Blogginlägg från september, 2013

90:#30 Himlen gråter för Elmore James

Postad: 2013-09-30 07:59
Kategori: 90-talets bästa

MATS RONANDER: Himlen gråter för Elmore James (WEA, 1992)

Det tog Mats Ronander elva år som soloartist att bli riktigt folkkär. Karriären började långt tidigare redan som 16-åring i Blues Quality (som samtidigt bytte namn till Nature). Efter oändliga turnéer med Nature, både på egen hand och bakom kända artister (läs mer om det här) blev Mats, eller Malla som vi örebroare aldrig slutar kalla honom, alltmer anlitad i studiosvängen och i kompgrupper med ABBA som kanske det mest kända på hans CV.
   Precis efter ABBA-äventyret runt världen inledde Mats sin solokarriär. Fyra svenska och två engelska album innan han 1992 återvände till sitt svenska modersmål och samtidigt nådde sitt all time high som kommersiell artist. "Himlen gråter för Elmore James" sålde i nästan 100 000 ex, en nästan ofattbar siffra idag.
   Som en gammal bluestokig musiker har titeln på albumet hämtat sin inspiration från den världen. "The sky is crying" är en sång från 1960 av bluesgitarristen, sångaren och låtskrivaren Elmore James (1918-1963), en av Mats första idoler i den bluesmusik han älskade som ung.
   Inför det här albumet hade Mats lämnat skivbolaget Polar/Record Station och skrivit kontrakt med Warner. Under hela 80-talet hade han samarbetat med ungefär samma musiker men nu skulle nytt folk och en ny omgivning slussas in. Ny producent var Max Lorentz från gruppen Radio Rip-Off som hade kompat och producerat Mikael Rickfors. Max hade också producerat en skiva med Tone Norum, "Red", innan Ronander-samarbetet.
   Lorentz blev också en av hörnstenarna på skivan som musiker, keyboards och gitarr, och på vissa spår hittar vi Ronanders band som skulle kompa honom på turnén som skulle följa upp skivan. Här i Örebro i november 1992.
   Skivan är inspelad både i Köpenhamn och Stockholm och det finns flera medverkande danskar på låtarna. Bland annat Sanne Salomonsen som körar tillsammans med två andra och en trio blåsare.
   Danmark har också en stor del i skivans kommersiella framgångar då albumets tveklöst största hit, "Gör mig lycklig nu", är skriven av Kim Larsen som också sjunger duettsång på låten. En låt som samma år hade givits ut med Kim & Bellami som "Gør mig lykkelig".
   Mats har sjungit låten på oräkneliga konserter och har då med lätthet sjungit Kim Larsens danska verser också ty Mats är en hejare på att tala danska flytande efter åren i Danmark när han var gift med Sanne Salomonsen.
   Innan den här skivan hade förhållandet med Sanne (bröllop 1985) spruckit och Mats nya partner hette Karin Fahlén och kom från filmvärlden där hon hade medverkat i makeup-staben på filmer som Peter & Petra, Lotta på Bråkmakargatan och Nils Karlsson Pyssling. Till nya skivan hade Karin skrivit texten till "Ligg hos mig" med Mats och samma år fick paret en dotter, Gina Lee.
   På albumet finns ytterligare en Kim Larsen-relaterad låt, det officiella bonusspåret "Only the winner goes to dinner" skriven av Kim och hämtad från en singel som Larsen/Ronander gav ut som singel i Danmark 1991.

Ronander har uppenbart samlat sina bästa låtar i en blandad kompott på det här albumet. Ibland skrivna tillsammans med andra var Mats inspirerad av att vara tillbaka på svenska. Det är en helgjuten och sammanhållande produktion som blandar elektriska rockspår med lugnare akustiskt material.
   Mats har alltid levt nära konstvärlden. Hela det här albumet är tillägnat Carsten Regild, konstnären som tillsammans med Mats, Stefan Nilsson och Rolf Börjlind var en del av konst/musik-kollektivet Gateway, som dog 1992. Dessutom är låten "Suzy Solidor" tillägnad den franske surrealistiske målaren Francis Picabia som målat av den franska sångerskan och skådespelerskan med samma namn.
   Ännu en gång återvänder Mats till Örebro i en av skivans texter. På "Håll ut", en av skivans mer akustiska låtar, sjunger han om bokhandeln på Storgatan: "jag snodde böcker på Westlings". Just på den låten är kompet och musikerna annorlunda. Micke Andersson (idag mer känd som Micke Nord) spelar fantastiskt fin akustisk slide och ytterligare en suverän gitarrist, Bengan Blomgren, medverkar.
   Jag glömde faktiskt nämna Ronander i samband med mina minnesord om J J Cale för någon månad sedan. Mats har ju vid ett flertal tillfällen gjort covers på flera Cale-låtar, både på svenska på sina egna skivor och en cover med Low Budget Blues Band. Här är det Cales "Starbound", från hans tredje album "Okie" (1974), som fått en svensk text och titel, "Stjärna". I Mats version är det trumprogrammerat komp med en vacker och nästan Janne Schaffer-influerad gitarr som för tankarna till en filmlåt. Fint saxosolo (Jens Haak Olesen) på slutet.
   Titellåten är inte överraskande skivans huvudlåt fast ingen hit i ordets rätta bemärkelse. Ballad, ingen blues, med ett brinnande munspelssolo som aldrig har varit så vanligt på Mats soloskivor. Ett samplat knastrande vinylljud introducerar låten och påminner om gamla tider. En sugande suggestiv ballad med syntblås och trumprogrammerat där den danska gospelkören gör upplevelsen ännu större.

YouTube: "Gör mig lycklig nu" med Mats Ronander och Kim Larsen.


/ Håkan

Dave Edmunds på ett strålande humör

Postad: 2013-09-29 12:52
Kategori: Live-recensioner




DAVE EDMUNDS BAND
Scalateatern, Karlstad 26 september 2013
Konsertlängd: 19:31-20:33 (62 min)
Min plats: Bänkrad 7, plats 150.


Man kan inte beskylla Dave Edmunds för att bjuda på överraskningar. Men med ålderns rätt, 70 år som en del påstår att Dave har fyllt, kanske det är fel att kräva något annat än traditionellt och förväntat material när han ställer sig på scen. Hursomhelst var Dave, trots en förkyld röst, på ett strålande humör när han mötte den övervägande mogna publiken på Scalateatern i Karlstad i torsdags. Och hela konserten blev en ljus och positiv upplevelse fast repertoaren gick i gamla trygga hjulspår.
   Edmunds är fastkedjad i den gamla rock'n'roll-skolans klassiska stuk där Chuck Berry är personlig favorit i synnerhet och 50-talets influenser är allmänt allenarådande. Därför blev kvällens repertoar till största delen en lång återblick, ofta förbi Edmunds fina repertoar från 70-talet och längre tillbaka i historien. Då blev vi tvingade att landa bland namn och förfäder som Eddie Cochran, Buddy Holly, Fats Domino, Smiley Lewis och just Chuck Berry.
   Men i själva framförandet fanns det inte mycket att klaga på ty bandet som Micke Finell hade samlat bakom Edmunds var av absolut bästa klass. Från den bedårande tajta trummisen Ingemar Dunker via basisten Tommy Cassemar till det unga stjärnskottet Calle Brickman på piano var det ett väloljat sväng som Edmunds kunde luta sig emot.
   Och Finell själv var mer än bara medlem i kompbandet som duktig saxofonist, gitarrist och körsångare den här kvällen. Dels tog han själv helt hand om sången i Mickey Jupps "I should be lovin' this" och "You ain't nothin' but fine" med bravur och dels framfördes "I knew the bride" som en lite spännande duett mellan Micke och Dave.
   Men den som överraskade mig mest bland musikerna var Calle Brickman, den unge pianisten, som med flinka och energiska fingrar gav Edmunds rock'n'roll den totala och autentiska ljudbild som Rockpile en gång i tiden faktiskt saknade. Han fick även plats med sin instrumentala "Calle's boogie" i Edmunds-konserten. Calle, aktuell med det egna albumet "Poor old mr Woogie", hade inlett kvällen på Scalateatern med 20 minuter egna låtar som vi tyvärr missade då affischen utanför teatern berättade att föreställningen skulle börja halv åtta.
   Nåväl, Edmunds konsert inleddes charmant med Bruce Springsteens "From small things, big things come" i ett rasande tempo. Introt med Dave ensam på gitarr innan bandet med Dunker i spetsen rullade igång en makalös tajt musikalisk uppbackning.
   Sedan följde som sagt klassiker på klassiker utan att vara direkt förknippade med Edmunds egen personliga repertoar. Det var väl egentligen bara "Deborah", låten han skrev tillsammans med Nick Lowe till "Tracks on wax 4", som den här kvällen kändes som en genuin Edmunds-låt. Och i samband med det smakprovet höjdes förväntningar på både "Girls talk", "Queen of hearts" och "Crawling from the wreckage". Eller några mer nedtonade låtar med akustisk gitarr. Men drömmar och fantasi fick inte möta verkligheten den här kvällen.

Låtarna:
From small things, big things come
I'm in love again
That'll be the day
Cut across Shorty
Deborah
I should be lovin' this
Let it rock
You ain't nothin' but fine
Calle's boogie
Little queenie
Three time loser
(I'm a) Lover not a fighter
I hear you knocking
I knew the bride

Extralåt
Sabre dance

/ Håkan

Bättre kan du, Bruce

Postad: 2013-09-27 07:58
Kategori: Live-recensioner

Foto: Anders Erkman


Hösten 1987 släppte Bruce Springsteen albumet "Tunnel of love" och drygt fyra månader efter release, i februari 1988, drog "Tunnel of Love Express Tour" igång. Först USA fram till 23 maj (då bandet även innehöll de fem blåsarna The Horns Of Love) för att sedan fortsätta i Europa från 11 juni och komma till Stockholm Stadion för två spelningar 2 och 3 juLi. Ett samlat E Street Band, nu inklusive Patti Scialfa, i kompet.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/7 1988.

BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND
Tunnel of Love Express Tour
Stockholm Stadion 2 juli 1988


Efter lördagens konsert med Bruce Springsteen och E Street Band på Stockholm Stadion kan jag konstatera att Bruce behåller positionen som världens ledande konsertartist. Han var mindre talför och showen innehöll inga musikaliska överraskningar men på slutet trollade han fram både passion och magi. Med outsinlig energi skapade han publikkontakt av första graden.
   Som rutinerad konsertbesökare vet jag att spänning, överraskningar och oväntade grepp är långt mycket viktigare än rutin, beräknad skicklighet och en minutiöst planerad konsert. På den punkten var Springsteen-showen ett misslyckande.
   Från USA i våras berättades om kortare och mer koncentrerade konserter. Lördagskvällens framträdande bjöd på tre timmar och 18 minuter effektiv underhållning utan att jag kunde upptäcka eller notera några större nyheter sedan Bruce och gänget var i Sverige förra gången.
   Efter så många år i branschen borde Bruce veta bättre än Ulf Lundell (som gjorde samma misstag under sommarturnén 1985) att kvalité inte bara är kvantitet.
   Detta mastodontprogram till konsert innehöll alltför många transportsträckor för att kunna bedömas med ett toppbetyg. Det gick upp och ner ungefär som på berg-o-dalbanan på nöjesfältet vars kärlekstunnel inspirerat Springsteen till senaste albumet och den nu pågående turnén, "Tunnel of love Express Tour".
   Inledningen på konserten var dock mäktig och inspirerande med Roy Bittan ensam på synt medan alla andra klädda i svart löste biljett och intog scenen innan Bruce i svart kostym till publikens jubel kom in på scenen och kastade en handfull röda blommor ut i publikhavet.
   Titellåten "Tunnel of love" rullade igång. Nils Lofgren drog ett fint gitarrsolo och det var en härlig syn med alla händerna i luften.
   Första avdelningen blev sedan en show på räls där rutinen hängde som en snara runt alla medverkande. Och en uppenbart nervös Bruce fick ur sig lite tafflig svenska ("Hur mår ni?") och några småkommentarer.
   Ljudet var stort och maffigt och stundtals lika påträngande som på en intim rockklubb. E Street Band visade upp det tunga artilleriet i låtar som "Boom boom" och "War" och folk sjöng mer än villigt med i "The river", "Cover me" och "Born in the USA".
   Just då var Bruce Springsteen alla människors favorit.
   Efter pausen kom en omklädd och mer uppsluppen Springsteen in på scenen. Mer soul i musiken och mer själ i framförandet. Byggde genialt samman Bo Diddleys "Who do you love?" med sin egen "She's the one" och samarbetet Bruce/Clarence Clemons påminde om gamla tider.
   "You can look (but you better not touch)", en i mina öron tämligen traditionell rocklåt, fick här nytt liv och utvecklades till en av kvällens höjdpunkter. Bruce började ensam på elgitarr, pratade och sjöng om vartannat innan dansöser och sångare gjorde musical av scenen. Bruce hissade upp stämningen a la James Brown och hetsade publiken till vansinne.
   Även i nästa låt, "Coward (when it comes to love)", spelade Bruce ut hela sitt teatrala register medan den fem man starka kvintetten blåste på för livet.
   I "Because the night" tog han i lite extra och dansade ovanligt tätt med den uppbjudna tjejen i "Dancing in the dark" som hade förvandlats från disco till skön lunk.
   De nio extralåtarna, som nästan tog en timme, var på pappret till synes helt utan spänning men var just då, mellan klockan nio och tio i lördagskväll, en angelägenhet för alla medverkande. Publik, artister och hela universum.
   Med nästan religiös kraft fick Bruce med publiken i varje rörelse och varje sång. Då var det inte bara vädret som visade sydländska takter.

• Bruce Springsteen - gitarr, munspel och sång
• Clarence Clemons – saxofon, congas, percussion och sång
• Danny Federici – orgel och dragspel
• Nils Lofgren – gitarr, pedal steel och sång
• Patti Scialfa - sång och akustisk gitarr
• Garry Tallent – bas
• Max Weinberg – trummor

1. Tunnel of Love
2. Boom Boom
3. Adam Raised A Cain
4. The River
5. All That Heaven Will Allow
6. Seeds
7. Cover me
8. Brilliant Disguise
9. Tougher Than the Rest
10. Spare Parts
11. War
12. Born in the USA
13. Chimes of Freedom
14. Paradise By the C
15. She's the One
16. You Can Look
17. I'm A Coward
18. I'm on Fire
19. Because the Night
20. Dancing in the Dark
21. Light of Day
22. Born to Run [akustisk]
23. Hungry Heart
24. Glory Days
25. Bobby Jean
26. Cadillac Ranch
27. Tenth Avenue Freeze-Out
28. Sweet Soul Music
29. Raise Your Hand
30. Twist and Shout

/ Håkan

Tributes: Buddy Holly

Postad: 2013-09-25 07:51
Kategori: Tribute-skivor



"Listen to me" (Verve Forecast, 2011)
Minnet av Buddy Holly, som dog 1959, och hans låtar dör aldrig. För två år sedan, 2011, "firades" Hollys 75-årsdag med flera tributeskivor. Jag har redan skrivit om "Rave on Buddy Holly"-skivan och nästan samtidigt släpptes den här tributeskivan. 16 låtar med 16 olika artister/grupper men Hollys gamla repertoar har ju av naturliga skäl, som artist och låtskrivare hade Buddy Holly en kort karriär på bara drygt två år, en viss begränsning. Tio låtar är gemensamma på de här båda samlingarna. På "Listen to me" är den framstående skivproducenten Peter Asher sammanbindande länk mellan artist, produktion och urval. Han skriver själv sin Buddy Holly-historia i cd-häftet och presenterar artisterna plus att han har producerat de övervägande spåren på skivan.

I min kategori "tributeskivor" har jag hela tiden strävat efter ett innehåll som är nyinspelat och riktat till just det aktuella projektet. På "Listen to me: Buddy Holly" finns det ett undantag, Linda Ronstadts "That'll be the day" i en inspelning från 1976. Men det finns en naturlig och förklarlig koppling. Linda producerades på sin tid av just Peter Asher, initiativtagare till den här skivan.
   I övrigt är det en samling med många överraskningar och flera förvånansvärda urval av artister som bidrar med några spännande och oväntade versioner.
   Redan på första spåret överraskar den annars så softa Stevie Nicks med en intressant och ovanligt rytmisk och snabb tolkning av "Not fade away" med en doo-wop-influerad kör bakom sig.
   Det urgamla och till viss del sönderspelade materialet kräver ju en viss modernisering och restaurering för att kunna leva vidare. Pat Monahan från Train gör en ny fräsch "Maybe baby", irländska rock'n'roll-sångerskan Imelda May gör hetsig rockabilly av "I'm lookin' for someone to love" med ett oväntat trumpetsolo på slutet och Lyle Lovett gör en ovanligt poppig version av "Well all right".
   Bland övriga toppar på skivan märks nya popgruppen Cobra Starship som gör häftig tuggummipop av "Peggy Sue". Programmerad pop möter ukulele i en duett mellan Victoria Asher, producentens dotter, och Gabe Saporta.
   Även Natalie Merchants avskalade och oerhört känsliga "Learning the game" med bara piano och en fiol som komp tillhör höjdpunkterna på skivan. Så långt från originalet som det går att komma.
   Brian Wilsons röstavancerade version av titellåten, Jeff Lynnes Beatles-inspirerade "Words of love" på helt egen hand och Ringo Starrs skojpoppiga "Think it over" tillhör kategorin bra men försumbara.
   Jackson Browne överraskar negativt. Har inte alls röstresurserna i klassiska "True love ways" och är inte i närheten av Peter & Gordons gamla fina tolkning av låten.
   Eric Idles avslutande "Raining in my heart" ska väl också sorteras in bland de udda och överraskande ögonblicken på skivan. Han reciterar låten dramatiskt på sitt oefterhärmliga sätt där texten illustreras med ljudillustrationer. Massakrerar inledningsvis melodin men avslutar låten i gammal 30-talsinfluerad stil. En underbar final.

1. "Not Fade Away"   Stevie Nicks 3:59
2. "Maybe Baby"   Pat Monahan of Train 2:26
3. "Listen to Me"   Brian Wilson 2:41
4. "I'm Lookin' for Someone to Love"   Imelda May 2:08
5. "True Love Ways"   Jackson Browne 3:03
6. "Peggy Sue"   Cobra Starship 2:51
7. "Take Your Time"   The Fray 3:27
8. "Think It Over"   Ringo Starr 1:48
9. "Crying Waiting Hoping"   Chris Isaak 2:26
10. "That'll Be the Day"   Linda Ronstadt 2:33
11. "Words of Love"   Jeff Lynne 2:06
12. "Well... All Right"   Lyle Lovett 2:22
13. "Learning the Game"   Natalie Merchant 3:28
14. "Everyday"   Patrick Stump 2:38
15. "It's So Easy"   Zooey Deschanel 2:55
16. "Raining in My Heart"   Eric Idle 3:01

/ Håkan

"Lots of the Pops!"

Postad: 2013-09-23 16:51
Kategori: Skiv-recensioner



THE TOR GUIDES
Lots of the Pops!
(Digit)


Den här skivan, som släpps just idag, är det tredje albumet från Östersundskonstellationen The Tor Guides som ÄR Torbjörn Pettersson med väldigt liten hjälp från några andra killar. Jag upptäckte "gruppen" på senaste skivan "Strawberries & chocolates" (2012) först i år, recension här, men deras historia inleddes redan 2007 med debutalbumet "Honeybees & tangerines".
   Deras precis aktuella tredjeskiva, som förresten fått undertiteln "Volume 1: Caught in a sweet refrain" som skvallrar om att det kan vara startskottet på en serie nya låtar eller album, följer upp förra albumet på ett ganska naturligt, väntat och inte så överraskande sätt. Tor Guides signum är fortfarande melodier man minns, fantastiskt arrangerade körer och rikligt med 10cc-influenser. Så traditionellt popmaterial kanske inte ska överraska eller välta hus.
   Popmusik kan, som så mycket annat, bättre beskrivas i bilder än ord, låt vara i glassiga superlativer. I Tor Guides fall är det enklare att gå in på deras officiella Facebook-sida där de på sin profilbild radat upp ett antal singelomslag som förklarar mycket var de hittat sin popinspiration. Boomtown Rats, Kirsty MacColl, Wreckless Eric, Phil Seymour, Elvis Costello, Nick Lowe med flera för att nu bara nämna några.
   Denne Torbjörn Pettersson, som inte på någon låt på det här albumet kopierar någon av de kända namnen ovanför, försöker däremot göra sin egen form av powerpop. Dock utan alltför överarrangerade gitarrarrangemang och energistinna låtmönster, som är mitt personliga mått på klassisk powerpop, men däremot med många rent melodiska höjdpunkter.
   Enligt texten i cd-häftet är det just singlar som är Petterssons största fascination och även ambition när han tillverkar sin behagligt finurliga popmusik ty nya albumet innehåller just en mängd presumtiva singlar. På rad. Han har dessutom hittat ett alldeles fantastiskt fint (och engelskt) samlingsnamn på sin läckra popmusik. "Grand hit parade deluxe" är ett både storslaget och passande (och inte så blygsamt) namn på Sveriges bästa popmusik från Östersund.
   I samma häfte får vi tips på några amerikanska namn som Pettersson uppenbart beundrar vilket gör att den positiva lyssnarupplevelsen totalt vidgas till att inkludera namn, för mig okända, som The Wellingtons, Mike Viola och Michael Carpenter. Vilket i samma stund rekommenderas att njuta av tillsammans med The Tor Guides. Lyssna och en ny, lustfylld och positiv värld öppnar sig.
   Men det gäller också Tor Guides tredje album som är så välgjort, poppassionerat inspelat och hederligt välskrivet. Bakom så enkla men snillrika titlar som "Dynamo", "Apricote" och "Happy" döljer sig raffinerad och varierad popmusik. Och på "Turquoise" tangeras gränsen till Brian Wilsons geniförklarade popmusik med stämsång av hög kvalité.

/ Håkan

90:#31 Automatic for the people

Postad: 2013-09-23 07:58
Kategori: 90-talets bästa

R.E.M.: Automatic for the people (Warner Bros, 1992)

Bakom ett av Anton Corbijns fulaste skivomslag döljer sig en R.E.M.-klassiker, en bland många. När Athens-gruppen släppte det här albumet 1992 hade jag följt bandet i tio år. Jag "bombarderades" nämligen med R.E.M.-promotionskivor från första stund av dåvarande skivbolaget CBS som distribuerade I.R.S.-etiketten i Sverige. Missade visserligen bandets startskott 1981 med singeln "Radio free Europe" men från maxi-ep:n "Chronic town" (1982) låg bandets skivor bland favoriterna utan att jag uppfattade dem som riktigt helgjutna.
   Bandets rykte växte för varje år och varje skiva på 80-talet och intresset hos de stora skivbolagen för denna kvartett bara ökade. Det stora kommersiella steget kom 1988 när det mäktiga Warner Bros tog över gruppen vars karriär pekade spikrakt uppåt. Först med albumet "Green", inklusive hitlåten "Stand", och sedan det definitiva genombrottet med singeln "Losing my religion" en månad innan albumet "Out of time" släpptes 1991.
   Där någonstans började R.E.M.:s utveckling till att bli en av 90-talets två största rockgrupper. (U2 var det andra namnet...) Inför skivan därpå, dagens aktuella "Automatic for the people", fanns det väl farhågor om att gruppen spekulativt skulle bygga vidare på hitkonceptet. Men alls icke så. R.E.M. var gruppen som skulle följa sitt hjärta mer än den kommersiella kortsiktiga vägen.
   "Automatic for..." är en förhållandevis lugn, dämpad och återhållsam skiva med överraskande bara tre uptempolåtar. Ett nästan anspråkslöst album som kom att sälja ofattbara 18 miljoner exemplar. Trots den stora avsaknaden av typiskt hitinfluerat material släpptes faktiskt hela sex singlar från skivan av vilka ingen nådde en högre placering än nr 28 ("Drive") i USA.
   Nej, R.E.M. var en stabil albumgrupp. En kvartett som hållit samman sedan de bildades 1980, Michael Stipe, sång, Peter Buck, gitarr, Mike Mills, bas, och Bill Berry, trummor. Från starten, och även på "Automatic for...", fanns det två extramusiker namngivna, Bertis Down IV och Jefferson Holt. De höll sig i bakgrunden men båda kunde ändå kalla sig "gruppens femte medlem". Det talades aldrig officiellt om vad deras uppgift i gruppen var men Down IV spelade lite trummor och Holt spelade bas och gitarr.
    Men officiellt hade Downs IV och Holt helt andra befattningar i R.E.M.-bolaget, rådgivare respektive manager. Under uppseendeväckande former fick Holt senare sparken från gruppen 1996 och Downs IV tog även över managerarbetet.
   "Automatic for..." må vara övervägande tillbakalutad musik men den är välgjord, extremt genomarbetad och inspelad i fem olika studior, bland annat i New Orleans. På fyra låtar förekommer det orkesterarrangemang signerade John Paul Jones, Led Zeppelin-basisten, som lyfter låtarna och skivans helhet.
   "Drive" inleder skivan musikaliskt lugnt och stilla fast texten lyder "Hey kids, rock and roll/Nobody tells you where to go, baby...". Ingen traditionell knockoutstart direkt. En meditativ och nästan hypnotisk start på ett album som sedan växer för varje sång.
   När jag lyssnade första gången 1992 på det här albumet förstod jag redan på andra låten "Try not to breathe" albumets totala styrka. Och fick på något sätt allt bevisat på låten därpå, "The sidewinder song" som hade både "Losing my religion"-tempo, "The lion sleeps tonight"-lånade sekvenser och monumentala stråkar. Redan här var albumet på väg att bli en klassiker.
   "Everybody hurts" har nog blivit albumets mest kända låt, lite sönderspelad, som den enastående ballad det är. Den suggestiva instrumentala parentesen "New Orleans instrumental no. 1" kunde ha sänkt skivan men den höga kvalitén fortsätter direkt med singer/songwriter-baserade "Sweetness follows", mandolinfestivalen i "Monty got a raw deal" och drömmande "Alabatross"-liknande "Star me kitten" innan två av skivans stora pärlor dyker upp.
   I "Man on the moon" avslutas de flesta textraderna med "yeah yeah" så effektivt och snyggt. "Nightswimming" ger ett ännu starkare intryck. Det ganska intensiva pianot (förmodligen Mills) och Stipes sång följs av ett fett stråkarrangemang. Sedan kommer blåsarna, hornen. Stort och mästerligt.

YouTube: "Man on the moon".


/ Håkan

Covers: Seal

Postad: 2013-09-20 07:54
Kategori: Cover-skivor

SEAL: Soul (143/Warner Bros)

Den engelske soulsångaren Seal, eller Seal Henry Olusegun Olumide Adeola Samuel som är hans fullständiga namn, har aldrig varit min kopp te fast jag sporadiskt har fastnat för hans röst vid olika tillfällen. En typisk 90-talsartist med hits och framgångsrika album utan att göra större intryck hos mig.
   Som coverartist har han gjort två album, "Soul" och "Soul 2", av vilka den här är den första i raden. Trots innehållet, som domineras av lite för kända och ouppnåeliga låtar, och en amerikansk producent, David Foster, ville jag höja förväntningarna men blir ändå tämligen besviken.
   "Soul" är gjord till en publik som vill ha lite kända låtar utan att bry sig om personlighet eller intressanta nya grepp på gammalt material. Nej, Seal och även producenten, som i min värld är känd för att släta ut produktionerna efter tydlig amerikansk modell, har inte ansträngt sig mycket för att tolka eller sätta personlig prägel på coverlåtarna.
   Ska man lyckas göra så historiskt kända låtar som "I've been loving you too long", "It's a man's man's man's world", "Knock on wood" och "Stand by me" och försöka överträffa eller i bästa fall tangera sångare som Otis Redding, James Brown, Eddie Floyd och Ben E King med stoltheten i behåll krävs det lite mer kreativitet och en viss utmaning och ansträngning i ambitionerna.
   Nu får vi istället ett gäng utslitna klassiker som Seal (och Foster som även arrangerat blås och stråkar) har valt att varken utmana eller tolka personligt. Det räcker inte att blåsa upp arrangemangen med programmeringar och få musiker för att åstadkomma något intressant. I min värld är det här en skiva som fungerar som perfekt bakgrundsmusik men inte mer än så. Musik och sång som låter bra på håll men inget för koncentrerad lyssning. Leta hellre upp originallåtarna med originalartisterna för där blommar musikhistoria - inte på den här skivan.

Innehåller:
1. ”A Change Is Gonna Come” (Sam Cooke) 3:55
1964. Singel med låtskrivaren.
2. ”I Can’t Stand The Rain” (Ann Peebles/Don Bryant/Bernard Miller) 3:35
1973. Singel med Ann Peebles.
3. ”It’s A Man’s Man’s Man’s World” (James Brown/Betty Jean Newsome) 3:53
1966. Singel med James Brown.
4. ”Here I Am (Come And Take Me)” (Al Green/Mabon Hodges) 4:10
1973. Från albumet ”Call me” med Al Green.
5. ”I’ve Been Loving You Too Long” (Otis Redding/Jerry Butler) 3:08
1965. Singel med Otis Redding.
6. ”It’s Alright” (Curtis Mayfield) 3:47
1963. Singel med The Impressions.
7. ”If You Don’t Know Me By Now” (Kenneth Gamble/Leon Huff) 3:50
1972. Singel med Harold Melvin & the Blue Notes.
8. ”Knock On Wood” (Eddie Floyd/Steve Cropper) 3:22
1966. Singel med Eddie Floyd.
9. ”I’m Still In Love With You” (Al Green/Willie Mitchell/Al Jackson Jr.) 4:37
1972. Singel med Al Green.
10. ”Free” (Henry Redd/Susaye Green/Nathan Watts/Deniece Williams) 3:27
1976. Singel med Deniece Williams.
11. ”Stand By Me” (Ben E. King/Jerry Leiber/Mike Stoller) 4:06
1961. Singel med Ben E King.
12. ”People Get Ready” (Curtis Mayfield) 3:35
1965. Singel med The Impressions.

/ Håkan

"Hosianna"

Postad: 2013-09-18 19:14
Kategori: Skiv-recensioner



LARS WINNERBÄCK
Hosianna
(Universal)


Winnerbäcks rad av utmärkta och ibland utsökta album fick sig en spricka, en uppenbar svacka, med senaste studioalbumet, skivan med den helt omöjliga titeln "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen". Musikaliskt var det inte lika komplicerat, snarare tvärtom. Ni kan läsa mina tankar om den skivan här.
   Ja, jag tyckte att hans rockmusik, som ju spelade huvudroll på den skivan, där hade blivit lite svulstig och närmade sig den opersonliga nivån arenarock. Han hade kvar sitt gamla band, från den folkmusikinfluerade "Daugava"-skivan, som ändå försökte rocka högljutt. Nu har han under en längre tid turnerat med ett "riktigt" rockband med Hellacopters-profilen Nicke Andersson i spetsen. En av svensk rockmusiks mest begåvade hjärnor.
   Nu finns delar av det bandet bakom Winnerbäck även på skiva och "Hosianna" får väl betecknas som en rock'n'roll-injicerad nystart fast den i sin helhet är en sedvanlig blandning av både konventionell rock, typiska Winnerbäck-ballader och material däremellan där kanske hans styrka är mest uppenbar.
   Och över allt det musikaliska ligger Winnerbäcks mörka, direkt svarta, klagande men ibland vemodigt vackra texter som blivit ett tungt utropstecken under i stort sett hela hans karriär. Inget nytt under solen där och de riktigt nya spännande greppen saknar jag överhuvudtaget på nya skivan.
   Däremot känns rockkänslan ärlig och naturlig. Inget spekulativt sneglande på sound och uppblåsta arrangemang som på senaste skivan. Även i de avskalade balladerna lever rockkänslan och då med en tydlig Thåström influens i skivans mest ödesmättade och entoniga sekvenser. Behöver jag tillägga att känslan blir övertydlig när Thåström dessutom lite oväntat dyker upp som duettsångare på en låt?
   Skivan inleds lågmält med "Vi åkte aldrig ut till havet"och är den melankoliska öppning som ibland Ulf Lundell sysslat med på många av sina album. Redan i nästa låt, "Gå med mig vart jag går" där Thåström gör sin entré, blir det högpotent elektrisk rock, som nästan går överstyr i adrenalinstinn energi, men här finns inget kvar av det eleganta och slätkammade Kent- och Coldplay-soundet från förra skivan.
   Men i låten som följer, den pianobaserade "Monsterteorin", är det snyggare, mer planerat, uppbyggt och genomtänkt. Men fortfarande jordnära rockmusik. En av skivans bästa låtar.
   Som i sin tur följs av ännu en upparrangerad pianodänga i halvfart med klockspel. "Vem som helst blues" är en självbiografisk berättelse och musikaliskt blir det stort med trumpeten på slutet.
   Sedan blir det Hellacopters-energi i en riktig burnout till låt, den supersnabba, hetsiga och punkintensiva rocklåten "Det gick inte", som kan bli en röjare av stora mått på den kommande turnén.
   Ambitionen att blanda fritt med olika typer av låtar blir än mer påtaglig mot slutet av skivan. Först "Skolklockan", akustiska gitarrer och piano i en lyckad kombination i en alltmer intensiv ballad. Pianot har huvudrollen även i nästa låt, överraskande poppiga "Utkast till ett brev". Med sträv, utlämnande och lite tråkig röst gör Winnerbäck sin Leonard Cohen på "Ett slags liv.
   Avslutningen på skivan är stark och majestätisk på olika sätt. "När det blåser från ditt håll" är munspelsrock med breda, tjocka gitarriff och en melodi som växer. Så den över sju minuter långa episka titellåten. En sympatisk låt i halvfart fast det inte händer så mycket melodiskt. Den genomgående plottriga gitarrfiguren, pianot och steelgitarren ger en suggestiv vällustkänsla.
   Som ni kan se hittar jag positiva sidor hos nästan alla låtar på skivan. Ändå tycker jag när jag slutligen bedömer helheten på "Hosianna" att det är en mellanskiva från Herr Winnerbäck. Lite trött på långa låtar och långa texter. Eller saknar jag helt enkelt några upprymda och positiva låtar, av typen "Solen i ögonen", som säkert hade gjort intrycket av hela skivan fulländad.

/ Håkan

Petty den store vinnaren

Postad: 2013-09-18 07:55
Kategori: Live-recensioner











Alla bilder: Anders Erkman
"Temples in flames"-turnén var en osedvanligt kort sväng, 30 konserter, med Bob Dylan som huvudartist. Turnén inleddes 5 september och avslutades 17 oktober 1987. Förutom de två första spelningarna i Israel var det uteslutande Europa-datum på agendan. Dagen innan Stockholm-konserten spelade de i Göteborg på Scandinavium. Dylan kompades av Tom Petty & the Heartbreakers, som även gjorde ett eget set, med Roger McGuinn som uppvärmare.
   Inget album med Dylan var vid tillfället aktuellt. 1986 hade han släppt "Knocked out loaded", med flera Heartbreakers-medlemmar bland väldigt många musiker, och 1988 skulle "Down in the groove" komma.
   Tom Petty & Heartbreakers hade våren 1987 släppt albumet "Let me up (I've had enough" och Roger McGuinn var inte aktuell på skiva överhuvudtaget.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/9 1987.

BOB DYLAN
"Temples in flames"-tour
TOM PETTY & THE HEARTBREAKERS
ROGER McGUINN
Isstadion, Stockholm 26 september 1987


Det var ett ovanligt lyckat konsertpaket som gjorde två konserter i Sverige i helgen. Tom Petty spelade med sin idol Roger McGuinn och båda fick chansen att stå på samma scen samtidigt som sin läromästare Bob Dylan. En perfekt blandning där dock Dylan svek med sin truliga framtoning, slarviga uppträdande och en snål konsert på endast 70 minuter.
   Lördagskvällens konsert, i ett överfullt Isstadion i Stockholm, började i en varm, mänsklig och trivsam atmosfär med Roger McGuinn och hans akustiska gitarr.
   Fem låtar, bland annat nyskrivna "Sunshine love" och gamla "Chestnut mare", medan folk intog sina platser och applåderade pliktskyldigt men varmt.
   När sedan McGuinn tillsammans med Tom Petty och hela Heartbreakers sedan drog förbi Byrds-hits som "Mr tambourine man", "Turn turn turn" och "Eight miles high" var det bara att blunda och i fantasin se 80-talets version av Byrds framför sig. McGuinn och Petty sjöng ofta tillsammans och det var som om deras röster flätades samman på ett broderligt sätt.
   Bob Dylan får förlåta men lördagskvällens höjdpunkt stod Tom Petty och hans fantastiska Heartbreakers för. De vände upp och ned på alla begrepp direkt med starten "Around and around", Chuck Berrys gamla showstopper.
   Pettys set var kort, alldeles för kort, med bara åtta låtar på 35 minuter. Ingen artist med så många bra skivor bakom sig kan göra sig själv rättvisa i det sammanhanget. Inte heller Petty.
Men det var naturligtvis lysande att få uppleva "Refugee", "American girl" och nyskrivna "Little rich girl"(?) från scen. Avslutningen var kanon med "So you want to be a rock'n'roll star" (med McGuinn, som skrivit låten) och gamla klassikern "Shout".
   I somras kompades Dylan i USA av Grateful Dead och någon befängd dåre tyckte att gruppen utklassade gamla The Band när det istället är Heartbreakers som på på samma kväll kan vara 80-talets Byrds och sedan genomföra en perfekt uppbackning av Dylan.
   Bob Dylans konsert började med en gäspning och slutade med ett "jasså". Han sa inte hej, han sa inte tack och han sa inte adjö så det var en snopen publik som fick se ljuset tändas efter bara 70 minuter.
   Det var en luggsliten Gud som kom in på scenen kl 21.00 i lördagskväll. Mycket mediokra versioner av "Like a rolling stone" och "Maggie's farm" inledde då Heartbreakers var enda ljusglimten på en nästan mörklagd scen.
   En annorlunda "Forever young" fortsatte och hoppet tändes men konserten kom att bli en ojämn historia där de snabbare låtarna tenderade att bli en kamp mellan Heartbreakers och Dylan där den senare ofta kom till korta.
   Heartbreakers är en suverän rockgrupp där gitarristen Mike Campbell var den mest spektakuläre solisten men där jag också fann pianisten Benmont Tench över alla gränser helt komplett. Det var från hans klaviaturer många låtar rullade igång och skapade ett härligt gung i låtar som "Emotionally yours", "Tangled up in blue" och "Tomorrow is a long time", långsamma låtar där Dylan kom mer till sin rätt.
   Musikaliskt helt bländande men Bob Dylan svek med sin röst på fler än ett sätt. Han sjöng tunt och oinspirerat och han sa inte ett ord till en publik som avgudade och fullkomligt älskade honom.
   Så arbetar ett proffs, en artist som vill behålla sin helgongloria men dessvärre också distansen till sin publik.

Bob Dylan, gitarr, keyboards, munspel och sång
Mike Campbell - Gitarrer
Howie Epstein - Bas, slide (Låt 12) och sång
Benmont Tench - Keyboards och sång
Stan Lynch - Trummor
Tom Petty - Gitarr, bas (Låt 12) och sång
Roger McGuinn - Gitarr och sång (Låt 13-14)

with The Queens Of Rhythm:
Carolyn Dennis, sång
Queen Esther Marrow, sång
Madelyn Quebec, sång

Setlist:
1. Like A Rolling Stone
2. Maggie's Farm
3. Forever Young
4. Gotta Serve Somebody
5. John Brown
6. Emotionally Yours
7. Tangled Up In Blue
8. Seeing The Real You At Last
9. Tomorrow Is A Long Time
10. I And I
11. I Shall Be Released
12. Rainy Day Women # 12 & 35

Extralåtar:
13. Knockin' On Heaven's Door
14. Dead Man, Dead Man

Roger McGuinn:
She’s a Real Fine Lady
Tiffany Queen
Sunshine Love
Light Up the Darkness
Chestnut Mare
Drug Store Truckin’ Man
King of the Hill
Eight Miles High
Turn, Turn, Turn
Mr. Tambourine Man

Tom Petty and the Heartbreakers:
Around & Around
American Girl
Goodbye Little Rich Girl
Think About Me
Breakdown
So You Wanna Be a Rock ‘n’ Roll Star
Shout
I Want to Hold Your Hand



/ Håkan

Jackie Lomax (1944-2013)

Postad: 2013-09-17 10:19
Kategori: Minns

En stor, kraftfull och personlig rockröst har tystnat. Engelsmannen Jackie Lomax, född i Wallasey strax utanför Liverpool, hade en lång parallell karriär med The Beatles på 60-talet. Givetvis inte alls lika uppmärksammad och inte alls lika kommersiellt framgångsrik men när han till slut, tack vare George Harrison, hamnade på Apple-etiketten kom han rättvist i hetluften. Då fick även jag upp ögonen och öronen för denna extraordinära artist och stämma.
   Så sent som tidigt i våras berättade jag om Lomaxs karriär här på sidan i samband med min favoritsingellista där Jackies "Sour milk sea"-singel fanns med. Som jag konstaterade då och även idag, fast med en vemodigare klang, undrade jag hur en av Englands bästa rockröster kunde vara så okänd och aldrig få det där stora erkännandet.
   "Sour milk sea", skriven och producerad av George Harrison, var ju en fantastisk singel som tyvärr kom i kläm när Apple-bolaget lanserades hösten 1968. Det var svårt att konkurrera med Beatles "Hey Jude" och Mary Hopkins "Those were the days" som släpptes samtidigt.
   Inte heller albumet "Is this what you want?", som kom våren 1969, fick någon större uppmärksamhet fast den både sound- och låtmässigt är en gedigen skiva. Med superstarkomp av bland annat 3/4-delar Beatles, Eric Clapton och Nicky Hopkins borde den ha upptäckts av fler. Och med Jackie Lomaxs sagolika röst över det borde succén ha varit given.
   Jackie Lomax dog i söndags 15 september 2013 i samband med ett av sina barns bröllop i Wirral, inte långt från där han en gång föddes.

/ Håkan

"Jag ler, jag dör"

Postad: 2013-09-17 07:59
Kategori: Skiv-recensioner



KAJSA GRYTT
Jag ler, jag dör
(Playground)


Jag brukar generellt sett inte publicera recensioner här där jag är mindre nöjd eller missnöjd med skivan. Men i Kajsa Grytts fall måste jag få göra ett undantag. Dels var hennes förra skiva, den stundtals magiska "Kvinna under påverkan", av sådan sensationell kvalité att jag inför nya skivan (som släpps imorgon) hade tveklöst överdimensionerade förväntningar. Och dels är Kajsa Grytt alltid, oavsett förväntningar eller resultat, en av Sveriges mest intressanta artister.
   Min rent hypnotiska fascination för Kajsas förra skiva byggde på kombinationen av hennes personlighet, texter, melodier och producenten Jari Haapalainens våghalsigt spännande utanpåverk med galna idéer och brinnande rockmusik. Balansen och resultatet var som sagt bedårande och jag kan redan nu garantera att Kajsas skiva från 2011 finns med på min lista när jag mot slutet av 2019 ska sammanställa mina favoriter över decenniets bästa skivor.
   Jag är inte lika imponerad, inte lika nöjd och inte heller lika övertygad av samarbetet den här gången mellan poeten Grytt och ljudkonstnären Haapalainen. Här tar de konceptet fritt formad svensk rockmusik ett steg längre. Enligt min åsikt ett steg för långt.
   Efter två låtar, "Du ler, du dör" och "Stort nog som det är", sitter jag som ett frågetecken. Är det "Grytt möter industrirock" eller ska det jag hör beskrivas som "syntetisk hårdrock". Grytts nya skiva väcker uppenbart känslor och det har säkert varit huvudspåret i produktionen av denna skiva.
   Kajsa Grytt är ju en kvinna under påverkan (förlåt ordvitsen) av rebellisk punkrock och ofta får jag känslan att hon (och Jari) vill chocka, överraska och slå oss lyssnare på truten med soundet de nya låtarna. Det är inte så mycket till melodiskt finsnickeri på nya skivan. Soundet är intensivt, modernt, rytmiskt, kallt, kliniskt med slagverk mot stål och Grytts ofta ekodraperade röst befinner sig långt ner i mixen långt från känslorna.
   Det finns några ljuspunkter på skivan, "Jag ler, jag dör" är inte enbart ett hysteriskt förkastligt album, som jag ska återkomma till. Men först måste jag passera okonstruerat slammer, en hopplöst dränkt sångstämma, vilt cirkulerande ljud, punkintensitet a la saliga Tant Strul och även retrosyntljud från 80-talet.
   Nu till skivans positiva inslag. "Du vet ingenting" är lite lugnare och mer strukturerad än skivan i övrigt. Kajsa sjunger som en liten flicka medan intensiteten ökar i låten.
   "Kunskap är makt" har en typisk rock'n'roll-gitarr i fronten och är den enda låten här som hade platsat på förra skivan. Den är tillochmed vacker i vissa sekvenser.
   Avslutande "Under skinnet" är en rent magisk ballad där Kajsa sjunger bättre med en röst som är mer naturlig. Och texten hörs därmed mycket bättre. Påminner dessutom om "Somom" (stavat just så), en låt på förra skivan. Det är just här, i skivans elfte timme, som Kajsa Grytt nästan tar sig under skinnet på oss.

/ Håkan

90:#32 Skakad & rörd

Postad: 2013-09-16 07:57
Kategori: 90-talets bästa

CARLA JONSSON: Skakad & rörd (EMI, 1993)

Carl Stefan Jonsson, som är det fullständiga namnet på Pluras lillebror och partner i Eldkvarn, fick göra sin första och hittills enda soloalbum 1993. Sedan 1971, när förlagan Piska Mig Hårt bildades, hade Carla (eller "Carl Jonsson" som han officiellt hette på skivorna) kamperat ihop med Plura och Tony Thorén, basisten. Det var uteslutande Pluras låtar som var gruppernas repertoar och det var först 1980, på albumet "Musik för miljonärer", som Carla fick debutera som låtskrivare med låten "U-båtens dag".
   Med några få undantag, "Utanför lagen" och "Pluralism", bidrog sedan Carla med en eller två låtar på varje Eldkvarn-album fram till solodebuten. I samband med "Skakad & rörd"-släppet gav EMI ut en exklusiv promotionskiva med många av Carlas grupplåtar från 1984 till 1993. En mycket intressant och koncentrerad samling Carla-låtar där han med egna kluriga ord förklarat sina låtar. Så här beskriver han exempelvis "Salta skor" från "Legender ur den svarta hatten" (1991):
   "Denna tungvrickare skrevs framför Smolianskys och Groultskans tjugoåttatums Grundig på Assessorsgatan. Sportkanalerna voro på och trattkantarellerna i ugnen, var sak på sin plats, var så säkra. Det mest komplicerade vid tillkomsten av denna bit var att hitta den korrekta stavningen på Psilocybin. Ett flertal av Södermalms svampexperter voro inkopplade men alla lämnade motstridiga uppgifter 'Jag kan ta gift på att det stavas Zilopsyvin' sade exempelvis en tomte men kilade runt hörnet. Till slut fann jag svaret på gåtan vid en tjuvläsning i en av Hedengrens svampböcker. Nitti, nitti, nitti var året. V.S.B."
   29 september 1993 släpptes "Skakad & rörd" och i min recension i Nerikes Allehanda skrev jag bland annat "Skivan är ingen pedantisk produkt direkt. Följer rätt naturligt i fotspåren efter årets Eldkvarn-skiva ("Pluralism") med ofta kaotiska inledningar och svårbestämda avslutningar. Det är en perfekt inramning till i grunden väldigt bra låtar."
   Just det där personligt finurliga i Carlas texter och melodier är ju styrkan på hela albumet. Det kan uppfattas som splittrat och hopplöst ojämnt men jag gillar varje sekund på skivan inklusive raptexterna (skrivna av William Crafoord) och Just D-samarbetet på "Miss wet". Skivan är inspelad på bara tre man, Carla (som också spelar keyboards), basisten Lars DK Danielsson och trummisen Magnus Persson, med små pålägg av blås, stråkar och kör och lekfullheten och den totalt respektlösa ambitionen att göra som jag själv vill är tydlig.
   Det var väl egentligen bara "Ölhund" av albumets låtar som gick till historien. Låten fick under några år plats i Eldkvarns liverepertoar och jag rapporterade om en konsert 1997 där låten utökades med några strofer från The Doors "The end".
   Men det finns fler låtar på skivan som har evig kvalité. Som "Påpp", "När rosor dör", nyinspelningen av "Sekonderna lämnar ringen" och "Donkeyman". Och "96%" borde ha blivit en säker Eldkvarn-hit men det skulle dröja till 2005 innan Carla fick sin stora uppmärksamhet som låtskrivare i Eldkvarn. Med hitsingeln "Konfettiregn" som dock sjöngs av Plura med hjälp av Håkan Hellström.

YouTube: "96%" med Carla.


/ Håkan

Kom, sågs och segrade

Postad: 2013-09-13 07:58
Kategori: Live-recensioner

Foto: Anders Erkman

Mats Ronanders största stund på skiva, "Himlen gråter för Elmore James" med den tveklösa hitlåten och Kim Larsen-duetten "Gör mig lycklig", hade släppts månaden innan den här konserten. Med de musiker som huvudsakligen kompade Mats på skivan åkte han sedan ut på turné tillsammans med.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/11 1992.

MATS RONANDER
Frimis, Örebro 20 november 1992


Mats Ronander kom, sågs och segrade. Hans framträdande på Frimis i fredagskväll kan lätt sammanfattas med dessa bevingade ord ty publiken i den fullsatta lokalen älskade stadens son i hela en timme och femtio minuter runt midnatt.
   Mats Ronander och hans nya band är ute på premiärturné i klubblokaler där förutsättningarna knappast kan vara bättre.
   Hans oemotståndliga hit "Gör mig lycklig", listnoterad på alla håll utom Svensktoppen (några strofer danska diskvalificerar låten) och ett underbart helgjutet album, "Himlen gråter för Elmore James", har givit honom en ny, yngre publik (som dock var utestängda från Frimis där 25-årsgräns rådde) och har behållit större delen av den gamla.
   På Frimis var det i hög grad den senare kategorin som var mycket delaktig till att fredagens konsert blev den succé det blev.
   På en klubb blir det alltid tätare, tuffare och rockigare så de akustiska låtarna, som nu blivit en betydande del i Ronanders repertoar, fick en tyngre framtoning.
   Men Mats hade en förmåga att låta lugna och snabba partier, lågmälda och tunga sekvenser, avlösa varandra i många låtar. En händelserik och balanserad mix fast det genomgående var elektriskt och rockigt.
   Det senaste fantastiska albumet utgjorde givetvis stommen i scenrepertoaren som bestod av 18 låtar.
   I den smakfulla (tillfälliga) scendekoren med ljuskronor och kandelabrar inledde Mats med "Sverige" och avslutade med "Kött och blod". Och gjorde sedan publiken än mer tokig, galen och lycklig (för att citera Mats själv) med ytterligare fyra låtar.
   Redan på andra låten, "Oh mama", var Mats svettig och mamma Tora stod på en stol i publikhavet och diggade sin son som hon sedan gjorde under större delen av konserten.
   En konsert som höll en hög och jämn nivå med plus för extralåtarna.
   "Håll ut", om ungdomsrötterna i Örebro, var spontan, orepeterad men ljuvlig.
   I "Himlen gråter för Elmore James", denna suggestiva höjdpunkt, fick han hjälp av skönsjungande Charlotte Ollward från örebrogruppen Space Babies.
   "God bok" var ordentligt omarrangerad och förlängd och "On and on and on", ABBA-låten, visade sig vara en showstopper av oanade mått.

Mats Ronander, gitarr, munspel och sång
Max Lorentz, gitarr, keyboards och sång
Henrik Tvede, gitarr
Klas Anderhäll, trummor
Nalle Påhlsson, bas och sång
Niklas Medin, keyboards

Låtarna:
Sverige
Oh mama
Suzy Solidor
Tokig
Stum igen
Good for you
Ligg hos mig
Miriam och medicinflaskan
Ut ur mörkret
För kärleks skull
Man av sten
Gör mig lycklig nu
En gång till, måne
Kött och blod

Extralåtar
Håll ut
Himlen gråter för Elmore James (gästsång Charlotte Ollward)
God bok
On and on and on

/ Håkan

"Like the birds"

Postad: 2013-09-12 19:20
Kategori: Skiv-recensioner



SLOW FOX
Like the birds
(Rootsy)


Tänk vad ett begränsat tålamod och ett alldeles för snabbt första intryck kan ställa till det. När Slow Fox-skivan för några veckor sedan ramlade ner i brevlådan, tillsammans med Ellen Sundberg-skivan tror jag, satt jag oerhört upptagen med mycket annat. Lyssnade lite snabbt på båda skivornas första låtar och bestämde mig ännu snabbare att det var om Ellens skiva, med den inledande imponerande titellåten, jag ville koncentrera mina åsikter, se här. Den där lite Neil Young-skavande gitarren vann över den feta countryaktiga traditionella steelgitarren.
   I det skedet la jag undan Slow Fox-skivan men sedan dess har det hänt saker som fått mig på andra tankar. För det första såg jag Slow Fox, Sofia Henricsson och hennes syster Fanny, ett par gånger på festivalen Live At Heart i Örebro nyligen och för det andra har jag nu lyssnat på hela skivan ett antal gånger och kommit till insikt om skivans positiva sidor.
   På scen i Örebro var Slow Fox bara Sofia och hennes syster. I det extremt avskalade formatet bjöd tjejernas röster, en akustisk gitarr och en väldigt sparsam mandolin på personlighet långt över gränsen än vad en skiva kan förmedla. Just den personligheten, som också visade upp sig i de helt naturliga mellansnacken, krävde då i mitt undermedvetna att jag skulle ge "Like the birds" en ny seriös chans.
   Med skivans genomgående stora sound ut ur högtalarna och in i mina öron tycker jag fortfarande att den begåvade kärnan i Sofia Henricssons många fina låtar blir överkörd i många låtars feta arrangemang. Hon har genomgående ett halvdussin människor bakom sig på samtliga låtar och variationen blir inte så tydlig fast tempot naturligtvis skiftar mellan låtarna.
   Men som sagt, många bra låtar och Sofias autentiska countryröst är en oslipad diamant bland svenska sångstämmor just nu. Och steelgitarren är inte så flitigt förekommande på albumet som jag först trodde och tyckte mig höra.

/ Håkan

"Driftwood (The 309 sessions)"

Postad: 2013-09-12 08:00
Kategori: Skiv-recensioner



RICHARD LINDGREN
Driftwood (The 309 sessions)
(Rootsy)


Låtskrivaren, Bob Dylan-fanatikern, sångaren och Malmö-killen Richard Lindgren går från klarhet till klarhet. Han anses i allmänhet tillhöra den luddiga americana-genren och visst hörs fortfarande de släktbanden i Richards musik. Men på nya skivan har han onekligen breddat sig både musikaliskt och textmässigt.
   Richard är för det första en produktiv låtskrivare. Vid sitt senaste besök i Örebro satt han uppe till halv fem på sitt hotell och skrev på en ny låt... För det andra och tredje har han en märkvärdigt snillrik och närmast poetisk förmåga att formulera det engelska språket och sedan dekorera orden med starka känslomässiga melodier.
   På förra årets Live At Heart tilldelades Richard ett låtskrivarstipendium som innebar två veckor med helpension på Stora Hotellet, på rum 309 (därav titeln på albumet...), i Örebro där han skrev en majoritet av låtarna på nya albumet. I stipendiet ingick även tre dagar i den tekniskt fulländade studion på Musikhögskolan i samma stad. Resultatet ligger nu framför mig i form av nya albumet.
   Mitt under det kreativa låtskrivararbetet gick Richard in i studion tillsammans med Olle Unenge, gitarr och sång, och två unga, mycket begåvade Örebromusiker, Simon Nyberg, gitarr, banjo och mandolin, och Robin Mossberg, ståbas. På vissa spår spelar ytterligare några örebroare, Kajsa Zetterlund, fiol, Mats Lindström, bouzouki, och Andreas Svensson, dragspel, och med den omgivningen har inspelningarna inte så överraskande resulterat i ett sound som stundtals har en brittisk och nästan irländsk prägel.
   Under det här inspelningsarbetet och några konserter i samband med vistelsen i Örebro fick Richard Lindgren ett nytt officiellt kompband på köpet. Med medlemmar som alltså är identiskt med huvudmusikerna på skivan. Där finns ingen trummis närvarande ty det taktfasta ligger i låtarnas rytmer och det magiska sväng som dessa talangfulla musiker trollat fram tillsammans.
   Örebro har för övrigt under de senare åren blivit en andra hemmaplan för Richard. På mindre än tre år har han besökt staden tolv gånger och då uppträtt i 21 olika sammanhang på olika scener. Med en allt ökande popularitet som följd. Tala om Örebrovän.
   På den här skivan har Richard samlat ett förvånansvärt varierat material. Hans båda kärlekslåtar med helt olika aspekter, "A miracle like you", och "Letting go of you", får väl anses tillhöra det traditionella material han fyllt hela sin långa karriär. De irländska influenserna gör sig bokstavligen påminda i den gamla och mycket vackra folkmelodin "I wish I had someone to love me" med Richard bakom pianot.
   Skivan innehåller ytterligare en så kallad cover, Mississippi John Hurts "Make me a pallet on the floor", en akustisk och smidigt tajt countryblues med underbar fingerpicking av Unenge. "Heart of the land" är med sina 7:27 något av hörnsten på skivan och höll i ett skede också på att bli titel på hela skivan. Uppenbart påverkad av Bob Dylans nästan 50 år gamla "Desolation row" berättar Richard en betagande dagbokshistoria från Triple Troubadours-turnén tidigare i våras. Mycket underhållande och intressant.
   Richard har också skrivit en hyllningslåt till sin älskade dryck, "Guinness song". En låt som tenderar att bli en mycket populär allsång på framtida Richard Lindgren-konserter.
   Men av allt positivt på skivan är det ändå titellåten som imponerar allra mest på mig. Tom Waits- och Townes Van Zandt-fantasten har skrivit och framför en låt med stor melodisk briljans. Naturligtvis har han också på sedvanligt sätt satt fina och vemodiga ord på känslorna. En låt som till uppbyggnad och melodi för tankarna till legendariska låtskrivare som Burt Bacharach, kanske Jimmy Webb eller till och med Warren Zevon.
   Skivan släpps officiellt 18 september men finns redan nu att köpa i Örebro i skivbutiken Najz Prajz.

/ Håkan

Tributes: Waylon Jennings

Postad: 2013-09-11 07:54
Kategori: Tribute-skivor



"Lonesome, On'ry and Mean" (Dualtone, 2003)

När Waylon Jennings dog 2002, 64 år gammal, hade en lång och brokig karriär bakom sig. På slutet av 50-talet spelade han i Buddy Hollys grupp, inledde 60-talet som rockabillyartist för att sedan satsa på countrygenren. Först som traditionell countrysångare men han kände sig snart begränsad i det strikta Nashvillesoundet och sökte sig till rockigare och mer gränslös musik. Där blev han en del i den nya outlaw-generationen av countryartister. När Neil Young 1985 gjorde sin countryskiva "Old ways" var Waylon, som spelar på skivan, en av förebilderna.

Som regel brukar tributeskivor innehålla uteslutande material som den hyllade artisten har skrivit själv men i det här fallet är det annorlunda. Trots en lång karriär var Waylon Jennings ingen utpräglad låtskrivare så när de amerikanska artisterna här hyllar Jennings ett år efter hans död är en majoritet av materialet skrivet av andra.
   Det är en utsökt blandad artistskara som känt sig manade att bidra. Från helt naturliga namn som Guy Clark, Cowboy Jack Clement och Kris Kristofferson till rockigare artister som John Doe (från X) och Henry Rollins. Variationen på skivan blir därför väldigt positiv.
   Det blir exempelvis mycket intressant när låtskrivaren Jack Clement dyker upp och sjunger sin egen "Let's All Help The Cowboys (Sing The Blues)", som Waylon sjöng in 1975. Eller när Kris Kristofferson sjunger Waylons egen "I do believe" precis som han gjorde på Waylons begravning.
   Även Crickets bidrag "Waymore's blues" är passande då Waylon, vid tiden för Buddy Hollys flygkrasch, var medlem i bandet. Och det är ett fräscht bidrag där gruppen faktiskt låter mer J J Cale än Waylon Jennings.
   Naturligtvis är det övervägande countrymusik på skivan där kanske de kvinnliga deltagarna överraskar allra mest när de tolkar Jennings. Som exempelvis Nanci Griffith, Norah Jones, Carlene Carter och Allison Moorer.

Innehållet:
1. Guy Clark - Good Hearted Woman
2. Nanci Griffith - You Asked Me To
3. Dave Alvin - Amanda
4. Norah Jones - Wurlitzer Prize (I Don't Want To Get Over You)
5. Cowboy Jack Clement - Let's All Help The Cowboys (Sing The Blues)
6. John Doe - Only Daddy That'll Walk The Line
7. Junior Brown - Nashville Rebel
8. Robert Earl Keen - Are You Sure Hank Done It This Way
9. Carlene Carter - I've Always Been Crazy
10. Radney Foster with Roger Creager - Luckenbach, Texas (Back To The Basics Of Love)
11. Allison Moorer - Storms Never Last
12. Kris Kristofferson - I Do Believe
13. Alejandro Escovedo - Lock Stock and Teardrops
14. The Crickets - Waymore's Blues
15. Henry Rollins - Lonesome, On'ry and Mean

/ Håkan

Sammanfattning av Live At Heart 2013

Postad: 2013-09-09 09:34
Kategori: Live at Heart



Festivalbandet, som befunnit sig runt handleden i drygt fyra dygn, ligger där sönderklippt på golvet i den skarpa och vemodiga höstsolen och ackrediteringen är upphängd på plats som en liten trofé. Live At Heart är slut och det är dags att sammanfatta helheten, den totala succén och raden av fantastiska konsertupplevelser. Har absolut inga exakta fakta att luta mig emot men magkänslan talar för att årets upplaga av Live At Heart, den fjärde, blev en publiksuccé både musikaliskt och bokstavligen. Festivalen överträffar sig själv för varje år.
   Nu är det dags för en sammanfattning av dessa intensiva dygn som har pågått sedan i onsdags i de centrala delarna av Örebro. Jag har själv rapporterat dag för dag på den här sidan, onsdag, torsdag, fredag och lördag. Där har jag redovisat de allmänna upplevelserna av både konserter och händelser runt om. Dessutom har jag recenserat sju konserter i Nerikes Allehanda som också går att läsa här.
   Från Mathias Lilja (5+) via Pete & the Poets (3+), The Bandettes (3+), The Mighty Stef (3+) och Black River String Band (4+) till Basko Believes (3+) och Landstrom (4+) var det genomgående väldigt hög klass på konserterna.
   Förutom kvällsaktiviterna på krogar och konsertlokaler besökte jag vid några tillfällen även utomhusscenen på Våghustorget. Precis utanför det officiella Live At Heart-programmet arrangerades ytterligare musikarrangemang och jag prickade där in en trädgårdsspelning på Skolgatan och ett skivbolagsevent (Rootsy) på Rosengrens Skafferi (utmärkt liten konsertlokal!) där fyra artister presenterade sina nya skivor.
   Under Live At Hearts fyra festivaldagar såg jag sammanlagt 27 konserter och det kan tyckas vara mycket och både intensivt, stressigt och en rejäl överdos i levande musik. Men då kan jag meddela att av festivalens runt 300 arrangerade konserter missade jag alltså över 270...

/ Håkan

Örjanssons emotionella explosion

Postad: 2013-09-09 09:21
Kategori: Live at Heart

Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 9/9 2013.

BASKO BELIEVES
Teatercafét/Live At Heart
7 september 2013


Som vi och några andra har diskuterat i några år var namnet Johan Örjansson inget bra namn på en artist. Varken här hemma i Sverige (där han nog ofta i folkmun fått namnet Örjan Johansson eller Esbjörnsson) och nu också utomlands (där han bland annat har turnerat med Israel Nash Gripka) har namnet varit förkastligt. Därför denna förändring av artistnamnet och jag kan väl tycka att det nya namnet är lite sådär.
   Johan Örjansson, som ÄR Basko Believes, avdramatiserade allt från scen i lördagskväll och menade att skillnaden mot tidigare bara var en hatt och en ny gitarr. Namnet var kopplat till ett hundnamn men det var ingen hemlighet, sa han. Men någon förklaring fick vi inte.
   Örjansson är ju en av alla dessa artister som via uppträdanden på Live At Heart, under tre år, nått ut till hela landet med sin musik. Nu har han inte direkt gjort det enkelt för sig med det nya materialet som var en stor del av repertoaren i lördagskväll.
   De nya låtarna, hämtat från inspelningar han har gjort i Texas med bandet Midlake och kommer på skiva nästa år, lät på det här stadiet snårigt men personligt. I de gamla låtarna, som fortfarande finns med i repertoaren, har han tagit ut svängarna rejält genom att stuva om arrangemangen till emotionella explosioner.
   Örjanssons "nya karriär" satsar mer på det känslomässiga området och mindre på det melodiska. Men det var full koncentration på både scen och bland den jublande publiken där det under framförandet var knäpptyst och fullsatt. Ingen sensommarvärme i världen kunde hindra folk från att gå inomhus en tidig lördagskväll och lyssna på Basko Believes med ibland långa akustiska intron eller långa episka låtar med vers på vers.
   Jag ska medge att jag inte svalde Örjanssons nya image lika lättvindigt som publiken men det är naturligtvis en fjäder i hatten på artisten i fråga att han satsar mer på personlig utveckling än att ta den breda kommersiella vägen till succé.

/ Håkan

Ett mycket vackert ljudlanskap

Postad: 2013-09-09 09:14
Kategori: Live at Heart

Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 9/9 2013.

LANDSTROM
Scandic Markurells/Live At Heart
7 september 2013


Det är ju med märkvärdig nyfikenhet som Håkan Olsson på Rootsy hittar sina nya favoriter långt uppe i Norrland. Redan på fredagskvällen presenterade han två kvinnliga fynd, Ellen Sundberg och Slow Fox, och på lördagskvällen var det plats på scen för duon Landstrom eller det äkta paret Carina Landin och Göran Lindström. På skiva spelar paret de flesta instrumenten själva men på scen fick de hjälp av både basist, gitarrist och trummis.
   Landstroms musik är varken lättillgänglig eller insmickrande, ofta fylld med dovt molldominerat skimmer, men är inte desto mindre vacker. Den spränger dessutom gränser och blev live så genreöverskridande att jag faktiskt stod och tänkte på en så avancerad musiker/ljudkonstnär som Daniel Lanois. Jag måste gå utomlands för att hitta referenser i duons musik.
   Det fungerade verkligen bra på skiva men det har inte varit helt naturligt och enkelt att flytta över deras sound och arrangemang till scen framför en levande och i det här fallet knapphändig publik på cirka tio. I sina mest mörka stunder blev det kanske lite väl introvert och händelsefattigt. Men ljudlandskapet de musikaliskt målade upp, med hjälp av Carinas röst, var i olika sekvenser också mycket vackert i sin vemodiga prägel.
   Spännande duo och spännande musik som är lite krävande för det otränade musikörat men för oss som levt med deras musik sedan i våras var det ytterst välkommet att möta Landstrom på en scen i Örebro.
   Skivan tog mig många lyssningar innan jag tog den till mitt hjärta. På konsert finns inte samma möjligheter till repeat men när de suggestiva arrangemangen mötte drivet på slutet i "From across the border" var det både gudomlig och tajt rockmusik.

/ Håkan

90:#33 Dig my mood

Postad: 2013-09-09 07:56
Kategori: 90-talets bästa

NICK LOWE: Dig my mood (Demon, 1998)

90-talet var till stora delar decenniet när Nick Lowe blev en seriös vuxenartist, han gick från det där poppigt ordvrickande och kvicktänkta popmelodier till ett vuxenspråk i ofta lugna och stilla nästan jazzinfluerade tempon. Det var under 90-talet som Nick grundlade framgångarna som skulle blomma upp ordentligt på 2000-talet.
   "Dig my mood", uppföljaren till den liknande "The impossible bird" (1994), doftar till både titel och arrangemang jazz och är musikaliskt en genomgående lågmäld och långsam skiva. Med överraskande korta låtar, bara fem av tolv låtar på skivan är över tre minuter
   Singellåten som kom att representera hela albumet var "You inspire me" och var så där jazzigt loj men är snarare en klassisk evergreen än pop eller jazz. Där Geraint Watkins spelar ett typiskt cocktailpiano på sina tangenter.
   Historiskt sett har de flesta låtarna på "Dig my mood" inte blivit några stora klassiker i Nick Lowes numera stora repertoar. Det är egentligen bara två låtar, "What lack of love has done" och "Man that I've become", som trängt sig in i hans scenrepertoar på senare år. Den senare låten är som ännu en låt skriven till Johnny Cash och tempot med den lågt stämda gitarren passar ju också in i sammanhanget.
   Steve Donnelly gör här entré som gitarrist i Nick Lowe-gänget. Donnelly är engelsmannen som spelat med både Elvis Costello, Sheryl Crow och Suzanne Vegas turnégrupp. Men även Geraint Watkins, som spelar piano, orgel och dragspel på skivan, spelar gitarr på skivan. Watkins och trummisen Robert Treherne är gamla kompmusiker till Lowe. Treherne fanns med redan på 80-talet under namnet Bobby Irwin.
   Saxofonisten Nick Pentelow, som spelat i många olika sammanhang bland annat i Wizzard och bakom Steve Gibbons, sätter ytterligare jazztouch på några spår.
   Lowe har även lyckats stoppa in några intressanta och mindre kända covers på sin skiva. "Cold grey light of dawn" härstammar från slutet av 60-talet när låtskrivaren och r&b-artisten Ivory Joe Hunter försökte sig på en countrykarriär. När Lowe spelade in och gav ut Henry McCulloughs "Failed christian" var det en originallåt. Men låten, med de intressanta textraderna "I'm a Failed Christian/I don't go to church/I smoke and I drink/And I lie and I curse", skulle släppas med låtskrivaren senare under 1998. Irländaren McCullough är mest känd som gitarrist i Wings i början på 70-talet.
   Lowe har producerat "Dig my mood" tillsammans med teknikern Neil Brockbank, ett team som inledde sitt samarbete på "The impossible bird" och fortfarande jobbar tillsammans på Lowes skivor.

YouTube: "Man that I've become".


/ Håkan

Live At Heart: fjärde dagen/kvällen

Postad: 2013-09-08 20:44
Kategori: Live at Heart

Foto: Magnus SundellRootsy presenterade fyra nya skivor med fyra av sina artister.

Foto: Carina ÖsterlingOlle och Richard på Rootsy-event.


En koncentrerad Olle Unenge tajmar in Simon och Kajsa i Richard Lindgren Band.



Med fantastisk röst sjöng Richard Lindgren sina nya låtar från dagsfärska albumet "Driftwood (the 309 sessions)".

Bilder: Anders ErkmanRichard Lindgren Band samlade för en konsert med många nya låtar. Från vänster Richard, Olle, Simon, Kajsa och Robin.

Tanken var att ta det lugnt på lördagen, slappna av och vila från musik men plötsligt stod vi framför den intressanta Live At Heart-utomhusscenen på Våghustorget. Solen och värmen gjorde att vi fick leta skugga (i september!) samtidigt som Favorite Hippies, svenskt rockband med norrländska rötter och Rootsy-kontrakt, förberedde sitt korta scenframträdande.
   När Rootsy-chefen Håkan Olsson var på plats sparkade den elektriska kvartetten igång sina låtar. Ett fylligt och mycket välspelat kort set där Örjan Mäki visade med både gitarr och röst att det vilar Neil Young-influenser i deras musik. Hursomhelst mycket trygg och bra rockmusik vilket jag kunde konstatera redan på skivan "Sidekick stories" som släpptes i veckan.
   Sedan var det trots allt lunch och vila som gällde innan Rootsys releaseevenemang på Rosengrens Skafferi på eftermiddagen lockade till sig intresserade. Ett underbart litet anspråkslöst arrangemang där nya skivor med Favorite Hippies, Slow Fox, Ellen Sundberg och Richard Lindgren skulle uppmärksammas i samband med att artisterna framförde fyra-fem aktuella låtar live.
   Favorite Hippies inledde och var lite mindre elektriska i Rosengrens mycket gemytliga lilla lokal som framstod som perfekt för mindre musikaliska sammankomster. Mäki hade inledningsvis tagit fram den akustiska gitarren men det blev inte mindre rock eller färre Neil Young-influenser för det.
   Slow Fox-systrarna sjöng textrader som "If I could learn to sing" ochdet blev väl den dagens understatement. Då fick jag känslan att Slow Fox är den svenska motsvarigheten med ett annat systerpar, Kate & Anna McGarrigle. Och Sofia Henricssons sätt att hitta de exakt rätta tonerna genom att knipa med ögonen börjar bli en klassiker.
   Ellen Sundberg, som i vanliga fall har ett helt kompband omkring sig, hade enbart Johan Arveli på banjo med sig. Både Slow Fox och Ellen Sundberg gjorde det märkliga valet att på en tillställning som ska promota två nya skivor framföra låtar som inte finns med på skivan. I högsta grad egensinnigt och överraskande och med all säkerhet välsignat av skivbolagschefen Olsson.

Så kom eftermiddagens på förhand mest emotsedda inslag, Richard Lindgren, som tillsammans med Olle Unenge skulle presentera fyra låtar från den dagsfärska skivan "Driftwood (the 309 sessions)". Båda spelade gitarr och därför var pianolåtarna på nya skivan inte aktuella.
   Richard inledde med "A miracle like you", där Richard visade med vilken bravur han kan skriva kärlekslåtar som inte blir patetiska. Fortsatte med "Letting go of you" som berättar det motsatta förhållandet hur det är att lämna allt bakom sig. Sedan kom Mississippi John Hurt-coverlåten "Make me a pallet on the floor" innan avslutningslåten, inklusive lite allsång, blev "Guinness song", hyllningen till den svarta irländska ölen.
   Michael Blair, en av låtskrivarna i House Of Songs och seminarieledare under Live At Heart, som hade smygt in i lokalen såg ut att gilla det han hörde och såg. Blair har ju lite att jämföra med. Han har ju spelat med några av rockvärldens allra största, bland mycket annat Tom Waits, Elvis Costello, Suzanne Vega, Leo Kottke och Marc Ribot. Och många svenska artister eftersom han bor både i Stockholm och Los Angeles.
   Jag inledde kvällsaktiviteterna genom att recensera Basko Believes (Johan Örjansson) och Landstrom, kommer i Nerikes Allehandas papperstidning imorgon måndag. I övrigt blev lördagskvällen för mig en total Rootsy-dominerad kväll. Och fastnade därmed på Teatercaféet artist efter artist. Live At Heart bygger ju på principen att varje timme byta ställe, vandra lite och söka nya spännande artister och scener. Men mina recensionsuppdrag fanns på Teatercaféet och däremellan andra intressanta artister.
   Under en timme avvek jag ändå till närliggande Scandic Grand Hotell för att uppleva Landstrom i den lilla och väldigt varma konferenslokalen Markurells. Den utflykten gjorde att jag missade trion Glimra men tjejerna var fortfarande kvar i lokalen när jag återvände. Jag hamnade i ett mycket samspråk med Annelie Roswall (längst till vänster på bilden ovan), en av trions två gamla Ainbusk-medlemmar. Hon bor i Visby och tycker att Glimra är ett demokratiskt projekt där alla skriver låtar och sjunger. Själv spelar hon dragspel och koffert, som hon uttrycker det.

Norska skönsjungande countrytjejen Hege Brynildsen, som följde sedan, framförde ett set tillsammans med musikern/trollkarlen Freddy Holm, på både akustisk slide, fiol och mandolin, och Omar Östli på akustisk gitarr. Hon blandade egna låtar, från hennes album "Hege", med några smakfulla covers. Bland annat en långsam version av Fred Roses fina "Blue eyes crying in the rain" som är mest känd med Willie Nelson och Hank Snows "It don't hurt anymore" som fanns med på Johnny Cashs sista skiva.
   Även Geraint Watkins "Only a rose" fanns med på repertoaren. Låten hade framförts timmen tidigare av Glimra (som jag alltså missade) på svenska men nu blev det på engelska och Glimra-trion bjöds upp på scen för att sjunga med.
   Sedan kom Richard Lindgrens första och enda seriösa bidrag på den här festivalen. Nu med hela sitt kompband, alla örebroare, plus fioltjejen Kajsa Zetterlund som förstärkte för en kväll. Ambitionerna var stora, att spela senaste albumet från låt 1 till låt 8. Inledande tekniska problem satte krokben för det lovande konceptet så det blev, efter inledande "hitlåten" och outsidern "Five pints and a wink from Gwendolyn", bara sex av skivans åtta låtar.
   Underbara nya låtar som förutom några covers, den irländska "I wish I had someone to love me" och John Hurts "Make me a pallet on the floor", var starka originallåtar av låtskrivarproffset Lindgren. Inte ens tekniska strul med pianot kunde störa skönheten i hans mycket, mycket fina titellåt. En melodi som redan är en evergreen i mina öron.
   Med hjälp av Kajsa, Olle Unenge, gitarr, Simon Nyberg, mandolin/banjo, och Robin Mossberg, ståbas, fick Richard all önskvärd musikalisk uppbackning. Ett kompband som växer ihop med Richards låtar och sound för varje spelning.
   Det har varit långa kvällar och många sena nätter på alla Live At Heart-dagar och efter Richards framträdande blev det nästan godnatt med alla ambitioner att gå vidare, leta nya lokaler och upptäcka spännande artister. Så under Landstroms set, som jag redan hade upplevt några timmar innan i en annan lokal, när tempot sänktes blev vi en aning sega och lät deras program avslutas innan vi sakta tog vår mats ur skolan, tackade Håkan för två fantastiska kvällar och tog adjö av Richard, hans fästmö Anita och Olle
   Även denna kväll tackade vi vänligt men bestämt nej till någon typ av fortsättning på mc-klubb på öster och istället stillsamt och eftertänksamt vandra hemåt i den svarta septembernatten.

/ Håkan

Live At Heart: tredje kvällen forts.

Postad: 2013-09-08 14:37
Kategori: Live at Heart

Foto: Olle UnengeBlack River String Band med Tullamore-brödernas Kajsa Zetterlund som tillfällig medlem. Övriga medlemmar från vänster: Anton Magnusson, dobro, Simon Nyberg, gitarr, Erling Bronsberg, banjo och sång, och Philip Jorstig, bas.



Sara Nordenberg med ett fantastiskt band bakom sig. Här tillsammans med Clas Olofsson.




Tullamore Brothers på Stora Hotellet. Hela bandet, Kajsa i högform och gästande Richard Lindgren.


Bilder: Anders ErkmanEllen Sundberg med band imponerade på Live At Heart-festivalen

Jag avbröt min regelbundna rapportering från Live At Heart tidigt i fredagskväll med att berätta om den halvofficiella trädgårdsspelningen på Skolgatan. Kan nu även visa ytterligare en bild från Anders Larsens arrangemang i sin trädgård (se ovan). Där har Black River String Band, som uppträdde tillsammans med Tullamore Brothers, fått en tillfällig medlem i Kajsa Zetterlund, tillfälligt inlånad från just Tullamore-bröderna.
   I samband med det här arrangemanget kom även Richard Lindgren på besök och kunde överlämna (se bild till höger)ett rykande färskt exemplar till mig av sitt nya album "Driftwood (The 309 sessions)". Skivan smygsläpps under Live At Heart-festivalen men kommer officiellt först i slutet på september.
   Båda banden följde varandra sedan upp till Stora Hotellets festsal där de skulle spela senare på kvällen. I denna fina lokal med ljuskronor och högt i tak blev konsertljudet inte bra och jag får vara glad att jag såg banden på ett naturligt sätt i en trädgård.
   Innan Stora Hotellet cyklade vi till Stadsträdgården där Sara Nordenberg uppträdde tillsammans med Örebrokillarna Clas Olofsson, alla stränginstrument, Fredrik Landh, bas, och Mikael Dahlén, trummor, plus pianisten Peter Hallström som för övrigt skulle göra ett eget set i samma lokal (som vi missade) direkt efter Sara.
   Ännu en fläckfri insats från detta underbara kompband, som äntligen fick en respektabel presentation, som sammanlagt spelade i fem olika konstellationer under Live At Heart.
   Det var materialet från Saras album "Mine" som stod i centrum den här kvällen. Från jazzigt till popinfluerat och ibland nästan hitmässigt som i helt underbara "Sweet refrain".
   Black River String Band, som jag recenserade i Nerikes Allehanda (här), följdes naturligt av Tullamore Brothers på Stora Hotellets scen. I sedvanlig ordning bjöd de på en mängd gamla traditionella irländska folklåtar och när allt började bli en upprepning av alla deras tidigare konserter kom en stor och oväntad överraskning.
   Upp på scen steg Richard Lindgren från Malmö och sjöng sin egen irländska visa "Guinness song", en låt hämtad från ovannämnda nya album med Richard, tillsammans med bandet. En allsångslåt redan första gången man hör den. Samtidigt serverades det Guinness till alla gruppmedlemmarna direkt från baren på Bishop's Arms.
   Efter Storan for vi till Teatercaféet och den första av två Rootsy-kvällar där skivbolaget från Malmö med Håkan Olsson i spetsen presenterade sina artister. Av naturliga skäl missade vi kvällens inledning och kom lagom till de albumdebuterande artisterna Slow Fox och Ellen Sundberg.
   På skivan "Like the birds" omger sig Sofia Henricsson, som ÄR Slow Fox, med ett omsorgsfullt kompband men på scen var det huvudsakligen bara hon på gitarr och sång och hennes syster Fanny på mandolin och sång. Då kläddes alla hennes sånger, som på skiva i mina öron blir lite för arrangerade, av och blev till en hänförande enhet. Lägg där till den totala naturligheten i mellansnack och presentation och det svenska folket kan få en ny idol.
   I några låtar fick flickorna, som för övrigt såg ut som hämtade från det oskuldsfulla 60-talet, hjälp av Ellen Sundbergs band och då kanske det blev lite väl tungt i arrangemangen.
   Albummaterialet dominerade givetvis men flickorna passade också på att framföra en låt som inte kom med på skivan, "She feels sorry", för att den inte passade in i helheten. Men på konserten blev det nästan en av höjdpunkterna. Syster Fanny visade att man inte behöver vara en virtuos som Clas Olofsson för att kunna spela känsliga toner på mandolinen.
   Jämtländskan Ellen Sundberg efterträdde Slow Fox på Rootsy-scenen. Med ett charmigt norrländskt kompband, Johan Arveli, skicklig gitarrist, Robin Lindkvist, talför och rolig basist, och Magnus Vikberg, taktfast trummis, bakom sig blev det lite tyngre, lite starkare låtar men fortfarande musik med stor personlighet. Den 20 år unga Ellen imponerade stort med sin hemvävda humor och eget material som redan på debutalbumet "Black raven" visade sin styrka.
   När Ellen Sundberg hade avslutat sitt set hade klockan passerat midnatt och på vägen hem hoppade vi in på Clarion Hotell där Black River String hade sin andra spelning för kvällen. Där fick vi höra bandet i deras rätta miljö med en partyglad publik och den här gången var ljudförutsättningarna så mycket bättre.
   Det talades i kulisserna om en nattfösare på en mc-klubb på öster men vi for hem för att några timmar senare vakna upp till ännu en trevlig Live At Heart-dag.

/ Håkan

Ljudproblem sänkte glädjen

Postad: 2013-09-08 09:22
Kategori: Live at Heart


Bilder: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 10/9 2013.

BLACK RIVER STRING BAND
Stora Hotellet/Live At Heart
6 september 2013


Folk tjattrar intensivt om musikgenren old time-music och jag borde vara gammal nog att förstå vad de menar. Men jag gör inte det. Genrebeteckningar har i allmänhet i alla tider varit våghalsiga förklaringar på musik och i synnerhet nu under Live At Heart där gränsdragningar mellan olika musikstilar har varit ett rent vågspel.
   Örebros stolthet på det påstådda området, Black River String Band, tillhör tydligen old time-music-genren och det var en högst underhållande konsert de bjöd på.
   Black River String Band är alltså fantastiska svenska arvtagare på den uråldriga musiktraditionen. Och det var verkligen en sinnesförhöjande upplevelse att se och höra bandet stå på Stora Hotellets festsals scen ungefär samtidigt som Sverige slog Irland i fotboll. Men det var också just där i den festliga lokalen, kanske den snyggaste på hela Live At Heart, med sina mäktiga ljuskronor och högt i tak som akustik- och ljudproblemen uppstod som sänkte lite av glädjen.
   Yttre förutsättningar ska egentligen inte påverka konsertupplevelsen men i fredagskväll blev just ljudet ett störande moment. Men vi människor vänjer oss, och publiken på Storan var verkligen överseende med de tekniska bristerna, men när det dök upp rundgångsliknande missljud blev det jobbigt för öronen.
   Det känns orättvist att ägna så mycket tid och plats åt missförhållandet under konserten så vi tog vägen förbi Clarion Hotell senare på kvällen för att försäkra mig om bandets kvalitéer. Och kunde verkligen njuta av det underbara samspelet mellan, från vänster, akustisk gitarr/liggande dobro, mandolin, banjo, fiol och ståbas. En i mina öron rent magisk kombination.

/ Håkan

Luftig pop blåste bort utomhus

Postad: 2013-09-07 12:40
Kategori: Live at Heart

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/9 2013.

THE BANDETTES
Clarion Hotel/Live At Heart
5 september


Nya pigga popbandet The Bandettes, fyra unga tjejer med både energi och fina melodier i bagaget, kom lite sent till Örebro för utomhusspelningen på Våghustorget på eftermiddagen. Men till kvällskonserten på Clarion var de taggade och förberedda.
   Bandnamnet skvallrar i min värld om snabb ettrig poppunk med elektrisk energi men är i verkligheten på skiva nästan det musikaliskt motsatta. Deras nyligen släppta debutalbum "Take me home" är en omväxlande och oväntat vuxen platta från fyra intensiva och entusiastiska tjejer. Skivan är akustiskt dominerad, har en lätt brist på förklarligt självförtroende, och är i snällaste laget för att orsaka en mediastorm. Däremot finns där en hitlåt, "The beard song", som kan bli deras inträdesbiljett till den etablerade världen.
   För att släcka den värsta nyfikenheten var jag tvungen att uppleva bandet live utomhus men även där vägde deras näpna framtoning en aning lätt. Varje liten vindpust höll på att blåsa de vackra stämmorna av scenen.
   Förväntningarna befann sig inför kvällsspelningen, inför en respektabel skara människor i publiken, på en ganska måttfull nivå. Och det är väl bland de förutsättningarna bandet har en poäng med sitt stundtals blygsamma sound. Inomhus på en riktig scen nådde bandets countrypop, där luftig lättsam pop mötte countryfierade arrangemang, fram till hotellfoajéns publik.
   Däremot behöver nog deras scenvana struktureras upp lite, där långa mellansnack drog ned tempot och gjorde konserten musikaliskt kortare med tanke på den begränsade tiden på scen. Sedan kändes maskeraden på slutet under bandets mest kända låt "The beard song", när de tog på sig lösskägg, som ett studentskämt och inget som hör hemma i en seriös popkarriär.

/ Håkan

Genuint engelskt - men monotont

Postad: 2013-09-07 10:34
Kategori: Live at Heart

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/9 2013.

THE MIGHTY STEF
Stora Örebro/Live At Heart
5 september 2013


Det irländska poprockbandet The Mighty Stef har tack vare Live At Heart, där de uppträtt ett flertal gånger tidigare, skaffat sig en stor publik i Örebro. Som följt bandet under de senaste årens utveckling från folkmusikinfluerad rock till ganska stabil, låtstark och ofta energisk poprock.
   Förseningar gjorde att Mighty Stef-konserten inte drog igång förrän en kvart över midnatt med riktigt energistinn och gitarrdominerad rockmusik. Bredvid Stefan Murphy, Mr Mighty Stef själv, stod gitarristen Dan Fitzpatrick och pumpade på med klassiska gitarrackord. Och basisten Gary Lonergan var som vanligt sitt livliga jag.
   Från inledningslåten "I love the underground" och 45 minuter/åtta låtar framåt höll Murphy och bandet flaggan högt med ett maffigt och volymstarkt gitarrljud som trots ett diskutabelt orent ljud aldrig passerade gränsen till det otillåtna. Med en repertoar som innehöll en majoritet av kända låtar från bandet.
   Två gitarrer, bas och trummor och inga keyboards, som brukar ingå i sättningen, gav sammantaget ett rockigare men också mindre varierat sound som, tyckte jag, påverkade den fläckfria helheten något. Det kan ha varit den sena timmen eller en viss trötthet efter sex timmar av nästan oavbruten livemusik i öronen men jag tyckte mig då, framåt ett på natten, upptäcka en liten släng av monotoni i The Mighty Stefs musik. Och just i de sekvenserna tenderade låtarna bli lite längre än nödvändigt.
   Annars är det alltid en ynnest att få uppleva en genuin engelsk accent och ett mer än anspråkslöst brittiskt manér på scen. Stefan Murphy har ett mänskligt förhållande till sin publik och borde vara ett föredöme i hela rockbranschen.

/ Håkan

Live At Heart: tredje kvällen

Postad: 2013-09-07 09:22
Kategori: Live at Heart

Foto: Carina ÖsterlingTullamore Brothers i trädgården på Skolgatan tidig fredagskväll. Från vänster Thomas Gustafsson, Simon Nyberg, Kajsa Zetterlund, Olle Unenge och Mats Lindström.

På Live At Hearts tredje dag släppte jag just dagsaktiviteterna åt sitt öde och koncentrerade mig på kvällskonserterna. Som den här gången inleddes med en spontan trädgårdsspelning, visserligen utanför det officiella Live At Heart-programmet, på Skolgatan i Örebro. Där i den gröna miljön uppträdde Black River String Band och Tullamore Brothers precis som de skulle göra några timmar senare på Stora Hotellet. Två band som tillhör två grenar på samma musikaliska träd men som så naturligt har ett släktskap och låter i mina öron mycket bra.
   Så mycket mer från fredagskvällens händelser blir de inte just nu. Jag lovar att återkomma och berätta om nya fina konsertupplevelser, ett absurt privat möte med en artist jag hade sett tidigare i veckan, överlämnandet av en ny skiva med Richard Lindgren, ytterligare grannlåt med herrar Olofsson och Landh och folkmusik i en stor festlokal. Och mycket mer.   
   Jag måste ju leva också och tänker ta den ljusa delen av lördagen i akt och befinna mig utomhus i de centrala delarna av Örebro. Livet kan ju inte bara bestå av äta, sova och gå på konsert...
   På återseende och snart publiceras här också recensionerna av The Bandettes och The Mighty Stef som just nu går att läsa i Nerikes Allehandas papperstidning.

/ Håkan

Äventyrligt flöde

Postad: 2013-09-06 14:26
Kategori: Live at Heart

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/9 2013.

PETE & THE POETS
East West/Live At Heart
4 september 2013


Efter konserterna med Mathias Lilja (se annan recension) och Jeremias Session Band var det nästan lustigt att få uppleva Pete & the Poets på scen. Musikerna var nästan identiska på de tre konserterna. Pete & the Poets är ju egentligen en hel falang av JSB av vilka två medlemmar också kompade Lilja.
   Men riktigt så enkelriktad och dramatiskt likformig blev inte alls min första kväll på Live At Heart. Olika frontpersoner i de olika konstellationerna bjöd på tämligen olika musikaliska uttryck. I Pete & the Poets var det pianisten Peter Nygren som höll i taktpinnen.
   Utan hjälp från sina skickliga musikerkompisar hade Peters musikaliska ambitioner dock spruckit ty bandets nya material bygger uppenbart på ett extremt gruppsamarbete. Som på scen blev än mer påtagligt när de ambitiösa låtarna gick in i varandra utan paus.
   Pete & the Poets beskrevs i Live At Heart-programmet som "progressiv rock" och det gjorde åtminstone mig nyfiken. Genrebeteckningen är en mycket vid och svävande förklaring och långtifrån någon exakt vetenskap. På scen fick jag mig till livs musik och sång som i sedvanlig ordning, med alla dessa skickliga musiker, lät mycket bra fast det strikta låtformatet hade förvandlats till ett flöde utan början och slut. Konserten blev ett större äventyr än väntat och vi i publiken togs ibland med på spännande utflykter långt utanför fantasin.
   Musikalisk elegans och skicklighet, som var en huvudingrediens på konserten, är så mycket bättre live än på skiva. Det går naturligtvis att avfärda den här sinnesutvidgande musiken som typisk musikermusik men hade man, som undertecknad, en viss förkärlek till 70-talets symfonirock så gick det att upptäcka många vackra och effektiva sekvenser.

/ Håkan

Live At Heart: andra dagen/kvällen

Postad: 2013-09-06 10:14
Kategori: Live at Heart


Begåvade Niclas Ekholm imponerade på piano och gitarr med sina egna låtar.

Alla bilder: Anders Erkman
Foto: Olle UnengeNy triumf för Mathias Lilja med band. Nu på East West.

Den andra dagen på festivalen Live At Heart blev den första lik - fast ännu intensivare. Den var för min del dessutom fylld med några utomhusspelningar och framåt kvällen kom överraskningarna på rad i form av nyinsatta intressanta konserter.
   Efter en förstklassig lunch på Kungsgatan 1, som från ikväll är en av scenerna på Live At Heart, tog vi vägen förbi Våghustorget för att spontankolla några namn. Jag siktade in mig på Malmö-tjejgruppen The Bandettes, som jag skulle recensera på torsdagskvällen, men fick också höra och se några andra band.
   Vi kom för att upptäcka att indiegruppen Doris Hopp från Borlänge inte riktigt stod upp mot förväntningarna. Lite tunn rockmusik till gruppens svenska texter. Men utomhusförutsättningar gjorde nog inte gruppen full rättvisa för jag hörde senare på kvällen folk som hade upplevt gruppen live inomhus och var fulla av beundran.
   Under Sister Chain & Brother Johns konsert tog vi en fika på närliggande Bara Vara innan jag gick tillbaka och inväntade The Bandettes. Fick under tiden uppleva för mig helt okända Toot Toot som faktiskt härstammar från Finland. På bara elgitarr och trummor bjöd de på ett verkligen explosivt framträdande som var riktigt underhållande och oförklarligt nog nästan fulländat med bara två killar på scen. Jag ramlade senare på kvällen in på East West inför Mathias Liljas snabbt annonserade spelning och fick se Toot Toot avsluta sin spelning inför en mycket stor publik.
   Sedan var dags för The Bandettes på Våghustorgsscenen - och inget hände. Inga flickor på plats och ingen information om varför. Några minuter över 16 kom tre tjejer springande försenade från Malmö. Fick snabbt upp sina instrument och började framföra sin lättsamma pop. För det är ju popgenren de tillhör och inte americana som det står i Live At Heart-programmet. Deras lätt flyktiga musik blåste nästan bort på utomhusscenen men de fick stor revansch på kvällen (se recension här imorgon).
   Kvällsaktiviteterna inleddes på Clarion Hotell med House Of Songs där en mängd duktiga låtskrivare från olika delar av världen samlats för att skriva låtar tillsammans. Många intressanta låtar, många spännande kombinationer och en rad spännande ansikten. Det var kul att se örebroaren
Joacim Dubbelman som en del i detta kollektiv och även sensationellt att höra Bobby Sant sjunga på svenska.
   Låtskrivarna avlöstes på scen av David Södergrens Hot Five som överraskade stort i mina öron. Härlig Pogues-pumpande folkrock med svenska ofta berättande texter. Oerhörd energi i bandet där mandolin och dragspel (spelad av min förre arbetskamrat Erik Mattson) spetsade till soundet.
   Efter det bandets fullständiga energiexplosion borde resten av kvällen ha bleknat bort. Men musik är ju inte bara energi och tempo så fortsättningen på torsdagskvällen blev allt annat än blek.
   Den på alla sätt begåvade Niclas Ekholm var ny programpunkt på Level där han på piano och akustisk gitarr presenterade sina egna låtar. "Gammalt skit och lite nytt", som han förklarade. Låtar på både svenska och engelska. Texter med mycket djup och fin personlig poesi som framfördes av en av Örebros bästa röster. Snabbt inkastad i programmet var han inte riktigt färdigrepeterad men det är alltid charm i oväntade avbrott på en konsert.
   Snabbt vidare till East West där Mathias Lilja med band på kort varsel fick hoppa in. En repris av onsdagskvällens konsert som fick full pott av mig i dagens Nerikes Allehanda. Det var en ytterst priviligierad chans att återse Mathias, hans oerhört kompetenta band och alla slagkraftiga låtar. Bland annat stod Rootsy-chefen Håkan Olsson och bara njöt av denna underbara musik. Ett samarbete där, kanske?
   Sedan började jobbet för min del denna kväll. Först Bandettes på Hotell Clarion (recension här imorgon alltså) och irländska The Mighty Stef på Stora Örebro (även där recension imorgon här) som fick avsluta kvällen och natten.

/ Håkan

Efterlängtad triumf för Lilja

Postad: 2013-09-06 09:40
Kategori: Live at Heart

Foto: Magnus Sundell
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/9 2013.

MATHIAS LILJA
Level/Live At Heart
4 september 2013


Det krävdes inga fyrverkerier för att starta Live At Heart på onsdagskvällen. Det räckte så bra med den lokale giganten Mathias Lilja med kompband och en rad starka originalsånger.
Mathias har tagit god tid på sig. Ska man räkna med garagerocksejouren i Strollers på 90-talet så närmar sig hans karriär 20 år. Det är just tack vare det långsamma utvecklandet som mångfasetterad artist han nu firar sin efterlängtade solotriumf. När sedan det egna låtskrivandet på onsdagskvällen visade sig vara en majoritet av den 40 minuter långa repertoaren på scen kändes det som om Mathias nu är en etablerad soloartist.
   Mathias har under många år varit en makalös gitarrist i alla olika sammanhang men lämnade i onsdagskväll över de mest hisnande musikaliska uttrycken till sitt lilla stabila kompband, Clas Olofsson på sina eleganta steelgitarrer, Fredrik Landhs många gånger fjäderlätta trummor och Henrik Winds till synes enkla men suveräna basspel-
   Steget upp till nivån som personlig soloartist ligger i hans egenskrivna material, låtarna som ska fylla soloalbumet som kommer i höst, och en underbart soulstänkt röst. Materialet har, vad jag förstår, slipats i oändlighet och får nu äntligen möta offentligheten i sin helhet. Hans låtskrivande är inte fri från influenser av andra låtskrivare, kanske främst Townes Van Zandt.
   Men i onsdagskväll var det åtta av Mathias egna låtar som spelade en stor och viktig huvudroll. I det klockrena ljudet var det många fina musikerinsatser som spetsade till underbara låtar som "Don't fade on me", "Give it all away" och "I will stay". Sånger och ett fantastiskt framförande som gav den numera allmängiltiga genren singer/songwriter en ny och skinande vacker dimension.

/ Håkan

Live At Heart: första kvällen

Postad: 2013-09-05 11:07
Kategori: Live at Heart



Foto: Anders Erkman
Storbandet Jeremias Session Band trängdes på East Wests lilla scen.

Årets upplaga av Live At Heart fick en flygande start på onsdagskvällen. Festivalen inleddes för min del med Mathias Lilja (recension följer här lite senare) och en konsert som var alldeles utsökt och ett stort personligt genombrott för en ihärdigt arbetande artist. På Level var det packat med folk och jag upplevde kvällen i övrigt som en total publiksuccé. Mycket folk på Clarion Hotel, där jag såg Marie Lalá och The Cautionary Tales, och under Jeremias Session Bands konsert på East West var det trångt, svettigt och festligt. Jag avslutade kvällen/natten med ytterligare en recensionskonsert med Pete & the Poets (som också kommer att publiceras här).
   Eftersom det nästan är omöjligt att planera och prioritera den här festivalen så bjöd första kvällen på några spontana grepp från min sida. Förutom recensionskonserterna hade jag inget planerat i detalj. Efter den magnifika öppningen med Lilja gick jag efter tips till Clarion Hotel där för mig okända Marie Lalá, som i programmet beskrevs som "pop" men var så mycket mer, uppträdde.
   På scenen omgav sig skönsjungande Marie med ett generöst band på sju man och det var mycket underhållande att se och höra blåset och hela bandet, inklusive en kille på slagverk till vänster om trummisen, vara så tajt. Och ännu en gång var det ett fantastiskt bra scenljud som förhöjde upplevelsen.
   Enligt uppgift var det låtarna från hennes senaste album, "Surrender my soul", dominerade scenrepertoaren. När hon fick chansen att göra en extralåt blev det problem och hon kom efter ett tag överens med sina musiker att framföra en låt på svenska, en ballad som nästan lät religiös i utformningen.
   Jag hade sedan några funderingar på att återvända till Level där den amerikanska sångerskan och fiolspelaren Barbara Lamb skulle uppträda. Men efter råd från en vän, som vill förbli anonym, så valde jag att stanna kvar på Clarion och fick en fin och anspråkslös men ändå imponerande upplevelse med The Cautionary Tales, en lokal akustisk trio under ledning av Dan Toresson.
   Toresson spelade tidigare i Winchester Widowmakers, ett akustiskt gäng med rötterna i folkmusiken. WW var faktiskt det första bandet jag såg på den första kvällen på den första Live At Heart-festivalen 2010. Toresson på akustisk gitarr, tillsammans med en basist och banjospelare, har gått i samma genuina spår fast det musikaliska uttrycket är nu mer avskalat i både arrangemang och tempo. Alla killarna sjöng och det var stundtals bedövande vackra röster som mötte varandra.
   Promenad till East West och den totala publiksuccén med Jeremias Session Band. Musikaliskt är det här storbandet så etablerat och repertoaren så välkänd att det var, förutom en ny sång med Karin Wistrand vid mikrofonen, svårt att upptäcka direkta överraskningar. Däremot var det ju otroligt spännande att se hur sju man och en kvinna fick plats på East Wests begränsade scenyta.
   Från "Sveriges hjärta" till "En dräng i stan" blev det ändå en tät intressant klubbspelning för ett band som nästan alltid uppträder på större scener i större lokaler. Sedan var det också intressant hur scenen möblerades om inför Pete & the Poets konsert. De två huvudsångarna plus saxofonisten Niklas Bäcklund gick av scenen, Peter Nygrens piano flyttades närmare centrum och en bongospelare fick också plats.
   En av den första kvällens riktigt underhållande detaljer var att se och höra teamet Clas Olofsson och Fredrik Landh uppträda i tre olika konstellationer. Först tillsammans med Mathias Lilja då Landh, ofta basist, spelade trummor och Olofsson spelade hisnande vackra toner på både pedal steel och lap steel och plockade även fram mandolinen vid ett tillfälle.
   Sedan var de traditionsenligt tillbaka i Jeremias Session Band och även Pete & the Poets. Dessutom ska herrarna spela i ytterligare två konstellationer på Live At Heart, bakom Sara Nordenberg och Peter Hallström fredagkväll på Stadsträdgården.
   För att reda ut i det nästan ogenomträngliga nätet av artister i programmet för Live At Heart krävs det värdefulla tips om artister som har spelat och ska spela. Fast i mitt fall igår visade det sig, utan att jag direkt tänkt på det, att ingen av artisterna jag såg uppträder igen på festivalen.

/ Håkan

"Sidekick stories"

Postad: 2013-09-04 11:27
Kategori: Skiv-recensioner



FAVORITE HIPPIES
Sidekick stories
(Rootsy)


Både stavningen av bandets namn och utformningen av bandets USA-influerade logotype skvallrar om amerikanskt inspirerad rockmusik fast medlemmarna i bandet ursprungligen härstammar från norra Norrland. Bandets huvudroll spelas av Örjan Mäki, gitarrist och tidigare medlem i countryrotade Willy Clay Band, som här får utlopp för sina rockinfluenser med små utflykter i bluesmusiken.
   Men när jag spelar bandets första skiva går mina tankar först och främst till Neil Young och det helt tidlösa sound som han och bandet Crazy Horse presenterat till och från i många decennier tillbaka. Både Mäki och flera medlemmar i bandet har tidiga rötter i hårdrock och har soundmässigt nu hamnat någonstans mellan Willy Clays countryrock och hårdare rock.
   Både Örjan och hans bror Johan, gitarr och sång, och Mattias Kauppi, bas, var länge medlemmar i bluesbandet Brickyard medan trummisen Fredrik Elenius också spelade i Willy Clay Band. En blandning i bandet som varit en positiv injektion för arrangemang och sound. Som ytterligare vässats av producenten Peder af Ugglas och hans bidrag på slide och keyboards.
   Örjans röst har också påtagliga likheter med Neil Young, i den exklusiva röstnivån, och i en låt som "Jenny", en av skivans höjdpunkter, påminner både sång och körande om det klassiska samarbetet mellan Young och Crazy Horse.
   En bra rockskiva kräver också variation och ballader. Örjan har skrivit en tillsammans med den legendariske låtskrivaren Chip Taylor, "Mexican shores", som han har turnerat med vid ett flertal tillfällen. En avskalad, känslig låt med en fantastiskt fin slide av af Ugglas.
   Den låten följs av blueslåten "Time to move on" men på det området, som totalt sett är en parentes på skivan, är Mäki och bandet inte lika intressanta.
   Bland skivans övriga höjdpunkter märks inledande "No 246", "Highway calls" och "Solid ground".

Favorite Hippies spelar på Live At Heart i Örebro vid två tillfällen. Först utomhus på Våghustorget lördag kl 12:00, sedan Scandic Markurells lördag kl 23:00 och avslutningsvis på Teatercaféet lördag kl 01:00.


/ Håkan

Nu startar fjärde Live at Heart

Postad: 2013-09-04 08:35
Kategori: Live at Heart



Just nu tar fjärde upplagan av musikfestivalen Live At Heart i Örebro, 300 konserter på fyra dagar, all min tid och all plats här på sidan. Programmet är av naturliga skäl späckat och fulltecknat och det är en ren omöjlighet att få till ett helt fungerande schema som inkluderar alla favoritartister med olika scener och exakta klockslag. Festivalen, som startar idag, är i sitt omfång helt enkelt svår att greppa, ännu svårare att planera och är ett totalt kaos att prioritera. Där sedan sena ändringar omkullkastar de ursprungliga planerna.
   Blev för några veckor sedan ombedd att skriva upp mina önskemål på recensionsuppdrag för Nerikes Allehanda. Min lista blev nitton namn lång av vilka sju gick igenom nålsögat för planerade recensioner. Men redan innan festivalen startat har det kommit ändringar i programmet som påverkar mina uppdrag. Men får väl ändå vara nöjd att jag inte behöver befinna mig på två platser och se två olika konserter samtidigt...
   Mina tidningsrecensioner (i NA) kan ni läsa här först när de har publicerats i papperstidningen/på nätet. Mina övriga upplevelser, åsikter och synpunkter kan ni läsa här så fort jag hinner skriva.
   I samband med starten av årets Live At Heart fick jag nöjet att tipsa om kvällens i mina öron viktigaste programpunkter vilket resulterade i följande lilla korta text:

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/9 2013.

LILJA OCH POETS ÄR KVÄLLENS VIKTIGASTE

Årets Live At Heart må starta försiktigt ikväll på inte så många scener, Clarion Hotel, Stora Örebro, East West och Level, men musikaliskt och artistmässigt är det massor med rutin som sparkar igång den fjärde upplagan av festivalen.
   Själv tänker jag i första hand se de lokala celebriteterna Mathias Lilja (Level) och Pete & the Poets (East West), en rutinerad singer/songwriter respektive ett band med idel skickliga musiker av vilka flera brukar kompa just Lilja. Om det blir så ikväll vet jag inte.
   Lilja lär bjuda på Townes Van Zandt-inspirerade nyskrivna sånger från ett kommande album. Poets spelade melodiska poplåtar på sitt tre år gamla debutalbum men har under senare år utvecklats åt det progressiva hållet. Spännande blir det.

/ Håkan

Ny videolåt med Fröken Underbar

Postad: 2013-09-03 17:40
Kategori: Filmklipp



Den här sidan har inte enbart ett retrospektivt perspektiv. Ibland lever jag i nuet och vill tillochmed upptäcka framtiden före någon annan. Det här är en splitterny video med bandet Fröken Underbar med låten "Ah ah ah" som jag har svårt att värja mig för. Enkel och måhända simpel svensk pop som släpps idag (Granat Records/Border Music) och lovar gott inför en kommande ep som är planerad att ges ut i vinter.
   Låten är producerad av Ulf Engström och Robert Östlund (Håkan Hellström, Bo Kaspers Orkester) och är en sång om längtan i natten, om att släppa en och annan noja och våga bli stor. Videon, regisserad av den australiensiske regissören Oscar Molinari, är inspelad i regissören Roy Anderssons magiska Studio 24 och förstärker låtens styrka på ett smakfullt sätt.

/ Håkan

90:#34 Äntligen på väg

Postad: 2013-09-02 07:45
Kategori: 90-talets bästa

TED GÄRDESTAD: Äntligen på väg (Polar, 1994)

Jag minns än idag när jag på ett nöjesredaktionsmöte i november 1994 förklarade att Ted Gärdestad gjort veckans viktigaste skiva för mig och möttes av åtskilliga förvånade ansikten. Jag tror tidningens hårdrocksrecensent dessutom fnyste lite. Att Ted Gärdestads comeback "Äntligen på väg" även tog mig på sängen kan jag villigt erkänna men å andra sidan hade jag ett gott förhållande till 70-talets Ted att falla tillbaka på. Jag har detaljerat förklarat mitt djupa Ted Gärdestad-intresse här.
   När skivan släpptes i november 1994 var jag ändå inte så förberedd som jag kanske borde ha varit. Ted hade ju trots allt inte producerat ett riktigt album sedan 1981 men 1993 släpptes den nyproducerade, av Anders Glenmark, singeln "För kärlekens skull". En modern evergreen. "Himlen är oskyldigt blå", en nyinspelad svensk version av hans "Blue Virgin Isles", släpptes samma år på samlingsalbumet "Kalendarium" och visade att Ted hade mer att ge.
   Produktionen av "Äntligen på väg" var komplicerad av långt utdragen. Ted, som sedan flera år tillbaka led av psykisk obalans, ville inte medverka i studion. Han gjorde sina sångpålägg hemma medan producenterna Leif Larson och Jan Schaffer tillsammans med musiker spelade in allt i Polar Studios.
   Jag vill sällan återpublicera gamla skivrecensioner men har valt att göra det nu. Så här skrev jag om "Äntligen på väg" i Nerikes Allehanda 17 november 1994:

"Nedslagen men inte utslagen, bitter men inte förlamad med en ljus livssyn utan att bli patetisk.
   Ted Gärdestadscomeback på skiva är närmast makalös. Det är en tilltufsad själ i en bräcklig kropp som inte försöker återupprepa receptet från de goda åren på 70-talet.
   Ändå har Ted lyckats skriva en mängd starka melodier, från uppsluppna poplåtar till mollnedtyngda ballader, långt över mina splittrade förväntningar.
   Från en man som inte ens vågar gå in i studion, alla hans sångpålägg är gjorda i hemmet, låter det emotionellt starkt fastän sångmässigt naket, bräckligt och avslöjande.
   Producenterna Janne Schaffer och Leif Larson har givit Teds låtar dignitet och en mycket seriös prägel. "Satellit" och "Jag vill ha en egen måne" är ett fjärran glömt kapitel.
Broder Kenneths texter är också anpassade nutid och är ofta resultatet av ett uppslitande och trassligt 80-tal.
   Drömmar, hopp, djupa sår, längtan och sköra trådar är centrala ord i poesin som ackompanjerar Teds många melodiska höjdpunkter.
   "Ge en sol", "Champagnegatan", "I min radio", "Om du ville ha mej" (med ABBA-eko), "Kärleken är störst är hits i vanlig bemärkelse.
   Sedan finns det några flackande, osäkra ballader som andhämtningspauser mellan skivans stora ögonblick.
   Den smygande "Hon är kvinnan", med läcker slide och "svart" kör, den genialt enkla "Hoppets eld" som han kan sälja dyrt till Traveling Wilburys tredje skiva och "Tid faller hårt", en monumental balladduett tillsammans med Marie Bergman.
   Och den avslutande, tungt vemodiga balladen "I den stora sorgens famn" som sammanfattar den seriösa Ted Gärdestad i 90-talet."


"I den stora sorgens famn" blev sista låten på det sista utgivna albumet med Ted Gärdestad. Drygt två och ett halv år senare, i juni 1997, valde Ted att inte leva vidare.

YouTube: "I den stora sorgens famn".


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2013 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.