Tidigare blogginlägg

Covers: Death Cab For Cutie

DEATH CAB FOR CUTIE: The Georgia E.P. (Barsuk, 2021)

JAG VET ATT JAG 2015 NOTERADE ETT intressant album (”Kintsugi”) med Washington-indierockbandet Death Cab For Cutie som också gjorde fina insatser på två tributeskivor som jag har skrivit om, The Band-hyllningen ”Endless highway: Music of the Band” (2007) och Yoko Ono-hyllningen "Ocean child: Songs of Yoko Ono" (2022). Jag misstänker att jag har missat mycket i bandets långa karriär från 2008 till 2022 och när jag lyssnar på ep:n ”The Georgia E.P.” blir jag helt optimistiskt övertygad om bandets styrka.
   Kvintetten, med sångaren Ben Gibbard i spetsen, har inte bara blandat vilt mellan de fem coverlåtarna. Från den för mig okända kvinnliga r&b-gruppen TLC till den allmänt kända R.E.M. Och på vägen uppmärksammar så spännande låtskrivare som Vic Chesnutt och Chan Marshall.
   Förutom den tidiga R.E.M.-låten, som inte tillhör bandets berömda repertoar, hade jag garanterat aldrig hört låtarna på den här ep:n tidigare i originalversionerna så både låt- och soundmässigt häpnar jag vid upprepade tillfällen när jag lyssnar.
   Allt är så välgjort på skivan att jag faller handlöst för både kvalitén och den direkta personligheten i tolkningarna. Ändå kan jag inte beskriva bandets sound som speciellt udda och vill här närmast jämföra Death Cab For Cutie med exempelvis ett mer indieinriktat och mindre arenamässigt Coldplay.
   Men framförallt är det urvalet av låtar som imponerar. Som låten de har hittat hos Louisiana-bandet Neutral Milk Hotel, som jag aldrig ens hade hört talas om innan den här skivan, Vic Chesnutt och Chan Marshall (under artistnamnet Cat Power) är visserligen mer kända namn men Death Cab... har elegant hittat starka låtar ur huvudsakligen anonyma låtkataloger.
   Det är genomgående ganska poppiga klanger på ep:n och där prickar Death Cab For Cutie höjdpunkterna, som i den ovannämnda exemplariska Neutral Milk Hotel-låten ”The King Of Carrot Flowers, Pt. One” och R.E.M.:s ”Fall on me” hämtad från det bandets stora popperiod på 80-talet.
   Lyssnar man som jag på den här ep:n vill man höra mer av och med det här bandet och det finns all anledning att lyssningsvägen hålla kontakt med Ben Gibbard och hans kamrater.


A1. Waterfalls (Sleepy Brown/Lisa Lopes/Marqueze M. Ethridge/Ray Murray/Rico Wade)
1994. Från albumet "CrazySexyCool" med TLC.
A2. The King Of Carrot Flowers, Pt. One (Jeff Mangum)
1998. Från albumet "In the Aeroplane Over the Sea" med Neutral Milk Hotel.
A3. Fall On Me (Bill Berry/Peter Buck/Mike Mills/Michael Stipe)
1986. Från albumet "Lifes rich pageant" med R.E.M..
A4. Flirted With You All My Life (Vic Chesnutt)
2009. Från albumet "At the cut" med låtskrivaren.
A5. Metal Heart (Chan Marshall)
1998. Från albumet "Moon pix" med Cat Power (Chan Marshall).

/ Håkan

Ingemar Dunker (1957-2023)

DET TOG TRE DAGAR AV DET HÄR ÅRET innan jag sorgligt fick notera att en avlägsen vän i den svenska musikbranschen hade avlidit. INGEMAR DUNKER, med det tidiga mellannamnet ”Sture” (oklart varför), var en av Sveriges största (1.99,5 mm enligt egen utsago) och tyngsta (drygt 100 kilo 1979) trummisar och jag träffade honom första gången 1977 innan hans professionella musikkarriär hade inletts.
   Sandviken-sonen Dunker råkade jag faktiskt träffa första gången redan på Mallorca sommaren 1977. Ett gäng från Sandviken mötte ett gäng från Örebro och det var ett mindre mirakel att Apartamentos Carmencita vid Son Matias-stranden i Palma Nova stod kvar när vi lämnade ön två veckor senare. Det talades om att den störste i sällskapet från norr, den väldige Dunker, spelade trummor och var i artistbranschen men som så ofta trodde jag berättelserna var överdrivna och uppförstorade.
   Men redan samma höst dök Dunker upp som trummis i Tomas Ledins band, när de uppträdde på legendariska Prisma i Örebro, och då förstod jag att den här killen hade inlett sin professionella bana på allvar. Först blev han medlem i ett flitigt turnerande Lasse Lindbom Band som i sin tur ledde till Ulf Lundells närhet 1979. Först albumet "Ripp rapp", sedan höstturnén 1979, den Englandsinspelade dubbelalbumet "Längre inåt landet" 1980 följt av succéturnén samma höst.
   Under min intervju med Ulf Lundell den hösten beskrev han Dunker som ”Åskan”, ”Han är tv-galen och kunde sitta i tolv timmar i sträck och glo på tv:n i England när vi spelade in det senaste albumet”
   Tv-galen, ja. Under 1980-turnén med Lundell reste Dunker omkring med en videobandspelare för att kunna titta på sina videokassetter. Efter den första av två konserter i Örebro, 13 oktober, intervjuade jag Dunker i frukostmatsalen på Hotell Continental. Vad jag minns hämtade Dunker vid ett tillfälle sin videobandspelare och visade upp den.
   Efter 1980 sprang jag på Dunker både här och där. Ibland utanför Centralstation i Stockholm och ibland på Drottninggatan i Örebro när han var här och kompade någon artist. Spelade i coverbandet Boogie Kings 1984. Han hoppade tillfälligt in i Dr Feelgood när bandet spelade på Ritz i Örebro 1989 - men då råkade jag vara på Rhodos…
   Dunker blev sedan medlem i Perssons Pack med konserter två kvällar i rad på samma Ritz 1990 och även under en turné 1995. Den hårt arbetande trummisen upplevde jag många gånger på konsert efter det. Bakom Linda Gail Lewis 2004 och 2008. Han spelade i det speciella bandet The Pensionaires, med Billy Bremner, Steve Gibbons och Geraint Watkins, 2005 och var presentatör på Refreshments julshow 2006. 2013 spelade Ingemar Dunker i Dave Edmunds band.
   2010 blev Dunker fast medlem i Trouble Boys med Bremner och Sean Tyla i frontlinjen. Det var efter en konsert med Trouble Boys på Akkurat i januari 2011 som jag träffade Dunker och resten av bandet backstage när han spontant skrek till: ”Men va fan! Är du här?”
   Det visade sig att han hade ett osannolikt gott minne och kunde nästan ordagrant citera rubrik och innehåll ur den lilla artikel jag skrev i Nerikes Allehanda om honom i oktober 1980 (se nedan). Just det sista vet jag med säkerhet för efter Ulf Lundells konsert följde jag med i turnébussen till hotellet där det blev en spontan men vad jag minns lugn fest i frukostmatsalen. Långtifrån något ”svineri” som kvällstidningarna ville beskriva det i slutet på turnén.
   Ingemar Dunker avled efter en tids sjukdom igår tisdag 2 januari 2024.



/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanMAGNUS LINDBERG 1989.

/ Håkan

December 2023 på Håkans Pop

Foto: Olle UnengeSofia Karlsson och Martin Hederos i Örebro Konserthus.

SOM VANLIGT BROMSADE INNEHÅLLET på Håkans Pop in under december. Bland alla coverskivor, listan med favoritalbum från 1973/74, Anders Erkman-bilder, en TisdagsAkademi-rapport och en konsertrecension trängde sig verkligheten på med några minnesartiklar om avlidna musikprofiler. Gamla och nya julskivor fick uppmärksamhet veckan före jul och juldagen ägnade jag åt minnet av Shane MacGowan.
   Den 40 album långa listan med favoritalbum från 1973/74 nådde under december placeringarna #23 (Elton John),-#24 (John Lennon) och #25 (Ducks Deluxe).
   Under Cover-skivor-kategorin skrev jag om album med The Honeydrippers, Carla Olson och Andrew Strong.
   Månadens enda konsertbesök gjorde jag 18 december när Sofia Karlsson & Martin Hederos gästade Örebro och Konserthuset.
   Under december avled Shane MacGowan, Denny Laine och den duktige dragspelaren Magnus Lind, tre artister av olika dignitet att minnas. Samtidigt uppmärksammade jag det 43 år gamla minnet av John Lennons död 1980.
   Traditionsenligt uppmärksammade jag på julafton Darlene Loves fantastiska uppträdande med ”Christmas (baby please come home)” på Lettermans Late Night Show.
   Och under årets sista vecka sammanfattade jag skivåret 2023 med en Topp 20 Album-lista samt en icke rangordnad lista på fantastiska låtar som förgyllde förra året.

/ Håkan

Best of 1973/74: #22. "Greetings from Asbury Park, N.J."

BRUCE SPRINGSTEEN: Greetings from Asbury Park, N.J. (Columbia, 1973)

JAG SKA DIREKT ERKÄNNA ATT NÄR DET HÄR ALBUMET släpptes, januari 1973, var jag inte medveten om varken Bruce eller ”Greetings from Asbury Park, N.J.”. Som så många andra var det först hösten 1975, när det revolutionerande albumet ”Born to run” hade släppts, som jag vaknade på allvar för New Jersey-artisten Springsteen. Men ganska omedelbart efter ”Born to run” ville jag lära mig hans ursprung och hans tidiga karriär. Och då blev debutalbumet ”Greetings...” min stora favorit före uppföljaren ”The wild, the innocent & the E Street shuffle” som släpptes bara tio månader efter debuten.
   Än idag kan jag tycka att debuten överträffar uppföljaren på flera sätt, främst låtmässigt. Traditionellt innehåller debutskivor bättre låtmaterial, av naturliga skäl finns det i det läget mycket fler originallåtar att välja bland, och jag kan räkna upp ett antal låtar som har blivit hörnstenar i Springsteens samlade repertoar. Som exempelvis ”Blinded by the light” (klassiskt placerad som första låt på första albumet), ”Growin' up”, ”For you” och ”Spirit in the night”. Sedan har ju låtar som ”Does this bus stop at 82nd Street?” och ”Lost in the flood” också blivit stora favoriter genom åren.
   I maj 1972 spelade Bruce in demon som hamnade på Columbia-chefen John Hammonds bord och bara en månad senare gick han in i studion 914 Sound Studios i Blauvelt, en bit utanför New York City. Fyra låtar hade överlevt från demon, ”Mary queen of Arkansas”, ”It's hard to be a saint in the city”, ”Growin' up” och ”Does this bus stop at 92nd Street?” och fem låtar till spelades in mellan juni och oktober 1972.
   Redan här fanns några välbekanta E Street Band namn i Springsteens än så länge begränsade kompband, saxofonisten Clarence Clemons och basisten Gary Tallent, och i övrigt var det trummisen Vincent Lopez och jazzpianisten David Sancious som följde med in i studion. Men än så länge saknas Steve Van Zandt, Roy Bittan, Max Weinberg och Danny Federici.
   Sound och arrangemang på ”Greetings...” är genomgående ganska återhållsamma och de tidiga jämförelserna med Bob Dylan är faktiskt relevanta och är väldigt tydliga på ”Mary queen of Arkansas” där Bruce kompar sig på bara akustisk gitarr och munspel. Sedan är ju texterna, den ordrika storstadspoesin, också på Dylan-nivå.
   ”Greetings...” är fyllda av långa berättande texter men låtarna är ändå relativt korta. Debutartisten Bruce inleder hela sin skivkarriär med textraden ”Madmandrummers bummers and indians in the summer with a teenage diplomat”. Det kan man kalla udda och annorlunda och nästan pretentiöst, va?
   De typiskt stora Springsteen-arrangemangen får alltså vänta till ”Born to run”, när Van Zandt, Bittan, Weinberg och Federici ansluter, och produktionen sväller märkbart.
   Även visuellt är ”Greetings...” en ovanligt kreativ debutskiva, utformat som en vykortshälsning från New Jersey, Bruce Springsteens hemdelstat, gjort av det kända Bostonföretaget Tichnor Brothers, Inc.
   1973 hade Bruce Springsteen Mike Appel som manager och producent. Appel har producerat ”Greetings...” tillsammans med sin kompanjon Jim Cretecos. Springsteens samarbete med Appel sprack 1975 men det tog många år att lösa upp de affärsmässiga banden. I början på 70-talet var jag mer bekant med Appels namn som låtskrivare och producent. Han och Cretecos låg faktiskt bakom den amerikanska tv-serien The Partridge Family där David Cassidy var ungdomsidol. Från 1970 till 1972 producerades fem Partridge Family-album med lättsam familjevänlig pop och jag kan inte riktigt förstå hur Appel kunde satsa själ och hjärta i en ny artist som Springsteen. Men han blev som sagt inte långvarig i det sammanhanget innan förre rockjournalisten Jon Landau kom in och tog över ”företaget”.

FOTNOT. Jag kan avslöja att bilden högst upp på Håkans Pop-sidan, vinylskivan på grammofonen, är "Greetings from Asbury Park, N.J.".

/ Håkan

Magnus Lind (1945-2023)

NEJ, JAG KÄNDE INTE MAGNUS LIND personligen men hans magiska dragspelstoner på ett stort antal konserter med Perssons Pack har satt oförglömliga spår i mitt minne. I recensionerna av dessa konserter gjorde jag alltid en notering om Magnus insatser. Så viktig, förmodligen den allra viktigaste beståndsdelen, i Per Perssons Packs sound och arrangemang.
   Magnus så kallade karriär inleddes långt tidigare och innehöll både civila och musikaliska höjdpunkter. Under åtta år på 60-talet arbetade han som bildproducent på Rapport och i mitten på 70-talet spelade Magnus punk i gruppen Rockslusk. Sedan bildade han med sin bror Nils en gatuorkester som 1979 utvecklades till Aston Reymers Rivaler där Magnus var medlem fram till 1983 när han började på tv igen, nu som kompositör av filmmusik och med synten som arbetsredskap.
   Men dragspelet var inte glömt, tillsammans med sin bror åkte Magnus runt och spelade på spelmansstämmor men tyckte snart att spelmansmusik var en alltför trång musikstil. Så tillsammans med bland annat Backa-Hans Eriksson bildade han gruppen Maratti som blandade många olika musikstilar och gav ut ett album 1984.
   1985 började det lossna för Magnus med det egna låtskrivandet och det resulterade främst i två soloalbum 1986 och 1988. Mer om det senare.
   Den så kallade solokarriären fick avbrytas av Perssons Packs fantastiska genombrott 1989 på det Anders Burman-producerade albumet ”Kärlek och dynamit”. På den skivan och alla kommande skivor med Perssons Pack spelade Magnus dragspel en musikalisk huvudroll fram till 2014 när bandet splittrades.
   Från 1989 till 2014 upplevde jag Perssons Pack nio gånger live och varje gång blev jag imponerad av Magnus energi med sitt stora Zero Sette-dragspel när han verkligen fick chansen att personifiera uttrycket fingertoppskänsla. Från den lilla upplagan utan trummor 1989 på Ritz i Örebro till finalen i oktober 2014 på två utsålda Nalen-konserter satte Magnus Linds framträdande dragspel oförglömliga avtryck.
   Magnus spelade också dragspel på ett otal andra skivinspelningar. Bland andra Jan Hammarlund, Eldkvarn ( ”Himmelska dagar”), Ulf Lundell (”Evangeline”), Toni Holgersson, Bravado Bravado, Niklas Strömstedt, Pugh Rogefeldt och Magnus Lindberg.
   Måhända har Magnus Linds skivor under eget namn hamnat i skymundan av Perssons Pack-karriären och ovannämnda gästspel på andra artisters skivor men jag bör i detta ögonblick också uppmärksamma hans två soloalbum.
   ”Tecken och spår” (1986) och ”I speglarnas tid” (1988) är båda en personlig blandning av både textmässig humor, Olle Adolphson-influerade lågmälda sånger, kommersiell hitpop och till och med lite blues. ”Vuxen rockmusik, moderna gitarrer och syntar i många intressanta arrangemang” som jag skrev när jag recenserade den senare skivan i Nerikes Allehanda.
   Magnus Lind avled igår torsdag, 28 december 2023, efter en tids sjukdom.

/ Håkan

2023 års bästa konsertupplevelser

EFTER DET SVÅRT PANDEMIDRABBADE 2020, då normala konsertupplevelser blev en bristvara, har mina konsertbesök ökat för varje år. Under 2023 blev det 20 konventionella konserter plus ytterligare ett stort antal liveupplevelser på tre av årets festivaler, Folk at Heart, Malmö-festivalen och Live at Heart.
   Efter moget övervägande har jag rangordnat årets 10 största favoritliveupplevelser:

Foto: Jan-Ola SjöbergLolita Pop, med Karin Wistrand och Rickard Donatello, bjöd på en fantastisk konsert i ett regnigt Stadsträdgården.

1. LOLITA POP 25/8 Stadsträdgården, Örebro
Sedan 2019, när det här bandet kom tillbaka på allvar, har jag sett Karin Wistrand & Co på ett flertal mer eller mindre fantastiska konserter men under den regniga augustikvällen slog de nästan rekord i både flexibelt sound, hisnande gitarrdueller och sedvanlig sång av världsklass.

2. WALDEMAAR 1/9 Coco Thai/Live at Heart, Örebro
Förre örebroaren Martin Bengtsson återförenade (tillfälligt?) sitt gamla rockband under Live at Heart och slungade ut sin adrenalinstinna rockmusik på ett alldeles underbart sätt. Jag sprang på Martin under julhelgen, han var i sin gamla hemstad och smidde planer på en fortsättning med bandet. Vad månde bliva?

3. MAGNUS CARLSON 26/10 Frimis, Örebro
Den här konserten annonserades som ett Magnus Carlson-gig men kompbandet Jesper Lindell Band hade minst lika stor del i den musikaliska triumfen. Låtarna hade ännu inte i sin helhet släppts på skiva när konserten gick av stapeln men den soulpopbaserade repertoaren gick hem till 100%.

4. ANNA TERNHEIM 26/2 Conventum Kongress, Örebro
Anna har alltid imponerat när hon har ställt sig på en scen i Örebro och även i år. En stor dos av sedvanlig personlighet med spännande och äventyrliga utflykter i repertoaren gjorde konserten till en ljuvlig upplevelse.

5. SOFIA KARLSSON & MARTIN HEDEROS 18/12 Konserthuset, Örebro
Jag hade förmånen att uppleva Sofia två gånger live i Örebro i år. På Wadköpings scen i somras under bar himmel bjöd hon på fantastisk musikalitet men duosamarbetet med skicklige Martin Hederos på en julkonsert överträffade den redan höga kvalitetsnivån.

6. ELDKVARN 25/7 Götaplatsen Norrköping
Oron var större än förväntningarna när Plura & Co för sista(?) gången skulle avsluta sin Eldkvarn-historia. Konserten blev så lyckad och Plura var så pigg och sjöng bättre än nästan någonsin att bandet kommer turnera flitigt i sommar igen.

7. JESPER LINDELL BAND 29/7 Slottsgatans Innergård, Örebro
Jesper och hans band gjorde ju en fenomenal insats bakom Magnus Carlson (se ovan) men gjorde i somras också en underbart läcker utomhusspelning där det bjöds på lite försmak från ett kommande album som lovar gott inför release i vår.

8. DAVID RITSCHARD 11/8 Malmöfestivalen
Davids konsert på Wadköpings-scenen blev en tålamodskrävande mix av förvirring och lite magi. På Malmöfestivalens största scen bjöd han och hans band på en oväntat sammanhållen och koncentrerad konsert. Bara några dagar innan han rasade ihop på Skansens scen.

9. LARS WINNERBÄCK 18/11 Conventum Arena, Örebro
Med sitt senaste fantastiska album, ”Neutronstjärnan” (3:a på min årsbästalista), bakom sig var det ingen överraskning att konserten i Örebro, inför 4300 personer, skulle bli annat än en musikalisk succé. Ett fantastiskt liveljud och ett ännu mer fantastiskt kompband gav konserten guldkant.

10. RICHARD LINDGREN 13/8 Malmöfestivalen
I sedvanlig ordning uppträdde Malmös duktige singer/songwriter i Malmöfestivalens bluestält och bjöd på en generös konsert på nästan två timmar. Repertoaren var en mix av gammalt och nytt med lite försmak från nästa album ”Grand jubilee” som släpps 19 januari med releasekonsert på Medley i Malmö 10 februari.

/ Håkan

35 bevis på det fantastiska musikåret 2023

Årets låtar: Pretenders, EP's Trailer Park, Teenage Fanclub och...

IGÅR LYCKADES JAG SÄTTA IHOP EN LISTA på årets bästa album. 20 mer eller mindre helgjutna skivor men skivåret 2023 var så mycket mer. Som exempelvis en massa starka och hållbara melodier och texter. Eller låtar som vi lite slarvigt brukar kalla dom. Jag har under året, parallellt med recenserandet en mängd hela album, regelbundet också noterat titlar på låtar som jag tycker håller en extremt hög kvalitetsnivå. Ibland hämtade från min årsbästalista men lika ofta från mindre helgjutna album. Och just det senare är kanske den roligaste upptäcktsresan som jag gjorde i år.
   Om jag inte vore så usel på rent tekniska saker hade jag naturligtvis lagt ut en spellista på Spotify med samtliga nedanstående låtar men ni får läsa tipsen nedan och sedan leta upp låtarna på egen hand och förhoppningsvis hitta nya okända guldklimpar i den musikaliska världen.
   Här följer 30 (icke rangordnade) bevis på det fantastiska musikåret 2023.

MARGO PRICE:: ”Light me up” (från albumet ”Strays”).

BELLE AND SEBASTIAN: ”I don't know what you see in me” (från albumet ”Late developers”)

RON SEXSMITH: ”A barn conversion” (från albumet ”The Vivian line”)

GÖRAN SAMUELSSON: ”Försiktigt” (från albumet ”Avlägset & nära”)

EP'S TRAILER PARK: ”Full moon Ruth” (från albumet ”Once when we were birds”)

ESTHER ROSE: ”Chet Baker” (från albumet ”Safe to run”)

BIE KARLSSON: ”Kung Karamell” (från albumet ”Hat & kärlek”)

HÅKAN HELLSTRÖM: ”Jag är en wild story” (från albumet ”Poetiska försök”)

MARTY STUART: ”Vegas” (från albumet ”Altitude”)

ERIC SILVERMAN: ”News to me” (från albumet ”Stay in it”)

RODNEY CROWELL: ”Making lovers out of friends” (från albumet ”The Chicago sessions”)

EILEN JEWELL: ”Crooked river” (från albumet ”Get behind the wheel”)

LOVE ON DRUGS: ”Never walk away” (från albumet ”Fluke”)

NOEL GALLAGHER'S HIGH FLYING BIRDS: ”Love is a rich man” (från albumet ”Council skies”)

KASSI VALAZZA: ”Corners” (från albumet ”Kassi Valazza knows nothing”)

GYLLENE TIDER: ”Det perfekta svaret” (från albumet ”Hux flux)

RUFUS WAINWRIGHT: "Kaulana Nā Pua" (från albumet ”Folkocrazy”)

NILS LOFGREN: ”Back in your arms” (från albumet ”Mountains”)

RIDERS OF THE CANYON: ”Everything blooms in spring” (från albumet ”Riders Of The Canyon”)

DUANE BETTS: ”Circles in the stars” (från albumet ”Wild & precious life”)

THE HIVES: ”Smoke & mirrors” (från albumet ”The death of Randy Fitzsimmons”)

CORDOVAS: ”Fallen angels of rock'n'roll” (från albumet ”The rose of aces”).

RYAN BINGHAM: ”River of love” (från albumet ”Watch out for the wolf”)

THE CORAL: ”That's where she belongs” (från albumet ”Sea of mirrors”)

SAFARI SEASON: ”Peaceful” (från albumet ”Forevermoor”)

PRETENDERS: ”Your house is on fire” (från albumet ”Relentless”)

WILCO: ”Meant to be” (från albumet ”Cousin”)

LARS WINNERBÄCK: Vår tid (från albumet ”Neutronstjärnan”)

PUD ALONE & THE CONGREGATION: ”Master and the puppets” (från albumet ”Banjos, drunkards and Joe Hill”)

BO KASPERS ORKESTER: ”Vi som kom in överallt” (från albumet ”Landet vi ärvde”)

ISRAEL NASH: ”Midnight hour” (från albumet ”Ozarker”)

ROLLING STONES: ”Whole wide world” (från albumet ”Hackney diamonds”)

TEENAGE FANCLUB: ”Tired of being alone” (från albumet ”Nothing lasts forever”)

CICCI LANDÉN: ”A word of kindness” (från albumet ”The sands of time”)

OLLE UNENGE: ”Låt Harry Dean Stanton sjunga Volver Volver” (från albumet ”Sånger från långsamheten”)

/ Håkan

Tuff konkurrens på årets långa årsbästalista

TUFF KONKURRENS PÅ ÅRSBÄSTALISTAN. Det som jag nu i efterhand naivt och spontant uppfattade som ett ganska normalstarkt skivår visade sig, när jag grävde mig ned i årets bästa skivproduktion, vara precis tvärtom. Jag hade en ambition att göra en klassisk Topp 10-lista, årets bästa album, men hade vid första urval dubbelt så många starka album.
   Kill Your Darlings-begreppet fungerade inte för mig så när jag ändå inte nådde kaklet. När den förhoppningsvis rangordnade 10-listan skulle fastställas blev årets årsbästalista en glad och härlig kompromiss och en fullmatad samling av 20 alldeles utmärkta skivor.
   Årsbästalistan 2023 är, efter mycket tvivlande och många oroliga timmar, visserligen graderad men det är inget album i den illustra skaran som jag vill stryka eller skicka ut i kylan. Därför innehåller årets rangordnade lista hela 17 album plus tre lysande favoritskivor som jag av olika anledningar har svårt att bedöma objektivt när album ställs mot andra album.
   Pugh Rogefeldts sista skiva är ett minialbum, sex låtar, med inte helt nytt material men ”Guds finger” blev känslomässigt en av årets största favoriter. Ulf Lundells ”Rött guld” måste huvudsakligen beskrivas som ett samlingsalbum, och därmed vara diskvalificerad på en årsbästalista där enbart nytt material förekommer. Men jag blev tagen av de tre nyinspelningarna av gamla låtar plus det övriga arkivmaterialet som överraskande visade sig inte var sönderspelat. Olle Unenge är en kär gammal vän vars skiva jag omöjligt och objektivt vill sätta i förhållande till andra album bland årets skivor.
   Efter bästa förmåga, som i år känns lite begränsad, har jag ändå tveklöst lyckats sätta ihop en i mina ögon och öron alldeles fantastisk årsbästalista med genomgående fantastiska album.



1. BUDDY & JULIE MILLER: In the throes
Det här gifta paret, en fantastisk gitarrist och en ypperlig låtskrivare, kan konsten att variera sitt uttryck på ett alldeles underbart sätt på det här albumet. Var och en på sång och ibland tillsammans. Lugna mjuka ytterst finstämda ballader mellan de hårdsvängiga låtarna gör albumet till en som helhet varierad underhållning.

2. LARS WINNERBÄCK: Neutronstjärnan
Det är hela 19 år sedan jag senast placerade ett Winnerbäck-album på min årsbästalista men i år är det med ”Neutronstjärnan” en ren och skär triumf. Jocke Bergs produktion, där han själv aktivt medverkar på flera låtar, har givit Winnerbäck ett spännande sound med bokstavligen många nya klaviaturklanger som ger låtarna en mycket tydligare profil än tidigare.

3. TEENAGE FANCLUB: Nothing lasts forever
På årets album når Glasgow-gruppen nya höjdpunkter i bandets karriär. Musikaliskt har de ett ganska amerikanskt sound som jag närmast vill jämföra med Crazy Horse. Kanske allra tydligast för att de låter rösterna förstärka varandra, något som ger rocklåtarna med elektriskt distade gitarrer en melodisk touch när flera medlemmar delar plats vid mikrofonen.

4. THE ROLLING STONES: Hackney diamonds
Stones sensationella albumcomeback är framförallt låtmässigt en stor överraskande triumf. Energin och intensiteten glöder på albumet och vid vissa tillfällen pumpar Keith Richards och Ron Wood pumpar på, med eller utan elektroniska hjälpmedel, som vilket naturligt (yngre) rockband som helst. Det fantastiska låtmaterialet skymmer faktiskt mina små invändningar mot det alldeles för perfekta studiosoundet.

5. DUANE BETTS: Wild & precious life
Sonen till Allman Brorthers-gitarristen Dickey Betts har gjort ett album, hans första soloskiva, som inte innehåller så mycket blues och är inte så gitarrbaserad som jag inledningsvis trodde. Duane överraskar mer som sångare och låtskrivare. Och arrangemangen på flera låtar doftar faktiskt mer klassisk countryrock än traditionell bluesrock. Låtar som ”Colors fade”, ”Saints to sinners” och ”Circles in the stars” tillhör det bästa jag har hört på skiva i år.

6. EP'S TRAILER PARK: Once when we were birds
Eric Palmqwist, ledare för EP:s Trailer Park, upprepar succén från förra året när han med ett soloalbum hamnade på min årsbästalista. Nu har han återombildat sitt gamla band och gjort ett album som är minst lika bra och personligt fast språket är engelska. Underbara arrangemang som lyfter både texter och personlighet. Det låter modernt och nostalgiskt på samma gång.

7. EILEN JEWELL Get behind the wheel
Årets album med Eilen understryker den fina kvalitén på det nya låtmaterialet. Med sin sedvanligt knivskarpa röst och starka kompband är Eilen tillbaka på topp. Musikaliskt pendlar det mellan traditionellt countryinspirerade musik och ett tuffare och mer elektriskt sound, med gitarristen Jerry Miller i högform. Albumets 41 minuter långa resa är både underhållande och engagerande.

8. HÅKAN HELLSTRÖM: Poetiska försök
Det var längesedan jag gillade ett Hellström-album som när jag lyssnar på ”Poetiska försök”. Andra recensenter har beskrivit innehållet på skivan som taffligt poppigt och det är just det jag tycker är positivt och bra. I mina öron ekar det både bekant och personligt om Håkan Hellström 2023.

9. PRETENDERS: Relentless
Ett sedvanligt varierat rockalbum med Chrissie Hynde & Co. Mellan de rockiga utbrotten finns det flera lugnare sekvenser där Chrissie sjunger vackrare än kanske någonsin. Som gör att albumet växer i sin helhet. Gitarristen James Walbourne har sedan 2008 varit Hyndes högra hand och tillsammans skriver de nu allt låtmaterial som leder Pretenders mot nya överraskande höjdpunkter.

10. ISRAEL NASH: Ozarker
Nash har nu till stor del städat bort det där brötiga Neil Young-soundet och har på ”Ozarker” gjort ett överraskande omväxlande och välljudande album som jag inte trodde han var mogen att göra. Ibland är det mer Springsteen-inspirerat piano än gitarr i arrangemangen, syntarna lurar ofta i bakgrunden, ett eko av Knopfler förekommer och ett ”sha la la” slängs in i titellåten. Israel har förmodligen gjort sitt bästa album.

11. WILCO: Cousin
Wilco har gjort sin bästa skiva sedan 1999. Jag har tidigare ofta klagat på Jeff Tweedys alltför irrationella ambitioner att ta oväntade vägar med sin musik. Lovande öppningar på album har alltför ofta spårat ur. På nya albumet håller både kreativitet och kvalitén en hög och jämn nivå. Efter nio mycket underhållande spår lyckas Tweedy avsluta albumet med en exklusiv kanonlåt, den galopperande ”Meant to be”.

12. SARAH KLANG; Mercedes
Efter sin fantastiska debut ”Love in the milky way” (2018) har Sarah upprepat sitt vinnande koncept lite för många gånger men nya ”Mercedes” har en lättare och luftigare form. Kortare låtar, runt tre minuter och hela albumet under en halvtimme, har skapat en mer lättlyssnad men ändå mycket personlig skiva.

13. RON SEXSMITH: The Vivian line
Många artister och grupper på årets årsbästalista gör fantastiska comebacker på hög kvalitativ nivå. Kanadensaren Sexsmith tillhörde mina största favoriter på 90-talet. På årets Sexsmith-album tycker jag mig höra en ambition att upprepa det vinnande receptet från den tiden med innerlig sång, avskalade arrangemang och ett låtinnehåll som är resultatet av ett hängivet låtskrivande.

14. SVANTE SJÖBLOM: Telling lies
Skåningen Sjöblom är kanske det mest överraskande namnet på min årsbästalista. Han befinner sig musikaliskt långt från kommersiella jaktmarker men på ”Telling lies” blir det ändå nära det lättlyssnade fast han sjunger personligt, skriver inspirerade sånger och produktionen är mestadels lågmäld och intressant.

15. GRAHAM PARKER: Last chance to learn the twist
Det var länge sedan jag noterade ett Parker-album av jämn och intressant kvalitetsnivå men det här albumet är till både innehåll och sound en anmärkningsvärd skiva. Ett genuint engelskt album som doftar både nostalgi och nu. Det ofta förekommande blåset ekar tidig soulmässig Parker men som låtskrivare låter han mer inspirerad än på länge.

16. PUD ALONE & THE CONGREGATION: Banjos, drunkards and Joe Hill
Är bekant med Stockholmsgruppen sedan några år tillbaka, då med ganska akustiskt baserad musik. På gruppens tredje album är det både tyngre arrangemang och musikaliskt bredare fast de har minst ett ben kvar i både country och folkmusik. Ibland tänker jag på Flying Burrito Brothers men ofta är sextetten lite rockigare.

17. RUFUS WAINWRIGHT: Folkocrazy
Jag har aldrig gillat Rufus ljusa högt svingande röst men i det här ofta avskalade formatet med många gästartister (McGarrigle-släktingar, Van Dyke Parks, David Byrne...) blir resultatet förvånansvärt underhållande. Urgamla folksånger blandas med mer moderna låtar.


Onumrerade placeringar:

PUGH ROGEFELDT: Guds finger
Känslomässigt är det inget som slår Pughs sista inspelningar. Innehållet på skivan är inte genomgående helt nytt, ett par låtar gavs ut redan 2019 och 2022, och det finns en genomgående allvarlig nästan religiös ton på samtliga sex låtar som kom att avsluta artistkarriären. Låtmaterialet är övervägande traditionellt men Johan Lindströms avskalat gripande produktion är guld värd.

ULF LUNDELL: Rött guld
När Lundell släppte det här samlingsalbumet var mitt intresse svalt men när jag började lyssna blev jag nästan omedelbart övertygad och omvänd i min förutsägbara uppfattning. Det redan utgivna låtmaterialet tillhör inte den förväntade kategorin hits och producenten Andreas Dahlbäck har gjort närmast underverk med tre nyinspelade låtar.

OLLE UNENGE: Sånger från långsamheten
Både privat och artistmässigt har jag följt Olles skivutgivning i många år. Han lyckas ändra förutsättningar för varje ny skivproduktion. Den här gången en avskalad process som inleddes med enbart Olle och två musiker, gitarristen Oskar Hansson och basisten Janne Hedström, som utformade de nya sångerna på ett genomgående akustiskt sätt. Olles låtar håller en genomgående jämn och hög nivå.

/ Håkan

Johnny Depp talar på Shane MacGowans begravning

Johnny Depp talar på Shane MacGowans begravning i Nenagh, Tipperary.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.