Blogginlägg från september, 2024

September 2024 på Håkans Pop

SunYears, med Peter Morén, var nog höjdpunkten på årets Live at Heart.

SEPTEMBER ÄR VARJE ÅR EN INTENSIV MÅNAD på Håkans Pop. Traditionellt har Live at Heart-festivalen i Örebro utspelat sig just den månaden och det har alltid fört med sig massor med konsertbesök under fyra dygn. September 2024 var inget undantag med en rad uppdateringar på Håkans Pop. Dessutom har det under september i år släppts en rad intressanta album vars noteringar avslutar min Håkans Pop-sammanfattning av månaden.
   Först en tillbakablick på Håkans Pops fasta kategorier. Som exempelvis min inte rangordnade genomgång av samlingsalbum som under den senaste månaden handlade om ”The best of Bomp”, ”Can't start dancin'”, ”Christmas at the Patti”, ”Conspiracy of hope” och ”The countdown compilation”.
   Bilder på konsertbiljetter är ett tema på Håkans Pop den här säsongen och den här månaden kunde jag visa upp Eric Clapton 1980, Dire Straits 1979, Bob Dylan 1984 och Bruce Springsteen 1988.
   Jag återpublicerade mina gamla krönikor från Nerikes Allehanda från November 1973, December 1973, Februari 1975 och September 1975.
   Under september lämnade oss Göran Fristorp och John David Souther som fick mig att skriva några minnesord.
   Så var det alltså en mängd intensiva konsertrapporter från Live at Heart-festivalen. Bland annat kvällsnoteringar från onsdag, torsdag, fredag och lördag och mycket annat.
   Förutom Live at Heart-festivalen upplevde jag under månaden ytterligare tre konventionella konserter, Pretenders på Cirkus i Stockholm, värmlänningen Göran Samuelsson i en trädgård på öster i Örebro och irländaren Andy Irvine på Teaterscenen.

SEPTEMBER 2024 VAR ALLTSÅ en riktigt intensiv månad med många skivsläpp. Där jag inte kunde låta bli att skriva en lång dagsaktuell recension av Nick Lowes nya ”Indoor safari”, månadens bästa enligt mih. som nedan följs av ytterligare noteringar om nya skivor.
   Jag har under månaden lyssnat och lyssnat på fler bra skivor än vanligt, så många att jag inte riktigt hinner fördjupa mig i åsikter om alla. Som exempelvis THE HEAVY HEAVY, BJÖRN PETER THISELL, JOE ELY, THE TARANTULA WALTZ, LUDWIG HART, THE PLAN, BRIGHT EYES och samlingsskivan ”Silver patron saints” med Jesse Malin-låtar.
   Gruppnamnet NADA SURF har jag bara haft ytliga kontakter med genom åren utan att lägga namnet på minnet. Men nu slår den amerikanska New York-kvartetten till på allvar. Gruppen anses allmänt tillhöra indierockvågen men på nya albumet ”Moon mirror” hör jag alldeles förjusande energisk och melodisk powerpop. Månadens största överraskning.
   För två år sedan hamnade göteborgaren JONAS LUNDQVIST på min årsbästalista med sina personliga poprocklåtar. Nya albumet ”Sorgetornets spejare” har inte samma dignitet, jag är först lite besviken, men skivan har växt med tiden och många låtar har fastnat i mitt medvetande.
   JD McPHERSON har toppat årsbästalistor tidigare på Håkans Pop tidigare (2017) med ett omväxlande album. På nya ”Nite owls” har han fortfarande en tydlig ambition att göra ett mycket varierat album, inte bara med sina personliga rockabillyrytmer. Här finns också rena rama Ventures-soundet i några låtar, en är dessutom helt instrumental, och på avslutningslåten ”That's what a love song does to you” försöker han skriva en evergreen med klassiska förtecken.
   H SELF, Henric Hammarbäcks alter ego, når sin karriärs all time high med albumet ”Skälva” som är hans första med svenska texter. Med raspig röst i en uppenbart lågmäld produktion tar han sig igenom det långsamma låtmaterialet på ett väldigt personligt sätt utan att vara i närheten av kommersiell.
   Fick under Live at Heart en första livekontakt med HENNINGS musik och nya albumet ”Cowboy från rymden” understryker det jag upplevde från scen. Han har inte tröttnat på att som gitarrist bli jämförd med Mark Knopfler, det ekar bekant om hans Stratocaster, men som låtskrivare har han mycket mer att komma med både med starka melodier och intressanta texter.
   Ibland uppfattar jag mig ha världens bredaste musiksmak som både kan vara en styrka och svaghet. Som när jag lyssnar på BENNY ANDERSSONS ORKESTERS nya album ”Alla kan dansa”. På förhand med den albumtiteln väntar jag mig gammalmodig dansmusik med mycket tradition men blir fullständigt däckad av alla poplåtar, med typiskt ABBA-klingande arrangemang, som dominerar skivan. Bennys melodier håller ju en fantastisk nivå och Björn Ulvaeus vuxna texter, med sång av Helen Sjöholm och Tommy Körberg, klarar av utmaningen att inte vara simpel eller torftig schlager. Oerhört underhållande.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: September var som sagt en intensiv månad med många intressanta skivsläpp, se en bråkdel ovan. Ändå tar jag mig tillbaka till augusti månads sista dag, när Västerås-killen HANNES AITMAN släppte sitt debutalbum ”Weak point”, för att uppmärksamma min största favorit för den här månaden. Egentligen rankar jag visserligen Nick Lowes senaste ”Indoor safari” som en ännu bättre skiva men den har jag ju redan recenserat i sin helhet.
   Den unge Aitman gör alltså albumdebut men det har sedan första singeln ”Dying for a name” släpptes i maj förra året svävat oerhört stora förväntningar i luften kring den här drygt 20-årige killen. Han presenterade sig med sina countryfierade popklanger och en mogen för att inte säga fullvuxen röst som man inte hade hört maken till tidigare.
   ”Dying for a name”, som finns med på albumet, och ytterligare tre singlar har höjt förväntningarna på ett nästan osunt sätt men med hela albumet i högtalarna kan vi bara lugnt konstatera att Hannes Aitman är årets fynd i svensk musikbransch.
   Jag hade inte hört albumet innan Hannes framträdande på Live at Heart men hoppades på ett rejält genombrott inför publik. Men det blev en musikalisk balansgång tillsammanss med kompbandet där liveljud och problematiska låtarrangemang satte krokben på första konserten. Därremot blev det så mycket mer njutbart när han ställde sig själv med sin välklingande akustiska gitarr på en bättre akustisk scen dagen efter där alla hans sånger presenterades i perfekta arrangemang.
   Nu till albumet som har det där genomgående klassiska Rickenbacker-klingande soundet som en röd tråd men det är ju de välsnickrade melodierna och hans uppseendeväckande och personligt mörka röstresurser som är ryggrad i alla hans låtar. Det är ofta country i rytmen men popgitarrer i klangen. Ett fint driv på alla de inledande tio låtarna innan balladen och titellåten avslutar albumet på ett känslomässigt säkert sätt med det unga stjärnskottet Aitman.
   Ursäkta ordleken men ”Weak point” har inte en svag punkt.

/ Håkan

Compilation: The Countdown compilation

"The Countdown compilation" (Countdown, 1985)

ATT JAG EN GÅNG I TIDEN (1985) köpte det här albumet i England var Will Birchs ”fel”. Efter sin tid på 70-talet i Kursaal Flyers blev han decenniet senare känd som producent och låtskrivare. Jag har till och med gjort diskografier om hans liv i popbranschen, både som artist (i Kursaals och The Records), låtskrivare och producent. När han dök upp i en undanskymd roll på det här samlingsalbumet, han har producerat sex låtar här, kunde jag inte låta bli att köpa det.
   Det lilla engelska skivbolaget Countdown, som existerade under en begränsad tid i mitten på 80-talet, hade en viss liten koppling till skivbolaget Stiff (”Licensed by Stiff Records” på omslaget) och hade på det viset lite mer profil än andra bolag.
   Skivan innehåller en mängd olika mindre kända band, från Aldgate i östra London till Australien som Garry Bushell skriver i omslagstexten, som aldrig tog steget upp till den etablerade popvärlden. Några gav ut singlar, Makin' Time, The Kick och The Prisoners (medverkar inte på den här skivan), men blev aldrig synliga på några försäljningslistor.
   Skivomslaget har väldokumenterad information om alla band med medlemsförteckning men jag hittar inga bekanta namn. Elva av 12 låtar är originallåtar skrivna av bandets medlemmar plus Fast Eddie som gör en cover på ”I don't need no doctor”, Ray Charles låt från 1966.
   Jag har försökt jaga fatt på eventuella kommersiellt posititiva uppgifter kring skivans grupper men har inte lyckats hitta något. Det här är band med medlemmar som via den här skivan har gått från anonymitet till fortsatt anonymitet. Det finns dock ett undantag. Edward Ball, som sjöng och skrev låtar i The Times, fick i mitten på 90-talet göra flera album och singlar på skivbolaget Creation, dock utan att skriva in sig i historieböckerna.
   Musikaliskt, när jag lyssnar på innehållet som jag nog inte har gjort tidigare i sin helhet, är det också tämligen anonymt. Pop som är besynnerligt genomskinlig fast den borde ha ambition att slå kommersiellt.
   De första tre låtarna, samtliga producerade av Will Birch och etablerade Pat Collier, lever svårt på de Motown-influerade rytmerna med den ”You can't hurry love”-basen som en röd tråd men är melodimässigt alldeles för tunna. Lite mer energi mot slutet av Side One men det australiska bandet Stupidity lever inte alls upp till sitt Dr Feelgood-baserade namn.
   Side Two är genomgående lite tyngre och lite tuffare med betoning på ”lite”. Där har ovannämnde Edward Ball skrivit en bra typisk engelsk låt, sjunger starkt och bandet The Times kan soundmässigt jämföras med The Jam. The Gents och The Scene är två andra grupper som utmärker sig.

Side One
Makin' Time: Only Time Will Tell
The Combine: Dreams Come True
The Alljacks: Guilty
The Co-Stars: Not Ready For Love
The Kick: Stuck On The Edge Of A Blade
Stupidity: Bend Don't Break

Side Two
The Times: Whatever Happened To Thames Beat
The Gents: The Faker
The Moment: Sticks And Stones
The Scene: Inside Out (For Your Love)
Fast Eddie: I Don't Need No Doctor
The Jetset: Wednesday Girl

/ Håkan

Krönika: September 1975

I september 1975 gjorde jag en grundlig genomgång av veckans alla radioprogram med musik som presenterades av Sveriges Radios ungdomsredaktion i fem olika städer, Göteborg, Stockholm, Malmö, Karlstad och Norrköping.
   I min artikel räknar jag upp, dag för dag, alla musikprogram och tycker att Kjell Alinges Pop 75 är mest intressant


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/9 1975.
 
MYCKET MUSIK I UNGDOMSRADION

DET HAR BLIVIT HÖST OCH DET betyder att radiolyssnandet, bland annat hos ungdomen, ökar. Många lyssnar på Ungdomsredaktionens dagliga inslag - stommen i ungdomsradions satsning under hösten. Även i övrigt rör det sig om många serieprogram, som har stadiga programtider och vilka återkommer vecka efter vecka fram till jul. Här några tips om vad som ungdomsradion har att erbjuda:
   Sveriges Radios ungdomsredaktion återfinns i fem olika städer och har följaktligen varsitt program måndag till fredag. I nämnd ordning Göteborg, Stockholm, Malmö Karlstad och Norrköping som presenterar programmen, som innehåller musik, intervjuer och samhällsorienterade reportage. Sändningstid vanligtvis mellan 16.30 och 18.15 med paus för nyheter vid jämna timmar.
   Dag för dag placerar sig de ungdomsinriktade programmen i övrigt på följande sätt:
   Måndag: Hemma hos med Kjell Alinge och Janne Forsell högform. Ett sketchprogram uppblandat med aktuell popmusik på skiva. Musik som vapen är en serie presenterad av Bengt Eriksson som spelar regeringsfientliga sånger från jordens alla hörn.
   Tisdag: Country-fest, ett program med förstås mycket countrymusik. Rundgång presenteras av Göteborgs Tommy Rander och Tomas Tengby som tar upp aktuella företeelser eller artister inom populärfacket. I Grannlåtar spelas nordisk musik.
   Onsdag: Kavalkad, sänds också lördagar och söndagar, med Kjell Ahlkvist som blandar gamla hitlåtar med lyssnarnas egna önskemelodier. Tonkraft är ett program med levande musik, utländsk eller svensk. Howdy!, även det ett program för countryälskare.
   Torsdag: Poporama där Kaj Kindvall spelar aktuell popmusik som finns utgiven på skiva i Sverige.
   Fredag: Skivspegeln, programmet som ersatte omdiskuterade Kvällstoppe n. Ulf Elfving speglar skivförsäljning och aktuella skivor i en lättsam atmosfär. Pop 75 presenteras förstås av Kjell Alinge som med personliga kommentarer bedömer nya skivors värde.
   Lördag: Discorama där Kaj Kindvall spelar nytt utländskt på platta. Englands- och Amerikalistan presenteras. Kavalkad. Nattrock består av diverse popmusik.
   Söndag: Kavalkad.
   Det finns således en mängd program att välja mellan, som i något eller några fall bör tillgodose dina egna personliga önskemål. Personligen föredrar jag program av Kjell Alinge som har en förmåga att göra avslappnade men samtidigt intressanta musikprogram.

/ Håkan

Krönika: December 1973

Jag hade tydligen fått en uppmaning att skriva mer om soulmusik så jag gjorde en inventering av den aktuella soulmusiken i december 1973. Billboards soullista var min stora guide i ämnet och jag konstaterade att där fanns många för svenska skivlyssnare okända artister.
   Däremot var jag välinformerad om skivbolagets Motown, eller Tamla Motown som de hette i Europa, och nämner också några kända producentnamn utanför den skaran, Thom Bell och duon Kenny Gamble/Leon Huff


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/12 1973.
 
SOULMUSIKEN HAR SVÅRT SLÅ IGENOM
- utom på diskoteken

SKRIV MER OM SOUL-MUSIK, BAD NÅGON OM, och vi ska göra en liten och mycket ytlig översikt om vad som är aktuellt inom detta musikfack, som har haft svårt att slå igenom på allvar i Sverige. Men på diskoteken spelas det soul mer än något annat. Soulmusiken är en tacksam musik för diskoteken – den manar till dans.
   En titt på den amerikansks soul-listan ger vid handen att där förekommer för ett svenskt öga många okända artister.
   Trots att de till namnet är helt okända spelas de flitigt på diskoteken så ni har säkert trots allt hört dem.
   Samlar man ihop de mest kända namnen på listan har de flesta ett gemensamt: De är eller har varit knutna till soulskivbolaget fram alla andra, Tamla Motown, som verkligen lyckats förmedla soulmusik även på denna sidan Atlanten.
   Där finns artister som Diana Ross, Stevie Wonder, Marvin Gaye, Temptations med flera. Bolaget har dock på de senaste åren släppt anmäkningsvärt många artister och kompositörer som letat sig till andra bolag.
   Four Tops och Gladys Knight & the Pips bland annat och kompositörsparet Nicholas Ashford och Valerie Simpson återfinns sedan kort tillbaka på Warner Brothers där de också lanseras som sångduo. De är vid sidan av Holland-Dozier-Holland Motown-bolagets mest framgångsrikaste låtmakare med låtar som ”Ain't no mountain high enough”, ”You're all I need to get by”, ”Reach out and touch” med mera på sitt samvete.
   Många artister har alltså lämna Motown men ändå tror man sig inte kunna se slutet på den ändlösa raden av succéer de producerat och kommer att skapa i framtiden. Berry Gordy & Co har en underlig förmåga att ständigt hitta nya artister eller gamla artister i nya skepnader. Senaste genidraget är duon Diana Ross och Marvin Gaye som båda är framgångsrika soloartister men som nu fått en om möjligt ännu större succé som duo.
   Holland-Dizier-Holland, kompositörstrion, lämnade Motown redan 1968 efter ha blivit smått klassiska i mitten på 60-talet med låtar som ”Where did our love go”, ”Reach out I'll be there” och ett flertal andra som tihhör pophistorien.
   H-D-H bildade, när de blivit lösta från sitt Motown-kontrakt, 1970 de båda bolagen Invictus och Hot Wax. Deras stil påminde mycket om Motowns 60-talsmusik och de blev genast konkurrenter till sitt forna bolag. Men artisterna är nya och tillhör nu avdelningens säkra soulnamn, Freda Payne, Chairmen Of The Board och Honey Cone.
   Två andra kompositörer/producenter som betytt mycket för dagens amerikanska soulmusik är Kenny Gamble och Leon Huff. En driven duo som också har två egna bolag med artister att ägna sig åt. Artister som Three Degrees, Intruders och Harold Melvin & the Blue Notes ingår i Gamble-Huff-stallet.
   Thom Bell står Gamble-Huff väldigt nära och de samarbetar ibland samtidigt som Bell ensam har hand om artister som Stylistics, Spinners med flera.
   De soulartister som inte tillhör Motown och som trots allt blivit kända i vårt soul-U-land är gamla beprövade namn som Ike & Tina Turner, Aretha Franklin, James Brown och i viss mån den sköna Roberta Flack som vi nyligen upptäckt här.

/ Håkan

Biljett: Bruce Springsteen 1988

BRUCE SPRINGSTEEN Stadion Stockholm 2 juli 1988

På biljetten står det enbart Bruce Springsteen men som vanligt hade han E Street Band med sig som kompband, nu med Patti Scialfa i bandet. Hösten innan hade Bruce släppt albumet "Tunnel of love".

/ Håkan

Compilation: Conspiracy of hope

"Conspiracy of hope" (Mercury, 1986)

I MIN INVENTERING AV SKIVHYLLANS samlingsskivor råkar jag ibland stöta på skivor med ganska konventionellt och raritetsmässigt ospännande innehåll. Som exempelvis det här albumet som jag en gång sorterat in bland Paul McCartneys skivor med anledning av hans bidrag ”Pipes of peace”.
   "Conspiracy of hope" gavs ut i samband med Amnesty Internationals jubileum som just det här året, 1986, firade 25 år. Samma år i juni organiserades en USA turné med samma namn, sex konserter, med huvudartisterna U2 (som överraskande inte finns med på den här skivan), Sting och Bryan Adams. Men också med andra artister som Peter Gabriel, Lou Reed, Joan Baez och Neville Brothers. Plus en överraskande återförening av The Police.
   Stings version av Billie Holiday-klassikern ”Strange fruit” är exklusivt inspelad för den här skivan (Sting spelar både ståbas och vibrafon). I övrigt innehåller skivan några (Howard Jones och Tears For Fears) nyinspelningar av redan utgivna låtar men majoriteten på albumet är hämtat från 1980 till 1985.
   Skivan har ett gott syfte när den stödjer Amnesty Internationals arbete men musikaliskt har jag svårt att hitta de riktigt spännande ögonblicken. Elton Johns bidrag är ett litet undantag från ett hans mindre kända album, ”Breaking hearts” (1984). En låt som är skriven av Elton och Bernie Taupin lite egendomligt tillsammans med Eltons gitarrist Davey Johnstone och den okände sydafrikanen Phineas McHize.
   Paul McCartneys bidrag ”Pipes of peace” är tre år gammal, från albumet med samma namn, men passar väl in i Amnesty-konceptet. Från ett album, producerat av George Martin, som inte var någon stor kommersiell succé. Beskrevs i England som ”a collection of mediocre outtakes”. Låten uppstod efter en idé från jazzmusikern George Melly men slutresultatet är väl en ganska typisk McCartney-dänga som pendlar mellan pianoballad och lättsam pop med barnkör där han spelar alla instrument själv. I kören figurerar både Linda McCartney och Eric Stewart.


Peter Gabriel: Biko 7:25
Elton John: Passengers 3:20
Tears For Fears: I Believe 4:39
Howard Jones: No One Is To Blame 4:10
Paul McCartney: Pipes Of Peace 3:22
Sting: Strange Fruit 2:31
Dire Straits: Brothers In Arms 6:48
John Cougar Mellencamp: Pink Houses 4:43
Simple Minds: Ghost Dancing 4:43
Bryan Adams: Tonight 4:57

/ Håkan

Krönika: Februari 1975

I en tidigare krönika/artikel, om radioprogrammet Tio i Topp, uppfattade jag försäljningslistan Kvällstoppen som en mycket mer rättvis bild av skivförsäljningen. I den här artikeln/intervjun går jag till botten med förutsättningarna och rapporteringen från skivhandlarna.
   Det hade under de senaste åren blivit kritik kring rapporteringen vilket fick mig att kontakta handlare i både Örebro, Karlskoga och Lindesberg som fick berätta hur de (på olika sätt!) gick till väga.
   Ett halvår efter min artikel, i augusti 1975, upphörde Kvällstoppen...


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/2 1975.
 
OENIGHET BLAND MUSIKHANDLARNA OM RAPPORTER TILL KVÄLLSTOPPEN

DET HAR ALDRIG NÅGOT ÅR SÅLTS SÅ MYCKET SKIVOR och kassetter i Sverige som under förra året. Den totala försäljningen har ökat med hela 40 procent sedan 1973 på försäljningslistan Kvällstoppen med underrubriken ”veckans 20 mest sålda skivor” skall det redovisas vika skivor som säljer allra mest i hela landet. Det finns dock många som tvivlar på sanningshalten i den programförklaringen.
   Under 1974 såldes det skivor och kassetterför i runda tal 400 miljoner kronor. Den ökade omsättningen förklaras bland annat av att skivbolagen nu satsar mer på fullpris-LPskivorna till följd av ökade priser på råvaror såsom PVC-plast och pappersmassa. Där är ökningen så pass stor som 50 procent till två miljoner exemplar.
   Däremot har singel och EP-försäljningen under förra året minskat 25 procent till två miljoner exemplar.
   Den största ökningen gör dock kassetterna med 75 procent vilket innebär att det såldes 1,1 miljoner stycken i fjol.
   Det säljs alltså mycket skivor i detta land men vika skivor som säljs ger Kvällstoppen, enligt många av sina kritiker, en skev bild. Listans motståndare vill göra gällande att det påtagligt brister på flera punkter i sammanställningen av listan. När listan upprättades för 12 år sedan såldes det nästan uteslutande skivor i affärer medan det idag också går att köpa skivor i livsmedelsbutiker, bensinstationjer, kiosker och bokcaféer. Dessa mindre, som Sveriges Radio betraktar som obetydliga, försäljningsställen finns inte med de 340 som varje vecka lämnar uppgift på sålda skivor till radion.
   Den kanske största stötestenen till rättvis försäljningslista hänger tydligen på rapportörerna själva. Uppgifter har förekommit att skivhandlarna rapporterar försäljninghen med uppskattning istället för genomräknad försäljningsstatistik.
   Allehanda har ringt några försäljningsställen i länet och luiftat problemet med Kvällstoppen.
   Lars Bohlin på Bohlins Musik i Örebro:
   - Vi för ingen statistik över sålda skivor. Att systemet med rapporteringen till Kvällstoppen är ihåligt håller jag med om. Popplattor säljs förstås allra mest men vid vissa tidpunkter har även seriösa skivor sålt bra och varit värda en plats på listan. Men det finns småbutiker runt i landet som specialiserar sig kring popskivor och följaktligen därför också bara rapporterar popskivor.
   Finns småbutiker med i rapporteringsnätet?
   - Det finns sammanlagt 800 skivaffärer i landet så det finns säkert flera små specialbutiker bland de 340.
   - Man ska nog inte ta listan på så mycket allvar som en del gör. Att slopa garderingarna på skivor under tio var ett steg i rätt riktning och varför inte gå ett steg längre och ta bort placeringarna på ytterligare fem skivor och presentera de fem kvarvarande som ”veckans i särklass fem mest sålda skivor”. Utöka gärna listan till 30 skivor för att få mer bredd på listan.
   Ulf Gråberg på Högbergs Musik & Foto i Karlskoga ställer sig mycket frågande till uppgifterna om uppskattningsbara rapporteringar.
   - Vi har plastpåsar kring samtliga skivor medskivnummer och dylikt vilket gör att rapporteringen blir väldigt enkel och därför nära nog 100-procentig, En klok försäljningsstatistik där försäljning och beställning löper parallellt gör att vi inte finner någon anledning att misstro listan. Flamingokvintettens och Demis Roussos är för oss de stora säljarna och det stämmer väl överens med den stora listan.
   På Folkes Foto i Lindesberg är de också noga med rapporteringen:
   - Varje vecka får vi den aktuella Kvällstoppslistan från Sverige Radio och prickar sedan av varje såld skiva. Och är det en ny skiva antecknas den och prickas av i samma ordning och den slutliga listan rapporteras till Sveriges Radio när de ringer på fredag eftermiddag.
   Det råder alltså en del oenighet angående rapporteringen till Kvällstoppen men de är dock rörande eniga om listans betydelse. Den behövs som konsumentvägledning där skivan är en utmärkt presentartikel och fyller en uppgift när någon kommer in och ska ha en populär skiva till sina barn.

/ Håkan

”Indoor safari”

NICK LOWE
Indoor safari
(Yep Roc)

DET BASUNERAS UT, AV SKIVBOLAGET, att det här är Nick Lowes första ”riktiga” album sedan 2013 och det kan jag bara delvis hålla med om. Jag tycker nog att Nicks helt perfekta ”The old magic” från 2011 är albumet och året att ha som referens. I sammanhanget kanske en petitess men ibland behövs det en strikt historiebeskrivning, i alla fall om du läser Håkans Pop.
   Parentesen ”Quality street” (2013) var en skiva med utpräglat jultema där innehållet dominerades av covers och traditionellt låtmaterial där bara ”Christmas At the Airport”, ”The North Pole Express”, ”I Was Born In Bethlehem”, och ”A Dollar Short of Happy (skriven tillsammans med Ry Cooder) kom från hans egen penna. Ett album, precis som ”The old magic”, producerat av Nick tillsammans med Neil Brockbank och Robert Treherne/Bobby Irwin, producent respektive trummis, som lite sorgligt inte längre finns med oss.
   Nick Lowes udda samarbete med det amerikanska instrumentala bandet Los Straitjackets, som kompar här, sträcker sig tillbaka till 2012 när de träffades första gången, som skivbolagskollegor på ett jubileumsarrangemang. Följdes av en gemensam turné i USA 2014 där en konsert spelades in och gavs ut 2015, "The Quality Holiday Revue Live", med några jullåtar plus Nick Lowes hits. Turnésamarbetet fortsatte och nådde bland annat Stockholm i december 2016. Straitjackets gav 2017 på egen hand ut tributskivan ”What's so funny about peace, love and... Los Straitjackets” med enbart Nick Lowe-låtar och Nick som gästssångare.
   Nick Lowe och Los Straitjackets har turnerat tillsammans under senare år med bland annat en Stockholmskonsert i september 2022 som jag dessvärre missade. 2020 släppte Lowe/Straitjackets ytterligare ett livealbum, ”Live at the Haw River Ballroom” inspelad i North Carolina, USA.
   För att återgå till Nick Lowes ganska besynnerliga skivhistoria sedan 2015 så har han/skivbolaget släppt ett oräkneligt antal singlar och ep med låtar som nu till nästan 90% är identiska med innehållet på ”Indoor safari”. Men jag ska inte haka upp mig så mycket på det ty läckert skivomslag, intressant baksidestext, design i övrigt och givetvis det musikaliska innehållet gör skivan till en underbart homogen helhet där Nicks lugna engelska vemod möter både catchy pop, lite rock med rötter och några sedvanligt välvalda covers.
   Det tog mig en halv dag att analysera och researcha Nick Lowes senaste tio år men med alla låtarna i öronen till slut är det med nöjd tillfredsställelse jag konstaterar att den engelske åldermannen (75 år) fortfarande är på samma exklusiva kvalitetsnivå som när han var 30 (”Labour of lust”), 40 (Pinker and prouder than previous), 50 (”Dig my mood”) och 60 (”At my age”).
   Enligt skivomslaget på ”Indoor safari” är det här en soloskiva men är till hundra procent inspelad med hans sedan tio år tillbaka stadiga amerikanska kompband Los Straitjackets som får sin tydliga cred ”powered by Los Straitjackets”. Jag ska erkänna att jag inte riktigt köper det här instrumentala bandets visuella framtoning live med sina mexikanska brottarmasker men på skiva slipper man ju se kvartettens dolda ansikten.

ATT DEN GENUINA ENGELSMANNEN Nick Lowes nya album är inspelad på andra sidan Atlanten i Chicago, Long Island, Woodstock och St Louis ger mig också vissa tvivel. Oron var dock överdimensionerad för det här är Nick Lowe på sin egen musikaliska gata. Låt vara att inledande ”Went to a party”, skriven tillsammans med medlemmarna i gruppen, doftar amerikanskt 60-tal men är ännu ett bevis på Nicks unika förmåga att skriva en catchy låt och samtidigt snegla på rockhistorien. Och på nästa låt ”Love starvation” är det karibiska rytmer som svänger.
   Nick Lowes låtar ekar ofta bekant. ”Crying inside” skulle kunna vara hämtad från ”Labour of lust” och ”Tokyo bay” hade platsat i Rockpile-repertoaren.
   När den egna kreativiteten inte räcker till är Nick en mästare på att leta upp obskyra 60-talssinglar och sedan göra personliga covers. Som exempelvis Garnet Mimms 1964-singel ”A quiet place”, där The Del Moroccos-sångerskan Gabrielle Sutton överraskar med ett ”Hey Eddie!” i inledningen. Eller Sammy Turners Phil Spector-producerade ”Raincoat in the river” från 1961. Båda smälter så naturligt in på Nicks album.
   ”Indoor safari” är kanske lite svängigare, lite mer rytmisk med lite större arrangemang än Nicks klassiskt lågmälda skivor från 90- och 00-talet. Pop på gränsen till rock men det är några lugnare sekvenser som ger mig gåshud, bland annat de båda ”blåa” låtarna ”Blue on blue” och ”Different kind of blue” som är underbara höjdpunkter. Den senare låter verkligen som en cover, detsamma med ”Lay it on me baby” och ”Don't be nice to me”, men det är alltså Nicks Lowes förmåga att än idag skriva klassiska poplåtar som om de redan tillhör pophistorien.

/ Håkan

John David Souther (1945-2024)

EN AV DE STÖRSTA MEST OKÄNDA ARTISTERNA i den amerikanska västkustgenerationen, JOHN DAVID SOUTHER, har gått bort. Han var, som sagt, ingen stor stjärna kommersiellt men som låtskrivare och central figur i vågen av 70-talets countryrock var han allmänt uppskattad i omgivningen kring Eagles och Linda Ronstadt (som han också hade ett förhållande med) för att nämna ett fåtal. Jag har nämnt hans namn i 37 olika artiklar på Håkans Pop och äger sex album med honom inklusive skivorna med bandet Souther-Hillman-Furay Band tillsammans med Chris Hillman och Richie Furay..
   Ingen av hans egna skivor har hamnat på några årsbästalistor men är ändå genuina favoriter, mest för hans personliga sätt att skriva ofta nedstämda låtar med romantiska förtecken. Han har alltid funnits runt Eagles och innan det bandet uppstod 1971 hade han redan 1968 en duo med Glenn Frey, Longbranch Pennywhistle.
   Tillsammans med Eagles-medlemmarna skrev han låtar som ”Best of my love”, ”James Dean”, ”New kid in town” och ”Heartache tonight” och finns med på fotografiet på baksidan av omslaget till ”Desperado”-albumet. Men John David var nog ännu mer involverad i Linda Ronstadts skivor. Han bidrog med låtar till fem av Lindas 70-talsalbum och sjunger duett med henne på ”Get closer” (1982).
   Men jag nämner också hans namn för betydelsefulla insatser på skivor med Jackson Browne (”For everyman”), Joni Mitchell (”Court and spark” och ”For the roses”), Warren Zevon (”Warren Zevon”, ”The envoy” och ”Sentimental hygiene”), Don Henley (”I can't stand still”), Dan Fogelberg (”Captured angel”) och Karla Bonoff (”Karla Bonoff”).
   En imponerande lista och just personligt imponerande var John David Souther, med sitt välansade skägg, som låtskrivare, producent, sångare och allmän profil.
   John David Souther avled 17 september 2024.

/ Håkan

Biljett: Bob Dylan 1984

BOB DYLAN Ullevi Göteborg 9 juni 1984

På historiens tredje Ullevikonsert, efter Rolling Stones 1982 och David Bowie 1983, stod Bob Dylan med kompband på den stora scenen i Göteborg. Året innan hade Dylan släppt det mycket uppmärksammade albumet "Infidels".

/ Håkan

Compilation: Christmas at the Patti

Christmas At The Patti (United Artists, 1972)

PÅ SKIVETIKETTEN STÅR DET ℗ 1972 men den här liveinspelade julkonserten inträffade 19 december 1972 på The Patti Pavillion i Swansea och den dubbla 10”-skivan gavs bevisligen ut först 1973. En billig skiva då (£1.43 på prislappen) men musikaliskt har den idag ett stort symboliskt värde och innehåller många sällsynta detaljer som tillhör den engelska pubrockhistoriens första stapplande steg.
   På julfesten 1972 var den walesiska och smått legendariska gruppen Man värd men spelar en mindre roll på skivan fast bandets musiker dyker upp i många andra sammanhang. Man, då med gitarristen Mickey Jones och trummisen Terry Williams, nämns ofta i pubrockens ursprung men musikaliskt hade de fler rötter i den amerikanska delvis flummiga 60-talshistorien. Ofta långa låtar med långa instrumentala solon precis som de här avslutar julfesten, då förstärkta med Dave Edmunds på slidegitarr.
   För att få ett historiskt perspektiv på den här liveskivan hade Edmunds, som just avslutat sin kommersiellt framgångsrika tid i Love Sculpture, solodebuterat tidigare under 1972 med albumet ”Rockpile”.
   Man var alltså värd för arrangemanget och de övriga medverkade grupperna, Help Yourself, The Flying Aces, The Jets och Ducks Deluxe, hade nästan alla en närbesläktad koppling till det bandet. På en enkel 8-spårs-bandspelare spelades allt in och det här var väl pubrock innan någon ens hade uppfunnit etiketten.
   I historisk mening var konserten kanske klassisk med tanke på den banbrytande blandningen av grupper och samarbetet mellan olika musiker. Men musikaliskt finns det ett och annat att rynka på näsan åt.
   Som exempelvis Helps Yourselfs 10-minutersversion av Bo Diddleys ”Mona” som aldrig riktigt vill starta och sedan aldrig verkar ta slut. Deke Leonard, (som precis då hade fått sparken från Man...) sjunger som vore han Robert Plant och Mickey Gees gitarrsolon tävlar med B J Cole steelguitar om uppmärksamheten.
   Även Leonards egen ”Eddie Waring” tar priset mest för sin groteska längd (14:00) och blir egentligen en enda lång uppvisning i gitarrsolon. Där Leonard, Cole, Richard Treece och Malcolm Morley avlöser varandra.
   Även där Edmunds uppträder tillsammans med Man blir det än mer lössläppt och improviserat. Jag hade faktiskt glömt hur långa och sega oändliga gitarrsolon kan vara.
   Då är det mer koncentrerat, jordnära och tajt när Edmunds slår sig samman med det tillfälliga bandet Plum Crazy och spelar, dagen till ära, ”Jingle bells” och ”Run Rudolph run” (”Run, run Rudolph” på skivomslaget) som har fått låtskrivarnamnet Chuck Berry fast den är skriven av två andra. Däremot var det Chuck som spelade in låten först av alla 1958.
   Just här skivdebuterar faktiskt Ducks Deluxe med Sean Tylas rasande energiska ”Boogaloo babe”. Nästan ett år innan bandet kom på skiva oi eget namn.
   Med tanke på långa låtar, långa versioner och långa solon slutade den långa kvällen med att polisen kom och avbröt tillställningen vid midnatt.

SIDE 1
The Flying Aces: Welcome To The Party 2:20
Ducks Deluxe: Boogaloo Babe 2:45
The Jets: My Way 3:00
The Jets: Jambalaya 3:45

SIDE 2
Plum Crazy With Dave Edmunds: a) Jingle Bells b) Run, Rudolph, Run 3:00
Help Yourself With Deke Leonard & B.J. Cole: Mona 10:00

SIDE 3
Help Yourself With Deke Leonard & B.J. Cole: Eddie Waring 14:00

SIDE 4
Man With Dave Edmunds & Stan Phifer: a) Life On The Road 6:30 b) Shuffle 5:00

/ Håkan

Lysande irländsk folkmusik på scen i Örebro

Foto: Carina ÖsterlingAndy Irvine i mitten omgiven av Quilty-medlemmarna.

Setlist (Tack Olle Unenge!):



ANDY IRVINE & QUILTY
Teaterscenen, Wadköping Örebro 15 september 2024
Konsertlängd: 19:01-19:51 och 20:13-21:19 (50+66=116 min)
Min plats: På en stol efter högra kanten, ca 4 m från scenen.

EN AV TIDERNAS MEST INTENSIVA KONSERTHELGER avslutades i folkmusikens tecken på söndagskvällen med den 82-årige irländske legendaren Andy Irvine plus den svenska gruppen Quilty. De spelade både var och en för sig och tillsammans i en föreställning med många traditionella sånger på programmet.
   Ni ser konsertens officiella låtlista här ovan fast publikjublet på slutet tvingade fram ännu en oannonserad extralåt, ”Sally Brown” som framfördes acapella. Dessutom är de tre Andy Irvine-låtarna som inleder andra avdelningen, med honom ensam på scenen, anonyma på låtlistan men blev de båda Irvine-låtarna ”My heart's tonight in Ireland” (ett önskemål från arrangören Olle Unenge), ”A prince among men (Only a miner)” och Planxtys ”The blacksmith” med blixtrande teknik av Irvine. Det gick ett sus genom den 100 personer stora publiken när den sistnämnda låten presenterades.
   Övriga låtar var huvudsakligen traditionella låtar med irländskt ursprung i fräscha versioner med gruppmedlemmarnas suveräna skicklighet på sina instrument som föregicks av små presentationer och förklaringar.
   I samband med kvällens svenska utvikning ”Slängpolska”, ett önskemål från Irvine, berättade bandet att de skulle äta surströmming tillsammans. Och Irvines repertoar från Makedonien och Rumänien representerades av ”Kopanitsa”. Publiken engagerades att sjunga med i några sånger, ”Leave her Johnny” och avslutningen ”Sally Brown”. Vi fick också höra den ruskiga historien bakom sången ”2 Sisters”.
   En generös konsert med många kvalitativa insatser på en mängd olika instrument men även på sång var killarna på scen alldeles lysande.

Andy Irvine, sång/mandola/harmonica
QUILTY
Dag Westling, sång/gitarr/five-string banjo/tin whistle
Gideon Andersson, Irish bouzouki/mandolin/bodhran/sång
Esbjörn Hazelius, fiol/sång/gitarr
Staffan Lindfors, kontrabas/sång

/ Håkan

Förtrollande eftermiddag under vinrankan

Bilder: Carina Österling
GÖRAN SAMUELSSON
Restalundsvägen 35, Örebro 14 september 2024
Konsertlängd: 15:08-16:40 (92 min)
Min plats: Mest stående på gräsmattan till vänster om scenen.

LIVE AT HEART I ALL ÄRA men på lördagseftermiddagen var det skönt och helt befriande att för några ögonblick lämna stirrandet i det tjocka programbladet tillfälligt bakom sig. Mitt i festivalens intensiva överdos av korta tidspressade konserter fick vi möjlighet att ägna oss åt ”riktig” musik utan tidsbegränsning.
   Genom mig och mina kamrater Olle Unenge och Janne Rindars försorg kunde vi presentera Göran Samuelsson på en för honom ovanlig breddgrad. Tillsammans med sina tre akustiska gitarrer, ljudanläggning och tekniska pinaler hade han tagit bilen från sitt kära Västra Ämtervik för att underhålla ett 40-tal nyfikna och på förhand inte så initierade konsertbesökare på öster i Örebro.
   I familjen Liedner/Rindars trädgård, bland dignande äppelträd, fanns de perfekta förutsättningarna denna eftermiddag. Bra miljö, ännu bättre sensommarväder och en artist på absolut bästa humör gjorde upplevelsen till något mycket personligt och underhållande.
   Efter 18 hela album bakom sig har Göran en enorm låtkatalog bakom sig, lika dignande som äppelträden, att välja från och under trädgårdens vinranka blev han en historieberättare av rang som underhöll på hög nivå i den ena anekdoten efter den andra. De kanske delvis ska beskrivas som skrönor men var så personligt framförda att de nästan tog uppmärksamheten från det musikaliska. Bara mellansnacken, bland annat om farfar, Ola Magnell, norrmän och ”Hans Villius", gjorde eftermiddagen alldeles förtrollande.
   Däremellan presenterade han programenligt en portion sånger från sin rika repertoar, låtar som hade stor variation med som vanligt poetisk finurlighet och en melodisk elegans som gjorde konserten lång och imponerande.
   Från sin väldigt detaljerade låtlista, se bild nedan, med inprickade mellansnack fick vi höjdpunkter som inledande ”Längtans ö”, vackra ”Mandelblom och sjödoft”, den till Ola Magnell kopplade ”Himlens gyllne limousin”. bestämda ”Vilsna själar” till finalen ”Dom som byggde landet”, konsertens enda icke-original. Till extralåten, klassikern ”Sjösättningsrap” med ritschratsch-lådan på plats, som fick mig att nostalgiskt tänka tillbaka på Packmopedsturnén, som Göran styrde i 30 år, där den nästan alltid avslutade konserterna.



/ Håkan

Live at Heart 2024: Lördag

LIVE AT HEARTS AVSLUTNINGSKVÄLL har genom åren blivit en halvmesyr och jag tycker nog att det blev något liknade i år, festivalens 15-årsjubileum, men där fanns till slut några höjdpunkter soim bör uppmärksammas.
   För det första var jag under dagen lite förhindrad och upptagen av andra engagemang, som exempelvis den tämligen privata konserten med Göran Samuelsson vars detaljer snart kommer att publiceras, som gjorde att middagen fick vänta och vi kom inte ut på festivalen förrän det var dags för 20:00-konserten på ett välfyllt Frimis.



BRO MESA, Frimis 14 september 2024
Det är i mina öron märkligt hur countrymusiken i år har fätt ett mäktigt genombrott över hela världen och sedan finns det olika sätt att spela country. Jag är väl inte riktigt överens med exempelvis Taylor Swift i den bedömningen. Då är väl Bro Mesa i sammanhanget ett tydligare och mer traditionellt sätt att spela country. Tre cowboyhattar i bandet och en sångare, Joakim Hildingsson, som höll upp stämningen i den övervägande unga publiken som kanske mest väntade på Oscar Zia lite senare på kvällen.
   Bro Mesa, från Kristinehamns, har jag i många år uppfattat som en rätt typisk americana-inspirerad grupp som sjunger på både svenska och engelska. Det jag hörde på Frimis stora scen under lördagskvällen var ofta ren country som dessvärre, i sina mest smekande stunder, gränsade till svängig dansbandspop. Däremot var det roligt att se ungdomar så fullständigt förlora sig i countrymusik med dans och allsång som följd.




MEADOWS, Örebro Slott/Borggården 14 september 2024
Efter 15 år som medverkande artist varje år på Live at Heart, som Meadows har, kan man inte vänta sig några stora överraskningar men att uppleva en konsert på Borggården var ju fantastiskt fast den kylslagna lördagskvällen gjorde sig påmind.
   Med akustisk gitarr och stundtals ett kompband med steelguitar, bas och sång bjöd Meadows, eller sångaren och låtskrivaren Christoffer Wadensten som han heter till vardags, på både sedvanlig singer/songwriter-pop och visor. En Dylan-låt ibland, ”I shall be released”, men allra bäst blev det i framträdandets sista låt när han fick hjälp av publiken som gjorde körinslaget till något mycket vackert.



LES GORDONS, Coco Thai 14 september 2024
Den Örebro-baserade gruppen, som gjorde sin överraskande debut på Live at Heart 2014, är tillbaka efter fem års paus och populariteten finns uppenbart kvar kunde jag se och höra på Coco Thai sent i lördagskväll. Ungdomar, som jag misstänkte inte hade upplevt bandet för tio år sedan, gav sig hän i den stundtals dansanta poprockmusiken.
   Det jag minns bäst från 2014 var en oerhört gitarrbaserad poprock med djupa rötter i 60-talet. Nu, 2024, var Les Gordons en typ av uppgraderad poprock där de tio år äldre medlemmarna fortfarande levererade catchy låtar, lite tuffare än jag minns, men det var en pigg comeback.

Alla bilder: Carina Österling
WALDEMAAR, Coco Thai 14 september 2024
Det var inte svårt att på lördagskvällen stanna kvar på Coco Thai ty Waldemaar är både imponerande och intressant som rockgrupp och det hade jag nöjet att överraskande få uppleva under förra årets Live at Hearts.
   Frontmannen och sångaren längst fram, Martin Bengtsson, hade hundra procent scenutstrålning och närvarokänslan var uppenbar under det hela 30 minuter långa uppträdandet. Och han gav stundtals teatral rockmusik ett ansikte och med sina rötter i den världen var det inte så konstigt. Bandet gav honom en underbar uppbackning och med ytterligare en gitarrist, Axel Nyström, blev soundet både fetare och mer uttrycksfullt.

/ Håkan

Händelserik musikhelg i Örebro

Imorgon söndag spelar Andy Irvine med svenska gruppen Quily på Teaterscenen i Wadköping.

I SKUGGAN AV PÅGÅENDE LIVE AT HEART-FESTIVAL händer det i helgen även andra musikaliska möten i Örebro. Om bara några timmar kommer Packmopedturnéns befälhavare Göran Samuelsson för en unik konsert i Janne Rindars trädgård kl 15:00, Restalundsvägen 35, och på söndag står den irländska folkmusik-legendaren Andy Irvine på scenen tillsammans med svenska gruppen Quilty på Teaterscenen i Wadköping.
   Göran Samuelsson är aktuell med sitt senaste album, ”Dahlia”, där han tolkar sina låtar helt på egen hand och det är i den skepnaden han kommer till Örebro för att framföra. Enkelt och akustiskt med sånger fyllda med poetisk finurlighet och melodisk elegans. Dessutom är Göran en historieberättare av gigantiska mått så det utlovas underhållning på hög nivå.
   Quilty har kommit att betraktas som legendarer på den irländska folkmusikscenen i Norden och Andy Irvine är en av Irlands mest hyllade folk- och världsmusikikoner. Efter förra årets 30-årsjubileum och tillhörande succéturné bjuder Quilty & Andy Irvine in till ännu ett musikaliskt möte och turnésamarbete. Det blir ett rikt konsertprogram som förenar det bästa från Irvines och Quiltys repertoarer – med utrymme för både samspel och egenart.
   Andy Irvine är en av Irlands mest hyllade folk- och världsmusikikoner och en förebild och inspirationskälla för Quilty. Alltsedan hans stora genombrott med den banbrytande gruppen Planxty på 70-talet har Irvines lyriska spel på mandolin och hans innovativa tolkningar av traditionella folkvisor varit stilbildande för generationer av folkmusiker, inte bara på Irland utan världen över.
   Quilty bildades 1993 och bandet har med åren etablerat sig som Sveriges främsta företrädare för irländsk folkmusik. Med personliga arrangemang, musikalisk virtuositet och klangfylld stämsång har de satt sin prägel på den traditionella musiken och rönt stor framgång på sina turnéer och i konsertsamarbeten med körer och symfoniorkestrar över hela landet. Inför Folk & Världs-musikgalan 2020 blev Quilty nominerade till utmärkelsen Årets Band.
   ”Utöver vår egen stora glädje att få spela och uppträda tillsammans med denna celebritet, vill vi hylla Andy Irvines drygt 50-åriga livsgärning som musiker, traditionsbärare, vispoet och världsmusik- pionjär.”, säger Quilty om samarbetet med Andy Irvine.
   På scen: Andy Irvine, sång, mandola, harmonica, Dag Westling, sång, gitarr, five-string banjo, tin whistle, Gideon Andersson, Irish bouzouki, mandolin, bodhran, sång, Esbjörn Hazelius, fiol, sång, gitarr, och Staffan Lindfors, kontrabas, sång.

/ Håkan

Live at Heart 2024: Fredag kväll

VILKEN HÄRLIGT TÅLAMODSKRÄVANDE OCH MUSIKALISKT spretig kväll! Lika fantastisk som en perfekt Live at Heart-kväll med oräkneliga höjdpunkter kan vara, lika ojämn och oväntat splittrad kan den vara en mindre lyckad kväll. Och denna just upplevda fredagskväll tillhörde den senare kategorin.
   Jag erkänner att planeringen på konserter från början inte var klockren den här dagen men det blev till slut en musikalisk berg- och dalbana som huvudsakligen var både intressant, en katastrof och uppenbart splittrad. Men även i motvind hittar jag möjligheter och positiva tecken fast de inte var så många.




LIVE AT HEART, 15 YEARS – THE FESTIVAL, THE MYTH, THE LEGEND, Makeriet/Glasshuset 13 september 2024
Eftermiddags- och kvällssessionen inleddes denna dag med mycket intressanta intervjuer med Live at Heart-festivalens grundare för 15 år sedan, dåvarande skivbutiksägaren Anders Damberg och dåvarande rockmusikkonsulenten på Scenit Johannes Nilsson.
   Med Claes Olson som intervjuare berättade Anders och Johannes många intressanta minnen och dråpliga historier om hur festivalen en gång startade och de bristfälliga förutsättningarna.
   Ett mycket kul och mycket rättvist sätt att hylla och fira Live at Hearts 15-årsjubileum.




KRUXET, Makeriet/Glashuset 13 september 2024
Lockad av de intressanta anekdoterna att samma man som en gång sajnade Kent också har hand om Stockholmsbandet Kruxet. Dessutom tyckte jag vid en snabblyssning höra något som musikaliskt pekade åt det hållet men de förhoppningarna sprack ganska omgående när trion ställde sig på scen.
   Två unga killar och en lika ung kvinnlig basist drog igång live-giget med hög energisk volym och då hade jag svårt att förstå min första jämförelse med Kent. Dessutom hade sången ännu en gång, Hannes Aitman på samma scen var det första exemplet för några kvällar sedan, misshandlats ljudmässigt och det var till och med svårt att höra om det sjöngs på svenska eller engelska. Dock fanns det melodiska fördelar i en del av låtmaterialet.



Efter Kruxet blev det en välfylld Nikolaikyrkan där hela kvällen ägnades åt körmusik i olika skepnader. Först ut var THE SHIPWRECK HAULERS som gjort avtryck tidigare i Örebros musikliv. Nu hade kören uppenbart utvecklat sitt kunnande och sina arrangemang med instrument som gitarr, flöjt och fiol vid sidan av körledaren Robin Bergs banjo.



Live at Heart har i år komprimerat sitt program som har gjort att konserterna avbryter varandra på olika platser utan paus vilket får oss besökare och lyssnare att lämna konserter i förtid för att hinna till nästa konserttillfälle. Efter Nikolaikyrkan gick vi ett par kvarter längre ned till Kulturkvarteret för att lyssna på Isabelle Noréns alter ego IZHAV som förutom henne visade sig vara en hel tjejkör plus gitarrist som också spelade läcker lap steel. Det var en oerhört vacker upplevelse, som sammet runt en halvstressad hjärna, som vi tyvärr fick avbrytas för att vi skulle hinna till Strömparterren.



Den slovakiske sångaren och låtskrivaren MARTIN HARICH lockade ett så gott som fullsatt Strömparterren och stämningen, typ nattklubb kring midnatt, var verkligen på topp och han fick med lätthet med sig publiken på allsång medan han var en showman av stora mått.



Tillbaka på Kulturkvarteret fick vi uppleva JULIA SIRAJ, en popsoulinspirerad svensk sångerska med en mycket intressant och fin röst. Hon skriver sitt eget material men inledde med en Beyonce-låt. Hennes pappa är från Eritrea och mamman är svensk så det är inte så konstigt att hon har en uppenbart svart röst.




SUNYEARS, Konserthuset/Foajén 13 september 2024
Förr i tiden såg jag alltid till att komma i tid till konserter för att inte missa inledningen och jag lämnade aldrig konserter i förtid. Efter flera avbrytna konserter under de senaste timmarna fick jag uppleva trion Sunyears, Peter Moréns grupp, i en hel konsert som redan på förhand var kvällens största händelse i min värld, även 30 minuter senare.
   Förre Peter, Bjorn & John-medlemmen spelade läcker gitarrpop på tre, tillsammans med trummisen Nino Keller och basisten Andreas Nordell, och det var med väldigt pigga ben 48-årige Morén skuttade runt både på och framför scen. Ett uppenbart proffs på sitt jobb.



Klockan blev 22:00 och tillbaka för tredje gången på Kulturkvarteret för att få uppleva JOHANNA BRUN och hennes uttalade filmiska popmusik. På scenen fick hon sällskap av en stråkkvartett och förhoppningarna innan konserten höjdes nämnvärt men hon hade ett pretentiöst sätt att framföra sin musik och även agerandet på scen var mer teater än konsert. Hade nog väntat mig mer med de fina förutsättningarna när stråkarna drunknade i de stora arrangemangen.


Alla bilder: Carina ÖsterlingPå väg hem från Live at Hearts tredje konsertkväll hoppade vi in på Konserthusets Foajé för att nyfiket kolla in förre Yvonne-sångaren HENRIC DE LA COURS föreställning och fick omedelbart nostalgiska 80-talet revisited-vibbar. Med maskiner och förinspelad musik och en medhjälpare på scen blev mitt besök i lokalen tämligen kortfattat.

/ Håkan

Live at Heart 2024: Idag Fredag

VID SIDAN AV LIVE AT HEART, som just nu upptar 95% av min tid finns det ett liv som måste levas och vardagsuppgifter skötas men disken får vänta till efter festivalen. Därför bestämdes det att vi skulle ta en liten paus i festivalaktiviteter på dagtid för att koncentrera oss på kvällens begivenheter.
   Men efter tips och lyssning gjorde vi ett litet undantag och fastnade för gruppen Division 7 som lockade till ett besök på en asv festivalens bästa inomhusscener, Kulturkvarterets Entréscen. Där gruppen gjorde ett bejublat framträdande vid lunchtid.



Bilder: Carina Österling
DIVISION 7, Kulturkvarteret 13 september 2024
Det var en medlemsmässigt stor Stockholmsgrupp med fotbollsanknytning som tog scenen i besittning runt lunchtid. En bokstavligen bred grupp som innehöll så många medlemmar (7 naturligtvis) att det täckte hela scenutrymmet. Med den generösa instrumentala uppsättningen två elgitarrer, en akustisk gitarr, bas, trummor, keyboards/saxofon och sång blev det inte överraskande livligt på Kulturkvarteret.
   Gruppen kommer alltså från Stockholm, där en gång basisten Max Söderholm och sångaren Dara Hoel bildade ursprunget till bandet, men sound och arrangemang hade tydliga Göteborgsklanger. Det kanske inte lät lika euforiskt som Håkan Hellström i sina mest vilda stunder men blåset och drivet gjorde att popmusiken stundtals gränsade till funkig soul. Division 7 gör ett nytt försök sent ikväll på Foajén i Örebro Konserthus.

/ Håkan

Live at Heart 2024: Torsdag

TORSDAGSKVÄLLEN PÅ ÅRETS LIVE AT HEART blev som torsdagskvällar brukar bli. Lite mindre planerad och lite mer spontan men allt blev bra hur man än gjorde, som en kamrat till mig brukar säga. Vi började dagen med ett besök i Kulturkvarteret som jag redan har berättat om. Sedan började kvällssejouren i Nikolaikyrkan och medan jag satt där med härlig orgelmusik i öronen bestämde jag mig för att ändra planering och söka ungdomlig rockmusik istället för något annat.
   Sedan blev det besök på ett nyrenoverat Strömparterren, som inte vill kallas Strömpis längre, och efter det avslutades festivalkvällen lite längre norrut på Coco Thai.




ROCKORGEL, Nikolaikyrkan 12 september 2024
Programpunkten Rockorgel, med Karl Magnus Jansson bakom tangenterna på Nikolaikyrkans mäktiga orgel, introducerades förra året på Live at Heart. Populärt inslag och vid något tillfälle var det ”lapp på luckan”. I år var det inte fullsatt men välbesökt precis som på Live at Hearts övriga spelställen.
   Temat i kyrkan i år var filmmusik och innehöll både musik hämtad från filmer och konventionella låtar som ”Yesterday”, ”Wonderful world” och ”My way”. Från 11:e bänk kunde vi se på den stora bildskärmen hur Karl Magnus spelade med både fingrar och fötter och han hann med en hisklig fart vända notblad.




THE MIND ACTION CONFLICT, Björnes12 september 2024
Utan att riktigt förstå sögs jag med kamrater som riktade in sina steg mot Nygatan och Björnes där det Stockholm-baserade rockbandet med det krångliga namnet The Mind Action Conflict skulle spela i restaurangens trånga och svettiga källare. Soundet var inte fullt så krångligt utan bandet med sångaren Elias Lorenzo i spetsen framför tre killar spelade en energisk och ungdomlig rockmusik som fick gamla minnen från någon rockklubb att vakna till liv.
   Det kanske inte var så uppenbart personligt men det svängde grymt och samspelet mellan basen och trummorna fick hjärtat att slå dubbelslag.




HANNAH ALDRIDGE, Strömparterren 12 september 2024
Tänk hur en artist kan förändra framtoning från en dag till en annan. Igår såg jag Hannah i en mindre lokal på Makeriet i en föreställning på bara två. Ikväll var hennes nya kompband på plats, med två svenskar på trummor och gitarr, och plötsligt blev det virvlande rockmusik med väldigt små countryinfluenser.
   Elektriskt och högt tempo fick den rockiga sidan av Muscle Shoals-sångerskan att bokstavligen köra över den stora publikskaran som lockats till den nyrenoverade lokalen en trappa upp på Strömparterren.


Bilder: Carina Österling
NEW TIVOLI, Coco Thai 12 september 2024
Det var med lite nostalgiska känslor vi tog Storgatan till Coco Thai där det gamla, tror jag, 70-talsbandet Tivoli, som numera heter New Tivoli, skulle spela. Glada rytmer och tajta arrangemang fast bandmedlemmarna klagade på tekniska problem men de härliga skainspirerade rytmerna var verkligen inget besök i den dammiga gårdagen utan musik för vår nutid.
   Med två sångare, gitarristerna Christer Söderberg och vänstehänte Lennart Eriksson, blev det en fin variation vid mikrofonerna och det var ett nökje att uppleva det sex man starka bandet live. Och repertoaren var, som jag uppfattade det, en blandning av originallåtar och covers. Med Rancid-låten ”Time bomb”, Bad Manners ”Special brew” och den egna ”My window” som klara höjdpunkter.

/ Håkan

Live at Heart 2024: Dagkonserter

NÄR LIVE AT HEART-KVÄLLARNA INTE RÄCKER till finns det under torsdag, fredag och lördag möjlighet att njuta av livemusik på flera ställen i Örebro, Kulturkvarteret, Slottsgatans Innergård, Nikolaikyrkan och Järntorget, som dessutom är gratis för alla. Vilket är väldigt passande då jag tidigare idag fick höra att festivalbiljetterna var slutsålda med endast dagbiljetter kvar.
   Vi tog oss under torsdag eftermiddag till Kulturkvarteret där Sveriges Radio P4 under torsdag och fredag sänder live med flera aktuella Live at Heart-artister på programmet.



HANNES AITMAN, Kulturkvarteret 12 september 2024
Idag var det dags för revansch för Hannes efter ljudproblemen som drabbade gårdagens Makeriet-spelning och satte lite krokben för sång och sound. Med hans nysläppta album ”Weak point” i färskt minne blev förväntningarna lite för stora igår men på Kulturkvarteret på dagtid blev det en helt annan konsert som dessutom sändes på P4 vilket garanterade ett bra mixat ljud som fick albumets låtar att skina i kapp med det vi har hört på skiva.
   Den här gången ensam på scen med sin akustiska gitarr kom Hannes mogna röstresurser väl till pass och gav de genomarbetade arrangemangen full rättvisa. Spelade gitarr på ett lite bryskt sätt, mina tankar for iväg åt Neil Youngs håll, men det var ju med personlig sång och en stark kvintett låtar som gav det här framträdandet kvalité. Med en ung kille som har framtiden för sig och borde snart ha en lyssnande publik som till storlek är större än Live at Heart-besökarna.


Bilder: Carina Österling
3:RMA, Kulturkvarteret 12 september 2024
Live at Heart är ju en internationell festival och här fick vi höra den slovenska duon 3:RMA med sångerskan Maša But och gitarristen Urška Supej blanda poesi med musik. Vi fick av den rutinerade radioprofilen Arne Holmberg höra hur man uttalade det mystiska gruppnamnet (”Urma”) men fick aldrig någon förklaring vad det betydde.
   De båda tjejerna stod med rejält avstånd emellan sig, svårt att fånga dem på samma bild, och Maša sjöng med en Joni Mitchell-liknande finstämd stämma till Urškas akustiska lika finstämda gitarr med ett internationellt sound som följd.

/ Håkan

Live at Heart 2024: Första kvällen

KÄNSLAN EFTER FÖRSTA KVÄLLEN PÅ DEN 15:E UPPLAGAN av Live at Heart är en publikmässig ren succé. Det var fullt och trångt på invigningen och det var än mer packat på lilla STÅ när Prinz Grissley uppträdde. Jag hann precis få in foten innanför tröskeln innan sångaren och gitarristen startade konserten.
   När jag kom tillbaka till Makeriet var det inga problem i dörren men så gott som fullt i de båda konsertlokalerna Glashuset och Magasinet. Och det blev än mer uppenbart under de följande konserterna som lockade många till de båda scenerna. Där bokstaven H blev en gemensam nämnare för artisterna på slutet av kvällen



PRINZ GRIZZLEY, STÅ – Pinxtos & Vänner 11 september 2024
Äntligen fick jag uppleva sångaren och gitarristen som går under namnet Prinz Grizzley från Österrike. Jag hade det på gång 2022 men det var något annat i festivalprogrammet som kom i vägen då men nu på festivaldagens första kväll lyckades jag tajma in ett besök i den minimalt utformade STÅ-lokalen.
   Musikaliskt och röstmässigt är det så nästan omöjligt att tro att Chris Comper, som han heter till vardags, har sina rötter i de österrikiska bergen. Han både ser ut, vänsterhänt med skägg och keps, och låter, med uramerikansk accent, som den där typiska americana-artisten från USA. Med hjälp från den svenske steelgitarristen Erik Roos (från bandet Bro Mesa) blir även soundet så typiskt amerikanskt.



HANNAH ALDRIDGE, Makeriet/Magasinet 11 september 2024
Det är bara knappt fem månader sedan jag upplevde den amerikanska sångerskan, gitarristen och låtskrivaren Hannah Aldridge live i Örebro. Då hade hon en kille vid sin sida men nu, på nya turnén, är det en tjej, Kate från Melbourne i Australien, som dekorerar låtarna med en ganska tuff elektrisk gitarr.
   Hannahs konsert hade ett tufft intro. ”I'm from Muscle Shoals!” ropade hon ut självsäkert innan låtarna drog igång med ett genomgående elektriskt sound som stundtals kändes lite för stort i den lilla lokalen. Och även hennes röst var vass och framåt men repertoaren var av sedvanligt hög och jämn kvalité.



HENNING, Makeriet/Magasinet 11 september 2024
Första kvällen på årets Live at Heart-festival blev väldigt koncentrerad till ett spelställe, Makeriet, och vi satt kvar mellan de båda konserterna för att invänta göteborgaren Henning. Han har åtskilliga album bakom sig av vilka den senaste, ”Cowboy från rymden”, släpptes för bara sex dagar sedan.
   Hennings kompband var förutom basisten inte tillgänglig så han hade lånat in de suveräna lokala musikerna Clas Olofsson och Fredrik Landh som gav kompet en extra glans. Men det var ändå sångaren och gitarristen vid mikrofonen som stod i centrum. Han är en uppenbart flyhänt gitarrist och gav upprepade prov på sin skicklighet på sin blåa Stratocaster. Och låtmässigt fanns det flera guldkorn i hans repertoar.

Alla bilder: Carina Österling
HANNES AITMAN, Makeriet/Glashuset 11 september 2024
Den unge Västerås-sångaren Hannes Aitman var den första festivalkvällens största förväntning i min lilla värld. Han har ju under ett drygt år släppt ett antal starka singlar med enbart originallåtar som i slutet på auguisti resulterade i ett helt album med samma styrka i både catchy melodier och ett sound av amerikansk countryprägel plus en röst som lät både ärrad och vuxen. Och det måste beskrivas som överraskande att komma från en kille på drygt 20 år.
   Som kvällens avslutning på den stora Makeriet-scenen fanns det kanske lite för stora förväntningar ty ljudet gav inte hans röst full rättvisa och flera låtar drunknade i det ganska konventionella rockkompet. Däremot var det svårt att inte imponeras av hans låtmaterial där ”Dying for a name” och albumtitellåten ”Weak point” var kvällens höjdpunkter. Kanske kan sound och framförande bli bättre på torsdagseftermiddagens spelning på Kulturkvarteret 15:00?

/ Håkan

Live at Heart 2024: Invigning

Festivalorganisatörerna Martin Qvarfordt och Timmy Bjärnebro.


Trängsel på Live at Hearts mingelinvigning.

Bilder: Carina ÖsterlingMartin intervjuar Johannes Nilsson, en av grundarna av Live at Heart.


Två för mig bekanta ansikten satt och jämförde sina planer på årets upplaga av Live at Heart.

TORSDAG KL 19:00 11 SEPTEMBER sparkade den 15:e årgången av Live at Heart igång på allvar med levande musik på fyra scener i det centrala Örebro, Makeriet, Kvarteret & Co, Clarion Hotel och STÅ. Men först var det dags för invigning på Makeriet där mingel fick folk att prata med varandra fast dj Erik Wärlegård försökte överrösta all konstruktiv kommunikation med sin musik.
   Det var alltså mer mingel och musik än regelrätt invigning men efter drygt en timme ställde sig festivalgeneralen Martin Qvarfordt upp på scenen, presenterade sin kompanjon Timmy Bjärnebro och lät ett antal samarbetspartners uttala sig om festivalens viktiga funktion och dess positiva framtid.
   Det handlade också om festivalens 15 år långa historia och en av grundarna, Johannes Nilsson, gick upp på scenen ocg förklarade i korta fomuleringar hur Live at Heart en gång startade. Det kommer bli en höjdpunkt att höra Johannes, en gång rockmusikkonsulent på Scenit och en gång skivbutiksinnehavare Anders Damberg i en panelutfrågning på fredag kl 16 på Makeriet.
   I den enorma mingelträngseln dök det upp en av festivalens medverkande artister, Daniel Arteaga (se höger), som överlämnade ett litet visitkort och gärna ville prata om alla klockslag som han skulle framträda på Live at Heart. En trevlig kille från Västerås som skulle göra tre framträdanden på årets festival, STÅ just nu när jag skriver det här! Fredag kl 11:30 på Järntorget och fredag kl 21:30 på Clarion Hotel och på den sistnämnda konserten skulle han kompas av ett helt band.
   I minglet på Makeriet fanns det också många som satt och jämförde sina planer i Live at Hearts stora program (se ovan).
   Nu ska jag bege mig ut i vimlet och försöka komma in på lilla STÅ där Prinz Grizzley ska spela och sedan fortsätta tillbaka till Makeriet och konserter med Hannah Aldridge, Henning och Hannes Aitman.

/ Håkan

Live at Heart 2024: Laddat inför festival

ÄVEN I ETT JUST NU REGNIGT OCH HÖSTLIKT Örebro skiner solen – när festivalband och ackreditering är inhämtat på Kulturkvarteret. Och i år är det tryckta fysiska festivalprogrammet tillbaka. Hurra för det! Det är ju en viktig hjälpreda när man ska planera sin egen festival.

/ Håkan

Live at Heart, för 15:e gången

SÅ VAR DET ALLDELES STRAX, onsdag kväll, dags att sparka igång ännu ett Live at Heart, det 15:e i ordningen! Det är ju faktiskt fantastiskt att den här Showcase-festivalen har överlevt så många år och i så många olika skepnader. Från det blygsamma premiäråret 2010 via många stadigt växande år som jag 2014 gjorde en liten sammanfattning om, efter bara fyra år inför den 5:e festivalen.
   Jag har skrivit regelbundet från samtliga Live at Heart-festivaler, 2010 till 2023, och allt finns samlat under Håkans Pop-kategorin ”Live at Heart” på sidan till höger. Till dags dato sammanlagt 100 inlägg där jag har givit tips inför festivaldagarna, minutiöst bevakat det musikaliska utbudet, noterat händelser i och runt festivalen och framförallt genom åren recenserat ett otal konserter.
   Efter 2019-festivalen försökte jag rangordna de fem bästa konserterna på Live at Heart under tio år, från premiären till 2019. Visserligen en hårt orättvis lista, jämföra tio år gamla konserter med sådant som just hade inträffat är känslomässigt inte lätt, men ändå en bra bild på Live at Hearts första decennium.
   Nu har det gått fem år till och upplevelser har lagts till nya upplevelser. Inte minst har det varit några tuffa år för levande musik, pandemin slog ju till hårt 2020 och påverkade också 2021-festivalen. Men under senare år har Live at Heart utvecklats i en allt proffsigare riktning. Det kanske inte går att räkna i antalet scener och antalet artister, uppriktigt sagt har jag inte någon sådan koll, men det lilla jag har scrollat fram på årets program ser ju riktigt lovande ut.
   Min fru Carina, som förresten kommer fungera som min fotograf under årets Live at Heart-festival, håller just nu på att dammsuga urvalet artister och deras musik för att gallra och göra det enklare att uppleva festivalen. Återkommer med tips om kommande konserter.
   Det kortfattade tipset just nu är att jag inte kommer att missa Hannes Aitman och Hannah Aldridge ikväll, Svenska Kammarorkestern (wow!) och New Tivoli imorgon torsdag, SunYears på fredag och Meadows (på Örebro Slott!), Les Gordons (comeback!) och Waldemaar på lördag. För att nämna något kronologiskt. Före, däremellan och efter lär det dyka upp andra möjligheter i ett festivalprogram som till viss del liknar ett Greatest Hits med levande musik.

UTANFÖR DET FETA LIVE AT HEART-programmet dyker det upp en främmande fågel från Värmland, Göran Samuelsson, på en trädgårdskonsert på öster i Örebro på lördag kl 15 som jag vill tipsa om och även varmt rekommendera. Göran kommer direkt med sin gitarr från sitt Västra Ämtervik och framför några av sina bästa sånger kl 15:00 i Janne Rindars trädgård, Restalundsvägen 35. Och vi hoppas och tror på vackert väder.

/ Håkan

Biljett: Dire Straits 1979

DIRE STRAITS Olympen Lund 17 november 1979

Sverige-premiär för Dire Straits inträffade i Lund och följdes av fler konserter i landet, bland annat Stockholm en vecka senare (som jag också såg) men min konsertrecension ovan (länken) är från Lund. Det engelska bandet hade sommaren innan släppt sitt andra album, "Communique".

/ Håkan

Pretenders framkallade legendariskt sound

Foto: Thomas Pettersson




Foto: Jan Ola SjöbergChrissie Hynde stirrade ”min fotograf” Jan-Ola i ögonen och krävde att han tog bort mobilen...


Sångaren och gitarristen i The Picturebooks sjöng och spelade högljutt.

THE PRETENDERS
THE PICTUREBOOKS
Cirkus, Stockholm 9 september 2024
Min plats: Läktare Sida Höger, Rad Plats 773
Konsertlängd: 20:30-22:17 (107 min, The Pret) och 19:30-20:00 (30 min, The Pic)

BÄTTRE SENT ÄN ALDRIG, FÖR ATT UPPREPA ett gammalt ordspråk. Redan i december förra året köpte vi biljett till en Pretenders-konsert i Stockholm som skulle inträffa 9 mars. Men Chrissie Hynde fick problem med ett ben med operation som följd och bandets Europaturné sköts på framtiden. Det hann bli höst (dock med sommar/höst-temperaturer...) innan turnén sparkade igång i fredags och nådde den smakfulla konsertlokalen Cirkus på måndagskvällen.
   Pretenders 2024 är på ett ganska uppenbart sätt både nutid och historia. Försöker man analysera låtlistan är den koncentrerad kring de riktigt historiska låtarna, från debuten 1980, plus tunga bidrag från de två senaste albumen. Och absolut inte mig emot, när jag ser Pretenders idag vill jag på inget sätt bjudas på en nostalgisk konsert, var blandningen både brokig och underhållande om än inte helt utan några svackor i mina öron. Vilket mer berodde på mig, som trots allt inte hade en helhetskoll på Pretenders hela diskografi, än på det som utspelade sig på scen.
   Turnén, EU Tour 2024, har ju på förhand utlovat precis det, gamla hits och nya låtar i en smakfull kombination. Och vi i publiken fick precis den musikaliska menyn. Med ett band med Chrissie Hynde i spetsen som svängde hårdare och mer kompromisslöst än jag någonsin hade väntat mig.
   Minnet kring en Pretenders-konsert 1980 har levt i drygt 40 år som en av mina konserthistoriska största ögonblick men jag måste erkänna att måndagskvällens framförande slog den upplevelsen med marginal. Och det ska väl inte vara en överraskning. 1980 var bandet, med den klassiska sättningen medf James Honeyman Scott på gitarr, faktiskt skivdebutanter ute på sin första stora turné.
   Starten på konserten var extremt explosiv med de två första låtarna från det aktuella albumet ”Relentless”. En sorts flygande start i 140 där energin både tempo- och ljudmässigt sköljde över ett fullsatt Cirkus. På ett ovanligt överraskande sätt hörde jag det klassiska Pretenders-soundet, som presenterade bandet 1979/80, fast Chrissies bandmedlemmar är betydligt yngre än henne.
   Det har passerat oändligt många olika kompband och ännu fler musiker bakom henne sedan starten men i James Walbourne har hon hittat en gitarrist som dessutom är hennes kreativa samarbetspartner sedan 2008. Tillsammans har de exempelvis skrivit samtliga låtar på senaste albumet. James var kvällens klart mest framträdande instrumentala ryggrad men han kanske vid några tillfällen kliade på sitt älsklingsinstrument alltför mycket.
   Vid sidan av James fanns det ytterligare hårt arbetande musiker, basisten David Antony Page och trummisen Kris Sonne, som gav soundet sin ultimata prägel.
   Repertoaren utvecklade sig från de inledande fyra låtarna från de två senaste albumen via en brokig blandning av låtar från hela den långa karriären till en slutlig tyngdpunkt med uppenbara hits. Höjdpunkten ”Middle of the road” bland extralåtarna spetsades med Chrissie på ett vilt ljudande munspel.
   Pretenders genombrottslåt från 1979, Ray Davies-coverlåten ”Stop your sobbing”, fick en framträdande roll som första extralåt men i övrigt saknade jag faktiskt tidiga hits som ”Brass in pocket”, ”Message of love” och ”Talk of the town”.
   Chrissie Hyndes röst är varken kraftfull eller speciellt stark men var fortfarande så oemotståndligt läcker och personlig genom hela konserten. Förbi både genuina rocklåtar och smäktande ballader.
   Hon var också på hugget kring det fotoförbud som ingen i publiken visste om. Till eexempel gav hon ”min fotograf” Jan-Ola en rejäl åthutning när han höjde mobilen mot henne. Annars var hon på ett strålande humör.
   Att konsertkvällen inleddes med ett förband var en annan sak som vi i publiken överraskades med. The Picturebooks, ett tyskt band som bor i USA, tangerade både gnisslande industrirock och tung hardcore (duon beskrivs i välkända kretsar som ”bikerbluesrockband”) och var huvudsakligen ett onödigt oväsen. Och lyckades massakrera Bruce Springsteens ”State trooper” på vägen till finalen.


Pretenders låtar:
Losing My Sense of Taste
A Love
Hate for Sale
Turf Accountant Daddy
Kid
The Buzz
My City Was Gone
The Losing
You Can't Hurt a Fool
Don't Cut Your Hair
Thumbelina
Back on the Chain Gang
Private Life
I Think About You Daily
Biker
Time the Avenger
Junkie Walk
Don't Get Me Wrong
Let the Sun Come In
Precious

Extralåtar:
Stop Your Sobbing
Middle of the Road

Extra extralåt:
I'll Stand by You

Extra extra extralåt
Mystery Achievement

/ Håkan

Compilation: Can´t start dancin´

"Can't start dancin'" (Stiff/Sounds, 1978)

ENDA ANLEDNINGEN TILL ATT JAG ÄGER den här skivan är en enda udda inspelning av en Mickey Jupp-låt, mer om det lite senare. Skivan i övrigt är en studioinspelad samlingsskiva med en skara Stiff-artister som just då (1978) var ute på en paketturné i England med namnet ”Be Stiff tour '78”. Jag har beskrivit turnén lite mer detaljerat i samband med den unika ”Be Stiff tour”-skivan som släpptes i januari 1979.
   Hösten 1978, närmare bestämt 6 oktober, gjorde det engelska skivbolaget Stiff sin kanske allra största marknadsföringsanpassade satsning när de på samma datum släppte fem album på olika färgade vinyl med Mickey Jupp, Lene Lovich, Wreckless Eric, Jona Lewie och Rachel Sweet. En artistkonstellation som fyra dagar senare gav sig ut på ovannämnda tågturné.
   ”Can't start dancin'” var ingen skiva som gick att köpa i skivaffären utan var ett samarbetsprojekt tillsammans med den engelska musiktidningen Sounds där det publicerades en kupong som läsarna kunde klippa ur och byta till sig detta album. Satsningen kostade Stiff £35.000... men fick stor uppmärksamhet.
   I sedvanlig ordning återfinns det några typiska Stiff-klassiska uttryck på skivomslaget. Bland annat ””To ensure the highest quality reproduction it is usual to take the album out of its sleeve”...
   På ytan ser albumet ut att vara en konventionell samlingsskiva med olika artister men när man närmar sig innehållet finns det flera exklusiva och rent unika detaljer. Jona Lewies skojfriska låt ”Denny Laine's valet” finns inte alls med på hans då aktuella album ”On the other hand there's a fist”. Wreckless Erics ”Semaphore signals” finns inte med på hans ”The wonderful world of Wreckless Eric” utan är hämtad från b-sidan till den ett år gamla klassiska ”Whole wide world”-singeln.
   Den 16-åriga amerikanska sångerskan Rachel Sweet skivdebuterade på Stiff men hennes bidrag på den här skivan, ”I'll watch the news”, finns inte med på hennes ”Fool around”-album. Detsamma med den amerikanska sångerskan Lene Lovichs låt ”Monkey talk” som inte heller finns med på ”Stateless”.
   Det ska poängteras att alla de här ovannämnda extralåtarna tillhör den kuriosa delen av artisternas diskografi och gör inte några stora avtryck på skivan.
   The Rumour-låtarna är hösten 1978, när ”Can't start dancin'” släpps, exklusiva ty Graham Parkers kompgrupp på egen hand, som för övrigt skivdebuterade 1977 på albumet ”Max”, gör inte sin Stiff-debut förrän 1979.
   Nu till russinet i kakan på skivan: Mickey Jupps Gary Brooker-producerade version av ”You made a fool out of me” som inte finns med på hans uppmärksammede "Juppanese"-album. Låten producerades i samband med ”Juppanese”-inspelningarna men låten släpps inte officiellt förrän 1979 i en av Lol Creme/Kevin Godley sönderproducerad version på Jupps nästa album ”Long distance romancer”. Här får vi intensivt innerlig sång av Jupp, fint körande (Jupp/Brooker?) och Chris Spedding höjer temperaturen med sin elgitarr.
   Att Ian Durys två låtar från en 1977-singel får väl tillskrivas den kommersiella ambitionen med ”Can't start dancin'”.

A1. Ian Dury And The Blockheads: Sex & Drugs & Rock & Roll
A2. Ian Dury And The Blockheads: Razzle In My Pocket
A3. Mickey Jupp: Making Friends
A4. Mickey Jupp: You Made A Fool Out Of Me
A5. Jona Lewie: Denny Laine's Valet
A6. Jona Lewie: I'll Get By In Pittsburgh
A7. Wreckless Eric: Semaphore Signals
B1. Wreckless Eric: I Wish It Would Rain
B2. Rachel Sweet: I'll Watch The News
B3. Rachel Sweet: Cuckoo Clock
B4. Lene Lovich: Monkey Talk
B5. Lene Lovich: Momentary Breakdown
B6. The Rumour: All Fall Down
B7. The Rumour: Loving You Is Far Too Easy

/ Håkan

Krönika: November 1973

I oktober 1961 hade det populära radioprogrammet Tio i Topp premiär på Sveriges Radio men i november 1973 var programmets dagar räknade. Jag skrev då en text om varför vi inte kommer sakna ett program som röstas fram av en publik. Och tyckte att försäljningslistan Kvällstoppen gav en mycket mer rättvis bild av populär musik.
   Efter nästan tolv år försvann Tio i Topp och jag minns inte speciellt många protester. Sista programmet sändes 29 juni 1974 och Tio i Topp toppades den veckan av The Rubettes med "Sugar baby love".
   Kvällstoppen, som jag alltså tyckte var en mycket mer rättvis lista, upphörde i augusti 1975.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/11 1973.
 
TIO I TOPP VAR TÄNKT SOM EN LEK
men snart upptäcktes flera fuskkampanjer!

TIO I TOPP KOMMER SOM BEKANT att upphöra helt sommaren 1974. Bra, tycker säkert det största flertalet. Synd, säger betydligt färre. Tio i Topp, som startade 1961 har, ju äldre programmet blivit, fått motstå alltmer ökade protester.
   Programmet hade, när det startade för drygt 12 år sedan, en stor funktion att fylla som popmusikspridare. Det var från början menat som en lek, men övergick i mitten på 60-talet till blodigt allvar då flera fuskkampanjer upptäcktes. En plats på listan vid den tidpunkten betydde mycket för en svensk popgrupp.
   Samtidigt som LP-skivan blev mer omtyckt i början på 70-talet, då flera grupper och artister specialiserade sig på LP-produktioner och en del upphörde helt med singelutgivningar. Det är som bekant endast singelutgivningar som testas till Tio i Topp. En regel som är gammalmodig i dessa LP-skivtider då skillnaden mellan antalet LP- och singelutgivningar inte är stor och blir allt mindre.
   Resultatet har också blivit att de succéer som tillkommit på Tio i Topp har i de allra flesta fallen varitr med utpräglade singelartister av typ Osmonds, Albert Hammond, Ricky Wilde, Dawn, Bonnie St Clair och Chicory Tip för att nämna några av årets mest vanliga Tio i Topp-artister.
   Att det sedan på långa vägar är samma publik som lyssnar på de röstningsprogrammen Tio i Topp och Svensktoppen och de som köper skivor redovisas på radions tredje lista Kvällstoppen. Där dominerar LP-skivorna starkt och utvecklingen pekar mot allt fler album med allt fler udda artister.
   Kvällstoppen är alltså den mest rättvisa skivlistan av radions tre. Där samlas underlaget till listan in via telefonrapporter med skivaffärer runt Sverige. Det är en försäljningslista där skivköparna bestämmer skivornas popularitet. En lista som jag personligen skulle vilja se utökad till 30 platser där det skulle finnas ett ännu mera utbrett musikutbud.
   Skivköparna upptäcker alltmer udda och intressanta artister. Artister som man bara för några år sedan aldrig trodde sig kunna få se på en svensk försäljningslista. Bara i år har artister som Mahavishnu Orchestra, med den engelsks bluesgitarristen John McLaughlin, Pink Floyd, David Bowie, och hans nära vän Lou Reed gjort debut på listan.
   Det finns förstås ytterligare många artister som man skulle vilja se på en svensk försäljningslista men att vi onekligen på detta område är på väg åt rätt håll bevisas av att inte alla i detta land tycker om Osmonds, Sweet, Chicory Tip, Gary Glitter och Suzi Quatro. Vår musiksmak är betydligt bredare!

/ Håkan

Biljett: Eric Clapton 1980

ERIC CLAPTON Hovet Stockholm 27 september 1980

Recensionen av Eric Claptons konsert delade plats med The Undertones som hade spelat i Stockholm kvällen innan. Clapton-turnén marknadsförde livealbumet "Just one night" som hade släppts samma vår.

/ Håkan

Göran Fristorp (1948-2024)

MITT MUSIKINTRESSE, MED POP OCH ROCK, har inte haft så mycket gemensamt med GÖRAN FRISTORPS seriösa karriär som gitarrist och sångare. Men när jag tidigare idag fick höra att han hade gått bort väcktes gamla goda minnen till liv om både hans tidiga 70-tals-skivor och hans anspråkslöst präglade artistliv i övrigt.
   På tv såg jag just att meddelandet om hans död ackompanjerades med filmbilder från Görans och Claes af Geijerstams framträdande på 1973 års internationella schlagerfestival när de framförde ”Sommaren som aldrig säger nej” på engelska, ”You're summer”. Det kanske var Görans största kommersiella ögonblick men han har genom åren gjort så mycket mer och viktigare saker.
   Göran, som hade sina rötter i Örebro och utanför (Närkes Kil), började tidigt spela i popband (Youngsters) och började därmed utvecklas som gitarrist vilket fick sin seriösa fortsättning när han gick ett år på Framnäs Folkhögskola och sedan Musikhögskolan i Göteborg.
   Innan dess spelade han med Kerstin & Greger Limited, med bland annat Kerstin Wretmark och Greger Agelid, som var en akustisk grupp influerad av Simon & Garfunkel. Gjorde en singel med två Bob Dylan-låtar, "Be your baby tonight” (som de hade döpt om den till) och ”I shall be released” men då hade Göran lämnat gruppen.
   Men fortsatt samarbete med Kerstin resulterade 1970 med albumet ”Sympathy” som var Görans debut på skiva. Engelsk titel men skivan innehöll enbart låtar på svenska, övervägande covers, och var inspelad med Lasse Samuelssons Orkester. Albumtiteln syftar på den svenska översättningen av Rare Birds hitlåt ”Sympathy” som på duons skiva hette ”I samma båt”.
   Efter duons uppbrott fick Görans solokarriär vänta några år. bland annat tog Eurovision-framgångarna med Malta 1973 all tid. Det var ett samarbete med Claes af Geijerstam som hade börjat några år innan när de turnerade som duo.
   1974 debuterade Göran Fristorp som soloartist med albumet ”Egna låtar” som jag faktiskt recenserade i Nerikes Allehanda i april 1974. Under rubriken ”En seger för en fin artist” skrev jag bland annat att ”Han sjunger med sedvanlig skärpa i såväl snabba som långsamma låtar. Som gitarrist får han visa sitt blixtrande och njutbara fingerspel.” En genomgående positiv recension och döm av min förvåning när jag plötsligt fick ett telefonsamtal från Göran där han ville tacka för de fina orden!
   Jag recenserade även de kommande två albumen med Göran. På ”En luffare som jag” där han med Leif Strands Kammarkör och geniala musiker (Arne Domnerus, Rune Gustafsson och Bengt Hallberg med flera) tolkar Nils Ferlin.
   På ”Lyxlir” (1975) fortsatte Göran Fristorps väg till den seriösa delen av showbusiness där han genom åren fått ett djupt erkännande både med julsånger och kyrkokonserter. Och då ska vi ändå komma ihåg att han innan solodebuten 1974 spelade i dansbandet Humlor & Bin och turnerade sommaren 1975 med Nature som kompband.
   Göran Fristorp avled idag 3 september 2024.

/ Håkan

Augusti 2024 på Håkans Pop

I min serie om samlingsskivor skrev jag under augusti om dubbelalbumet ”Bezerk times”.

SOM VANLIGT SEDAN 17 ÅR TILLBAKA är augustimånaden nystart för ännu en säsong på Håkans Pop. Med nya eller nygamla kategorier på programmet. Den här säsongens huvudtema är en inte rangordnad presentation av samlingsalbum på måndagar, snygga bilder på gamla konsertbiljetter på onsdagar och återpublicerade gamla krönikor från 70- och 80-talet på fredagar.
   Under augusti skrev jag om skivan från den svenska ANC-galan, den tyska skivan ”Bezerk Times” med liveinspelningar med olika band från skivbolaget Beserkley Records och det jazzfärgade albumet ”Blå”, hyllningen till jazzmusikern och låtskrivaren Lasse Färnlöf.
   Serien om konsertbiljetter var den här månaden hämtade från Bruce Springsteen 2005, ABBA 1979 och Bad Company 1975.
   Och mina gamla krönikor/artiklar kom kronologiskt från december 1971, mars 1972 och januari 1973.
   Från det självbiografiska arkivet skrev jag en artikel med rubriken ”I januari 1970 debuterade jag som recensent”.
   Förra veckan presenterade jag nyheten om en konsert med Göran Samuelsson i en trädgård i Örebro i mitten på september för att några dagar senare recensera hans nya album ”Dahlia”.

UNDER AUGUSTI HÄMTADE SIG SKIVUTGIVNINGEN från den sommarstiltje som rådde under juli. Många lagom bra album men det var under månaden svårt för öronen att hitta den där tveklösa vinnaren i min kategori med ”Månadens Bästa Album”. Men på augustis näst sista dag dök det upp ett av särdeles god kvalité. Se längst ned i denna text.
   Amerikanska bandet BEACHWOOD SPARKS tillhör tydligen den alternativa countrygenren men gör på nya albumet ”Across the river of stars” tämligen lättnynnad pop och rock med mycket kvalité i både sound och melodier. ”Gentle samurai” är som en mix av Byrds/Jayhawks och ”Torn in two” skulle kunna vara Wilco på bästa humör. På resten av skivan hittar jag inga höjdpunkter men är ändå trevlig lyssning.
   Att Jesper Lindell och hans band ska turnera i USA tillsammans med MORGAN WADE drar naturligtvis till sig blickarna mot den nästan 30-åriga sångerskan. På nya ”Obsessed” vandrar hon på gränsen mellan country och kommersiell pop. Med sin flickaktiga stämma låter hon lite för amerikanskt anonym men är säkert bättre och mer personlig live.
   Amerikanen RAY LaMONTAGNE skulle med sin soulmättade röst och framtoning nog passa bättre i Lindells perfekt musikaliska värld. I alla fall med det jag hör på hans nya album ”Long way home”. Kanske inte alltid så personligt, arrangemanget och munspelet på ”And they called her California” doftar Neil Young, men det finns många klassiska USA-rötter i hans musik.
   Producentnamnet Rick Rubin drar alltid åt sig min uppmärksamhet, vilken musikgenre det än må vara. Den på Filippinerna födda engelska sångerskan BEABADOOBEE är en udda fågel i min lyssningsvärld men ”This is how tomorrow moves” har det där fint utmejslade soundet, med fin sång. Fast jag saknar de avgörande kvalitativa låtarna som gör att hon skulle bli en favorit.
   Jag glömmer aldrig albumen ”Det blir inte bättre än så här” (2016) och ”Du går aldrig ensam” (2019) som Skånebandet DALAPLAN släppte på 2010-talet, båda hamnade på mina årsbästalistor, och efter en fem år lång paus är de tillbaka. Energin jag minns finns kvar på ”Delad vårdnad”, ur Niklas Svenssons mun studsar de skånska textraderna medan bandet öser på som ett Wilmer X på speed. Medsångerskan Jenny Neikell bjuder på variation i några låtar men i dagsläget når inte nya skivan som helhet riktigt upp till ovannämnda höjdpunkter.
   Ett tips om albumet ”Vera” med duon THE HANSEROTH TWINS, enäggstvillingarna Phil och Tim, fick mig att upptäcka ett intressant album som inleds så fantastiskt bra. ”Broken homes” har klara Tim Hardin-influenser och ”I'll always know I do” delar sångstämmor med Simon & Garfunkel. Den starten lovar så mycket gott att fortsättningen omöjlighet kan räcka till och mycket riktigt blir resten av albumet av ganska konventionell prägel. Men också ytterligare ännu en Tim Hardin-klingande låt, ”Somewhere between”.
   I snart 30 år har den amerikanska sångerskan GILLIAN WELCH gjort skivor och på det helt nya albumet ”Woodland” är det andra gången hon uppträder som duo med maken och gitarristen DAVID RAWLINGS. Det låter sedvanligt bra om både Gillians röst och Davids akustiska gitarrer fast han sjunger några låtar själv också. Homogent och lågmält vackert utan att som helhet riktigt överraska. Förrän på sista låten ”Howdy howdy” som ekar musik från urminnes tider.
   Jag har under augusti lyssnat på många, många fler nya album än de ovannämnda. Bland annat 49 Winchester, Nathaniel Rateliff & the Night Sweats, Bill Wyman, Johnny Blue Skies (med Sturgill Simpson), Steve Wynn, Cactus Blossoms och Amy Rigby som lockar till lyssning men når inte ända upp.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Det finns inget roligare och bättre än skivor med artister som överraskar mig stort som nu NICK CAVE & THE BAD SEEDS splitternya album ”Wild God”. För det första är jag, som bara marginellt har lyssnat på Cave genom åren, gränslöst förvånad att jag blir så imponerad av honom som artist och sångare. Och sedan blir jag än mer förbluffad över sound, melodier och arrangemang. Jag borde inte vara så överrumplad av en så välkänd artist som har producerat skivor i eget namn i 40 års tid.
   När jag med det här albumet kommer över min skeptiska tröskel framträder en skiva och ett helt album som är oerhört vackert och melodiskt i nästan varje sekvens. Eftersom jag inte riktigt har följt Cave på nära håll så blir jag alltså överraskad av all skönhet och personlighet som ”Wild God” bjuder på. Tycker inte att Cave har världens bästa röst, där han befinner sig nånstans mellan en kantig Bryan Ferry och en pratig Lou Reed, men hans stämma är som sagt ytterst personlig. Och tillsammans med alla fint formulerade melodier blir helheten både stark och känslig.
   Jag var alltså inte riktigt beredd när jag började lyssna på ”Wild God”. Inledningslåten ”Song of the lake” får mig att tänka på John Lennons ”Mind games” och det är naturligtvis positivt i min värld. Sedan lyfter både stråkar och körer låten till himmelska höjder med sin enorma rymd. Och det får mig i det ögonblicket att lämna favoritfåtöljen och flytta ut på balkongen där luft och utrymme utan tak är mindre begränsat.
   På titellåten och ”Frogs” fortsätter temat där Cave har orkestrerat allt på ett fantastiskt fint sätt. Innan vi når tre låtar, ”Joy”, ”Final rescue attempt” och ”Conversion”, som jag då uppfattar som albumets definitiva toppar men ska snart upptäcka den oerhört storslagna ”Cinnamon horses” där kombinationen vemod och melodisk skönhet ger mig beskedet att jag precis har lyssnat på ett av årets bästa album.

/ Håkan

Compilation: The best of Bomp

"The best of Bomp" (Line/Bomp!, 1979)

I SERIEN OM MINA OSORTERADE samlingsalbum kommer det återfinnas flera skivor med artister och grupper där ett skivbolag har varit den gemensamma utgångspunkten. Jag har redan skrivit om det amerikanska skivbolaget Beserkley (”Bezerk Times”) och fortsätter idag med det nästan legendariska skivbolaget Bomp!. Ett bolag som bildades 1974 och hade sina musikaliska rötter i både 50- och 60-talet med lika delar pop och rock på programmet och hade öppna ögon (och öron) för nya spännande artister och grupper.
   Min ”The best of Bomp”-skiva är tyskpressad och utgiven av det spännande tyska skivbolaget Line Records som var intresserad av samma musikaliska rötter och gav ut skivor med både amerikansk garagerock, svart r&b och återutgivningar av engelsk 60-talsrock.
   Bomp! startades innan nya vågen slog igenom men lyckades tidigt lukta sig fram till framtidens sound med både rockmusik med punkattityd och rejäl powerpoprock och har på det här albumet samlat en majoritet av sina tidiga singlar av mer eller mindre obskyra kvalitéer.
   Förstasidan domineras av poppigare låtar medan andrasidan, med Iggy & the Stooges i spetsen, är tuffare och rockigare. Samlingen saknar en musikalisk röd tråd men det är också skivans styrka ty variationen och det omväxlande soundet gör lyssnandet mycket intressant. Ett informationsrikt skivomslag med dokumenterade historier om grupperna förstärker musiken tydligt.
   Underbart att upptäcka musiken bakom så omtalade amerikanska new wave-band som The Zeros (där Alejandro Escovedos bror Javier inledde sin karriär), The Wackers, DMZ, härligt poppiga The Poppees, Willie Alexander och de lite mer punkiga Venus & the Razorblades och The Weirdos. Och få vetskap om de första viktiga stegen i popwerpopgrupperna Shoes och 20/20:s karriärer.
   En låt på skivan faller utanför det amerikanska soundet, med engelska The Rockfield Chorale, ”Jingle jangle”. Producerad av Rockfieldstudions chef Kingsley Ward och ryktet gör gällande att det är Dave Edmunds som ligger bakom det där ekande Phil Spector-soundet. Av någon märklig anledning släpptes aldrig låten i England.
   Bomp! hade också en förmåga att fånga upp namn som egentligen hade kontrakt med andra skivbolag, som till exempel The Flamin' Groovies och två opublicerade låtar med Iggy Pop och hans kompband.
   På det amerikanska originalet till den här skivan, som släpptes 1978, hade ”Volume One” i titeln och skivbolaget lovade på skivomslaget nästan en ”Volume Two” men det blev aldrig verklighet.


Side One
20/20: Giving It All 2:46
The Flamin' Groovies: Him Or Me 2:20
The Poppees: If She Cries 2:20
The Wackers: Captain Nemo 3:40
The Choir: I'd Rather You Leave Me 2:20
The Rockfield Chorale: Jingle Jangle 2:48
Venus & The Razorblades: Punk-A-Rama 5:16

Side Two
Iggy & The Stooges: I Got A Right 3:20
Snatch: I.R.T. 2:06
The Weirdos: A Life Of Crime 2:14
Willie Alexander & The Boom Boom Band: Kerouac 3:04
Shoes: Tomorrow Night 3:17
The Zeros: Wimp 2:20
DMZ: Busy Man 3:13
Iggy & The Stooges: Gimme Some Skin 2:40

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.