Blogginlägg

Juli 2024 på Håkans Pop

Joel Alme under den mycket känsloladdade konserten på Under Bar Himmel.

UNDER GANSKA STILLSAMMA FÖRHÅLLANDEN har julimånaden 2024 passerat på Håkans Pop. Förutom alla upprepade tillbakablickar på Englandslistor från 60-talet har jag skrivit om några aktuella album, tagit adjö av två legendariska artister, en TisdagsAkademi-rapport och två konsertrecensioner.
   Under sommaren har det släppts två album med två stora artister där innehållet var gamla inspelningar som hade samlat damm i något arkiv, Neil Youngs ”Early daze” och Paul McCartneys ”One hand clapping”. Två intressanta skivor med gamla liveinspelningar från 1969 respektive 1974.
   Det är alltid för tidigt att dö men John Mayall och Ulf Dageby lämnade livet och musikbranschen efter många års troget och oförglömligt arbete.
   Det var under juli dags att lämna en ny rapport från TisdagsAkademins möten på tisdagar, sammanslutningen jag har tillsammans med Olle Unenge och Janne Rindar, och omfattade den här gången tidsperioden 11 juni-16 juli 2024.
   Det blev under juli återigen dags att besöka konserter efter några månaders paus. Niklas Strömstedt och Joel Alme, två positiva upplevelser på olika sätt.

UNDER DEN TRADITIONELLA SEMESTERMÅNADEN juli var det i år ganska lugnt med nya skivreleaser med ny musik vilket exempelvis fick mig att lyssna mer på ovannämnda arkivbaserade album. Men också några nya album utan att hitta den där perfekta skivan som jag brukar utse till ”Månadens bästa album”.
   Amerikanen JD GRAHAM, som inte alls ska förväxlas med Jon Dee Graham (som besökte Örebro 2016), har gjort ett album, ”Sergeant of sorrow”, som befinner sig i den typiska singer/songwriter-fållan. Huvudsakligen akustiskt på gitarr och piano med en röst som är personlig och stark. Men låtmässigt saknar jag rejäla höjdpunkter fast materialet är klart underhållande.
   Skotska gruppen TRAVIS har väl inte lämnat efter sig något större eko, dock en 20:e-placering på årsbästalistan 1999, i sin sporadiska skivproduktion. Och deras genom åren lågmälda pop har nog varit lite för snäll för att lämna avtryck. Nya ”L.A. Times” bryter inte det mönstret, i de bästa stunderna snygg pop men som helhet genomskinligt anonym.
   Knappast någon annan engelsk låtskrivare har samma rutin och cv som GRAHAM GOULDMAN. Han var ju framgångsrik låtskrivare redan på 60-talet (”Bus stop”, ”Heart full of soul” med flera) och gjorde sedan karriär i 10cc och duon Wax och nu släpper han regelbundet album i eget namn. ”I have notes” heter det senaste som jag vill placera i samma anonyma genre som Travis-skivan ovan.
   Han försöker krydda uppmärksamheten med några stjärnartister (Ringo Starr, Hank Marvin, Albert Lee...) men det hjälper inte. Hantverksmässigt god men alltför lättsmält popmusik.
   Den danska duon THE RAVEONETTES sluter en 21 år gammal cirkel på sitt nya album ”The Raveonettes sing...” som enbart innehåller covers. Deras två första album producerades av Richard Gottehrer som hade firat stora triumfer under 1964-65 med tjejpop vars sound nu upprepas av Raveonettes. Kanske mest tydligt i ”Leader of the pack”, The Shangri-Las hitlåt från just 1964. I övrigt mindre spännande covers på Raveonettes album som jag nog kommer återvända till i min Cover-skivor-kategori.
   I brist på större och intressanta nyheter på skivmarkanden fick mig att gå några månader tillbaka i tiden till april och ANDERS OSBORNES album ”Picasso's villa”. Osborne, svensk gitarrist boende i USA med New Orleans som bas sedan 30 år tillbaka, har gjort anmärkningsvärda insatser som turnerande artist i amerikansk rockmusik med många album i eget namn bakom sig. Och hans senaste är så gott som helgjutet.
   Osborne är främst gitarrist och går ibland lite över gränsen med smärtsamt långa solon som tar fokus från ett annars varierat och begåvat låtskrivande. Inledningen med ”Dark Decatur love” är perfekt med sitt akustiska intro, munspel och blås på slutet. Nästan sju minuter långa och starkt Neil Young-influerade ”Red good dirt” är till hälften också perfekt innan arrangemanget avslutas med hisnande långa elektriska gitarrsolon. Bluesbaserade ”Returning to my bones” är också lite för högljudd för mina öron.
   Då är allt så mycket bättre och omväxlande på albumet i övrigt. Som exempelvis mycket fina slidekryddade ”Bewildered” och den hårda men känsliga ”To live”.

/ Håkan

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.