Blogginlägg

Hårdrock med finess

Svd 23/2 1976.

Jag var ingen stor hårdrocklyssnare och jag placerade aldrig Bad Company i den genren fast jag bevisligen skriver så här. Men jag hade följt Free några år tidigare och fallit för sångaren Paul Rodgers fantastiska röst och fortsättningen med Bad Company var naturlig fast de spelade rock av hårdare natur. Samma dag som konserten i Stockholm släpptes gruppens tredje album, "Run with the pack".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/2 1976.

BAD COMPANY
Konserthuset, Stockholm 21 februari 1976

Den engelska hårdrockgruppen Bad Company är i sanningens namn inget dåligt sällskap. Som de spelade på Stockholms Konserthus på lördagskvällen kan jag i stillhet bara undra: lördag kan så vara men kan någon grupp få med publiken i den omfattning som Bad Co lyckades med? Jag tror det inte.
   De spelade musik som kändes ända ner i fotknölarna. Gav under de nästan två timmarna publiken rejäla snytingar, råsopar som gjorde att jag med ostadiga ben och knockoutmusiken ringande i öronen totalt utpumpad tog mig ut i friska luften efter konserten.
   Jag har aldrig förstått mig på Black Sabbath, Status Quo, Budgies med flera rent monotona så kallade musik. Hör jag sedan kommentarer om att det är precis vad folk vill ha tror jag det är att alltför mycket generalisera och nedvärdera poppublikens musikintelligens.
   Bad Co är hårdrock som fungerar, den drar fram hård och hänsynslös men med finess som är få förunnat i denna viktklass.
   Sedan vill jag dementera att Bad Co bara är Paul Rodgers. De var i lördagskväll ingen enmansshow trots att Paul med sina röstresurser fick de flesta att inse att han är den definitiva rocksångaren. Hans röst är ett instrument bland de andra. Därför är texterna om inte ointressanta så i alla fall av underordnad betydelse i detta sammanhang.
   Material lider de ingen brist på. Trots bara tre album bakom sig fanns det gott om låtar utan att ta till bottenskrapet, Som hos så många andra grupper var det de snabba och hårt medryckande låtarna som dominerade. Men några lugna långsamma melodier blev hälsosamma vilostunder för öronen. ”Seagull” med Paul Rodgers på 12-strängad gitarr var mycket fin. Mer av sånt, tack.
   Vid sidan av redan omvittnade Rodgers stod Boz Burrell lugnt spelande sin basgitarr och på andra sidan stod om möjligt ännu lugnare Mick Ralphs och plockade på sin gitarr. Trummisen Simon Kirke var det däremot fart på rakt igenom hela konserten. Något av det svettigaste jag har skådat på en rockscen.
   I den första (av två) extralåtar fick publiken att sjunga allsång i ”Can’t get enough” – och inte fick vi nog!

Paul Rodgers, gitarr och sång
Mick Ralphs, gitarr
Boz Burrell, bas
Simon Kirke, trummor

Trolig setlist:
1. Live for the Music
2. Good Lovin' Gone Bad
3. Deal with the Preacher
4. Ready for Love
5. Wild Fire Woman
6. Young Blood
7. Sweet Little Sister
8. Simple Man
9. Shooting Star
10. Seagull
11. Run with the Pack
12. Feel Like Making Love
13. Rock Steady
14. Honey Child
15. Can't Get Enough
16. Bad Company


Svd 23/2 1976.

/ Håkan

Jack McGuinness 16/04: Det kan ju vara värt att nämna att åren med Yngwe var tuffa för Mats. När h...

Håkan Gustavsson 13/04: Hej! Tack för tipset - precis som du skriver en kanonplatta! Personligen har ...

Mårten 12/04: Gröna Lund 29 april -65 Furuviksparken 30 april -65 Liseberg 2-3 maj -65 ...

Johan S 29/03: Säkert också en mina mest spelade, fantastisk!...

Leif Gäverth 26/03: Hej Jag har läst att Animals besökte Sverige redan 1966, men har inte kunnat ...

Kjell J 12/03: Jag läste denna krönika, och blev inspirerad därav mitt tidigare inlägg, htt...

Kjell J 11/03: "Definitivt ett sommarfenomen som går hem när värmen och solen tränger sig p...

Håkan Gustavsson 8/03: Hej! Tack för recensionen! Jag har också läst boken och håller med dig i d...

Håkan Gustavsson 22/02: Hej! När kommer recensionen på Kjell Anderssons bok?...

Jan Arne Martin Lennell 20/02: Tack för tips...igen! Fantastiskt album! Finns den på CD?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.