Blogginlägg från 2013-09-09

Sammanfattning av Live At Heart 2013

Postad: 2013-09-09 09:34
Kategori: Live at Heart



Festivalbandet, som befunnit sig runt handleden i drygt fyra dygn, ligger där sönderklippt på golvet i den skarpa och vemodiga höstsolen och ackrediteringen är upphängd på plats som en liten trofé. Live At Heart är slut och det är dags att sammanfatta helheten, den totala succén och raden av fantastiska konsertupplevelser. Har absolut inga exakta fakta att luta mig emot men magkänslan talar för att årets upplaga av Live At Heart, den fjärde, blev en publiksuccé både musikaliskt och bokstavligen. Festivalen överträffar sig själv för varje år.
   Nu är det dags för en sammanfattning av dessa intensiva dygn som har pågått sedan i onsdags i de centrala delarna av Örebro. Jag har själv rapporterat dag för dag på den här sidan, onsdag, torsdag, fredag och lördag. Där har jag redovisat de allmänna upplevelserna av både konserter och händelser runt om. Dessutom har jag recenserat sju konserter i Nerikes Allehanda som också går att läsa här.
   Från Mathias Lilja (5+) via Pete & the Poets (3+), The Bandettes (3+), The Mighty Stef (3+) och Black River String Band (4+) till Basko Believes (3+) och Landstrom (4+) var det genomgående väldigt hög klass på konserterna.
   Förutom kvällsaktiviterna på krogar och konsertlokaler besökte jag vid några tillfällen även utomhusscenen på Våghustorget. Precis utanför det officiella Live At Heart-programmet arrangerades ytterligare musikarrangemang och jag prickade där in en trädgårdsspelning på Skolgatan och ett skivbolagsevent (Rootsy) på Rosengrens Skafferi (utmärkt liten konsertlokal!) där fyra artister presenterade sina nya skivor.
   Under Live At Hearts fyra festivaldagar såg jag sammanlagt 27 konserter och det kan tyckas vara mycket och både intensivt, stressigt och en rejäl överdos i levande musik. Men då kan jag meddela att av festivalens runt 300 arrangerade konserter missade jag alltså över 270...

/ Håkan

Örjanssons emotionella explosion

Postad: 2013-09-09 09:21
Kategori: Live at Heart

Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 9/9 2013.

BASKO BELIEVES
Teatercafét/Live At Heart
7 september 2013


Som vi och några andra har diskuterat i några år var namnet Johan Örjansson inget bra namn på en artist. Varken här hemma i Sverige (där han nog ofta i folkmun fått namnet Örjan Johansson eller Esbjörnsson) och nu också utomlands (där han bland annat har turnerat med Israel Nash Gripka) har namnet varit förkastligt. Därför denna förändring av artistnamnet och jag kan väl tycka att det nya namnet är lite sådär.
   Johan Örjansson, som ÄR Basko Believes, avdramatiserade allt från scen i lördagskväll och menade att skillnaden mot tidigare bara var en hatt och en ny gitarr. Namnet var kopplat till ett hundnamn men det var ingen hemlighet, sa han. Men någon förklaring fick vi inte.
   Örjansson är ju en av alla dessa artister som via uppträdanden på Live At Heart, under tre år, nått ut till hela landet med sin musik. Nu har han inte direkt gjort det enkelt för sig med det nya materialet som var en stor del av repertoaren i lördagskväll.
   De nya låtarna, hämtat från inspelningar han har gjort i Texas med bandet Midlake och kommer på skiva nästa år, lät på det här stadiet snårigt men personligt. I de gamla låtarna, som fortfarande finns med i repertoaren, har han tagit ut svängarna rejält genom att stuva om arrangemangen till emotionella explosioner.
   Örjanssons "nya karriär" satsar mer på det känslomässiga området och mindre på det melodiska. Men det var full koncentration på både scen och bland den jublande publiken där det under framförandet var knäpptyst och fullsatt. Ingen sensommarvärme i världen kunde hindra folk från att gå inomhus en tidig lördagskväll och lyssna på Basko Believes med ibland långa akustiska intron eller långa episka låtar med vers på vers.
   Jag ska medge att jag inte svalde Örjanssons nya image lika lättvindigt som publiken men det är naturligtvis en fjäder i hatten på artisten i fråga att han satsar mer på personlig utveckling än att ta den breda kommersiella vägen till succé.

/ Håkan

Ett mycket vackert ljudlanskap

Postad: 2013-09-09 09:14
Kategori: Live at Heart

Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 9/9 2013.

LANDSTROM
Scandic Markurells/Live At Heart
7 september 2013


Det är ju med märkvärdig nyfikenhet som Håkan Olsson på Rootsy hittar sina nya favoriter långt uppe i Norrland. Redan på fredagskvällen presenterade han två kvinnliga fynd, Ellen Sundberg och Slow Fox, och på lördagskvällen var det plats på scen för duon Landstrom eller det äkta paret Carina Landin och Göran Lindström. På skiva spelar paret de flesta instrumenten själva men på scen fick de hjälp av både basist, gitarrist och trummis.
   Landstroms musik är varken lättillgänglig eller insmickrande, ofta fylld med dovt molldominerat skimmer, men är inte desto mindre vacker. Den spränger dessutom gränser och blev live så genreöverskridande att jag faktiskt stod och tänkte på en så avancerad musiker/ljudkonstnär som Daniel Lanois. Jag måste gå utomlands för att hitta referenser i duons musik.
   Det fungerade verkligen bra på skiva men det har inte varit helt naturligt och enkelt att flytta över deras sound och arrangemang till scen framför en levande och i det här fallet knapphändig publik på cirka tio. I sina mest mörka stunder blev det kanske lite väl introvert och händelsefattigt. Men ljudlandskapet de musikaliskt målade upp, med hjälp av Carinas röst, var i olika sekvenser också mycket vackert i sin vemodiga prägel.
   Spännande duo och spännande musik som är lite krävande för det otränade musikörat men för oss som levt med deras musik sedan i våras var det ytterst välkommet att möta Landstrom på en scen i Örebro.
   Skivan tog mig många lyssningar innan jag tog den till mitt hjärta. På konsert finns inte samma möjligheter till repeat men när de suggestiva arrangemangen mötte drivet på slutet i "From across the border" var det både gudomlig och tajt rockmusik.

/ Håkan

90:#33 Dig my mood

Postad: 2013-09-09 07:56
Kategori: 90-talets bästa

NICK LOWE: Dig my mood (Demon, 1998)

90-talet var till stora delar decenniet när Nick Lowe blev en seriös vuxenartist, han gick från det där poppigt ordvrickande och kvicktänkta popmelodier till ett vuxenspråk i ofta lugna och stilla nästan jazzinfluerade tempon. Det var under 90-talet som Nick grundlade framgångarna som skulle blomma upp ordentligt på 2000-talet.
   "Dig my mood", uppföljaren till den liknande "The impossible bird" (1994), doftar till både titel och arrangemang jazz och är musikaliskt en genomgående lågmäld och långsam skiva. Med överraskande korta låtar, bara fem av tolv låtar på skivan är över tre minuter
   Singellåten som kom att representera hela albumet var "You inspire me" och var så där jazzigt loj men är snarare en klassisk evergreen än pop eller jazz. Där Geraint Watkins spelar ett typiskt cocktailpiano på sina tangenter.
   Historiskt sett har de flesta låtarna på "Dig my mood" inte blivit några stora klassiker i Nick Lowes numera stora repertoar. Det är egentligen bara två låtar, "What lack of love has done" och "Man that I've become", som trängt sig in i hans scenrepertoar på senare år. Den senare låten är som ännu en låt skriven till Johnny Cash och tempot med den lågt stämda gitarren passar ju också in i sammanhanget.
   Steve Donnelly gör här entré som gitarrist i Nick Lowe-gänget. Donnelly är engelsmannen som spelat med både Elvis Costello, Sheryl Crow och Suzanne Vegas turnégrupp. Men även Geraint Watkins, som spelar piano, orgel och dragspel på skivan, spelar gitarr på skivan. Watkins och trummisen Robert Treherne är gamla kompmusiker till Lowe. Treherne fanns med redan på 80-talet under namnet Bobby Irwin.
   Saxofonisten Nick Pentelow, som spelat i många olika sammanhang bland annat i Wizzard och bakom Steve Gibbons, sätter ytterligare jazztouch på några spår.
   Lowe har även lyckats stoppa in några intressanta och mindre kända covers på sin skiva. "Cold grey light of dawn" härstammar från slutet av 60-talet när låtskrivaren och r&b-artisten Ivory Joe Hunter försökte sig på en countrykarriär. När Lowe spelade in och gav ut Henry McCulloughs "Failed christian" var det en originallåt. Men låten, med de intressanta textraderna "I'm a Failed Christian/I don't go to church/I smoke and I drink/And I lie and I curse", skulle släppas med låtskrivaren senare under 1998. Irländaren McCullough är mest känd som gitarrist i Wings i början på 70-talet.
   Lowe har producerat "Dig my mood" tillsammans med teknikern Neil Brockbank, ett team som inledde sitt samarbete på "The impossible bird" och fortfarande jobbar tillsammans på Lowes skivor.

YouTube: "Man that I've become".


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2013 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Torsdagen den 18 oktober 1979 1. Det var en m...

Mikael Löwengren 11/12: SETLISTA Konserthuset, Örebro Tisdagen den 14 oktober 1980 1. Natt (ensam m...

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.