Blogginlägg

90:#31 Automatic for the people

Postad: 2013-09-23 07:58
Kategori: 90-talets bästa

R.E.M.: Automatic for the people (Warner Bros, 1992)

Bakom ett av Anton Corbijns fulaste skivomslag döljer sig en R.E.M.-klassiker, en bland många. När Athens-gruppen släppte det här albumet 1992 hade jag följt bandet i tio år. Jag "bombarderades" nämligen med R.E.M.-promotionskivor från första stund av dåvarande skivbolaget CBS som distribuerade I.R.S.-etiketten i Sverige. Missade visserligen bandets startskott 1981 med singeln "Radio free Europe" men från maxi-ep:n "Chronic town" (1982) låg bandets skivor bland favoriterna utan att jag uppfattade dem som riktigt helgjutna.
   Bandets rykte växte för varje år och varje skiva på 80-talet och intresset hos de stora skivbolagen för denna kvartett bara ökade. Det stora kommersiella steget kom 1988 när det mäktiga Warner Bros tog över gruppen vars karriär pekade spikrakt uppåt. Först med albumet "Green", inklusive hitlåten "Stand", och sedan det definitiva genombrottet med singeln "Losing my religion" en månad innan albumet "Out of time" släpptes 1991.
   Där någonstans började R.E.M.:s utveckling till att bli en av 90-talets två största rockgrupper. (U2 var det andra namnet...) Inför skivan därpå, dagens aktuella "Automatic for the people", fanns det väl farhågor om att gruppen spekulativt skulle bygga vidare på hitkonceptet. Men alls icke så. R.E.M. var gruppen som skulle följa sitt hjärta mer än den kommersiella kortsiktiga vägen.
   "Automatic for..." är en förhållandevis lugn, dämpad och återhållsam skiva med överraskande bara tre uptempolåtar. Ett nästan anspråkslöst album som kom att sälja ofattbara 18 miljoner exemplar. Trots den stora avsaknaden av typiskt hitinfluerat material släpptes faktiskt hela sex singlar från skivan av vilka ingen nådde en högre placering än nr 28 ("Drive") i USA.
   Nej, R.E.M. var en stabil albumgrupp. En kvartett som hållit samman sedan de bildades 1980, Michael Stipe, sång, Peter Buck, gitarr, Mike Mills, bas, och Bill Berry, trummor. Från starten, och även på "Automatic for...", fanns det två extramusiker namngivna, Bertis Down IV och Jefferson Holt. De höll sig i bakgrunden men båda kunde ändå kalla sig "gruppens femte medlem". Det talades aldrig officiellt om vad deras uppgift i gruppen var men Down IV spelade lite trummor och Holt spelade bas och gitarr.
    Men officiellt hade Downs IV och Holt helt andra befattningar i R.E.M.-bolaget, rådgivare respektive manager. Under uppseendeväckande former fick Holt senare sparken från gruppen 1996 och Downs IV tog även över managerarbetet.
   "Automatic for..." må vara övervägande tillbakalutad musik men den är välgjord, extremt genomarbetad och inspelad i fem olika studior, bland annat i New Orleans. På fyra låtar förekommer det orkesterarrangemang signerade John Paul Jones, Led Zeppelin-basisten, som lyfter låtarna och skivans helhet.
   "Drive" inleder skivan musikaliskt lugnt och stilla fast texten lyder "Hey kids, rock and roll/Nobody tells you where to go, baby...". Ingen traditionell knockoutstart direkt. En meditativ och nästan hypnotisk start på ett album som sedan växer för varje sång.
   När jag lyssnade första gången 1992 på det här albumet förstod jag redan på andra låten "Try not to breathe" albumets totala styrka. Och fick på något sätt allt bevisat på låten därpå, "The sidewinder song" som hade både "Losing my religion"-tempo, "The lion sleeps tonight"-lånade sekvenser och monumentala stråkar. Redan här var albumet på väg att bli en klassiker.
   "Everybody hurts" har nog blivit albumets mest kända låt, lite sönderspelad, som den enastående ballad det är. Den suggestiva instrumentala parentesen "New Orleans instrumental no. 1" kunde ha sänkt skivan men den höga kvalitén fortsätter direkt med singer/songwriter-baserade "Sweetness follows", mandolinfestivalen i "Monty got a raw deal" och drömmande "Alabatross"-liknande "Star me kitten" innan två av skivans stora pärlor dyker upp.
   I "Man on the moon" avslutas de flesta textraderna med "yeah yeah" så effektivt och snyggt. "Nightswimming" ger ett ännu starkare intryck. Det ganska intensiva pianot (förmodligen Mills) och Stipes sång följs av ett fett stråkarrangemang. Sedan kommer blåsarna, hornen. Stort och mästerligt.

YouTube: "Man on the moon".


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2013 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.