Blogginlägg från 2020-08-14

Lever liveskivor ett långt liv?

Postad: 2020-08-14 09:45
Kategori: Bästa livealbum



UNGEFÄR SAMTIDIGT SOM LIVEKONSERTVERKSAMHETEN somnade in i våras, av kända skäl, började jag titta närmare och lyssna tydligare på många av historiens liveskivor. Jag ställde mig själv frågan som har blivit rubriken ovan: ”Lever liveskivor ett långt liv?” eller finns det ett bäst-före-datum för liveskivor. I mitt inre fick jag två svar: Ja och Nej.
   Under nästa säsong på Håkans Pop, den 14:e(!) sedan starten hösten 2007, är uppdraget därför enkelt och smärtfritt: Att utse det bästa liveinspelade albumet. Det kräver sin man och eftersom jag inte är mer än en människa har jag under den senaste sommaren analyserat, sonderat och lyssnat minutiöst på en väldig massa liveskivor. Skivor, huvudsakligen vinyl, som huvudsakligen har stått orörda och ospelade under många år.
   Det är inget objektivt undersökande jobb direkt, jag har haft ambitionen att hitta mina egna absoluta favoriter på området och på måndag inleder jag en 38 album lång rangordnad lista på utmärkta livealbum som framåt våren, i maj 2021, når förstaplatsen.
   Liveskivor är sällsynta ting numera, försvann väl i stort sett när dvd:n introducerades och som ersatte liveljudet med både bild och ljud. Det var däremot annat förr, på 70-talet exempelvis. Därför tog jag ambitiös sats i en annan tid, när liveskivor var en viktig och avgörande del i varje artists eller grupps skivkarriär.
   Jag började med att leta upp en artikel om liveskivor som jag skrev i Nerikes Allehanda 13 januari 1979 (se klippet ovan). Rubriken ”Live-skivor ett nödvändigt ont” avslutades med ett frågetecken och naturligtvis hade jag konspiratoriska funderingar om att liveskivor var något som skivbolag tyckte var ett enkelt sätt att lura av oss konsumenter ännu mer pengar.
   Just då, för drygt 41 år sedan, var jag klart påverkad av rekordmånga liveskivor som hade släppts under året innan, 1978. Jag räknade upp Little Feats ”Waiting for columbus”, Graham Parkers ”The Parkerilla”, Thin Lizzys ”Live and dangerous”, Ted Nugents ”Double live gonzo”, Tubes ”What do you want from live”, Jethro Tulls ”Live – Bursting out”, David Bowies ”Stage”, Frank Zappas ”Zappa in New York”, Lou Reeds ”Live – Take no prisoners”, Bob Marleys ”Babylon by bus” och Todd Rundgrens ”Back to the bars” som i de flesta fall var utgivna i det klassiska vinylformatet livedubbel.
   Det kan kanske idag tyckas märkligt att jag ur den här samlingen ganska uppmärksammade liveskivor bara valt ut ett fåtal skivor till min egen favoritlista. Däremot återfinns några av artisterna representerade med andra titlar på sina livealbum.
   Urvalet liveskivor på min lista baseras av naturliga skäl på mitt eget tycke och smak och med huvudsakligen artister och grupper som genom åren har varit mina favoriter, som jag kanske har upplevt live dessutom. Därför kan jag erkänna att nostalgi och minnen har spelat en större roll än vanligt när jag har satt samman ”Bästa livealbum”-listan.
   Under det omfattande researcharbetet har jag stött på både överraskningar och besvikelser, upptäckt några tidigare obekanta skivor som förvånat men också gamla favoriter som jag nu, många år senare, upplevde som negativa upplevelser. Gamla liveskivor har genom åren inte funnits med på lyssnarmenyn på samma sätt som studioinspelade album.
   Det finns givetvis strikta regler för vilka liveskivor som kommer med på min favoritlista. Mastodontverk, där en mängd olika artister och grupper medverkar tillsammans, som ”Woodstock”-festivalen, The Bands ”The last waltz” med en lång gästlista, George Harrisons ”The concert for Bangladesh”, skivbolaget Stiffs paketturné ”Live Stiffs live”, Roy Orbison-hyllningen ”A black and white night”, Eldkvarns ”Cirkus Broadway” eller liknande koncept, är inte jämförbara med konventionella artist/grupp-liveskivor. Pugh Rogefeldts fantastiska ”Ett steg till” faller dessvärre också för den regeln.
   Inte heller album där någon artist har samlat en mängd liveinspelningar från olika tidsepoker, Bruce Springsteens ”Live/1975-85” är ett typexempel, tycker jag inte heller hör hemma på min lista. Den perfekta liveskivan, som kan vara en dubbel, ska i stort sett vara en enda konsert eller upptagningar från samma turné och utgiven i nära anslutning till inspelningstillfället. Därför faller även Springsteens fantastiska Hammersmith Odeon-konsert 1975, utgiven drygt 30 år senare, på målsnöret.

TRENDEN MED UNPLUGGED-SPELNINGAR på MTV på 90-talet, som i flera fall gavs ut på skiva, hade många positiva inslag, där artister som Neil Young, Paul McCartney och Eric Clapton utnyttjade konceptet allra bäst, tycker jag inte heller hör hemma bland de mer konventionella liveskivorna.
   Artister som Rod Stewart, Frankie Miller, Cream och Ducks Deluxe saknas på min kommande lista fast de artistmässigt hade kunnat vara kvalificerade. Men Rod gav aldrig ut någon respektabel liveskiva under sin storhetstid 1976-1980, den fantastiska scenartisten Frankie gav överhuvudtaget inte ut någon liveskiva och Cream gav bara ut en halv liveskiva på 60-talet och återföreningen på Royal Albert Hall 2005 var som klippt och skuren för dvd-formatet. Sedan är det synd att det extraordinära pubrockbandet Ducks fick avsluta sin karriär med en mer än bristfällig liveinspelning som gavs ut under titeln ”Last night of a pub rock band” flera år efter bandets uppbrott.
   Synd är det också att inte den fantastiska liveinspelningen med Richard & Linda Thompson från november 1975 inte gavs ut i sin helhet förrän 2007.
   Sedan kan jag avslöja att min kommande livemusikfavoritlista har väldigt få eller ens några kopplingar till mina gamla favoriter The Beatles. Inte ens som soloartister höll de måttet. Jag trodde nog att Paul McCartneys första liveskiva med sitt Wings, ”Wings over America” (1976), skulle bli en härlig återblick men den lät överraskande torr och tråkig. Alla Pauls många liveutgivningar, ”Tripping the live fantastic” (1990), ”Paul is live” (1993), ”Back in the world live” (2003) och ”Good evening New York City” (2009), är naturligtvis tekniskt sett helt perfekta skapelser men är ändå inte tillräckligt intressanta och spännande att lyssna på långt efter release.
   Beatles försökte lite för tidigt att spela in sina konserter, innan konsertljudet var utvecklat och inspelningstekniken inte var anpassat de stora livescenerna. Två försök, från 1964 och 1965, gavs ut 1977 som ”The Beatles at the Hollywood Bowl” men var näst intill olyssningsbart. Rent mirakulöst lyckades George Martins son Giles putsa till inspelningarna rejält inför konsertfilmen ”Eight days a week” 2016 men det var så dags.
   Förutom Paul lyckades inga andra ex-Beatles-medlemmar ge ut några minnesvärda liveskivor. John Lennons ”Live peace in Toronto 1969” (1969) och den postuma ”Live in New York City” (1986) var inga direkta höjdare. George Harrisons ”Live in Japan” (som han delade med Eric Clapton) gick spårlöst förbi 1992 fast han just då var mitt emellan två album i det framgångsrika projektet Traveling Wilburys. Ringo Starr har ägnat 30 år åt sitt All-Starr Band som enbart har givit ut liveskivor där en lång rad gästartister, exempelvis Peter Frampton, Nils Lofgren, Dr John och Dave Edmunds, framför sina kända hits på en låg kreativ nivå.
   Paradoxalt nog har det i år faktiskt släppts två liveskivor av nämnvärt värde, dels Mikael Ramels ”The Bäst Band – lajv 2019” och dels kompenserade Lars Winnerbäck den framflyttade sommarturnén med liveskivan "Globen 2019.11.29".
   Det fanns ett gäng bra liveskivor som inledningsvis var så kallade säkra kort till min favoritlivelista men som till slut, efter noggrann lyssning, märkligt nog hamnade utanför de 38. Ovannämnda ”Wings over America” var en men även Eric Claptons ”Just one night” (1980) och The Doors överraskande sega ”Absolutely live” hamnade överraskande utanför listan.   
   Sedan hade jag ambitionen att äntligen upptäcka och gräva mig djupt i Little Feats musikaliska värld, med hjälp av livealbumet ”Waiting for Columbus”, men gav upp när musikernas soloprestationer tog överhand.
   Utan större tvekan kom jag fram till att även den maffiga Yes-live-trippeln ”Yessongs”, som står där stadigt på vinylskivhyllans sista hyllplan, inte var spelklar för en plats på min favoritlista. Den bidar sin tid...
   En återblick på min tre år gamla VHS/DVD-kategori på Håkans Pop kan ge lite försmak på livetemat. Bland VHS-kassetterna och DVD-skivorna återfanns åtskilliga konsertinspelningar. Jag kan tipsa om Bruce Springsteens ”Live in New York City”, hyllningskonserten ”Concert for George” till George Harrisons minne, Håkan Hellströms rytmkarneval ”Explodera bateria”, stjärnkavalkaden i Carl Perkins ”A Rockabilly session” och Neil Youngs ”Heart of gold”.

FOTNOT. Skivomslagen ni ser ovanför till höger och vänster är exempel på album som inte finns med på min kommande favoritlista...

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (444)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (70)
Konserter (233)
Krönikor (151)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (133)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2020 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Per-anders Karlsson 26/11: Väldigt välskriven artikel. Har länge velat besöka Friar Park. Finns faktisk...

Kjell J 25/11: Vem kan vara utan covern på "Anna"? Inte jag i alla fall....

Hans Odelholm 24/11: Hej Håkan Jag har liksom du lyssnat på podden ’Hundåren’ om Peter LeMa...

Per Ullén 21/11: Jag tycker att det tråkigt att efter att du har haft en väldigt intressant blo...

Jan Arne Martin Lennell 21/11: Tack för tips om podden. Babylon Zoo? Absolut. Har albumet med hiten (?) Spacem...

Per Rosén 19/11: Hej! Nyfiken på var du hört att första spelningen på turnén var i Stockhol...

Björn Stein 14/11: Lyssnartips, lyssna på Fred Eaglesmiths syn på ämnet tribute band på skivan ...

Björn Stein 13/11: Killen i mittten bekräftar nog din teori, gött solo. en pärla till poplåt! R...

Jan Arne Martin Lennell 31/10: Daniel Romano hade jag aldrig hört talas om förrän jag nyligen fick tips av g...

Håkan Gustavsson 30/10: Rolig återblick! Vissa saker behöver mer än 10 år för att man ska se klart...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.