Tidigare blogginlägg

Covers: My Darling Clementine

MY DARLING CLEMENTINE with STEVE NIEVE: Country darkness (Fretsore, 2020)

ETT MYCKET INTRESSANT ALBUM som kräver lite grävegenskaper i brittisk popmusik. När jag första gången hörde talas om gruppnamnet My Darling Clementine tänkte jag både på en gammal slagdänga (den amerikanska folkvisan ”Oh my darling, Clementine) och en västernfilm (John Fords ”My Darling Clementine” från 1946) men i det här fallet handlar det om en engelsk duo från Birmingham som tolkar Elvis Costello-låtar. Sanslöst intressant redan innan jag lyssnar men det här är en platta som lever upp till förväntningarna.
   Duons historia på skiva inleddes 2010 då Michael Weston-King och Lou Dalgleish efter tio års äktenskap bestämde sig för att göra något tillsammans. Sångerskan Lou hade gjort skivor under eget namn sedan 1995 (jazzrockiga ”Dig it”) och samma år gav Michaels alternativa countrygrupp The Good Sons ut debutalbumet ”Singing the glory down”.
   Redan på My Darling Clementines debutalbum ”How do you plead?” kom de i kontakt med den inflytelserike producenten Neil Brockbank (bland annat Geraint Watkins, Martin Belmont, Bryan Ferry och han producerade Nick Lowes album mellan 1994 och 2017). Jag kunde med egna ögon se Brockbank som ljudmixare på en Lowe-konsert 2016 på Nalen i Stockholm.
   Med Brockbanks alla kontakter öppnade sig duons möjligheter att samarbeta med rätt musiker och artister vilket efter fyra album resulterade 2019 i dagens coveralbum med tolv Costello-låtar och en originallåt. En märklig tillfällighet: Redan 2001 medverkade paret i en musical, ”They call her Natasha” (efter en textrad i ”(I don't want to go to) Chelsea”), med enbart Elvis Costello-låtar så låtmaterialet på det här albumet ligger onekligen nära Weston King/Dalgleish.
   Märkligt är också att det här My Darling Clementine-albumet ursprungligen släpptes på tre ep-skivor som 2020 kom ut i sin helhet på ett album med ytterligare en låt, Weston Kings egen tämligen konventionella ”Powerless”.
    Weston King/Dalgleish beskrivs ofta tillhöra countrygenren och jämförs då med klassiska par som Emmylou Harris/Gram Parsons, June Carter/Johnny Cash och Tammy Wynette/George Jones men jag tycker inte countrytemat är så tydligt på den här skivan, möjligen med undantag av Loretta Lynn-samarbetet ”I Felt The Chill Before The Winter Came” och ”Stranger in the house”.
   Nej, ”Country darkness” är i sin helhet ett bedårande exempel på Elvis Costellos otroligt begåvade låtskriveri vare sig han kallar sig Costello eller skriver under sitt riktiga namn Declan MacManus. Och det börjar strålande med ”Either Side Of The Same Town” som faktiskt överträffar Howard Tates mer soulfyllda version som producerades av medlåtskrivaren Jerry Ragovoy.
   Materialet på det här albumet är så ödmjukt arrangerat med enbart Costello-kollegan Steve Nieve på alla möjliga keyboards och trummisen Dean Beresford plus en stor orkester i olika skepnad.
   Skivan innehåller många höjdpunkter, nästan bara höjdpunkter, men det är några ögonblick som jag vill uppmärksamma lite mer där Costello som låtskrivare glänser mer än annars. Den känsliga ”I'll wear it proudly” tolkas helt underbart och ”Why Can't a Man Stand Alone?” är Costellos sätt att skriva en Burt Bacharach-låt innan han själv samarbetade med den store amerikanske låtskrivaren på ”Painted from memory”. På ett beundransvärt sätt är han på den här låten både Bacharach och Hal David, textförfattaren, i en och samma person.
   Sedan låter ”Still too soon to know” som den vore skriven till Roy Orbison och hade säkert varit en pärla med hans emotionella sångröst. Kanske är jag omedvetet påverkad av Roys ”Too soon to know”.


1. Either Side Of The Same Town (Elvis Costello/Jerry Ragovoy) 04:12
2003. Från albumet "Redicovered" med Howard Tate.
2. I Lost You (Elvis Costello/Jim Lauderdale) 03:04
2010. Från albumet "National ransom" med Elvis Costello.
3. I'll Wear It Proudly (Declan MacManus) 05:51
1986. Från albumet "King of America" med The Costello Show.
4. Why Can't a Man Stand Alone? (Elvis Costello) 03:24
1996. Från albumet "All this useless beauty" med Elvis Costello & the Attractions.
5. The Crooked Line (Elvis Costello/T Bone Burnett) 03:22
2009. Från albumet "Secret, Profane & Sugarcane" med Elvis Costello.
6. Heart Shaped Bruise (Elvis Costello) 04:07
2004. Från albumet "The delivery man" med Elvis Costello & the Imposters.
7. That Day Is Done (Elvis Costello/Paul McCartney) 05:54
1989. Från albumet "Flowers in the dirt" med Paul McCartney.
8. Different Finger (Elvis Costello) 03:21
1981. Från albumet "Trust" med Elvis Costello & the Attractions.
9. I Felt The Chill Before The Winter Came (Elvis Costello/Loretta Lynn) 04:08
2009. Från albumet "Secret, Profane & Sugarcane" med Elvis Costello.
10. Stranger In The House (Elvis Costello) 03:39
1978. Från bonussingel med Elvis Costello.
11. Indoor Fireworks (Declan MacManus) 03:59
1985. Från albumet "The Rose Of England" med Nick Lowe and his Cowboy Outfit.
12. Still Too Soon To Know (Declan MacManus) 03:24
1994. Från albumet "Brutal youth" med Elvis Costello.
13. Powerless (Michael Weston King) 04:38
Original.

/ Håkan

Januari 2024 på Håkans Pop

Erik Emmoths tre framträdanden på Folk at Heart tog mig och övriga festivalbesökare med storm. Här är en privat inspelad del av Eriks sista konsert på festivalen.

UNDER JANUARI MÅNADS FÖRSTA DAGAR får vi som vanligt en explosion av livemusik i Örebro. Under två dygn genomfördes inomhusfestivalen Folk at Heart för nionde gången på Scandic Grand Hotel och rapporter från både fredags- och lördagskvällen fick plats på Håkans Pop. I övrigt innehöll Håkans Pop under januari de fasta kategorierna Best of 1973/1974, min rangordnade lista på favoritalbum från de åren, min saknade vän Anders Erkmans finaste fotografier och rader av intressanta (men inte alltid fantastiska) coverskivor plus en rejäl skivrecension, ett farväl av en gammal trummis och vän, TisdagsAkademi-rapport och jag hann även med ett viktigt biobesök.
   På Folk at Heart festivalen fick vi uppleva ett mäktigt genombrott av den debuterande 23-årige Gällivarekillen Erik Emmoth som imponerade på alla sina tre framträdanden som fick mig att skriva en specialartikel några dagar efter festivalen. På en längre YouTube-länk (28:25) kan ni ovan se och höra Emmoth med det kompande bandet The Burning Speedos från det sista uppträdandet runt midnatt på lördagsnatten.
   Redan på årets första dag kunde jag avslöja 22:a-platsen på min lista med favoritalbum från 1973/74, Bruce Springsteen, och fortsatte sedan uppåt på listan med skivor av Mike McGear, Ron Wood, Jimmy Webb och Ted Gärdestad.
   Coverskivorna jag skrev om under januari var gjorda av Death Cab For Cutie, Booker T & the MG's, The Speedways och Judy Collins.
   På årets andra dag avled trummisen Ingemar Dunker och det fick mig att minnas honom både privat och hans professionella jobb som musiker.
   Imperiet-dokumentären ”Ett hjärta är rött” hade premiär på bio i Örebro 25 januari och jag skrev givetvis en recension av filmen.

ÅRETS FÖRSTA MÅNAD VAR INTE PÅ FÖRHAND fylld med så många hoppingivande nyutgivna album. Men min gamle favorit RICHARD LINDGREN gjorde ett fantastiskt helgjutet album, ”Grand jubilee”, som fick mig att jubla i både ord och känslor i en längre recension. Månadens klart bästa album! I övrigt bland nya album har jag, med hjälp av många tips från när och fjärran, lyssnat på flera för mig tidigare okända artister och grupper och upptäckt både spännande och intressanta artister.
   KATY KIRBY, född i Texas men bor nu i New York, tillhör uppenbart den spännande skaran av nya amerikanska sångerskor. Hennes andra album ”Blue raspberry” pendlar lite tålamodskrävande mellan lite olika genrer men det finns hela tiden en lekfullhet som jag, i brist på något annat, ibland vill jämföra med Laleh. Naturligtvis resulterar det inte i ett helgjutet album men stundtals hittar jag självklara guldkorn.
   Fram till nu hade jag aldrig hört talas om CHATHAM COUNTY LINE fast de har producerat skivor i 20 års tid. Kommer från North Carolina och tillhör officiellt bluegrassgenren men är inte så traditionella i sound och arrangemang. På albumet ”Hiyo” blandas moderna syntetiska instrument med banjo, fiol och ståbas och många låtar bygger på röststarka arrangemang. Låtmässigt lite ojämnt men soundet är onekligen intressant.
   CLAY PARKER and JODI JAMES är egentligen två separata artister men på albumet ”Your very own dream” möts de demokratiskt i åtta låtar som de har skrivit tillsammans. De delar utrymmet vid mikrofonen och Jodis röst har en viss likhet med Eilen Jewel. Flera starka sånger i lågmälda och nakna arrangemang där gitarrsoundet är väldigt livebaserat. Ibland får det mig att tänka på en amerikansk variant av Richard & Linda Thompson under det parets bästa epok på 70-talet.
   Tack för BILL RYDER-JONES-tipset, Lars Nylin! Han var en gång medlem i den engelska gruppen The Coral vars musik jag under senare år har uppmärksammat flera gånger. Främst tack vare deras uppfinningsrika och starkt varierade popmusik. Ryder-Jones lämnade bandet 2008 så han har tagit en annan showbusinessväg men delar fortfarande fascinationen för oerhört personlig pop med bandet.
   Albumet ”Iechyd da” (fråga mig inte vad det betyder...) är så njutbart och intressant att lyssna på i sin helhet. Ofta sjunger Bill nästan viskande och musikaliskt befinner han sig någonstans mittemellan Ed Harcourt och Mercury Rev men är mest av allt sig själv. Popmusik med läckra detaljer som stråkar och barnkörer och det starka låtskrivandet, som jag ibland vill jämföra med Jeff Lynne, närmar sig gång på gång himmelska höjder. Som i låtar som ”A bad wind blows in my heart, pt 3”, If tomorrow starts without me” och ”How beautiful I am”.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL (och Mats Ronander) Stockholm Centralstation 10 oktober 1983.

/ Håkan

Best of 1973/74: #18. "Ted"

TED GÄRDESTAD: Ted (Polar, 1973)

UNDER DEN HÄR HÅKANS POP-SÄSONGEN, när strålkastarna riktas mot album som gavs ut runt 50 år tillbaka, tar vi av naturliga skäl ofta ett steg tillbaka i den svenska musikhistorien och landar den här gången i en tidsrymd där inte ens ABBA fanns på kartan. Anledningen att jag kopplar Ted Gärdestad-albumet till världens största popgrupp är givetvis Björn Ulvaeus och Benny Anderssons mer än aktiva insats för att ge den då 15-årige artisten och låtskrivaren en bra start på karriären.
   När den extremt unge Ted tillsammans med sin bror Kenneth, som skrev låttexterna, 1971 tog steget in på Stikkan Andersons Polar-kontor på Jungfrugatan i Stockholm möttes de av Benny Andersson som efter en del övertalningar lyssnar på parets demolåtar. Benny och hans radarpartner Björn hade just då egentligen annat att tänka på, som producenter till den unga Lena Andersson och deras egen karriär där de som duo hade album-debuterat med ”Lycka” plus turnéer på egen hand.
   Jag hade med egna ögon och öron upplevt Björn, Benny och Agnetha Fältskog på scen i Örebro i maj 1971 och tillsammans med Anni-Frid Lyngstad existerade kvartetten, som flera år senare skulle få namnet ABBA, ännu så länge som Festfolket.
   Efter Bennys till slut positiva intryck av Teds låtar startade inspelningarna av debutalbumet ”Undringar” (1972) med sensationellt välskrivna om än lite snälla låtar men som lovade gott för framtiden. Och förhoppningar på den lyckliga framtiden skulle bli en realitet redan ett år senare på andra albumet ”Ted”.
   De stabila studiomusikerna Janne Schaffer, gitarr, Ola Brunkert, trummor, och Mike Watson, bas, som gav debutalbumet en musikalisk tyngd, var tillbaka i Metronome-studion mellan oktober 1972 och februari 1973 och gav soundet ytterligare personlig prägel på de nya låtarna. Givetvis fanns producenterna Björn och Benny aktivt med i studion och redan nu, vid 16 års ålder(!), fick även Ted cred som producent.
   Förutom akustisk gitarr spelar Björn mandolin på ”Come give me love” och banjo på ”Kaliforniens guld” och Benny spelar piano, cembalo, vibrafon och moog på inspelningarna. Och i kören finns hela det framtida ABBA tillsammans med skivbolagskollegan Lena Andersson.
   Under tiden mellan första och andra albumet, med folkparksturné sommaren 1972, hade Ted blivit en hysterisk flickidolsdröm och det glättiga skivomslaget var väl ett resultat av den utvecklingen. Ett färgglatt dubbelvikt konvolut med Ted och broder Kenneth på varsin framsida. I omslagstexten har Kenneth skrivit att ”Ted har alltid varit spontan och öppen och är ibland i spralligaste laget. Samtidigt är han lite osäker, sökande och full av gömda känslor”.
   I en intervju som jag gjorde med Janne Schaffer 2008 förklarade han att ”Ted skrev alla sina låtar på piano utan att kunna skriva noter. Han satt vid pianot och lekte fram melodier som jag sedan kunde lägga gitarriff till. Han kom och visade mig hur jag skulle spela och samarbetet utvecklades inför andra skivan 1973, 'Ted'.”
   Kenneths texter på ”Ted” kan väl i många fall uppfattas som ganska enkla och naiva idag men med tanke på att de är specialskrivna för att sjungas av en 16-åring så fungerar de i sammanhanget. Och med Björn och Bennys välartikulerade och fräscha produktion, skickligt mixad av Michael B. Tretow, i ryggen är albumet en välljudande succé, Med melodier som har en tidlös skepnad.
   Det är väl majoriteten låtar med den snälla prägeln som tydligast format ”Ted”. ”Sol, vind och vatten”, ”Kaliforniens guld”, mästerverket ”Come give me love”, den klassiskt präglade ”Ramanagaram” och den stråkmarinerade ”Universum” är alla moderna evergreens, oförglömliga Ted Gärdestad-låtar.
   Sedan har vi de mer uppsluppna poplåtarna ”Jag ska fånga en ängel”, ”Oh, vilken härlig da'”, ”Kom i min fantasi” och ”Gitarren och jag” är ju härliga melodiska höjdpunkter från en ung Beatles-älskande kille.
   De tyngre och lite rockiga tongångarna får väl stå tillbaka något på ”Ted” men den wah-wah-kryddade ”Skolsång” och den huvudsakligen elektriska ”Stenansiktet” (tema från Janne Halldoffs film med samma namn) tar ut svängarna ordentligt. Kanske var det just de låtarna som fick Ted att sommaren 1973 turnera i folkparkerna med Lasse Wellanders och Mats Ronanders Nature som komp. Ett konsertsamarbete som upprepades både 1974 (som fick mig att skriva en artikel om ett önskemål att Ted & Nature skulle göra en skiva tillsammans) och 1976.

/ Håkan

”Ett hjärta är alltid rött”

IMPERIET
Ett hjärta är alltid rött
Regi: Balsam Hellström
(Bio Roxy, Örebro, 103 min)

PÅ PAPPRET BLIR DET UPPENBART att Imperiets karriär utspelade sig under bara fem år, mellan 1983 till 1988. Med facit i hand en uppseendeväckande kort tid för att närmare 40 år senare hyllas med en dokumentär biograffilm. Under nästan samma tidsrymd (1983-1987) upplevde jag bandet live vid fyra tillfällen och kunde under de åren uppleva en fantastisk musikalisk utveckling. Från ganska rättfram Ebba Grön-punk till förmedlare av Bellman- och Taube-lyrik och närmare slutet hade bandet stråkarna i Fläskkvartetten vid sin sida.
   På sätt och vis gick Thåström & Co från rebeller till kulturpersonligheter. En onekligen revolutionerande utveckling som naturligtvis ligger till grund för en övervägande händelserik dokumentärfilm med många unika detaljer och exklusivt och opublicerat arkivmaterial. Och allt ackompanjeras av dagsaktuella kommenterar från alla överlevande Imperiet-medlemmar. Basisten Christian Falk, som dog 2014, ”bidrar” med ljudinspelade uttalanden.
   På några år växte Imperiet till ett av 80-talets kommersiellt mest framgångsrika band som övergav klubbmiljön för de större arenorna. Filmen understryker bandets historiska värde i ett 80-tal som till stor del var ett ganska missförstått och utskällt musikaliskt decennium. Tio år av genomgående bombastisk och delvis syntbaserad musik om man ska generalisera hårt.
   I rättvisans namn kan vi så här i efterhand placera Imperiets sound i den fållan. Trummisen Fred Asp smällde på bra bakom trummorna och Per Hägglunds syntar fick ett allt större utrymme i arrangemangen. Men det var inget jag tänkte på då men det blir uppenbart nu när jag ser (och hör) filmen.
   Det är en dokumentär där regissören Balsam Hellström, med många intervjuer utan att framhålla sig själv, inte bara berättar Imperiets uppgång och fall. Med säker och initierad hand illustrerar han den samtida historien om ett Sverige där det politiska klimatet engagerade artister och i sin tur tog politiker chansen att frottera sig med musik-Sveriges populäraste representanter. Och de politiskt korrekta turnéerna i Nicaragua, Mexiko och Kuba, som får framträdande utrymme i filmen, var ju ett resultat av de ömsesidiga kontakterna.
   Framgång och succé spelar naturligtvis huvudroll i dokumentärfilmen men Balsam blundar inte för baksidan i gruppens karriär. Misslyckad USA-lansering, ekonomiska problem och interna konflikter som, utanför min tidigare vetskap, flyter upp till ytan i dokumentären. Historien om den norske managern Arild Skrindo är både humoristisk och lite tragisk men han bjuder brett på sig själv så här i efterhand.
   2012 gjorde regissör Hellström konsertfilmen ”Som jordgubbarna smakade...” med Thåström, eller Pimme som han i interna kretsar kallas. Med hjälp av de gamla kontakterna har han fått Thåström att öppna sig. Livligt och överraskande välformulerat berättar han historien från tidiga Ebba Grön via parentesen Rymdimperiet till Imperiets slut. Det är hans ord som är ryggraden i filmen men övriga gruppmedlemmar, från Fjodor i en mycket kort kommentar till trummisen Gurra, Per Hägglund, Stry Terrarie och Fred Asp, får också komma till tals för att måla upp den fullständiga bilden.
   Hellströms film ger en så gott som fulländad bild av 80-talsfenomenet Imperiet men historien med sitt vemodiga slut, när bandet splittras, lämnar ett bokslut som visar att bandet trots alla framgångar är utfattigt. Vi får se en stillbild på skivbolagschefen Peter Yngen, som inte ville medverka i filmen, men regissören nystar aldrig i den härvan. Kanske är det synopsis till ett Uppdrag granskning-liknande program?

/ Håkan

”Grand jubilee”

RICHARD LINDGREN
Grand jubilee
(Rootsy)

MALMÖS RICHARD LINDGREN BÖRJAR BLI en av de mest rutinerade artisterna och låtskrivarna i landet. Sommaren 1994 (snart 30 år sedan!) gick han, då som medlem i gruppen Kettlefish, för första gången in i Tambourine-studion i Malmö och ”Grand jubilee”, som släpps idag, är hans 15:e album.
   Min första kontakt med Richard och hans musik var 2006 och han har ganska regelbundet levererat ett album varje eller varannat år sedan dess. Men innan dagens aktuella album är det nästan fem år sedan han senast gav ut en skiva. Den olycksaliga pandemin är inte hela förklaringen. Richard har nu ett huvudsakligen nytt kompband bakom sig, tillsammans med ytterligare en rad musiker och ett målmedvetet nytt fräscht sound i ryggen har han förvandlat sin musik till något ännu mer personligt, genuint och förvånansvärt helgjutet.
   Jag har levt med Richards nya skiva i flera veckor, vilket förklarar mina positiva känslor för det övervägande nya mer tempofattiga soundet, och den har verkligen smygande kvalitéer. Jag har försökt sätta det nya albumet i ett sammanhang för att förklara den inneboende styrkan i samtliga låtar på ”Grand jubilee” som har en extraordinär helhet som jag nästan aldrig har upplevt tidigare på ett album från honom. Samtidigt ville jag bedöma skivan i ett förhållande till Richards tidigare skivor som utgångspunkt.
   Jag har som sagt lyssnat och recenserat Richards skivor sedan 2006 och det finns många höjdpunkter i hans allt mer imponerande katalog. Karriärtoppar som ”A man you can hate” (2008) och den fullständigt lysande samlingen ”Memento 1994-2010” (2011) är svåra att överträffa. Men exempelvis ”Grace” (2012), ”Driftwood (the 309 sessions” (2013) och ”Sundown on a lemon tree” (2014), och ”Malmostoso” (2016) är ändå inga mellanskivor. Det finns många enskilda ögonblick på alla hans album som jag önskar att hela musik-Sverige hade upptäckt för länge sedan.
   Nästan alla Richards album har genom åren hamnat på mina årsbästalistor, inte i topp men de finns mycket berättigat med där. När jag inför nya skivan gör ett nästan karriärsammanfattande bokslut och lyssnar på hans fem senaste album som jämförelse märker jag ändå några enstaka små svackor, omotiverade covers från 50-, 30-talet eller eller tidigt 1900-talsmaterial, som skymmer hans originalmaterial. Och det blir än mer tydligt när jag nu lyssnar på ”Grand jubilee” med sin makalöst sammanhållande helhet.
   Mycket ambitiöst och genomtänkt har Richard koncentrerat sitt låtmaterial runt många långsamma och tungt suggestiva melodier. ”Grand jubilee” är inte gjord för att tillfredsställa det lättsamma i livet utan här finns i texterna sorg, mörker och besvikelse som ackompanjeras av många oerhört vackra men lågmälda arrangemang. Han siktar definitivt inte mot något kommersiellt genombrott men för oss Richard Lindgren-fans blir ”Grand jubilee” en härlig comeback i ett nytt decennium.
   Även om den långa albumprocessen har tagit tid är Richard en enveten låtskrivare som ständigt har nytt material att presentera och har under de här senaste åren röjt många nya låtar på livescenen som jag trodde skulle rymmas på nya skivan men som inte fick plats. Balladen ”My Norwegian sweetheart” borde passa in i den nya skivans genomgående sound medan jag förstår att den fullständigt hitmässiga och alldeles underbara ”Going down to Melaflora” mycket begripligt inte gör det. Och i övrigt får vi vänta på att nya låtar som ”Tarantella”, ”Cinghiale grind song” och ”Stranger on the river” kommer avtäckas på skiva senare.

FÖR DET FÖRSTA HAR INNEHÅLLET PÅ ”Grand jubilee” en lång startsträcka innan den slutgiltigt når hjärtat. Först upptäcker jag inga uppenbart lättidentifierade höjdpunkter men efter flera upprepade lyssningar börjar det huvudsakligen lågmälda tempot i arrangemangen sätta sig och varje pärla till låt framträder som den höjdpunkt den är. Den långa startsträckan gäller nog hela produktionskedjan för det här albumet har värkts fram och arrangerats upp under en lång tid. Albumet innehåller en stor dos av Richards kreativitet som till slut skulle formuleras och presenteras på ett personligt rätt sätt.
   Inledande ”Big fat nothing” sätter tonen direkt på albumet med den smygande dramatiska atmosfären i trummorna och alla gitarrer som skapar en ljudbild som jag aldrig har hört tidigare. Första låten får också symbolisera hela albumets tema där balladerna är i majoritet men där arrangemangen är mycket genomarbetade. Bandets gitarrist Joakim Svensson får sällskap av ytterligare tre gitarrister (bland annat Pontus Snibb) och en pedal steel utan att det blir tungfotat eller överlastat.
   Den långsamma öppningslåten följs av flera ballader i påtagligt omsorgsfulla arrangemang utan att tempot höjs det minsta. Nästan provokativt får Richard så många musiker, med producenten och trummisen Christoffer Olsson Segelberg i spetsen, att låta så lågmält men ändå fylligt och fulländat.
   Efter de tre balladerna, av vilka ”Empire in ruins” har varit min favorit på konserter i flera år, kommer en låt, ”No more colors”, som väl i brist på annat får kallas uptempo med ett melodiskt gitarriff, en blödande hammondorgel och ett lätt New Orleans-inspirerat blåsarrangemang som smakfulla detaljer.
   Mitt i denna grannlåt till album kommer titellåten som definitivt avskärmar Richard Lindgren från den kommersiella världen. Den uppenbart lättjazziga och drygt 10 minuter långa låten innehåller tio verser där Richard viskar och nästan reciterar texten med tre blåsare, trumpet, trombon och sopransax, som slåss om utrymmet i ännu ett lågmält arrangemang.
   Sedan avslutas albumet på samma sätt som det började i lågt tempo, med fantastiska melodier och (som på hela albumet i övrigt) välformulerade och ordrika texter. Om man kan peka ut en ballad som en blivande hitlåt passar ”A walk in the dark” perfekt. Både textmässigt och musikaliskt, med bland annat två hammondorglar, en Farfisa och en slide i kompet, tillhör låten skivans höjdpunkt bland alla andra höjdpunkter.
   Mot slutet av albumet sätter sig Richard bakom det finstämda pianot, som jag i vanlig ordning uppskattar, i ”Building rainbows” som blir albumets enda musikaliskt avskalade ögonblick med endast en emotionell cello till komp.
   ”The miserable landlord” blir skivans snygga avslutningslåt med en suggestivt vacker musikslinga som under de sista minuterna rullar runt tillsammnans med Maria Backes höga röst. En underbar final på ett nästan 54 minuter långt album med nio starka melodier som till viss del kamoufleras av engagerande texter och omsorgsfulla arrangemang.

/ Håkan

Covers: Judy Collins

<JUDY COLLINS: Sings Lennon and McCartney (Wildflower, 2007)

JAG HAR NÅGON GÅNG SLÄNGT UR MIG den otroligt okunniga kommentaren att Judy Collins är mest känd för sina covers, ”Both sides now” och ”Send in the clowns” toppar hennes mest spelade låtar och är några exempel. Men jag fick svar på tal när jag lyssnade på en tributskiva tillägnad henne, ”"Born to the Breed: A Tribute to Judy Collins", med ett otal Judy Collins-skrivna låtar.
   Mitt missförstånd att jag har betraktat henne som uppenbar coversångerska är att hon har givit ut ett flertal album med de ganska fantasitråkiga titlarna ”Sings Dylan”, ”Sings Leonard Cohen” och den här ”Sings Lennon and McCartney” och en samlingsskiva på den senare, ”Sings the Beatles”.
   Jag är ganska nollställd när jag börjar lyssna på Lennon & McCartney-skivan och blir inte direkt upphetsad eller inspirerad när jag hör Judy sjunga så hundraprocentigt klockrent utan att ge låtmaterialet ens ett uns av personlig tolkning. Och de lika klockrena arrangemangen överraskar inte ett dugg. De så kallade tolkningarna framförs som om de på uppdrag är inspelade för att spelas i hissen.
   När jag bland musikerna läser namnen Tony Levin, bas, och Hugh McCracken, gitarr, kan det möjligen framkalla lite spänning men de har onekligen haft noll påverkan på arrangemangen på de här Beatles-låtarna. Det mest spännande jag kan läsa på skivomslaget är att Judy själv spelar synthesizer på några låtar. Men det är inte så det hörs i mina öron direkt.
   Nej, det här är hissmusik utan hiss. Och bottennappet är slutet på "Hey Jude" när Judy går upp i falsett och en barnkör tar över. Tack och lov tar allt slut efter 4:28.


And I Love Her (John Lennon/Paul McCartney)
1964. Från albumet "A hard day's night" med The Beatles.
Blackbird (John Lennon/Paul McCartney)
1968. Från albumet "The Beatles" med The Beatles.
Golden Slumbers (John Lennon/Paul McCartney)
1969. Från albumet "Abbey Road" med The Beatles.
Penny Lane (John Lennon/Paul McCartney)
1967. Singel med The Beatles.
Norwegian Wood (John Lennon/Paul McCartney)
1965. Från albumet "Rubber soul" med The Beatles.
When I'm Sixty-Four (John Lennon/Paul McCartney)
1967. Från albumet "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band" med The Beatles.
Good Day Sunshine (John Lennon/Paul McCartney)
1966. Från albumet "Revolver" med The Beatles.
Hey Jude (John Lennon/Paul McCartney)
1968. Singel med The Beatles.
We Can Work It Out (John Lennon/Paul McCartney)
1965. Singel med The Beatles.
Yesterday (John Lennon/Paul McCartney)
1965. Från albumet "Help!" med The Beatles.
I'll Follow The Sun (John Lennon/Paul McCartney)
1964. Från albumet "Beatles for sale" med The Beatles.
Long And Winding Road (John Lennon/Paul McCartney)
1970. Från albumet "Let it be" ("The long and winding road") med The Beatles.

/ Håkan

TisdagsAkademien (19)

TisdagsAkademien, Janne Rindar , jag och Olle Unenge, firar fem år! Sedan februari 2023 har vi haft våra regelbundna möten på Makeriet på Kungsgatan i Örebro. Där diskuterar vi varje vecka (gissa vilken dag!) musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


DE TRE MEDLEMMARNA I TISDAGSAKADEMIEN firar i dagarna fem år. Vi inledde traditionen med regelbundna möten varje månad i slutet på januari 2019. När pandemin slog till ett år senare ökade vi mot alla odds och rekommendationer intensiteten i våra möten till en gång i veckan och har hållit det tempot sedan dess.
   Vi träffas varje vecka för att diskutera nya artister, nya ämnen och nya dokumentärer inom en rad olika områden. Och det händer att vi ser dokumentärer på biograf också. Rapporterna från våra möten skrivs sedan ned i korta minnesrader för att fungera som stöd för diskussionerna. Från och med det senaste årsskiftet finns det dessutom ett datum på varje möte. Samtliga rapporter, 19 stycken, återfinns under kategorin TisdagsAkademien.
   Dagens samlande rapport omfattar möten från i senhösten 2023 till i tisdags 23 januari och innehåller diskussioner om dokumentärer som vi har sett på SvtPlay och YouTube. I dagens rapport om våra sex senaste möten handlar om dokumentärer som har handlat om Shane MacGowan ( i samband med hans död), Woodstock-festivalen 1969, Pierre Isacsson, Kurt Cobain, Carl-Axel och Monica Dominique och David Bowie.




If I should from grace: The SHANE MacGOWAN story (TG 4, 1:09, 2001)
Musikvideos och arkivfilmen med förre Pogues-sångaren Shane MacGowan. Vi får följa hans liv från de tidiga åren i England och på Irland. Och när bandet Pogues bildas som han senare får sparken ifrån.
   Introt är Dublin julen 2000. Live är det en galen publik. Shane med sluddrande sång.
   Han sitter i en bar på trottoaren och pratar och dricker vitt vin. Häller vin i det nästan redan fyllda glaset. Och dricker.
   Någon beskriver Shane som ”Brilliant brain” och vi får höra ”The old main drag”
   Pappa och mamma, Maurice och Therese MacGowan, och Aunty Monica berättar.
   Shane återvänder till Irland på alla sina semestrar.
   Pappa berättar om valium, mental hospital och droger. Shane slutade skolan som 12-åring men hade en ”Happy childhood”.
   Frun Victoria Clarke: ”Strong spirit”. ”Romantic ideal”.
   Han gillade Bob Dylan och Grateful Dead. Manager och låtskrivaren Philip Gaston berättar om ”speed and drugs”. Shane startade ett fanzine. Och ett band, Nipple Erectors som sedan bytte namn till det mindre kontroversiella The Nips.
   Pogues-medlemmen Philip Chevron berättar.
   Elvis Costello om Pogues: Mycket bra musiker.
   Live i studion. ”Irish rover” tillsammans med Dubliners.
   Hemma i lägenheten där Shane bor med sin Victoria är det kaos.
   Nick Cave berättar: ”Unbelievable lyrics”.
   På färjan till Irland är Shane allmänt berusad. Joey Cashman, tourmanager, berättar hur det går till när de checkar in på hotell. Han hämtar nycklarna utan att bandet är närvarande. ”För mycket uppmärksamhet på Shane.”
   Shane och Sinead O'Connor sjunger ”Haunted”
   På landet med pappa och Victoria. Med en ginflaska i handen bland kor snubblar han fram.
   Konsertbilder live från Galway med Shanes band The Popes.
   Alla i dokumentären från 2001 pratade vänligt om Shane. Som om han redan var död...
   När Shane pratar är det bara hälften som går att förstå.
   Slutet när eftertexterna rullar kommer ”You're the one” med Maire Brennan och Shane. Från filmen Circle of dreams 1995.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Talkin' world war III Blues” med Jan Erik Vold som gäst.




WOODSTOCK – tre dagar vi aldrig glömmer (SvtPlay, 1:18, 2019)
En dokumentär av Barak Goodman.
   I augusti 1969 samlades nära en halv miljon människor på ägorna till en mjölkfarm i staten New York för att lyssna på musik. Det som hände de kommande tre dagarna skulle bli mycket mer än en konsert. Det skulle bli en legendarisk händelse som kom att definiera en hel generation. Genom ett unikt arkivmaterial får vi uppleva musiken, kaoset, leran och gemenskapen på nytt.
   En välgjord film med de som en gång arrangerade festivalen i Woodstock.
   Första bilden är ett hav av mämmiskor, oändligt mycket folk. När skyfallet kom berättar att ”allt som gick fel, gick fel”. Barry Melton i Country Joe & the Fish ropade i mikrofonen: ”No rain! No rain!”.
   Den engelska låten ”Something in the air” med Thunderclap Newman inleder dokumentären.
   Oändliga köer av bilar på vägen till festivalen. ”Jag hade aldrig sett så mycket folk”.
   Ett arv (250 000 dollar) finansierade festivalen.
   16 mil norr om New York City i Wallkill var planerna för att festivalen skulle arrangeras. Ett centrum för konstnärer. Musik- & konstfestival skulle det bli.
   Brian Jones passerade i bild. Han dog sommaren 1969...
   Först bokades Creedence men inte Stones, Dylan eller Doors.
   Efter protester flyttades festivalen till Max Yasgurs farm i Bethel, Woodstock. Trodde först på 50 000 i publiken, sedan 10 0000. Det blev 400 000 och efter stora praktiska problem blev det en gratiskonsert.
   Richie Havens var förste artist på scen. Joan Baez i duggregn.
   15-16-17 augusti och lite på måndagen 18 augusti då Jimi Hendrix spelade en elektrisk version av nationalsången.
   Massor av droger, många sprang omkring nakna. Hog Farm var en alternativ del av festivalen.
   Santana live. Bra ljud på filmen.
   Maten tog slut på området men boende i närheten skänkte mat till festivalbesökarna. ”De var hungriga, vi gav dem mat”.
   ”Överstimulerad av musik”.
   Lördagen avslutas med Sly & the Faimily Stone och The Who.
   Söndag morgon med en tröttkörd publik inleddes med Jefferson Airplane förstärkta med Nicky Hopkins på keyboards.
   Yasgur hade skänkt mjölk och yoghurt.
   Joe Cocker sjöng ”With a little help from my friends”. Sedan kom regnet och åskan. Deleketrisk energi på scen utan tak.
   Många ville åka hem från gyttjan. Crosby, Stills & Nash uppträdde för första gången.
   Dag fyra: 18 augusti. Gyttja och Jimi Hendrix på scen. ”Det lät som raketer, missiler och bomber som exploderade”.
   Så mycket skräp efter festivalen.
   Filmen avslutades musikaliskt med skotten Donovan som sjöng ”Catch the wind”. Filmen om den amerikanska festivalen inleddes alltså med en engelsk låt och avslutades med en skotsk!

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”I believe in you” med Lars Larholm som gäst.




Då går jag ner i min källare – filmen om PIERRE ISACSSON (SvtPlay. 2023. 53 min)
Svensk dokumentärfilm från 2023 av Melker Becker och Kristian Jeremic-Laache.
   Dokumentär om artisten Pierre Isacsson, vars låt "Då går jag ner i min källare" blev en av 1970-talets största svenska hits. De allra flesta känner igen den karaktäristiska visselmelodin - men få vet vem som låg bakom supersuccén.
   Det här är berättelsen om en artist som kom att hata sin mest framgångsrika låt och vars karriär smärtsamt tog slut när det var dags för en comeback. Men det är också historien om en son som via några gamla kassettband lär känna sin sedan länge döda pappa.
   Filmen inleds med daramatiska och vilda havsvågor. Pierre omkom ju i Estonia-katastrofen 1994.
   En film med många obesvarade frågor. Ännu en gång (senast var det när senaste Beatles-singen ”Now and then” marknadsfördes) illustreras gamla inspelningar med en demokassett och med ett brusigt ljud.
   Per Wiker, journalist, berättar historien. Pierre fick en dunderhit med ”Då går jag ner i min källare” på Svensktoppen 1974.
   Christian Kjellvander berättar vid flera tillfällen. Han känner sig påverkad av Pierres öde.
   Historien: Country Four och sedan Family Four. 1971 och 1972 representerade gruppen Sverige i Eurovision Song Contest.
   En känslig Marie Bergman, Family Four-medlem, berättar: ”Han var så värdig och en schysst kille”. ”Gruppen var en underhållningsprodukt.”
   Janne Schaffer berättar: ”Han sjöng bra”.
   Marie B: ”Det fanns en omtanke i rösten”.
   Pierre hoppade av Family Four 1974 och samma höst fick han en hit med ovannämnda låt. Sålde 50 000 ex av singeln och fick sedan göra fyra soloalbum.
   Låten ”Samma luft” är en klockren schlagerhit!. Han turnerade i folkparkerna.
   Mats Olssons elaka recension i Expressen citeras.
   Pierre skaffade sig en videokamera och filmade familjen och vi får se flera klipp i dokumentären.
   Sonen Ludvig Isacsson berättar: Hjälplöshet och på 80-talet gick det knackigt. En sorglig tid.
   Han var så trött på sin låt som alla ville höra. Bara den.
   Han började jobba som skådespelare och tolkade countrylåtar men de stora jobben uteblev.
   På 90-talet började han skriva låtar igen. Personligt starka låtar om ensamhet och längtan. Spelade in en demo. Jämför med Johnny Cash eller Leonard Cohen. Det fanns en äkthet i rösten. Han var redo för comeback. Jobbade tillsammans med Alf Robertson som kryssningsvärd på Estonia. Just den här fatala resan 28 september 1994 kl 19:15 från Tallinn kunde inte Alf så Pierre hoppade in. 867 ombord. Tragedi. Vi får se filmade dokumentära bilder från 1993.
   Sonen Ludvig har jobbat med låtarna på Pierres kassett: ”Det är nånting vi bygger tillsammans.”

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Only a pawn in their game” med Jonas Svensson som gäst.




3 januari 2024
KURT COBAIN: Montage of Heck (HBO Documentary/SvtPlay, 2:07, 2015)
Regissör: Brett Morgen.
Kurt Cobain (1967-1994) - sångare, gitarrist, låtskrivare i Nirvana - definierade en hel generation och förblir en ikon för nya fans även nästan 30 år efter sin allt för tidiga bortgång.
   Oscarsnominerade regissören Brett Morgen fick i den här hyllade och den enda sanktionerade dokumentären en unik tillgång till Cobains personliga arkiv och ej tidigare utgiven musik och konst. Via hemvideofilmer, animationer och intervjuer med familj och vänner får vi följa Cobain från hans tidiga liv i Aberdeen, Washington, till framgångarna med Nirvana, hans liv som ikon för hela grungerörelsen och det tidiga slutet.
   Filmen inleds med ”Programmet innehåller obehagliga scener” och ”Olämpligt för barn.” Det här är nästan en skräckfilm med all tragedi och regisserade scener.
   Kurt Cobain hade en hjärna på högvarv. Idag hade det beskrivits som ADHD. Han kunde inte ta beröm.
   Mamma Wendy O'Conor berättar i filmen.
   Vi får historia från 50-talet med gamla privata filmbilder. Mycket sorgligt att se en glad skrattande och vänsterhänt Kurt som barn.
   Don Cobain, pappa, berättar också. Kurts föräldrar skilde sig och det stökade till det för den unge Kurt.
   Jenny blev då styvmor men Kurt ville vara med sin mamma.
   Konstiga otäcka filmer illustrerar historien när Kurt mådde dåligt när han blev bortvald och inte fick bestämma var han ville vara..
   Marijuana kom in i hans liv. Animerade filmer illustrerar den perioden.
   Kim Cobain, systern, berättar om sin bror som inåtvänd och asocial.
   Men Kurt fick utlopp i musiken. Punk! Ren ilska när de repade som bandet The Reaganites.
   Filmen är snyggt gjord med anteckningar på ett rutigt papper.
   Sedan blev det Nirvana. 31 minuter in i dokumentären är vi på 1988.
   Basisten Krist Novoselic berättar.
   Tracy Marander var Kurts flickvän. Det var fysiskt vilda konserter. ”Love buzz” hette Nirvanas första singel.
   Kurt hatade att bli förödmjukad. Han hade mardrömmar. Självmedicinerade. Heroin 1987 i Aberdeen, South Dakota.
   Först skivbolaget var Sub Pop, sedan Geffen Records. Inte så grunge musikaliskt.
   Courtney Love kom in i Kurts liv. Med droger.
   Nirvanas ”Nevermnind” sålde 600 000 ex. Kurt sjunger bra.
   Kurt: ”Jag blev utvärderad varje dag”.
   Han spelar ”And I love her”, Beatles-låten, tillägnad Courtney, mycket fint på akustisk gitarr.
   Mitt i allt businessnack blev Kurt självdestruktiv.
   På MTV Unplugged sjunger Kurt mycket bra.
   I barndomen skrev han vid något tillfälle ”kill yourself”. Han blev 27 år....

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde avsnittet om Woodstock.




16 januari 2024
MUSIKMAKARNA (SvtPlay, 1:13, 2024)
I mer än tjugo år har Tom Alandh velat göra en film om musikmakarna Monica och Carl-Axel Dominique. De som i mer än 60 år spelat med alla de stora på alla nöjesestrader. Nu är den filmen klar. En hyllning till musiken och kärleken.
   Tom Alandhs sista dokumentär, om det strävsamma och genommusikaliska paret Monica och Carl-Axel Dominique, 83 respektive 84 år gamla. Två otroligt begåvade musikmänniskor.
   Inleds med båda bakom samma piano när de spelar fyrhändigt. ”Svårt att spela, kan krocka”. Carl-Axel: ”Vi turas om att spela fel”.
   Samarbetet och äktenskapet mellan makarna har beskrivits med ordet togetherness.
   1962 eller 63, de kan inte riktigt bestämma sig, köpte de huset de bor i. Tre pojkar är födda där. Rörigt inomhus, kontor och bostad i ett. Flera pianon på olika ställen i huset.
   En positiv Monica är mycket tacksam för livet.
   Tina Ahlin kommer på besök. ”Vi ska repa ihop oss lite”. ”Vad vore livet utan fniss” säger Tina.
   Carl-Axel jobbar med en okänd folkmusikers musik. Svårt, frågar Tom. Nja, bara lite ovanligt, svarar Carl-Axel.
   I dokumentären bjuds vi på mycket arkivmaterial. 1969: med Monica Z. Palle Danielsson på bas, Monicas lillebror.
   Monica är också sångerska, Gals & Pals bland annat. Carl-Axel beskriver Monicas röst som ”Lyrisk sopran”.
   Ett inslag med Made in Sweden med Tommy Körberg. ”Köris” som de kallar honom. Carl-Axel: ”Jussi Björling-klass”.
   Carl-Axel spelar tvärflöjt utomhus i trädgården varje morgon.
   Monica förklarar röran inomhus: ”Musiken kommer i första hand, då hinner man inte städa och fixa i hemmet. Det får anstå...”.
   Hemma har paret kanske Sveriges eller världens största arkiv med noter. Stora högar av noter. Letar noter. Stora arkivskåp. Carl-Axel håller på med en Aniara-föreställning. Inte opera.
   1988: ”Svepet” på tv. Carl-Axel: ”Vilken vitamininjektion att se det här”.
   Carl-Axel arbetar med en föreställning/konsert på 2 tim och 20 min.
   1971: Med Mikis Theodorakis. ”Fantastisk kompositör men halvdålig dirigent”. ”Han var vrålkrävande”. 1979: Ett barnprogram. 1977: Camera Obscura. Torbjörn Axelman. Tv-pris i Montreux.
   Hayate Kafé (”Sveriges svar på Frank Sinatra”) kom på besök, lite rep inför en spelning.
   Monica började spela piano som 3-åring och har absolut gehör men har noter framför sig som hon inte tittar i när hon spelar.
   1961: Måndagsposten, Bo Billtén intervjuar det unga paret och dagens Monica härmar den unga Monica. Som unga studerade de på dagarna och spelade på Scalateatern på kvällarna. Dubbeljobb.
   Carl-Axel: ”Enkelhetens lycka”.
1970: Spader Madame med och av Hasse & Tage.
   ”Musik skapar lycka”. ”Pianot ska låta levande och sjungande”.
   Olof Buckard, 90, kommer på besök för lite rep. ”Vi är soldater i samma armé”, säger han.
   1973: Gruppen Solar Plexus. 1983: Monica med barnkör. ”Barn och fred och miljö är viktigt!”
   ”Vi har lekfullt yrke men det är inte något tråkigt jobb”.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde avsnittet om ”You angel you” med Ola Holmgren som gäst.




23 januari 2024
MOONAGE DAYDREAM – filmen om David Bowie (2:09, 2022)
Genretrotsande dokumentär av Oscarsnominerade regissören Brett Morgen (för övrigt samma kille som gjorde Kurt Cobain-dokumentären ovan) om David Bowie - en av de mest ikoniska rockstjärnorna genom tiderna.
   Genom många av Bowies bästa låtar, med konsertmaterial som aldrig tidigare har visats, skildrar "Moonage Daydream" Bowies liv och verk, i vad som har beskrivits som en audiovisuell rymd-odyssé. Tysk-amerikansk dokumentärfilm från 2022.
   David Bowie var ingen vanlig artist, därför är även filmen om Bowie annorlunda. Ingen vanlig dokumentär. Som en mix av teater, musikal eller föreställning.
   Inleds med ett långt citat om Friedrich Niezsche av Bowie från 2022.
   O IE på skärmen fylls i med B och W. ”Finns ingen början eller slut”. Bild på stjärnhimlen. ”Sky is the limit, liksom”.
   Ganska modern musik inleder med historiska bilder som leder till Ziggy Stardust, konsert och turné 1972/73.
   Massor av fans, gråtande flickor i publiken, och målade naglar. Det var ju glamrocktider.   
   Kontrast med nyare bilder på Bowie på flygplats. I kostym och hatt.
   ”All the young dudes”, skriven av Bowie och en hit med Mott The Hoople, från Ziggy Stardust-konsert. Allsång med publiken.
   Image. Extravagant Bowie. På tv tillfrågad om klädsel och ”utstyrsel”. Kläder och utseende väcker uppmärksamhet 1972/73.
   ”Moonage daydream” är en låt, mindre känd, från Ziggy-skivan. Spelas live. Efterkonstruerade visuella effekter till livelåtarna.
   Andlighet. Fråga: ”Har du en relation till universum?
   ”Love me do”, Beatles-låten, spelas bland extralåtarna på konserten. Allsång.
   ”Jag skiter i om allt går åt helvete”, säger han. Rena punkframtoningen innan punk.
   Efter 24 min i filmer: Är detta teater? Livebilder med Jeff Beck på gitarr.
   ”Konst hjälper mig att se.” Han namnger många konstnärer och är otroligt initierad i ämnet.
   Ziggy var en rollfigur. Hade kranium i handen på konserten.
   Han hade en normal ungdom. Han föddes i Brixton. Halvbrodern Terry var en stor idol för Bowie och påverkade honom. Bild på hemmet i Brixton. Brodern blev schizofren och försvann.
   Filmen går fram och tillbaka i kronologin.
   En egen forskning i ämnet om instrumentet på ”Space oddity”. Stylophone, ficksynthesizer på låten fick uppmärksamhet.
   Bowie har bott på många ställen: Brixton, New York, Berlin bland annat.
   I Berlin började han samarbeta med Eno: ”Ge instrumenten nya roller”, sade han.
   ”Jag vill stöpa om formen av rock'n'roll.” Låten ”Heroes”. Beskrivs som esoterisk (svårbegriplig).
   ”Elefantmannen”. Föreställning med Bowie i en roll. Fungerar bra som skådespelare.
   Han fick frågan: ”Varför är du kreativ?”. ”Jag söker en plats där jag kan hissa seglen”.
   Han vill inte bara upprätthålla kändiskapet.
   Efter 1:25 i dokumentären: Som en ny film. 1983. ”Let's dance”. I samband med den lite dansanta musiken på skivan fick han mycket kritik för att han gjorde så kommersiell musik.
   Mycket rökande genom hela filmen.
   Som 45-åring gifte han sig med Iman.
   Vemodigt slut på filmen. Efter 1:53 som en ny film igen.
   ”Jag har levt ett fantastiskt liv” samanfattar Bowie på slutet.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Not dark yet” med Andreas Hourdakis som gäst.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanWILLY DeVILLE 1983.

/ Håkan

Best of 1973/74: #19. "Land´s end"

JIMMY WEBB: Land's end (Asylum, 1974)

BAKOM ETT AV TIDERNAS KANSKE MINST informativa skivomslag döljer sig ett bra album långt över snittet, en snyggt producerad och genuint välgjord skiva med en pianist, sångare, arrangör och producent av rang. Artistnamn och albumtitel, Jimmy Webb och "Land's end", är det enda som förekommer på skivkonvolutet. Inga låttitlar, inga produktionsdetaljer och ännu mindre någon fakta om musiker. När skivan släpptes sommaren 1974 var det enbart rykten om enstaka musikernamn som fick mig att inhandla Webbs fjärde album.
   Det meddelades alltså tidigt att Ringo Starr spelar trummor på skivan. 1974 var Jimmy Webb ett mycket kärt namn, hans låtskrivande hade jag under många år placerat i en alldeles speciell kategori där jag uppskattade ett genialt konstnärsskap utan att falla pladask för varje låt från hans penna.
   På det sena 60-talet var jag grymt imponerad av den då unge amerikanens mycket mogna och vuxna sätt att skriva låtar. Som gjorde att jag inte jämförde hans låtar med tidstypiska poplåtar utan försökte hitta paralleller med klassiska kompositörer som Cole Porter, Burt Bacharach och andra respekterade namn.
   Jag menar: Som 19-åring debuterade Webb som professionell låtskrivare. Han var tidigt kontrakterad av Motown som låtskrivare. Skrev evergreendoftande melodin "By the time I get to Phoenix" som 19-åring. Innan han fyllde 21 skrev han ytterligare en evergreen-stämplad popklassiker "Up-up and away" (stavat just så) och fyllde ett 5th Dimension-album med ytterligare fyra Webb-låtar.
   Innan 22-årsdagen skrev han hela album åt både 5th Dimension och Richard Harris. Det var onekligen anledning att kalla honom både geni och underbarn. Den irländske skådespelaren Harris albumdebut innehöll minisymfonin "MacArthur Park", en ren klassiker på över sju minuter,
   Inom ett halvår gjorde Webb om bravaden på Harris påföljande album "The yard went on forever". Under 1967-68 exploderade Webbs kreativitet som låtskrivare, arrangör och producent. Mitt i den framgången försökte han sig även på en artistkarriär som dock inte blev så uppmärksammad. 1968 debuterade han med ett album med den kaxiga titeln "Jim Webb sings Jim Webb" som bara försvann i skivfloden och på de följande tre snabbt producerade soloalbumen, "Words and music" (1970, under namnet Jimmy L Webb), "And so on" (1971) och "Letters" (1972), hände just ingenting.

DÄRFÖR VAR INTE FÖRHOPPNINGARNA PÅ TOPP INFÖR "Land's end" även om skivbolagsbytet från Reprise till singer/songwriter-dominerade Asylum i min värld var ett stort, viktigt och inspirerande steg. Där skulle Jimmy hamna i en perfekt kreativ miljö tillsammans med Jackson Browne, Eagles, Linda Ronstadt, Bob Dylan (tillfälligt) och Tom Waits (också tillfälligt).
   Men varken förr eller senare har Jimmy presenterat någon typisk singer/songwriter-musik. "Land's end" ska inte alls placeras i den fåran utan enbart bedömas som ett typiskt Jimmy Webb-album med sedvanligt välskrivet material som innehållsmässigt pendlar mellan ganska konventionella poprocklåtar och några utsvävande melodier som i någon mån ekar evergreens.
   Singellåtarna "Ocean in his eyes" och "Feet in the sunshine" tillsammans med "Just this one time" tillhör den första kategorin medan "Cloudman", "It's a sin" och "Crying in my sleep" representerar Jimmy Webbs fantastiska kvalitéer som skapare av melodier med oändlig livslängd.
   Musikerna på skivan har ju med åren blivit officiella namn och det som inledningsvis höll på att bli en skiva producerad av Gus Dudgeon blev ett album där hans tekniker Robin Cable, i nära samarbete med Webb, tog steget upp i producentstolen. Cable blev en garant för ett underbart sound som genomgående spelades in på engelsk mark i Trident-studion i centrala London.
   Det är väl den ursprungliga Dudgeon-tanken som gjort att bland musikerna återfinns ett gäng Elton John-musiker, (trummisen Nigel Olsson, basisten Dee Murray och gitarristen Davey Johnstone) som spelar på skivan.
   Men bland den engelska studioeliten (Barry DeSouza, David Hentschel, B J Cole, Phillip Goodhand-Tait med flera) finns det även några landsmän till Webb i kompet. Gitarristerna Jim Ryan och Paul Keogh figurerade faktiskt på Carly Simons "No secrets".
   Saxofonisten Tom Scott och studioproffsen Fred Tackett och Dean Parks på gitarrer ökar misstanken på att "Land's end" är ett typiskt studioprojekt, professionellt men opersonligt, med enbart snygga och ytliga arrangemang utan innehåll men resultatet är allt annat än trött musik på ren rutin.
   Det visade sig till slut att Ringo bara spelar på en låt, "Alice blue gown", här. En låt som är lite tuffare och rockigare än materialet i övrigt. Doftar faktiskt John Lennon i vissa delar.
   Som etablerad arrangör får Jimmy Webb full frihet i det avslutande över nio minuter långa medleyt "Land's end/Asleep on the wind". Som har en fem minuter lång utpräglad symfonisk inledning med kör som följs av ännu en slagkraftig Webb-pärla med sång. Måhända lite överambitiöst men vackert är det.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.