Blogginlägg

Emitt Rhodes (1950-2020)

EN LITEN STOR FAVORIT HAR GÅTT UR TIDEN utan några större rubriker eller uppmärksamhet. Men det finns flera skäl att minnas sångaren, låtskrivaren och artisten EMITT RHODES som hade en minst sagt sporadisk karriär. Jag äger hans kultstämplade soloalbum från 1970, ”Emitt Rhodes”, men det blev aldrig någon stor favorit fast recension på recension ville jämföra den med Paul McCartneys solodebut. Då uppfattade jag skivan som en helt okej popplatta men så där imponerande unik eller slagkraftigt personlig fann aldrig mitt Beatles-vänliga hjärta.
   Jodå, skivan med sin svarta Dunhill/ABC-etikett står där fortfarande i sitt slitna skivomslag i vinylhyllan mellan James Reyne(?) och Rhythm Corps(??). Naturligtvis tog jag mig nu, i skuggan av Emitts död, tid att seriöst lyssna igenom skivan för att möjligen hitta eventuella guldkorn som jag tidigare inte funnit. Och inte överraskande upplever jag nu skivan som bättre och mer genomarbetad. Låtar som ”Lullabye” och ”Fresh as a daisy” är värda alla respekt. Fast soundmässigt låter det lite gammalmodigt och tillbakalutat för att rubriceras som fantastisk popunderhållning. Men hans namn har ändå satt djupa spår i mitt minne.
   Trots en viss massmedial uppmärksamhet kring sin debut hamnade Emitt i en omöjlig sits med ett skivkontrakt som krävde två album per år och den produktionstakten var han inte intresserade av. Efter ytterligare två album, ”Mirror” (1971) och ”Farewell to paradise” (1973) drog han sig undan uppmärksamheten och vägrade att kreativt låta sig styras. Och försvann från offentligheten under många år. Han fortsatte spela in i sin hemstudio men inget gavs ut på skiva. Inte ens uppmärksamheten att få med en låt /(”Lullabye”) i filmen ”The Royal Tenenbaums” (2001) fick honom att lämna avskildheten.
   Tributskivan ”Long time, no see” (2010) med artister som tolkade Emitt Rhodes-låtar (bland annat svensken Eric Palmqwist) fick en viss uppmärksamhet, bland annat på Håkans Pop, men det skulle fortfarande dröja sex år innan Emitt skulle ge ut ett album. Och det skulle bli en skiva vars kvalitéer är största enledningen till att jag skriver de här orden idag.
   Efter ofattbara 43 år var ”Rainbow ends” (2016) en mäktig comeback och en klart musikalisk framgång som hamnade på min årsbästalista, låt vara oplacerad under de tio bästa. För övrigt samma år som Will Courtney toppade min lista med ”Planning escapes” och det var just hans ord på facebook som gav mig den tråkiga nyheten att Emitt var död:
   ”Word is that Emitt Rhodes has passed on. What a great songwriter and super talented guy. I remember hearing this record for the first time in my early 20s and being blown away by his talent and how he played every instrument. I know Emitt was totally influenced by The Beatles, especially the first McCartney solo record. I personally think Emitt topped that first McCartney record. Rest In Peace.”
   Emitt Rhodes avled i sömnen i söndags, 19 juli 2020.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.