Blogginlägg från augusti, 1997
Går på festival oftare än Malcolm McLaren
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/8 1997.
Sommaren tycks aldrig ta slut och när nya skivor nu återigen dyker upp är jag långtifrån beredd eller hungrig på att upptäcka, upphetsas eller uppröras.
Den här sommaren har jag varit på rockfestival. För första gången på 18 år. Det kan säkert uppfattas som en överraskning men då vill jag påminna om Malcolm McLaren, beryktad affärsman, framgångsrik manager, tvivelaktig sångare med mera, med mera.
McLaren var i somras, rapporterades det, på sin första rockfestival. Jag var på min andra.
Både McLaren och jag var på trivsamma Lollipop som onekligen var en omtumlande positiv upplevelse. McLaren var där för att berätta om musikens framtid på en konferens. Jag var i första hand där för att se och höra John Fogerty på svensk mark för första gången på 26 år.
Kontroversielle McLaren förklarade att ingen ska i framtiden underskatta karaokens betydelse. Den mannen kan fortfarande överraska. Själv konstaterade jag att Fogerty var i härlig form.
Stämningen på Lollipop var exemplarisk, trevlig publik, inga köer, bra mat, god service, inga bråk och en bedövande naturupplevelse. Den avslappnande atmosfären på Lida Friluftsgård i Tullinge i sluttningen mot sjön Gnetaren ramade in festivalen perfekt.
Men som på alla festivaler var tidschemat pressat och chansen till spontana extralåtar obefintliga. Själv har jag inget att jämföra med ty förra gången jag var på något som närmast skulle kunna kallas rockfestival inträffade i Maastricht i Holland i juni 1979. På Pink Pop Festival som redan då hade tio år på nacken.
På bara en dag presenterades i snabb takt många toppnamn som då befann sig i startblocken till de megastora karriärer som väntade. På några timmar såg jag Police, Dire Straits, Elvis Costello, Rush, Peter Tosh och Average White Band på stora scenen. Och Mick Jagger hälsade på backstage.
Med bara två skivor bakom sig gjorde Mark Knopfler & Co en kort entimmeskonsert men hann ändå med mycket från sina skivor. Låtarna under den tidiga karriären var koncentrerat korta och distinkta. Det var först under mitten av 80-talet som repertoaren, gitarrsolona och låtarna blev längre, längre och längre.
Just de starkt förkortade, tidspressade konserterna gör festivalerna till en musikalisk pytt i panna där artisterna aldrig får chansen att vika ut sig spontant, lägga till några oplanerade extralåtar eller helt enkelt inte hinner jobba sig fram till de extatiska höjderna som brukar inträffa efter några timmar på scenen.
Varken Lollipop eller Slottsfestivalen kunde ändra på den uppfattningen. I sommar har jag saknat låtar både här och där.
Saknat naturliga toppar och har stått tämligen handfallen när ljudmixarna sparkat igång den bandade musiken efter alldeles för få extranummer. Det har gällt både Fogerty, Johnny Cash, Lolita Pop och Di Leva.
Efter nästan två timmar på scen kunde ingen närvarande klaga på John Fogertys stormiga avslutning med "Travelin' band". Ändå stod vi lite till mans och trodde, hoppades på och var nästan säkra på att han skulle komma tillbaka.
Och göra "Up around the bend", "Almost Saturday night" och den obligatoriska slutlåten "Rockin' all over the world".
Men i samma stund som han borde ha återvänt till scenen en sista gång kom det in en busslast crewmänniskor och rensade, bar ut Fogertys prylar och började förbereda nästa konsert på Lollipops stora scen.
Just då var Soundtrack Of Our Lives, som var nästa programpunkt mitt i natten, tämligen ointressanta. Även Johnny Cashs konsert stördes av festivaltempot i den starka eftermiddagssolen. Han ville ta ut svängarna med hela sin familj, vilket man kan ha en och annan invändning till, som starkt förkortade hans egna magnifika klassiker till ett fåtal. Och knappt några bidrag från den senare, helt underbara repertoaren.
Lolita Pop spelade en kort timme som premiärartister på årets Slottsfestival. Visserligen gjorde gruppen aldrig några maratonkonserter under sin riktiga karriär. Men när allt stämde så ofattbart bra, den där magiska onsdagskvällen i slutet på juli, så hade jag många önskelåtar kvar när "Say no more" tonat ut.
Comebackrepertoaren var mycket logiskt koncentrerat till de senare, engelska låtarna men jag hade inte protesterat om Karin Wistrand sjungit fler låtar från "Att ha fritidsbåt" eller borstat av gamla favoriter som "Salta diamanter" och "Svart och skitig".
Även DiLevas festivalrepertoar var ordentligt rumphuggen. Blott en timmes konsert är nästan förödande för en så verbal artist som DiLeva. När sedan marknadsföringsmässiga skäl gör att låtarna från senaste skivan måste prioriteras blev det många tidiga favoriter som föll bort medan regnet hängde i luften.
Bäst just nu:
JOHN MELLENCAMP: Gambling bar room blues. Primitivt svängande cover från Jimmie Rodgers-samlingen.
STEREOPHONICS: Local boy in the photograph. Tveklös poprockhöjdare på ett debutalbum som nästan bara innehåller starka singellåtar.
CUE: Burnin'. Skådespelaren Niclas Hjulström sjunger ledmotivet till TV-serien Glappet som premiärsänds på måndag. Suggestiv och överraskande stark pop.
IDDE SCHULTZ: Faller. Storstilad gitarrock i en specialskriven låt av Docenterna.
MAGNUS UGGLA: Kung för en dag. Äntligen sammanfaller min dotters och min musiksmak. För en glad stund i närmare bestämt 3 minuter och 17 sekunder. Så länge är Uggla kung.
/ HÃ¥kan
Skandal-lös bok om gyllene tonårsgrupp
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i augusti 1997.
BOK
Gyllene Tider
Jan-Owe Wikström
(Bonnier Alba)
Halmstads stolthet Gyllene Tider var/är (existerar gruppen i dag eller har de bara tagit time-out?) inget vanligt tonårsband. Och Jan-Owe Wikströms bok om hela deras karriär är inte heller någon vanlig idolbok med glättade färgbilder och text som enbart beskriver ett liv i rosenrött.
Faktum är att bilderna till hundra procent är svartvita och allra mest är hämtade från privata arkiv och visas således exklusivt för första gången.
Historien om tidernas gyllene tonårsband innefattar både upplopp och tragiska dödsfall (vid en konsert 1981).
Men någon riktig nerv åstadkommer aldrig författaren i sitt berättande. Det blir mer raka påståenden, ren historiebeskrivning, än en slagfärdig och händelserik biografi.
Men Halmstad är inte Rågsved och den välkammade miljön som Gyllene Tiders väluppfostrade medlemmar växte upp i lockade inte till några större klavertramp eller chockartade skandaler. Så grundmaterialet är i allra högsta grad begränsat och Wikström har inte valt att göra en Goldman, tack och lov.
Som journalist i Halmstad har Wikström naturligtvis haft närkontakt med gruppen från första stund. Och kan därför presentera många små insidernyheter vid sidan av den stora, nationella och officiella bilden av Gyllene Tider och dess fem medlemmar.
Som tillsammans med uttalanden av många nyckelpersoner i gruppens omgivning ger en helhetsbild som aldrig tidigare berättats om Gyllene Tider.
Hela historien är inte utan slagkraftiga poänger. Hur de fem killarna i 80-talets inledning jobbar sig upp och blir nationell egendom. Hur gruppen, via militärtjänstgöring som största anledning, glider i sär och snabbt närmar sig det fatala stupet med en popularitet som snabbt falnade.
Och sedan hur deras urspungliga tonårspop får en renässans över tio år senare som ingen (inte ens den annars alltid så strategiskt initierade Per Gessle) kunde förutse. Förra årets återkomst slog alla rekord och alla förnuft och de blev det största svenska bandet som någonsin turnerat i Sverige. Det kallar jag comeback.
Utan den gränslöst framgångsrika comebacken hade den här boken, vars framsida designats i stil med "Halmstads pärlor"-omslaget, aldrig sett dagens ljus. Inte just nu i alla fall.
Och biografin hade inte både inletts och avslutats med förra årets rekordsommar.
Det är inte bara där den kronologiska historien haltar. Problemet att helt undvika Gessles soloinspelningar, som åtminstone indirekt påverkar Gyllene-karriären, lämnas helt utanför. Ändå framstår boken som mycket välskriven med en hel del pikanta detaljer.
Jag tänker inte så mycket på det i förhand uppblåsta kapitlet Himmel no. 7, gruppens kontakt med allehanda droger, som är nästan löjligt oskyldigt.
Däremot är Gessles fasinerande metod att erhålla frisedel uppseendeväckande desperat. Och i övrigt skildras de fyra andras militärtjänstgöring perfekt: En enda lång meningslöshet.
Till stöd för historiebeskrivningen illustreras många kapitel med tidningsklipp. Roligast är att se en kollega på Kvällsposten med byxorna nere. Han trodde sig 1981 ha avslöjat en hemlig flickvän till Gessle men blir så vilseledd att han pekar ut Lena Beime, mer känd som Gessles revisors fru...
Annars förmedlar boken inga stora avslöjanden, vi får några utdrag från Gessle-låtar som aldrig spelats in, men känns ändå tämligen tung i handen. Både bokstavligen och bildligt.
/ HÃ¥kan
Skandal-lös bok om gyllene tonårsgrupp
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Hallandsposten i augusti 1997.
BOK
Gyllene Tider
Jan-Owe Wikström
(Bonnier Alba)
Halmstads stolthet Gyllene Tider var/är (existerar gruppen i dag eller har de bara tagit time-out?) inget vanligt tonårsband. Och Jan-Owe Wikströms bok om hela deras karriär är inte heller någon vanlig idolbok med glättade färgbilder och text som enbart beskriver ett liv i rosenrött.
Faktum är att bilderna till hundra procent är svartvita och allra mest är hämtade från privata arkiv och visas således exklusivt för första gången.
Historien om tidernas gyllene tonårsband innefattar både upplopp och tragiska dödsfall (vid en konsert 1981).
Men någon riktig nerv åstadkommer aldrig författaren i sitt berättande. Det blir mer raka påståenden, ren historiebeskrivning, än en slagfärdig och händelserik biografi.
Men Halmstad är inte Rågsved och den välkammade miljön som Gyllene Tiders väluppfostrade medlemmar växte upp i lockade inte till några större klavertramp eller chockartade skandaler. Så grundmaterialet är i allra högsta grad begränsat och Wikström har inte valt att göra en Goldman, tack och lov.
Som journalist i Halmstad har Wikström naturligtvis haft närkontakt med gruppen från första stund. Och kan därför presentera många små insidernyheter vid sidan av den stora, nationella och officiella bilden av Gyllene Tider och dess fem medlemmar.
Som tillsammans med uttalanden av många nyckelpersoner i gruppens omgivning ger en helhetsbild som aldrig tidigare berättats om Gyllene Tider.
Hela historien är inte utan slagkraftiga poänger. Hur de fem killarna i 80-talets inledning jobbar sig upp och blir nationell egendom. Hur gruppen, via militärtjänstgöring som största anledning, glider i sär och snabbt närmar sig det fatala stupet med en popularitet som snabbt falnade.
Och sedan hur deras urspungliga tonårspop får en renässans över tio år senare som ingen (inte ens den annars alltid så strategiskt initierade Per Gessle) kunde förutse. Förra årets återkomst slog alla rekord och alla förnuft och de blev det största svenska bandet som någonsin turnerat i Sverige. Det kallar jag comeback.
Utan den gränslöst framgångsrika comebacken hade den här boken, vars framsida designats i stil med "Halmstads pärlor"-omslaget, aldrig sett dagens ljus. Inte just nu i alla fall.
Och biografin hade inte både inletts och avslutats med förra årets rekordsommar.
Det är inte bara där den kronologiska historien haltar. Problemet att helt undvika Gessles soloinspelningar, som åtminstone indirekt påverkar Gyllene-karriären, lämnas helt utanför. Ändå framstår boken som mycket välskriven med en hel del pikanta detaljer.
Jag tänker inte så mycket på det i förhand uppblåsta kapitlet Himmel no. 7, gruppens kontakt med allehanda droger, som är nästan löjligt oskyldigt.
Däremot är Gessles fasinerande metod att erhålla frisedel uppseendeväckande desperat. Och i övrigt skildras de fyra andras militärtjänstgöring perfekt: En enda lång meningslöshet.
Till stöd för historiebeskrivningen illustreras många kapitel med tidningsklipp. Roligast är att se en kollega på Kvällsposten med byxorna nere. Han trodde sig 1981 ha avslöjat en hemlig flickvän till Gessle men blir så vilseledd att han pekar ut Lena Beime, mer känd som Gessles revisors fru...
Annars förmedlar boken inga stora avslöjanden, vi får några utdrag från Gessle-låtar som aldrig spelats in, men känns ändå tämligen tung i handen. Både bokstavligen och bildligt.
/ HÃ¥kan
Ett glatt återseende
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/8 1997.
RAJ MONTANA BAND
Alfred Nobel, Karlskoga 16 augusti 1997
Ingen har krävt någon Raj Montana-revival, själv har jag under åren känt ett högst måttligt sug efter Dan Hylanders och Py Bäckmans låtar som regerade 1983-84.
Däremot fann jag försommarens skiva med deras största ögonblick samlade som tidlös pop utan minsta tillstymmelse av damm och nostalgi. En prestation i dessa frekventa återföreningstider.
Sommarens turné, som travat på utan hysteri eller större uppmärksamhet, närmar sig slutet och sent i lördags kväll spelade de på Alfred Nobel i Karlskoga.
Gamla popstjärnor är inte stjärnor förevigt, möjligen med undantag för Ulf Lundell, så klubbspelningar får dryga ut den sporadiska spelplanen. Nu var det dock utomhus så visst flög en känsla av deja vu genom luften.
Även på scen har Raj Montana kvar både dignitet och glöd. Av musikalisk tyngd och sedvanligt samspel.
Ett band som inte bara leds av två scengiganter utan också har en extraordinär kör i Anne-Lie Rydé och Tove Naess och musiker som i sanningens namn är fem yrkesproffs av absolut högklass.
Kanske var det inte lika väloljat som "förr i tiden". Det spelades stundtals fel, strängar brast och orden kom ibland i fel ordning. Men sånt förgyller och förstärker nuet och närvaron. Bättre med en brusten gitarrsträng än ett brustet hjärta.
Tid, plats och miljö, runt midnatt en lördagkväll inför en halvt berusad men absolut pigg och vaken publik, var rörelsefriheten dock begränsad. I den starkt komprimerade repertoaren saknade jag åtskilliga Dan & Py-klassiker, främst flera av de lugnare, återhållsamma låtarna.
Ändå blev utflykten i den sällsamma Raj Montana-historien som ett glatt återseende. Glad och lycklig var också kvällens signum. Det här är killar och tjejer som har nära till skrattet och lyckades också sprida glädjen bland publiken.
Och någon ringrost kunde jag inte upptäcka. Med hjälp av åtskilliga nya fräscha arrangemang, "Jag lever", "Segla på ett moln" (Anne-Lie Rydés paradnummer som blev nattens publikfavorit), en halvakustisk "Höst" och "Svart kaffe" med gitarrintro a la "Wild thing", överlevde bandet nostalgihotet.
Konserten lyfte musikaliskt direkt och fick i höjd med Anne-Lies evergreen vingar och ett smart medley på tre av Dans uptempolåtar avslutade ordinarie avdelningen perfekt.
Sedan fick konsertrepertoaren en inramning av innerlig prägel. Dan inledde med "Roll along...", hans egen hylling till Lowell George, och ett decimerat band framförde som extra extralåt "Willin'" på ett både spontant och humoristiskt sätt. Allt tillägnat upphovsmannen George och för kvällen också Elvis Presley. Så dags var den fjärde betygstuppen mycket nära.
/ HÃ¥kan
Bandet lät förvånansvärt tajt
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/8 1997.
BIBI FARBER & GLOW
Slottsfestivalen, Örebro 2 augusti 1997
"Featuring Richard Lloyd" hade inte varit för mycket begärt när Bibi Farber och hennes nya band hade livepremiär. I sin forna hemstad. Efter bara några få repetitionstimmar, tillsammans med skicklige tillfällige trummisen Peter Olsen, lät bandet förvånansvärt tajt och Lloyd hade en härlig musikalisk huvudroll. Inte bara i sina fyra egna låtar utan också i Bibis stundtals förvånansvärt starka repertoar.
Lloyd gav hennes poprockmaterial nerv via sina soloutflykter på gitarr som hela tiden var fyllda med mening och innehåll. Bakom sin lugna natur fick han ut aggressionerna genom gitarrsträngarna när han ömsom smekte kristallklart, ömsom kramade fram ljuvliga toner. Med ibland feedback som viktig ingrediens.
Utan en orgel i kompet slipper man jämföra med Blondie och Debbie Harry så det blir snarare att höja referensinivån på Bibis musik till Patti Smith, Television och den klassiska New York-rocken.
Och för en gångs skull hade den nattsvarta rockmusiken flyttat utanför klubbarna i New Yorks downtown till en smått absurd miljö utomhus på en stadsfestival. Men det fungerade. I solskenet, som mycket passande bröt igenom under "Shine", blev det stundtals hett som på en nattklubb.
På skiva gör Bibi ofta catchy, starkt melodiös poprock som på scen blir lite ruffigare och livligare. Med mindre profil, mindre hitkänsla men mycket större hjärta och stark sång.
Publiken var till största delen obekant med materialet så det tog ett tag innan responsen infann sig. Men efter hennes underbara och lite annorlunda version av Lolita Pops "Salta diamanter" rådde det ingen tvekan om att det krävdes extralåt.
Lloyd bad slutligen ödmjukt om ursäkt för misstagen ingen hörde.
/ HÃ¥kan
Bevarade den råa klangen i sina sånger
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/8 1997.
STAFFAN HELLSTRAND & NOMADS
Slottsfestivalen, Örebro 2/8 1997
Slottsfestivalen har inte alltid placerat sina artister logiskt på de båda scenerna. Häromåret stod Staffan Hellstrand själv med en akustisk gitarr på den stora scenen och i lördags fick han tränga in sig på lilla scenen med sitt rockbandskomp.
Nomads var för kvällen bara representerade av basist och trummis. Inhoppande gitarristen Fredrik Blank, bekant i Hellstrand-kretsar, tog chansen att ersätta båda Nomads-gitarristerna. Som han klarade med glans.
En bit in i konserten kom dessutom fioltjejen Lotta Johansson och kompenserade det klaviaturbefriade kompet. Det var inte överraskande tungt, stundtals Neil Young-taggtråd i gitarrerna med många allsångsattacker i repertoaren.
"Din mästares röst", "Bilden av dig", "Hela vägen hem", "Du går aldrig ensam" och "Precis som du är" är alla små evergreens i 90-talet. Med rejäla harmonier och poetiska texter, starkt förknippat med Staffan. Även när Staffan stod själv med en akustisk 12-strängad gitarr på några låtar lyckades han bevara den råa klangen i sina sånger.
Få överraskningar i scenrepertoaren, "Vita hus och lila slätter" (mer känd med Idde Schultz) var en liten, men fansen i publiken var dock ödmjuka och tycktes gilla allt han tog sig för. Men kanske allra mest i första extralåten "Fågel blå" då kajorna i skyn som svävade över konsertområdet fick en extra skjuts in mot city.
Efter en obligatorisk accapella-version av Dan Anderssons "Spelmannen" avslutades konserten, och Staffans hela sommarturné, med "Stackars, stackars mig".
/ HÃ¥kan
Slottsfestivalen blev en Lolita Pop-revival
Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/8 1997.
Slottsfestivalen är slut. För den här gången. Bokslutet ger vid hand att det har varit en av de musikaliskt bästa festivalerna. Årets upplaga formade sig dessutom till en Lolita Pop-revival där gruppens bästa uppsättning inledde festivalen. Och ytterligare medlemmar dök sedan upp i flera andra sammanhang under de följande dagarna.
Det Lolita Pop som återförenades för den bejublade och pressrosade konserten i onsdagskväll härstammade från 80-talets senare del: Karin Wistrand, Sten Booberg, Henrik Melin, Per Eriksson (nu Ståhlberg) och Benkt Svensson (nu Söderberg).
Tillsammans gjorde de gruppens femstjärniga "Love poison". Och tillsammans genomförde de en nästan prickfri konsert i onsdags.
Men i Lolita Pop har medlemmarna skiftat genom åren. Och flera av dem dök upp på festivalens andra dagar.
I Di Levas stora orkester bestående av tre killar och tre tjejer satt på torsdagskvällen Christer Björklund och höll takten bakom trummorna.
Björklund var med i den sista Lolita Pop-uppsättningen. Tillsammans med bland annat gitarristen Fredrik Blank som i sin tur dök upp bredvid Staffan Hellstrand under sista festivalkvällen. De båda Nomads-gitarristerna hade fått förhinder och Blank fick rycka in med kort varsel.
En ursprungs-Lolita, trummisen Peter Olsen, fick också chansen att visa sin färdigheter under avslutningsdagen. Bakom Bibi Farber i hennes band Glow, med gitarristen Richard Lloyd, hoppade Peter glatt in under den korta turnén i Sverige.
En annan viktig Lolita Pop-medlem från de tidiga åren, basisten Thomas Johansson, stod aldrig på scen under festivalen. Men skymtades i publiken på Bibi Farbers konsert. Troligen nyfiken på Richard Lloyd som han en gång spelade med under dennes Sverige-sejour i mitten på 80-talet.
/ HÃ¥kan
Richard Lloyd är i Örebro igen
Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/8 1997.
Richard Lloyd är i stan. Igen. Han har nämligen varit i Örebro förut, vintern 1985 bodde han i Karin Wistrands lägenhet medan repetitioner pågick inför skivinspelning och turné.
- Egentligen gillar jag storstäder, Boston, Los Angeles och London, men det var en härlig tid här. Åt vegetarisk mat på Kärnhuset, berättar New York-bon Richard.
- Halva mitt dåvarande band kom just härifrån så det var naturligt att vistas här.
Richard är inte född i New York men kom dit som sju-åtta-åring.
- För ung för att vara beatnik, för gammal för att vara hippie, som han uttrycker det.
Nu är Richard är i Örebro för att spela på Slottsfestivalen i eftermiddag, som gitarrist i Bibi Farbers band.
Och det är just som musiker och gitarrist han livnär sig. Har turnerat med Matthew Sweet och John Doe (från gamla X) och livet som soloartist lockar inte längre.
Richard har inte gjort någon egen skiva sedan 1987, "Real time", en live-LP.
- Att bilda eget band är som att gå ut i krig, att forma en armé. Jag gillar att försvinna ibland. Lägga gitarren på hyllan några månader och sätta mig bakom skolbänken och studera.
Richard som är i mycket fin form svarar artigt på alla frågor, ibland med glimten i ögat. Som när jag frågar varför Television, ett av 70-talets mest stilbildande band, splittrades en gång.
- Yoko Ono, hon brukar vara anledningen till att band splittras.
- Nej, vi var och är inte ovänner. Vi gjorde en lyckad reunion 1992 med en skiva som sedan följdes av en nio månader lång turné. Jag tror vi spelade på Cirkus i Stockholm.
- Jag träffade Tom Verlaine på en buss i New York nyligen och håller ständig kontakt med de andra, även Richard Hell.
1985 var det Keith Patchel, som bott i Örebro, som lockade hit Richard.
- Det är svårt att hålla kontakt med Keith. Nu är han visst i Brasilien och spelar rock.
Men just nu är det Bibi Farbers band som gäller för Richard Lloyd. Han har producerat hennes nya skiva, sparkade ut tidigare gitarristen, och kommer vid eftermiddagens konsert att göra några egna låtar.
/ HÃ¥kan
Magasin hjälper Dan & Py att minnas
Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Magasin sommaren 1997.
Det kan i dag vara svårt att förstå. Men under åren 1983 och 1984 var Raj Montana Band störst i Sverige. Belönades med Rockbjörnar, platinaskivor och turnéerna blev bara längre och oftare i allt större lokaler. Innan allt slutade i december 1984. Nu gör bandet, med Dan Hylander och Py Bäckman i spetsen, en tillfällig återförening i sommar med en samlingsskiva och turné. magasin har träffat Dan och Py och pratat minnen, privata erfarenheter och framtid.
När man träffar Dan Hylander och Py Bäckman är det inte lätt att veta i vilken ände man ska börja. Deras respektive karriärer är så långa och omfattande att Raj Montana-äventyret i tid är kort och snarare en parentes. Dock en parentes som betytt mer för både Dan och Py än något annat.
Det "moderna" Raj Montana Band, som är upphov till årets revival, drog igång 1980, ett år efter att Dan flyttat från Skåne till Stockholm och träffat Py.
- Vi började genast turnera flitigt. Konserterna i Skåne gav bäst men första åren gick vi back. Vi hade egentligen för stor produktion, men eftersom vi ägde ljud- och ljusfirman som stod för grejerna kunde vi fortsätta och till slut börja nå framgång, minns Dan.
Raj Montana turnerade sig till positionen som nummer ett i Sverige. Två-tre turnéer per år, ibland 46 konserter på två månader och avskedsturnén hösten 1984 gick i nästan enbart ishallar.
- Då fanns det ingen gräns mellan privatliv och offentligt liv. Det var ett hysteriskt heltidsjobb, säger Dan i dag och vet inte om han vill ha tillbaka den tiden eller inte.
Sommarens återföreningsturné, där medlemmarna är identiska med hösten 84, omfattar just nu närmare 20 spelningar och ska när turnéschemat spikas förhoppningsvis vara uppe i 25 ställen. Premiär sker på Sofiero i Helsingborg 27 juni. Förmodligen ingen konsert i Örebro men Karlskoga får ett besök under den senare delen av turnén, 16 augusti.
Hysterin 1984 följdes av ett förhållandevis lugnt 1985, ANC-engagemang men inga egna skivor. 1986 separerade Dan och Py också privat och deras båda artistkarriärer började likna berg-o-dalbana. För Py blev 1988 ett minst sagt stormigt år. Hon skrev Sveriges EM-schlagerlåt, "Stad i ljus", till Tommy Körberg, gjorde en mindre lyckad solo-LP, "Natt 1001", och gifte sig med den 16 år yngre gitarristen Micke Wennborn vars efternamn hon bär privat fortfarande fast de är skilda.
Och mitt i denna glädje och framgång blev Py hett löpsedelsstoff.
- Jag blev utpekad och utlämnad i en kokainhärva. För att jag var kändis och nära vän till den kriminelle. Att jag blev avskriven från fallet och var helt oskyldig glömdes bort, säger Py i dag. Men Py fortsatte turnera, nu i mindre sammanhang, och gjorde 1990 en skiva, "I rosornas tid", som är helt bortglömd.
- Jag stod i affär och jobbade på reklambyrå innan jag fick mitt livs revansch med Nordman, berättar en för dagen mycket nöjd Py.
Hon har skrivit texterna till Mats Westers melodier på Nordmans båda album som sålt i närmare en miljon exemplar! En närmast ofattbar siffra.
- Just nu laddar vi för trean som ska ut innan jul. Jag har just skrivit text till en melodi som Mats skrivit tillsammans med Eric Bazilian från Hooters.
Om Py genom Nordman-framgångarna tjänat stora pengar vill eller kan hon inte uttala sig. Hon är däremot nöjd med att nå ut till en så ofantligt stor publik med sin kreativitet.
Försäljningssiffrorna dalade också för Dan och solokarriären flagnade något mot slutet av 80-talet.
- "Café Sorgenfri"-turnén med andra upplagan av Kosmonaut tycker jag var bland det bästa jag gjort. Ett fräckt och spännande band helt i klass med Raj Montana, säger han utan tanke på vad han är i Örebro för att göra reklam för.
- Däremot fick jag en rejäl svacka 1990, erkänner han, som jag dock tog mig ur. Antingen är man som artist hysteriskt underskattad eller hysteriskt överskattad. Jag väntar troget på nästa anfall av det senare, säger Dan och ler ironiskt.
Dans tre soloskivor under 90-talet har dock sålt dåligt, helt orättvist enligt honom själv, men de senaste åren har etablerat honom som framgångsrik både som låtskrivare och producent åt Totta. Dan har skrivit majoriteten av låtarna på hans båda soloskivor som sålt bra. En framgång som bäddat för en ny karriär i eget namn.
- Tottas skivor säljer bra under lång tid. Bäst av alla i EMI:s backkatalog. Så nu har jag kommit på god fot med Kjell Andersson på EMI. Jag går in i Lasse Englunds studio i höst och ännu en soloskiva kan väntas till våren, säger artisten Dan Hylander som under det senaste halvåret funderat på att skriva en bok.
- Har pratat med Klas Östergren och novell passar mig nog bättre än roman. Fast det skulle vara kul att skriva en riktig roman, gräva i sitt eget liv och lämna ut andras, myser Dan.
- Man måste inte skriva om sig själv, tycker Py.
- Jo, släng dig i väggen, Carina Rydberg. Avslutar Dan på sin säreget skånska och familjära dialekt.
Dan & Py-fakta
DAN OVE MIKAEL HYLANDER
Född: 21 juni 1954 i Malmö.
Familj: Ja, en dotter (Amanda, 5½ år) och ny sambo (Alexandra).
Bor: I lägenhet på Kungsholmen i Stockholm.
Inledde karriären: I rockgruppen White, 1970.
Debutskiva: Raj Montana-singeln "Dalit Panther" (1977)
Stora genombrottet: "Döende oskuld" (1979) i Skåne, "September" (1981) i övriga Sverige.
Karriärtopp: "Änglar och sjakaler" (1984).
Lyssnar på: Trisha Yearwood, Kim Richey och Dead Reckoners.
PY MARIE ELISABETH ULRIKA BÄCKMAN-WENNBORN
Född: 5 juli 1948 i Stockholm.
Familj: Dottern Ävve Helena, 28 år.
Bor: I Järfälla (lägenhet) och på Värmdö (hus).
Inledde karriären: I grupperna Vat 66 och Songs i slutet på 60-talet.
Debutskiva: Singel med Baby Py Grandmothers, "Single girl" (1969).
Stora genombrottet: LP:n "Sista föreställningen" (1983).
Karriärtopp: Som textförfattare åt Nordman, två album.
Lyssnar på: Nordman-demos.
/ HÃ¥kan
juli, 1997
september, 1997
| << | Augusti 1997 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | 3 | ||||
| 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
| 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 |
| 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 |
| 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: