Blogginlägg från 2020-08-28

Krönika: Maj 1997

Postad: 2020-08-28 07:50
Kategori: Krönikor

I en hel krönika ägnar jag texten åt hur svårt det kan vara att betygsätta recensionsskivor när det snabbt ska bestämmas. Och att betyget kan komma att omvärderas över tid. I blickpunkten för just den här krönikan var Jayhawks nya album, ”Sound of lies”. Tupparna jag nämner i texten är betygsillustrationerna som fanns i Nerikes Allehanda under lång tid.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Magasinet 2/5 1997.

BEDÖMNING – INTE AVGÅNGSBETYG

I MITT LIV SOM SKIVRECENSENT EXISTERAR väldigt sällan framförhållning eller lugna hemmakvällar. Däremot ofta snabba beslut, fingertoppskänsliga prioriteringar och en alltid stressig sista minuten-känsla när deadelineklockslaget rycker närmare oroväckande kvickt.
   Jag är övertygad om att kassörskan på Systemet, lokföraren på X2000-tåget och ATG-ombudet 13:55 en lördag står för både viktigare och betydelsefulla arbetsinsatser. Men alla har vi likafullt samma blodtryckshöjande turbulens i våra liv.
   Men när Magasinets Charlotta väntar på de sista bedömningarna från undertecknad recensent, som den här veckan dessutom ska fylla den här spalten med förhoppningsvis adekvat innehåll, sprider sig en både pirrig och tillfredsställande känsla genom kroppen.
   När jag sedan också ska sköta ett helt annat jobb på tidningen kan de sena besluten och de snabba bedömningarna ibland bli lite fel. Betyget kan i sämsta fall, vilket lyckligtvis i mitt liv är sällsynt, få en tupp för mycket eller för lite.
   Men recensionstupparna är inte lika strikta och seriöst inriktade som exempelvis avgångsbetyget i grundskolan som förföljer en genom hela livet. Ett betyg som aldrig går att överklaga, ifrågasätta eller ändra.
   Med skivrecensioner är det annat. Något kan inträffa, ett enkelt påpekande från någon läsare, en kompis eller skivbutiksägare, som gör att jag kanske måste omvärdera mitt ursprungliga betyg.
   Just nu brottas jag med Jayhawks senaste alster, ”Sound of lies”, som jag förra fredagen gav en hygglig trea fast jag ordagrant skrev att den är ”årets bästa amerikanska skiva som ändå gör mig besviken”. Paradoxalt och motsägelsefullt, erkänner jag så här i efterhand, med mycket tvekan mellan raderna.
   Vid premiärspelningen av skivan tillsammans med en annan initierad Pettersson kom min gode vän och jag fram till att det lät anspråkslöst, bra och fortfarande homogent om nya Jayhawks.
   Några timmar senare, ensam och djupt analyserande med hörlurar på öronen i låt efter låt fick jag anledning att revidera min första uppfattning. Jag var plötsligt inte alls lika självsäker på skivans fulla kvalité och såg flera avigsidor hos en grupp som blivit av med en (Mark Olson) av sina två suveräna låtskrivare.
   Gav skivan tre tuppar. Visserligen en stark trea men ändå., som jag då såg det, helt chanslös när årets bästa skivor ska utses om bara sju månader.
   Fram till i lördags var ”Sound of lies” en bra skiva med en bitter, besviken eftersmak.
   Efter ett otal besök i lika många begagnade-affärer längs Odengatan-St Eriksgatan i ett vårsoligt Stockholm i lördags fick musiken ur högtalarna vid den sista anhalten mig att identifiera en rad storartade sånger. Som inte överraskande var just Jayhawks.
   Det var härliga låtar som fick mig att stanna upp, lyssna och ångra min ursprungliga lite ljumma inställning till ”Sound of lies”.
   Där och då i den genuina skivmiljön var nya Jayhawks-skivan en nästan värdig uppföljare till mästerverket ”Tomorrow the green grass”. Men jag skrev ju också, och det kan jag alltid försvara mig med, att ”Sound of lies” var årets bästa amerikanska skiva.
   Så sant, så rätt.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (444)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (70)
Konserter (233)
Krönikor (151)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (133)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2020 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Per-anders Karlsson 26/11: Väldigt välskriven artikel. Har länge velat besöka Friar Park. Finns faktisk...

Kjell J 25/11: Vem kan vara utan covern på "Anna"? Inte jag i alla fall....

Hans Odelholm 24/11: Hej Håkan Jag har liksom du lyssnat på podden ’Hundåren’ om Peter LeMa...

Per Ullén 21/11: Jag tycker att det tråkigt att efter att du har haft en väldigt intressant blo...

Jan Arne Martin Lennell 21/11: Tack för tips om podden. Babylon Zoo? Absolut. Har albumet med hiten (?) Spacem...

Per Rosén 19/11: Hej! Nyfiken på var du hört att första spelningen på turnén var i Stockhol...

Björn Stein 14/11: Lyssnartips, lyssna på Fred Eaglesmiths syn på ämnet tribute band på skivan ...

Björn Stein 13/11: Killen i mittten bekräftar nog din teori, gött solo. en pärla till poplåt! R...

Jan Arne Martin Lennell 31/10: Daniel Romano hade jag aldrig hört talas om förrän jag nyligen fick tips av g...

Håkan Gustavsson 30/10: Rolig återblick! Vissa saker behöver mer än 10 år för att man ska se klart...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.