Blogginlägg från april, 2024

Best of 1973/74: #5. "Desperado"

EAGLES: Desperado (Asylum, 1973)

COUNTRYROCK LÅG MIG VÄLDIGT VARMT om hjärtat några år in på 70-talet. Jag har berättat den vidlyftiga historien om min fascination för genrenhär och Eagles var nästan de första favoriterna i just den genren. Singeln ”Take it easy” slog till hårt sommaren 1972 samtidigt som debutalbumet släpptes. Sångstarka stämmor, blixtrande akustiska gitarrer, bra låtar och ett allmänt väldigt sympatiskt sound. Kvartetten blev mina nya favoriter och det var givet att nästa skiva, dagens ”Desperado”, omedelbart stod på inköpslistan när den släpptes i april 1973.
   Gruppens första album spelades in i London med engelsmannen Glyn Johns som producent. De upprepade det vinnande konceptet på ”Desperado” och även om debuten var stark var uppföljaren ännu mer lysande och jag vill så här i efterhand peka ut skivan som min Eagles-favorit före alla andra av deras skivor. Det som under hela 70-talet utvecklades till mer elektrisk och mer kommersiell musik för Eagles var det 1973 fortfarande mycket melodisk countryrock med fyra enkla killar som kompletterade varandra perfekt.
   Det var visserligen under de här inspelningarna som Don Henley och Glenn Frey blev ett duktigt låtskrivarteam men både gitarristen Bernie Leadon, med sina bluegrassinfluenser, och basisten Randy Meisner sjöng vissa låtar och de bidrog också som låtskrivare.
   Eagles 1973 var en tajt grupp som spelade alla instrument själva och sjöng samtliga stämmor. Inga extramusiker och inga stjärngäster om man inte räknar med Jackson Browne och John David Souther som dels figurerar på omslaget och dels finns med bland låtskrivarna.
   ”Desperado” beskrivs ofta som ett konceptalbum med ett Vilda Västern-tema i allmänhet och historier om bröderna Dalton och Bill Doolin som bank- och tågrånare i synnerhet. Det kan sägas vara en romantiserande historia ty hela gänget, personifierade av hela Eagles plus Browne och Souther, ligger döda på fotografiet på baksidan av omslaget. Hela scenen symboliserar den där fatala dagen, 5 oktober 1892, när planerna att samtidigt göra två bankrån misslyckades.
   Titellåten förekommer två gånger och låten ”Doolin-Dalton” framförs tre gånger varav en, en knapp minuts instrumental parentes, inte nämns på omslaget. Albumet startar med en ödslig och ödesmättat ”Doolin-Dalton” med akustisk gitarr och munspel i centrum tillsammans med Don Henleys starkt emotionella röst och Glenn Freys mer konventionella stämma. Som trummis har Henley en ovanligt personlig röst och har alltid varit min favorit i Eagles.
   ”Twenty-one” är en ren och skär bluesgrass-dänga av Bernie Leadon. Med banjo och dobro i en rasande fart. Sedan kommer skivans första och enda bottennnapp, ”Out of control”, som låter mer hårdrock och George Thorogood än klassisk countryrock. Med överdrivna elgitarrer på slutet. Tom Nixon, som har varit med och skrivit låten, var en av medlemmarna i Eagles livecrew.
   Skivans förstasida avslutas däremot utmräkt. Först med snygga, vackra och steelguitar-spetsade ”Tequila sunrise” som Glenn Frey sjunger bättre än han någonsin gjort varken förr eller senare. Sedan kommer titellåten med storslaget pianospel, himmelsk kör och ett maffigt stråkarrangemang av Jim Ed Norman, en idag rutinerade arrangör men 1973 hade han precis inlett sin karriär. Låten ”Desperado” har både Linda Ronstadt och Ulf Lundell gjort en cover på.
   Andrasidan inleds med tuffa ”Certain kind of fool” med distad gitarr och volymstarkt slidesolo. Och med Randy Meisner som nästan går upp i falsett. Den instrumentala ”Doolin-Dalton” doftar mycket Leadon med supersnabb bluesgrass på banjo och akustisk gitarr. Och ”Outlaw man”, skivans enda regelrätta cover (av David Blue som bara någon månad innan gav ut låten på sitt album ”Nice baby and the angel”), befinner sig rätt nära konventionell rock. Medan ”Saturday night”, ett låtskrivarsamarbete mellan samtliga Eagles-medlemmarna, är en vacker texmex-doftande ballad med mandolin och akustisk gitarr.
   Leadons ”Bitter Creek” är också akustisk men påminner också lite om Neil Youngs sätt att skriva låtar. Sedan avslutas skivan med ett reprismedley på ”Doolin-Dalton” och ”Desperado” med banjo, dobro och ännu mer storslagna stråkar i finalen.

/ Håkan

Mike Pinder (1941-2024)

UNDER NÅGRA ÅR PÅ DET TIDIGA 70-TALET var jag en ganska stor beundrare av The Moody Blues skivor. Mellan 1969 och 1972 producerade det engelska bandet ett flertal album som blev populära skivor på min vinylgrammofon. Jag är inte lika säker idag hur albumen har överlevt de drygt 50 åren men bandet var då en kollektiv samling killar som alla kreativt bidrog till skivornas innehåll som låtskrivare.
   I skuggan av Justin Hayward, John Lodge, Ray Thomas och till och med trummisen Graeme Edge spelade MIKE PINDER en lite annorlunda roll som musiker. Bakom det då tämligen nyuppfunna instrumentet mellotron hade Mike en huvudroll i det progressiva sound som skulle göra Moody Blues känt både på skiva och scen.
   Hayward och Lodge var som låtskrivare bandets hitleverantörer medan övriga medlemmar, inklusive Pinder, hade en mindre men inte oviktig roll i bandet. Mike Pinder skrev två låtar på varje ovannämnda Moody Blues-album. Inte de mest framträdande låtarna, ofta placerade i slutet på skivorna, utan låtmaterial av mer atmosfärisk karaktär. Alltid sångmässigt framförda av Pinder själv.
   I mitten på 70-talet, när bandet var lite mindre aktivt, gjorde samtliga Moody Blues-medlemmar soloskivor och även Pinder gjorde ett eget album. Under det korrekta namnet Michael Pinder skilde sig skivan stilenligt från de övriga gruppmedlemmarnas solomaterial.
   Efter förra veckans nyhet om Pinders död tog jag fram hans soloalbum från 1976, ”The promise”, för att uppdatera mig om hans solomusik. Han var den första Moody Blues-medlemmen att lämna gruppen 1978 och på den Malibu-inspelade skivan både ser och låter det som att han är på väg att lämna sitt England för USA. Förutom sin kära mellotron spelar han piano, diverse syntar och även akustisk gitarr tillsammans med genomgående mindre kända amerikanska studiomusiker förutom saxofonisten Bobby Keys.
   Sound och arrangemang har ungefär samma klanger med en ganska vemodig profil som påminner om hans Moody Blues-låtar. ”Thje promise” är dock ett välgjort klingande album.
   Mike Pinder avled 24 april.

/ Håkan

Covers: Tori Amos

TORI AMOS: Strange little girls (Atlantic, 2001)

JAG KAN INTE KLAGA PÅ VARIATIONEN i min kategori Cover-skivor där jag skriver om artister och grupper som gör hela album med coverlåtar. Under den senaste månaden har jag lyssnat på Macy Gray, The Walkmen, Rage Against The Machine och nu Tori Ames. En i stort sett blixtrande blandning av musik som inte har så mycket, eller ingenting, gemensamt.
   Dagens coverskiva är alltså gjord av Tori Ames som egentligen inte går att jämföra med någon annan. På sina egna skivor har hon i flera decennier, på sina egna skivor med egna låtar, varit personligheten symboliserad på både gott och ont och den allmänna synpunkten gäller även när hon ägnar sig åt covers.
   Tori vill gärna producera sina skivor på helt egen hand sittande bakom alla sina olika klaviaturinstrument men på nästan hälften av låtarna på ”Strange little girls” omger hon sig ändå med musiker. Gitarristen Adrian Belew, trummisen Matt Chamberlain och basisten Jon Evans som dock inte lyckas ta fokus från artisten Tori.
   Genom åren som arbetande recensent lärde jag mig många gånger att Toris egna skivor ofta blev väldigt självupptagna produktioner där hennes egen framtoning blev nästan viktigare än låtinnehållet. Därför känns det här albumet ibland lite mer intressant att lyssna på när låtarna ofta står för sig själva medan Tori tolkar dom på bästa personliga sätt. Som helhet är ”Strange little girls” lite ojämn och har både toppar och svackor och blir ibland lite onödigt tålamodskrävande. Inte bara i urvalet av låtar som spretar från Eminem till The Beatles.
   Låtar som Lou Reeds ”New age”, Stranglers titellåt, 10cc:s ”I'm not in love” och Lloyd Coles ”Rattlesnakes” fungerar det bra och naturligt men ännu bättre är Toris tolkningar av Tom Waits ”Time” och Joe Jacksons ”Real men”. Det är ganska tillfredsställande att höra Waits låt ”Time” utan hans skrapigt provokativa stämma och ”Real men” måste tillhöra Jacksons bästa låtar.
   Tori Amos har gjort ett ganska underhållande album men där helheten störs ordentligt av ”tolkningarna” hon gör av Neil Youngs och John Lennons låtar. Versionerna av ”Heart of gold” och ”Happiness is a warm gun” är stökiga och helt annorlunda jämfört med originalen. Hon borde kanske har lagt till sitt eget namn som låtskrivare på de låtarna för det är exempelvis mycket på den nästan tio minuter långa ”Happiness...” som bevisligen inte fanns med när Lennon skrev sin låt 1968. Synd på en av topplåtarna på ”White album”. Märkligt nog hade Toris Ames ”tolkningar” passat in bra på förra veckans coveralbum med Rage Against The Machine...


1. "New Age" (Lou Reed) 4:37
1970. Från albumet "Loaded" med The Velvet Underground.
2. "'97 Bonnie & Clyde" (Marshall Mathers/Jeff Bass/Mark Bass) 5:46
1999. Från albumet "The slim shady LP" med Eminem.
3. "Strange Little Girl" (Dave Greenfield/Hans Wärmling/Hugh Cornwell/Jean-Jacques Burnel) 3:50
1982. Singel med The Stranglers.
4. "Enjoy the Silence" (Martin Gore) 4:10
1990. Singel med Depeche Mode.
5. "I'm Not in Love" (Eric Stewart/Graham Gouldman) 5:39
1975. Från albumet "The original soundtrack" med 10cc.
6. "Rattlesnakes" (Lloyd Cole/Neil Clark) 3:59
1984. Från albumet "Rattlesnakes" med Lloyd Cole & the Commotions.
7. "Time" (Tom Waits) 5:23
1985. Från albumet "Rain dogs" med låtskrivaren.
8. "Heart of Gold" (Neil Young) 4:00
1972. Från albumet "Harvest" med Neil Young.
9. "I Don't Like Mondays" (Bob Geldof) 4:21
1979. Singel med The Boomtown Rats.
10. "Happiness Is a Warm Gun" (Paul McCartney/John Lennon) 9:55
1968. Från albumet "The Beatles" med The Beatles.
11. "Raining Blood" (Jeff Hanneman/Kerry King) 6:22
1986. Från albumet "Reign in blood" med Slayer.
12. "Real Men" (Joe Jackson) 4:07
1982. Från albumet "Night and day" med låtskrivaren.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanEVA DAHLGREN (Rock Runt Riket) 1987.

/ Håkan

Chan Romero (1941-2024)

NÄR JAG I FEBRUARI 1964 FÖRSTA GÅNGEN HÖRDE ”Hippy hippy shake”, i Swinging Blue Jeans omskakande version på Tio i Topp, hade jag inte en aning om att det var CHAN ROMERO låg bakom låten som både sångare och låtskrivare. Inte heller visste jag att låten hade sina rötter i 50-talet.
   När jag för några år sedan läste på mina ibland begränsade kunskaper om 50-talsmusiken, och sedan rangordnade de bästa låtarna på Håkans Pop (finns under kategorin ”50-talets bästa”) var Chan Romeros originalversion av ”Hippy hippy shake” given på den listan. Jag skrev också historien om Romero och hans mest kända låt. Låten blev aldrig någon större hit för Romero menlevde alltså upp på 60-talet i England.
   Den engelske journalisten Richard Williams har på sin blogg The Blue Moment också skrivit en sedvanligt initierad artikel om Chan Romero och hans historia som är intressant att läsa.
   Chan Romero avled 22 april 2024.

/ Håkan

Best of 1973/74: #6. "Livet är en fest"

NATIONALTEATERN: Livet är en fest (MNW, 1974)

JAG HAR REDAN SKRIVIT OCH ANALYSERAT min fascination för Nationalteaterns ”Livet är en fest”-skiva. I min långa artikel från 2009, om gruppens betydelse i mitt liv, berättade jag om det bästa på den skivan och jag ber härmed att få citera mig själv:
   ”Livet är en fest” satte musik till livet som vid den här tidpunkten (1974) var mycket fest. Det skrålades med i titellåten, sjöngs med i den ytterst fina ”Hanna från Arlöv” och lyssnades andäktigt på den mycket engagerande ”Mr John Carlos”. Det var brinnande poesi men det framfördes med melodisk briljans som var omöjlig att stå emot vid den här tiden.
   Då skulle allt vara ytterst demokratiskt i vänstersvängen och ingen medlem i bandet skulle stå framför någon annan. Ingen fick ta åt sig äran av att ha skrivit en låt utan all credit skulle delas lika mellan alla gruppmedlemmar. Därför var personerna i gruppen Nationalteatern i stort sett anonyma i många år framöver.
   ”Livet är en fest” är nog en av de flitigaste mest spelade skivor jag äger. Omslaget håller ihop än idag men är riktigt skamfilat. I det rejält tummade texthäftet med ackordanalyser får vi veta att de flesta av skivans innehåll är hämtat från föreställningarna ”Livet är en fest” (1972) och ”Speedy Gonzales” (1973), Men det var ändå svårt att förstå att Nationalteatern också var en teatergrupp.
   Engagemanget i gruppen gjorde att de skrev låtar även i andra sammanhang. ”Mr John Carlos” var skriven till ett program i ungdomsradion Gbg 1974, ”Stena Olssons Compagnie” hämtades från cabarevyn ”Å harre jävvlar” 1974 och ”Hanna från Arlöv” var skriven efter en intervju med Hanna, tvätteriarbeterska i tidningen Proletären under valupptakten 1973. Engagemanget var stort men låtarna var faktiskt ännu större.
   Ingenstans på omslag eller texthäfte gick det att läsa vilka medlemmarna i gruppen var. Gästartisternas namn, exempelvis Jussi Larnö, Tord Bengtsson och Torbjörn Falk, avslöjades däremot men inget mer. Och ”text & musik: Nationalteatern” var det enda som stod på MNW:s svarta skivetikett.
   Det är först på senare år som gruppen fått personliga medlemmar och låtskrivarna har fått namn. Som att exempelvis Ulf Dageby skrev titellåten, ”Hanna från Arlöv” och ”Mr John Carlos” vilket underströk mina senare misstankar att det var han som var den musikaliske motorn och arrangemangens ryggrad i Nationalteatern.

OCH NU TILLBAKA TILL DEN GENERELLA historiebeskrivningen av ”Livet är en fest”. Informationen om gruppmedlemmar och exakta låtskrivare var alltså bristfällig på originalskivan. Men på annat håll har följande medlemmar lyckats knytas till den här skivan. Först och främst Anders Melander och Ulf Dageby som skrev de flesta låtarna. Och sedan spridda sångare som Hans Mosesson (senare känd som Ica-Stig och numera avliden), Håkan Wennberg, Maria Grahn, Paul Olofsson och Inga Edwards. Det är Mosesson som spelar den häpnadsväckande flöjten på ”Hanna från Arlöv”. Omslaget med det sunkiga fotografiet, med överfulla askfat, ölburkar, spritflaskor och matrester, är gjort av Lars Jakobsson men på omslaget står det simpelt bara ”Jakob”.
   Inspelningarna till skivan gjordes i Waxholm i maj 1974 men låtarna härstammade, som jag nämnde ovan, från en rad teateruppsättningar från 1972, 1973 och 1974. Många låtar tillhör Nationalteaterns Greatest hits men när gruppens samlingsskiva gavs ut 2002 saknades en av de mest centrala låtarna på den här skivan, ”Mr John Carlos”. Ännu ett mästerverk signerat Dageby som handlar om bronsmedaljören i 200 meter i sommarolympiaden i Mexiko 1968. Men framförallt handlade den om Black Power-demonstrationen som John Carlos genomförde tillsammans med guldmedaljören Tommie Smith på prispallen: En svart handske och en knuten näve rakt upp i luften. En aktion som fick hela OS att skaka till.
   Att låten inte finns med på alla Nationalteatern-samlingar är för mig en gåta eller är det så enkelt att texten idag kanske inte är helt politiskt korrekt:
   Oh, mr John Carlos
   Du grävde din egen grav
   För idrotten står ovanför politiken
   I din kista slog du själv in första spiken
   Du borde ha nöjt dej med din stora seger
   Och tänkt på din framtid som trevlig och framgångsrik neger

HÄR ÄR SKIVANS ALLA LÅTAR med officiella låtskrivare:
Jack the ripper (Anders Melander/Peter Wahlqvist)
Plast´s sång (Ulf Dageby)
Stena Olsson´s Companie (trad.arr: Anders Melander/Peter Wahlqvist)
Mr John Carlos (Ulf Dageby)
Innerst inne (Anders Melander/Peter Wahlqvist)
Livet är en fest (Ulf Dageby)
Speedy Gonzales (Anders Melander)
Paradisets berg (Nationalteatern)
Lägg av (Anders Melander)
Hanna från Arlöv (Ulf Dageby)
Bängen trålar (Anders Melander/Hans Mosesson)

/ Håkan

Covers: Rage Against The Machine

RAGE AGAINST THE MACHINE: Renegades (Epic, 2000)

TILL OCH FRÅN UTMANAR JAG MIG SJÄLV i min kategori Cover-skivor där jag letar upp, lyssnar och och sedan skriver om skivor med artister eller grupper som jag normalt inte lyssnar på. Och nu har det hänt igen ty Rage Against The Machine har utanför min trygghetszon sedan 1991 med ojämna mellanrum fram till idag blandat hårdrock med rap som definitivt inte är några favoritgenrer i min musikaliska miljö. Men jag vill gärna poängtera att jag har upplevt bandets gitarrist Tom Morello live när han fanns med på scen när Bruce Spårtingsteen spelade i London 2012...
   Mixen på Rage Against The Machines coveralbum är ganska gränslös när den blandar låtar från gruppens naturliga miljö, typ hiphopgruppen Cypress Hill, rapparen Volume 10, hiphopduon EPMD, hiphopduon Eric B Rakim & Rakim och dj-rapparen Afrika Bambaataa, och hardcorepunkbandet Minor Threat med konventionella rocklåtar från Stones, MC5 och The Stooges. Visserligen en tålamodskrävande men också i små doser en spännande musikalisk mix.
   Skivan är inte så överraskande producerad av Rick Rubin, han har ju sina rötter inom hiphop och raprock, men vi som älskar hans lågmälda jobb med Johnny Cash, Tom Petty och Neil Young får här någonting helt annat. En majoritet av albumets låtar tuggar på med både hög volym och hög intensitet med arrangemang som till slut blir ganska enahanda i mina öron.
   Versionerna av låtarna från MC5 och The Stooges blir ganska naturligt tolkade i den här allmänt hårda miljön men när de förvandlar Springsteens i original nakna ”The ghost of Tom Joad” till stelbent hårdrock är gruppen ute på hal is, i alla fall hos lyssnare som tillhör samma skara som mig...
   Och inte blirdet bättre på skivans avslutning när bandet har förändrat ”Street fightin' man” till oigenkännlighet och Bob Dylan-älskarna kan inte förstå hur det går att göra om ”Maggie's farm” till monoton hårdrock med upprepade textrader.


A1. Microphone Fiend (Eric Barrier/William Griffin) 5:01
1988. Från albumet "Follow the leaders" med Eric B. & Rakim.
A2. Pistol Grip Pump (Dino Hawkins/Eric Vidal/Nick Vidal) 3:19
1994. Från albumet "Hip-hopera" med Volume 10.
A3. Kick Out The Jams (Dennis Thompson/Fred "Sonic" Smith/Michael Davis/Rob Tyner/Wayne Kramer) 3:12
1969. Från albumet "Kick out the jams" med MC5.
A4. Renegades Of Funk (Afrika Bambaataa/Arthur Baker/John Miller/John Robie) 4:35
1984. Singel med Afrika Bambaataa & The Soulsonic Force.
A5. Beautiful World (Gerald Casale/Mark Mothersbaugh) 2:35
1981. Från albumet "New Traditionalists" med Devo.
A6. I'm Housin' (Erick Sermon/PMD) 4:57
1988. Från albumet "Strictly business" med EPMD.
B1. In My Eyes (Brian Baker/Ian MacKaye/Jeff Nelson/Lyle Preslar) 2:55
1981. Från ep:n "In my eyes" med Minor Threat.
B2. How I Could Just Kill A Man (B-Real/DJ Muggs/Sen Dog) 4:05
1991. Från albumet "Cypress Hill" med Cyprus Hill.
B3. The Ghost Of Tom Joad (Bruce Springsteen) 5:38
1995. Från albumet "The ghost of Tom Joad" med låtskrivaren.
B4. Down On The Street (Dave Alexander/Iggy Pop/Ron Asheton/Scott Asheton) 3:39
1970. Från albumet "Fun house" med The Stooges.
B5. Street Fightin' Man (Mick Jagger/Keith Richards) 4:43
1968. Från albumet "Beggars banquet" med The Rolling Stones.
B6. Maggie's Farm (Bob Dylan) 6:43
1965. Från albumet "Bringing it all back home" med låtskrivaren.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanGOOD HARVEST 2014.

/ Håkan

Best of 1973/74: #7. "For your pleasure"

ROXY MUSIC: For your pleasure (Island, 1973)

DET ÄR GANSKA KLART OCH TYDLIGT att det engelska bandet Roxy Music var kvalitativa kungar under åren 1973 och 1974. Jag har redan redovisat två album, "Stranded" (1973) och "Country life" (1974), men bandet släppte ytterligare ett album de här två åren och "For your pleasure" är min största Roxy Music-favorit.
   När den här skivan släpptes, i mars 1973, var jag välinformerad om sångaren Bryan Ferry och Roxy Music fast jag inte ägde en enda skiva. ”For your pleasure” var gruppens andra album, genom en kompis hade jag hört deras revolutionerande debutskiva från året innan och den var länge en av våra största favoriter bland nya namn.
   Roxy Music kom som en främmande fågel och bokstavligen satte färg på den engelska rock som då dominerades av proggrock, hårdrock och lättsam pop. Sminkad glamrock höll också på att bli populärt och Roxy Music gjorde entré som en kvalitativ och kreativ mix av allting. De målade musiken och arrangemangen med nya kulörer och var ändå hitinriktade.
   Till saken hör att vid tiden för sina två första album släppte gruppen också singlar, ”Virginia Plain” och ”Pyjamarama”, som inte fanns med på albumen.
   Experimentellt skulle man musikaliskt kunna kalla Roxy Musics sound och med Eno fortfarande kvar i bandet, han lämnade Roxy Music direkt när den här skivan släpptes, fanns det många detaljer av okända och dittills tidigare ohörda klanger. Det gick på 70-talet fortfarande att uppfinna ny musik. Något jag saknar idag och förutsättningarna har naturligtvis eliminerats med åren.
   Även visuellt var Eno en clown (se nedan), han står till vänster på fotot som pryder skivomslagets insida) och diskussionerna var långa om han verkligen var en musiker eller elektronisk trollkarl. På skivan står det att han spelar ”synthesizer and tapes” och det uppges på sina håll att det är en VCS3-synthesizer han har i sina händer. Men när det sedan handlade om keyboards, piano och mellotron på inspelningarna var det Bryan Ferry som spelade.

”FOR YOUR PLEASURE” ÄR ÄN IDAG EN upptäcktsfärd i musik, ljud, poesi och attityd. Kanske inte den helgjutna och helt igenom homogena musikaliska mästerverket men en klassiker är det. Och inledningen på en karriär som skulle växa och producera ytterligare tre fantastiska 70-talsskivor, ”Stranded”, ”Country life” och ”Siren”, på bara några år.
   Roxy Music vägrade ännu en gång släppa en singel från sitt album men sin vana trogen hade ”For your pleasure” en öppningslåt av ren och skär singeldignitet, ”Do the strand”. Vilken idiotsäker inledning i högt tempo på ett spännande album.
   De personliga balladerna var ju också ett av bandets succéområden. ”Beauty queen” är en sugande suggestiv Bryan Ferry-soft skapelse. Som hämtad från hans soloskivor, en karriär som faktiskt skulle inledas redan på hösten 1973 med coverskivan ”These foolish things”. ”Grey lagoons” är en storslagen ballad som via ett munspelssolo nästan förvandlas till blues på slutet.
   Även ”Strictly confidential” var en dramatisk ballad där Ferry sjunger i falsett. Med elpiano i kompet andas arrangemanget mycket musical.
   ”Editions of you” är nästa låt med ren singelstyrka. Klassisk rock’n’roll och framtidens musik på samma gång.
   Roxy Music kunde även ”konsten” att dra ut på låtarna, låta de pratiga och progginfluerade sekvenserna bli hur långa som helst. ”In every dream home a heartache” (som påminner om Lou Reed), över nio minuter långa ”The bogus man” (med sina långa instrumentala partier) testar lyssnarens tålamod och på den nästan sju minuter långa titellåten möts engelsk pop, poesi och piano och det slutar ännu en gång i musikalisk musicalmiljö.
   Efter ”For your pleasure” gick Brian Eno vidare. Gjorde en spännande solokarriär och blev snart en av rockvärldens mest framgångsrikaste skivproducenter på skivor med bland annat U2 och Coldplay.
   Roxy Music ägde första delen av 70-talet och Bryan Ferry startade parallellt en framgångsrik solokarriär som växte ordentligt när bandet tog en paus under några år efter 1975.

/ Håkan

Covers: The Walkmen

THE WALKMEN: "Pussy Cats" starring The Walkmen (Record Collection, 2006)

FÖRST LITE INFORMATION OM GRUPPEN The Walkmen som innan jag började lyssna på den här skivan var helt obekant med. The Walkmen är ett amerikanskt indierockband som bildades 2000 med medlemmar från två olika band, Jonathan Fire*Eater och The Recoys. Kvintetten har släppt nio album inklusive det här albumet som alltså är en cover på Harry Nilssons hela album ”Pussy cats”.
   Låt för låt är det alltså en kopia av Nilssons album från 1974 som producerades av John Lennon. Och Walkmens så kallade tolkning av Nilssons original är verkligen en kopia i både arrangemang och framförande.
   Originalet tillhör 70-talets stökigaste produktioner, inspelad mellan ständigt bråkiga krogbesök i Los Angeles och ett allmänt turbulent leverne för kompisarna Harry och John. En period som i John Lennons liv gick under namnet The Lost Weekend.
   The Walkmen vill musikaliskt återskapa originalproduktionen så nära det har gått. På den inledande låten, ”Many rivers to cross”, hör vi sångaren Hamilton Leithauser sjunger med samma spruckna stämma som Nilsson en gång gjorde. Det är inte vackert men tidstroget.
   Till sitt femmannaband har The Walkmen bjudit in flera gäster till sångmikrofonen där Ian Svenonius, Alessandra Maria, Quentin Stoltzfus (ibland undrar jag om det är pseudonymer...) och Rockwell (Kenneth William Gordy) tar över framförandet. Det sistnämnda namnet är alltså identiskt med artisten som 1984 hade en hit med ”Somebody's watching me” på skivbolaget Motown och han är faktiskt son till skivbolagschefen Berry Gordy.
   Redan när Nilsson släppte ”Pussy cats”-originalet innehöll den covers som i stort sett medvetet ”mördades” av honom och The Walkmen gör allt för att följa honom i spåren. Det blir varken spännande, överraskande eller intressant och det skulle förvåna mig mycket om jag lyssnar en gång till på det här albumet.


1. Many Rivers To Cross (Jimmy Cliff) 4:42
1969. Från albumet "Jimmy Cliff" med Jimmy Cliff.
2. Subterranean Homesick Blues (Bob Dylan) 3:19
1965. Från albumet "Bringing it all back home" med låtskrivaren.
3. Don't Forget Me (Harry Nilsson) 3:43
1974. Från albumet "I can stand a little rain" med Joe Cocker.
4. All My Life (Harry Nilsson) 3:02
1974. Från albumet "Pussy cats" med låtskrivaren.
5. Old Forgotten Soldier (Harry Nilsson) 4:30
1974. Från albumet "Pussy cats" med låtskrivaren.
6. Save The Last Dance For Me (Doc Pomus/Mort Shuman) 4:44
1960. Singel med The Drifters.
7. Mucho Mongo / Mt. Elga (Harry Nilsson/John Lennon) 3:53
1974. Från albumet "Pussy cats" med Harry Nilsson.
8. Loop De Loop (Ted Vann) 3:39
1962. Singel med Johnny Thunder.
9. Black Sail (Harry Nilsson) 3:54
1974. Från albumet "Pussy cats" med låtskrivaren.
10. Rock Around The Clock (Jimmy De Knight/Max C. Freedman) 3:34
1954. Singel ("(We're gonna) Rock around the clock" med Sonny Dae and His Knights.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders Erkman CARLOS SANTANA 1984.

/ Håkan

Best of 1973/74: #8. "Ooh la la"

FACES: Ooh la la (Warner Bros, 1973)

FÖRST OCH FRÄMST DET SPEKTAKULÄRA skivomslaget till “Ooh la la”-skivan (men vi kommer till det lite senare) men i mitt research-arbete är det den här tidens produktionstakt och intensiva karriärer som imponerar mest. Jag tänker på Rod Stewart som under många år i början på 70-talet parallellt genomförde två olika karriärer, som soloartist och som sångare i Faces. Båda var lika framgångsrika, båda var lika uppmärksammade och båda var lika intensiva.

   Se bara här på Rod Stewarts enorma skivutgivning under några få år:
   Februari 1970: SOLO ”An old raincoat won’t ever let you down”
   Mars 1970: FACES “First step”
   September 1970: SOLO “Gasoline Alley”
   Mars 1971: FACES “Long player”
   Maj 1971: SOLO “Every picture tells a story”
   November 1971: FACES “A nod is as good as a wink… to a blind horse”
   Juli 1972: SOLO “Never a dull moment”
   April 1973: FACES “Ooh la la”

PÅ TRE ÅR VAR ROD STEWART I BLICKFÅNGET på åtta(!) album. Lägg till omfattande turnéer mellan alla skivinspelningar och ni förstår att jag beskriver en tidsepok långt innan ordet utbränd var uppfunnet. Däremot var det lika imponerande då, fast vi inte riktigt uppfattade det, som när jag nu listar skivorna från 1973/74.
   Gruppen Faces var något som naturligt uppstod när Steve Marriott lämnade Small Faces, för att bilda Humble Pie tillsammans med Peter Frampton, och ersattes av både Rod Stewart, sångaren, och Ron Wood, gitarristen. De kom närmast från Jeff Beck Group men där spelade Wood av naturliga skäl basgitarr.
   Kvar från Small Faces var basisten Ronnie Lane, Ian McLagan, keyboards, och Kenny Jones, trummor, och allt formades till en så kallad supergrupp som var så vanligt förekommande på den här tiden.
   Och Faces var verkligen en supergrupp i ordets rätta mening. Rod var frontmannen men det fanns ytterligare två duktiga sångare och låtskrivare, Lane och Wood, och musikerna McLagan och Jones var högt rankade killar i branschen.
   Jag hade på 60-talet följt Small Faces med allt större ögon och öron, ”Ogden’s nut gone flake” (med det runda omslaget) var en av de första skivorna jag ägde, så fortsättningen som Faces attraherade mig 1970. Köpte direkt ”First step” (skivan gavs i USA ut under namnet Small Faces…) men avvaktade än så länge med Rod Stewarts soloskivor och väntade även med Faces andra album ”Long player” fast den innehöll Paul McCartneys ”Maybe I’m amazed”.
   Sedan kom Rods ”Every picture tells a story” och allt blev plötsligt på allvar för både Rod Stewart, Faces och mig. Slutet på denna enorma era blev Faces-skivan ”Ooh la la”. Skivan släpptes i april 1973 och en dryg månad senare, 4 juni, spelade Ronnie Lane sin sista konsert med gruppen. Lane ville komma ner på jorden med sin musik och sitt liv Han bildade Ronnie Lane & Slim Chance, ett lågbudgetprojekt, och bosatte sig i en zigenarvagn.
   Det är Ronnie Lane som tar för sig på ”Ooh la la”. Rod Stewart var av naturliga skäl mindre intresserad och gruppen kom i andra hand efter en allt viktigare solokarriär. Därför bidrar Rod Stewart med några rocklåtar medan Lane bidrar med ett lantligt, ibland akustiskt, mandolin förekommer, och folkmusikinspirerad rockmusik.
   ”Silicone grown”, ”Cindy incidentally” (Faces mest framgångsrika singel) och “Borstal boys” är skivans mest rock’n’roll-röjiga låtar. Med ett band som svänger supertajt, balanserar piano och gitarr i kompet och är det närmaste Rolling Stones man kan komma.
   Det märks redan här att Ronnie Lane längtar ut på landet. Det hörs i både texter och melodier på låtarna som Lane skrivit. ”Flags and banners” har en dobro centralt placerad i arrangemanget och hela soundet, med orgel och mandolin, påminner om Rod Stewarts soloskivor men här sjunger Lane.
   Även på Lanes ”Glad and sorry” sjunger Lane tillsammans med Wood på en vemodig pianodominerad låt men på Lanes enkla, simpla ”Just another honky” sjunger Rod liksom på Stewart/Lane-låten ”If I’m on the late side” med akustisk gitarr.
   Inte heller på titellåten, Ronnie Lanes egenhändigt skrivna folkmusiklåt, är det Lane som sjunger. Rod Stewart hade försökt men inte lyckats sätta låten och skyllde på fel tonart och att han inte gillade låten överhuvudtaget. (Märkligt att Rod på sin coverskiva ”When we were the new boys” (1998) valde att göra ”Ooh la la” som en hyllning till Lane). Därför gavs uppdraget på Faces-skivan till Ron Wood och det blev en klassiker.
   Bara lite drygt 30 minuter lång tycker jag ”Ooh la la” är Faces bästa och mest varierade album.
   Skivomslaget, ja. Designern Jim Ladwig hämtade inspirationen från en tandkrämsannons på 30-talet. Över albumtiteln på skivomslagets front står det med liten stil ”To move face, squeeze top of album down” och precis så fungerar det. Då öppnar sig munnen och ögonen rör sig och man kan i fantasin höra figuren säga ”Ooh la la”.

/ Håkan

Covers: Macy Gray

MACY GRAY: Covered (Reprise, 2012)

NU ÄR JAG UTE PÅ LITE TUNN IS och trampar. Den amerikanska r&b- och soulsångerskan Macy Gray tillhör inte min dagliga meny och det är få låtar som jag i original känner till på hennes coverplatta. Plus att hon har lagt till sex egna så kallade originallåtar fast hennes sjätte album har fått titeln ”Covered”.
   ”Covered” inleds ändå med två bekanta låtar, Eurythmics ”Here comes the rain again” och Radioheads ”Creep”, insvepta i tjocka syntlager framhävda av den ene producenten Zoux (Jeffrey Scott Bluesstein) som tillsammans med Hal Willner och Macy själv står för produktionen.
   Sedan blir skivan okonventionell. Tredje ”låten” ”You want them nervous (skit)” är ett samtal mellan Macy och den amerikanske skådespelaren J.B. Smoove med Willners anonyma musik i bakgrunden.
   I ”Smoke 2 joints” har Macy hottat upp reggaegruppen The Toyes till ren och skär soulmusik med Martin Estradas gitarrsolo som russinet i kakan. Efter ett glammigt 25 sekunder långt snack, "La La La (Teaching the Kids)", kommer en allsångsmässig ”Teenagers” från New Jersey-bandet My Chemical Romances repertoar innan ännu en talad parentes drar ned tempot på skivan.
   Versionen av Metallicas”Nothing else matters” tillhör albumets få musikaliska höjdpunkter med Jeremy Rubolinos mustiga stråkar ger tyngd åt arrangemanget tillsammans med Zouxs hammondorgel. Även den följande låten, versionen av rockgruppen Awolnations ”Sail”, tillhör topparna på albumet.
   Macys tolkning av Arcade Fires ”Wake up” tillhör också det positiva på skivan.
   ”Covered” blir till slut en blandning av riktigt bra coverversioner och korta ”låtar” med repliker från skådespelare och/eller rapartister. Stundtals ojämnt och lite tålamodskrävande i mina öron.


1. "Here Comes the Rain Again" (Annie Lennox / Dave Stewart) - 3:44
1983. Från albumet "Touch" med Eurythmics,
2. "Creep" (Colin Greenwood/Jonathan Greenwood/Albert Hammond/Mike Hazelwood/Thom Yorke) - 4:18
1992. Singel med Radiohead.
3. "You Want Them Nervous (Skit)" [feat. J.B. Smoove] (Macy Gray/JB Smoove/Hal Wilner) - 1:12
Original.
4. "Smoke 2 Joints" (Jean-Christophe Kay/Michael Kay) - 2:48
1983. Från albumet "The Toyes" med The Toyes.
5. "La La La (Teaching the Kids)" [feat. Layann Al Saud, Avery Albert, Happy Hinds, & Sienna Steiber] (Layann Al-Saud/Avery Albert/Happy Hinds/Siena Steiber/Zoux) - 0:25
Original.
6. "Teenagers" (Robert Bryar/Frank Iero/Raymond Toro/Gerard Way/Michael Way) - 2:56   
2006. Från albumet "The black parade" med My Chemical Romance.
7. "The Power of Love" (feat. Hugh Salk) (Hugh Salk/Zoux) - 0:41
Original.
8. "Nothing Else Matters" (James Hetfield/Lars Ulrich)- 5:42
1991. Från albumet "Metallica" med Metallica.
9. "Sail" (Mel Hinds/Zoux) - 4:27
2011. Singel med Awolnation.
10. "I Try Is Cool and All, But (Skit)" [feat. Nicole Scherzinger] (Macy Gray/Nicole Scherzinger/Hal Wilner) - 1:29
Original.
11. "Maps" (Mel Hinds/Zoux) - 2:51
2002. Från albumet "Fever to tell" med Yeah Yeah Yeahs.
12. "Love Lockdown/Buck" (Jeff Bhasker/Jenny-Bea Englishman/Jan Menzies/Andy Stroud/Malik Yusef) - 3:59
2008/1967. Singel med Kanye West/Från albumet "Nina Simone sings the blues".
13. "Mel Rap (feat. Mel Hinds)" (Mel Hinds/Zoux) - 0:33
Original.
14. "Bubbly" (feat. Idris Elba) (Colbie Caillat/Jason Reeves) - 3:11
2007. Singel med Colbie Caillat.
15. "Wake Up" (Edwin Butler/William Butler/Régine Chassagne/Timothy Kingsbury/Richard Parry) - 3:52
2004. Från albumet "Funeral" med Arcade Fire.
16. "Really?" [feat. MC Lyte] (Macy Gray/MC Lyte/Hal Wilner) - 2:21
Original.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Foto: Anders ErkmanDSH5 1984.

/ Håkan

Mars 2024 på Håkans Pop

Alla bilder: Carina ÖsterlingOllie Tullamore (fyra från vänster) och hans musikaliska vänner bjöd på St Patrick's-fest i Örebro i mars.

VÅREN NÄRMAR SIG SAKTA MEN OSÄKERT och mars passerade min verklighet med både levande musik (St Patrick's) och på skiva. Och på Håkans Pop har de återkommande kategorierna Best of 1973/74 och Anders Erkman-fotografier ockuperat måndagar och onsdagar. Och på fredagarna har texter om coveralbum och ett tribute-album publicerats. Plus en rapport om TisdagsAkademiens möten.
   Serien om de bästa 50 år gamla albumen, Best of 1973/74, närmar sig topplaceringarna och under mars var det #10-13 som avslöjades där artister/grupper som Björn Afzelius, Byrds, Rolling Stones och Eagles återfanns.
   På liveområdet upplevde jag under mars bara en konsert och det var St Patrick's-arrangemanget med Olle Unenge (under artistnamnet Ollie Tullamore) och hans musikaliska vänner.
   Bland alla coveralbum som jag skrev om under mars (Valerie June, Rickie Lee Jones, Max Lorentz och Bettye Lavette) hade ett tribute-album tillägnat Pete Seeger pressat sig in.
   TisdagsAkademien, som jag tillsammans med Janne Rindar och Olle Unenge är medlem av, är inne på sitt femte verksamma år. Som sammanslutningens ständige sekreterare lämnade jag under mars rapport från våra åtta senaste Akademi-möten där vi diskuterat musikdokumentärer om bland annat Imperiet, Kal P Dal, Kjell Höglund, pianisten Stefan Nilsson och Brian Jones.

PÅ MARS MÅNADS FÖRSTA DAG släpptes Jesper Lindells nya album ”Behind the sun”, en fantastisk skiva som i mina öron är månadens klart bästa album. Beyoncés uppmärksammade och omdiskuterade album ”Cowboy Carter” lämnar jag därhän och koncentrerar mig på annat. Under mars släpptes en strid ström av bra album med Kacey Musgraves, Black Crowes, West Of Eden, Waxahatchee och Sam Evian som jag ändå inte kom mig för att recensera i detalj. Följande lite mer intressanta artister och album intresserade mig lite mer:
   Londongruppen THE HANGING STARS musik beskrivs i sitt hemland nästan officiellt som Cosmic Country eller Psychedelic Folk, genrer som i mina öron inte lockar mig att lyssna speciellt mycket på. Men på senaste albumet ”On a golden shore” visar gruppen och dess ledare, låtskrivaren och sångaren Richard Olson (ja, han är svensk!), att de både tekniskt och energiskt har så mycket mer att ge musikaliskt.
   Gruppen har sedan 2016 släppt fem album utan att jag ens har lagt namnet på minnet men när jag nu lyssnar kan jag referera till Teenage Fanclub och den gruppens senaste album, ”Nothing lasts forever”, som nådde en Topp 3-placering på min årsbästalista förra året. Hantverksmässigt bra rockmusik, genomgående starka låtar, körer som förstärker arrangemangen och sammanlagt är ”On a golden shore” i mina öron månadens bästa album - om inte Jesper Lindell hade varit.
   Daniel Romano är en rolig och intressant person i rockbranschen. Produktiv som få och pendlar på sina skivor ofta mellan olika arrangemang och sound som kan uppfattas som splittrat. På nya albumet ”Too hot to sleep”, som ges ut under gruppnamnet OUTFIT, har Daniel koncentrerat sig på den snabba och huvudsakligen adrenalinstinna rockmusiken. Han är en genial låtskrivare och bjuder på åtskilliga topplåtar även inom det här snäva området.
   Med rötter i nästan legendariska band som The Nerves och Paul Collins' Beat tillhör PAUL COLLINS den fina powerpopgenerationen av amerikanska artister. På sitt senaste soloalbum ”Stand back and take a good look” tar han ett steg tillbaka och gör ganska allmängiltig om än starkt melodisk pop som får mig att tänka på The Knack och inget powerpopgeni.
   AOIFE O'DONOVAN gästade Örebro och East West för elva år sedan i en konsert som jag då beskrev som tidlös folkmusik. På rak arm minns jag inte så mycket av konserten och hennes repertoar men nya albumet ”All my friends” har ett politiskt djup där hon i sina texter slåss för kvinnans rättigheter i allmänhet och 1916 års förkämpe Carrie Chapman Catt i synnerhet.
   Sådant djupt engagemang brukar gå ut över det musikaliska och det melodiska men Aoife lyckas hålla en musikaliskt underhållande nivå på sitt skrivande och även arrangemangsmässigt låter en majoritet av hennes låtar mycket spännande och intressanta.
   Till slut några rader om nya album med några kända namn som inte lyckats motsvara mina förväntningar.
   LIAM GALLAGHERS samarbete med The Stone Roses-gitarristen JOHN SQUIRE, albumet ”Liam Gallagher John Squire” (torftig titel), fick en smakstart med singeln ”Mars to Liverpool” men på albumet är det mycket långt mellan höjdpunkterna.
   Gamla DION gör något av comeback med albumet ”Girl friends” där en eller flera tjejer hjälper till med sång på varje låt, Carlene Carter och Susan Tedeschi är några av de mest spännande namnen. Men låtmaterialet, som Dion själv har varit med och skrivit, är märkbart tunt och ointressant.
   THE JESUS NAD MARY CHAIN är ju en provokativ engelsk duo. Jag glömmer (tyvärr) aldrig deras turbulenta spelning på Rockmagasinet 1985 men nya albumet ”Glasgow eyes” har jag redan glömt...
   Jocke Åhlunds grupp LES BIG BYRD är ju ett spännande namn men musikaliskt håller nya ”Diamonds, rhinestones and hard rain” ingen nivå alls i sin elektroniska icke-melodiska och experimentella värld.

/ Håkan

Best of 1973/74: #9. "Berlin"

LOU REED: Berlin (RCA, 1973)

”BERLIN" ÄR EN AV POPHISTORIENS MEST överraskande, förvånansvärt lågmälda och, inte minst, mest missförstådda album. Efter tiden i Velvet Underground och två rockalbum i eget namn (av vilka ”Transformer” med alla sina fantastiska låtar också är en klassiker) var ”Berlin” på många sätt en chock. Jag kan förstå Lou Reed-älskarna just då. Och jag känner också full sympati för den stackars recensenten i Rolling Stone, Stephen Davis, som 20 december 1973 skrev:
   Lou Reed's ”Berlin” is a disaster, taking the listener into a distorted and degenerate demimonde of paranoia, schizophrenia, degradation, pill-induced violence and suicide. There are certain records that are so patently offensive that one wishes to take some kind of physical vengeance on the artists that perpetrate them. Reed's only excuse for this kind of performance (which isn't really performed as much as spoken and shouted over Bob Ezrin's limp production) can only be that this was his last shot at a once-promising career. Goodbye, Lou.
   Själv var jag inte riktigt närvarande i den här världen när det väl hände. Ingen kontakt med Velvet Underground-musiken på 60-talet och fantastiska Lou Reed-låtar som ”Walk on the wild side”, ”Perfect day” och ”Vicious” var just bara fantastiska låtar utan identitet på olika album.
   Jag ägde min första Lou Reed-skiva först 1978, ”Street hassle”, men förstod väl ändå att han knappast kommer att upprepa det historiska värdet från 70-talets inledning på resten av sin karriär. ”Berlin” köpte jag förresten inte förrän 1999 på en återutgiven cd men har under åren sakta men säkert blivit vän med skivan. Och älskade till slut innehållet hur deprimerande det än må vara. Dess vemodiga touch med många bittra inslag satte avtryck i mitt musikaliska liv som inget annat Lou Reed-album.
   Efter Reeds två första soloalbum, ”Lou Reed” (med låten ”Berlin" som upprepas här) och ”Transformer” (båda huvudsakligen inspelade i London och utgivna 1972), fortsatte Lou spela in i London i Morgan Studios. Därför figurerar så många engelska musiker i kompet, exempelvis Jack Bruce, Steve Winwood, B J Wilson (Procol Harums trummis) och Aynsley Dunbar. Men också de amerikanska gitarristerna Steve Hunter och Dick Wagner som senare kom att bli hörnstenar i Lou Reeds liveband.
   Producenten Bob Ezrin, numera mycket rutinerad producent, hade vid tillfället bara jobbat med ett par Alice Cooper-album innan han fick förtroendet att göra ”Berlin” till en fantastisk skiva. Ezrin, som är kanadensare, kom ju senare att producera både Kiss, Peter Gabriel, Rod Stewart, Nils Lofgren och Pink Floyd på deras ”The wall”-projekt där han också skrev orkesterarrangemangen. På ”Berlin” är det däremot nykomlingen Allan MacMillan, som också spelade keyboards, som skrev arrangemangen.
   ”Berlin” har både beskrivits som ”Sex & speed & rock & roll” och ”Sgt Pepper of the 70’s” men det var onekligen intressant när Lou Reed 2006 tog upp skivan igen. Han framförde skivan innehåll på fem konserter fem kvällar i rad på St. Ann's Warehouse i Brooklyn, New York. Vilket filmades av regissören Julian Schnabel och blev till en mycket sevärd biograffilm som jag såg 2008 och recenserade här.
   Skivan inleds med den atmosfäriska titellåten med bara piano (Allan MacMillan) till komp. Ackompanjerad av spridda osorterade ljud och ett avlägset ”happy birthday”-sjungande.
   ”Berlin” är ju också soundmässigt formad av sin tid. Jag kan ana Roxy Music i ”Lady day”, den i detalj lågmält arrangerade ”Men of good fortune” är också tidstypisk och ”How do you think it feels” inleds med ett välbekant basintro (jämför ”Walk on the wild side”).
   Skivan är ju övervägande lugn, pratig och avskalad men det blixtrar till i några låtar. Bland annat ”Oh Jim” med trumintro och vilda dueller mellan elgitarr och blås men också avslutande rock’n’roll på akustisk gitarr. Även ”Caroline says I” är rock fast det förekommer både stråkar och kör.
   Det är på de tre sista långa låtarna som ”Berlin” får sin stora karaktär. Den nästan åtta minuter långa ”The kids” med vackra akustiska ackord, slide och mullig Tony Levin-bas. Och den förödande vackra men bittra refrängen ”they’re taking the children away” med gråtande, hysteriska barn i bakgrunden och ett avslutande ”Mummy!”.
   Även ”The bed” och ”Sad song” har den där suggestiva och arrangerade prägeln med körer och stråkar och en överlag väldigt kyrklig stämning.
   Efter ”Berlin” var Lou Reed snart tillbaka i den elektriska rockmusiken med albumet ”Sally can’t dance” (1974).

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.