Blogginlägg

"Let it be"

LET IT BE
Regi: Michael Lindsay-Hogg
(Disney+, 88 min)

NÅGON GÅNG HÖSTEN 1970, ”Let it be” hade svensk premiär 14 september, såg jag filmen ursprungligen på en biograf i Örebro. The Beatles fanns inte längre, de fyra Liverpool-killarna hade officiellt splittrat gruppen under våren 1970, och jag uppfattade nog filmen då som en vemodig underhållning om tider som hade passerat. Tyckte nog att dokumentären var tillräckligt intressant och musikaliskt spännande fast den saknade både förklaring och information.
   Nu är det dags att uppdatera åsikten om den nästan 54 år gamla filmen när ”Get back”-regissören Peter Jackson har renoverat, remastrat och restaurerat amerikanen Michael Lindsay-Hoggs originalfilm från 1970.
   Ni kan väl historien om den här filmen/dokumentären som spelades in i januari 1969?. Ambitionen var att filma uppladdning och repetitioner för en storstilad livecomebackkonsert med The Beatles, som inte hade stått på scen tillsammans sedan augusti 1966, på en amfiteaterscen i Libyen(!) av alla ställen. Det sprack fullständigt, repetionerna flyttade från filmstudion i Twickenham i sydvästra London till Apple-studion på Savile Row i centrala London och resultatet blev istället ett album, ”Let it be”, som släpptes ett drygt år efteråt.
   Men allt slutade ändå med en överraskande konsert på skivbolaget Apples tak vid lunchtid 30 januari. Hela den där spektakulära historien får man i den nästan åtta timmar långa tv-serien ”Get back” som jag har skrivit om här. Det är förresten ganska märkligt att det mastodontprojektet sändes 2021 och efterföljs nu av ”Let it be”-filmen i miniformat som är producerad från samma filminspelade material. Det borde kronologiskt ha varit tvärtom ty ”Let it be” känns som en kortare och lite omotiverad repris av ”Get back”. Ungefär lika otajmat nu som i maj 1970 när originalfilmen hade premiär i England en månad efter gruppens splittring.
   Jag såg filmen under mitt senaste London-besök då jag bodde i dotterns och hennes sambos hus i Hampton där tv:n var utrustad med Disney+-kanal. Och upplevelsen att se filmen på releasedagen 8 maj var naturligtvis extra spännande med tanke på att inledningen av filmen utspelade sig bara ett par långa stenkast från just Twickenham...
   Att Peter Jackson restaurerat ”Let it be” är naturligtvis välkommet, jag har länge saknat den här dokumentären främst av musikaliska skäl, men det är som sagt en kort repris och upprepning av historien utan några större överraskningar. Möjligen tillhör det inledande samtalet mellan Jackson och Lindsay-Hogg det senare. Innan filmen utan kommentarer och utan skriftlig information rullar på, förvisso med högteknologisk kvalité.
   I den här mer komprimerade versionen tycker jag låtarna som nästan är färdiga, exempelvis ”The long and winding road”, ”I me mine” (en av få George Harrison-låtar), ”Two of us” och givetvis ”Let it be”, får mer framträdande roller här än i de långt utdragna ”Get back”-inspelningarna.
   Här finns det inte något större utrymme för några känslor, som sekvensen när Paul McCartney har synpunkter på George Harrisons gitarrspel som får honom att tillfälligt lämna repetitionerna.
   Enligt uppgift är det scener i ”Let it be” som inte fanns med i ”Get back” men jag har varken minne eller systematisk koll på vad det kan vara. Det mesta känns som en koncentrerad upprepning men jag uppfattar att ”Let it be” fokuserar mer på musiken.
   Och höjdpunkterna i de mäktiga slutscenerna när bandet till slut står på taket är desamma i både ”Get back” och ”Let it be”. När fyra skäggiga och långhäriga killar mellan 25 och 28 år gamla som på en knapp månad slipat sig samman till ett hänsynslöst skickligt rockband. Slutet är gott och bäst.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.