Blogginlägg från 2013-09-17

Jackie Lomax (1944-2013)

Postad: 2013-09-17 10:19
Kategori: Minns

En stor, kraftfull och personlig rockröst har tystnat. Engelsmannen Jackie Lomax, född i Wallasey strax utanför Liverpool, hade en lång parallell karriär med The Beatles på 60-talet. Givetvis inte alls lika uppmärksammad och inte alls lika kommersiellt framgångsrik men när han till slut, tack vare George Harrison, hamnade på Apple-etiketten kom han rättvist i hetluften. Då fick även jag upp ögonen och öronen för denna extraordinära artist och stämma.
   Så sent som tidigt i våras berättade jag om Lomaxs karriär här på sidan i samband med min favoritsingellista där Jackies "Sour milk sea"-singel fanns med. Som jag konstaterade då och även idag, fast med en vemodigare klang, undrade jag hur en av Englands bästa rockröster kunde vara så okänd och aldrig få det där stora erkännandet.
   "Sour milk sea", skriven och producerad av George Harrison, var ju en fantastisk singel som tyvärr kom i kläm när Apple-bolaget lanserades hösten 1968. Det var svårt att konkurrera med Beatles "Hey Jude" och Mary Hopkins "Those were the days" som släpptes samtidigt.
   Inte heller albumet "Is this what you want?", som kom våren 1969, fick någon större uppmärksamhet fast den både sound- och låtmässigt är en gedigen skiva. Med superstarkomp av bland annat 3/4-delar Beatles, Eric Clapton och Nicky Hopkins borde den ha upptäckts av fler. Och med Jackie Lomaxs sagolika röst över det borde succén ha varit given.
   Jackie Lomax dog i söndags 15 september 2013 i samband med ett av sina barns bröllop i Wirral, inte långt från där han en gång föddes.

/ Håkan

"Jag ler, jag dör"

Postad: 2013-09-17 07:59
Kategori: Skiv-recensioner



KAJSA GRYTT
Jag ler, jag dör
(Playground)


Jag brukar generellt sett inte publicera recensioner här där jag är mindre nöjd eller missnöjd med skivan. Men i Kajsa Grytts fall måste jag få göra ett undantag. Dels var hennes förra skiva, den stundtals magiska "Kvinna under påverkan", av sådan sensationell kvalité att jag inför nya skivan (som släpps imorgon) hade tveklöst överdimensionerade förväntningar. Och dels är Kajsa Grytt alltid, oavsett förväntningar eller resultat, en av Sveriges mest intressanta artister.
   Min rent hypnotiska fascination för Kajsas förra skiva byggde på kombinationen av hennes personlighet, texter, melodier och producenten Jari Haapalainens våghalsigt spännande utanpåverk med galna idéer och brinnande rockmusik. Balansen och resultatet var som sagt bedårande och jag kan redan nu garantera att Kajsas skiva från 2011 finns med på min lista när jag mot slutet av 2019 ska sammanställa mina favoriter över decenniets bästa skivor.
   Jag är inte lika imponerad, inte lika nöjd och inte heller lika övertygad av samarbetet den här gången mellan poeten Grytt och ljudkonstnären Haapalainen. Här tar de konceptet fritt formad svensk rockmusik ett steg längre. Enligt min åsikt ett steg för långt.
   Efter två låtar, "Du ler, du dör" och "Stort nog som det är", sitter jag som ett frågetecken. Är det "Grytt möter industrirock" eller ska det jag hör beskrivas som "syntetisk hårdrock". Grytts nya skiva väcker uppenbart känslor och det har säkert varit huvudspåret i produktionen av denna skiva.
   Kajsa Grytt är ju en kvinna under påverkan (förlåt ordvitsen) av rebellisk punkrock och ofta får jag känslan att hon (och Jari) vill chocka, överraska och slå oss lyssnare på truten med soundet de nya låtarna. Det är inte så mycket till melodiskt finsnickeri på nya skivan. Soundet är intensivt, modernt, rytmiskt, kallt, kliniskt med slagverk mot stål och Grytts ofta ekodraperade röst befinner sig långt ner i mixen långt från känslorna.
   Det finns några ljuspunkter på skivan, "Jag ler, jag dör" är inte enbart ett hysteriskt förkastligt album, som jag ska återkomma till. Men först måste jag passera okonstruerat slammer, en hopplöst dränkt sångstämma, vilt cirkulerande ljud, punkintensitet a la saliga Tant Strul och även retrosyntljud från 80-talet.
   Nu till skivans positiva inslag. "Du vet ingenting" är lite lugnare och mer strukturerad än skivan i övrigt. Kajsa sjunger som en liten flicka medan intensiteten ökar i låten.
   "Kunskap är makt" har en typisk rock'n'roll-gitarr i fronten och är den enda låten här som hade platsat på förra skivan. Den är tillochmed vacker i vissa sekvenser.
   Avslutande "Under skinnet" är en rent magisk ballad där Kajsa sjunger bättre med en röst som är mer naturlig. Och texten hörs därmed mycket bättre. Påminner dessutom om "Somom" (stavat just så), en låt på förra skivan. Det är just här, i skivans elfte timme, som Kajsa Grytt nästan tar sig under skinnet på oss.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (399)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (108)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2013 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.