Blogginlägg

Best of 1973/74: #5. "Desperado"

EAGLES: Desperado (Asylum, 1973)

COUNTRYROCK LÅG MIG VÄLDIGT VARMT om hjärtat några år in på 70-talet. Jag har berättat den vidlyftiga historien om min fascination för genrenhär och Eagles var nästan de första favoriterna i just den genren. Singeln ”Take it easy” slog till hårt sommaren 1972 samtidigt som debutalbumet släpptes. Sångstarka stämmor, blixtrande akustiska gitarrer, bra låtar och ett allmänt väldigt sympatiskt sound. Kvartetten blev mina nya favoriter och det var givet att nästa skiva, dagens ”Desperado”, omedelbart stod på inköpslistan när den släpptes i april 1973.
   Gruppens första album spelades in i London med engelsmannen Glyn Johns som producent. De upprepade det vinnande konceptet på ”Desperado” och även om debuten var stark var uppföljaren ännu mer lysande och jag vill så här i efterhand peka ut skivan som min Eagles-favorit före alla andra av deras skivor. Det som under hela 70-talet utvecklades till mer elektrisk och mer kommersiell musik för Eagles var det 1973 fortfarande mycket melodisk countryrock med fyra enkla killar som kompletterade varandra perfekt.
   Det var visserligen under de här inspelningarna som Don Henley och Glenn Frey blev ett duktigt låtskrivarteam men både gitarristen Bernie Leadon, med sina bluegrassinfluenser, och basisten Randy Meisner sjöng vissa låtar och de bidrog också som låtskrivare.
   Eagles 1973 var en tajt grupp som spelade alla instrument själva och sjöng samtliga stämmor. Inga extramusiker och inga stjärngäster om man inte räknar med Jackson Browne och John David Souther som dels figurerar på omslaget och dels finns med bland låtskrivarna.
   ”Desperado” beskrivs ofta som ett konceptalbum med ett Vilda Västern-tema i allmänhet och historier om bröderna Dalton och Bill Doolin som bank- och tågrånare i synnerhet. Det kan sägas vara en romantiserande historia ty hela gänget, personifierade av hela Eagles plus Browne och Souther, ligger döda på fotografiet på baksidan av omslaget. Hela scenen symboliserar den där fatala dagen, 5 oktober 1892, när planerna att samtidigt göra två bankrån misslyckades.
   Titellåten förekommer två gånger och låten ”Doolin-Dalton” framförs tre gånger varav en, en knapp minuts instrumental parentes, inte nämns på omslaget. Albumet startar med en ödslig och ödesmättat ”Doolin-Dalton” med akustisk gitarr och munspel i centrum tillsammans med Don Henleys starkt emotionella röst och Glenn Freys mer konventionella stämma. Som trummis har Henley en ovanligt personlig röst och har alltid varit min favorit i Eagles.
   ”Twenty-one” är en ren och skär bluesgrass-dänga av Bernie Leadon. Med banjo och dobro i en rasande fart. Sedan kommer skivans första och enda bottennnapp, ”Out of control”, som låter mer hårdrock och George Thorogood än klassisk countryrock. Med överdrivna elgitarrer på slutet. Tom Nixon, som har varit med och skrivit låten, var en av medlemmarna i Eagles livecrew.
   Skivans förstasida avslutas däremot utmräkt. Först med snygga, vackra och steelguitar-spetsade ”Tequila sunrise” som Glenn Frey sjunger bättre än han någonsin gjort varken förr eller senare. Sedan kommer titellåten med storslaget pianospel, himmelsk kör och ett maffigt stråkarrangemang av Jim Ed Norman, en idag rutinerade arrangör men 1973 hade han precis inlett sin karriär. Låten ”Desperado” har både Linda Ronstadt och Ulf Lundell gjort en cover på.
   Andrasidan inleds med tuffa ”Certain kind of fool” med distad gitarr och volymstarkt slidesolo. Och med Randy Meisner som nästan går upp i falsett. Den instrumentala ”Doolin-Dalton” doftar mycket Leadon med supersnabb bluesgrass på banjo och akustisk gitarr. Och ”Outlaw man”, skivans enda regelrätta cover (av David Blue som bara någon månad innan gav ut låten på sitt album ”Nice baby and the angel”), befinner sig rätt nära konventionell rock. Medan ”Saturday night”, ett låtskrivarsamarbete mellan samtliga Eagles-medlemmarna, är en vacker texmex-doftande ballad med mandolin och akustisk gitarr.
   Leadons ”Bitter Creek” är också akustisk men påminner också lite om Neil Youngs sätt att skriva låtar. Sedan avslutas skivan med ett reprismedley på ”Doolin-Dalton” och ”Desperado” med banjo, dobro och ännu mer storslagna stråkar i finalen.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.