas.
   1980 flyttade bandet till Los Angeles, bytte samtidigt namn till Green On Red (för att inte blandas ihop med den just då växande surfpunkvågen) och ny trummis blev Alex MacNicol. Den stabila sättningen gav ut sina första inspelningar på ep, bland annat på Dream Syndicate-gitarristen Steve Wynns skivbolag Down There. Green On Red tog också rygg på Dream Syndicate när de fick göra sitt första album på skivbolaget Slash, "Gravity talks" (1983).
   Strax innan inspelningen av gruppens andra album, hösten 1984, utökades gruppen med den unge gitarristen Chuck Prophet IV som kom från den lilla Kalifornien-orten Whittier. Skivan som kom att få titeln "Gas food lodging" var inte utgiven när Green On Red påbörjade sin korta Sverigesväng som en del på en längre Europaturné.
   3 mars kom de till Sverige, 4 mars ägnades åt intervjuer i Stockholm, 5 mars spelade de i Uppsala, 6 mars i Lund och 7 mars kom de till Örebro för en konsert som jag rangordnar som min största upplevelse på Rockmagasinet.
   Bandet spelade ytterligare tre Sverigekonserter, Göteborg, Södertälje och Stockholm, innan övriga Europa blev medvetna om Green On Reds storhet. Några veckor efter Rockmagasinet-konserten släpptes "Gas food lodging"-albumet och tillsammans med turnén förstorades ryktet om bandet och deras musik. Innan 1985 var slut hade bandet skrivit kontrakt med det stora internationella skivbolaget Mercury Records och på sommaren spelades nästa album in i England, "No free lunch", och gavs ut på hösten samma år.
   Framgångarna växte för bandet. Den legendariske Jim Dickinson producerade de två nästkommande albumen, "The killer inside me" (1987) och "Here come the snakes" (1988), men tre år efter den fantastiska Örebrokonserten var det bara Dan Stuart och Chuck Prophet IV som var fasta medlemmar i bandet.
   1990 gjorde Prophet, som nu skippat sitt IV i namnet, sitt första soloalbum, "Brother Aldo", och har sedan dess gjort ett dussintal skivor i eget namn och samarbetade vid flera tillfällen med Jim Dickinson (bland annat här) innan dennes bortgång 2009.
   Skivorna med Green On Red må vara Dan Stuarts största insats som artist men jag minns en annan av hans skivor ännu bättre, "The lost weekend" (1985). Under pseudonymen Danny & Dusty slog sig Stuart och Steve Wynn ihop och skrev sju låtar och spelade sedan in dessa tillsammans med medlemmar från Dream Syndicate, Green On Red och 3/4-delar av Long Ryders. Allt skedde i Control Center Studios i Los Angeles i februari 1985 (alltså månaden innan Rockmagasinet-konserten!) och resultatet blev en skiva, utgiven på A&M i USA, av väldigt spontan prägel ("friendship, fear, drunkenness, death, and elusive salvation") men musikaliskt alldeles underbar. Lyssna bara på "Songs for the dreamers" och "The king of the losers" och hoppa gärna över deras cover av "Knockin' on heaven's door".
   Green On Red som besökte Örebro och Rockmagasinet i mars 1985 var alltså Dan Stuart, sång/gitarr, Jack Waterson, bas, Chris Cacavas, keyboards, Alex MacNicol, trummor, och Chuck Prophet IV, gitarr/sång.


Foto: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/3 1985.

DET GLÖDDE PÅ SCEN

GREEN ON RED
Rockmagasinet, Örebro 7 mars 1985

DET ÄR TORSDAGSKVÄLL I MARS OCH fem huttrande amerikaner från Kalifornien, rockgruppen Green On Red, befinner sig mitt inne i en Sverigeturné. Eller det svåraste sättet att ta sig mellan Uppsala och Stockholm och på vägen passera Lund, Örebro och Göteborg i den ordningen. Det är en prestation liksom deras glatt svängande rockmusik som live ekade både 60- och 70-tal och ändå säkert stod med båda fötterna i 80-talet.
   De senaste årens explosion av amerikansk rock från västkusten är anmärkningsvärd. Dream Syndicate, Rain Parade och just Green On Red är bara toppen på ett isberg med otaliga västkustband som tittar bakåt för att komma framåt.
   Green On Reds store profil är sångaren och gitarristen Dan Stuart som stod, stadig och genuint amerikansk stirrade oss i ögonen med hatten noggrant nedtryckt över skallen. Han sjöng på sitt personligt pratiga sätt och spelade mestadels suverän kompgitarr när han inte tog upp kampen med bandets sologitarrist Chuck Prophet IV.
   Prophet, som när han sprang fram till mikrofonen var märkvärdigt lik vår egen Janne Bark, spelade rakt igenom hela konserten en underbar sologitarr. Nervöst klingande och svajig gitarr framstod han som den missade länken mellan Tom Verlaine och Neil Young.
   På 75 minuter hann bandet med 18 låtar från långsamma countryfierade rocklåtar till ösiga popinspirerade låtar som aldrig förlorade sin skärpa fast bandets medlemmar gjorde det till en sport att överraska och plötsligt dra några extra solon.
   I avslutningslåten "Gloria" glödde det till ordentligt både på scen och bland publiken men egentligen lyckades Green On Red under hela konserten förmedla den värme och glädje som vi alla så väl förtjänar efter ett inledningsvis kylslaget 1985.

/ Håkan

Tributes: Eric Andersen

"Tribute To A Songpoet - Songs Of Eric Andersen" (Y&T Music, 2022)

IBLAND FÅR HYLLNINGSPROJEKT PÅ SKIVA ett omfång som överraskar. Som när den amerikanske skivproducenten Steve Addabbo vill hylla den amerikanske norskättade låtskrivaren Eric Andersen med en skiva där det är många artister som tolkar hans låtar. 42 låtar på tre cd är en överdos av oanat mått. Men låtmaterialet, som jag till stor del inte hade något tidigare förhållande till, håller förvånansvärt hög nivå fast variationen är begränsad med en lång rad låtar inom singer/songwriter-traditionen.
   Numera 80-årige Eric Andersen, han fyllde år förra månaden, har en lång karriär i ryggen. Tillhörde den legendariska folkmusikscenen i Greenwich Village i det tidiga 60-talet med kollegor som Bob Dylan, Dave Van Ronk och Joan Baez. Men Andersen hade inte de största strålkastarna på sig och gick huvudsakligen under radarn men gjorde ändå skivdebut 1965 med albumet ”Today is the highway” där flera låtar på hyllningsskivan är hämtade ifrån.
   Efter ett antal album var det först 1972 som Andersen uppmärksammades på allvar med det Norbert Putnam-producerade albumet ”Blue river”. Efter ihärdigt slit hade han till slut hamnat på Columbia, samma skivbolag som Dylan hade varit på i över tio år och en viss Springsteen skulle debutera på året efter.
   Eric Andersen har i sin långa karriär saknat de riktigt stora breda framgångarna men det har inte hindrat producenten Steve Addabbo, som också är tekniker, musiker och artist i eget namn, att helhjärtat satsat på den här hyllningsskivan. Här finns både kända och mindre kända artister som tolkar Andersens låtar. 42 låtar av vilka 35 är nyligen inspelade och de övriga är redan tidigare utgivna.
   Den låt som kanske gör största intrycket på skivan är Bob Dylans cover på ”Thirsty boots” som han gjorde i samband med ”Self portrait”-inspelningarna 1970 men aldrig gav ut då. Dylan-inspelningen av Andersens låt, som i original släpptes 1966, kom på skiva först 2013 på ”Another Self portrait”. Här inleder den Andersen-hyllningen, där Dylan kompas av Al Kooper på piano och David Bromberg på gitarr, och följs sedan av ett stort antal mycket träffsäkra tolkningar.
   Många låtar befinner sig alltså i den traditionella singer/songwriter-genren men styrkan i Andersens låtskrivande är förbluffande bra rakt igenom alla de 42 låtarna. Några som jag har fastnat för mer än de andra är för mig okända artister som Richard Shindell, Lucy Kaplansky, Larry Campbell/Teresa Williams, Denice Franke med Wesley Staces tolkning av ”Time run like a freight train” som kanske bäst av dem alla. Men alla överraskar stort. Stace är för övrigt mer känd under sitt pseudonymnamn John Wesley Harding.
   På skivorna finns ett antal låtar som framförs på ett anspråkslöst icke-sjungande sätt som ger mig varma känslor. Som Albert Lees överraskande akustiska tolkning av ”Salt on your skin”, Scarlet Riveras ”Before everything changed”, Steve Addabbos ”Sex senses of darkness”, Steve Postells ”Belgian bar” och Lenny Kayes underbara ”Miss Lonely are you blue”. Postell ingår annars i det hyperskickliga The Immediate Family och Kaye känner vi som Patti Smiths gitarrist.
   Bland artisterna märks också ett antal släktingar till hyllningsobjektet Eric Andersen. Dottern Sari sjunger med Andersens första fru Debbie Greene, den andra dottern Signe gör en lätt jazzig version av en Andersen/Rick Danko-låt och nuvarande frun Inge sjunger en låt skört och vackert.
   De flesta artisterna håller alltså en övervägande lågmäld profil men det finns några mindre bra exempel där elektricitet och rocktoner tar över. Till Marc Ribots vassa elgitarr sjunger Syd Straw, Eric Bazilian försöker upprepa Hooters recept på en låt och Evan Stanley är helt malplacerad här. Det finns en förklaring, Evan är son till Kiss-profilen Paul Stanley...
   Även Willie Nile tillhör väl den lite rockigare kategorin på skivan men jag kan ändå inte låta bli att älska den killen.


Disc 1

1-1 Bob Dylan – Thirsty Boots
1-2 Richard Shindell – Gone Gone
1-3 Lucy Kaplansky – Eyes Of The Immigrant
1-4 Syd Straw – You Can't Relive The Past
1-5 Albert Lee – Salt On Your Skin
1-6 Scarlet Rivera – Before Everything Changed
1-7 Willie Nile – Rain Falls Down In Amsterdam
1-8 Elliott Murphy – Cold Country
1-9 Eric Bazilian – Ain't No Time To Bleed
1-10 Larry Campbell & Teresa Williams – Foghorn
1-11 Eric Leeds – Singin' Man
1-12 Paul Lamont – Blue Heart
1-13 Evan Stanley – Rains Are Gonna Come
1-14 Mary Chapin Carpenter – Violets Of Dawn

Disc 2

2-1 Dan Navarro – Moonchild River Song
2-2 Janis Ian – Hills Of Tuscany
2-3 Wesley Stace – Time Run Like A Freight Train
2-4 Scott Severin featuring Stateleigh Holmes – Woman, She Was Gentle
2-5 Arlen Roth – Sweet Surprise
2-6 Denice Franke – Baby, I'm Lonesome
2-7 Sari Andersen with Debbie Green – Listen To The Rain
2-8 Steve Postell – Belgian Bar
2-9 Robert Aaron – Trouble In Paris
2-10 Signe Anderson – Drifin' Away
2-11 Steve Addabbo – Six Senses Of Darkness
2-12 John Gorka – Come Runnin' Like A Friend
2-13 Happy Traum – Mary I'm Coming Back Home
2-14 Amy Helm – Blue River

Disc 3

3-1 Linda Ronstadt – (I Ain't Always Been) Faithful
3-2 David Buskin and Robin Batteau – Wind And Sand
3-3 Don Graham – The Hustler
3-4 Alice Howe – Is It Really Love At All
3-5 Jim Wurster – Sheila
3-6 Lenny Kaye – Miss Lonely Are You Blue
3-7 Inge Andersen – Round The Bend
3-8 Dom Flemons – Song To J.C.B.
3-9 Simon Keats (aka Paul Zoontjens – Come To My Bedside, My Darling
3-10 Joyce Andersen – For What Was Gained
3-11 Cliff Eberhardt – Dusty Box Car Wall
3-12 The Kennedys – Waves Of Freedom
3-13 Richard Barone featuring Allison Moorer – Close The Door Lightly When You Go
3-14 Rick Danko – Blue River (Live)

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.