Blogginlägg från juli, 2020

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-31 07:54
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanMARIE FREDRIKSSON 1987.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-30 07:55
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanJANNE BARK & ULF LUNDELL 1985.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-29 07:56
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanKARIN WISTRAND & STAFFAN ERNESTAM (Jeremias Session Band) 2012.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-28 07:59
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanMAGNUS LINDBERG 1989.

/ Håkan

Peter Green (1947-2020)

Postad: 2020-07-27 14:58
Kategori: Minns

EN AV VÄRLDENS MEST LEGENDARISKA gitarrister, engelsmannen PETER GREEN, har somnat in. Under 60-talets andra halva blev han en av den tidens mest kända gitarrister. Först i John Mayall's Bluesbreakers, där han hade den svåra uppgiften att ersättaEric Clapton, och sedan när han sommaren 1967 bildade Fleetwood Mac med stora kommersiella framgångar som följd. Men för Green hade framgångarna ett pris i drogberoende och mentala sjukdomar.
   Peter Green kom att besöka Örebro inte mindre än fem gånger under åren 1967-1969. Först i februari 1967 när John Mayall's Bluesbreakers spelade på Norrbygården med det aktuella albumet ”A hard road” i bagaget.
   Några månader senare, i maj 1967, lämnade Green Mayalls band tillsammans med Mick Fleetwood, trummor, och John McVie, bas, och bildade Fleetwood Mac. Men det skulle dröja till 1968 innan skivframgångarna skulle komma. Först med ”Black magic woman”, sedan ”Need your love so bad” och det absoluta genombrottet hösten 1968 med den instrumentala ”Albatross”.
   Fleetwood Mac besökte Örebro första gången i maj 1968 strax efter release av första albumet ”Fleetwood Mac”. Och återvände i november 1968, mars 1969 och november 1969, hela tiden med Peter Green som ledare. Och de kommersiella framgångarna på singellistan i England fortsatte med den absoluta höjdpunkten ”Man of the world”, ”Oh well” och ”The green Manalishi”.
   Så dags hade religiösa grubblerier, kopplade till svårt drogberoende, och mental ohälsa gjort att Peter Green kände sig extremt obekväm i rollen som kändis, idol och beundrad gitarrist. I maj 1970 lämnade han bandet som han en gång hade bildat och drog sig undan offentligheten i många år.
   De tragiska berättelserna om hans liv avlöste varandra i massmedia under många år innan comebacken var ett faktum 1979. Han var då i stort sett ett bortglömt namn i musikbranschen men vi var ändå många som inte kunde glömma hans insatser i det tidiga Fleetwood Macs historia. Ett gruppnamn som sedan mitten av 70-talet hade förvandlats till en amerikansk hitproducerande grupp, fortfarande med Fleetwood och McVie i bandet, med få gemensamma musikaliska rötter i den engelska bluesmusiken.
   I samband med Peter Greens comeback släpptes albumet ”In the skies”, en homogent välljudande platta där han delar sologitarr med den duktige studiogitarristen Snowy White. Fem av nio låtar var instrumentala och det var väl uppenbart att Green inte var intresserad av den kommersiella scenen och de stora strålkastarna.
   Under de kommande decennierna spelade han blues med några egna band, bland annat Peter Green Splinter Group, utan att skapa några större rubriker.
   Peter Green (född Peter Greenbaum) avled i sömnen i lördags, 25 juli 2020.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-27 07:52
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanPAUL McCARTNEY 1993.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-26 07:50
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL (och basisten Martin Cerha) 1982.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-25 07:54
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanRICHARD LINDGREN + OLLE UNENGE 2014.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-24 07:49
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanSTAFFAN HELLSTRAND 2020.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-23 07:51
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanWILLY DeVILLE 1983.

/ Håkan

Emitt Rhodes (1950-2020)

Postad: 2020-07-22 12:09
Kategori: Minns

EN LITEN STOR FAVORIT HAR GÅTT UR TIDEN utan några större rubriker eller uppmärksamhet. Men det finns flera skäl att minnas sångaren, låtskrivaren och artisten EMITT RHODES som hade en minst sagt sporadisk karriär. Jag äger hans kultstämplade soloalbum från 1970, ”Emitt Rhodes”, men det blev aldrig någon stor favorit fast recension på recension ville jämföra den med Paul McCartneys solodebut. Då uppfattade jag skivan som en helt okej popplatta men så där imponerande unik eller slagkraftigt personlig fann aldrig mitt Beatles-vänliga hjärta.
   Jodå, skivan med sin svarta Dunhill/ABC-etikett står där fortfarande i sitt slitna skivomslag i vinylhyllan mellan James Reyne(?) och Rhythm Corps(??). Naturligtvis tog jag mig nu, i skuggan av Emitts död, tid att seriöst lyssna igenom skivan för att möjligen hitta eventuella guldkorn som jag tidigare inte funnit. Och inte överraskande upplever jag nu skivan som bättre och mer genomarbetad. Låtar som ”Lullabye” och ”Fresh as a daisy” är värda alla respekt. Fast soundmässigt låter det lite gammalmodigt och tillbakalutat för att rubriceras som fantastisk popunderhållning. Men hans namn har ändå satt djupa spår i mitt minne.
   Trots en viss massmedial uppmärksamhet kring sin debut hamnade Emitt i en omöjlig sits med ett skivkontrakt som krävde två album per år och den produktionstakten var han inte intresserade av. Efter ytterligare två album, ”Mirror” (1971) och ”Farewell to paradise” (1973) drog han sig undan uppmärksamheten och vägrade att kreativt låta sig styras. Och försvann från offentligheten under många år. Han fortsatte spela in i sin hemstudio men inget gavs ut på skiva. Inte ens uppmärksamheten att få med en låt /(”Lullabye”) i filmen ”The Royal Tenenbaums” (2001) fick honom att lämna avskildheten.
   Tributskivan ”Long time, no see” (2010) med artister som tolkade Emitt Rhodes-låtar (bland annat svensken Eric Palmqwist) fick en viss uppmärksamhet, bland annat på Håkans Pop, men det skulle fortfarande dröja sex år innan Emitt skulle ge ut ett album. Och det skulle bli en skiva vars kvalitéer är största enledningen till att jag skriver de här orden idag.
   Efter ofattbara 43 år var ”Rainbow ends” (2016) en mäktig comeback och en klart musikalisk framgång som hamnade på min årsbästalista, låt vara oplacerad under de tio bästa. För övrigt samma år som Will Courtney toppade min lista med ”Planning escapes” och det var just hans ord på facebook som gav mig den tråkiga nyheten att Emitt var död:
   ”Word is that Emitt Rhodes has passed on. What a great songwriter and super talented guy. I remember hearing this record for the first time in my early 20s and being blown away by his talent and how he played every instrument. I know Emitt was totally influenced by The Beatles, especially the first McCartney solo record. I personally think Emitt topped that first McCartney record. Rest In Peace.”
   Emitt Rhodes avled i sömnen i söndags, 19 juli 2020.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-22 07:51
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanPY BÄCKMAN 1986.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-21 07:57
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanMATHILDA WAHLSTEDT 2014.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-20 07:52
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL (och Mats Ronander) Stockholm Centralstation 10 oktober 1983.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-19 07:53
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL 1997.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-18 07:43
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanMAGNUS SJÖGREN (Big Deal) 1985.

/ Håkan

”Hate for sale”

Postad: 2020-07-17 12:53
Kategori: Skiv-recensioner



PRETENDERS
Hate for sale
(BMG)


2020 OCH VI KAN KONSTATERA ATT Pretenders är tillbaka på allvar. Det under många år sporadiskt fungerande bandet ger idag ut ett album som en till synes (se omslaget) tajt kvartett har spelat in med den rutinerade producenten Stephen Street. Och det har blivit en skiva som pendlar mellan röjig ungdomligt influerad rock och lysande popmelodier plus några obligatoriska ballader. Kort sagt ett alldeles förbaskat imponerande och överraskande starkt album.
   Sedan 20 år tillbaka har Chrissie Hynde och Pretenders varit en lös sammansättning med tillfälliga medlemmar och oregelbunden skivutgivning. Mellan Pretenders-skivorna har rockikonen Chrissie provat på udda konstellationer som JP, Chrissie & the Fairgound Boys och några soloskivor. Det utmärkta Sverige-inspelade ”Stockholm”-albumet (2014) var en fin ”solodebut” medan förra årets jazzinfluerade coverskiva ”Bueno vida” var lite mer experimentell.
   Men nu känns det som Chrissie Hynde är tillbaka på sina mammas gata som den rocklegend hon är. Redan från albumets första sekunder, fejkstarten på titellåten, misstänker jag att det är sommarens höjdpunkt jag lyssnar på. Sju låtar senare, efter den magiskt poppiga ”Maybe love is in NYC”, är jag övertygad om att ”Hate for sale” tillhör årets bästa skivor.
   Efter flera år har Chrissie nu återförenats med originaltrummisen Martin Chambers och hela albumet sjuder av en ungdomlig och förvånansvärt hetsig nerv som soundmässigt går att jämföra med bandets allra första år. Det låter som en grym överdrift men lyssna på titellåten, ”Turf accountant daddy” och ”I didn't know when to stop” och det är omöjligt att inte dra paralleller med Pretenders runt 1980. Ingen låt på albumet är längre än fyra minuter och flera låtar är kortare än tre.
   De tre ovannämnda låtarna är röjig rock med starka melodier som bärs fram av Chrissie Hyndes magiskt sammetslena men personliga rockstämma men det är när Pretenders rockmusik gränsar till slagkraftig pop som ”Hate for sale” når en oöverträffad nivå. ”The buzz” och ”Maybe love is in NYC” är så popinfluerat intensiv rock att det är svårt att tro hur det kan göras bättre.
   Sedan har ju Chrissie Hynde en förkärlek för starka ballader och ”You can't hurt a fool” och ”Crying in public” (med piano och stråkar i kompet) skäms inte för sig i det starka sällskapet.
   Den här gången har Chrissie Hynde skrivit låtarna tillsammans med gitarristen James Walbourne och det samarbetet har säkert haft ett positivt inflytande på både sound, melodi och produktion. Som har resulterat i Pretenders bästa album sedan 2008 som på förmiddagen idag fick kaffet att smaka mycket godare.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-17 07:58
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanKAJSA ZETTERLUND (Tullamore Brothers) 2013.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-16 07:52
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL 1980.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-15 07:52
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanBOB DYLAN 1984.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-14 07:53
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanOLA MAGNELL 1985.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-13 07:49
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanELLEN SUNDBERG (Doug Seegers) 2014.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-12 07:45
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanANNE-LIE RYDÉ 1984.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-11 07:51
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanDSH5 1984.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-10 07:57
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders Erkman SANTANA 1984.

/ Håkan

”Ringo Starr's Big Birthday Show”

Postad: 2020-07-09 12:36
Kategori: Blogg





”Ringo Starr's Big Birthday Show”
RINGO STARR/JOE WALSH/SHEILA E/SHERYL CROW/BEN HARPER & DAVE GROHL/GARY CLARK JR/PAUL McCARTNEY
Ringos kontor, Los Angeles 7 juli 2020
Konsertlängd: 64 min


I TISDAGS, PÅ KVÄLLEN I USA OCH NATTEN till onsdag i Europa, firade Ringo Starr sin 80-årsdag. En pigg och av ålder väldigt oförstörd gammal Beatles-medlem bjöd på ett evenemang som de senaste 12 åren traditionsenligt har hållits i och utanför den legendariska Capitol-byggnaden i Los Angeles. I år blev det av kända skäl ett digitalt firande med många gästartister på nätet och filmade inslag. Jag såg evenemanget ett dygn senare, trevligt och mysigt men kanske inte så exklusivt som jag hade förväntat mig.
   Ringo presenterade programmet bakom sina trummor och påannonserade musikinslagen, födelsedagshälsningarna, sponsorer och mer seriösa sekvenser om Corona och Black Lives Matter med samma friska och pigga attityd.
   En mängd artister bjöd på filmade födelsedagshälsningar, från bästa kompisen Joe Walsh, till namn som Bettye Lavette, David Lynch, Bob Geldof, Nils Lofgren, fotografen Henry Diltz, producenten Giles Martin, Edgar Winter, Olivia Harrison och Mick Fleetwood.
   Vi fick också mycket passande ett inslag ur filmen ”Eight days a week” med en tillbakablick när Beatles kom till det hårt segregerade USA 1964.
   Men det var naturligtvis musiken som spelade huvudroll i det här programmet med videon till Ringos senaste låt ”Give more love” som höjdpunkt. Här fick Ringo hjälp med sången av Peter Frampton, Steve Earle, Willie Nelson, Jackson Browne och Elvis Costello.
   Några låtar var hämtade från Ringos turné förra året med sin senaste upplaga av All-Starr Band som innehöll bland annat Steve Lukather, Hamish Stuart och Gregg Rolie plus gästartister. ”It don't come easy” är fortfarande en av Ringos bästa låtar. Ett medley på ”With a little help from my friends” och ”Give peace a chance”, som avslutade konserterna 2019, med tillfälliga gästerna Joe Walsh, Nils Lofgren och Jim Keltner tillhörde också höjdpunkterna.
   Ni ser listan på de musikaliska programpunkterna nedan. Från Sheila E:s funkiga version av ”Come together” via Sheryl Crows underbart känsliga tolkning av ”All you need is love”, på cello, ukulele och dragspel, Joe Walshs slidegitarrkryddade ”Boys”, Ben Harpers ”I'm down and out” (som jag gissar att den heter...), med Dave Grohl på trummor, Gary Clark Jr:s livebluesiga variant på ”Come together” till finalen med Paul McCartney.
   Jag hade sett fram mot McCartneys medverkan och trodde nog på en mer personlig hälsning från den före detta Beatles-kamraten än ett inslag från senaste turnén där Ringo gästade på trummor. Ok, energin i framförandet var det inget fel på, tre gitarrer på högsta volym och en ungdomlig Paul skrek fram ”Helter skelter”, men jag hade nog väntat mig en nyinspelad exklusiv hälsning från Pauls hem på Cavendish Avenue i St John's Wood i London, det ”lilla lantstället” i Peasmarsh eller från MPL-kontoret på Soho Square i centrala London.

RINGO STARR & HIS ALL STARR BAND: It don't come easy
SHEILA E: Come together/All you need is love
SHERYL CROW: All you need is love
JOE WALSH: Boys
RINGO STARR: Photograph (live plus en kavalkad av bilder)
BEN HARPER/DAVE GROHL: I'm down and out
RINGO STARR: Give more love (video)
GARY CLARK JR: Come together (live)
RINGO STARR & HIS ALL STARR BAND: With a little help from my friends/Give peace a chance
PAUL McCARTNEY: Helter skelter

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-09 07:59
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanGOOD HARVEST 2014.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-08 07:53
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanEVA DAHLGREN (Rock Runt Riket) 1987.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-07 07:53
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL 2015.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-06 07:52
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanNEIL YOUNG 1993.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-05 07:57
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanBILL ÖHRSTRÖM 2014.

/ Håkan

”Second billing to the Rolling Stones”

Postad: 2020-07-04 16:17
Kategori: Live-recensioner




Pelle Jernryd och Mats Ronander.

”Second billing to the Rolling Stones”
NISSE HELLBERG/MATS RONANDER/MAJA IVARSSON/IDA SVENSSON VOLLMER/THOMAS HOLST
Kulturbolaget, Malmö 3 juli 2020
Konsertlängd: 59 min
Min plats: tv:n hemmavid
https://www.youtube.com/watch?v=Wi6rn34rUVE
efter 10 minuter.

PÅ FREDAGSKVÄLLEN HYLLADE SVENSK ROCKMUSIK Rolling Stones med en rad både riktigt kända och mindre kända covers. Två genuina svenska rockmusiker, Nisse Hellberg och Mats Ronander, samsades på KB:s klassiska livescen med två kvinnliga rocksångerskor. Och i det femstjärniga kompet återfanns profiler från Wilmer X och flertalet musiker som glänste bakom Ronander på samma plats för nästan två månader sedan. Med den allestädes lysande gitarristen Pelle Jernryd i spetsen.
   Den här hyllningskvällen till Stones ära kunde ha blivit en ganska förutsägbar musikalisk afton med alltför utslitna låtar på repertoaren. Men jag tyckte låtvalet blev en ganska varierad och vid flera tillfällen en snillrik kväll. OK, naturligtvis var det svårt att undvika legendariska låtar som ”Honky tonk women” och ”Jumpin' Jack Flash” men vi slapp ju ”Satisfaction” och ”Let's spend the night together”. Men jag hade inte klagat om ”Paint it black” eller ”Street fighting man” funnits med där någonstans. Men man kan inte få allt när fyra artister ska avlösa varandra på en timme lång konsert.
   Energin på scen var det inget fel på. Ett underbart kompgänget där motorn/trummisen Sticky Bomb bestämde farten, kapellmästaren Mange Nörrenberg blixtrade framförallt till på piano och gitarristerna Jernryd och Thomas Holst, annars basist(!) i Wilmer X som fick sjunga en låt, gav rockmusiken ett stort och skinande vackert ansikte.
   Vid ett tillfälle (”Live with me”) var det tre elgitarrer i fronten och det svängde grymt medan Nörrenberg gjorde sitt bästa för att kopiera Ian Stewart på piano. Innan den låten förklarade Ronander (för kvällen passande klädd i Stones-t-shirt) att Stones peakade på liveskivan ”Get yer ya-ya's out”.
   The Sounds-sångerskan Maja Ivarsson och Ida Svensson Vollmer stod för kvällens kvinnliga fägring. Rockiga röster som gav låtarna ”Honky tonk women” (Jernryd prickade exakt soundet på sin gitarr), ”It's only rock'n'roll” och ”Get off of my cloud” hederliga tolkningar. Maja gjorde en perfekt kopia av Bette Midler i ”Beast of burden” men överraskade också i den lite lugnare ”As tears go by”.
   Kvällens hörnstenar på scen var knappast överraskande Nisse Hellberg och Mats Ronander. Nisse inledde kvällen med ”Brown sugar” och avslutade kvällen ganska naturligt med en typisk extralåt signerad Chuck Berry, ”Little Queenie”, med galet pianosolo av Nörrenberg. Och bjöd också på en lite mindre allmänt känd Stones-låt, ”Parachute woman” från ”Beggars banquet”, där Ronander spelade munspel.
   Ronander gjorde en underbar version av ”Dead flowers” vars musikaliska arrangemang toppades med Jernryds lapsteel. Thomas Holsts bluesiga stickspår, Slim Harpos ”Shake your hips”, tillhörde faktiskt kvällens höjdpunkter.
   Timmen med Stones-covers gick fruktansvärd fort och när det var över och tyst saknade jag nog en slutlåt med samtliga artister på scen. Det hade blivit en hyllning med stort H.

Brown sugar (Nisse)
Dead flowers (Mats)
Honky tonkwomen (Ida)
Wild horses (Ida)
It's only rock'n'roll (Ida)
Shake your hips (Thomas)
Beast of burden (Maja)
As tears go by (Maja)
Get off of my cloud (Maja)
Live with me (Mats)
Jumpin' Jack Flash (Mats)
Parachute woman (Nisse)
Little Queenie (Nisse)

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-04 07:55
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders Erkman DAVID BOWIE 1983.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-03 07:58
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanPLURA (Eldkvarn) 2013.

/ Håkan

Sean Tyla (1946-2020)

Postad: 2020-07-02 11:26
Kategori: Minns



SEAN TYLA VAR DEN ARTIST, SÅNGARE och låtskrivare som för mig personifierade pubrockgenren allra tydligast. Med sin kompromisslösa röst och ofta rockiga framtoning blev han kontrasten till Nick Garveys Beatles-influerade tongångar som gjorde Ducks Deluxe till det mest legendariska men minst kommersiellt framgångsrika band i mitten på 70-talet.
   Jag har under åren skrivit om Sean Tyla ett otal gånger på Håkans Pop, artiklar som har byggt på minnen men också åtskilliga konserttillfällen under de senaste 10-11 åren. Under den tiden hade han Sverige som tillfällig bas och uppträdde här som medlem i Ducks Deluxe, The Trouble Boys, sitt eget Tyla Gang men också som soloartist.
   Sean Tylas långa karriär startade tidigt 70-tal men det var när han blev medlem i Ducks Deluxe 1972 som det började händer saker med skivkontrakt och återkommande turnéer. Jag har vittnat om när jag första gången hörde Ducks på svensk radio, det var Kjell Alinge som spelade ”Love's melody” i något program 1974. Det var inte Tyla som låg bakom den låten, en alldeles för simpel men grymt catchy popdänga. Nej, Tyla var den mer oborstade typen med kraxig (och för all del Dylan-aktig) sång med våldsamma gitarrattacker som kännetecken. Han skrev mer brutala rocklåtar som ”Coast to coast”, ”Fireball”, ”Cherry pie” och ”West Texas Trucking Board”.
   Utan några stora kommersiella framgångar sprack Ducks Deluxe sommaren 1975 och nästan omedelbart bildade han nästa stora milstolpe i engelsk rockmusik, Tyla Gang. Efter några år på olika tillfälliga skivbolag, Skydog och Stiff bland annat, albumdebuterade bandet äntligen hösten 1977. ”Yachtless” var just då den bästa skiva jag någonsin hört. Skivan hade ingen konventionell svensk distribution, det amerikanska skivbolaget Beserkley var tämligen nystartat, så jag tror jag köpte skivan i Stockholm, recenserade skivan i Nerikes Allehanda och uppmanade sedan skivbutikerna i Örebro att importera exemplar.
   Skivan satte igång det genuina Tyla-intresset i mitt hjärta. Jag började leta tillbaka i Tylas historia, hittade gamla Ducks-skivor, livesamlingsskivan ”Christmas at the Patti” (där Ducks gör Tyla-låten ”Boogaloo babe”), en gammal Help Yourself-skiva från 1972 (där Tylas ”American mother” finns med), en Plummet Airlines-singel som Tyla producerat och även 1976-singlar som ”Styrofoam” och ”Suicide jockey”. Bland annat.
   Kort sagt var all musik som varit i Tylas närhet intressant i min värld just då men det blev svårt för bandet att följa upp ”Yachtless”. Helt okej uppföljare som ”Moonproof” (1978), soloskivorna ”Sean Tyla’s just popped out” (1980), ”Redneck in Babylon” (1981), och ”Rhythm of the swing” (1983) hamnade ohjälpligt i skuggan av det första mästerverket.
   Parentesen som medlem i The Force och skivan ”The album” (1982) är bättre än sin anonyma plats i skivhyllan. Force var en tillfällig grupp som Tyla hade tillsammans med en annan pubrockprofil, Deke Leonard.
   I samma veva gjorde Sean Tyla första försöket att återförena Ducks Deluxe. Jag minns än idag när jag och min vän Thomas i december 1986 satt på en pub på Oxford Street i London, läser NME (som man regelbundet gjorde på den tiden) och plötsligt upptäcker att Ducks med Sean och Martin Belmont ska spela på Dingwalls.
   En 15 låtar lång konsert med rysande effektiv rockmusik. ”Fireball”, ”Coast to coast”, ”It’s all over now”, ”Teenage head” och en sagolik avslutning med ”Route 66”. Otrolig upplevelse men också bara en kort tillfällig återförening.

RESTEN AV 80-TALET OCH DECENNIERNA därefter var det ganska händelsefattigt kring Sean Tyla, ett gig med Ducks 1989, förutom privat då han jobbade som bilförsäljare (Renault), grisfarmare, cricketcoach och webbdesigner (vilken kombination!). Efter många lovade comebacker, återföreningar och nyinspelade skivor började det äntligen röra på sig 2007 och soloskivan ”Back in the saddle”. Tyla i cowboyhatt sjöng låtar som ”Hollywood blues”, ”Coldwater canyon”, ”Fightin’ fifty boogie” och en cover på ”All along the watchtower”.
   I slutet på 00-talet började det äntligen röra på sig på allvar för Tyla och hans ombildade Ducks Deluxe med originalmedlemmen Martin Belmont och Brinsley Schwarz på gitarrer. I april 2009 stod det delvis nya Ducks Deluxe med Sean i toppform på Akkurat i Stockholm och det lät förvånansvärt bra om bandet och repertoaren.
   Det Sverige-besöket blev startskottet på flera års återkommande resor till det här landet för Sean Tyla. Jag fick uppleva två väldigt trevliga kvällar 2012 och 2013 på Blidösunds-färjan i Stockholms skärgård innan Sean bestämde sig för att lägga ned bandet. Finalkonserten gick av stapeln på Half Moon i december 2013 och jag råkade ha tur att befinna mig i London vid den tidpunkten och fick uppleva en strålande finaltriumf.
   Under tiden hade Sean bildat ett nytt Sverige-baserat band, The Trouble Boys, med bland annat Billy Bremner och Micke Finell som jag också fick nöjet att uppleva på Akkurat en januarikväll 2011 på Akkurat. En trevlig repertoar med ett minst sagt intressant band som samma höst albumdebuterade med ”Bad trouble”.
   Nästan samtidigt, hösten 2010, hade Sean sparkat liv i sitt gamla Tyla Gang som blev hans stora intresse åren framöver. Men först dök han upp som ”uppvärmare” solo innan Dave Edmunds på en turné sommaren 2011. Och gjorde ytterligare en Akkurat-spelning 2013.
   2015 letade sig Tyla Gang även ut i landet och spelade på East West i Örebro. Sista gången Sean besökte Örebro var på engångsfestivalen Rubber Duck Saturday hösten 2015. Vid två konserttillfällen kompades Sean av den unge svenske gitarristen Ludwig van Rock (Ludwig Henriksson). En intressant repertoar som blandade Tyla-klassiker som ”Fireball” och ”Amsterdam dog” med covers som ”Willin'” och ”Knocking on heaven's door”.
   Sean Tylas död ger inga minnesprogram på tv eller ens en notis på Kulturnyheterna men för oss pubrockälskare var han en viktig pusselbit i den anspråkslösa musikgenrens historia.
   Sean Tylas död offentliggjordes igår men han avled 17 maj 2020 efter en lång tids sjukdom.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-02 07:45
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanGYLLENE TIDER 1984.

/ Håkan

”#2 Göta Lejon, Sthlm 21 okt. 1980”

Postad: 2020-07-01 11:53
Kategori: Skiv-recensioner



ULF LUNDELL
Rockhead live: #2 Göta Lejon, Sthlm 21 okt. 1980
(Sveriges Radio/Parlophone/Warner)


Pandemin ställde in hela sommarturnén för Ulf Lundell men fick honom att blicka tillbaka på liveinspelningar som släpps enbart digitalt. Den nya trenden inleddes i april med en upptagning från Berns dagarna före jul förra året. En ”utgivning” som faktiskt gjorde mig ganska oberörd. Då är den helt aktuella ”skivan” med en liveinspelning från hösten 1980 av betydligt större intresse.
   Återbesöket i en av Lundells allra bästa turnéer från en underbart intressant tid som följde upp det i mina öron allra bästa Lundell-albumet, ”Längre inåt landet”, är naturligtvis spännande. Med den musikaliska perfektionen och energin hos ett band med Mats Ronander i spetsen där Ingemar Dunkers trummor, Niklas Strömstedts piano och Hasse Olssons himmelska hammondorgelsound skapade arrangemang som bör kallas både klassiska och historiska än idag.
   Det är inte nostalgi att idag lyssna på de här nästan 40 år gamla inspelningarna för det här är svensk levande rockmusik på absolut högsta nivå. Det är bara synd att den här ”utgåvan” är så begränsad och koncentrerad att den bara blir en vindpust av den storm som Lundell med band orsakade på konsertscenerna den där 1980-hösten. Här får vi blott tio av konsertens 25 kanske 30 låtar. Och jag förstår inte riktigt hur man har tänkt när man till slut köpte loss Sveriges Radio-inspelningarna (Tonkraft 11 november 1980) från den första Göta Lejon-konserten i Stockholm.
   Det kan naturligtvis finnas en förmildrande omständighet och förklaring till skivans begränsade urval av låtar: Kanske var det bara just radiosändningens tio låtar som fanns sparade för eftervärlden?
   Ett bara 48 minuter långt smakprov från en konsert långt över två timmar tillfredsställer naturligtvis inte den just nu grymt konserttörstande Lundellpubliken. De tio låtarna kommer visserligen i autentisk rätt ordning men däremellan saknar jag låtar som ”USA”, ”Ingens kvinna”, ”Bente”, ”Precis som en kvinna” och den bluessugande ”Hem till mina rötter igen” som hade gjort historiebeskrivningen mer fulländad.
   OK, genom åren rätt utslitna livelåtar som ”Sextisju sextisju”, ”Jag går på promenaden” och ”Snön faller” kan jag klara mig utan idag. Men det hade varit kul om de hade behållit hela versionen av finallåten ”Distraherad” när den sedan fortsatte som första extralåt. Det var ett svårglömt ögonblick i Lundells konserthistoria.
   Bandet bakom Lundell gör ju också att konsertinspelningen lever än idag. Mats Ronanders sologitarr dominerar i vänsterörat och kompgitarristen Nane Kvillsäter fyller på med full ackuratess i det andra. Det är Ronanders rockiga energi som gör versionerna av ”Pulver” och ”Distraherad” och hans solon på ”Främlingar” och ”Stackars Jack” så levande och odödliga.
   Det klassiska samarbetet mellan orgel och piano var 1980 fortfarande ett kraftfullt riktmärke i modern levande rockmusik. Lasse Lindboms uppdaterade basarrangemang i ”När duellen är över” lyfter hela låten och bas/trum-tempot i ”Odysseus” gör Lindbom/Dunker-teamet till en svensk motsvarighet av reggaerytm-fantomerna Sly Dunbar/Robbie Shakespeare.


BILDEN PÅ SKIVOMSLAGET HAR EN LÅNG OCH MÄRKLIG HISTORIA

OMSLAGSBILDEN MED ULF LUNDELL i rutig skjorta på ovannämnda album är inte tagen 21 oktober 1980 på Göta Lejon i Stockholm. Den plåtades av min kamrat Jan-Ola Sjöberg, typograf/redigerare på Nerikes Allehanda i Örebro, några kvällar innan på en helt annan plats. En bild som under alla år fått ett eget liv och en egen historia.
   Inför dubbelkonserten med Ulf Lundell 13 och 14 oktober 1980 i Örebro åkte jag och fotograf Anders Erkman (1958-2020) till Västerås 11 oktober, turnéns andra konsert, för att förbereda för intervju i Örebro och plåta Lundell med band på scen.
   Intervjun med Ulf (som jag gjorde i Örebro på Hotell Continental på eftermiddagen 13 oktober) tillsammans med konsertrecensionen publicerades i Nerikes Allehanda dagen efter Örebrokonserten, 14 oktober. Av tekniska skäl, lång konsert och tajt tidsschema, illustrerades recensionen med Anders Västeråsbilder. Därför äger jag inga professionella bilder från Ulf Lundells första Örebrokonsert.
   När jag 2014 återpublicerade min gamla Ulf Lundell-konsertrecension från 1980 på Håkans Pop fick jag därför anledning att använda vännen Jan-Olas privata bilder från Örebro Konserthuset (se nedan). Och det skapade i sin tur ett fantastiskt intresse på Lundells skivbolag.
   Det började mycket överraskande med att Kjell Andersson, den legendariske producenten och omslagsdesignern på Lundells skivbolag EMI, ringde upp Jan-Ola 2015 för att han hade hittat bilden på Håkans Pop. Han ville använda fotografiet i en mastodontsamling med Lundells kompletta utgivning. En box som sedan gavs ut sent 2015 under titeln ”Hemåt genom Rift Valley”.
   På telefon senare förklarade Kjell A att bilden är ”något behandlad” men Jan-Ola hade inga invändningar. Han tyckte bara att det lät kul och intressant. När boxen sedan gavs ut fick bilden en maffig helsida (till höger) i boken som följde med.
   Men historien om denna nästan 40-åriga bild skulle senare fortsätta ett varv till. För en knapp månad sedan kontaktades Jan-Ola av Karl-Magnus Boske, grafisk designer som jobbat med Lundell sedan 1993, som var intresserad av samma Jan-Ola Sjöberg-bild. Även han hade upptäckt bilden på Håkans Pop (”ofta kul läsning”) och Boske förklarade att den skulle användas i en livefilm från 1980 och läggas ut på YouTube.
   Vi den tidpunkten var det inte beslutat om något album, Lundells nuvarande skivbolag Warner hade inte klart med Sveriges Radio som ägde inspelningen, men snart var licensieringen klar och albumet släpptes på Spotify 26 juni.
   Med glädje gav Jan-Ola ännu en gång tillstånd att använda bilden och den hamnade alltså på den digitala skivans omslag (ni ser den överst på denna sida).
   Både Andersson och Boske har valt att ”trolla bort” Mats Ronander från originalet som ni ser nedan.


Bilder: Jan-Ola Sjöberg

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2020-07-01 07:54
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanCROSBY, STILLS & NASH Globen Stockholm 16 juni 2005.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (444)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (70)
Konserter (233)
Krönikor (150)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (133)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2020 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Per Ullén 21/11: Jag tycker att det tråkigt att efter att du har haft en väldigt intressant blo...

Jan Arne Martin Lennell 21/11: Tack för tips om podden. Babylon Zoo? Absolut. Har albumet med hiten (?) Spacem...

Per Rosén 19/11: Hej! Nyfiken på var du hört att första spelningen på turnén var i Stockhol...

Björn Stein 14/11: Lyssnartips, lyssna på Fred Eaglesmiths syn på ämnet tribute band på skivan ...

Björn Stein 13/11: Killen i mittten bekräftar nog din teori, gött solo. en pärla till poplåt! R...

Jan Arne Martin Lennell 31/10: Daniel Romano hade jag aldrig hört talas om förrän jag nyligen fick tips av g...

Håkan Gustavsson 30/10: Rolig återblick! Vissa saker behöver mer än 10 år för att man ska se klart...

Mats Karlsson 26/10: Detta är också ett av mina favorit-live-album. Visst var det märkligt att man...

Mats 26/10: Hej Håkan, Tack för att du skriver om Kursaal Flyers. Håller med om att de...

Fredrik Plumppu 24/10: Väldigt kul att få läsa denna recension, igen! 1983 hade jag nyligen upptäc...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.