Blogginlägg

Sean Tyla (1946-2020)

SEAN TYLA VAR DEN ARTIST, SÅNGARE och låtskrivare som för mig personifierade pubrockgenren allra tydligast. Med sin kompromisslösa röst och ofta rockiga framtoning blev han kontrasten till Nick Garveys Beatles-influerade tongångar som gjorde Ducks Deluxe till det mest legendariska men minst kommersiellt framgångsrika band i mitten på 70-talet.
   Jag har under åren skrivit om Sean Tyla ett otal gånger på Håkans Pop, artiklar som har byggt på minnen men också åtskilliga konserttillfällen under de senaste 10-11 åren. Under den tiden hade han Sverige som tillfällig bas och uppträdde här som medlem i Ducks Deluxe, The Trouble Boys, sitt eget Tyla Gang men också som soloartist.
   Sean Tylas långa karriär startade tidigt 70-tal men det var när han blev medlem i Ducks Deluxe 1972 som det började händer saker med skivkontrakt och återkommande turnéer. Jag har vittnat om när jag första gången hörde Ducks på svensk radio, det var Kjell Alinge som spelade ”Love's melody” i något program 1974. Det var inte Tyla som låg bakom den låten, en alldeles för simpel men grymt catchy popdänga. Nej, Tyla var den mer oborstade typen med kraxig (och för all del Dylan-aktig) sång med våldsamma gitarrattacker som kännetecken. Han skrev mer brutala rocklåtar som ”Coast to coast”, ”Fireball”, ”Cherry pie” och ”West Texas Trucking Board”.
   Utan några stora kommersiella framgångar sprack Ducks Deluxe sommaren 1975 och nästan omedelbart bildade han nästa stora milstolpe i engelsk rockmusik, Tyla Gang. Efter några år på olika tillfälliga skivbolag, Skydog och Stiff bland annat, albumdebuterade bandet äntligen hösten 1977. ”Yachtless” var just då den bästa skiva jag någonsin hört. Skivan hade ingen konventionell svensk distribution, det amerikanska skivbolaget Beserkley var tämligen nystartat, så jag tror jag köpte skivan i Stockholm, recenserade skivan i Nerikes Allehanda och uppmanade sedan skivbutikerna i Örebro att importera exemplar.
   Skivan satte igång det genuina Tyla-intresset i mitt hjärta. Jag började leta tillbaka i Tylas historia, hittade gamla Ducks-skivor, livesamlingsskivan ”Christmas at the Patti” (där Ducks gör Tyla-låten ”Boogaloo babe”), en gammal Help Yourself-skiva från 1972 (där Tylas ”American mother” finns med), en Plummet Airlines-singel som Tyla producerat och även 1976-singlar som ”Styrofoam” och ”Suicide jockey”. Bland annat.
   Kort sagt var all musik som varit i Tylas närhet intressant i min värld just då men det blev svårt för bandet att följa upp ”Yachtless”. Helt okej uppföljare som ”Moonproof” (1978), soloskivorna ”Sean Tyla’s just popped out” (1980), ”Redneck in Babylon” (1981), och ”Rhythm of the swing” (1983) hamnade ohjälpligt i skuggan av det första mästerverket.
   Parentesen som medlem i The Force och skivan ”The album” (1982) är bättre än sin anonyma plats i skivhyllan. Force var en tillfällig grupp som Tyla hade tillsammans med en annan pubrockprofil, Deke Leonard.
   I samma veva gjorde Sean Tyla första försöket att återförena Ducks Deluxe. Jag minns än idag när jag och min vän Thomas i december 1986 satt på en pub på Oxford Street i London, läser NME (som man regelbundet gjorde på den tiden) och plötsligt upptäcker att Ducks med Sean och Martin Belmont ska spela på Dingwalls.
   En 15 låtar lång konsert med rysande effektiv rockmusik. ”Fireball”, ”Coast to coast”, ”It’s all over now”, ”Teenage head” och en sagolik avslutning med ”Route 66”. Otrolig upplevelse men också bara en kort tillfällig återförening.

RESTEN AV 80-TALET OCH DECENNIERNA därefter var det ganska händelsefattigt kring Sean Tyla, ett gig med Ducks 1989, förutom privat då han jobbade som bilförsäljare (Renault), grisfarmare, cricketcoach och webbdesigner (vilken kombination!). Efter många lovade comebacker, återföreningar och nyinspelade skivor började det äntligen röra på sig 2007 och soloskivan ”Back in the saddle”. Tyla i cowboyhatt sjöng låtar som ”Hollywood blues”, ”Coldwater canyon”, ”Fightin’ fifty boogie” och en cover på ”All along the watchtower”.
   I slutet på 00-talet började det äntligen röra på sig på allvar för Tyla och hans ombildade Ducks Deluxe med originalmedlemmen Martin Belmont och Brinsley Schwarz på gitarrer. I april 2009 stod det delvis nya Ducks Deluxe med Sean i toppform på Akkurat i Stockholm och det lät förvånansvärt bra om bandet och repertoaren.
   Det Sverige-besöket blev startskottet på flera års återkommande resor till det här landet för Sean Tyla. Jag fick uppleva två väldigt trevliga kvällar 2012 och 2013 på Blidösunds-färjan i Stockholms skärgård innan Sean bestämde sig för att lägga ned bandet. Finalkonserten gick av stapeln på Half Moon i december 2013 och jag råkade ha tur att befinna mig i London vid den tidpunkten och fick uppleva en strålande finaltriumf.
   Under tiden hade Sean bildat ett nytt Sverige-baserat band, The Trouble Boys, med bland annat Billy Bremner och Micke Finell som jag också fick nöjet att uppleva på Akkurat en januarikväll 2011 på Akkurat. En trevlig repertoar med ett minst sagt intressant band som samma höst albumdebuterade med ”Bad trouble”.
   Nästan samtidigt, hösten 2010, hade Sean sparkat liv i sitt gamla Tyla Gang som blev hans stora intresse åren framöver. Men först dök han upp som ”uppvärmare” solo innan Dave Edmunds på en turné sommaren 2011. Och gjorde ytterligare en Akkurat-spelning 2013.
   2015 letade sig Tyla Gang även ut i landet och spelade på East West i Örebro. Sista gången Sean besökte Örebro var på engångsfestivalen Rubber Duck Saturday hösten 2015. Vid två konserttillfällen kompades Sean av den unge svenske gitarristen Ludwig van Rock (Ludwig Henriksson). En intressant repertoar som blandade Tyla-klassiker som ”Fireball” och ”Amsterdam dog” med covers som ”Willin'” och ”Knocking on heaven's door”.
   Sean Tylas död ger inga minnesprogram på tv eller ens en notis på Kulturnyheterna men för oss pubrockälskare var han en viktig pusselbit i den anspråkslösa musikgenrens historia.
   Sean Tylas död offentliggjordes igår men han avled 17 maj 2020 efter en lång tids sjukdom.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.