Blogginlägg

Med musik som solskyddsmedel

Postad: 1997-07-11 23:36
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/7 1997.

Sommarens musikval har ett sedvanligt irrationellt mönster, nytt och gammalt om vartannat. Lättsamma hits har sin givna plats, lättrallande refränger likaså men de nostalgiska utflykterna är minst lika viktiga.
   Själv tog jag tillfället i akt att försöka sammanfatta vårens skivutgivning. Vid sidan av semesterkassettbandet fick också några av CD-skivorna från i vår följa med på resan.
   Kanske inte de allra bästa men de jag ville ge en ny chans, fördjupa förhållandet till vissa och sedan slutgiltigt gradera vårens bästa skivor. Ett tips: Hörlurarna fungerar som effektivt solskyddsmedel på öronen.
   Innan semestern hade jag nominerat Ron Sexsmiths "Other songs" till den absoluta topplaceringen. Efter otaliga genomspelningar på den bärbara CD-spelaren vid poolkanten är jag inte riktigt lika säker.
   Sexsmith är en gudabenådad och personlig låtskrivare men faller lite i samma grop som Bruce Springsteen gjorde på sin senaste "The ghost of Tom Joad". Det blir stundtals väldigt dystert, dovt och sorgligt stillastående.
   Fortfarande är dock Sexsmiths andra album ypperlig. För det finns låtar,"At different times", "April after all" och "Strawberry blonde", som aldrig kommer att lämna mitt medvetande.
   Jayhawks "Sound of lies" är ett av vårens stora frågetecken. Och nu tycker jag mig ha kommit till klarhet om den skivans eventuella storhet. Den innehåller väldigt många pärlor, flera guldkantade och personliga låtar, men också några rejäla djupdykningar.

Kanske är det så att avgående Jayhawks-medlemmen Mark Olsons kommande soloskiva i höst kommer att framstå som den perfekta uppföljaren till mästerverket "Tomorrow the green grass".
   Med på semestern var också Nils Eriksons "Albert, tyfonen", denna luftigt arrangerade skiva med innehåll som verkligen svalkar när temperaturen närmar sig 30 grader i skuggan och 50 i den stekheta solen. Och Nils upprepar verkligen bedriften från debuten och gör det så bra och personligt som någon kan begära.
   Luftig som en bris längs Alcudiabukten är också Prefab Sprouts "Andromeda heights". Paddy MacAloons mycket smarta och intelligenta easy listening-pop. Dock hamnar skivan strax utanför de fem listade.
   Dessutom försökte jag ge Sir Paul McCartney och "Flaming pie" en ny och förutsättningslös chans. Påstådda utrop om att det är hans bästa soloskiva ville jag personligen få bekräftade. Men tyvärr.
   Den tillhör samma kategori som Jayhawks, skivorna som är mycket bra men där några låtar faller ur ramen och förstör den så viktiga helheten. Jag menar bluesjammet med Steve Miller, "Used to be bad", en låt som onekligen skrevs samtidigt som den spelades in. Och historiens första låtskrivarsamarbete mellan Paul och Ringo Starr, "Really love you" har samma spontana men uppenbara utfyllnadsprägel.
   Sommaren är också den tid på året då man får chansen att lyssna ifatt. Missade skivor som aldrig nådde fram förrän alldeles för sent.
   Al Andersons "Pay before you pump" (Curb/Hit) är ett sådant underbart undantag som verkligen behöver den uppmärksamhet den förtjänar. Före detta NRBQ-gitarristen är ingen stor sångare men skriver låtar av djupt traditionellt sväng och nu, om inte förr, förstår man varför Rockpile kallades Englands svar på NRBQ. Ty här finns låtar som exempelvis Dave Edmunds med sin gudomliga röst kunde lyfta till evigt liv i rock'n roll-himlen.
   "Hiss-on-U", "Lonely too long", "Hole in my heart" och "Under the hood" är alla präglade av rockmusikens fascinerande och tidlösa ingredienser.

Och att få höra Elvis Costello, Delbert McClinton och Ron Sexsmith köra på en och samma låt, "Bang bang bang" (som för övrigt utmärkt sig på vilken John Fogerty-skiva som helst), är bara en av godbitarna på skivan.
   "No place in history" har Al skrivit tillsammans med John Hiatt och är en riktig husvältare till inledningslåt. Och balladerna "Change is gonna do me good" och "Without you love" har ren Dan Penn-klass.
   Hiatt, ja. Hans nya "Little head" var i mina öron en mindre besvikelse så på semestern tog jag med mig "Stolen moments", en skiva som fallit i glömska mellan mästerverket "Bring the family" och hans fina 90-talsalbum. Och den håller än.
   Här gör Hiatt svängig rock, skinande ballader och akustisk fröjd som kommer leva i mitt medvetande mycket längre än "Little head".
   En annan pärla från gårdagen, "King of America" med Elvis Costello, blev en annan musikalisk höjdpunkt på semestern. Då menar jag återutgivningen på CD som kom häromåret. Som inte bara innehåller en bonusliveskiva, inspelad 1986 på Broadway, utan också alldeles underbara kommentarer från Costello själv om tiden innan skivan, hur låtarna skrevs och inspelningarna gick till. Ovärderlig och intressant läsning vid sidan av genomlyssningen av Costellos mästerverk som jag 1986 utsåg till årets bästa skiva alla kategorier.

Första halvårets bästa skivor

Svenska
1. The Wannadies: Bagsy me.
En otroligt stark popskiva som fick sitt stora erkännande vid konserten på Contan i våras.
2. Millencolin: For monkeys.
Härligt befriande poppunk. I morgon uppträder Örebrokvartetten i Salt Lake City, säger allt!
3. Nils Erikson: Albert, tyfonen.
Går i land med uppgiften att upprepa styrkan från den uppseendeväckande debuten.
4. Rikard Wolff: Stjärnklara nätter.
Han är ingen sångare men skådespelaren har ändå gjort en av vårens bästa svenska skivor.
5. The Bear Quartet: Moby Dick.
De gör alldeles charmerande pop, välskriven med historiska förtecken och arrangerad på bästa sätt.

Utländska
1. U2: Pop.
Inte bara pop, naturligtvis. Däremot synnerligen händelserik musik som kräver sin tid och därmed fortfarande, efter fyra månader, är årets bästa utländska skiva.
2. Ron Sexsmith: Other songs.
Semestern fick visa att Ron inte är allra bäst. Men väldigt bra och personlig och slår det mesta.
3. John Fogerty: Blue moon swamp.
En enastående låtsamling. Inte sensationell på något sätt men om några veckor, på Lollipop, kommer de nya låtarna att naturligt samsas med klassikerna.
4. Matthew Sweet: Blue sky on Mars.
Ännu ett poprockgeni från USA. Tung, tung och catchy skiva.
5. Del Amitri: Some other suckers parade.
Trots allt bland de fem. Förutom några få skönhetsfläckar är den fylld av ljuvliga låtar.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (388)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (211)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (18)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 1997 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

jeff christer 14/01: Finns en CD på tradera 40 Kr....

Albin 5/01: Hej Håkan. Kan jag använda en av dessa bilder i en liten artikel på en blogg om ...

Andreas Dahlbäck 22/12: Rolig anekdot: Det var min pappa Erik Kapten Dahlbäck som gav Mats smeknamnet Ma...

Conny Gåård 20/12: Du skriver att Clapton hade planer på att lägga av karriären 1971, Nu ska han sp...

Bosse Erikson 12/12: Kvällen i konserthuset var 1975, kvällen före såg jag Springsteens berömda speln...

Dan Fahrman 9/12: Tack Per Magnusson. Weather report har bara spelat en gång och det var i Konsert...

Peter 8/12: Du har kort nämnt Lundells live "Natten hade varit mild & öm". Tycker den spegla...

Perre 8/12: Ja det märkliga var att när stället skulle stänga så skulle SVT göra ett reporta...

Hans 1/12: Hur har du sorterat skivorna? Gissar på Beatles-relaterat i kronologisk ordning,...

Tomas 22/11: Han turnerade faktiskt med 2 olika band 1985.På våren med Olsen,Johansson,Patche...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.