Blogginlägg från augusti, 2020

LIVEALBUM #36: Richard Lloyd

RICHARD LLOYD: Real time (Celluloid, 1987)

1985 GJORDE RICHARD LLOYD SIN STORA betydande comeback och det inträffade i Sverige. Jag har berättat den historien i samband med en konsert i Örebro 1985. Under det året spelade Richard in ett album, ”Fields of fire”, på svensk mark med huvudsakligen svenska musiker. Det blev startpunkten som resulterade i flera turnéer och ett mer positivt liv för gitarristen som hade blivit legendarisk nästan tio år tidigare som medlem i Television.
   När han efter nästan ett år i Sverige återvände till USA turnerade han och hans amerikanska band intensivt för att marknadsföra skivan som inledningsvis höll på att släppas på stora A&M men till slut hamnade på Celluloid-etiketten. Det skivbolaget önskade ytterligare ett album från Lloyd men det fanns inga pengar för en studioinspelning och då tog de beslutet att spela in live på den legendariska New York-klubben CBGB's.
   Som producent lyckades de haffa profilen Steve Katz (Even Dozen Jug Band, Blues Project och Blood, Sweat & Tears) och under två kvällar i april 1987 gjordes liveinspelningarna. CBGB's är inget stort ställe och publikresponsen på ”Real time” kan inte beskrivas som orkanartad men positiv.
   I bandet bredvid Richard finns gitarristen David Leonard som har blivit kompanjon med Lloyd i många år sedan dess. Leonard fanns exempelvis fortfarande med i bandet när Richard gästade Sverige och Örebro 2016. Övriga musiker är basisten John K (John Kumnick) och trummisen Ed Shockley som också stöttar Richard på sång på skivan.
   Repertoaren är en blandning av låtar från Richard Lloyds närmast legendariska soloalbum ”Alchemy” (1979) och ovan nämnda ”Fields of fire”. Och inte överraskande spelar gitarrerna huvudroll i livearrangemangen. Sedan Television-tiden var Richard bekväm med en kompgitarr bredvid sig och Leonard ger betydelsefullt utrymme för den elektriska sologitarren att väva det där smått magiska nätet kring melodierna. Ofta korta och snärtiga solon men vid något tillfälle, ”Fields of fire”-låten, tar solopartierna överhand och förlänger låten i över nio minuter.
   Lloyd blandar brötiga Stones-riff med oerhört finkänsliga, nästan Nils Lofgren-vackra gitarrslingor.
   Skivan inleds med en cover på 13th Floor Elevators singel-b-sida ”Fire engine” från 1966 men fortsätter sedan med enbart originallåtar. Tre låtar från ”Alchemy”, en låt från samma tidsperiod (”Lost child”, 1979) som jag inte kan placera, några nya helt färska Richard Lloyd-låtar (”Spider talk” och ”The only feeling”) och avslutningsvis tre lysande låtval från ”Fields of fire”-albumet. Det är ”Soldier blue”, den långa ”Field of fire” och ”Pleading” som är skivans höjdpunkter.
   Lloyd må ha knyckt gitarrintrot på ”Spider talk” från Beatles men det är ändå rockmusik som bäst. Även ”The only feeling” har klara poptendenser och en helt underbar gitarrklang.
   Tre år senare gjorde Richard en ny studioinspelad version av ”Fire engine” som släpptes på tributskivan ”Where the Pyramid Meets the Eye” som hyllar Roky Erickson.
   När jag i september 1987, nyss hemkommen från New York där jag hade köpt ”Real time”, recenserade skivan beskrev jag det målade skivomslaget som ”årets fulaste”. Konstnären bakom omslaget, Duncan Hannah, har dock fortsatt göra skivomslag och han är just nu aktuell med Jayhawks senaste album ”Xoxo”.


SIDE ONE

Fire Engine (Roky Erickson/Tommy Hall/Stacy Sutherland) 3:31
Misty Eyes (Richard Lloyd) 3:46
Alchemy (Richard Lloyd) 3:26
Spider Talk (Richard Lloyd) 4:04
Lost Child (Richard Lloyd) 5:28
#9 (Richard Lloyd) 3:23

SIDE TWO

The Only Feeling (Richard Lloyd) 4:34
Soldier Blue (Richard Lloyd) 4:20
Field of Fire (Richard Lloyd) 9:20
Pleading (Richard Lloyd/Keith Patchel) 4:34

/ Håkan

Dylan i en trädgård på öster i Örebro

Foto: Carina Österling


OLLE UNENGE & MATS HELLSTRÖM
Restalundsvägen 35, Örebro 28 augusti 2020.
Konsertlängd: 16-54-17:26 (32 min) och 17:41-18:13 (32 min) = 64 min.
Min plats: Sittande ca 6 m från ”scenen”.

AH, NU HAR ÄVEN JAG UPPLEVT EN TRÄDGÅRDSSPELNING med begränsade publikresurser. Min vän Janne Rindar arrangerade på fredagseftermiddagen ett musikaliskt möte mellan hans kompisar Mats Hellström och Olle Unenge. Göteborgaren Hellström och örebroaren Unenge har samma fascination för Bob Dylan. Och det blev också det övervägande musikaliska temat under den dryga timmen herrarna stod och underhöll ett 25-tal intresserade i Rindars trädgård, stundtals ”ackompanjerade” av glassbilen som cirkulerade i området och trumpetade ut sin närvaro.
   Olle och Mats hade bara träffats en gång innan konserten men samarbetet fungerade smärtfritt när de med hjälp av sina fint klingande akustiska gitarrer perfekt tolkade Dylans låtskatt. Och jag, som är långtifrån någon expert på området, fick höra några för mig mindre kända låtar (”Highway 51”, med en lite tuffare klang i gitarren, och ”One more night”) som gjorde upplevelsen extra spännande och underhållande.
   Olle gick lite utanför ramen när han framförde sin sedvanligt engagerande svenska tolkning av ”Farwell Angelina” som ”Farväl vackra Sara”, sjöng (med skotsk accent för första gången offentligt!) den skotska folksången ”The sharing is not for you” och den irländska ”The Galway shawl”. Vilket naturligtvis uppskattades lika mycket som repertoaren i övrigt.
   ”The Galway shawl” må vara irländsk folkmusik men låten har en vacker och intressant koppling till Dylan. Han har inte själv gjort den på skiva men första gången han befann sig i en inspelningsstudio, september 1961, för att spela munspel på Carolyn Hesters tredje album fanns låten med. Påhittigt, Olle!
   Mats berättade gärna historier kring låtarna och förklarade att Dylan hämtat sina influenser från blueslåten ”St James Infirmary” innan han sjöng ”Blind Willie McTell”. Medan Olle gärna ville berätta att Dylan hämtat många av sina sånger från Irland. Han fick för övrigt lite problem med texten i ”Love minus zero/No limit” men det är ju högst förklarligt när man ska sjunga Dylans poetiskt komplicerade textrader. Och problemet bevisade snarare mer närvarokänsla än slarv.
   Demokratiskt delade herrarna på utrymmet vid mikrofonen på varannan låt och gjorde konsertens minst överraskande låt, ”Blowin' in the wind”, som en storslagen duett.


Song to Woody (Olle)
New morning (Mats)
Farväl vackra Sara (Olle)
Highway 51 (Mats)
Girl from the north country (Olle)
One more night (Mats)
Love minus zero/no limit (Olle)

Blind Willie McTell (Mats)
The Galway shawl (Olle)
Tangled up in blue (Mats)
One too many mornings (Olle)
If not for you (Mats)
The sharing is not for you (Olle)
Blowin' in the wind (duett)

/ Håkan

Krönika: Maj 1997

I en hel krönika ägnar jag texten åt hur svårt det kan vara att betygsätta recensionsskivor när det snabbt ska bestämmas. Och att betyget kan komma att omvärderas över tid. I blickpunkten för just den här krönikan var Jayhawks nya album, ”Sound of lies”. Tupparna jag nämner i texten är betygsillustrationerna som fanns i Nerikes Allehanda under lång tid.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Magasinet 2/5 1997.

BEDÖMNING – INTE AVGÅNGSBETYG

I MITT LIV SOM SKIVRECENSENT EXISTERAR väldigt sällan framförhållning eller lugna hemmakvällar. Däremot ofta snabba beslut, fingertoppskänsliga prioriteringar och en alltid stressig sista minuten-känsla när deadelineklockslaget rycker närmare oroväckande kvickt.
   Jag är övertygad om att kassörskan på Systemet, lokföraren på X2000-tåget och ATG-ombudet 13:55 en lördag står för både viktigare och betydelsefulla arbetsinsatser. Men alla har vi likafullt samma blodtryckshöjande turbulens i våra liv.
   Men när Magasinets Charlotta väntar på de sista bedömningarna från undertecknad recensent, som den här veckan dessutom ska fylla den här spalten med förhoppningsvis adekvat innehåll, sprider sig en både pirrig och tillfredsställande känsla genom kroppen.
   När jag sedan också ska sköta ett helt annat jobb på tidningen kan de sena besluten och de snabba bedömningarna ibland bli lite fel. Betyget kan i sämsta fall, vilket lyckligtvis i mitt liv är sällsynt, få en tupp för mycket eller för lite.
   Men recensionstupparna är inte lika strikta och seriöst inriktade som exempelvis avgångsbetyget i grundskolan som förföljer en genom hela livet. Ett betyg som aldrig går att överklaga, ifrågasätta eller ändra.
   Med skivrecensioner är det annat. Något kan inträffa, ett enkelt påpekande från någon läsare, en kompis eller skivbutiksägare, som gör att jag kanske måste omvärdera mitt ursprungliga betyg.
   Just nu brottas jag med Jayhawks senaste alster, ”Sound of lies”, som jag förra fredagen gav en hygglig trea fast jag ordagrant skrev att den är ”årets bästa amerikanska skiva som ändå gör mig besviken”. Paradoxalt och motsägelsefullt, erkänner jag så här i efterhand, med mycket tvekan mellan raderna.
   Vid premiärspelningen av skivan tillsammans med en annan initierad Pettersson kom min gode vän och jag fram till att det lät anspråkslöst, bra och fortfarande homogent om nya Jayhawks.
   Några timmar senare, ensam och djupt analyserande med hörlurar på öronen i låt efter låt fick jag anledning att revidera min första uppfattning. Jag var plötsligt inte alls lika självsäker på skivans fulla kvalité och såg flera avigsidor hos en grupp som blivit av med en (Mark Olson) av sina två suveräna låtskrivare.
   Gav skivan tre tuppar. Visserligen en stark trea men ändå., som jag då såg det, helt chanslös när årets bästa skivor ska utses om bara sju månader.
   Fram till i lördags var ”Sound of lies” en bra skiva med en bitter, besviken eftersmak.
   Efter ett otal besök i lika många begagnade-affärer längs Odengatan-St Eriksgatan i ett vårsoligt Stockholm i lördags fick musiken ur högtalarna vid den sista anhalten mig att identifiera en rad storartade sånger. Som inte överraskande var just Jayhawks.
   Det var härliga låtar som fick mig att stanna upp, lyssna och ångra min ursprungliga lite ljumma inställning till ”Sound of lies”.
   Där och då i den genuina skivmiljön var nya Jayhawks-skivan en nästan värdig uppföljare till mästerverket ”Tomorrow the green grass”. Men jag skrev ju också, och det kan jag alltid försvara mig med, att ”Sound of lies” var årets bästa amerikanska skiva.
   Så sant, så rätt.

/ Håkan

Covers: Judith Owen

JUDITH OWEN: RedisCOVERed (Twanky 2018)

VÄLDIGT PERSONLIGT MEN URVALET på skivan är också tålamodskrävande. Den brittiska sångerskan och låtskrivaren Judith Owen, född i Wales, har en lång karriär bakom sig, skivdebuterade 1995, men det är först nu som jag har lyssnat på henne. Och då är det genomgående covers från många olika håll och många olika tidsperioder som är anledningen till mitt intresse.
   Judiths musikaliska rötter har tydligen ett klassiskt ursprung och det hörs tydligt när hon kombinerar sitt pianospel med en jazzsensuell touch i arrangemangen, ofta avskalade och nedstämda. Det är där Judith Owens personlighet får störst utrymme men repertoaren på skivan, som kan beskrivas som spretig och långtifrån homogen, kräver ett visst tålamod för att jag ska jubla högt.
   Skivan inleds med låtar av Drake och Ed Sheeran och utan ha någon kunskap om det materialet i original är mina tankar ganska tomma och intetsägande men jag tycker mig höra en lockande touch av engelsk folkmusik i hennes röst. Och det får mig att lyssna vidare.
   Jag förstår ganska omedelbart att det här är en coverskiva med ambition att bjuda på egna högst personliga versioner av låtarna. Det blir helt uppenbart på albumets tredje låt, Soundgardens ”Black hole sun”, som befinner sig ljusår från grungeoriginalet. Här är det cello och violin vid sidan av Judiths piano som är i centrum.
   Även discodängan ”Hot stuff” lyckas hon göra om helt liksom ”Play that funky music” fast arrangemanget på den låten är större och bredare, med tre blåsinstrument, än på skivan i övrigt.
   Till och från är det alltför jazzigt influerade arrangemang för att jag ska ta skivan till mitt hjärta och när hon försöker förena hiphop med disco och hårdrock blir det ofta lite för extremt för mina anspråkslösa öron.
   I de här övervägande lågmälda arrangemangen vill jag gärna göra jämförelser med Joni Mitchell och den kanadensiska sångerskan har säkert varit en förebild för Judith. På Jonis båda bidrag till låtrepertoaren på skivan, ”Ladies man” och ”Cherokee Louise”, blir det verkligen uppenbart hur nära deras sound och arrangemang ligger varandra.
   Från den singer/songwriter-baserade jazzpopen till Donna Summer, grunge och Deep Purple är det kanske svårt att hitta en röd musikalisk tråd men Judith sjunger så karaktäristiskt och arrangemangen är ändå så oväntat färgstarka i sin lågmälda struktur att personligheten många gånger lyser igenom.
   Största utmaningen på skivan, hennes tolkning av Deep Purples ”Smoke on the water”, är mer intressant än bra där hon lyckas kopiera det klassiska gitarriffet med sin röst.


Hotline Bling (Aubrey Drake Graham/Anthony Paul Jefferies/Timmy Thomas)
2015. Singel med Drake.
Shape Of You (Ed Sheeran/Johnny McDaid/Steve Mac)
2017. Singel med Ed Sheeran.
Black Hole Sun (Chris Cornell)
1994. Singel med Soundgarden.
Hot Stuff (Pete Bellotte/Harold Faltermeyer/Keith Forsey)
1979. Singel med Donna Summer.
Cherokee Louise (Joni Mitchell)
1991. Från albumet ”Night ride home” med låtskrivaren.
Can’t Stop The Feeling (Johan Karl Schuster/Justin R Timberlake/Martin Karl Sandberg)
2016. Singel med Justin Timberlake.
Ladies Man (Joni Mitchell)
1982. Från albumet ”Wild things run fast” med låtskrivaren.
Smoke On The Water (Ian Gillan/Ian Paice/Jon Lord/Ritchie Blackmore/Roger Glover)
1972. Från albumet ”Machine head” med Deep Purple.
Summer Nights (Jim Jacobs/Warren Casey)
1978. Från albumet ”Grease: The original soundtrack from the motion picture” med John Travolta and Olivia Newton-John.
Play That Funky Music (Robert W Parissi)
1976. Singel med Wild Cherry.
Blackbird (John Lennon/Paul McCartney)
1968. Från albumet ”The Beatles” med The Beatles.
Dream A Little Dream Of Me (Fabian André/Wilbur Schwandt)
1931. Singel med Ozzie Nelson.

/ Håkan

Justin Townes Earle (1982-2020)

SOM SON TILL STEVE EARLE HADE JUSTIN TOWNES EARLE blickarna och uppmärksamheten på sig i tidig ålder. När jag såg en konsert med Steve Earle på Cirkus i Stockholm 2010 dök 18-årige Justin Townes upp på scen bredvid sin far (utan att jag nämnde hans namn i recensionen...), då presenterad som Justin Earle. Men det skulle dröja sju år innan Justin Townes skivdebuterade i eget namn.
   Hans första skivor, ep:n ”Yuma” (2007), albumen ”The good life” (2008) och ”Midnight at the movies” (2009) gick mig ganska spårlöst förbi men på ”Harlem river blues” (2010) började han hitta sin form. Albumet beskrevs som country men tillhörde väl, som så många andra skivor vid den tidpunkten, americana-genren men innehöll också rockabilly.
   Samma år medverkade Justin Townes, kanske inte så överraskande, på Steve Earles ”Townes”-album där Justins pappa hyllar sin idol och mentor Townes Van Zandt. Tillsammans gör de en av den skivans mest imponerande låtar, ”Mr Mudd and Mr Gold”, som duett.
   2010 medverkade Justin Townes på en annan hyllningsskiva, "Broken Hearts & Dirty Windows", där en yngre generation amerikanska artister uppmärksammar John Prines låtskatt. Justin Townes förvandlar ”Far from me” till rå folkmusik med en slarvig men stark stämma.
   På ännu ett hyllningsalbum, ”Rave on Buddy Holly” (2011), bidrog Justin Townes med en överraskande poprockig och 50-talsinfluerad ”Maybe baby”.
   Justin Townes fortsatte regelbundet producera album under 2010-talet utan att jag riktigt fastnade i hans lite ojämna musikframförande. Jag hade exempelvis svårt att hitta de starka melodierna på "Absent fathers" (2015).
   2017 gjorde han lite större intryck på ”Kids in the street”, första albumet på New West Records som också råkar vara pappa Steves hemvist i skivbranschen. Mike Mogis (bland annat First Aid Lit och Concretes och medlem i Bright Eyes) producerade och albumet var Justin Townes sjunde album på mindre än tio år och var stundtals lite rockigare än tidigare. Men framförallt var skivan varierad med både poppigare, bluesigare, mer countryfierade och ibland nästan jazzigare spår. Blandningen gjorde mig glad och helheten kändes inte ett dugg spretig.
   Dock gick Justin Townes Earles senaste album, ”The saint of lost causes” (2019). mig ganska obemärkt förbi.
   Blott 38-år gammal avled Justin Townes Earle 20 augusti 2020.

/ Håkan

LIVEALBUM #37: Roxy Music

ROXY MUSIC: Viva! Roxy Music (The live Roxy Music album) (Island, 1976)

ROXY MUSIC TILLHÖRDE VERKLIGEN 70-talets riktigt klassiska band. Jag ”lyckades” missa bandets konserter i Sverige 1974 och 1976 under de viktiga och fantastiska åren och kunde inte kompensera saknaden av Roxy Music konsertsound förrän sommaren 1976 när det här livealbumet släpptes. Efter en formidabel rad av alltmer framgångsrika album, med mina favoriter ”For your pleasure” (1977) och ”Siren” (1975) som genuina höjdpunkter, var det äntligen dags för Roxy Music att ge ut ett livealbum.
   När skivan till slut släpptes var det turnerande livet för bandet över. Sångaren och ledaren Bryan Ferry hade parallellt med Roxy Music-karriären producerat soloskivor i flera år, coveralbumen ”These foolish things” (1973) och ”Another time, another place” (1974). Han var nu fri att under några år satsa fullt ut som soloartist med band som innehöll ett par Roxy-medlemmar plus gitarristen Chris Spedding. Efter Ferrys första lätt jazziga album blev hans sound rockigare på både scen och album som ”Let's stick together” (1976) och ”In your mind” (1977).
   ”Viva! Roxy Music” är som en livesamlingsskiva inspelad under Roxy Musics höstturnéer 1973, 1974 och 1975 i Glasgow, Newcastle och London. Varken materialet eller inspelningarna är i kronologisk ordning på skivan som innehåller låtar från de just då aktuella albumen plus den exklusiva singellåten ”Pyjamarama”.
   En jämnstark repertoar med ett otroligt tajt band. Möjligen saknar jag en annan exklusiv och stark låt, singeldebuten ”Virginia plain”. I övrigt är liveskivan en blandning av koncentrerade versioner och långa sinnesutvidgande varianter som över tio minuter långa ”If there is something” och ”The bogus man”(7:05) och ”In every dream home a heartache” (8:23). Som har gjort att bara åtta låtar har fått plats på albumet.
   Under de här åren var Roxy Music ett band utan fast basist och därför medverkar flera musiker på bas, Sal Maida (1973), John Wetton (1974) och John Gustafson (1975). Även Rick Wills nämns på omslaget fast han inte medverkar på någon låt men får credit för att han spelade på bandets avslutande USA-turné 1975-1976.


Side One

1. "Out of the Blue" (Bryan Ferry/Phil Manzanera) 4:44
2. "Pyjamarama" (Bryan Ferry) 3:36
3. "The Bogus Man" (Bryan Ferry) 7:05
4. "Chance Meeting" (Bryan Ferry) 2:58
5. "Both Ends Burning" (Bryan Ferry) 4:46

Side Two

1. "If There Is Something" (Bryan Ferry) 10:37
2. "In Every Dream Home a Heartache" (Bryan Ferry) 8:23
3. "Do the Strand" (Bryan Ferry) 4:00

/ Håkan

Krönika: Mars 1987

Våren 1987 var duetter ett hett ämne och framgångsrikt recept för att skapa hits. Jag baserar krönikan på de just aktuella fallen men ger också exempel på flera historiska duetter.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/3 1987.

ETT PAR RÖSTER MÖTS I VACKRA DUETTER

SJUNGANDE DUETTER MELLAN KVINNA och man är ordentligt på modet. All världens försäljningslistor ockuperas av spektakulära duetter och varje vecka droppar det in skivor med nya spännande konstellationer. Duetter har i alla tider rosat pop- och rockmarknaden.
   På Svensktoppen skördar Mikael Rickfors och Susanne Alfvengren osannolika framgångar med ”Som stormen river öppet hav”, en dramatisk och poetisk titel på en fin melodi men en tämligen medioker duett av de svenska stjärnorna.
   Rickfors enorma röstresurser går förlorade i den svenska texten och det sirapsliknande arrangemanget. Då föredrar jag den instrumentala filmversionen, spelad av Staffan Scheja.
   Dessa versioner plus mer musik, huvudsakligen skriven av Ulf Wahlberg, återfinns på soundtracket ”En film om kärlek” (Hawk). Jag har inte sett filmen men kan inte tänka mig att den motiverar all anonym filmmusik på denna skiva. Men det är onekligen en kuriositet att ge ut ett soundtrack från en svensk film.
   Efter förra årets succé att para ihop Ola Håkansson och Agnetha Fältskog är det ingen större överraskning att Frida kontrar och sjunger duett med Mauro Scocco i Ratata.
   Och Scocco sjunger vacker duett med Plura på ”Tennsoldater” från Eldkvarns dubbelalbum. Där Plura också sjunger strålande duett med Anne-Lie Rydé. Men med stor förvåning finner jag ingen duett på hennes nya skiva.
   Däremot är det en duett som är den riktiga pärlan på Eva Dahlgrens senaste album, ”Hjärtats ödsliga slag” med Uno Svenningsson från gruppen Freda. Och Eva sjunger duett på Henrik Strubes kommande album där också Sanne Salomonsen medverkar som hon, inte oväntat, även gör på maken Mats Ronanders senaste album. Och Totta Näslund sjunger på Tove Naess nya singel.
   Aretha Franklin toppar Englandslistan tillsammans med George Michael. På Jennifer Rushs nya album sjunger Elton John. Elton tpoppadeför elva år sedan Englandslistan i en duett med Kiki Dee. ”Don't go breaking my heart” var länge hans enda topplacering i sitt England.
   Marvin Gaye var på sin tid, mellan 1964 och 1974, en mycket produktiv duettartist. Under de åren ”avverkade” han både Mary Wells, Kim Weston, Tammi Terrell och Diana Ross, många klassiska duetter kom ur deras munnar, bland annat ”Ain't no mountain high enough” och ”You're a special part of me”. Möjligen har Gayes duett stått modell för Franklin/Michael för på några svartvita filmbilder flimrar Gaye förbi i den nu aktuella ”I knew you were waiting”-videon.
   Den kanske största och mest kända 60-tals-duon var Sonny & Cher, äktenskapet som hade framngångar med låtar som ”I got you, babe”, ”Little man” och ”The beat goes on”. Den förstnämnda låten , skriven av Sonny, har blivit en standardduett i rockhistorien.
   1982 gjorde Holly Vincent och Joey Ramone en överraskande version av samma låt och för två år sedan fick UB 40 med gästsångerskan Chrissie Hynde en jättehit med Sonny & Chers gamla låt.
   Duetter har som sagt alltid omgivits med en spännande och intressant atmosfär. Där två röster möts och blir en dialog som kan lyfta den mest simpla popmelodin till attraktiva och accepterade höjder. Det är lika aktuellt nu som då.
   Och jag har i sammanhanget ändå inte nämnt Womack & Womack, Joe Cocker/Jennifer Warnes och Roxette.

/ Håkan

Covers: Will Courtney

WILL COURTNEY: At home with Will Courtney & the Wild Bunch (The Calla Lilly Company, 2020)

MIN FÖRSTA KONTAKT MED AMERIKANEN Will Courtney, innan han första gången anlände till Sverige tidigt våren 2013, var via hans inspelningar av covers (bland annat Gene Clark, John Lennon, Neil Young och Bob Dylan) på YouTube. Men Will har med sitt originalmaterial på både skivor och konserter visat att han inte är någon coversångare av slentrian så dagens aktuella skiva är blott en tillfällig parentes, om än på hög kvalitativ nivå, i det egna skapandet.
   Den nya säsongen med coverskivor på Håkans Pop inleds med ett nästan dagsfärskt album för ovanlighetens skull, ”At home with Will Courtney & the Wild Bunch” släpptes i fredags. Will vill kategorisera skivan som en ep men det är ju sex låtar så vi beskriver den hellre som ett minialbum. Hursomhelst ett fantastiskt startskott på en ny säsong son gör att energin och adrenalinet rusar i höjden direkt.
   Den pågående pandemin har påverkat Will Courtney lika mycket som alla andra amerikanska artister. Och den här skivan är resultatet av en kreativ lösning tillsammans med sitt band The Wild Bunch. De sex låtarna på skivan har Will och medlemmarna i bandet spelat in i sina separata hem och resultatet har sedan mixats samman ypperligt professionellt att slutprodukten är både naturligt levande och underbart underhållande.
   Will är ju ett barn av den amerikanska singer/songwriter-traditionen, med idoler som Gene Clark och Neil Young, men under sin musikaliska karriär har det också funnits tydliga popinfluenser och i den innerliga sfären sparkar Will igång nya skivan med det engelska poporaklet Nick Lowe framför ögonen.
   ”Cracking up” är kanske inget högprofilerat Lowe-mästerverk och Will tolkar låten pliktskyldigt snällt och lite beskedligt men ger en lovande vink om att ursprunget på skivan kanske har en liten engelsk brytning.
   Den förhoppningen lever vidare på nästa låt, ”Face down in the meadow”, som är hämtad från Eggs Over Easys närmast legendariska och raritetsstämplade album ”Good 'N' Cheap”. Kvartetten som gjorde originalet är visserligen amerikansk men var en av de viktigaste byggstenarna när den engelska pubrockvågen skapades under det tidiga 70-talet. Och ”Face down...” har den där lantligt lättsamma engelska atmosfären.
   
FRÅN TREDJE LÅTEN TAR DEN HÄR skivan mig ur villfarelsen, ganska rejält, att det ska finnas ett engelskt tema i urvalet av låtar. Mer amerikanskt än J J Cale går väl knappast att tänka sig och fortsättningen på minialbumet befinner sig låtmässigt på Wills hemmaplan i USA. ”I got the same old blues” utvecklas musikaliskt till nästan ett jam på slutet, hur det nu går till med fyra musiker på fyra olika håll...
   Varje artist som väljer att framföra en Warren Zevon-låt är värd all respekt och bör höjas till skyarna enbart för sin goda smak och värdefulla kännedom. Gör man, som Will, dessutom en underbar tolkning av ”Splendid isolation” så vet känslorna ingen begränsning. Låten är en Zevon-klassiker men kom på ett album (”Transverse city”, 1989) som jag tidigare på Håkans Pop har beskrivit som ett magplask. Kanske just därför som det albumet inte finns på Spotify...
   Will och hans band uppdaterar låten till något odödligt vackert. Den mästerligt spelade slidegitarren, som ersätter originalets munspel, för in svalkande vindar genom den öppna balkongdörren fast det står 30 grader plus på termometern.
   Neil Young råkade finnas med i kören på Zevons drygt 30 år gamla originalversion och naturligtvis finns det med en Neil-låt på Wills nya album. ”Days that used to be” är en kanonlåt från ”Ragged glory”-albumet som jag för ett ögonblick hade förträngt men här växer den ut till en stor och mäktig finallåt. Will prickar den där typiska Neil Young-falsetten redan i öppningsversen och den melodiska taggtrådsgitarren löper som en häftig röd tråd genom låten.
   Men innan ”Days that used to be” får Will möjlighet att tolka ännu en av sina hjältar, Randy Newman. Själv är jag rätt så vilsen i Newmans diskografi men hans texter, ironiska eller inte, har en förmåga att reta intresset. Och texten till ”Guilty” är inget undantag:
   Got some whisky from the barman
   Got some cocaine from a friend
   I just had to keep on movin', darling
   Til I was back in your arms again

   Guilty baby I'm guilty
   And I'll be guilty for the rest of my life
   How come I never do what I'm supposed to do
   How come nothin' that I try to do ever turns out right.


Cracking up (Nick Lowe)
1979. Singel med låtskrivaren.
Face down in the meadow (Brien Hopkins)
1979. Från albumet ”Good 'N' Cheap” med Eggs Over Easy.
I got the same old blues (J J Cale)
1974. Från albumet ”Okie” med låtskrivaren.
Splendid isolation (Warren Zevon)
1989. Från albumet ”Transverse city” med låtskrivaren.
Guilty (Randy Newman)
1974. Från albumet ”Good old boys” med låtskrivaren.
Days that used to be (Neil Young)
1990. Från albumet ”Ragged glory” med Neil Young & Crazy Horse.

/ Håkan

LIVEALBUM #38: Elton John

ELTON JOHN: 17-11-70 (DJM, 1971)

MITT TIDIGA ”FÖRHÅLLANDE” MED ELTON JOHN inleddes redan vintern 1968/69 med låten ”Lady Samantha” som jag hörde på radion, förmodligen Radio Luxembourg, och tog till mitt hjärta och medvetande. En så välskriven och personligt framförd poplåt kunde inte gå mitt öra förbi utan reaktion på den tiden. Sedan är minnet lite suddigt och ofokuserat om hur Elton John i allmänhet tog sig in i mitt liv som skivköpande konsument med alla studioskivor som en obligatorisk del av skivsamlingen. I den där tidiga köpruschen skippade jag faktiskt liveskivan ”17-11-70” som jag då (april 1971) inte tyckte innehöll så många nya spännande och opublicerade låtar.
   Ändå var jag vid den tidpunkten en hängiven Elton John-fan, lyssnade intensivt och ofta på både debuten ”Empty sky” (1969), fast den saknade ovannämnda favoritlåt men där jag fick en ny favorit i ”Skyline pigeon”, ”Elton John” (1970) med den ultimata klassikern ”Your song”, och det absoluta favoritalbumet ”Tumbleweed connection” (1970). som släpptes ungefär samtidigt som Elton John med sitt lilla kompband befann sig på USA-turné där de spelade in konserten 17 november 1970 på A&R Recording Studio i New York.
   En livekonsert som inte noteras som en plats på den då pågående USA-turnén (25 augusti-6 december 1970) för att den genomfördes som en ren radiokonsert. Originalinspelningen innehöll 13 låtar som på den utgivna skivan skars ned till mindre än hälften, sex låtar. Det kan tyckas lite magert och fattigt och begränsat men de här tre engelska killarna, Elton plus basisten Dee Murray och trummisen Nigel Olson, saknade defintivt inte energin. Exempelvis på den avslutande drygt 18 minuter långa versionen av ”Burn down the mission” inklusive stickspår till rock'n'roll-historien och en Beatles-låt.
   Låtarna på liveskivan är omkastade jämfört med den autentiska konserten men versionen av ”17-11-70” på Spotify följer den ursprungliga låtordningen bättre och med ytterligare en låt, ”Amoreena”, som inte finns med på vinyloriginalet.
   Bland de här sex låtarna fanns det ändå några udda exklusiva Elton John-låtar. ”Bad side of the moon” fanns tidigare bara utgiven på en singel-b-sida medan ”Can I put you on” var helt okänd vid inspelningstillfället. Den skulle senare, våren 1971, finnas med på ”Friends”-soundtracket som till sin helhet innehöll sång och musik av Elton John och Bernie Taupin tillsammans med arrangören Paul Buckmaster.
   Att det här är en konsert med enbart en sångare och tre musiker är svårt att riktigt acceptera för det svänger pardonlöst och ingen kan ta ifrån mig känslan att det här är ett klassisk livealbum
   Jag fick ju faktiskt uppleva samma typ av konsert livs levande på Liseberg i Göteborg bara några månader efter ”17-11-70”-release. I en konsert som innehöll ungefär samma låtar som liveupptagningen. Med konserten sommaren 1971 i färskt minne, glömmer det faktiskt aldrig , växer naturligtvis den här liveupptagningen i värde och styrka. Det är ju fruktansvärt imponerande att på bara tre man skapa ett sväng som var himmelskt och totalt oöverträffat i livekretsar vid den här tidpunkten.


Side 1

1. "Take Me to the Pilot" (Elton John/Bernie Taupin) 6:43
2. "Honky Tonk Women" (Mick Jagger/Keith Richards) 4:09
3. "Sixty Years On" (Elton John/Bernie Taupin) 8:05
4. "Can I Put You On" (Elton John/Bernie Taupin) 6:38

Side 2

1. "Bad Side of the Moon" (Elton John/Bernie Taupin) 4:30
2. "Burn Down the Mission" (Elton John/Bernie Taupin) Including: "My Baby Left Me" (Arthur Crudup) and "Get Back" (John Lennon/Paul McCartney) 18:20

/ Håkan

Hösten 2020 och våren 2021 på Håkans Pop

SOM JAG REDAN HAR BERÄTTAT KOMMER säsongen hösten 2020/våren 2021 på Håkans Pop i första hand (på måndagar) att handla om historiens bästa favoritliveskivor, enligt undertecknad. Men veckan har fler dagar. På onsdagar kommer jag fortsätta den never ending-kategorin med coverskivor där artister och grupper genom historien har valt att ägna hela album åt covers. En kategori skivor och ett tema som jag har bevakat sedan 2009 på Håkans Pop men det dyker ständigt upp nya varianter, båda nya och gamla releaser. Och kategorin kommer, tillsammans med intressanta tributeskivor, täcka hela nästa säsong.
   Allt är naturligtvis inte guld som glimmar musikaliskt i coverskivor-kategorin men jag tycker det ändå är tillräckligt intressant att lyssna på skivor med nya versioner av gamla låtar. Och än mer spännande är det att söka information om originalutgåvan till varje låt. Bland coverskivorna som jag under nästa säsong kommer att uppmärksamma återfinns artister som Bob Seger, Carla Olson, Chrissie Hynde, James Taylor, k d lang, Rickie Lee Jones, Ann Wilson och Spooky Tooth.
   Sedan finns det coverskivor som har ett tema där artister eller grupper genomgående koncentrerar sig på material från en enda grupp/artist eller låtskrivare. I den brokiga skaran, som jag kommer uppmärksamma, kan jag nämna kommande namn som Booker T & the MG's, Juliana Hatfield, Maritza Horn, Rumer och Jamey Johnson.
   När artister eller grupper gör covers på sina egna låtar, som exempelvis Eldkvarn och Laleh har gjort, är kanske en ännu mer exklusiv kategori av coverskivor som jag snart också kommer att uppmärksamma.
   Jag har skrivit om så kallade tributeskivor i snart tolv år, premiären var hyllningsskivan till Plura (den fantastiska ”Plura 50”) och nu har jag nosat upp ytterligare några intressanta exempel. Det är ju en fantastiskt spännande kategori skivor där man kan upptäcka udda och exklusivt inspelade låtar som har fått en undanskymd roll i artisters och gruppers officiella diskografi. Under nästa Håkans Pop-säsong ska jag sikta in mig på album som bland annat hyllar Big Star, Elliott Smith, Jeff Lynne, Mose Allison, Rolling Stones och Tages. Snacka om en spännande kategori skivor!

FREDAGARNA PÅ HÅKANS POP KOMMER JAG under nästa säsong ägna åt gamla återpublicerade krönikor, mina egna krönikor som i första hand har varit publicerade i Nerikes Allehanda mellan 1987 och 1997. Det finns redan på Håkans Pop ett antal krönikor, 136 st, från Nerikes Allehanda inklusive några exklusivt skrivna för Håkans Pop från 1997 till 2009. Kolla kategorin ”Krönikor” i spalten till höger.
   Jag har inför nästa säsong valt ut ett 38-tal krönikor som jag tycker täcker in mina åsikter, mina intressen och även dagsländor, aktuella för ögonblicket. Nu tänker jag återpublicera dessa nostalgiska textrader på Håkans Pop som förhoppningsvis kommer att underhålla läsekretsen här.
   Här nedan är några exempel på hur det en gång i tiden såg ut i Nerikes Allehanda när jag medverkade som krönikör, varannan eller var tredje vecka:



/ Håkan

Lever liveskivor ett långt liv?

UNGEFÄR SAMTIDIGT SOM LIVEKONSERTVERKSAMHETEN somnade in i våras, av kända skäl, började jag titta närmare och lyssna tydligare på många av historiens liveskivor. Jag ställde mig själv frågan som har blivit rubriken ovan: ”Lever liveskivor ett långt liv?” eller finns det ett bäst-före-datum för liveskivor. I mitt inre fick jag två svar: Ja och Nej.
   Under nästa säsong på Håkans Pop, den 14:e(!) sedan starten hösten 2007, är uppdraget därför enkelt och smärtfritt: Att utse det bästa liveinspelade albumet. Det kräver sin man och eftersom jag inte är mer än en människa har jag under den senaste sommaren analyserat, sonderat och lyssnat minutiöst på en väldig massa liveskivor. Skivor, huvudsakligen vinyl, som huvudsakligen har stått orörda och ospelade under många år.
   Det är inget objektivt undersökande jobb direkt, jag har haft ambitionen att hitta mina egna absoluta favoriter på området och på måndag inleder jag en 38 album lång rangordnad lista på utmärkta livealbum som framåt våren, i maj 2021, når förstaplatsen.
   Liveskivor är sällsynta ting numera, försvann väl i stort sett när dvd:n introducerades och som ersatte liveljudet med både bild och ljud. Det var däremot annat förr, på 70-talet exempelvis. Därför tog jag ambitiös sats i en annan tid, när liveskivor var en viktig och avgörande del i varje artists eller grupps skivkarriär.
   Jag började med att leta upp en artikel om liveskivor som jag skrev i Nerikes Allehanda 13 januari 1979 (se klippet ovan). Rubriken ”Live-skivor ett nödvändigt ont” avslutades med ett frågetecken och naturligtvis hade jag konspiratoriska funderingar om att liveskivor var något som skivbolag tyckte var ett enkelt sätt att lura av oss konsumenter ännu mer pengar.
   Just då, för drygt 41 år sedan, var jag klart påverkad av rekordmånga liveskivor som hade släppts under året innan, 1978. Jag räknade upp Little Feats ”Waiting for columbus”, Graham Parkers ”The Parkerilla”, Thin Lizzys ”Live and dangerous”, Ted Nugents ”Double live gonzo”, Tubes ”What do you want from live”, Jethro Tulls ”Live – Bursting out”, David Bowies ”Stage”, Frank Zappas ”Zappa in New York”, Lou Reeds ”Live – Take no prisoners”, Bob Marleys ”Babylon by bus” och Todd Rundgrens ”Back to the bars” som i de flesta fall var utgivna i det klassiska vinylformatet livedubbel.
   Det kan kanske idag tyckas märkligt att jag ur den här samlingen ganska uppmärksammade liveskivor bara valt ut ett fåtal skivor till min egen favoritlista. Däremot återfinns några av artisterna representerade med andra titlar på sina livealbum.
   Urvalet liveskivor på min lista baseras av naturliga skäl på mitt eget tycke och smak och med huvudsakligen artister och grupper som genom åren har varit mina favoriter, som jag kanske har upplevt live dessutom. Därför kan jag erkänna att nostalgi och minnen har spelat en större roll än vanligt när jag har satt samman ”Bästa livealbum”-listan.
   Under det omfattande researcharbetet har jag stött på både överraskningar och besvikelser, upptäckt några tidigare obekanta skivor som förvånat men också gamla favoriter som jag nu, många år senare, upplevde som negativa upplevelser. Gamla liveskivor har genom åren inte funnits med på lyssnarmenyn på samma sätt som studioinspelade album.
   Det finns givetvis strikta regler för vilka liveskivor som kommer med på min favoritlista. Mastodontverk, där en mängd olika artister och grupper medverkar tillsammans, som ”Woodstock”-festivalen, The Bands ”The last waltz” med en lång gästlista, George Harrisons ”The concert for Bangladesh”, skivbolaget Stiffs paketturné ”Live Stiffs live”, Roy Orbison-hyllningen ”A black and white night”, Eldkvarns ”Cirkus Broadway” eller liknande koncept, är inte jämförbara med konventionella artist/grupp-liveskivor. Pugh Rogefeldts fantastiska ”Ett steg till” faller dessvärre också för den regeln.
   Inte heller album där någon artist har samlat en mängd liveinspelningar från olika tidsepoker, Bruce Springsteens ”Live/1975-85” är ett typexempel, tycker jag inte heller hör hemma på min lista. Den perfekta liveskivan, som kan vara en dubbel, ska i stort sett vara en enda konsert eller upptagningar från samma turné och utgiven i nära anslutning till inspelningstillfället. Därför faller även Springsteens fantastiska Hammersmith Odeon-konsert 1975, utgiven drygt 30 år senare, på målsnöret.

TRENDEN MED UNPLUGGED-SPELNINGAR på MTV på 90-talet, som i flera fall gavs ut på skiva, hade många positiva inslag, där artister som Neil Young, Paul McCartney och Eric Clapton utnyttjade konceptet allra bäst, tycker jag inte heller hör hemma bland de mer konventionella liveskivorna.
   Artister som Rod Stewart, Frankie Miller, Cream och Ducks Deluxe saknas på min kommande lista fast de artistmässigt hade kunnat vara kvalificerade. Men Rod gav aldrig ut någon respektabel liveskiva under sin storhetstid 1976-1980, den fantastiska scenartisten Frankie gav överhuvudtaget inte ut någon liveskiva och Cream gav bara ut en halv liveskiva på 60-talet och återföreningen på Royal Albert Hall 2005 var som klippt och skuren för dvd-formatet. Sedan är det synd att det extraordinära pubrockbandet Ducks fick avsluta sin karriär med en mer än bristfällig liveinspelning som gavs ut under titeln ”Last night of a pub rock band” flera år efter bandets uppbrott.
   Synd är det också att inte den fantastiska liveinspelningen med Richard & Linda Thompson från november 1975 inte gavs ut i sin helhet förrän 2007.
   Sedan kan jag avslöja att min kommande livemusikfavoritlista har väldigt få eller ens några kopplingar till mina gamla favoriter The Beatles. Inte ens som soloartister höll de måttet. Jag trodde nog att Paul McCartneys första liveskiva med sitt Wings, ”Wings over America” (1976), skulle bli en härlig återblick men den lät överraskande torr och tråkig. Alla Pauls många liveutgivningar, ”Tripping the live fantastic” (1990), ”Paul is live” (1993), ”Back in the world live” (2003) och ”Good evening New York City” (2009), är naturligtvis tekniskt sett helt perfekta skapelser men är ändå inte tillräckligt intressanta och spännande att lyssna på långt efter release.
   Beatles försökte lite för tidigt att spela in sina konserter, innan konsertljudet var utvecklat och inspelningstekniken inte var anpassat de stora livescenerna. Två försök, från 1964 och 1965, gavs ut 1977 som ”The Beatles at the Hollywood Bowl” men var näst intill olyssningsbart. Rent mirakulöst lyckades George Martins son Giles putsa till inspelningarna rejält inför konsertfilmen ”Eight days a week” 2016 men det var så dags.
   Förutom Paul lyckades inga andra ex-Beatles-medlemmar ge ut några minnesvärda liveskivor. John Lennons ”Live peace in Toronto 1969” (1969) och den postuma ”Live in New York City” (1986) var inga direkta höjdare. George Harrisons ”Live in Japan” (som han delade med Eric Clapton) gick spårlöst förbi 1992 fast han just då var mitt emellan två album i det framgångsrika projektet Traveling Wilburys. Ringo Starr har ägnat 30 år åt sitt All-Starr Band som enbart har givit ut liveskivor där en lång rad gästartister, exempelvis Peter Frampton, Nils Lofgren, Dr John och Dave Edmunds, framför sina kända hits på en låg kreativ nivå.
   Paradoxalt nog har det i år faktiskt släppts två liveskivor av nämnvärt värde, dels Mikael Ramels ”The Bäst Band – lajv 2019” och dels kompenserade Lars Winnerbäck den framflyttade sommarturnén med liveskivan "Globen 2019.11.29".
   Det fanns ett gäng bra liveskivor som inledningsvis var så kallade säkra kort till min favoritlivelista men som till slut, efter noggrann lyssning, märkligt nog hamnade utanför de 38. Ovannämnda ”Wings over America” var en men även Eric Claptons ”Just one night” (1980) och The Doors överraskande sega ”Absolutely live” hamnade överraskande utanför listan.   
   Sedan hade jag ambitionen att äntligen upptäcka och gräva mig djupt i Little Feats musikaliska värld, med hjälp av livealbumet ”Waiting for Columbus”, men gav upp när musikernas soloprestationer tog överhand.
   Utan större tvekan kom jag fram till att även den maffiga Yes-live-trippeln ”Yessongs”, som står där stadigt på vinylskivhyllans sista hyllplan, inte var spelklar för en plats på min favoritlista. Den bidar sin tid...
   En återblick på min tre år gamla VHS/DVD-kategori på Håkans Pop kan ge lite försmak på livetemat. Bland VHS-kassetterna och DVD-skivorna återfanns åtskilliga konsertinspelningar. Jag kan tipsa om Bruce Springsteens ”Live in New York City”, hyllningskonserten ”Concert for George” till George Harrisons minne, Håkan Hellströms rytmkarneval ”Explodera bateria”, stjärnkavalkaden i Carl Perkins ”A Rockabilly session” och Neil Youngs ”Heart of gold”.

FOTNOT. Skivomslagen ni ser ovanför till höger och vänster är exempel på album som inte finns med på min kommande favoritlista...

/ Håkan

Utflykt i konsertrecensionernas värld

JAG HAR UNDER SOMMAREN GJORT EN digital utflykt i konsertrecensionernas underbara värld. I våras släppte Kungliga Biblioteket på spärrarna för en tillfällig fri insyn i dagstidningarnas innehåll decennier tillbaka. Det gav mig möjlighet att under några veckor jaga gamla recensioner till konserter som jag själv har upplevt runt Sverige under de senaste 50 åren. Mest för egen skull men också för att sedan på Håkans Pop vidarebefordra all värdefull info till läsarna via recensionsklipp som jag har sparat ner. Under sommarmånaderna har jag utökat mina egna autentiska recensioner med tidningsklipp och andra recensenters tyckanden, åsikter och informativa fakta kring konserterna.
   Det här projektet kan också ses som en startpunkt inför nästa säsong på Håkans Pop som under hösten 2020 och våren 2021 kommer att ha fokus på livemusik utgiven på skiva. Från nu på måndag, 17 augusti, kommer jag rangordna en favoritlista på historiens bästa livealbum. Mer om det projektet kommer på fredag.

NÄR DET GÄLLER KONSERTÖGONBLICK som jag mest av allt gärna vill återvända till är det enkelt att ta en titt i listan på mina bästa konsertupplevelser, kategorin heter ”Bästa konserter”, som jag rangordnade för några år sedan.

Bruce Springsteens första Ullevikonsert 1985 var och är fortfarande min allra största konsertupplevelse. En given nummer ett på min lista. Maria Holmin på GT (Göteborgstidningen) sammanfattade mycket av de känslorna redan dagen efter konserten:
   ”Efter Stones, Bowie och Dylan var Brucekonserten på riktigt”. Och precis som jag konstaterade på plats skrev Maria att gräsmattan började bokstavligen gunga efter allsången av ”Hungry heart” och under ”Dancing in the dark”. ”Det var en upplevelse som bara vi som var där kan fatta”, skrev hon också.
   Anders Hansson på GP (Göteborgsposten) gjorde en jämförelse: ”Aldrig inte ens under Blåvitts allra största höjdpunkter har Ullevis väggar vibrerat av en sådan publikrespons.”

Jackson Brownes fantastiska konsert på Stockholms Konserthus sommaren 1982 är ett stort minne. När Expressen i en bildtext rapporterade om ”dånande ovationer” skrev Frank Östergren i hastigheten att Jacksons gitarrist Rick Vito tidigare hade spelat med Bonnie & Delaney(?). Ja, Delaney & Bonnie skulle det naturligtvis vara.
   I recensionstexten beskrevs ovationerna som ”orkanartade” och i sin iver att försöka förmedla känslorna skrev Östergren att det var ”den bästa konsert jag varit på”.
   Lasse Anrell på Aftonbladet hade uppmärksamt noterat alla svenska artisterna (Gessle, Hylander, Lundell och Ronander med flera) som var på Konserthuset den här kvällen. Men han var långtifrån imponerad: ”Slentrianrock och pliktskyldigt jubel” och hans recension når bottennivå när han försöker förklara Jackson Brownes musik: ”Gösta Linderholm på svenska”. Anrell skriver också att biljetten kostade 155:- men jag betalade bara 110:-, som ni kan se i min recension.
   Men Per Mortensen i Dagens Nyheter fattade allt på rätt sätt. Rubriken ”Glödande innerlighet” var en perfekt beskrivning. Liksom Gunnar Salander i Svenska Dagbladet som jämförde konserten med ett superbt vin och skrev ”Bländande säkerhet och perfekt ljud” och att Jackson var ett levande bevis på att perfektionism går utmärkt att kombinera med känsla.

Mats Olsson recenserade naturligtvis Rockpile-konserten 1979 i Expressen: ”Rockpile spelar rock så man nästan dör.” I övrigt innehöll den märkliga recensionen en massa intervjusvar från gruppmedlemmarna. Arne Norlin i Aftonbladet var också positiv: ”Blev andlös.” Han skrev också att konserten hade två extranummer men så var inte fallet och Mats Olsson klagade på att ett enda extranummer hade gjort konsertkvällen klassisk.
   Gunnar Slander i Svenska Dagbladet: ”Ett galet gäng som vägrar att göra någonting märkvärdigare än det är.” Han klagade på volymen men det är inget jag minns från konserten.

Bruce Springsteens solokonsert 2005 var också en mäktig upplevelse. Anders Nunstedt på Expressen gjorde en ganska schablonmässig kort recension. Fel man på fel plats kanske?

Nils Lofgren gjorde sitt första solobesök i Sverige 1976, i Lund. Expressens Mats Olsson skrev att ”Nils sjöng ”Like rain” så vackert att man nästan grät”. Dagens Nyheters Mia Gerdin blandade mycket märkligt in några rader om Norrbottens Järn i sin Lofgren-recension.

Neil Youngs annorlunda konsert 1982 tillhör mina absoluta konserthöjdpunkter men smaken är ibland olika bland Sveriges recensenter. Rubriken på Jan-Olov Anderssons recension (i sin helhet nedan) i Aftonbladet var ”En riktig tråkmåns” efter Stockholmskonserten. Fel man på fel plats igen?. Han avslöjar sig själv med att förklara att ”Neil Young aldrig har gjort någon platta som har haft mer än två, tre bra låtar”... Han uppfattade de nya låtarna som en parodi och i den hyfsat långa recensionen lyckades Jan-Olov hoppa över namnet Nils Lofgren. Tjänstefel!

Mitt största ögonblick med Elvis Costello på scen inträffade 5 november 1986 på Konserthuset i Stockholm. Men Jan-Olov Andersson på Aftonbladet var ännu en gång inte helt nöjd: ”Han har varit bättre – men aldrig så uppsluppen och överraskande”. Kan jag hålla med om när jag jämför med Örebro-konserten några år innan när han var både ilsken och på extremt dåligt humör.

Efter Police-konserten i Stockholm 1979 konstaterade Dagens Nyheters Per Mortensen att ”låtarna var kraftfullare på scen än på skiva”. Gunnar Salander på Svenska Dagbladet menade att volymen var för hög för att låtarna skulle kunna ges rättvisa. Inget jag idag minns från min 10:e bästa konsert.

Ulf Lundells turnépremiär i Örebro sommaren 1982 är en klassiker i regn som fick Göteborgspostens Gert Malmberg att dra till med den dubbeltydiga kraftuttrycket ”Vilket ös, Lundell” och menade då både på scen och med regn.

Sedan är det naturligtvis alltid en ynnest att kunna återvända till minnet av konserter med Graham Parker 1977, Pretenders 1980, Steve Gibbons Band 1978 och den osannolika kombinationen av Southside Johnny och John Hiatt på samma konsertkväll 1979 genom att läsa gamla konsertrecensioner.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.