Blogginlägg från juni, 2024

Juni 2024 på Håkans Pop

Postad: 2024-06-30 14:54
Kategori: Blogg


Engelska hitlistor från 60-talet är sommarens tema på Håkans Pop.

SOMMAREN 2024 FINNS DET INTE så mycket att orda om på Håkans Pop. Den lugna händelsefattiga stämningen ligger över både blogg och verklighet. Sommartemat med gamla engelska hitlistor från 60-talet regerar och det finns mycket fin musik, fina låtar och nostalgiska artister att återvända till. Under juni uppmärksammade jag Englandslistor från både 1963, 1964, 1965, 1966, 1968 och 1969.
   Men ny musik produceras varje månad, oavsett om det är sommar eller inte, och jag kan naturligtvis inte låta bli att känna mig uppdaterad och ha hyfsat koll på nyheter i musikbranschen.
   I sammanfattningen av junis skivsläpp återfinns faktiskt några album som släpptes i maj men som jag inte riktigt hann med att bevaka då jag under månadens flesta dagar befann mig på resande fot i England.
   På sista dagen i maj släpptes WILLIE NELSONS senaste album ”The border” och jag tror att jag aldrig har upplevt en bättre Willie-skiva och det har ju genom åren kommit ett stort antal. Här sjunger han kanske bättre än någonsin och majoriteten av låtarna har melodier och texter som är otroligt imponerande. Inte så traditionellt bundna utan dagsaktuellt fräscha, ofta egna låtar (skrivna tillsammans med producenten Buddy Cannon) med höjdpunkter som ”Kiss me when you're through”. Missa heller inte ”Hank's guitar” som handlar om en dröm att vara Hank Williams gitarr...
   Jag hade vissa förhoppningar om att nya albumet med CROWDED HOUSE, ”Gravity stairs”, skulle innehålla fantastisk popmusik. Popmusik är det men ganska konventionellt och inte så personligt som jag i min vildaste fantasi hade trott.
   DAVE ALVIN/JIMMIE DALE GILMORE låter som en perfekt kombo ”made in heaven” och stundtals lever ”TexiCali” (syftar på artisternas ursprung i Texas respektive Kalifornien) upp till förväntningarna. Men alldeles för sällan samarbetar de på riktigt på samma låt. ”Down the 285” är ett underbart undantag men annars är albumet antingen Alvins elektriska bluesrock eller Gilmores americanarock.
   Den mycket begåvade och skicklige gitarristen MIKE CAMPBELL hade i mina öron svåra förväntningar på sig när han för några år sedan skulle skapa egen musik med sitt band THE DIRTY KNOBS efter Tom Pettys Heartbreakers. De två första albumen är alldeles för tungfotad och därmed opersonlig rock men nya ”Vagabonds, virgins & misfits” är mycket bättre utan att vara perfekt.
   Fortfarande slåss intensivt fläskiga gitarrsolon om utrymmet alldeles för ofta men det finns några fina ögonblick. ”Hands are tied” är ren Petty-klass, Lucinda Williams-duetten ”Hell or high water” är fin och ”My old friends” är fina undantag. Men sista låten ”Amanda Lynn” är ett 43 sekunder långt skämt.
   2011 hamnade ett album med THE DECEMBERISTS på min årsbästalista men sedan dess har bandets skivor passerat mina öron utan åsikter. Förrän nu. Nya ”As it ever was, so it will be again” är underbar underhållning, pop med variation, udda arrangemang och lite folkmusikanknytning. Med starka låtar som ”Burian ground”, ”Long white veil” och groteskt långa (19:20) men snyggt suggestiva ”Joan in the garden” (som dock spårar ur efter halva tiden) är det kanske dags att ge The Decemberists en plats på årsbästalistan igen?
   Som representanter för amerikansk indierock framför trion BONNY LIGHT HORSEMAN musik med en splittrad ljudbild som ställer krav på ständig uppmärksamhet bland sina lyssnare. Lika spännande som krävande, ibland vacker sång och ibland häftiga elektriskt gitarrsolon. Anaïs Mitchell har en nästan farlig sångstämma. Jag borde inte känna fascination men vissa låtar är som magneter. Visserligen ett ojämnt album och det är kommersiell galenskap att samla 20 låtar med en dryg timmes speltid på ett album.
   ”Petty Country (A country music celebration of Tom Petty)” är inte så mycket country som jag i min fantasi hade målat upp. Titeln är grymt vilseledande när en mängd amerikanska artister ur både country- och rockgenren gör Tom Petty-låtar. Både okända och kända artister (Steve Earle, Dolly Parton, Chris Stapleton, Willie Nelson...) bidrar med versioner som känns ganska ospännande. Lär återkomma till skivan i min ”Tribute-skivor”-kategori.
   JACK TEMPCHIN är fortfarande mest känd som låtskrivare (”Peaful easy feeling”, ”Already gone”, ”Soul searchin'”...) men har länge släppt soloskivor som har känts konventionellt opersonliga. Fast nya ”More of less” är ett lyft, diverse olika arrangemang gör ett omväxlande album med flera starka originallåtar. Fastnar i pianolåten ”Valentine” som faktiskt är ren och skär Jimmy Webb-klass.
   AMANDA BERGMANS andra soloalbum med den långa titeln ”Your hand forever checking on my fever” befinner sig soundmässigt på gränsen mellan electronica och konventionell rockmusik. Inte långt från ljudlandskapet som gruppen Amason, där Amanda till vardags är medlem och sångerska, brukar bjuda på har hon gjort en skiva som låtmässigt överträffar både hennes egen åtta år gamla debut och gruppens produktioner. Här blir det mer personligt och spännande där jag ibland drar paralleller med Marianne Faithfulls klassiker ”Broken English”.
   Att Amanda soundmässigt ligger så nära Amason har sin förklaring att det är hennes make och gruppmedlem Petter Winnberg som har producerat albumet och tillsammans har de skrivit de flesta låtarna. Smygande ofta suggestiva arrangemang som växer till monument genom Amandas röst och framtoning. Albumet tillhör årets bästa svenska skivor.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: När skivåret 2024 om knappt ett halvår ska sammanfattas kommer LINDA THOMPSONS ”Proxy music” beskrivas som årets märkligaste album. Jag är dessutom redan övertygad om att Lindas nya fantastiska album då kommer att figurera på min årsbästalista.
   Det finns en historia om både Linda och skivan som slår det mesta i musikbranschen. Linda var tillsammans med dåvarande maken Richard Thompson en högaktad duo i engelsk folkrock under det tidiga 70-talet. Samarbetet och äktenskapet sprack i början på 80-talet och Linda drabbades av sjukdom, ”spasmodic dysphonia” (krampaktig heshet), men påbörjade ändå en lågprofilerad solokarriär. Men sjukdomen har under det senaste decenniet hindrat henne från att sjunga.
   Utan att sjunga har Linda ändå skrivit låtar med en mängd olika samarbetspartners och gav ut ”Proxy music” under sitt eget namn men med andra sångare, därav albumtiteln (proxy=ställföreträdare) och skivomslaget (se höger) är dessutom en slagkraftig parodi på Roxy Musics första album (1972).
   Med de fantastiska förutsättningarn hade jag inte väntat mig några musikaliska mirakel men upptäcker ett album som är nästintill fulländat med bra låtar, många underbart folkmusikinspirerade melodier, gästsångare av olika karaktär och åtskilliga starka melodier.
   Linda har som låtskrivare vänt sig till sin närmaste släkt och familj, ex-mannen Richard, sonen Teddy Thompson som har producerat skivan, dotter och barnbarn, och låter i övrigt både kända (The Proclaimers, Rufus Wainwright) och okända (Ren Harvieu, John Grant, Dori Freeman) briljera vid mikrofonen.
   Det här albumet innehåller ett genomgående starkt låtmaterial där det är sångerna i mitten på skivan, ”I used to be so pretty” och ”John Grant”, som definitivt gjorde ”Proxy music” till månadens bästa album.

/ Håkan

Englandslistan: 14 december 1968

Postad: 2024-06-28 07:53
Kategori: Englandslistan



JULMÅNADEN 1968, KRING JUL OCH ÖVER ÅRSSKIFTET, skulle den humoristiska trion The Scaffold toppa Englandslistan med den traditionella sången "Lily the pink". Trion, som inkluderade Paul McCartneys bror Mike som kallade sig McGear i efternamn, slog igenom året innan med "Thank you very much", skriven av just McGear.
   Innan "Lily the pink" hade Ennio Morricones låt "The good, the bad and the ugly", från filmen med samma namn, toppat listan i tre veckor. Under 60-talet hade filmmusik stora framgångar på Englandslistan men jag har inte riktigt uppmärksammat det tidigare i min genomgång av listan. Men i den genren står Morricones klassiska soundtracklåt ut rejält.
   Efter "Lily the pink" kom Marmalades Beatles-cover "Ob-la-di ob-la-da", som gjorde entré på Englandslistan just den här veckan, och tog sedan över förstaplatsen i januari. Även Fleetwood Macs "Albatross" gjorde entré den här veckan för att i februari toppa listan.
   Foundations "Build me up buttercup" klättrade också snabbt mot toppen och en Topp 2-plats. Och klättrade uppåt gjorde också Love Sculptures rockiga instrumentala version av Khatjaturians "Sabre dance".
   Neråt pekade det däremot för Mary Hopkins "Those were the days", Jimi Hendrixs personliga version av Bob Dylans "All along the watchtower" och flicklåtarna "Eloise" (Barry Ryan) och "Elenore" (Turtles).

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2024-06-26 07:51
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanKAJSA ZETTERLUND (Tullamore Brothers) 2013.

/ Håkan

Englandslistan: 21 augusti 1965

Postad: 2024-06-24 07:56
Kategori: Englandslistan



BEATLES (MITT FAVORITÄMNE NÄR DET GÄLLER 60-talet) släppte tre-fyra unika singlar varje år under det decenniet och alla rusade mot förstaplatsen på Englandslistan. Så också "Help!" som släpptes som singel 19 juli för att 6 augusti följas av ett album med samma namn. I svår och omöjlig konkurrens är det faktiskt min största Beatles-singellåt och huden knottrar sig fortfarande när jag hör John Lennon sjunga sitt rop på "hjälp!".
    Innan det intensiva 1965 var slut kom ytterligare ett Beatles-album, "Rubber soul"...
   Konkurrensen på toppen av Englandslistan var kanske inte så stor, Fortunes och Jonathan King var inga seriösa medtävlare, men Animals "We gotta get out of this place" rangordnar jag som den gruppens näst bästa singel efter "It's my life".
   Veckan efter skulle Sonny & Chers mäktiga singel, den snabbklättrande "I got you babe", ta över förstaplatsen och efter ytterligare en vecka skulle Rolling Stones "Satisfaction" toppa listan.
   Byrds stora genombrott med Bob Dylan-låten "Mr tambourine man" var på väg ned på listan men samtidigt klättrade gruppens uppföljare, även den skriven av Dylan, "All I really want to do" med raska steg uppåt. Lustigt sammanträffande att även Cher just här inledde sin solokarriär med samma låt fast inte fullt lika kommersiellt framgångsrik.
   Bob Dylan själv gick in på en 31:a plats med "Like a rolling stone" och skulle månaden efter nå topp 5. Samma sak för den amerikanska trion Walker Brothers (inklusive Scott Walker) som med sin första hit, Burt Bacharach-låten "Make it easy on yourself", skulle nå förstaplatsen sista veckan i augusti.
    Två mycket fina singlar att minnas, Kinks "See my friend" och Yardbirds "Heart full of soul", var på väg ur listan.
   

/ Håkan

Englandslistan: 4 juni 1966

Postad: 2024-06-21 07:59
Kategori: Englandslistan



ROLLING STONES HADE PRECIS LÄMNAT förstaplatsen med "Paint it black" och ersattes där av något helt annat. Frank Sinatra fick sommaren 1966 sin kanske allra största hit, "Strangers in the night" som skrevs av den tyske orkesterledaren Bert Kaempfert och sedan fick låten engelsk text av de amerikanska låtskrivarna Charles Singleton och Eddie Snyder.
   Även Troggs legendariska inspelning av Chip Taylors "Wild thing" var på väg nedåt på listan liksom Manfred Manns "Pretty flamingo", Lovin' Spoonfuls "Daydream" och Beach Boys tolkning av den gamla traditionella låten "The John B sails".
   Bob Dylans "Rainy day women #12 & 35" (korrekta titeln), en försmak från det kommande albumet "Blonde on blonde", hade också nått kulmen på Englandslistan.
   Animals "Don't bring me down" och Percy Sledges berömda "When a man loves a woman" skulle däremot klättra högre på listan, dock utan att nå Topp 5.
   Glädjande att se Yardbirds singel "Over, under, sideways, down" figurera på singellistan, dock på blygsamma placeringar. Sedan skulle gruppen Merseys nå en 4:e-plats med sin karriärs kommersiella höjdpunkt med sin uptempo-version av McCoys-låten "Sorrow". David Bowie gjorde en uppmärksammad version av låten på sitt coveralbum "Pin-ups".   

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2024-06-19 07:48
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanTOM PETTY 1987.

/ Håkan

Englandslistan: 8 februari 1969

Postad: 2024-06-17 07:59
Kategori: Englandslistan



HISTORIEN FRÅN FEBRUARI 1963 UPPREPAR SIG, exakt sex år senare, när en instrumentallåt toppar Englandslistan. Bluesbandet Fleetwood Macs softa låt, Peter Greens "Albatross" blev gruppens stora kommersiella genombrott med en överraskande instrumentallåt och fick samtidigt kritik från den traditionella bluespubliken. Nye gitarristen Danny Kirwan gör här sin debut i gruppen.
   På andraplatsen fanns ännu en kvalitetspoplåt, "Blackberry way", med gruppen The Move, skriven av gruppens ledare Roy Wood, med många hits på sitt samvete. Gruppen skulle snart utvecklas till Electric Light Orchestra och sedan splittras när Jeff Lynne blev den gruppens starke man.
   Marmalade hade precis toppat Englandslistan med sin cover på Beatles-låten "Ob-la-di ob-la-da" och humorgruppen The Scaffold slog igenom kommersiellt med "Lily the pink" och hade också ockuperat förstaplatsen. Men nu var båda singlarna på väg ned.
   En annan engelsk grupp med komiska rötter, Bonzo Dog Doo Dah Band, var också på väg ned efter hyfsade framgångar med mycket intressanta "I'm the urban spaceman" som var producerad av Paul McCartney under pseudonymen Apollo C Vermouth.
   Andy Fairweather-Lows walesiska grupp Amen Corner var på väg mot en kommande förstaplats med sin största hit "Half as nice" (eller "(If Paradise Is) Half as Nice" som den korrekt heter) som hade italienskt ursprung.

/ Håkan

Englandslistan: 25 juli 1964

Postad: 2024-06-14 07:51
Kategori: Englandslistan



SOMMAREN 1964 INLEDS "KAMPEN" MELLAN Beatles och Rolling Stones. 25 juli 1964 drog Beatles det längsta strået. En originallåt, titellåt på Beatles nya film, slog en coverlåt. Stones hade inte riktigt kommit igång med låtskrivandet men deras version av The Valentinos "It's all over now" är ändå en klassiker i gruppens diskografi.
   Det finns fler klassiker på den här veckans Englandslista. Manfred Manns "Do wah diddy diddy" är på väg mot förstaplatsen. Och Animals legendariska tolkning av "House of the rising sun" har precis lämnat förstaplatsen bakom sig.
   Förutom Beatles egen framgång på listan så fanns det åtskilliga exklusiva Lennon-McCartney-låtar på listan med andra artister: "Nobody I know" med Peter & Gordon, "Like dreamers do" med Applejacks och "From a window" med Billy J Kramer with the Dakotas.
   Och listan pryds av ännu en fin Dusty Springfield-låt, hennes version av Burt Bacharachs "I just don't know what to do with myself".

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2024-06-12 07:54
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanBAGARI-HAYES 2013.

/ Håkan

Englandslistan: 9 juli 1966

Postad: 2024-06-10 07:54
Kategori: Ingen



DEN HÄR VECKAN, MITT I SOMMAREN 1966, var Englandslistan verkligen fylld med flera klassiker. Beatles toppade listan med "Paperback writer" för tredje veckan i rad och Kinks skulle snart komma att ta över förstaplatsen med den ännu mer legendariska sommarhitlåten "Sunny afternoon".
   Gene Pitney-låten på tredjeplatsen, Randy Newmans "Nobody needs your love" har jag tyvärr förträngt men Hollies "Bus stop", Graham Gouldman-låten, tillhör ju det bandets allra bästa singlar.
   Sedan följer den märkliga historien om en av pophistoriens största och bästa låtar, den Phil Spector-producerade "River deep, mountain high", som mystiskt aldrig blev en hit för Ike & Tina Turner i USA (som bäst en #88-placering...). Men i England gick det bättre med en Topp 3-placering.
   Chris Farlowes "Out of time", en Rolling Stones-cover ursprungligen från "Aftermath"-albumet, och Georgie Fames "Get away" var båda på väg mot förstaplatsen.
   På den övriga listan finns några oförglömliga singlar som dock aldrig slog kommersiellt ordentligt men är fina minnen från sommaren 1966: "Sittin' on a fence" (ännu en Jagger-Richard-låt) med duon Twice As Much och den Shel Talmy-producerade "Painter man" med The Creation.
   Sedan borde Dusty Springfields version av "Goin' back" nått högre än plats 10 i månadsskiftet juli/augusti.

/ Håkan

Englandslistan: 17 Augusti 1968

Postad: 2024-06-07 07:55
Kategori: Englandslistan



I MITTEN PÅ AUGUSTI 1968 TOPPADE USA Englandslistan när den amerikanska gruppen Tommy James & the Shondells noterade sin andra Englandshit med "Mony mony" som märkligt nog aldrig kom in på Tio i Topp. James och gruppen hade fått sitt genombrott två år innan med "Hanky panky", som däremot nådde Tio i Topp, och hade därefter en rad hits i hemlandet USA. Störst var nog "I think we're alone now".
   I övrigt var toppen på Englandslistan en grotesk blandning musik med den vilda engelska rockgruppen The Crazy World Of Arthur Brown, amerikansk easy listening (Herb Alpert) och ständigt hitaktuella Tom Jones och Dusty Springfield.
   Den här veckan var listan i övrigt som vanligt en blandning av "vuxenpop" (Des O'Connor, Richard Harris...) och kvalitetspop med Kinks och Small Faces. Plus singlar med Beach Boys, Aretha Franklin och Bee Gees på väg mot riktiga toppen. Och popgenren tuggummipop representerades av den amerikansks gruppen Ohio Express

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2024-06-05 07:55
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanMAGNUS LINDBERG 1993.

/ Håkan

TisdagsAkademien (21)

Postad: 2024-06-04 12:00
Kategori: TisdagsAkademien


TisdagsAkademien 2024, Jag, Olle Unenge och Janne Rindar. firar drygt ett år på Makeriet i Örebro.

I DEN 21:A RAPPORTEN FRÅN TISDAGSAKADEMIENS veckomöten, som sedan ett drygt år tillbaka sker på Makeriet i Örebro, kan vi konstatera att en av Akademiens ledamöter, Olle Unenge, fick den hedrande äran att medverka i podden Vi Snackar Dylan. Olle kunde tillsammans med poddvärden Magnus Ringborg berätta allt om Bob Dylan-låten ”Farewell, Angelina” och sedan tillsammans analysera låttexten. Poddprogrammet spelades in och publicerades samma dag, 21 april.
   Som ett bonusinslag lyssnar vi i Akademien varje vecka på ett avsnitt från den podden som i sitt arkiv har 93 avsnitt. Podden hade premiär i augusti 2020.
   I TisdagsAkademien träffas vi varje vecka för att diskutera nya artister, nya ämnen och nya dokumentärer inom en rad olika områden. Rapporterna från våra möten skrivs sedan ned i korta minnesrader för att fungera som stöd för diskussionerna. Från och med det senaste årsskiftet finns det dessutom ett datum på varje möte. Samtliga rapporter återfinns under kategorin TisdagsAkademien på Håkans Pop.
   Dagens samlande rapport omfattar möten från mars till maj 2024och innehåller diskussioner om dokumentärer som vi har sett på YouTube och SvtPlay. I dagens rapport om våra senaste möten diskuterar vi Jerry Jeff Walker, studion i Muscle Shoals, Chet Baker, serien om ABBA och Olle Adolphson.




27 mars 2024.
JERRY JEFF WALKER
Akademiledamoten Janne introducerade ett nytt grepp i våra möten. Blandade flera korta inslag från YouTube till ett möte om låtskrivaren och sångaren Jerry Jeff Walker:

Jerry Jeff Walker: Green room tales (20:02)
I intervjun berättar Jerry Jeff om sin långa och framgångsrika karriär. Han hade aldrig någon ambition att slå igenom men ville ha ett liv där han kunde överleva genom att skriva musik han älskade. Intervjun genomfördes 2000 och vid den tidpunkten turnerade han regelbundet och skrev nya låtar.
   En fräsch Jerry Jeff berättar att han har bott i både New York upstate och Austin i Texas där han hamnade efter att ha liftat runt i USA. Han beskriver sina låtar som ”countryoriented songs”.

Otis Gibbs: We've lost a true legend (11:01)
Dagen efter Jerry Jeffs död 23 oktober 2020 berättar Otis att han har förlorat en idol. På sin veranda berättar han också många historier ur Jerry Jeffs liv, Hur han en gång i tiden var en ”hard drinker” och ”real hobo”. Och menar att låten ”Mr Bojangles” är en riktig klassiker.

Till dagens ämne bör man också lyssna på Jerry Jeffs album ”Mr Bojangles” från 1968. För egen del är det bara titellåten jag kände igen tidigare. Men upptäcker flera väldigt bra låtar, ”Little bird”, ”Broken toys” och ”My old man”.




2 april 2024.
MUSCLE SHOALS (The river that sings) (YouTube/Magnolia Pictures, 1:51:11, 2012)
Regissör: Greg ”Freddy” Camalier
En dokumentär om den legendariska studion i Muscle Shoals, Alabama, där mycket av 60-talets r&b-musik spelades in. Hitproducenter och musiker berättar om erfarenheten när de spelade in musiken och magin som uppstod där. Artister som Aretha Franklin, Percy Sledge, Wilson Pickett, Etta James, Candi Staton, Alicia Keys, Bono, Keith Richards och Mick Jagger berättar.
   På Tennessee Rivers stränder i norra Alabama kallade ursprungsamerikanerna floden för "The River that Sings.". I dokumentären får vi historien om ett stort ögonblick i amerikansk populärmusik.
   Intro: Bono berättar om Muscle Shoals: ”Magic, alchemy”.
   Rick Hall (1932-2018) startade Fame Studios i Muscle Shoals. ”I wanted to be somebody”.
   Keith Richards, Stevie Winwood och Clarence Carter berättar. Jimmy Cliff kallade platsen ”Field of energy”.
   Jimmy Hughes ”Steal away” var första produktionen. Svartvita historiska bilder.
   Birth of the Muscle Shoals sound.
   Percy Sledge och Candi Staton pratar.
   ”Det här är inte Memphis, inte Detroit och inte New York. Det är Muscle Shoals”.
   Amerikanska indianer flyttades från Muscle Shoals till Oklahoma. Det tog fem år att promenera tillbaka. Sånger från floden. Stenar.
   Tom Staffpord, Billy Sherrill och Rick Hall startade studion FAME (Florence Alabama Music Enterprises).
   Rick: ”Music was the only love I had.”
   Jobbade med Arthur Alexanders ”You better move on” som Stones spelade in
   Mick Jagger och Aretha Franklin berättar.
   Det var en blandning av white guys och svarta. Kompbandet hette kollektivt Swampers.
   Spooner Oldham, Dan Penn och Donnie Fritts berättar.
   Percy Sledge jobbade på sjukhuset.
   Producenten Jerry Wexler kom dit med Aretha som var ny på skivbolaget Atlantic.
   Vi får ännu en gång historiska bilder på segregation. Med Martin Luther King.
   Clarence Carter och Wilson Pickett berättar
   Schism mellan Hall och Wexler.
   Etta James efter Aretha: ”temper like a lion”.
   Sam Phillips från Florence jobbade med svarta artister först.
   Hall: ”My life depended on every record”.
   Duane Allman. Gregg berättar. Jesse Ed Davis och Taj Mahal var idoler.
   Southern rock föddes.
   Splittring mellan Hall och musikerna. ”War” enligt Hall.
   Bandet bildade egen studio. 3614 Jackson Highway.
   Muscle Shoals Sound studios. Wexler. Stones kom.
   Hall gjorde deal med Capitol men blev till slut bitter.

Dylan podd på YouTube (Olle): BOB DYLAN PODDEN #4 • OLA HOLMGREN & PETER HOLST


9 april 2024
The CHET BAKER story: Let's get lost (YouTube, 1988, 1:59:42)
Regi: Bruce Weber. En amerikansk dokumentär om Chet Bakers turbulenta liv och karriär som jazztrumpetare och drogmissbrukare. Intervjuer med vänner, familjemedlemmar och kollegor. Bilder från Bakers tidigare liv när han var en del av West Coast Cool. Den unge Baker med sitt vackra ansikte medverkade i filmer och satt i fängelse för droginnehav. Den äldre Baker var oengagerad och likgiltig.

   Från början var filmen tänkt som en treminutersfilm men Weber övertalade Baker att göra en film om hans liv. Filmen släpptes i september 1988, fyra månader efter hans död i maj 1988.
   Det är en svartvit dokumentär som inleds på stranden i Santa Monica, USA 1987.
   Dizzy Gillespie var en idol för Chet. Bilder från LA 1953. Bilderna går att jämföra med en ung James Dean.
   En fotograf (William Claxton) kommenterar gamla bilder på Chet. Han hade ”star quality” och ”charisma” i mitten på 50-talet.
   Inspelning i studio. Sjöng vacker och långsam jazz.
   23 år gammal var Chet inte längre någon sideman trots sitt ”boyish” utseende.
   Steve Allen show 1968. Romantisk ton i trumpeten. Bra röst och en ljuvlig ton i saxofonen.
   Joyce Night Tucker talar. Dotter till ägaren av Tiffanys i New York.
   Nya intervjuer. Släpig trött röst. Men han kommer ihåg och räknar upp namnen på många jazzmusiker.
   Diane Vavra, musiker, som Chet älskade. ”Very gentle, very charmy”.
   ”Chet behövde aldrig träna”.
   Försökte komma från armén av psykoliska skäl.
   Filmen ”Hell's horizon” med Chet.
   Very Baker, mamman var lite besviken på Chet. När han var 11 år fick han en trumpet. Först trombon men den var för klumpig.
   Charlie Parker Stan Getz och Gerry Mulligan var starten på karriären.
   Filmen ”All the young fine cannibals”, om en trumpetare. En roll som Chet missade. Robert Wagner fick rollen istället.
   Chet blev tillfrågad om vilken dag som var den bästa ”När jag fick en Alfa Romeo SS”. Han hade koll på åren i intervjuerna.
   Som 25-åring med bara en framtand. Jämför med Shane MacGowan.
   Ruth Young sjunger och talar. ”Lita inte på vad han säger”. Gjorde duett med Chet.
Frun beskrev Ruth som ”destructive”.
   Arresterad 1960 i Lucca, Italy.
   Barnen såg ut att skämmas lite för sin far. Många fruar.
   16 månader i fängelse i Italien.
   Första sonen Chesney Aftab Baker föddes 1957.
   ”Jag har levt många liv på mina 57 år.”
   900 inspelade låtar. Berättar om speedball (en mix av kokakin och heroin).
   Konsert i Cannes inför en pratig publik. ”Worst possible crowd” men när han sjöng ”Almost blue” var det knäpptyst, skriven av Elvis Costello.
   Sista intervjun i Amsterdam, 57 år gammal.
   13 maj 1988 hittades Chesney Henry "Chet" Baker Jr död.


BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Key West” med Björn Cederqvist som gäst.



16 april 2024
Sagan om ABBA (2024, 46 min)
del 1: Waterloo
   En storslagen berättelse om ABBA:s viktigaste år, med hjälp av unikt material och intervjuer som legat begravda i arkiven under alla år. När ABBA vann Eurovision Song Contest för femtio år sedan blev det startskottet för en episk internationell karriär. Åren som följde gjorde ABBA till ett av världens största band, men innebar också en omtumlande tid för bandets medlemmar.
   Ingen riktig dokumentär. Korta sekvenser som i efterhand har blivit en dokumentär. James Rogan är regissör.
   Brighton 1974. Björn & Benny pratar. Alla fyra blir snart två par.
   Alla tror att Eurovision-framgårngarna är en engångsföreteelse.
   Tjejerna hade glädjestrålande röster.
   ABBA var stora i Australien, 42 veckor i rad på förstaplatsen. Kaos och galet i Australien. Jämför med Beatles. En kommersiell hitmaskin.
   Leif Schulman, journalist, talar vid flera tillfällen.

DYLAN-bonus: Janne valde Bob Dylan & the Band: The basement tapes.




24 april 2024
Sagan om ABBA (2024 46 min)
del 2: Super trouper
Regi: James Rogan
   Om texterna i låtarna: ”Det mesta är påhittat”.
   1978. Anni-Frid och Benny gifte sig.
   Fråga under intervju på tv: ”Är ni rädd för framtiden?”
Del 2 handlar mycket om relationer, Agnetas problem och skilsmässan.
   USA-satsningen. Stora reklamskyltar. Skivorna sålde inte lika bra i USA. Medverkade på Olivia Newton-Johns tv-show i USA. Sjöng ”Barbara Ann”. Andy Gibb satt med i studion inför publik.
   Satsade på disco 1979 ”Voulez-Vous”, jämför med Chic.
   December 1978, Wembley London.
   Skilsmässa Agnetha/Björn. Medverkade samtidigt på Mike Yarwood Show. Julshow i England. Agnetha ensam flyttade med barnen.
   Tre veckor senare januari 1979, Unicef-konsert i USA. ”Chiquitita” drog in miljoner med dollar.
   ”Kan ABBA överleva efter disco-fiaskot?”. Samtidigt som det var protester mot discomusiken. Skivor brändes ”Death to disco” på skyltar. Och USA-turné. Problem.
   Men på Wembley senare var det sex utsålda konserter. Beskrevs som ett megaevent. 385 miljoner skivor.
   Historien/dokumentären slutar 1980 med ”Super trouper” som beskrivs som en revansch och comeback.
   Ingenting om The Visitors (1981) och ännu mindre om ”Voyage” (2021).

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Farewell Angelina” med sig själv som gäst.




22 maj 2024
HAMMAREN UNDER KAVAJEN En film om Olle Adolphson (SvtPlay, 59 min, 2024)
Svensk dokumentär om Olle Adolphson, en av vår tids största vispoeter. Under sitt liv skrev han hundratals visor, ofta med svårfångad lycka och mänsklig svaghet i fokus. ”Trubbel” är hans mest kända och tolkade visa. Artister som Monica Zetterlund, Håkan Hellström och Lill Lindfors har alla sjungit denna klassiker om förlorad kärlek, bitter svek och försoning. Det här är berättelsen om den välklädde vispoeten Olle Adolphson och tiden han levde i.
   Olle var alltid elegant och prydlig. Hamburger Börs, slog igenom 1955.
   ”Trubbel” i många versioner. ”Kalkyler är jag dålig på”
   Gösta Wetterlind, barndomsvän, berättar.
   Olle föddes 1934. Kari Thomee, syster. Sigge Skog, kompis. Mamma norsk och pappa Edvin, skådespelare. Kristina Adolphson, syster.
   Som ung gillade han Bach, hittade på låtar men pappa var inte intresserad.
   Knut Adolphson, son (norsk).
   Blev kompis med Sven-Bertil Taube. Olle följer med honom till Spanien men hans riktiga mentor var Evert Taube.
   Lill Lindfors: ”Den fina humorn”.
   Träffade Beppe Wolgers 1956.
   Monica och Carl Axel Dominique: ”Han hade en egen gitarrteknik”.
   Kjell Andersson: ”Han var ute efter sanningen”.
   Olle: ”Mitt yrke är att skriva visor”.
   Ångest. Dottern Janice: ”En icke närvarande far”. ”Han fann aldrig det han sökte”
   ”Det var innerlighet och ömhet i sångerna” som han skrev med noter.
   Sista låten: ”Älskar inte jag dig då”
   Ett destruktivt liv på slutet.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Tight connection to my heart (has anybody seen my love” med Per Magnus Johansson som gäst.

/ Håkan

Maj 2024 på Håkans Pop

Postad: 2024-06-03 13:25
Kategori: Blogg


1973/74 års bästa album, Jackson Brownes ”For everyman”.

MAJ 2024 PÅ HÅKANS POP PASSERADE utan att jag till större del var närvarande. Två och en halv vecka i England medan de fasta kategorierna publicerades automatiskt på Håkans Pop. Och under resten av maj blev det inga konsertbesök för min del. Däremot publicerade jag 1 maj en recension av en konsert på Valborgsmässokvällen, Hannah Aldridge.
   Maj var också avslutningsmånad på den senaste Håkans Pop-säsongen när jag äntligen nådde förstaplatsen på min lista med de 40 bästa albumen från 1973/74, ”Best of 1973/1974”. Mina fyra bästa favoriter på den listan var utgivna av Jackson Browne (både på 1:a och en 3:e-plats), Paul McCartney and Wings (2:a) och Gene Clark (4:a).
   I den icke rangordnade listan av coverskivor skrev jag under maj om album med Sinéad O`Connor, Angel Olsen, Patty Loveless och Teddy Thompson.
   I maj tog jag smärtsamt adjö av den svenska sångerskan Tove Naess och den amerikanske gitarristen Duane Eddy.
   Englandsvistelsen resulterade i en text och några bilder om allt möjligt.
   Jag hann också berätta om den kommande sommarsäsongen på Håkans Pop som bland annat kommer att handla om Englandslistan från många olika år på 60-talet. Och publicerade i fredags en lista från den klassiska Summer Of Love-sommaren 1967.

PÅ NYA SKIVOR-OMRÅDET HAR JAG av naturliga skäl inte hunnit lyssna på lika många aktuella skivor som vanligt och kan konstatera att jag inte har hittat den perfekt bästa maj-skivan utan nöjer mig med följande fem hyfsat bra album, som alla har sina toppar och dalar:
   THE MAVERICKS, med Raul Malo i spetsen, är ett högkvalitativt amerikanskt band som dock aldrig har lyckats göra ett helgjutet album och nya ”Moon and stars” är inget undantag i den ojämna trenden. ”The years will not be kind” och ”And we dance” är underbara höjdpunkter bland traditionella countrylåtar och smörig easy listening. Inte bara låttiteln ”A guitar and a bottle of wine” som duger också. Och finallåten ”Turn yourself around” doftar märkligt nog Beatles på ”Abbey Road”-tiden.
   THE AVETT BROTHERS nya album ”The Avett Brothers” spretar åt alla möjliga och omöjliga håll men det finns några låtar av positiv prägel. Bröderna Scott och Seth Avett har bra röster och producenten Rick Rubin har sedvanligt lyft fram det vokala men albumet är som helhet inte i nivå med någon av hans tidigare berömda höjdpunkter.
   Ungefär samtidigt som jag satt fast på stationen i Woking, under min Englandsvistelse, släppte stadens stora musikpersonlighet PAUL WELLER ett nytt album, ”66”, som syftar på hans ålder. Jag har aldrig riktigt fastnat för Wellers karriär efter The Jam men tycker mig nu höra ett av hans bästa album under eget namn, fast hopplöst ojämnt är det. Låtskrivarsamarbeten med Noel Gallagher, Bobby Gillespie och Dr Robert höjer förväntningarna men det är de lugnare Englandsklingande låtarna ”I woke up”, ”Flying fish” och Beatles-ekot i ”Burn out” som är bäst.
   Efter de två första låtarna på RICHARD HAWLEYS nya album ”In this city they call you love” (se höger), som ekar stökig och elektrisk Depeche Mode-liknande rock, höll jag på att lägga skivan åt sidan men tack och lov lyssnade jag vidare och upptäcker flera låtar av ren Nick Lowe-dignitet. Lyssna på ”Heavy rain”, ”Deep space”, ”Deep waters”, ”Do I really need to know?”, ”When the lights go out” och ”'Tis night” och ni hör en av årets bästa album.
   RICHARD THOMPSON är ännu ett namn i den långa raden av artister som med skicklighet och kreativitet skulle kunna göra årets allra bästa album men har i min värld inte lyckats sedan 1983 med ”Hand of kindness”. Nya ”Ship to shore” har sina ögonblick, precis som många av hans album under de senaste 40 åren, men den numera New Jersey-bon har förlorat rötterna till engelsk folkmusik fast David Mansfield gör sitt bästa på fiol.

/ Håkan

Englandslistan: 23 Februari 1963

Postad: 2024-06-03 07:56
Kategori: Englandslistan



DAGENS TILLBAKABLICK PÅ ENGELSKA topplistor blir ett besök i anno dazumal, februari 1963 är på gränsen så länge sedan att jag inte minns hur det en gång var.
   Beatles hade sedan några månader tillbaka slagit igenom, men bara i sitt hemland England, och gruppens andra singel "Please please me" nådde sin högsta placering (#2) just det här datumet. I Sverige var vi än så länge lite efter vår tid, singeln äntrade Tio i Topp i mars och efter några blyga placeringar åkte den ur listan efter blott fyra veckor.
   Som sagt, mina minnen från den här tiden är lite bristfälliga och Englandslistan innehöll som synes massor av musik som inte tillhörde popgenren, exempelvis Frankie Vaughan, Eydie Gormé och Richard Chamberlain.
   Den aktuella topplistan toppades av instrumentallåten "Diamonds" med Jet Harris och Tony Meehan. två musiker (basist respektive trummis) som tidigare hade spelat i Shadows. "Diamonds" kom aldrig in på Tio i Topp.
   Instrumentala låtar var tydligen på modet i början på 1963 och på listan fanns både Kenny Balls tolkning av Kyu Sakamotos "Sukiyaki", Tornados "Globetrotter", svenska(!) Spotnicks hebreiska folksång "Hava nagila", Acker Bilks "A taste of honey" och just Shadows "Dance on!" var instrumentala.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (63)
Blogg (522)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (172)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Juni 2024 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...

Peter 9/05: Setlistet stämmer inte. Varken Quarter to Three, Twist and shout eller, Oh Carr...

Kjell Jonasson 8/05: Litet lyssnartips: https://sverigesradio.se/avsnitt/the-lemon-twigs-alskar-sven...

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.