Blogginlägg från 2016-09-01

Full fart på Live at Heart redan ikväll

På Live at Hearts andra kväll är det läge för att upptäcka amerikanen Kris Gruen.

ANDRA KVÄLLEN PÅ LIVE AT HEART blir den första kvällen med nästan fullt program. Det blir, till skillnad från tidigare år, levande musik på hela 14 scener. Den här utvidgningen av programmet på torsdagen ökar inte bara antalet konserter utan ger också en möjlighet för fler artister och band att spela mer än en gång på festivalen. Det ger naturligtvis positiva möjligheter och ett större urval för oss i publiken. Men gnälliga personer kan givetvis påstå att det blir näst intill omöjligt att planera för att det finns för många tillfällen att se för många artister/band och därigenom göra prioriteringen svår, alternativen blir oändliga.
   Nej, nu ska jag inte bli nÃ¥gon representant för Gnällbältet utan bara nöjt konstatera att torsdagskvällens smörgÃ¥sbord av gränslösa ingredienser i musik ligger framför oss. Mellan 19:00 och 24:00 finns det mÃ¥nga alternativ till en bra och givande musikkväll.
   Själv inleder jag kvällen med de trygga sÃ¥ngerna frÃ¥n Olle Unenges gitarr och mun. Vid förra Ã¥rets Live at Heart-framträdande samlade han en majoritet musiker och sÃ¥ngare som medverkade pÃ¥ hans dÃ¥ aktuella album "Det kunde förvisso vara värre...". Men i Ã¥r ställer sig Olle själv pÃ¥ scen och framför en blandning av gamla kända lÃ¥tar och även nyskrivet material som till viss del redan finns inspelade men ännu inte utgivna.
   Olles genre har den internationella klangen singer/songwriter men hans egna texter framförs uteslutande pÃ¥ svenska. Men han ger ocksÃ¥ ett halvt löfte om att spela nÃ¥got irländskt nu när hans band till vardags, Tullamore Brothers, i Ã¥r inte spelar pÃ¥ Live at Heart.
   Efter det stillsamma uppträdandet med Olle (bild vänster) tänkte jag upptäcka ett för mig nytt namn, amerikanen Kris Gruen vars hemstad är staden Worcester i Massachusetts, i den intressanta konsertlokalen Nikolaikyrkan. Kris är ett spännande namn i genren mellan singer/songwriter och americana. LÃ¥texemplet i Live at Heart-appen lovar gott.
   Nästa timme pÃ¥ festivalen ligger som en öppen bok. Electronic, punk och jazz är inte min perfekta kopp te och den kanadensiska sÃ¥ngfÃ¥geln Jenny Berkel röst har svÃ¥rt att övertyga mig. Det lutade ett tag Ã¥t Meadows (Christoffer Wadensten) frÃ¥n Örebro. Jag har upplevt honom tidigare pÃ¥ scen, dÃ¥ under namnet Meadows Over Bleeding (bild höger). Jag har gillat hans röst, visor och den fina klangen i gitarren men jag har i Ã¥r en oskriven ambition pÃ¥ Ã¥rets festival att i möjligaste mÃ¥n hellre upptäcka nya artister framför de redan kända. Efter Johnny McCuaigh Bands imponerande inslag pÃ¥ gÃ¥rdagskvällens invigningsgala med säckpipa och allt kanske jag prioriterar detta kanadensiska band frÃ¥n Regina i provinsen Saskatchewan. Bara en sÃ¥n sak.
   Jag kanske bryter löftet om enbart nya artister redan under nästa timma i programmet när det nyaktiverade gamla bandet The Winchester Widowmakers ställer sig pÃ¥ scen. De gjorde för en mÃ¥nad sedan ett överraskande fräscht framträdande som förband till Banditos och deras americana-inspirerade folkmusik med mÃ¥nga röster är alltid underhÃ¥llande.
   23:00 ikväll blir det en magnifik krock mellan tvÃ¥ mycket intressanta Örebroband inom samma genre indiepop, för dagen mycket heta Les Gordons och Tangerin som pÃ¥ 00-talet hade en fanskara lokalt. Efter ett förmodat uppehÃ¥ll gör Tangerin stor comeback med gitarrintensiv poprock fast pÃ¥ svenska. Och jag väljer nog i det här fallet Tangerin före Les Gordons för att det bara finns en enda chans att se bandet pÃ¥ Ã¥rets Live at Heart. Les Gordons kan jag se senare.
   Efter Tangerin kanske jag hänger kvar pÃ¥ East West Sushi och ser folkmusiksvängiga Engmans Kapell men det beror pÃ¥ ögonlockens kvalité sÃ¥ dags...
   Andra mycket kvalitativa inslag ikväll pÃ¥ Live at Heart: Vilt irländsk rockande Shamrock, Everly Brothers-inspirerade Dimpker Brothers, Australiens Kaurna Cronin, Örebros rockande The Bloakes, Austins rutinerade Jon Dee Graham och New Orleans-artisten Cary Hudson.

/ HÃ¥kan

Nu är Live at Heart 2016 igång!

Göran Samuelsson får sitt pris Musikörat av Anders Damberg.


Cris Derksen.

Alla bilder: Anders ErkmanCree-indian som dansade till Cris Derksens musik.


INVIGNINGSGALAN FÖR SJUNDE UPPLAGAN av Live at Heart, som drog igång igår kväll, blev ett perfekt startskott för ett mångkulturellt numera globalt event. Det som jag igår förutsåg skulle bli en blandad kompott av artister blev musikaliskt en färgsprakande gryta med smak av Mississippi. New Orleans-artisten Cary Hudson satt på scenen och hälsade publiken välkommen musikaliskt med sin gitarr och röst.
   Galan som sparkade igÃ¥ng festivalen var inte bara en musikalisk happening, med artister pÃ¥ scen hela tiden. Den blev ocksÃ¥ ett magnifikt mingelparty där samvaro och det trevliga och personliga mötet mellan festivalpublik som var minst lika viktigt mellan alla musikaliska kickar.
   Sprang pÃ¥ lÃ¥tskrivaren Joacim Dubbelman som sÃ¥g fram mot en spännande och intensiv festival. Han hade gjort upp ett detaljerat schema som han stolt visade upp i sin telefon. Och som brukligt är tipsade vi varandra och mÃ¥nga olika artistnamn for omkring under nÃ¥gra minuter. Han tipsade om Sam Brookes, folkmusikartisten frÃ¥n London, som gör stillsam melankolisk musik. Jag kontrade med Thisell som ocksÃ¥ har det lÃ¥gmälda uttryckssättet.
   Jag hörde Björn Sundin, kommunalrÃ¥dpolitikern, tala om hur Live at Heart en gÃ¥ng startades av tvÃ¥ halvgalna personer, han syftade pÃ¥ Anders Damberg och Johannes Nilsson, och nu blivit ett begrepp över hela världen.
   Cary Hudson följdes pÃ¥ scen av Torontos Cris Derksen som med rötter i creefolket (Nordamerikas ursprungsbefolkning) sjöng pÃ¥ sitt speciella sätt och spelade samtidigt cello där hon blandade klassisk musik med traditionella tongÃ¥ngar. Mycket spektakulärt men kvällen skulle lite senare bjuda pÃ¥ än mer uppseendeväckande "musik".
   Men först Dimpker Brothers, Sveriges svar pÃ¥ Proclaimers, som tilldelades Ã¥rets lÃ¥tskrivarstipendium. Göran Samuelsson, även han pristagare pÃ¥ Ã¥rets festival (Musikörat), fick nÃ¥gra minuter i rampljuset för att spela en lÃ¥t, "Nästan som en dröm", tillsammans med sitt eminenta kompband. Men han skulle senare pÃ¥ kvällen fÃ¥ sina traditionella 40 minuter pÃ¥ East West (se nedan).
   Som om inte Cris Derksens spektakulära show var nog fick vi ocksÃ¥ se och höra en livs levande säckpipeblÃ¥sare marschera in i Konserthusets foajé till tonerna av The Johnny McCuaig Bands rockiga toner. Sedan avslutade det norska brödraparet Sturle Dagsland galan med avantgardiska ljud som väckte stor uppmärksamhet med bÃ¥de volym och gnisslande detaljer.

SENARE UNDER KVÄLLEN PÅ EN HELT ANNAN PLATS kom jag i samspråk med två radiopersonligheter som förklarade sin fascination för den här festivalen men gav också, visserligen helt ovetenskapligt, sitt smakomdöme om årets festivalöl, Pale At Heart, som lite snopet är tillverkat i - Eskilstuna.
   - Smakar lite mesigt, var Magnus Dahlbergs och Arne Holmbergs samlade intryck.
   Live at Hearts artistansvarige Lars-Göran Rosén lär jag springa pÃ¥ ett antal gÃ¥nger under festivalens gÃ¥ng. Han har nämligen som mÃ¥l att se tre akter varje konserttimme. Allt för att hÃ¥lla sig à jour med händelserna pÃ¥ de flesta scener.
   - Jag mÃ¥ste se vad som händer pÃ¥ Level, var hans kommentar när han lämnade konserten med den italienske americana-artisten Manuel Bellone pÃ¥ Clarion Hotel och nÃ¥got liknande fick han ur sig när han avbröt Jon Dee Graham-konserten pÃ¥ East West lite senare.
   Jag var som sagt ocksÃ¥ pÃ¥ Clarion men hamnade där mer av en slump än ett genomanalyserat beslut. Fick se och höra slutlÃ¥tarna med Kaurna Cronin, artisten som har rest absolut längst, frÃ¥n Australien, av alla artister pÃ¥ Ã¥rets Live at Heart. Sedan fick jag ocksÃ¥ uppleva americana frÃ¥n Italien, vilket jag inte gör varje dag, som lät bra utan att greppa mitt hjärta hÃ¥rt.
   Sedan gick promenaden till East West Sushi där kvällens viktigaste konserter stod pÃ¥ programmet:

JON DEE GRAHAM: East West Sushi
Jag är inte så kunnig i ämnet Jon Dee Graham fast han har en lång och imponerande karriär bakom sig. Men rapporterna om en mycket trevlig man från Austin och en musikaliskt varierad artist väckte naturligtvis sympati redan från start. På East West satt han på en stol, spelade akustisk gitarr och sjöng med sin skrovligt rökiga röst sånger han till största delen skrivit själv.
   Han hade ocksÃ¥ ett läckert sätt att nÃ¥ publiken med sitt mellansnack och fick alla att sjunga med och skratta pÃ¥ rätt ställe. Han frÃ¥gade om nÃ¥gon kände till Green On Red, och vi var nÃ¥gra fÃ¥ personer som försökte göra oss hörda, innan han lovordade den gruppens sÃ¥ngare Dan Stuart och sjöng en tributsÃ¥ng till honom. Ett mycket fint minne.

GÖRAN SAMUELSSON: East West Sushi
Förutom det lilla korta framträdandet på invigningsgalan fick Göran och hans band genomföra en riktig konsert på East West framåt kvällen. Jag var på förhand lite rädd för att hans melodiösa men lågmälda sånger och finstämda texter skulle försvinna i det obligatoriska sorlet bland restaurangbesökarna men med hjälp av sitt band tog han och hans musik sig igenom barriären och ut på andra sidan som storslagen rockmusik.
   Tro mig eller inte men det rockade verkligen om vissa lÃ¥tar. Kanske inte i ett tempo à la Dregen, en av Ã¥rets Packmopedartister, men i lÃ¥tar som "Vägar utan mÃ¥l", "PÃ¥ väg" (med underbart slidesolo av Bengan Blomgren) och Totta-hyllningen "Blommig blÃ¥" svängde det grymt i all ansprÃ¥kslöshet.
   Göran är inte artist för att kunna sälja stora mängder av skivor sÃ¥ han meddelade pÃ¥ slutet av sin konsert att nÃ¥gra skivor hade han inte med sig. Men med stor värmländsk humor i botten meddelade han att om han hade haft det sÃ¥ hade senaste albumet "Stad & Land" kostat 150 kr men signerade bara 100 kr...
   Efter en promenad till bilen fick han till slut fram väskan med skivor och kunde nöjt hÃ¥va in en hundralapp. I det lilla "tumultet" som följde efter konserten fick jag till slut den fysiska lÃ¥tlistan i min hand av Bengan. Som ni ser nedan har han skrivit sina egna instruktioner efter nÃ¥gra lÃ¥tar.


/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.