Blogginlägg från juli, 1997

Niklas Strömstedt konsert

KONSERT
Niklas Strömstedt
Slottsfestivalen/Örebro 30 juli 1997

Premiärkvällen på Slottsfestivalens stora scen pendlade från rockig urladdning med Lolita Pop till ett romantiskt samkväm med Niklas Strömstedt. Nej, riktigt så mesig var Niklas inte musikaliskt och som artist har han betydligt mer ryggrad än det har skymtats i medierna.
   Med Micke Nord pÃ¥ gitarr har Niklas halva inträdesbiljetten till rejäl rockmusik men väljer att gÃ¥ lÃ¥ngsamt fram i den tunga genren. Som hitlÃ¥tskrivare är han däremot mycket mer slagkraftig. Melodier som fastnar utan att etsa sig fast. Harmonier som har svÃ¥rt att lämna hjärnan hur gärna jag än vill.
   Men när han försöker framföra rock blir det i bästa fall pop och när han sjunger pop lÃ¥ter det som schlagers. Men ..Den här stan.. har klara Ted Gärdestad-kvalitéer och countrysvänget i ..Förlorad igen.. är helt OK. Niklas höll en naturlig dialog med publiken, exempelvis var presentationen fyndig om än inte ..Oslagbar.., och det är sannerligen inte vardagsmat i den här branschen.

/ HÃ¥kan

Johnny Cash konsert

JOHNNY CASH
Lollipop, Tullinge 25 juli 1997


Aftonbladet 26/7 1997.

/ HÃ¥kan

Ännu glöder John Fogerty

Dagens Nyheter 26/7 1997.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/7 1997.

JOHN FOGERTY
Lollipop, Tullinge 25 juli 1997

Vi hade väntat i 26 år och fick vänta ytterligare elva minuter innan John Fogerty steg in på Lollipops stora scen och visade att han inte varken förlorat rösten eller tappat förmågan att än i dag skriva klassiskt utsökta rocklåtar.
   Jag var pÃ¥ Lollipop i fredags och slickade i mig av den mest musikaliskt genomtänkta festivalkväll som jag inte trodde nÃ¥gon skulle kunna skapa. Ens i fantasin.
   Efter Johnny Cashs robusta, grovt utmejslade country kom Staple Singers röststarka soul-gospel-rhythm & blues som sedan följdes av John Fogertys traditionellt svängiga rock'n roll. PÃ¥ nÃ¥gra fÃ¥ timmar fick vi rockens historia svart pÃ¥ vitt. De fÃ¥ färgnyanserna blev ocksÃ¥ kvällens koncept. En helkväll som avslutades pÃ¥ ett nära nog fantastiskt sätt.
   Det blev ocksÃ¥ en kväll i igenkännandets tecken. Inga krusiduller och inga överraskningar. Det var egentligen bara Fogertys svarta skjorta till sina svarta jeans (inspirerad av Cash nÃ¥gra timmar tidigare?) som gav en lätt doft av förvÃ¥ning.
   Framförallt visade det sig att de nya lÃ¥tarna, frÃ¥n den mycket framgÃ¥ngsrika "Blue moon swamp", pÃ¥ scen stod sig mycket väl i jämförelse med de gamla klassikerna.
   Visserligen var majoriteten av konsertens 23 lÃ¥tar hämtade frÃ¥n Creedence Clearwater Revivals nästan osannolikt starka repertoar men ändÃ¥ var det Fogerty just nu och dÃ¥ som regerade. Som infriade allas förväntningar pÃ¥ en konsert som inte hade nÃ¥got av nostalgins trötta ansikte.

Fogerty var otroligt pigg, sprudlade av liv och entusiasm och hade en energi som en tonåring. Under överinseende av sin fru som satt på vänstra scenkanten under nästan hela konserten. Hon fick se publiken älska hennes man och han besvarade kärleken med glödande rock'n roll.
   Ã„ndÃ¥ var det rösten, denna till synes odödliga stämma, som främst gav föreställningen dess klassiska förtecken. Under de nära tvÃ¥ timmarna pÃ¥ scen var hans röst intakt, kraftfull som en orkan och lika smakfull som utsikten över sjön Gnetaren alldeles bredvid.
   Lika stark, uttrycksfull och glasklar efter det definitiva slutnumret "Travelin' band" som efter inledningen "Born on the bayou". John Fogerty i dag är en man i absolut topptrim. Men Fogerty är inte nÃ¥gon showman eller entertainer som konkurrenterna i den absoluta världstoppen, säg Bruce Springsteen eller Neil Young. Hans mellansnack var snudd pÃ¥ katastrofalt intetsägande.
    Och han hade inte heller möjlighet att ta nÃ¥gra oprövade, mindre förutsägbara vägar till den tveklösa succé som sommarens Fogerty-konsert är. För den femte betygstuppen hade det behövts ett Staple Singers i kören till nÃ¥gra av de nya lÃ¥tarna. Eller ytterligare nÃ¥gra extralÃ¥tar med "Almost Saturday night", "Up around the bend" och den alldeles naturliga slutlÃ¥ten "Rockin' all over the world" som extra krydda.
    Det hade heller inte skadat om Fogerty mot slutet dämpat sitt gitarrsolo-gnidande och kortat ned nÃ¥gra lÃ¥tar under den senare delen av konserten.
   Men det var en rasande effektiv repertoar han radade upp. När han gjorde scenrepertoaren till ett spännande slalom mellan sololÃ¥tar och Creedence-klassiker. Han lyckades göra de tvÃ¥ konserttimmarna till en av de musikaliskt mest homogena jag nÃ¥gonsin upplevt.

John Fogertys låtar:
Born on the bayou
Green river
Suzie Q
I put a spell on you
Bring it down to jelly roll
Southern streamline
Who'll stop the rain
Midnight special
A hundred and ten in the shade
Centerfield
Down on the corner
Swamp river days
Hot rod heart
Before you accuse me
Long as I can see the light
The old man down the road
Blueboy
Walking in a hurricane
I heard it through the grapevine
Bad moon rising
Fortunate son

Extralåtar
Proud Mary
Travelin' band


Aftonbladet 26/7 1997.


Expressen 26/7 1997.


Dagens Nyheter 26/7 1997.

/ HÃ¥kan

Med musik som solskyddsmedel

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/7 1997.

Sommarens musikval har ett sedvanligt irrationellt mönster, nytt och gammalt om vartannat. Lättsamma hits har sin givna plats, lättrallande refränger likaså men de nostalgiska utflykterna är minst lika viktiga.
   Själv tog jag tillfället i akt att försöka sammanfatta vÃ¥rens skivutgivning. Vid sidan av semesterkassettbandet fick ocksÃ¥ nÃ¥gra av CD-skivorna frÃ¥n i vÃ¥r följa med pÃ¥ resan.
   Kanske inte de allra bästa men de jag ville ge en ny chans, fördjupa förhÃ¥llandet till vissa och sedan slutgiltigt gradera vÃ¥rens bästa skivor. Ett tips: Hörlurarna fungerar som effektivt solskyddsmedel pÃ¥ öronen.
   Innan semestern hade jag nominerat Ron Sexsmiths "Other songs" till den absoluta topplaceringen. Efter otaliga genomspelningar pÃ¥ den bärbara CD-spelaren vid poolkanten är jag inte riktigt lika säker.
   Sexsmith är en gudabenÃ¥dad och personlig lÃ¥tskrivare men faller lite i samma grop som Bruce Springsteen gjorde pÃ¥ sin senaste "The ghost of Tom Joad". Det blir stundtals väldigt dystert, dovt och sorgligt stillastÃ¥ende.
   Fortfarande är dock Sexsmiths andra album ypperlig. För det finns lÃ¥tar,"At different times", "April after all" och "Strawberry blonde", som aldrig kommer att lämna mitt medvetande.
   Jayhawks "Sound of lies" är ett av vÃ¥rens stora frÃ¥getecken. Och nu tycker jag mig ha kommit till klarhet om den skivans eventuella storhet. Den innehÃ¥ller väldigt mÃ¥nga pärlor, flera guldkantade och personliga lÃ¥tar, men ocksÃ¥ nÃ¥gra rejäla djupdykningar.

Kanske är det så att avgående Jayhawks-medlemmen Mark Olsons kommande soloskiva i höst kommer att framstå som den perfekta uppföljaren till mästerverket "Tomorrow the green grass".
   Med pÃ¥ semestern var ocksÃ¥ Nils Eriksons "Albert, tyfonen", denna luftigt arrangerade skiva med innehÃ¥ll som verkligen svalkar när temperaturen närmar sig 30 grader i skuggan och 50 i den stekheta solen. Och Nils upprepar verkligen bedriften frÃ¥n debuten och gör det sÃ¥ bra och personligt som nÃ¥gon kan begära.
   Luftig som en bris längs Alcudiabukten är ocksÃ¥ Prefab Sprouts "Andromeda heights". Paddy MacAloons mycket smarta och intelligenta easy listening-pop. Dock hamnar skivan strax utanför de fem listade.
   Dessutom försökte jag ge Sir Paul McCartney och "Flaming pie" en ny och förutsättningslös chans. PÃ¥stÃ¥dda utrop om att det är hans bästa soloskiva ville jag personligen fÃ¥ bekräftade. Men tyvärr.
   Den tillhör samma kategori som Jayhawks, skivorna som är mycket bra men där nÃ¥gra lÃ¥tar faller ur ramen och förstör den sÃ¥ viktiga helheten. Jag menar bluesjammet med Steve Miller, "Used to be bad", en lÃ¥t som onekligen skrevs samtidigt som den spelades in. Och historiens första lÃ¥tskrivarsamarbete mellan Paul och Ringo Starr, "Really love you" har samma spontana men uppenbara utfyllnadsprägel.
   Sommaren är ocksÃ¥ den tid pÃ¥ Ã¥ret dÃ¥ man fÃ¥r chansen att lyssna ifatt. Missade skivor som aldrig nÃ¥dde fram förrän alldeles för sent.
   Al Andersons "Pay before you pump" (Curb/Hit) är ett sÃ¥dant underbart undantag som verkligen behöver den uppmärksamhet den förtjänar. Före detta NRBQ-gitarristen är ingen stor sÃ¥ngare men skriver lÃ¥tar av djupt traditionellt sväng och nu, om inte förr, förstÃ¥r man varför Rockpile kallades Englands svar pÃ¥ NRBQ. Ty här finns lÃ¥tar som exempelvis Dave Edmunds med sin gudomliga röst kunde lyfta till evigt liv i rock'n roll-himlen.
   "Hiss-on-U", "Lonely too long", "Hole in my heart" och "Under the hood" är alla präglade av rockmusikens fascinerande och tidlösa ingredienser.

Och att få höra Elvis Costello, Delbert McClinton och Ron Sexsmith köra på en och samma låt, "Bang bang bang" (som för övrigt utmärkt sig på vilken John Fogerty-skiva som helst), är bara en av godbitarna på skivan.
   "No place in history" har Al skrivit tillsammans med John Hiatt och är en riktig husvältare till inledningslÃ¥t. Och balladerna "Change is gonna do me good" och "Without you love" har ren Dan Penn-klass.
   Hiatt, ja. Hans nya "Little head" var i mina öron en mindre besvikelse sÃ¥ pÃ¥ semestern tog jag med mig "Stolen moments", en skiva som fallit i glömska mellan mästerverket "Bring the family" och hans fina 90-talsalbum. Och den hÃ¥ller än.
   Här gör Hiatt svängig rock, skinande ballader och akustisk fröjd som kommer leva i mitt medvetande mycket längre än "Little head".
   En annan pärla frÃ¥n gÃ¥rdagen, "King of America" med Elvis Costello, blev en annan musikalisk höjdpunkt pÃ¥ semestern. DÃ¥ menar jag Ã¥terutgivningen pÃ¥ CD som kom häromÃ¥ret. Som inte bara innehÃ¥ller en bonusliveskiva, inspelad 1986 pÃ¥ Broadway, utan ocksÃ¥ alldeles underbara kommentarer frÃ¥n Costello själv om tiden innan skivan, hur lÃ¥tarna skrevs och inspelningarna gick till. Ovärderlig och intressant läsning vid sidan av genomlyssningen av Costellos mästerverk som jag 1986 utsÃ¥g till Ã¥rets bästa skiva alla kategorier.

Första halvårets bästa skivor

Svenska
1. The Wannadies: Bagsy me.
En otroligt stark popskiva som fick sitt stora erkännande vid konserten på Contan i våras.
2. Millencolin: For monkeys.
Härligt befriande poppunk. I morgon uppträder Örebrokvartetten i Salt Lake City, säger allt!
3. Nils Erikson: Albert, tyfonen.
Går i land med uppgiften att upprepa styrkan från den uppseendeväckande debuten.
4. Rikard Wolff: Stjärnklara nätter.
Han är ingen sångare men skådespelaren har ändå gjort en av vårens bästa svenska skivor.
5. The Bear Quartet: Moby Dick.
De gör alldeles charmerande pop, välskriven med historiska förtecken och arrangerad på bästa sätt.

Utländska
1. U2: Pop.
Inte bara pop, naturligtvis. Däremot synnerligen händelserik musik som kräver sin tid och därmed fortfarande, efter fyra månader, är årets bästa utländska skiva.
2. Ron Sexsmith: Other songs.
Semestern fick visa att Ron inte är allra bäst. Men väldigt bra och personlig och slår det mesta.
3. John Fogerty: Blue moon swamp.
En enastående låtsamling. Inte sensationell på något sätt men om några veckor, på Lollipop, kommer de nya låtarna att naturligt samsas med klassikerna.
4. Matthew Sweet: Blue sky on Mars.
Ännu ett poprockgeni från USA. Tung, tung och catchy skiva.
5. Del Amitri: Some other suckers parade.
Trots allt bland de fem. Förutom några få skönhetsfläckar är den fylld av ljuvliga låtar.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.