Blogginlägg från augusti, 2024

"Dahlia"

GÖRAN SAMUELSSON
Dahlia
(Fergus)

VID OLIKA TILLFÄLLEN I LIVET behöver vi alla återvända till våra rötter och den värmländske sångaren och låtskrivaren Göran Samuelsson gör det uttrycksfullt på sitt nya album ”Dahlia”. På sitt 18:e(!) album, som släpps idag 30 augusti 2024, samlade Göran ihop 20 sånger han har skrivit genom åren. Sedan gick han in i Panorama-studion på Tjörn för att ensam med gitarr naket och utlämnande tolka sina sånger på ett nytt sätt.
   Några sånger har aldrig framförts offentligt och en är helt nyskriven medan resten på skivan har figurerat i många olika sammanhang både hos Göran som soloartist och under 30 års tid på den berömda Packmopedsturnén.
   Att spela in skivan ensam var visserligen en nödlösning, ursprungsidén var att samarbeta med ett band men det projektet kraschade ekonomiskt, men ”Dahlia” visar upp ett gediget låtskrivande som fungerar i alla arrangemang. Och kanske allra mest personligt i det här avskalade formatet med bara tre akustiska gitarrer och ett munspel till hjälp.
   Göran Samuelssons sånger är en sångskatt varken mer eller mindre, i övriga Sverige alltför förbisedd. Låtmaterialet har jag till stor del hört tidigare under de senaste 15 åren men jag tröttnar aldrig på den vänliga rösten som stundtals även kan vara både kritisk och bestämd (”Vilsna själar” och ”Så brun som rostigt stål”), den poetiska finurligheten i rimmen och den ofta förekommande melodiska elegansen. Och på ”Dahlia” får jag allt presenterat i både dur och moll på ett tydligt sätt.
   Göran har påpekat att det var Neil Youngs ”Before and after”, skivan där han ensam skalar av 13 av sina kända och okända låtar, som inspirerade honom att spela in ”Dahlia” men vi ska inte ägna så mycket tid till en rak jämförelse. Förutom slutfasen på ”Nästan som en dröm” är det musikaliskt både en ocean och kulturkrock mellan Youngs rockiga horisont och Görans hemvävda viskonst. Men ibland anar jag faktiskt bluesintentioner, ”Stormar och lä”, ”Himlens gyllene limousin” och ”Paradisets port”, mitt i den värmländska poesin.
   Jag vill egentligen inte dra några paralleller men det är legendarer som Olle Adolphson och Evert Taube som ska nämnas i samma andetag som Göran Samuelsson fast det handlar om en annan tid och generation. Lyssna förslagsvis på ”Hon och han”, ”En rad av ögonblick”, ”Mandelblom och sjödoft” och ”Vildros” så förstår ni mina tankar och har samtidigt fått en vän och favorit.

/ Håkan

Krönika: Januari 1973

Förra veckan berättade jag om en krönika från 1972 som handlade om ljudfenomenet quad som aldrig fick någon spridning. I januari 1973 hade jag upptäckt att single-skivan (så stavades det då) som hade varit det ledande skivformatet sedan 60-talet, var på väg att konkurreras ut av LP-skivan (som vi kallade det på 70-talet...).
   1973 fanns det tecken på att försäljningsmässigt höll album på att ta över som populäraste skivformat. Jag vill nog påstå att jag var rätt ute i mina funderingar fast det kanske tog några år till. För att få en rejäl backlash runt 1976/77 när först pubrocken och sedan punkrocken slog till med kraft och gav singeln ny uppmärksamhet.
   En ganska uddlös text, kan jag tycka så här drygt 51 år senare...


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/1 1973.
 
SKA LP-SKIVAN HELT SLÅ UT SINGLE-SKIVAN?

KOMMER SINGLESKIVAN ATT NÅGONSIN BLI lika populär som den var från slutet av 50-talet till mitten av 60-talet? Kommer den att helt försvinna och ersättas av den alltmer omtyckta LP-skivan? Det är bara på diskoteken och på Tio i Topp som den lilla behändiga och lätthanterliga singeln ännu har någon marknad.
   Tittar på den svenska försäljningslistan Kvällstoppen för i år har den helt dominerats av LP-skivor. Det skall jämföras med den sensation det var någon LP uppenbarade sig på listan i en eller högst i ett par veckor för fem år sedan. Skivproducenten har till stor del ansvar för denna utveckling. Det produceras inte så mycket singlar nu som för fem år sedan.
   Aktuella siffror från USA visar att det 1967 släpptes ut 7231 singlar medan det förra året kom ut bara 5372. LP-produktionen har under de fem åren mer eller mindre varit oförändrad. 1971 kom det 4277 LP-skivor. Det finns alltså anledning att tro att det inom några år kommer att vara en utjämning mellan singel- och LP-utgivningar.
   Vad har då alla skivbolag och artister gjort för att förhindra den förestående situationen? I stort sett ingenting. Man inriktar sig mer och mer på LP-skivor och inkasserar därför ännu mer pengar.
   Helt kommer väl singelskivan aldrig att försvinna För en ny artist eller grupp är en singel-hit en viktig del 8i lanseringen inför en fortsatt karriär. Detta fenomen är väl främst ett faktum i USA och England där konkurrensen är stenhård på singelmarknaden. En hög placering på singellistan följs i 99 fall på 100 av en högt placerad efterföljande LP, som ofta också innehåller singellåten, ibland ien förlängd version.
   Här i Sverige är situationen ofta omvänd. En hel LP spelas in och släpps och ofta får en eller ett par spår större respons än det övriga materialet. De släpps då på singel för att kunna bli en försäljningssuccé. Popmarknaden i Sverige utökas ständigt med nya musikgrupper som uteslutande skivdebuterar på LP.
   Ett sätt att få behålla singelskivan är att man i England och USA släppt så kallade ”golden oldies”. Gamla melodier med gamla grupper som en gång i tiden, helst 5-6 år tillbaka, haft en listplacering. Bara i år i England ”återuppstått” singlar som ”Deborah” med T Rex, ”A whiter shade of pale” med Procol Harum och ”The locomotion” med Little Eva.
   Den kanske allra största överraskande nyutsläppta singeln är aktuell i USA just nu. Det är Moody Blues över fem år gamla ”Nights in white satin” som befinner sig i toppen på USA-listan. Singelns popularitet har dragit med sig att LP:n ”Days of future passed” från vilken singeln är utbruten också börjat klättra och tillhör toppen på LP-listan.
   LP-skivornas alltmer konstliknande och designade skivomslag är ytterligare en punkt som singelskivan blir slagen med hjästlängder. Omslag som i en handvändning går att forma till allt från skolbänkar (Alice Cooper) till cigarraskar (Jefferson Airplane)! Detta plus de alltmer ökade tekniska kraven gör att LP-skivan är det allra bästa medium att förmedlas musik i framtiden.

/ Håkan

Biljett: Bad Company 1976

BAD COMPANY Konserthuset Stockholm 27 februari 1976

Ordet "hårdrock" figurerade i rubriken till min recension av Bad Companys Stockholms-konsert men jag sorterade aldrig in bandet i den hårda rockgenren. I samband med konserten släppte bandet sitt tredje album, "Run with the pack".

/ Håkan

Göran Samuelssons exklusiva besök i Örebro

GÖRAN SAMUELSSON
14 september 2024
Janne Rindars trädgård, Restalundsvägen 35

SÅNGAREN OCH LÅTSKRIVAREN GÖRAN SAMUELSSON lämnar inte gärna sitt kära Värmland men 14 september kommer han på ett exklusivt besök till Örebro för en konsert i Janne Rindars trädgård på Restalundsvägen 35. Det sker samtidigt som Live at Heart pågår och det känns naturligt för 2016 erhöll Göran festivalens pris Musikörat som delades ut till personer som gjort särskilda gärningar inom musik och livescen.
   Han fick priset främst för sitt otroliga engagemang i det värmländska projektet Packmopedsturnén, som var ett stadigvarande konsertarrangemang mellan 1992 och 2022 med många olika artistframträdanden, men Göran är också en rutinerad man på scen som sångare, låtskrivare och musiker i eget namn.
   Redan 1989 gav han ut sitt första album, "Lögnhalsen", och 1998 kom diktsamlingen "Under ett stolsben" och, som han själv uttrycker det, när andan faller på målar han akvarell. Till idag har det blivit 18 album och långt mer än 200 sånger och i dagarna är han aktuell med sitt senaste verk, ”Dahlia”. En samling nyskrivna och nyinspelade sånger där han är helt ensam med sin gitarr. Samma nakna, eleganta och musikaliska inramning kommer det att bli när han står i Janne Rindars trädgård.
   Det var ju som turnéadministratör för Packmopedsturnén som Göran Samuelssons namn och rykte spred sig bland en växande skara av svenska artister. Under de inledande tio åren var artistskaran lätt begränsad med bland annat Thorstein Bergman, Ola Magnell och Basse Wickman men från 2003 växte den nationella uppmärksamheten kring turnén. Då gjorde nämligen Totta Näslund entré och efter hans bortgång 2005 tog Plura över stafettpinnen fram till 2011.
   Under turnéhistoriens sista tio år gästade kända profiler som Moneybrother, Mats Ronander, Kajsa Grytt, Ebbot Lundberg, Nisse Hellberg, Louise Hoffsten och Stefan Sundström. Det är många som har passerat revy i det på moped turnerande sällskapet runt Värmland. Varje år fick Göran skaka liv i ett antal gamla mopeder, samla en brokig skara artister och sedan ge sig ut på de värmländska småvägarna.
   För artisterna var ett skönt avbrott från det traditionella turnerandet och samtidigt ett otraditionellt sätt att mötas under helt andra förhållanden än vanligt för att sedan svetsas samman både på vägarna och på scenerna. De nästan två veckor långa turnéerna, med konserter varje kväll, innebar en intensiv samvaro under en kort tid.
   2019 dokumenterades turnéåren i bokform, ”Packmopedsturnén – ingen rak och enkel resa”, där vi i både omfång och variation fick turnéhistoriens vardagliga detaljer.
   Under senare år har Göran koncentrerat sig på sitt eget kreativa artistliv med föreställningar runt om i Värmland, solo eller tillsammans med komikern och ståupp-artisten Håkan Jäder.

/ Håkan

Compilation: Blå

"Blå" (Sonet, 1992)

DET HÄR ÄR ETT ALBUM SOM GANSKA SJÄLVKLART passat in i min kategori med ”Tribute-skivor”, där ett antal artister tolkar låtar av Lars Färnlöf där huvudpersonen själv på några låtar figurerar som musiker. Men både musikaliskt, där det ganska tydligt lutar åt jazzmusik, befinner sig innehållet på den här skivan utanför min comfort zone. Och min erfarenhet av Färnlöfs låtar, som i många fall är skrivna till filmer eller tv-serier, är på den absoluta nollpunkten.
   Men nu lyssnar jag med oerhörd nyfikenhet ty hela det här projektet, som drivits av producenterna Ron Bood och Stefan Blomqvist, tar en stor och genuin omfamning av Färnlöfs låtmaterial. Hela det här projektet är nästan i nivå med Kjell Anderssons hyllningar av bland annat Evert Taube, Olle Adolphson och Cornelis Vreeswijk.
   Skivan följs av ett stort och genomarbetat textmaterial, skrivet av författaren Sven Lindström, där hela projektet beskrivs från dag ett, eller egentligen ännu tidigare på ett Monica Zetterlund-album som aldrig slutfördes, plus biografi om Lars Färnlöf och låt-för-låt-kommentarer. En bakgrund som ger en lekman som mig välbehövlig information.
   Musikaliskt kan väl innehållet på skivan lite slarvigt beskrivas som jazzmusik men i mina öron finns där en soft tydlig melodisk ådra i Färnlöfs komponerande som här spetsas av texter skrivna av bland annat Lars Forssell (felstavat på skivomslaget), Olle Adolphson, Ted Ström, Peter LeMarc och det i sammanhanget överraskande Suzzie Tapper.
   Men allra mest är det givetvis artisterna som framför låtarna som gör skivan till en lyssningsvärd upplevelse. Med genuint stora röster som Monica Zetterlund, Tommy Körberg och Lill Lindfors som höjdpunkter. Men yngre förmågor som Zemya Hamilton, Gladys (mer känd som Gladys Del Pilar) och Søs Fenger bidrar också med sköna röster. Och den i sammanhanget ganska malplacerade Harpo gör ett imponerande inhopp på den folkmusikklingande ”På dans i norr” där musiker från Väsen medverkar.
   Gladys bidrag ”Ge mig tid” har en intressant bakgrund. En låt som ursprungligen skrevs till 1974 års schlagerfestival, med titeln ”En dröm är en dröm”, och där den framfördes som en duett av Göran Fristorp och Sylvia Vrethammar. Här fick textförfattaren Keith Almgren ett uppdrag att skriva en ny mer schlageranpassad text som sedan en framtida melodischlagerartisten Gladys Del Pilar fick sjunga.
   ”Blå” har en sval lättlyssnad karaktär som när jag skrev den här texten, i somras, var som en svalkande vind som svepte in genom balkongdörren från Stortorget.


1. Instrumental: Att Angöra En Brygga 0:23
2. Monica Zetterlund: Ingenting 4:30
3. Harpo: På Dans I Norr 4:24
4. Tommy Körberg: Kärlek Ingen Ville Ha 4:47
5. Zemya Hamilton: Älskade 4:43
6. Lill Lindfors: Skynda 5:07
7. Søs Fenger: Låt Solen Kyssa Mig 4:31
8. Instrumental: Bryggpromenad 0:21
9. Suzzie Tapper: Vind För Våg 4:44
10. Tommy Körberg: Brinn! 3:50
11. Instrumental: På Puben () 0:33
12. Zemya Hamilton: Här Är Min Värld 4:49
13. Gladys: Ge Mig Tid 4:44
14. The Real Group: Att Angöra En Brygga 2:29

/ Håkan

Krönika: Mars 1972

Teknik har aldrig varit något huvudsyfte när jag har lyssnat på musik, ändå skrev jag 1972 en text om framtidens ljud på skiva. Min text från mars handlar både om grammofonskivans historia, från 1877 till 1972, och framtiden där jag berättar om den nya ljudsensationen Quadrosonic Sound som dock ännu inte hade nått Sverige. Jag ger exempel på album som mixats om till att lyssna på med fyra högtalare (quad) istället för två (stereo). Och min slutsats då var att quad skulle kunna bli vad stereo kom att bli på 60-talet.
   Jag kan nu berätta att uppfinningen inte fick någon större kommersiell spridning.
   Artikeln ger också ett tydligt exempel på att man på 70-talet pratade om LP-skivor när det handlade om det som vi i dagligt numera kallar album.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/3 1972.
 
BLIR QUAD (dubbel-stereon) 70-TALETS LJUDSUCCÉ

MYCKET HAR HÄNT MED GRAMMOFONSKIVAN sedan Edison uppfann fonografen 1877. Skivan var redan då rund, men i formen av en cylinder och materialet var tenn. Kort därefter började man använda vax istället för tenn.
   1912 övergav man i8nspelning på cylinder för den platta svarta vaxskivan. I slutet av 40-talet började de hederliga 78-varvarna gå ur tiden. 1948 introducerades i USA två helt nya hastigheter. 33 rpm (rounds per minute = varv per minut), den så kallade LP-skivan, och 45 rpm som kom att bli singelskivan.
   I slutet på 1958 kom så den första LP:n inspelad i stereofoniskt ljud till skillnad från mono som hade funnits förut. Stereoanläggningarna var länge få till antalet och även skivorna var en exklusivitet. Det kostade också lite extra att få en skiva i stereo.
   Sedan dess har utvecklingen sprungit iväg och omkring 1967 övergick de flesta fullpris-LP-skivorna till stereo. Och vid den tidpunkten började det också dyka upp singelskivor inspelade i stereo, som ett alternativ eller komplement till LP:n, vilken mer och mer började överta skivmarknaden. Det var också en liten kompensation mot de höjda skivpriserna att få sina skivor i stereo. Det har nu lett till att mer än hälften av alla singelskivor som ges ut är stereoinspelade.
   När alla (flertalet i alla fall) hade köpt sig en stereoanläggning började skivbolagen, som hela tiden strävar efter nya mål, och den tekniska industrin arbeta på något som skulle vara ännu bättre och mera eftersträvansvärt. Då började de diskutera: ”När stereo är så populärt varför inte fördubbla det och därmed tillverka större och dyrare anläggningar”.
   De uppfann dubbel-stereon eller som det heter på fackspråk: Quadrosonic Sound (av quad=fyrtal). Med en enkel förklaring betyder det alltså fyra högtalare lämpligen placerade i rummets fyra hörn för att få bästa ljudeffekten och med olika signaler från samtliga högtalare.
   För att helt utnyttja uppfinningens alla möjligheter så behövs inte bara en ny anläggning utan också specialinspelade skivor. Ännu har de inte hittat till Sverige men i USA lanseras quad (som det väl kommer att förkortas) hårt. Skivbolaget Columbia (CBS, på den här sidan Atlanten) har gått ihop med japanska Sony för att producera anläggningar och även skivor.
   Skivorna, som mest är nyutgåvor, är ommixade till Quad. Bland skivorna märks ”Pearl” med Janis Joplin och ”Bridge over troubled water” med Simon & Garfunkel. Det finns dock en nackdel: I USA kostar de specialmixade skivorna en dollar mer än vanliga stereoskivor.
   Det finns också skivor som redan vid inspelningen omvandlats till Quad. ”Imagine” med John Lennon är ett sådant exempel. Än så länge är marknaden ganska så begränsad beroende på de små, men ökande, antal anläggningar som finns i handeln.
   Att utvecklingen går framåt och att inspelningstekniken hela tiden tar upp nya idéer finns bevis för i de alltmer förekommande liveskivorna, det vill säga upptagningar av en artist eller grupp vid en konsert inför publik.
   Som ett exempel kan nämna ”The concert for Bangla Desh” som spelades in i madison Square Garden den 1 augusti förra året inför en publik på 20 000 människor. Där användes inte mindre än 44 mikrofoner på samma gång. Bäva månde den som satt vid kontrollbordet och koordinerade alla volymrattar.
   Slutligen några ord som det finns många som tror på: Vad stereo var för 60-talet kommer Quad att bli för 70-talet.

/ Håkan

Biljett: ABBA 1979

ABBA Hovet, Stockholm 20 oktober 1979

ABBA-albumet "Voulez vous", som släpptes våren 1979, följdes av en lång turné. Först till USA och sedan Europa tillsammans med sitt stora kompband med bland annat Lasse Wellander, Mats Ronander och körsångaren Tomas Ledin.

/ Håkan

Compilation: Bezerk Times

"Bezerk times" (Beserkley, 1978)

ÄVEN DET ANDRA EXEMPLET PÅ MINA COMPILATION-skivor, där jag systematiskt men även spontant undersöker skivhyllan med diverse samlingsskivor, är ett liveinspelat dubbelalbum med artister och grupper som har det amerikanska skivbolaget Beserkley gemensamt. ”Bezerk times”, som ligger framför mig, är tyskpressad och är, vad jag förstår, inte officiellt utgiven i varken USA eller England.
   Skivan ska väl i första hand vara marknadsföring av skivbolaget Beserkley, de fyra medverkande artisterna/grupperna och deras aktuella album. Fast urvalet låtar rimmar ibland illa med innehållet på förekommande album.
   Livematerialet är hämtat från de berömda Rockpalast-konserterna, i det här fallet från tvä kvällar 14 och 15 mars 1978. Med artister som symboliserar det typiska 70-talet.
   Jonathan Richman och hans Modern Lovers var den första Beserkley-artisten som lanserades 1975 på det då oberoende skivbolaget men Greg Kihn, Rubinoos, Earth Quake och Tyla Gang följde tätt i spåren och var 1978 skivbolagets största namn.
   Skivan är alltså tysk och det tidningsliknande skivomslaget formuleras enbart på det tyska språket som jag läste tre år i skolan men inte förstår något av. Allt berättas på tyska förutom en enda, ganska komisk, rubrik: ”The most fun you can have with your clothes on...”.
   Greg Kihn, som avled förra veckan, var en av pionjärartisterna på Beserkley och jag minns att jag hade honom som en liten favorit och upptäcker nu att jag faktiskt äger hela tio album med honom. På akiva uppfattade jag nog honom som en poprelaterad artist men på den stora Rockpalast-scenen framför en jättepublik är det tajt rockmusik som gäller. Avslutar sina fyra låtar med 6:40 långa ”Secret meetings” i ett märkligt ryckigt arrangemang som helt spårar ur i ett långt gitarrsolo.
   Rubinoos är/var en lustig popgrupp med sång som främsta betydelse. Två covers, av 50-talsgruppen The Eternals och instrumentalgruppen Ventures, ramar in de fem originallåtarna. Lättsam och lättviktig pop men låten ”Ronnie” är bra och tung popmusik.
   Earth Quake minns jag som en bra rockgrupp men live blir det på gränsen till helvild hårdrock och nästan på gränsen till AC/DC. I sin repertoar på fyra låtar klämmer de lite omotiverat in Giorgio Moroder-låten ”From here to eternity”.
   Sean Tylas legendariska grupp Tyla Gang är skivans klart mest intressanta bidrag som just här, bara några månader efter ”Yachtless”-release, stod på toppen av sin karriär. Det rockas hårt utan att gå över gränsen till hårdrock. Men jag tycker inspelningen är lite tam och snäll men låtarna tillhör Tylas bästa. ”The young lords”, ”Hurricane” och ”Whizz kids”, från ovannämnda album, plus klassikerna ”Fireball”, från Ducks Deluxe-repertoaren, och coverlåten ”Styrofoam”, från den berömda Stiff-singeln 1976.


Greg Kihn: Future Girl 3:23
Greg Kihn: Madison Avenue 4:32
Greg Kihn: Cold Hard Cash 2:05
Greg Kihn: Secret Meetings 6:40
Rubinoos: Rocking In The Jungle 2:25
Rubinoos: Falling In Love 2:06
Rubinoos: Hard To Get 3:07
Rubinoos: Red Light 3:34
Rubinoos: Promise Me 3:48
Rubinoos: Ronnie 2:37
Rubinoos: Walk Don't Run
Earth Quake: Street Fever 4:30
Earth Quake: Security / From Here To Eternity 7:24
Earth Quake: Trainride 7:34
Tyla Gang: The Young Lords 3:22
Tyla Gang: Styrofoam 2:05
Tyla Gang: Fireball 4:03
Tyla Gang: Hurricane / Whizz Kids 9:42

/ Håkan

Greg Kihn (1949-2024)

IBLAND ÄR DET ARTISTER AV ANSPRÅKSLÖS PRÄGEL som jag uppmärksammar i min serie ”Minns” om artister eller andra profiler som just har avlidit. Amerikanen GREG KIHN var en ganska typisk representant för den genren i rockbranschen som trots ett flitigt skivproducerande aldrig fick det breda och massiva genombrottet. En så allmänt okänd och lite lagom poprockig artist som överraskar mig när jag bläddrar fram hans album i skivhyllan, placerade mellan Bob Kerr's Whoopee Band(!) och John Kilzer, och hittar hela tio album!
   Samtliga Greg Kihn-skivor är utgivna av det amerikanska från början oberoende skivbolaget Beserkley, en intressant etikett (som jag för övrigt skrev en lång artikel/krönika om i Nerikes Allehanda i februari 1978...) med få men intressanta artister som Jonathan Richman, Earth Quake, The Rubinoos och engelska Tyla Gang.
   Jag recenserade Greg Kihns skivor regelbundet på 70-talet och jag uppfattade alltid hans album positivt. ”Förvånansvärd fräsch och nydanat” om debuten ”Greg Kihn” (1978) och ”Greg är mest till sin fördel när tempot dämpats” om tredje albumet ”Next of Kihn” (1978). Även i legendariska Larm blev han mottagen med ord som ”en lovande kompositör” och ”ren, skär och hederlig popmusik”.
   När jag nu söker i mitt minne och försöker framkalla storheten i Greg Kihns poprock kan jag inte riktigt hitta de historiskt viktiga höjdpunkterna i hans artistliv, en helt lagom framgångsrik artist som alltid balanserade snyggt mellan pop och rock.
   När jag försöker hitta något avgörande ögonblick i Greg Kihns diskografi kan jag inte undvika att sikta in mig på fjärde albumet ”With the naked eye” som jag skrev en längre recension om på Håkans Pop i september 2016. Men jag uppfattade den då som ganska ordinär och medelmåttig.
   Även nu har jag svårt att hitta styrkan i hela albumet men anledningen att jag i denna stund ännu en gång väljer ”Withe the naked eye” får nog tillskrivas Bruce Springsteens namn som låtskrivare till inledningslåten "Rendezvous". Låten var vid det här tillfället outgiven med Springsteen själv. Han hade spelat in den i juni 1977 till "Darkness on the edge of town"-albumet men låten valdes till slut bort. "Passade inte in i den skivans tema" var den officiella motiveringen men jag tror att den helt enkelt inte höll måttet ty som låt är den varken spännande eller speciellt bra. Ordinär helt enkelt.
   Att den sedan donerades till Greg Kihn-skivan tyder på att Springsteen var tämligen missbeslåten med både låt och version och aldrig ville använda den mer. Men på "Tracks"-boxen 1998 gavs en liveinspelning ut och på skivan "The promise", som gavs ut i "Darkness on the edge of town"-boxen, finns en studioinspelning. I konkurrens med åtta låtar till på "With the naked eye" gör den dock inget exklusivt intryck.
   Ändå är namnet Greg Kihn för alltid ingraverat i mitt minne som en sympatisk och god representant för det musikaliska 70-talet. Men kanske har envisheten att ge hans album lustiga titlar som ”RocKihntRoll”, ”Kihntinued” och ”Kihnspiracy” tagit bort fokus från hans musik.
   75-årige Greg Kihn avled i tisdags 13 augusti 2024 efter komplikationer av Alzheimers.

/ Håkan

Krönika: December 1971

I den här krönikan/artikeln från december 1971 frågar jag mig om popen var bättre förr. Jag hade väl inget riktigt svar på den frågan utan hänvisar till en utveckling där enorma reklamsatsningar betyder så mycket. Jag räknar upp ett antal artister och grupper, både svenska och internationella, i artikeln och jag vill inte ge något exempel på vem eller vilka som bör kallas "nya Beatles".
   Lite allmän detaljerad pophistoria får jag också plats med.
   Jag nämner också några namn, Matthew Ellis, Gilbert O'Sullivan, Grin (Nils Lofgrens grupp) och Paul McCartney Wings som kommande stjärnor. Och så här i efterhand, drygt 50 år senare, vill jag påstå att jag hade några rätt...


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/12 1971.
 
POPEN ÄR INTE DÖD - BARA ANNORLUNDA!
Direktörer med feta plånböcker bestämmer dagens nya artister

"GET BACK TO WHERE YOU ONCE BELONGED". Textraden är hämtad från en inte alltför gammal Beatles-låt. En uppmaning till popmusiken att ta steget tillbaka. Kanske till 1965-66, den tid som många anser vara popkulmen. Detta påstående framkallar ofta frågorna: Var popen bättre förr? Är popen död eller har den utvecklat sig?
   Om popen är död är, för en popfanatiker idag, en något onyanserad fråga. Förutsättningarna då och nu har ändrats så markant att en jämförelse mellan musikepokerna är svår att göra. En sak är emellertid klar att för en 5-6 år sedan var spellusten större än den är idag.
   Konkurrensen var hårdare och ”duellerna” utspelade sig på en lägre nivå. Nu är det oftast skivbolagsdirektörer med tjocka plånböcker som väljer vem som skall bli stor artist.
   Enorma reklamsatsningar blandas med personliga framträdanden på tv och i radio. Artistens verkliga namn ändras till något mer klatschigt som får publiken att spärra upp ögonen. Sedan sprids sprida en biografi (levnadsbeskrivning) där det mesta är ihopdiktat. Fattig barndom och andra sociala problem är slitna klyschor i sådana här sammanhang.
Artister och grupper som fått sitt genombrott och egna tv-program efter detta mönster finns det många exempel på bland de mest kända märks Monkees, Archies, Partridge Family och Bobby Sherman. Samtliga namn är amerikanska där nämnda showbusinesspolitik är mest utbredd.
   Dagens pop har dock mycket att tacka ”gårdagens” för. Det var då grunden lades och många av dagens popgestalter har sina rötter ett antal år tillbaka. Här är några namn som levt vidare på ett eller annat sätt:
   Spencer Davis Group. Hade under åren 66-67 hits som ”Keep on running”, ”I'm a man” och ”Gimme some lovin'”. Finns ej mer som grupp. Först lämnade Stevie Winwood, som bildade Traffic, gruppen 1967. Gruppen fortsatte dock något år innan den definitiva upplösningen kom.
   Ledaren Spencer Davis håller nu mest till i USA där han spelar med Peter Jameson. En annan känd duo som växt upp ur spillrorna från SDG är Hardin & York, Eddie Hardin, piano, och Pete York, trummor.
   Manfred Mann som från 1964 till 1969 hade ett otal hits som ”Do wah diddy diddy”, ”Mighty Quinn”, ”Ha ha said the clown” och så vidare. Gruppen har nyligen uppstått igen med, förutom Manfred själv, helt nya medlemmar. Av de gamla medlemmarna har samtliga varit med om att föra poptraditionen vidare. Jack Bruce, gruppens första basist, är nu ett världsnamn som solist. Klaus Voorman, Jacks efterträdare, är mycket god vän med John Lennon och George Harrison och spelar ofta med på deras skivor.
   Gruppens båda sångare under de fyra åren, Paul Jones och Mike d'Abo, är även de stora namn. Den förra främst som skådespelare och den senare som kompositör. Trummisen Mike Hugg är nu sysselsatt med attskriva melodisnuttar till tv-reklam. Gitarristen Tom McGuinness bildade förra året succégruppen McGuinnes Flint.

DET VAR NÅGRA GRUPPER VARS MEDLEMMAR vars medlemmar nått längre via sitt individuella skapande. Men det finns också band som stått på toppen genom åren med i det närmaste samma medlemmar: The Who, The Kinks, Beach Boys, Rolling Stones, The Hollies, The Moody Blues med flera.
   Vad har då hänt mede alla grupper från den svenska pop-eran? Hep Stars, Tages, Ola & Janglers, Shanes, Hounds och så vidare är grupper som stod för ”svensk pop” i mitten på 60-talet. Ingen av grupperna finns längre kvar till namnet.
   Flera av medlemmarna inriktar sig mer på Svensktoppen (Ola Håkansson, Lennart Grahn, Svenne & Lotta, Benny Andersson) där de nu är etablerade namn. Men det finns även svenska svenska popmusiker som förnyat sig och fortfarande sysslar med popmusik nu när de svenska grupperna skapat en helt egen stil där också namnen skiljer dem från sina svenska föregångare . Förut skulle det vara något engelskt gruppnamn medan man idag heter Gunder Hägg, Fläsket Brinner, Gudibrallan, Samla Mammas Manna, Gläns Över Sjö Och Strand, Handgjort eller något annat helsvenskt.
   En svensk popsocietet har också bildats med en mängd kända svenska musiker som hjälper varandra på sina skivor. En lista på alla skulle bli lång men Björn J:son Lindh, Georg Wadenius och Hawkey Franzén är några namn som det rör sig kring.
   Så kallade musikaliska storfamiljer är inget nytt och det finns också exempel på samma fenomen i både USA och England där det växer upp små grupper av musiker och sångare som hjälper varandra,
   En av dessa centralfigurer i USA är pianisten Leon Russell som tillsammans med engelske sångaren Joe Cocker byggt upp en mastodont grupp som de kallar Mad Dogs & Englishmen som bland annat innehåller Chris Stainton, Jim Keltner, Jim Gordon, Rita Coolidge och Carl Radle.
   Crosby Stills Nash & Young är ett annat centralt namn som i sin vänkrets har grupper som Jefferson Airplane, Grateful Dead och sångarna John Sebastian och Cass Elliott som ofta finns med på varandras skivor.
   I England finns det så skallade sessionmusiker som dyker upp lite överallt och som inte är bundna till någon viss grupp. Exempel på dem är Alan White, trummor, Klaus Voorman, bas, Hugh McCracken, gitarr och Nicky Hopkins, piano.
   Alla vi hittills har nämnt är redan etablerade artister. Vad ska nu hända då? Vem eller vilka ska styå på toppen imorgon? Vem som blir ”nya Beatles” är en uttjatad fråga som många sysselsätter sig med att försöka svara på. Låt oss istället hoppas på något nytt.
   Det finns massor med sångare och grupper som står och knackar på dörren till berömmelsen och de stora pengarna. Här är några namn som spås en lysande framtid: engelske sångaren och kompositören Matthew Ellis, Gilbert O'Sullivan, som redan är på god väg, Grin, amerikansk grupp, och slutligen den grupp som Paul McCartney nyligen bildat, Wings.

/ Håkan

Biljett: Bruce Springsteen 2005

BRUCE SPRINGSTEEN Scandinavium, Göteborg 23 juni 2005

Våren 2005 släppte Bruce sitt tredje akustiska album, "Devils & dust", och gav sig ut på en soloturné runt jorden. Började i USA och fortsatte i Europa innan han kom till Sverige 23 juni, kvällen före Midsommarafton.
   Jag såg även den andra Sverige-konserten i Stockholm, 25 juni, men min recension ovan (länken) är från Göteborg.

/ Håkan

Compilation: ANC

"ANC: Svensk rock mot apartheid" (Amalthea, 1985)

1985 VAR ETT HÄRLIGT SPLITTRAT ÅR. Bland filmer som ”Falsk som vatten” och ”Mitt liv som hund” trängdes med Ulf Lundells ”Den vassa eggen”, tv-premiärer av Jacobs stege, Nattsudd och Solstollarna och Thåström sjöng Bellman.
   Men 1985 var också ett år av välgörenhet från världens alla artister. Mot svält och förtryck. Det stora engagemanget för hjälpverksamhet startade redan julen 1984. Bob Geldof lyckades samla en diger skara engelska artister för att spela in ”Do they know it's Christmas” för de svältande människorna i Etiopien.
   Amerikanska artister svarade med en liknande aktion, ”We are the world”, och sommaren 1985 arrangerades Live Aid, återigen med Geldof i förarsätet, samtidigt på båda sidorna av Atlanten som samlade in pengar till samma afrikanska svältkatastrof.
   Samma höst samlade Steve Van Zandt 49 olika artister som protesterade mot apartheid i Sydafrika, ”Sun city”, och en månad senare upprepades engagemanget på svensk mark med svenska artister, "ANC: Svensk rock mot apartheid".
   29 och 30 november 1985 genomfördes två konserter under sammanlagt tio timmar på Scandinavium i Göteborg. Ett på den tiden unikt och alldeles fantastiskt samarbete mellan en rad olika artister, från både den så kallade kommersiella artisteliten och den så kallade progressiva musikrörelsen, och en mängd olika skivbolag. Unde de tre följande dagarna, 1-3 december, mixades och redigerades det inspelade konsertmaterialet och efter bara några veckor gavs skivorna, dubbelalbumet, ut.
   Jag recenserade "ANC: Svensk rock mot apartheid" i Nerikes Allehanda på julafton 1985. Recensionen fick rubriken ”Magnifik manifestation” och jag skrev bland annat ”Här får vi en nyttig och bred definition på vad rockmusik är och står för. Att sedan påstå, som en del gör, att det är kris för svensk rockmusik är bara en huvudlös och befängd tanke i en sjuk hjärna”. ”Här presenteras stundtals musikalisk dynamit, unika artistkombinationer och nästan genomgående exklusiva framföranden”.
   Jag kan väl idag, nästan 39 år senare, inte riktigt skriva under på de fina orden. Musikaliskt har väl arrangemangen inte åldrats med värdighet, de huvudsakligen slamrande trummorna och de tunga syntarna var ju ett typiskt 80-talsfenomen, men skivan kan ses och höras som ett viktigt tidsdokument. I en tid när Dan Hylander, Mats Ronander, Anne-Lie Rydé, Imperiet, Mikael Wiehe och Hansson De Wolfe United stod på topp. Strax innan Eva Dahlgren, Per Gessle och Marie Fredriksson slog igenom på riktigt. De två sistnämnda hade ännu inte upptäckt Roxette-konceptet och fick endast köra på några låtar.
   Det gick alltså fort från ax till limpa med den här skivan, från inspelning till utgivning, och det förekommer en del felstavningar och rena felaktigheter på skivomslaget. Exempelvis sjunger Tommy Körberg den svenska versionen av ”Bridge over troubled waters” med text av Åke Arenhill som därmed inte får sin credit här. Medan vi kan se igenom fingrarna när skivomslaget försöker stava till Hasse Ohlsson och Lasse Lindbohm och saknar ibland namn på både organister och saxofonister.
   Det är härlig 80-talsnostalgi att läsa namnen på en stor mängd musiker som deltog i arrangemanget. Ett delvis återbildat Raj Montana Band och Wiehes, Ronanders och Rydés ordinarie kompgrupper var samlade.
   Den fjärde och sista skivsidan är dubbelalbumets bästa sekvens, konsertens höjdpunkter, när den heliga alliansen Joakim Thåström och Mikael Wiehe möts på allvar i låten ”Fred” där de delar på sångmikrofonen. Ett delvis utökat arrangemang i en ännu maffigare tolkning tar låten till höjder man inte trodde var möjliga.
   Även ”Soweto”, där alla tolv sångarna på scenen effektfullt avlöser varandra, tillhör skivans toppar.
   Jag har för övrigt tidigare recenserat dvd-versionen av "ANC-galan".


ANC-kören: When Freedom We Have Won
Totta's Bluesband: Ain't Your Business
Peps Persson: En Del Och Andra
Jerry Williams: Don't You Lie To Me
Totta's Bluesband: Sail Away
Rolf Börjlind: Nyttiga Idioter
Tommy Körberg: Bridge Over Troubled Waters
Mats Ronander: En Hederlig Man
Sanne Salomonsen: Out Of Darkness
Mikael Rickfors: Amazing Grace
Eva Dahlgren & Anders Glenmark: The Long And Winding Road
Tomas Ledin: Don't Touch That Dial
Ledin-Rickfors-Dahlgren-Salomonsen-Ronander med flera: It's Never Too Late
Anne-Lie Rydé: All For The Love Of Rock And Roll
Hansson De Wolfe United: Oberoende Vad Fursten Säger
Dan Hylander: Hymn till en snubblad vandrare
Py Bäckman: Concordelia
Hylander-Bäckman med flera: Låt Julen Förkunna (Frid på jorden)
Strube-Wiehe-Salomonsen-Afzelius & Globetrotters: Hold Om Mig
Björn Afzelius & Mikael Wiehe: Folkens Kamp Är Folkets Hopp
Imperiet: Märk Hur Vår Skugga
Imperiet, Afzelius, Wiehe & Co: Fred
Svensk Rock Mot Apartheid: Soweto
Svensk Rock Mot Apartheid: Berg Är Till För Att Flyttas

/ Håkan

I januari 1970 debuterade jag som recensent

En recension av två aktuella singlar (här lite anonymt illustrerad) blev min debut som recensent i dagstidningen.

I VÅRAS LÄSTE JAG EN LÅNG ARTIKEL i Expressen skriven av den mångårige och numera pensionerade journalisten Mats Olsson där han i samband med sin 75-årsdag beskrev hela sin historia som främst musikjournalist. Jag ska erkänna att jag på 70-talet hade Olsson som förebild när jag skrev mina recensioner och hade samma ambition att hitta ny spännande musik.
   Jag läste att Olsson fick sitt breda genombrott som musikjournalist när han lämnade tidiningen Arbetet och började på Expressen 1974 och fick nationell uppmärksamhet. Och rollen som inspirationskälla för en några år yngre skribent i Örebro. Den texten fick mig att tänka tillbaka på min egen bakgrund och historia som skribent på Nerikes Allehanda som faktiskt inträffade fyra år innan Olssons texter fick premiär i Expressen.
   I nästa säsong av Håkans Pop kommer jag att återpublicera gamla krönikor och artiklar från 1971 och framåt som publicerades i Nerikes Allehanda och kom i samband med det projektet att tänka på mina egna rötter som musikskribent. Detaljerade minnen från de första 70-talsåren som inledningsvis sporadisk skribent som jag nog aldrig har berättat om tidigare.
   Som anställd på tidningens budavdelning som 15-åring sedan augusti 1968 blev snart redaktionens nöjesredaktion en populär plats där redaktör Bosse Röhlander var ensam ansvarig för tidningens nöjessidor.
   Uppvuxen med Bildjournalen som viktigaste informationskälla inom musikbranschen under 60-talet var jag tidigt en hängiven läsare av texter om musik. Lektyr som under hösten 1968 utökades med den engelska New Musical Express som jag föredrog före Melody Maker. Läsandet om och lyssnandet av aktuell popmusik gjorde mig nog till en typisk musiknörd enligt dagens mått mätt och jag tjatade mig förmodligen till möjligheten att få skriva några rader i NA.
   Redaktör Röhlander slängde åt mig några recensionssinglar som första försök och jag högg givetvis på det betet och levererade en text som publicerades 12 januari 1970 (se ovan).   
   Kanske kommer jag någon vacker dag att avslöja mitt första tappra besök i klartext men det är faktiskt av mindre allmänt intresse vad jag skrev om, två singlar med Tommy Körberg och Bobby Sherman, än min himlastormande upplevelse att få uttrycka mina åsikter i text och att sedan se mitt namn i tryck i en dagstidning.
   Några veckor senare recenserade jag nya album med Hep Stars, Jerry Williams och Tommy James & the Shondells, en månad senare Plastic Ono Band, Pink Floyd och Deep Purple och ytterligare senare fler albumrecensioner. Skrev även under 1970 några lösryckta artiklar för att lagom till årsskiftet 1970/71 sammanfatta nöjesåret i en lång artikel.
   Under det kommande året 1971 började jag skriva konsertrecensioner (bland annat Nature, Colosseum och Contact tillsammans med den udda supergruppen Marsfolket) och, under åren därefter, längre och längre krönikeliknande artiklar som jag alltså under nästa Håkans Pop-säsong kommer återpublicera här.

/ Håkan

Nya säsongen på Håkans Pop är startklar

FÖRRA VECKAN AVSLUTADES SOMMARSÄSONGEN på Håkans Pop vars huvudkategori var Englandslistan på 60-talet. Jag analyserade låtar, artister och poptraditioner som härjade under det svängiga 60-talet. Mycket nostalgi från mitt härliga musikaliska decennium i en tid när topplistor gav mitt musikintresse ett spännande innehåll. Alla sidor med listor från England återfinns under kategorin "Englandslistan".
   Listor har jag för övrigt ägnat mig åt under nästan alla säsonger som Håkans Pop har existerat. Vid Håkans Pop-premiären i augusti 2007 började jag att rangordna album från 80-talet, ett till stora delar missförstått musikaliskt årtionde. Den hittar ni i spalten till höger under kategorin ”80-talets bästa”.
   Jag har gjort detsamma med både 70- och 90-talsalbumen, ”70-talets bästa” respektive ”90-talets bästa”, medan ”60-talets bästa” blev en lista över det decenniets bästa artister och grupper med singlar som måttstock.
   För att på något sätt analysera ”50-talets bästa” musik, som jag till stor del upplevde i efterhand, blev det också artisterna och några få grupper som fick vägleda mig till de bästa låtarna och den bästa musiken.
   Sedan har jag i olika kategorier genom åren på Håkans Pop rangordnat mina ”Bästa konserter” och mina ”Bästa livealbum”. Sommaren 2012 listade jag mina elva bästa konsertupplevelser på Rockmagasinet i Örebro, återfinns under ”Rockmagasinet Live”, och under säsongen 2022/23 tog jag mig vatten över huvudet och rangordnade mina 100 bästa livekonsertupplevelser i Örebro (”ÖREBRO LIVE 100”).
   Jag har också försökt rangordna mina 38 bästa vhs- och dvd-favoriter (”vhs_dvd 38-1”) och mina 20 favoriter bland cd-boxar (”BOXAR 20-1”). Och under den senaste Håkans Pop-säsongen 2023/24 tittade jag tillbaka 50 år och rangordnade mina 40 bästa albumfavoriter under kategorin "Best of 1973/1974".
   För att till slut försöka göra en total lista på alla personliga albumfavoriter från 60-talet till slutet av 2010-talet gav jag mig under Håkans Pop-säsongen 2021/22 full frihet att rangordna alla mina albumfavoriter, totalt 150 bästa album! Återfinns under kategorin ”ALL TIME BEST”.


Några exempel på samlingsskivor som kommer förekomma under Håkans Pops kommande säsong,

EFTER ALLA DESSA UPPREPADE TEMAN av rangordnade listor tycker jag att det är dags att slå mig fri från listtänkandet och genomföra den kommande Håkans Pop-säsongen utan rangordningar, listor och annat som kräver placeringar i förhållande till varandra. Därför kommer jag under den kommande säsongen att på måndagar plocka urskillningslöst bland vinylalbum från skivhyllan där samlingsskivorna står och bokstavligen samlar damm.
   Där bläddrar jag ytterst sällan och spelar skivorna ännu mer sällan. Mest för att blandningen är så gränslöst hisnande och pendlar mellan engelska pubrockskivor, olika skivbolagssamlingar (Stiff, Chiswick, Immediate, Harvest med flera), några konsertskivor med olika artister, temaskivor, proggsamlingar och 60-talssamlingar.
   På dessa skivor döljer sig uppenbart flera guldspår som inte återfinns i den övriga vinylsamlingen. Pärlor som jag har glömt bort eller helt enkelt förträngt. Bland de här skivorna ska jag under den kommande säsongen leta låtar och inspelningar och sedan beskriva och analysera innehållet.
   Med ungefär samma ambition gjorde och gör jag samma jobb med en genomgång av alla mina soundtrack, coverskivor och tributeskivor, där det kan gömma sig en och annan exklusiv inspelning som bör uppmärksammas.
   Den nya kategorin med samlingsskivor har fått rubriken ”Compilation” och kommer under kommande höst och vår att publiceras på måndagar med start nästa vecka.
   Övrigt innehåll på nästa Håkans Pop-säsong kommer jag ge fullständigt utrymme till snygga konsertbiljetter på onsdagar och sedan gräva djupt i mina gamla krönikor publicerade i Nerikes Allehanda under åren 1971-1986 på fredagar. Riktigt nostalgiska utgrävningar utlovas.

Välkommen på måndag till ännu en spännande Håkans Pop-säsong!

/ Håkan

Juli 2024 på Håkans Pop

Joel Alme under den mycket känsloladdade konserten på Under Bar Himmel.

UNDER GANSKA STILLSAMMA FÖRHÅLLANDEN har julimånaden 2024 passerat på Håkans Pop. Förutom alla upprepade tillbakablickar på Englandslistor från 60-talet har jag skrivit om några aktuella album, tagit adjö av två legendariska artister, en TisdagsAkademi-rapport och två konsertrecensioner.
   Under sommaren har det släppts två album med två stora artister där innehållet var gamla inspelningar som hade samlat damm i något arkiv, Neil Youngs ”Early daze” och Paul McCartneys ”One hand clapping”. Två intressanta skivor med gamla liveinspelningar från 1969 respektive 1974.
   Det är alltid för tidigt att dö men John Mayall och Ulf Dageby lämnade livet och musikbranschen efter många års troget och oförglömligt arbete.
   Det var under juli dags att lämna en ny rapport från TisdagsAkademins möten på tisdagar, sammanslutningen jag har tillsammans med Olle Unenge och Janne Rindar, och omfattade den här gången tidsperioden 11 juni-16 juli 2024.
   Det blev under juli återigen dags att besöka konserter efter några månaders paus. Niklas Strömstedt och Joel Alme, två positiva upplevelser på olika sätt.

UNDER DEN TRADITIONELLA SEMESTERMÅNADEN juli var det i år ganska lugnt med nya skivreleaser med ny musik vilket exempelvis fick mig att lyssna mer på ovannämnda arkivbaserade album. Men också några nya album utan att hitta den där perfekta skivan som jag brukar utse till ”Månadens bästa album”.
   Amerikanen JD GRAHAM, som inte alls ska förväxlas med Jon Dee Graham (som besökte Örebro 2016), har gjort ett album, ”Sergeant of sorrow”, som befinner sig i den typiska singer/songwriter-fållan. Huvudsakligen akustiskt på gitarr och piano med en röst som är personlig och stark. Men låtmässigt saknar jag rejäla höjdpunkter fast materialet är klart underhållande.
   Skotska gruppen TRAVIS har väl inte lämnat efter sig något större eko, dock en 20:e-placering på årsbästalistan 1999, i sin sporadiska skivproduktion. Och deras genom åren lågmälda pop har nog varit lite för snäll för att lämna avtryck. Nya ”L.A. Times” bryter inte det mönstret, i de bästa stunderna snygg pop men som helhet genomskinligt anonym.
   Knappast någon annan engelsk låtskrivare har samma rutin och cv som GRAHAM GOULDMAN. Han var ju framgångsrik låtskrivare redan på 60-talet (”Bus stop”, ”Heart full of soul” med flera) och gjorde sedan karriär i 10cc och duon Wax och nu släpper han regelbundet album i eget namn. ”I have notes” heter det senaste som jag vill placera i samma anonyma genre som Travis-skivan ovan.
   Han försöker krydda uppmärksamheten med några stjärnartister (Ringo Starr, Hank Marvin, Albert Lee...) men det hjälper inte. Hantverksmässigt god men alltför lättsmält popmusik.
   Den danska duon THE RAVEONETTES sluter en 21 år gammal cirkel på sitt nya album ”The Raveonettes sing...” som enbart innehåller covers. Deras två första album producerades av Richard Gottehrer som hade firat stora triumfer under 1964-65 med tjejpop vars sound nu upprepas av Raveonettes. Kanske mest tydligt i ”Leader of the pack”, The Shangri-Las hitlåt från just 1964. I övrigt mindre spännande covers på Raveonettes album som jag nog kommer återvända till i min Cover-skivor-kategori.
   I brist på större och intressanta nyheter på skivmarkanden fick mig att gå några månader tillbaka i tiden till april och ANDERS OSBORNES album ”Picasso's villa”. Osborne, svensk gitarrist boende i USA med New Orleans som bas sedan 30 år tillbaka, har gjort anmärkningsvärda insatser som turnerande artist i amerikansk rockmusik med många album i eget namn bakom sig. Och hans senaste är så gott som helgjutet.
   Osborne är främst gitarrist och går ibland lite över gränsen med smärtsamt långa solon som tar fokus från ett annars varierat och begåvat låtskrivande. Inledningen med ”Dark Decatur love” är perfekt med sitt akustiska intro, munspel och blås på slutet. Nästan sju minuter långa och starkt Neil Young-influerade ”Red good dirt” är till hälften också perfekt innan arrangemanget avslutas med hisnande långa elektriska gitarrsolon. Bluesbaserade ”Returning to my bones” är också lite för högljudd för mina öron.
   Då är allt så mycket bättre och omväxlande på albumet i övrigt. Som exempelvis mycket fina slidekryddade ”Bewildered” och den hårda men känsliga ”To live”.

/ Håkan

Englandslistan: 30 maj 1964

SISTA ENGLANDSLISTAN I MIN SOMMARSERIE är nästan den äldsta jag har publicerat. Våren 1964 var jag, som 11-åring, ganska ny som popfantast med Tio i Topp som största radiofavorit. Och jag hade, som jag minns det, ä nnu inte upptäckt den engelska topplistan.
   Den internationella poputvecklingen låg någon månad efter händelserna i England. Searchers med ”Don't throw your love away” toppade Tio i Topp just det här datumet men var på väg nedåt i sitt hemland där den hade toppat listan i början på maj. Detsamma med ”World without love” med Peter & Gordon medan Cilla Blacks ”You're my world” toppade listan. Det skulle dröja två veckor innan den singeln gick in på Tio i Topp.
   Cilla Black nådde vid den här tidpunkten sin kulm som artist, ”You're my world” (en cover på italiensk låt) var hennes andra topplacering och hon kom att toppa listan i tre veckor.
   Roy Orbisons ”It's over” skulle ta över förstaplatsen efter Cilla och snabbklättrare som Hollies ”Here I go again”, Brian Poole & the Tremeloes ”Someone, someone” och Motown-sångerskan Mary Wells ”My guy” skulle bara nå en 4:e, 2:a respektive 5:e plats på Englandslistan.
   Kul att se så tuffa namn som Pretty Things och Bo Diddley på listan fast långt ned.

/ Håkan

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.