Tidigare blogginlägg

Covers: The Speedways

THE SPEEDWAYS: Borrowed & blue (Snap!!/Hurrah, 2021)

COVER-KATEGORIN PÅ HÅKANS POP flyttar sig från ena veckan till den andra från 1969 till 2021 med den aktuella Nottingham-gruppen The Speedways i fokus. Medlemmarna heter Adrian Alfonso,bas/sång, Kris Kowalski, trummor, Matt Julian, sång/gitarr, och Mauro Venegas, gitarr/sång.
   Efter två album, ”Just another regular summer” (2018) och ”Radio sounds” (2020), gav den engelska powerpopgruppen The Speedways ut en ep med fem covers. En blandning låtar som kanske visar upp de breda rötterna till gruppens sound. Från genuint rockiga namn som Hanoi Rocks och Roky Erickson med lättviktiga popnamn som ABBA, Kirsty MacColl och Billy Ocean däremellan.
   I urvalet av låtar dominerar de rena popinfluenserna men det genomgående soundet är definitivt rockigt. Den inledande Hanoi Rocks-låten låter mer The Clash än powerpop och ABBA-tolkningen doftar tidig Elvis Costello och båda skramlar verkligen högljutt. Och jag vet inte om jag ska ta det här på allvar överhuvudtaget.
   Costellos tidiga sound gör Kirsty MacColls mycket fina ”They don't know” till en rockdänga med ett gitarrsolo som kramar ur all energi i låten.
   Kanske är gruppen som bäst när de tar hand om en uppenbart snäll poplåt som Billy Oceans ”Love Really Hurts Without You”, en ganska enkel poplåt som mår bra av lite mer energi.
   På ep:ns sista låt, ”Starry eyes”, tycker jag powerpopetiketten kommer som bäst till rätta på skivan. Utan att ha koll på Roky Ericksons original tycker jag låten lever upp till sitt rykte när den delar titel med en underbar Records-låt. Men skramligt och ungdomligt är det hela tiden.


A1. 11th Street Kids (Andy McCoy)
1981. Från albumet "Bangkok Shocks, Saigon Shakes, Hanoi Rocks" med Hanoi Rocks.
A2. SOS (Benny Andersson/Björn Ulvaeus/Stig Anderson)
1975. Från albumet "ABBA" med ABBA.
B1. They Don't Know (Kirsty MacColl)
1979. Singel med låtskrivaren.
B2. Love Really Hurts Without You (Les Charles/Ben Findon)
1976. Singel med Billy Ocean (=Les Charles).
B3. Starry Eyes (Roky Erickson)
1975. Singel med R. Ericson And Bleibalien.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanMATHILDA WAHLSTEDT 2014.

/ Håkan

Best of 1973/74: #20. "I´ve got my own album to do"

RON WOOD: I've got my own album to do (Warner Bros, 1974)

DET MÅ VARA EN SMAKSAK OM MAN VILL kalla Ronald David Wood för Ron eller Ronnie i förnamn som artist men när han efter många år i många grupper tog beslutet att göra ett soloalbum blev det till slut Ron. Men han verkade inte själv kunna bestämma sig hur hans förnamn officiellt skulle stavas. På sina fyra första soloskivor pendlade det hela tiden mellan Ron och Ronnie.
   Titeln på hans debutsoloskiva, ”I've got my own album to do”, låter som en motivering rakt ur hans mun när han blir tillfrågad om han ska hänga med på en turné eller om han har lust att hjälpa till på en skivinspelning. 1974 var ett ganska aktivt år för Wood när han fortfarande var officiell medlem i Faces men också hade börjat umgås med några Rolling Stones-killar.
   Rod Stewarts "Smiler"-album och Ron Woods ”I've got my own album to do” släpptes faktiskt på samma dag 1974 men är två helt olika skivor. Där "Smiler" till innehållet är extremt genomtänkt, beräknande men också förutsägbar så verkar ”I've got my own album to do” kreativt vara skapat i stunden i studion med musiker som just då råkade finnas till hands.
   Det låter kanske som att jag föredrar det trygga tillvägagångssättet ("Smiler") men med facit i hand är Ron Woods album så mycket roligare, så mycket mer spännande och intressant. Visserligen har den skivan några stickspår som känns lite för djärva för helhetsintrycket men majoriteten av innehållet är mer händelserikt att lyssna på.
   Ron Wood var uppenbart inte intresserad av att skapa en musikaliskt homogen och välplanerad skiva. Han ville som sagt fånga stundens magi som ibland dök upp där i hans hemmastudio i källaren på The Wick i Richmond i sydvästra London. Där musiker, både kända och okända, från sen april till juli 1974 gick ut och in i en massa olika inspelningar.
   I samma studio hade Ron Wood och Mick Jagger jammat redan under sommaren 1973. Mitt under Faces världsturné hösten 1973, som i en paus skulle skifta från USA till England, gjorde Wood 24 november ett kort besök i München-studion Musicland där Rolling Stones fortsatte inspelningarna på ett album som ett år senare släpptes som ”It's only rock'n'roll”. Tillsammans med Jagger och Keith Richard (som han 1974 fortfarande stavade sitt efternamn) skrev Wood låten ”Black limousine” som först 1981 skulle dyka upp på ett Stones-album.
   Några veckor senare fortsatte Wood och Jagger jamma i The Wick-studion när titellåten på nästa Stones-album växte fram, ett låtskrivarsamarbete som Wood aldrig fick riktig credit för. På en återutgivning av ”It's only rock'n'roll”-albumet står han för ”inspiration”. Nåväl, samarbetet fortsatte och tillsammans med Stones-killarna började han vid samma tillfälle känna på låtmaterial som senare skulle hamna på Woods soloalbum.
   Följaktligen är Stones-närvaron det enda gemensamma som förenar det brokiga låtmaterialet, exempelvis spelar Keith Richard på åtta av albumets elva låtar, men på skivan finns också en intressant Beatles-koppling. Wood har skrivit musiken till ”Far east man” tillsammans med George Harrison som utan credit också tydligt körar och spelar gitarr på låten.

OKTOBER 1973 BESÖKTE WOOD OCH HANS FRU Chrissie Harrisons hem Friar Park i Henley-on-Thames. Inspirerad av hennes österländska t-shirt började Harrison skriva på låten som Wood sedan hjälpte till att slutföra. Låtens första inspelning hamnade på Woods solodebut. Mick Taylor spelar faktiskt bas på inspelningen och amerikanen Andy Newmark är trummis. Tillsammans med basisten Willie Weeks är han kompsektion på ett flertal låtar på albumet. Ett par, med erfarenhet från Sly & the Family Stone respektive bandet bakom Donny Hathaway, som även George Harrison använde sig av på inspelningarna till albumet ”Dark horse” där de just medverkar på hans version av ”Far east man” som släpps några månader efter ”I've got my own album to do”.
   Men i övrigt är det delar av Stones närvaro som präglar soundet på Woods skiva . Med sin gitarr och även sång har Keith Richard påverkat flera låtar på skivan. De där lätt vemodiga melodierna med den där lite slarviga sången doftar ju väldigt mycket Keith på låtar som ”Act together” och ”Sure the one you need”. Keith har dessutom skrivit låtarna och sjunger lead på den senare. På det handskrivna bladet i skivomslaget står han själv som låtskrivare men på etiketten är det strikta Jagger-Richard-credits.
   Det finns naturligtvis även Faces-kopplingar på flera låtar. Med namn som Rod Stewart, Mickey Waller, Pete Sears och Martin Quittenton i kompet på ”Mystifies me” misstänker jag att inspelningen var ämnad för Rods egna skivor. Även en cover på soullåten ”If you gotta make a fool of somebody” låter väldigt mycket Rod/Faces.
   Det finns också några detaljer på ”I've got my own album to do” där jammandet och experimentlustan tar över arrangemangen från den konkreta styrkan till det utsvävande och mindre skarpa. Som exempelvis ”Shirley” där wah-wah-pedaler, syntar och oändliga gitarrsolon inte ger låten rättvisa på något sätt. Willie Weeks nästan sex minuter långa instrumentala ”Crotch” är ren och skär utfyllnad som jag gärna hoppar över på skivan.
   Då är den inledande ”I can feel the fire” mer hitmässig och var också det uppenbara singelvalet när Woods album släpptes. Startar i ett typiskt Stones-tempo och när Mick Jagger dessutom tilldelas en central roll vid mikrofonen är referenserna fulländade. Mycket märkligt att singeln aldrig blev listnoterad.
   Att artistnamnet på skivomslaget skrivs som Ron Woods där ”s” är överstruket har jag en egen fundering på. På Rod Stewarts "Smiler"-album skrivs Ron Woods medverkan, medvetet eller omedvetet, med ett ”s” på slutet... Kanske finns det en koppling?
   När Woods skiva släpptes hösten 1974 existerade fortfarande Faces men samtidigt som gruppen sprack i december samma år lämnade Mick Taylor Stones och "tusen" gitarrister stod på kö för att ersätta honom. Efter många och långa diskussioner, och gästinhopp på turné våren 1975, blev Ron Wood slutligen officiell medlem i Stones i december 1975.

/ Håkan

Covers: Booker T & the MG´s

BOOKER T & THE MG'S: The Booker T set (Stax, 1969)

VID SIDAN AV SITT JOBB SOM FAST HUSBAND på det amerikanska skivbolaget Stax, där de kompade en mängd artister (bland annat Wilson Pickett, Otis Redding, Sam & Dave, Rufus Thomas och Johnnie Taylor) hade Booker T & the MG's en karriär under eget namn. Redan 1962 inleddes den karriären med singeln ”Green onions”, den klassiska instrumentala låten med hammondorgeln i centrum, och under fem år skrev de och spelade in eget låtmaterial innan covers blev deras huvudsakliga repertoar.
   Organisten Booker T Jones var musikaliskt placerad i mitten av gruppens sound men gitarristen Steve Cropper spelade också en viktig roll i det typiska Booker T-soundet. ”Green onions” är en stor favorit hos världens alla orgelspelare och den låten följdes upp med ytterligare originallåtar, ”Soul dressing”, ”Chinese checkers” och ”Boot-leg”, som dock inte var lika framgångsrika.
   1967 fick de en hit med en cover på The Rascals låt ”Groovin'” nästan samtidigt som originalet låg på de amerikanska listorna. Bandet fick ytterligare hits, först filmlåten ”Hang 'em high”, från Clint Eastwoods film med samma namn och sedan den egna låten ”Time is tight” som nästan blev gruppens största hit.
   Trots framgångarna med egenskrivna låtar blev i fortsättningen covers gruppens huvudsakliga skivrepertoar från 1968. En mindre hit med Simon & Garfunkels ”Mrs Robinson” följdes av ett helt album med covers, ”The Booker T Set”, som är en uppenbart blek historia i covergenren. Jag tänker mer på orkestrar som Klaus Wunderlich och James Last, som spelade in ett oräkneligt antal album med kända låtar, än ett kompetent instrumentalband med fyra skickliga musiker.
   Visserligen är det Booker T & the MG's sätt att instrumentalt tolka de kända låtarna men däremot saknar jag ambitioner att sätta en personlig prägel på musik och arrangemang. Innehållet på ”The Booker T set” befinner sig långt från originalens kvalité och är på inget sätt en spännande skiva.
   Därmed var originalrepertoaren en förlorad del i Booker T & the MG's skivhistoria. 1970 efter kom deras version av Beatles ”Abbey Road” som hette ”McLemore Avenue”.


Side One

"The Horse" (Jesse James)
1968. B-sida på singel ("Love is all right") med Cliff Nobles & Co.
"Love Child" (R. Dean Taylor/Deke Richards/Pam Sawyer/Frank Wilson/Henry Cosby)
1968. Singel med Diana Ross & the Supremes.
"Sing a Simple Song" (Harry Stephen Pepper/John E. Watt)
1968. Felaktiga kompositörer på etiketten. Skriven av Sly Stone. B-sida på singel ("Everyday people") med Sly & the Family Stone.
"Lady Madonna" (John Lennon/Paul McCartney)
1968. Singel med The Beatles.
"Mrs. Robinson" (Paul Simon)
1968. Från albumet "Bookends" med Simon & Garfunkel.

Side Two

"This Guy's in Love with You" (Burt Bacharach/Hal David)
1968. Singel med Herb Alpert.
"Light My Fire" (Robby Krieger/Jim Morrison/Ray Manzarek/John Densmore)
1967. Från albumet "The Doors" med The Doors.
"Michelle" (John Lennon/Paul McCartney)
1965. Från albumet "Rubber soul" med The Beatles.
"You're All I Need to Get By" (Nickolas Ashford/Valerie Simpson)
1968. Singel med Marvin Gaye & Tammi Terrell.
"I've Never Found a Girl (To Love Me Like You Do)" (Eddie Floyd/Booker T. Jones/Alvertis Isbell)
1968. Singel med Eddie Floyd.
"It's Your Thing" (O'Kelly Isley/Ronald Isley/Rudolph Isley)
1969. Singel med The Isley Brothers.

/ Håkan

Eriks framträdande vill inte lämna minnet

Bilder: Lena EmmothErik Emmoth gjorde succé på årets Folk at Heart-festival tillsammans med sitt kompband The Burning Speedos: Från vänster Örjan Sundström,bas, Mats Wikman, lapsteel, och Jörgen Larsson, gitarr/mandolin/munspel.

SEDAN JAG UPPMÄRKSAMMADE den där 23-årige killen från Gällivare, Erik Emmoth, på Folk at Heart-festivalen i Örebro i helgen vill minnet inte riktigt lämna medvetandet. På plats i Scandic Grand-lokalerna kändes det sensationellt bra och väldigt överraskande, som jag noterade både i fredags och i lördags. Upplevelsen av en mellan låtarna tystlåten norrlänning bredvid en trio äldre västmanlänningar blev en inspirerande höjdpunkt när Erik med sin mogna röst kryssade sig fram i en generös blandning av tämligen okända covers och gjorde alla låtar till sina egna.
   Under de tre konserterna, som var Eriks sensationella debut på scen som gitarrist och sångare, fick jag lära mig lite mer om honom och hans band. Och under dagarna efter festivalen fick jag kontakt med hans mamma Lena som fanns på plats personligen under Folk at Heart. Som berättade mer om sin duktige son.
   ”Han gillade inte fotboll och inte hockey. Men gitarr. Han spelade hela tiden från fyra års ålder. Bara på gehör. Han kunde höra en låt i bilen och sedan springa in och ta ut den på gitarr. Han gick tre-fyra terminer på Popskolan i Åkersberga (30 min i veckan med grymma läraren Kristian Niemann) och tränade gitarr men vägrade spela i band eller stå på scen.
   På "River Fool", som han har lagt ut på YouTube (se nedan), spelar han alla instrument, han är även grym på dragspel, och har mixat ihop allt”.
   Vi får heller inte glömma att ge cred till pappa Staffan som lärt Erik att spela dragspel och som introducerat bluesen för honom."
   I ”stridens hetta” under festivalen beskrev jag Erik Emmoths uppträdande på Folk at Heart som ett fulländat genombrott och det var kanske en liten överdrift. Men han blev definitivt festivalens snackis som gjorde att finalkonserten i lördagsnatt flyttades från ett hotellrum till en större konsertlokal. Ett första positivt och optimistiskt steg mot större uppmärksamhet. Det är jag övertygad om.



/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanSTAFFAN HELLSTRAND 2020.

/ Håkan

Best of 1973/74: #21. "Mike McGear"

MIKE McGEAR: Mike McGear (Warner Bros, 1974)

MIKE McGEAR ÄR BROR MED PAUL McCARTNEY som har skrivit ett antal låtar på "McGear", producerat hela albumet och spelar även på skivan fast det i omslagstexten inte ser så ut, förklaring följer.
   Mike, som för övrigt fyllde 80 år förra veckan, har ju under sin långa, långa karriär, hans band The Scaffold började ta form redan i slutet på 1962, gjort allt för att inte sammankopplas med sin berömde Beatles-storebror. Därav det påhittade pseudonymefternamnet. Den huvudsakligen komiska Liverpool-trion Scaffold blev ju allmänt kända långt senare på 60-talet med hits som "Thank U very much" och "Lily the pink" men Mike höll Beatles-relationen hela tiden utanför.
   Möjligen hade broder Paul ett hemligt finger med i spelet på Scaffold-duon McGough & McGears 1968-album. Och på McGears första album "Woman" (1972) gömmer sig Paul bakom låtskrivarpseudonymen "Friend" på en låt men i övrigt gick bröderna McCartney i många år olika musikaliska vägar utan att mötas. Förrän våren 1973 när McGear spelade in Pauls låt "Leave it" till en singel. Ett samarbete som gav mersmak och resulterade i albuminspelningar våren 1974 med ett rumphugget Wings i kompet.
   Sommaren 1973 hade Paul McCartneys grupp tappat två medlemmar precis innan avresan till Lagos och inspelningen av "Band on the run". "Leave it" spelades in innan avhoppen och Denny Seiwell finns med på trummor. I övrigt på "McGear" är det Paul, hustrun Linda och Denny Laine som huvudsakligen står för kompet tillsammans med nye gitarristen Jimmy McCulloch (felstavat McCullough på skivomslaget). Han kom närmast från gruppen Stone The Crows och jobbade sig under ”MacGear”-inspelningarna till en fast plats i Wings.
   Uppseendeväckande att Paul och Wings inte följde upp "Band on the run", bandets bästa album, med någon turné. Det dröjde till mars 1976 innan de turnerade igen.
   Vid den här tidpunkten hade Paul McCartney kontraktsproblem med EMI och kunde inte uppträda hur som helst på andras skivor så hans officiella credit är enbart producent fast han i själva verket spelar både bas, gitarr, keyboards, piano, synthesizer och körar på skivan. Det doftar väldigt mycket Wings-sound om skivan där McGears texter och sång får ett personligt utrymme. Men jag hör också lekfullhet a la 10cc.

SKIVAN ÄR INSPELAD I 10cc:s STUDIO Strawberry Studios i Stockport strax utanför Manchester. En studio där 10cc spelade in sina fyra första album. Parallellt med "McGear"-inspelningarna producerade 10cc "Sheet music" våren 1974. Och halva den gruppen, Lol Creme och Kevin Godley, figurerar på McGears skiva som Gysmorchestra, deras unika uppfinning som gav gitarren ett sammanhängande violinliknade ljud(?), som senare skulle utvecklas till The Gizmo.
   Innan Wings hittade en trummis efter Seiwell fick Gerry Conway fylla tomrummet. Han hade folkmusikbakgrund i grupper som Eclection och Fotheringay och skulle snart ingå i Cat Stevens kompgrupp. Ett förvirrande namn förekommer bland saxofonisterna, Brian Jones. Den "riktige" Brian Jones, Rolling Stones-medlemmen, spelade faktiskt saxofon på en Beatles-låt, "You know my name (look up the number)", men dog som alla vet 1969. Den här Brian Jones, "han som kunde simma" som han själv brukar påpeka, är en ännu äldre Liverpool-musiker och spelade på tidigt 60-tal i gruppen The Undertakers där Jackie Lomax var sångare.
   McCartney har del i skrivandet av skivans samtliga originallåtar, ofta tillsammans med McGear, och "Leave it", som han har skrivit själv, är det självklara singelvalet. Häftig saxofon, den här gången spelad av Tony Coe, i introt och poplåten håller ren och skär McCartney-klass.
   Skivan inleds annars lite okonventionellt med en cover, "Sea breezes" från Roxy Musics debut 1972, som ekar McCartney både vid pianot och på den reggaedoftande sekvensen i låten. Ekon av Scaffolds skämtsamma pop återkommer vid några tillfällen på den här skivan. McGear sjunger lite tillgjort på "What do we really know?", McGear läser texten till "Norton" på Liverpool-dialekt till en gitarrinstrumental melodi och "Simply love you" är enkel på gränsen till banal och driver därmed med popgenren.
   "Giving grease a ride" är albumets rockigaste stund med McCulloch i högform på en låt med en lång jamsession-liknande avslutning. Förutom "Leave it" är det två pianoballader som musikaliskt lyser starkast på albumet, "The casket" och "The man who found God on the moon". Den första är vemodigt vacker, och har en text skriven av Scaffold-kollegan/poeten Roger McGough, där Chieftains-profilen Paddy Moloneys säckpipa är perfekt krydda. Den andra är, komplett med Buzz Aldrins röst från månen, en fantastisk final på ”McGear”.

/ Håkan

Genombrottet är fulländat, Erik!

Erik Emmoth gjorde succé på årets Folk at Heart. I hotellrummet med Örjan Rundström...

Foto: Carina Österling...och sedan tillsammans med övriga delar av kompbandet The Burning Speedos: Från vänster Mats Wikman och Jörgen Larsson.


Vincent Jedselius.


Olle Unenge & Orkestern.


Örebro Spelmanslag.


Spirit Harper.

DEN NIONDE UPPLAGAN AV FOLK AT HEART, arrangerat av Anders Damberg och Andreas Svensson, avslutades i natt på Scandic Grand i Örebro. Under två dygn spelade ett 70-tal artister och grupper, samtliga med folkliga rötter, i olika lokaler och hotellrum. I mina ögon och öron var det en artist som fångade min uppmärksamhet mer än några andra, ERIK EMMOTH. En 23-årig ung artist från det nordliga norr, Gällivare, som på tre spelningar lyckades gå från extrem debutant till stor publikfavorit och samtidigt bjuda på vuxen och mogen singer/songwriter-musik av sensationell bredd och innehåll.
   Under lördagskvällen spelade han och hans band THE BURNING SPEEDOS vid två tillfällen där finalen, tack vare ett stort publiktryck, ägde rum i den stora lokalen Grace en våning upp på hotellet inför mycket tillfredsställda åskådare. Emmoths närvaro på Folk at Heart fick övriga artisters framträdanden att blekna lite i jämförelse. För egen del upplevde jag på lördagskvällen fina personliga framträdanden med KARL FIMMERSTAD, VINCENT JEDSELIUS (båda med munspelaren Peter Edgren i kompet), OLLE UNENGE & ORKESTERN, SPIRIT HARPER och en stund med ÖREBRO SPELMANSLAG innan Erik och hans band helt tog över min uppmärksamhet med två konserter med olika förutsättningar.
   Efter fredagskvällens debut, som jag noterade i min första Folk at Heart-rapport, fanns det plötsligt lite mer förväntningar i luften inför Erik Emmoths spelning i det lilla hotellrummet 121. Strax innan hade festivalschefen Damberg meddelat att finalspelningen vid midnatt med Erik hade flyttat från ett hotellrum till en större lokal. Men först det trånga alternativet i det intima formatet på ett hotellrum där det inte riktigt fanns utrymme för det stora publikintresset. Där fick vi en ganska tydlig repris på fredagskvällens repertoar där närheten till instrument och Eriks insatser i all sin personlighet blev än mer imponerande.
   Nu började informationen om bandets medlemmar fastna i mitt medvetande och detaljerna om det sensationella urvalet i låtrepertoaren, som i sin helhet innehöll covers men av väldigt obskyr skepnad, började skönjas. Det västmanländska kompbandet bakom Erik, Örjan Rundström, bas, Mats Wikman, lapsteel, och Jörgen Larsson, gitarr/mandolin/munspel, har sitt ursprung i folkmusikbandet WestMannaFolk, som faktiskt har medverkat på tidigare Folk at Heart-festivaler. Men här fick de kompa Erik och hans starkt USA-baserade repertoar. Låtar som jag från början hade svårt att identifiera under helgen men en liten tjuvtitt i låtlistan (se till vänster) förklarade mycket.
   Den unge Erik Emmoth har ett sensationellt intresse för musikhistoriens mindre kända låtmaterial
från låtskrivare och artister som absolut inte tillhör gemene mans intresse. Vem har exempelvis hört talas om Ian Noe (”River fool”), duon Watchhouse (”Wildfire”), The Wood Brothers (”One more day”) och Alvin Robinson (”Down home girl”) innan årets Folk at Heart?
   Då var det lite enklare och mer lättidentifierat att lyssna på låtar från Daniel Norgrens repertoar (”Are we running out of love?” och ”Putting my tomorrows behind”) och Justin Townes Earle (”One more night in Brooklyn”) utan att de tillhör var mans musikintresse. Sedan kom Bob Dylans fina ”You ain't going nowhere” som extra bonus på lördagskvällens finalkonsert.
   På den tredje och sista konserten med Emmoth tyckte jag mig höra lite mer självförtroende i den personliga rösten och det ska bli intressant att följa den unge mannens framtid. Jag kan se paralleller med Jesper Lindells utveckling under senare år och kan tänka mig en framtid för Emmoth i samma stil fast till det stora landsomfattande genombrottet krävs det kanske originallåtmaterial för att han ska hitta hem i stugorna. Men för oss Folk at Heart-besökare i Örebro räckte det med marginal för att uppfatta Erik Emmoths framträdanden som fulländade.

/ Håkan

Folk at Heart såg en ny stjärna födas

Erik Emmoth och hans band bjöd på en fantastisk upplevelse på Folk at Hearts första festivalkväll.


Vargtegel.


Olle Unenge & Orkestern.


Kings Cross Stringband.


Lazy Afternoon.

Bilder: Carina ÖsterlingMette.

PÅ BORDET LIGGER ETT TÄMLIGEN tillknycklat festivalprogram (se höger) som minne av första kvällen på årets upplaga av Folk at Heart. Men i det musikaliska minnet finns det åtskilliga positiva detaljer att notera från korta vandringar mellan lokalerna på det sedvanliga hotellet Scandic Grand. Vi upplevde en blandning av gammalt bekant och nytt fräscht som gjorde fredagskvällens festival med både allsköns musik, med folkliga rötter, på scen och alla möten med delar av publiken. Och på toppen av allt en ny mäktig och helt oväntad favorit i en ung man från Gällivare. Fick vi på en halvtimme se en ny stjärna födas?
   Festivalkvällen inleddes med ett kort besök i baren där jag bland annat träffade munspelaren Peter Edgren som drabbats av en jobbrelaterad skada på sina händer. Men han lovade att det gick att spela munspel med lite annorlunda teknik. På årets Folk at Heart-festival ska han ”bara” spela med tre olika artister, till skillnad från förra året när han stressigt sprang mellan sju olika spelställen.
   Första, men inte enda, barbesöket följdes av en ganska konventionell konsert i den mindre konsertlokalen Clark på hotellets andra våning. Av det lilla vi på förhand hade hört med sångerskan METTE fick vi lovande musikaliska förhoppningar men konsertmässigt blev det en lite enahanda upplevelse. Bakom sitt piano stirrande i väggen fick de emotionellt bottnade texterna (”lättare att skriva när man är ledsen”) lite dålig kontakt med publiken. Men hon presenterade låtmaterialet fint med en klingande finlandssvensk accent och sjöng vackert till pianokompet. Det blev lite mer fantasifullt när hon i låten ”Run like the river” fick sånghjälp av sin sidekick Fanny.
   På väg mellan två olika konsertlokaler fick vi plötsligt se och höra irländaren STEFAN MURPHY helt utanför det officiella festivalprogrammet. Murphy, som vi känner från otaliga Örebrobesök som ledare för The Mighty Stef på både Live at Heart och Folk at Heart, ska enligt programmet dyka upp på minst fem olika ställen under festivalhelgen. Nu satt han i lokalen Ingrid med sin kraftfulla stämma och lika distinkta gitarrspel och blev på sätt och vis en rockig trubadur inför en tämligen stor publik som inkluderade hans dotter.
   Murphys låtmaterial var huvudsakligen hans eget med texter som behandlade alla hans ups and downs i livet plus en cover på Townes Van Zandts ”Waiting around to die” som han presenterade med en anekdot om den nyligen avlidne Shane MacGowan som han en gång hade spelat in den låten tillsammans med.
   Folk at Heart-programmet innehåller en mängd okända artister och det är omsorgsfulla förberedelser för att kunna identifiera eventuella höjdpunkter och guldkorn. Med hjälp av min fru Carina hade vi lyssnat på en låt med ERIK EMMOTH som lovade så mycket att ett besök i lokalen Gloria där han skulle spela med sitt band THE BURNING SPEEDOS fanns med i förhandsplanerna.
   Och det började bra redan innan konserten sparkade igång när ljudansvarige Silja spontant utbrast i ett ”det här kommer bli BRA!” när jag kom in i lokalen. Jag svarade med ett ”ja, jag vet” utan att egentligen veta någonting om hur det på scen skulle komma att låta.
   Mina högt ställda förväntningar besannades omedelbart. Här satt en ung långhårig och uppenbart lite blyg kille med keps från Gällivare och framförde vuxen singer/songwriter-baserad musik med en röst som lät som den hade levt livet länge. Egentligen vill jag inte bokstavligen jämföra röster men det fanns Bob Dylan-likheter i både stämma och sångsätt.
   Till den här sensationellt oväntade röstnivån hade de tre killarna i bandet, som alla tillhörde en helt annan och äldre generation, en alldeles fantastisk ambition att ge den unge mannen en perfekt anpassad musikalisk kostym med instrument som (från vänster) elbas, lapsteel och gitarr/mandolin/munspel. Tillsammans med Eriks egen akustiska gitarr blev det så musikaliskt ljuvligt, känsligt och hudlöst som det någonsin går att uppleva live. Jag visste inte att Gällivare och Louisiana låg så nära varandra...
   Jag hade naturligtvis dålig koll på repertoaren och jag borde ha upptäckt om hans cover på ”River fool” (låten som lockade mig till konserten) fanns med men jag var så uppfylld av positiva tankar att de faktiska konsertdetaljerna blev suddiga. Däremot minns jag när elbasisten, som höll i snacket på scen, bad Erik berätta något om nästa låt och han varade fåordigt med enbart en låttitel. Sedan kommer jag aldrig glömma avslutningslåten, Kris Kristoffersons ”Sunday morning coming down”, när den oförglömliga texten kom ur Erik Emmoths mun och lät både trovärdig och fantastisk: ”Well, I woke up Sunday morning/With no way to hold my head that didn't hurt/And the beer I had for breakfast wasn't bad/So I had one more for dessert...
   Efter den underbara upplevelsen var det naturligtvis svårt att riktigt på allvar ta resten av festivalkvällen till sitt hjärta men det blev ändå en fortsättning.
   I den stora trängseln på Verandan fick jag för en gångs skull uppleva VARGTEGELS grymma rytmer, de ofta reggaebaserade takterna, och med många eleganta soloinsatser på saxofon, trumpet, tung bas, gitarr och flera slagverkare framkalla danshysteri i det lilla utrymmet. Instrumentallåtarna dominerade och de suggestivt tunga arrangemangen blev klart underhållande.
   I lobbyn kunde vi på både håll och nära höra och se MOONSHINE PREACHERS, FANS OF OTHERWISE och härligt ekvilibristiska folkmusikbandet KINGS CROSS STRINGBAND.
   Gotländska LAZY AFTERNOON har spelat på flera Folk at Heart tidigare och är med sin mix av countryrock och americana ett fördelaktigt alternativ att uppleva live och med Bo Albertz i spetsen för ett band med både durspel, fiol och banjo i arrangemangen bjöds det på fin underhållning i ett nästan fullsatt Restaurangen.
   God underhållning men också en stund av allvar och sorg när Lazy Afternoon uppmärksammade lokalkollegan Ainbusk-sångerskan Marie Nilsson Linds tragiska bortgång i veckan genom att spela sin ”Passed away” från bandets första album ”Whatever!” (2016).
   Medan Stefan Murphy höll hov nere i Lobbyn inför stor publik trängde vi oss igenom och gick uppför trappan till rumsnumret 139 där OLLE UNENGE & ORKESTERN akustiskt framförde några låtar inför en publik på nära håll. Bandet på två, Oskar Hansson och Janne Hedström, hade toppats med lite rassel och slagverk från Mats Fjellner och låtrepertoaren (setlist vänster) hade vässats med två för mig okända och nyskrivna låtarna ”Mellan näktergalar” och ”Oktobersång” med sedvanlig poetisk elegans.
   I avslutningslåten ”Oktobersång” sjöng Olle om ”en kyla man inte blir kvitt” medan temeperaturen utanför hotellrummet just då passerade minus 20 medan vi planerade för hemgång i brutal kyla och livsfarlig halka. Med en fin festivakväll i färskt minne och en kommande lördagskväll inom räckhåll.

/ Håkan

En folkmusikfestival som värmer

TEMPERATUREN VISAR JUST NU, FREDAG EFTERMIDDAG, på minus 10 grader och längtan efter en värmande musikfestival är stor. Då kommer inomhusfestivalen Folk at Heart som en perfekt tröst när vinterkylan är som värst. Folk at Heart, som utspelar sig i Örebro innanför hotell Scandic Grands väggar, gör nu sin nionde festival. Startade, traditionsenligt på årets första helg, för tio år sedan (2014) och om man räknar bort pandemiåren 2021 och 2022 blir det nu för nionde gången som Folk at Heart öppnar dörren för levande musik ”med folkliga rötter” som de beskriver konceptet.
   Jag och min fru Carina har upplevt samtliga festivaler och alla festivalrapporter återfinns på Håkans Pop under kategorin ”Folk at Heart”.
   Som vanligt sitter jag med det omfattande digitala festivalprogrammet (se ovan) framför mig och vet varken ut eller in. Festivalen påpekar att det är 75 band som spelar under de två festivalkvällarna och några namn är bekanta men det finns också många nya artister och grupper som med hjälp av Folk at Hearts hemsida går att lyssna in sig på och lite begränsat få en musikalisk uppfattning om.
   Jag är glad att jag har en sekreterare, min fru, som har gjort ett tacksamt jobb, lyssnat och noterat ett flertal intressanta namn. Och samtidigt gjort upp ett litet schema med klockslag, lokaler och hotellrum. Nu får vi se om den planen håller när man får det fysiska festivprogrammet i hand framåt kvällen.
   Folk at Heart är en festival som pågår från tidig kväll till framåt två på natten så det levande musikaliska utbudet är brett och omfattande. Och sedan kan det enligt tradition fortsätta med flera spontana musikmöten på hotellet.
   Jag ska på det här utrymmet i möjligaste mån i efterhand rapportera om upplevelser från Folk at Heart.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.