Blogginlägg från 2013-09-23

"Lots of the Pops!"

THE TOR GUIDES
Lots of the Pops!
(Digit)

Den här skivan, som släpps just idag, är det tredje albumet från Östersundskonstellationen The Tor Guides som ÄR Torbjörn Pettersson med väldigt liten hjälp från några andra killar. Jag upptäckte "gruppen" på senaste skivan "Strawberries & chocolates" (2012) först i år, recension här, men deras historia inleddes redan 2007 med debutalbumet "Honeybees & tangerines".
   Deras precis aktuella tredjeskiva, som förresten fÃ¥tt undertiteln "Volume 1: Caught in a sweet refrain" som skvallrar om att det kan vara startskottet pÃ¥ en serie nya lÃ¥tar eller album, följer upp förra albumet pÃ¥ ett ganska naturligt, väntat och inte sÃ¥ överraskande sätt. Tor Guides signum är fortfarande melodier man minns, fantastiskt arrangerade körer och rikligt med 10cc-influenser. SÃ¥ traditionellt popmaterial kanske inte ska överraska eller välta hus.
   Popmusik kan, som sÃ¥ mycket annat, bättre beskrivas i bilder än ord, lÃ¥t vara i glassiga superlativer. I Tor Guides fall är det enklare att gÃ¥ in pÃ¥ deras officiella Facebook-sida där de pÃ¥ sin profilbild radat upp ett antal singelomslag som förklarar mycket var de hittat sin popinspiration. Boomtown Rats, Kirsty MacColl, Wreckless Eric, Phil Seymour, Elvis Costello, Nick Lowe med flera för att nu bara nämna nÃ¥gra.
   Denne Torbjörn Pettersson, som inte pÃ¥ nÃ¥gon lÃ¥t pÃ¥ det här albumet kopierar nÃ¥gon av de kända namnen ovanför, försöker däremot göra sin egen form av powerpop. Dock utan alltför överarrangerade gitarrarrangemang och energistinna lÃ¥tmönster, som är mitt personliga mÃ¥tt pÃ¥ klassisk powerpop, men däremot med mÃ¥nga rent melodiska höjdpunkter.
   Enligt texten i cd-häftet är det just singlar som är Petterssons största fascination och även ambition när han tillverkar sin behagligt finurliga popmusik ty nya albumet innehÃ¥ller just en mängd presumtiva singlar. PÃ¥ rad. Han har dessutom hittat ett alldeles fantastiskt fint (och engelskt) samlingsnamn pÃ¥ sin läckra popmusik. "Grand hit parade deluxe" är ett bÃ¥de storslaget och passande (och inte sÃ¥ blygsamt) namn pÃ¥ Sveriges bästa popmusik frÃ¥n Östersund.
   I samma häfte fÃ¥r vi tips pÃ¥ nÃ¥gra amerikanska namn som Pettersson uppenbart beundrar vilket gör att den positiva lyssnarupplevelsen totalt vidgas till att inkludera namn, för mig okända, som The Wellingtons, Mike Viola och Michael Carpenter. Vilket i samma stund rekommenderas att njuta av tillsammans med The Tor Guides. Lyssna och en ny, lustfylld och positiv värld öppnar sig.
   Men det gäller ocksÃ¥ Tor Guides tredje album som är sÃ¥ välgjort, poppassionerat inspelat och hederligt välskrivet. Bakom sÃ¥ enkla men snillrika titlar som "Dynamo", "Apricote" och "Happy" döljer sig raffinerad och varierad popmusik. Och pÃ¥ "Turquoise" tangeras gränsen till Brian Wilsons geniförklarade popmusik med stämsÃ¥ng av hög kvalité.

/ HÃ¥kan

90:#31 Automatic for the people

R.E.M.: Automatic for the people (Warner Bros, 1992)

Bakom ett av Anton Corbijns fulaste skivomslag döljer sig en R.E.M.-klassiker, en bland många. När Athens-gruppen släppte det här albumet 1992 hade jag följt bandet i tio år. Jag "bombarderades" nämligen med R.E.M.-promotionskivor från första stund av dåvarande skivbolaget CBS som distribuerade I.R.S.-etiketten i Sverige. Missade visserligen bandets startskott 1981 med singeln "Radio free Europe" men från maxi-ep:n "Chronic town" (1982) låg bandets skivor bland favoriterna utan att jag uppfattade dem som riktigt helgjutna.
   Bandets rykte växte för varje Ã¥r och varje skiva pÃ¥ 80-talet och intresset hos de stora skivbolagen för denna kvartett bara ökade. Det stora kommersiella steget kom 1988 när det mäktiga Warner Bros tog över gruppen vars karriär pekade spikrakt uppÃ¥t. Först med albumet "Green", inklusive hitlÃ¥ten "Stand", och sedan det definitiva genombrottet med singeln "Losing my religion" en mÃ¥nad innan albumet "Out of time" släpptes 1991.
   Där nÃ¥gonstans började R.E.M.:s utveckling till att bli en av 90-talets tvÃ¥ största rockgrupper. (U2 var det andra namnet...) Inför skivan därpÃ¥, dagens aktuella "Automatic for the people", fanns det väl farhÃ¥gor om att gruppen spekulativt skulle bygga vidare pÃ¥ hitkonceptet. Men alls icke sÃ¥. R.E.M. var gruppen som skulle följa sitt hjärta mer än den kommersiella kortsiktiga vägen.
   "Automatic for..." är en förhÃ¥llandevis lugn, dämpad och Ã¥terhÃ¥llsam skiva med överraskande bara tre uptempolÃ¥tar. Ett nästan ansprÃ¥kslöst album som kom att sälja ofattbara 18 miljoner exemplar. Trots den stora avsaknaden av typiskt hitinfluerat material släpptes faktiskt hela sex singlar frÃ¥n skivan av vilka ingen nÃ¥dde en högre placering än nr 28 ("Drive") i USA.
   Nej, R.E.M. var en stabil albumgrupp. En kvartett som hÃ¥llit samman sedan de bildades 1980, Michael Stipe, sÃ¥ng, Peter Buck, gitarr, Mike Mills, bas, och Bill Berry, trummor. FrÃ¥n starten, och även pÃ¥ "Automatic for...", fanns det tvÃ¥ extramusiker namngivna, Bertis Down IV och Jefferson Holt. De höll sig i bakgrunden men bÃ¥da kunde ändÃ¥ kalla sig "gruppens femte medlem". Det talades aldrig officiellt om vad deras uppgift i gruppen var men Down IV spelade lite trummor och Holt spelade bas och gitarr.
    Men officiellt hade Downs IV och Holt helt andra befattningar i R.E.M.-bolaget, rÃ¥dgivare respektive manager. Under uppseendeväckande former fick Holt senare sparken frÃ¥n gruppen 1996 och Downs IV tog även över managerarbetet.
   "Automatic for..." mÃ¥ vara övervägande tillbakalutad musik men den är välgjord, extremt genomarbetad och inspelad i fem olika studior, bland annat i New Orleans. PÃ¥ fyra lÃ¥tar förekommer det orkesterarrangemang signerade John Paul Jones, Led Zeppelin-basisten, som lyfter lÃ¥tarna och skivans helhet.
   "Drive" inleder skivan musikaliskt lugnt och stilla fast texten lyder "Hey kids, rock and roll/Nobody tells you where to go, baby...". Ingen traditionell knockoutstart direkt. En meditativ och nästan hypnotisk start pÃ¥ ett album som sedan växer för varje sÃ¥ng.
   När jag lyssnade första gÃ¥ngen 1992 pÃ¥ det här albumet förstod jag redan pÃ¥ andra lÃ¥ten "Try not to breathe" albumets totala styrka. Och fick pÃ¥ nÃ¥got sätt allt bevisat pÃ¥ lÃ¥ten därpÃ¥, "The sidewinder song" som hade bÃ¥de "Losing my religion"-tempo, "The lion sleeps tonight"-lÃ¥nade sekvenser och monumentala strÃ¥kar. Redan här var albumet pÃ¥ väg att bli en klassiker.
   "Everybody hurts" har nog blivit albumets mest kända lÃ¥t, lite sönderspelad, som den enastÃ¥ende ballad det är. Den suggestiva instrumentala parentesen "New Orleans instrumental no. 1" kunde ha sänkt skivan men den höga kvalitén fortsätter direkt med singer/songwriter-baserade "Sweetness follows", mandolinfestivalen i "Monty got a raw deal" och drömmande "Alabatross"-liknande "Star me kitten" innan tvÃ¥ av skivans stora pärlor dyker upp.
   I "Man on the moon" avslutas de flesta textraderna med "yeah yeah" sÃ¥ effektivt och snyggt. "Nightswimming" ger ett ännu starkare intryck. Det ganska intensiva pianot (förmodligen Mills) och Stipes sÃ¥ng följs av ett fett strÃ¥karrangemang. Sedan kommer blÃ¥sarna, hornen. Stort och mästerligt.

YouTube: "Man on the moon".


/ HÃ¥kan